9789176453025

MONSTRU MOLOGEN

MONSTRU MOLOGEN Wi ll i a m Ja mes H enry

Rediger ad av

Rick Yancey

Översättning av Jan Risheden

Modernista stockholm

mon·strum·olo·gi s.

1: studiet av livsformer som i regel är fientliga mot människan och ej vetenskapligt erkända såsom verkliga organismer, särskilt sådana som anses vara produkter av myt och folktro.

2: verksamheten att jaga sådana varelser.

Androfagerna [Anthropophagi] har bland alla människor de vildaste sederna. De känner inte till någon rätt och lyder ingen lag… De har ett eget språk. De är de enda av alla dessa folk, som äter m­änniskor.

Herodotos, Herodotos Historia [4 40 f. Kr.]

Det sägs att blemmyae inte har något huvud och att deras mun och ögon sitter på bröstet.

Pli n ius den ä ldr e , Naturalis Historiae [ 75 e. Kr.]

…på en annan ö, halvvägs emellan, bor ett resligt folk av gräsligt utseende. De har inget huvud, ögonen sitter på ryggen och ­munnen, som är krökt likt en hästsko, mitt på bröstet. På en ­annan ö lever många folk som saknar huvuden, och som har ögonen och huvudet på ryggen.

Världens underverk [1356]

Gaora är en flod, på vars stränder lever ett folk vars huvud växer nedanför deras axlar. Deras ögon är på axlarna, och munnarna i mitten av deras bröst.

Hakluyts resor [1598]

Väster om Karolinerna finns olika riken med kannibaler, varav ewaipanoma saknar huvuden.

Sir Wa lther R a leigh, Upptäckten av Guyana

Då talte jag om svåra olycksfall.

Om grymma faror så till sjöss som lands; Hur på ett hår jag undgick död i striden…

Om kannibaler, ätande hvarandra, Anthropophager och folk, hvars hufvu’n växte Inunder deras skuldror Sh a k e spe a r e , Othello

PROLOG Juni 2 0 07

I n s t i t u t i o n e n s föreståndare var en liten man med rosiga kinder och mörka, djupt liggande ögon. Hans framträdande panna ramades in av en explosion av vitt, bomullsfluffigt hår som tunnades ut under sin väg mot bakre delen av hjässan, med krusiga lockar som reste sig ur massan likt vågor som slog mot den kala fläckens rosa ö. Hans handslag var snabbt och starkt, men inte för snabbt eller för starkt: Han var van vid att gripa om reumatiska fingrar. »Tack för att du kom hit«, sa han. Han släppte min hand, lade sina tjocka fingrar om min armbåge och ledde mig längs den öde korridoren till sitt kontor. »Var är alla?« frågade jag. »Frukost«, sa han.

Hans kontor låg i bortre änden av den allmänna delen, ett belamrat, klaustrofobiskt rum som dominerades av ett mahogny­ skrivbord med ett avbrutet framben som någon hade försökt åtgärda genom att kila in en bok mellan det och den smutsiga, vita mattan. Bordsskivan var dold under vingliga torn av papper, mappar, tidskrifter och böcker med titlar som Fastighetsplanering 101 och Att ta avsked från dem man håller av. På en låg bokhylla bakom den skinnklädda skrivbordsstolen stod ett inramat foto­ grafi av en äldre kvinna som blängde in i kameran som för att säga: Du skulle bara våga fotografera mig! Jag antog att det var hans fru.

11

Han slog sig ner på stolen och frågade: »Jaha, och hur går det med boken?« »Den har redan kommit ut«, svarade jag. »För några veckor sedan.« Jag tog upp ett exemplar ur portföljen och gav det till ho­ nom. Han grymtade till och bläddrade lite i den med hopsnörpta läppar och de tjocka ögonbrynen rynkade ovanför de mörka ögonen. »Trevligt om jag kunde vara till någon hjälp«, sa han och räckte boken mot mig. Jag sa att han gärna fick behålla den. Boken blev kvar där i luften mellan oss medan han tittade på skrivbordet efter någon stapel som var stabil nog för att han skulle våga lägga den där. Slutligen försvann den ner i en skrivbordslåda.

Jag hade träffat föreståndaren föregående år under mina efter­ forskningar inför andra boken om Alfred Kropp. När berättelsen når sitt klimax befinner sig hjälten vid Devil’s Millhopper, ett hundrafemtio meter djupt slukhål som låg strax nordväst om staden. Jag hade varit intresserad av lokala sägner och skrönor om platsen, och föreståndaren hade haft vänligheten att presen­ tera mig för flera av institutionens hyresgäster som hade vuxit upp i trakten och kände till historierna om denna mytiska »port till helvetet« som numera var en nationalpark, rimligen för att djävulen hade dragit sig tillbaka till förmån för vandrare och skolklasser på studiebesök. »Tack«, sa han. »Jag lovar att jag ska skicka runt den.« Jag väntade på att han skulle fortsätta, eftersom det var han som hade bjudit dit mig. Han skruvade besvärat på sig. »När du ringde sa du att du hade något som du ville visa mig«, sa jag för att hjälpa honom på traven. »Ja, just det.« Han verkade lättad och började tala snabbt. »När vi hittade dem bland hans tillhörigheter kom jag genast att tänka på dig. Det kändes precis som något som skulle kunna passa dig.« »Hittade vad då bland vems tillhörigheter?« »Will Henry. William James Henry. Han gick bort i torsdags.

Vår äldste gäst. Jag tror inte att du träffade honom.« 12

Jag skakade på huvudet. »Nej. Hur gammal var han?« »Vi är faktiskt inte riktigt säkra. Han var medellös – inga iden­ tifikationshandlingar, inga släktingar i livet. Men han påstod sig vara född 1876.« Jag stirrade på honom. »I så fall skulle han vara 131 år gam­ mal.« »Ja, jag vet att det är löjligt«, sa föreståndaren. »Vi gissar på en bit över de nittio.« »Och vad var det han hade som fick dig att tänka på mig?« Han öppnade en av skrivbordslådorna och tog fram en trave med tretton tjocka anteckningsböcker, hopbundna med snöre, med enkla skinnpärmar som bleknat till en gräddgul färg. »Han sa aldrig någonting«, sa föreståndaren, »förutom sitt namn och födelseår. Han verkade vara stolt över båda. ›Mitt namn är William James Henry och jag föddes i Herrens år aderton­ hundrasjuttiosex!‹ sa han till alla som ville lyssna – och alla andra också, för den delen. Men beträffande allt annat – varifrån han kom, var han bodde, hur han hade hamnat i avloppstunneln där han hittades – teg han. Långt framskriden demens, sa läkarna, och jag hade sannerligen inga skäl att tro något annat… tills vi hittade de här invirade i en handduk under hans säng.« Jag tog emot bokknytet. »Dagböcker?« frågade jag.

Han ryckte på axlarna. »Var så god. Öppna den översta och läs första sidan.« Det gjorde jag. Texten var skriven med en extremt prydlig, om än liten, skrivstil som tillhörde någon som gått i skolan på den tiden då lektioner i skönskrift fortfarande stod på schemat.

Jag läste första sidan, sedan nästa, sedan de fem följande. Jag bläddrade på måfå till en sida längre fram. Läste den två gånger.

Medan jag läste hörde jag föreståndarens andetag, tunga och flåsande som från en häst efter en rask ritt. »Nå?« frågade han. »Jag förstår varför du tänkte på mig«, sa jag. »Jag måste förstås få tillbaka dem när du är klar.« »Givetvis.« 13

»Lagen kräver att jag behåller dem, för den händelse att någon släkting dyker upp och vill ha dem, vilket är mycket osannolikt.

Vi har annonserat i tidningen och förhört oss via alla sedvanliga kanaler, men dessvärre händer sådant här alldeles för ofta. Någon dör och det finns ingen som gör anspråk på kvarlevorna.« »Sorgligt.« Jag slog upp en av böckerna, någonstans mitt i. »Jag har inte läst alla, jag har helt enkelt inte tid, men jag är oerhört nyfiken på att få höra vad de innehåller. Det kanske kan finnas ledtrådar till hans förflutna – vem han var, varifrån han kom och så vidare. Kanske något som kan hjälpa oss att hitta en släkting. Fast att döma av det lilla jag har läst är det ingen dagbok, utan snarare av skönlitterär art.« Jag instämde att det antagligen måste vara uppdiktat, sett utifrån de sidor som jag hade läst. »Antagligen?« frågade han. Han lät förvånad. »Ja, jag antar att nästan allt är möjligt, även om vissa saker är betydligt möjligare än andra.« Jag tog med mig anteckningsböckerna hem och lade dem på mitt skrivbord, där de blev liggande i närmare ett halvår utan att jag läste dem. Jag hade en pressande deadline på en annan bok och kände mig inte manad att fördjupa mig i vad jag antog måste vara en dement åldrings osammanhängande fantasier.

Följande vinter fick jag ett telefonsamtal från föreståndaren som fick mig att knyta upp det fransiga snöret och läsa om de första, extraordinära sidorna, men utöver det kom jag inte långt. Den handskrivna texten var så liten och bladen så många, skrivna både på fram- och baksidan, att jag bara skummade igenom den första volymen och noterade att dagboken tydligen omfattade ett antal månader, om inte flera år. Till exempel bytte bläcket färg från svart till blått och sedan tillbaka igen, som om en penna hade tagit slut eller kommit bort.

Det var inte förrän efter nyår som jag läste de tre första voly­ merna i sin helhet, sträckläste dem från första till sista sidan, och 14

det som följer här är en renskriven version av dem, redigerad endast när det gäller stavningen och en del ålderdomlig gram­ matik.

15

16

BAND I Avkomma

17

18

ETT

»En enastående kuriositet« D e t t a är hemligheterna som jag har bevarat. Förtroendet som jag aldrig svek.

Men han är död nu och har varit det i mer än fyrtio år, han som gav mig detta förtroende, han som jag har bevarat dessa hemligheter åt.

Han som räddade mig… och som fördömde mig.

Jag minns inte vad jag åt till frukost i morse, däremot minns jag med mardrömslik tydlighet den där vårnatten 1888 då han omilt väckte mig ur min slummer. Jag minns hans ostyriga hår, hans uppspärrade ögon som glänste i lyktans sken, den upphetsa­ de glöden i hans finmejslade ansikte, en glöd som jag dessvärre hade fått stifta nära bekantskap med. »Upp! Upp med dig, Will Henry, och sätt fart!« sa han med angelägen röst. »Vi har besök!« »Besök?« mumlade jag. »Hur mycket är klockan?« »Lite över ett. Klä nu på dig, så ses vi vid köksdörren. Sätt fart, Will Henry, och rappa på!« Han lämnade min lilla alkov och tog lyktan med sig. Jag kläd­ de på mig i mörkret och klättrade nedför stegen i strumplästen medan jag satte på mig det sista plagget, en mjuk filthatt som var en storlek för liten för mitt tolvåriga huvud. Denna lilla hatt var det enda jag hade kvar från mitt liv innan jag flyttade in hos honom, så den hade stort värde för mig.

19

Han hade tänt gasljusen längs hallen på övervåningen, men på nedervåningen brann bara ett enda ljus, i köket som låg i bakre delen av det gamla hus där bara vi två bodde utan så mycket som en jungfru att hålla ordning efter oss. Doktorn var en reserverad man som ägnade sig åt mörka och farliga göromål och inte kunde kosta på sig att utsättas för tjänstefolks snokande ögon och skvall­ rande tungor. När mängden damm och smuts blev outhärdlig, var tredje månad eller så, satte han en hink och en skurtrasa i mina händer och sa åt mig att »rappa på« innan vi drunknade under tidvattenvågen av lort.

Jag följde ljuset in i köket med en sådan bävan att jag helt glömde bort mina skor. Detta var inte första gången vi hade nattliga gäster sedan jag kom för att bo hos honom ett år tidigare.

Doktorn fick ofta besök under småtimmarna, oftare än jag hade lust att lägga på minnet, och det rörde sig aldrig om muntra visiter för nöjes skull. Hans förehavanden var som sagt mörka och farliga, och det var även hans besökare.

Den som kommit denna natt stod just utanför köksdörren, en utmärglat gänglig figur vars skugga reste sig likt en vålnad från de glänsande kullerstenarna. Ansiktet doldes under halmhattens breda brätte, men jag kunde se de knotiga knogarna som stack fram ur de fransiga ärmarna och ett par knöliga, gula anklar stora som äpplen nedanför de trådslitna byxorna. Bakom gamlingen stod ett ledbrutet ök till häst och stampade och frustade medan ångan steg om dess darrande flanker. Bakom hästen, knappt synlig i dimman, var vagnen med dess groteska last, insvept i åtskilliga lager säckväv.

När jag kom till dörren stod doktorn och talade lågmält med den gamle med en lugnande hand på hans axel, för det märktes att besökaren var panikslagen, på gränsen till vansinnig. Han hade gjort rätt, försäkrade doktorn honom. Han, doktorn, skulle ta hand om ärendet nu. Allt skulle ordna sig. Den gamle stacka­ ren nickade med sitt stora huvud som såg än större ut med sitt lock av halm då det guppade på den smala halsen. »Det är förbanne mig brottsligt. Det strider mot naturen!« 20

utbrast han vid ett tillfälle. »Jag borde inte ha tagit dem, jag borde ha täckt över dem igen och lämnat dem i Herrens vård!« »Jag har inga åsikter när det gäller teologi, Erasmus«, sa dok­ torn. »Jag är vetenskapsman. Men säger man inte att vi är hans redskap? I så fall var det Herren som förde er till henne och sedan ledde er till min dörr.« »Så ni tänker inte anmäla mig?« frågade den gamle med en sned blick på doktorn. »Er hemlighet kommer att vila lika säkert hos mig som jag hoppas att min vilar hos er. Ah, här har vi Will Henry. Will Hen­ ry, var har du dina skor? Nej, nej«, fortsatte han när jag vände mig om för att gå och hämta dem. »Nu måste du göra i ordning laboratoriet.« »Ja, doktorn«, svarade jag plikttroget och vände mig om igen. »Och sätt på kitteln. Det kommer att bli en lång natt.« »Ja, herrn«, sa jag. Jag vände mig om en tredje gång. »Och leta upp dina kängor, Will Henry.« »Naturligtvis, herrn.« Jag dröjde kvar i väntan på en fjärde befallning. Den gamle som tydligen hette Erasmus stirrade på mig. »Nå, vad väntar du på?« sa doktorn. »Rappa på, Will Henry!« »Ja, herrn«, sa jag. »Genast, herrn!« Jag lämnade dem där i gränden, men medan jag skyndade genom köket hörde jag den gamle säga: »Är han eran pojk?« »Han är min assistent«, var doktorns svar.

Jag satte vattnet på kokning och gick sedan ner i källaren. Jag tände lamporna, lade fram instrumenten. (Jag visste inte riktigt vilka han skulle behöva, men hade en stark misstanke om att det som den gamle levererat inte var vid liv – jag hade inte hört några ljud från kärran och det verkade inte vara någon större brådska att bära in godset… men detta kan ha varit mer en förhoppning än en misstanke.) Sedan tog jag fram en ren skyddsrock ur ­skåpet och rotade efter doktorns gummistövlar under trappan. De var inte där, och ett ögonblick stod jag framför undersökningsbordet i stum panik. Jag hade tvättat dem veckan före och var säker 21

på att jag hade ställt dem under trappan. Var någonstans var doktorns stövlar? Från köket hördes männens tunga steg över trägolvet. Han var på väg, och jag hade slarvat bort hans stövlar!

Jag fick syn på stövlarna just som doktorn och Erasmus bör­ jade komma nedför trappan. De stod under arbetsbordet, där jag hade ställt dem. Varför hade jag ställt dem där? Nu ställde jag dem bredvid pallen och väntade med bultande hjärta och sträva, flämtande andetag. Det var mycket kallt i källaren, säkert fem sex grader kallare än i resten av huset, och så var det året om.

Godset, som fortfarande var invirat i säckväv, måste ha varit tungt: Männens halsmuskler buktade utåt av ansträngningen och det gick plågsamt sakta för dem att komma ner. Vid ett tillfälle ropade den gamle att han måste ta en paus. De stannade till fem trappsteg från golvet och jag såg att doktorn var irriterad över dröjsmålet. Han var ivrig att få packa upp sin nya dyrgrip.

Till sist hävde de upp sin börda på undersökningsbordet.

Doktorn ledde den gamle till pallen. Erasmus sjönk ner på den, tog av sig halmhatten och torkade sin fårade panna med en smutsig trasa. Han darrade svårt. I ljuset såg jag att nästan hela han var lortig, från skornas lerskorpor till de trasiga naglarna och det gamla ansiktets veck och linjer. En mustig doft av fuktig jord steg från honom. »Ett brott«, muttrade han. »Ett brott!« »Ja, gravplundring är ett brott«, sa doktorn. »Ett mycket allvar­ ligt brott, Erasmus. Tusen dollar i böter och fem års straffarbete.« Han drog på sig skyddsrocken och gjorde en gest mot sina stövlar.

Jag gav honom dem och han lutade sig mot trappräcket när han drog på sig dem. »Vi är medbrottslingar nu. Jag måste lita på er och ni måste i er tur lita på mig. Will Henry, var är mitt te?« Jag rusade uppför trappan. Nere i källaren sa den gamle: »Jag har en familj att försörja. Frun min är mycket sjuk, hon behöver medicin. Jag får inte tag på något arbete, och vad har de döda för glädje av guld och juveler?« De hade lämnat bakdörren på glänt. Jag drog igen den och 22

reglade den, men först kastade jag en blick ut i gränden. Det enda som syntes där var dimman, som hade tätnat, och hästen som såg på mig med stora, bedjande ögon, som om jag kunde hjälpa den.

Medan jag gjorde i ordning teet hörde jag rösterna stiga och sjunka i källaren, Erasmus med en gäll, hysterisk udd och dok­ torns låg och samlad. Under behärskningen lurade dock en otålig korthet som utan tvivel kom sig av hans iver att få veckla upp den gamles oheliga paket. Jag hade blivit väldigt kall om mina oskodda fötter men gjorde mitt bästa för att ignorera obehaget.

Jag satte socker och grädde och två koppar på brickan. Doktorn hade visserligen inte sagt något om den andra, men jag tänkte att gamlingen kunde behöva något varmt i sig för att få ordning på sina trasiga nerver. »Halvvägs ner bara öppnade sig jorden under mig«, sa den gamle gravplundraren när jag kom ner med brickan. »Som om jag kom åt en håla eller en luftficka i marken. Jag föll framstupa ner på kistlocket. Vet inte om det var då locket sprack eller om det spräckts av… om det var sprucket innan jag föll.« »Säkerligen innan«, sa doktorn.

De hade samma platser som när jag gick, doktorn lutad mot trappräcket och den gamle darrande på stolen. Jag erbjöd honom lite te, och han tog tacksamt emot koppen. »Jösses, jag är frusen ända in i märgen«, gnydde han. »Det har varit en kall vår«, observerade doktorn. Han verkade uttråkad och uppjagad på samma gång. »Jag kunde inte bara lämna det där«, förklarade den gamle. »Täcka över det igen och lämna det? Nej, nej. Jag har mer respekt än så. Jag fruktar Gud. Jag fruktar evighetens dom! Ett brott, doktorn. En styggelse! Så när jag väl hade samlat mig gjorde jag fast ett rep vid hästen och halade upp dem ur hålet, virade in dem… och tog hit dem.« »Ni gjorde helt rätt, Erasmus.« »›Det finns bara en som vet vad man ska göra‹, sa jag till mig själv. Ni får ursäkta, men ni vet säkert vad de säger om er och 23

de besynnerligheter som försiggår i det här huset. Man ska vara döv för att inte ha hört talas om Pellinore Warthrop och huset på Harrington Lane!« »I så fall får jag skatta mig lycklig«, sa doktorn torrt, »att ni inte är döv.« Han gick fram till den gamle och lade händerna på hans axlar. »Jag hyser fullt förtroende för er, Erasmus Gray. Liksom jag är säker på att ni har förtroende för mig. Jag ska inte säga någonting till någon om er inblandning i detta ›brott‹, som ni kallar det, liksom jag är övertygad om att ni kommer att tiga om min. Och för besväret…« Han tog upp en sedelbunt ur fickan och tryckte den i gam­ lingens händer. »Jag vill inte köra i väg er, men för varje ögonblick som ni stannar här ökar faran både för er och för mitt arbete, varav båda betyder mycket för mig, om än kanske det ena en aning mer än det andra«, tillade han med ett ansträngt leende. »Will Henry, visa vår gäst till dörren.« Sedan vände han sig mot Erasmus Gray igen. »Ni har gjort den vetenskapliga utvecklingen en ovärderlig tjänst.« Den gamle verkade dock mer intresserad av den tjänst han hade gjort sin egen kassa, för han stirrade med gapande mun på sedlarna som han höll i händerna som fortfarande darrade. Dr Warthrop hjälpte honom på fötter och vände honom mot trappan efter att ha påmint mig om att låsa bakdörren ordentligt och leta rätt på mina skor. »Och dra inte benen efter dig, Will Henry. Vi har arbete så det räcker natten ut. Rappa på!« Innanför bakdörren hejdade sig gamle Erasmus med en lortig näve på min axel och halmhatten i den andra. Han kisade med rinnande ögon ut i dimman som nu helt hade slukat både hästen och kärran. Det enda som skvallrade om att djuret fanns där var dess frustningar och ljudet när den stampade med hoven på stenarna. »Varför är du här, pojk?« frågade han plötsligt och klämde åt om min axel. »Det här är inget för barn.« 24

»Mina föräldrar dog i en eldsvåda, herrn«, svarade jag. »Dok­ torn tog hand om mig.« »Doktorn«, upprepade Erasmus. »Det är vad alla kallar ho­ nom – men vad är han egentligen doktor i?« I det groteska, kunde jag ha svarat. Det bisarra. Det outsägliga.

I stället gav jag honom samma svar som doktorn hade gett mig när jag själv ställt samma fråga, inte långt efter min ankomst till huset på Harrington Lane. »Filosofi«, sa jag utan större överty­ gelse. »Filosofi!« utropade Erasmus lågt. »Det är då inte vad jag skulle kalla det, så mycket är säkert!« Han tryckte ner hatten på skulten och lufsade ut i dimman som strax slöt sig om honom.

Några minuter senare var jag på väg nedför trappan till labo­ ratoriet i källaren efter att ha reglat dörren och, efter ett kort men frenetiskt sökande, hittat mina skor precis där jag lämnat dem föregående kväll. Doktorn väntade på mig nedanför trappan, otåligt trummande på trappräcket med fingrarna. Tydligen ansåg han inte att jag var tillräckligt »rapp«. Själv såg jag inte alls fram emot resten av natten. Det här var inte första gången folk hade knackat på bakdörren mitt i natten med makabra paket, även om det här onekligen var det största sedan jag kommit till doktorn. »Har du låst dörren?« frågade doktorn. Jag lade återigen mär­ ke till rodnaden på hans kinder, hans hastiga andning och det upphetsade darret på rösten. Jag svarade att det hade jag. Han nickade. »Om det han påstår är sant, Will Henry, om jag inte har blivit lurad – vilket i så fall inte skulle vara första gången – så är det här ett extraordinärt fynd. Kom!« Vi intog våra platser, han vid bordet där det jordiga säckvävs­ byltet låg, jag bakom och till höger om honom, vid den höga rullvagnen med instrument. Jag stod beredd med penna och anteckningsbok. Min hand darrade något när jag skrev datumet högst upp på sidan: 15 april, 1888.

Han drog på sig handskarna med ett ljudligt plopp! mot hand­ lederna och stampade med stövelsulorna på det kalla stengolvet.

25

Sedan tog han på sig sitt ansiktsskydd så att det enda som syntes var överdelen av näsryggen och de intensiva, mörka ögonen. »Är vi redo, Will Henry?« andades han med en röst som däm­ pades av masken. Han trummade med fingrarna i tomma luften. »Redo, herrn!« svarade jag trots att jag kände raka motsatsen. »Sax!« Jag lade instrumentet med handtaget först i hans öppna hand­ flata. »Nej, den stora, Will Henry. Trädgårdssaxen där.« Han började i byltets smala ände, där fötterna måste befinna sig, och klippte upp det tjocka tyget längs mitten med uppdragna axlar och sammanbiten min. Efter ett tag tog han en paus från det ansträngande arbetet för att mjuka upp sina krampande fingrar, sedan återvände han till uppgiften. Väven var blöt och täckt av en lerskorpa. »Gamlingen virade in det hårdare än en julkalkon«, muttrade doktorn.

Efter vad som kändes som flera timmar kom han fram till andra änden. Säckväven hade delat sig några centimeter längs snittet, men det var allt. Innehållet förblev ett mysterium och skulle så förbli i ytterligare några sekunder. Doktorn gav mig den stora saxen och stödde sig mot bordet för att vila lite före den vidriga höjdpunkten. Slutligen rätade han på sig och tryckte händerna mot korsryggen. Han tog ett djupt andetag. »Nåväl«, sa han lågt. »Då var det dags, Will Henry.« Han skalade av väven, drog isär den i samma riktning som han hade klippt upp den. Säckväven föll tillbaka på vardera sidan av bordet, slog upp likt kronbladen på en blomma som välkom­ nar vårsolen. Över hans krökta rygg såg jag dem. Inte det ensamma, korpu­ lenta lik som jag hade väntat mig utan två kroppar, den ena sling­ rad om den andra i en obscen omfamning. Jag svalde ner gallan som ville rusa upp ur min tomma mage och tvingade mina knän att vara stilla. Kom ihåg att jag var tolv år gammal. Visserligen bara en pojke, men en pojke som redan hade sett sin beskärda del 26

groteskerier. Längs laboratoriets väggar löpte hyllor med stora burkar vari olika besynnerligheter svävade i formalinlösning, extremiteter och organ från varelser som man inte kände igen, som man kunde svära tillhörde mardrömmarnas domän, inte vakenlivets behagligt välbekanta värld. Och detta var som sagt inte första gången jag assisterade doktorn vid bordet.

Men ingenting hade kunnat förbereda mig på det som den gamle mannen levererade denna natt. Jag vågar påstå att de fles­ ta vuxna människor skulle ha flytt rummet i fasa, skrikande ha sprungit uppför trappan och ut ur huset, för det som låg i säck­ vävskokongen krossade alla de plattityder och löften som uttalats från tusentals predikstolar om en rättvis och kärleksfull Gud, om ett vänligt och balanserat universum och om människans värdighet. Ett brott, hade den gamle gravplundraren kallat det.

Och sannerligen tycktes det inte finns någon bättre benämning, även om ett brott fordrar en brottsling… och vem eller vad var brottslingen i detta fall?

På bordet låg en ung flicka vars kropp delvis doldes av den nakna gestalt som omslingrade henne, med ett kraftigt ben slängt över hennes mellangärde och en arm över hennes bröstkorg.

Hennes vita klänning hade fläckar med den distinkta ockrafärg som bara kunde vara torkat blod, vars källa omedelbart gav sig till känna: Halva hennes ansikte saknades och nedanför det såg jag bara de blottade kotorna i hennes hals. Revorna i den hud som fanns kvar var ojämna och triangulära till formen, som om någon hade hackat i hennes kropp med en yxa.

Det andra liket var manligt, minst dubbelt så stort som flickan och som sagt hopkurat om hennes lilla kropp som en mor kan omfamna sitt sovande barn. Bröstet vilade några centimeter från hennes sargade hals medan resten av dess kropp var hårt tryckt mot hennes. Men det mest upprörande var inte dess storlek eller ens det förbluffande faktum att det var där.

Nej, det mest anmärkningsvärda i denna högst anmärknings­ värda tablå var att hennes sällskap inte hade något huvud. »Anthropophagi«, mumlade doktorn. Ögonen ovanför ansikts­ 27