9789188447043

L A U R A B A R N E T T V E R S I O N E R AV O S S

Till min mor Jan Bild, som har levt många liv, & min gudfar Bob Williamson, som är djupt saknad.

LOUISE BÄCKELIN FÖRL AG

 I S B N 9 7 8 - 9 1- 8 8 4 4 -7 0 4 - 3 © Laura Barnett, 2015 Originaltitel: »The Versions of Us« Originalförlag: Weidenfeld & Nicolson Översättning: © Emö Malmberg, 2016 Illustrationer: © Emma Kelly, 2016 Formgivning: Lars Sundh Sättning: Rasmus Pettersson Tr yck: Scand Book, EU , 2 016

 Prenumerera på vårt nyhetsbrev för erbjudanden och nyheter:

W W W. L B F O R L A G . S E

er n o i Vers av oss Översättning: Emö Malmberg

Ibland fantiserade han om att han, alldeles i slutet av sitt liv, skulle få se ett slags hemvideo över alla de vägar han valt att inte följa och vad de skulle ha lett till.

A n n e T y l er, Ett a m atör ä ktensk a p

You and me making history.

This is us.

M a r k K nopfl er & Em m y l ou H a r r is

5

6

193 8 DET ÄR SÅ

här det börjar.

En kvinna står på en perrong, hon har en resväska i högra handen, i den vänstra har hon en gul näsduk som hon torkar sig i ansiktet med. Den blåaktiga huden runt hennes ögon är våt och kolröken sticker i halsen.

Det finns ingen där som vinkar av henne – hon förbjöd dem att komma, trots att hennes mor grät på samma sätt som hon gör nu – ändå sträcker hon sig på tå och spanar över myllret av hattar och rävpälsar. Anton kanske tröttnade på moderns tårar och gav vika, bar ner henne för de långa trapporna i hennes rullstol, satte på henne vantar. Men hon ser ingen Anton, ingen Mutti. Stationen är full av främlingar.

Miriam kliver på tåget, blir stående i korridorens skumma ljus och blinkar med ögonen. En man med svart mustasch och ett fiolfodral tittar på hennes ansikte och sedan ner på hennes svällande mage. »Var är er make?« frågar han. »I England.« Mannen betraktar henne med huvudet på sned, som en fågel. Sedan lutar han sig fram och tar hennes resväska med sin fria hand. Hon öppnar munnen för att protestera, men han har redan börjat gå. »Det finns en ledig plats i min kupé.« Hela den långa resan västerut pratar de. Han bjuder henne på sill och inlagda grönsaker ur en fuktig papperspåse, och Miriam tar emot det trots att hon avskyr sill, eftersom hon inte har ätit något på nästan ett dygn. Hon erkänner aldrig för honom att det inte finns någon make i England, men han vet.

När tåget bromsar in och stannar vid gränsen och vakterna 7

beordrar alla att kliva av, ser Jakob till att hålla henne nära sig medan de står och huttrar i kylan och snöblasket mjukar upp de lösa sulorna på hennes skor. »Er hustru?« säger vakten till Jakob medan han sträcker sig efter hennes papper.

Jakob nickar. Sex månader senare, en ljus och klar dag i Margate, med bebisen sovande i rabbinens hustrus runda armar, är det vad Miriam blir.

Det börjar här också.

*

En annan kvinna står, omgiven av rosor, i en trädgård och knådar sitt ryggslut. Hon har en lång, blå målarrock på sig, det är makens. Han målar nu, inomhus, och hon lägger sin andra hand på sin svällande mage.

Hon hade känt en rörelse, något hastigt, men det gick över.

En korg, halvfull med blommor, ligger på marken vid hennes fötter. Hon är omgiven av binas mjuka surrande, den fris­ ka äppeldoften från det nyklippta gräset – hon hade ansat gräsmattan tidigare på morgonen med en trädgårdssax. Hon måste hålla sig sysselsatt; hon fasar för att vara stilla, för att låta overksamheten svepa sig om henne som ett lakan. Det är så mjukt och skönt. Hon är rädd för att falla i sömn under det och att bebisen ska falla med henne.

Vivian böjer sig ner för att ta upp korgen. När hon gör det är det som om något slits itu. Hon snubblar till och ropar högt.

Lewis hör henne inte, han lyssnar på musik medan han målar.

Oftast Chopin, ibland Wagner, när hans färger börjar gå åt det mörka. Hon ligger på marken, korgen bredvid henne ligger upp och ner och rosorna ligger spridda över stenläggningen, röda och rosa, kronbladen är mosade och missfärgade, de utsöndrar sin kvalmiga doft. En ny värk och Vivian flämtar till, sedan kommer hon att tänka på sin granne mrs Dawes och ropar hennes namn.

8

Ett ögonblick senare tar mrs Dawes effektiva händer tag om Vivians axlar, lyfter upp henne och hjälper henne bort till bänken bredvid dörren, i skuggan. Hon skickar i väg livs­ medelsbudet som står med gapande mun vid grinden och ber honom att hämta doktorn, medan hon själv springer uppför trapporna för att leta rätt på mr Taylor – en sådan märklig liten karl med kulmage och trubbig näsa, som ett troll, inte alls som hon hade föreställt sig att en konstnär skulle se ut. Men rar ändå. Förtjusande.

Vivian är omedveten om allt utom värkarna som kommer i vågor, de svala lakanen mot huden, minuterna och timmarna som tänjer och sträcker sig bortom gränsen ända tills doktorn säger »En son. Här är er son.« Då tittar hon ner och ser honom, känner igen honom, och han ser på henne med en gammal mans visa blick.

9

10

DEL E T T

11

12

VERSION E T T Punktering Cambridge, oktober 1958 att tänka Hade det inte varit för den där rostiga spiken, hade Jim och jag aldrig träffats.

Tanken kommer att dyka upp i hennes huvud, färdigformule­ rad, den slår henne med en kraft som nästan får henne att tappa andan. Hon kommer att ligga helt stilla och titta på ljuset som smyger sig in runt gardinerna och begrunda däckets exakta vinkel mot den uppkörda gräsmattan, själva spiken, gammal och krokig, den lilla hunden som nosade i hjulspåret och inte uppfattade ljudet av däck och kugghjul. Hon hade girat för att inte köra på den och då hade däcket rullat över den rostiga spiken. Hur enkelt – hur mycket mer sannolikt – hade det inte varit att inget av detta hade inträffat?

Men det är först senare, när hennes liv före Jim kommer att te sig ljudlöst, färglöst, som om det inte hade varit något liv alls. Nu, i sammanstötningens ögonblick, hörs bara ett svagt rivljud och ett mjukt pysande. »Fan också«, säger Eva. Hon trampar ner pedalerna, men framhjulet kränger hit och dit som en bångstyrig häst. Hon bromsar in, kliver av och ställer sig på knä för att inspektera skadorna. Den lilla hunden dröjer sig skuldmedvetet kvar en bit bort, skäller som för att säga förlåt, och skuttar sedan vidare efter sin husbonde som vid det här laget har hunnit en bra bit vidare, en figur i beige trenchcoat på väg bort.

Där är spiken, inkilad ovanför en reva, minst fem centimeter lång. Eva trycker ihop revans sidor och luften pyser ut med ett hest rosslande. Däcket är nästan helt platt; hon kommer S E N A R E KO M M E R E VA

13

att bli tvungen att leda cykeln tillbaka till sitt college och hon är redan sen till seminariet. Professor Farley kommer att tro att hon inte har skrivit uppsatsen om Fyra kvartetter, när hon i själva verket har suttit uppe två hela nätter för att få den klar – den ligger i hennes väska nu, snyggt utskriven, fem sidor lång exklusive fotnoter. Hon är ganska nöjd med den, såg fram emot att läsa upp den och i ögonvrån se gamle Farley luta sig fram, se hur det rycker i hans ögonbryn, så där som det gör när något verkligen intresserar honom. »Scheiße«, säger Eva. I en allvarlig situation som denna tycks bara tyskan duga. »Hur gick det?« Hon är fortfarande på knä, cykeln lutar tungt mot sidan på henne. Hon undersöker spiken, överväger om det är bättre att ta bort den eller att låta den vara. Hon tittar inte upp. »Tack, det gick bra. Det är bara en punka.« Förbipasseraren, vem han nu är, är tyst. Hon antar att han har gått vidare, men sedan börjar hans skugga – silhuetten av en barhuvad man som sticker ena handen i fickan – röra sig över gräset i hennes riktning. »Jag kan hjälpa dig. Jag har ett lagningskit.« Nu tittar hon upp. Solen är på väg ner bakom en rad träd – de har bara hunnit ett par veckor in på höstterminen men dagarna börjar redan bli kortare – han står med ljuset i ryggen och ansiktet ligger i mörker. Hans skugga, som nu är förankrad i ett par slitna, bruna brogues, är absurt lång trots att mannen verkar vara av medellängd. Ljusbrunt hår som skulle må bra av en klippning och en Penguinpocket i handen. Eva kan nätt och jämnt läsa titeln på bokryggen, Du sköna nya värld, och hon minns plötsligt en eftermiddag – en vintersöndag, hennes mor bakade Vanillekipferl i köket och ljudet av faderns fiol hördes från musikrummet – när hon hade blivit som uppslukad av Huxleys märkliga och skrämmande framtidsvision.

Hon lägger försiktigt ner cykeln och ställer sig upp. »Det är hemskt snällt av dig, men jag vet inte hur jag ska använda det.

14

Portvaktens pojke brukar alltid laga min cykel.« »Vänta…« Hans röst är ljus, men han rynkar pannan medan han letar i andra fickan också. »Jag var visst lite för snabb där.

Jag vet inte var det är någonstans. Jag beklagar. Jag som alltid brukar ha det med mig.« »Även när du inte cyklar?« »Ja.« Han är mer pojke än man, ungefär i hennes egen ålder, han har en skolhalsduk – getingrandig i svart och gult – löst virad runt halsen. Pojkarna från stan brukar inte låta som han och de går definitivt inte omkring med Du sköna nya värld under armen. »Alltid redo, du vet. Och i vanliga fall gör jag det. Cyklar, menar jag.« Han ler och Eva märker att hans ögon är väldigt blå, nästan lila, och inramade av ögonfransar som är längre än hennes egna.

Hos en kvinna skulle man säga att det var vackert. Hos en man är det en aning oroande och hon har svårt att möta hans blick. »Är du tysk?« »Nej.« Hennes röst är vass och han tittar bort, generat. »Åh, förlåt. Jag hörde bara när du svor. Scheiße.« »Kan du tyska?« »Nej. Men jag kan säga ›skit‹ på tio olika språk.« Eva skrattar, hon skulle inte ha låtit så tvär. »Mina föräldrar kommer från Österrike.« »Ach so.« »Du kan visst tyska!« »Nein, mein Liebling. Bara lite.« Han lyckas fånga hennes blick och Eva får en märklig känsla av att de har träffats förut, men hon vet inte vad han heter. »Läser du engelska? Vem är det som låter er läsa Huxley? Jag trodde inte att man fick läsa något modernare än Tom Jones.« Han tittar ner på boken i sin hand. »Nej då, Huxley är bara för nöjes skull. Jag läser juridik. Och vi får faktiskt läsa skön­ litteratur.« Hon ler. »Naturligtvis.« Juridiska fakulteten ligger långt från den engelska och från Newnham; de kanske har setts på en 15

fest någonstans. David känner så många människor – vad hette hans kompis som Penelope hade dansat med på Caius majbal innan hon blev tillsammans med Gerald? Han hade också haft väldigt blå ögon, men kanske ändå inte som de här. »Du verkar bekant på något sätt. Har vi träffats förut?« Han tittar på henne igen med huvudet lutat åt sidan. Han är blek, typiskt brittisk, med några spridda fräknar på näsan.

Hon kan slå vad om att de tätnar och blir fler så fort solen tittar fram och att han hatar det, svär över sin fina, nordiska hy. »Jag vet inte«, säger han. »Det känns så, men jag borde verk­ ligen ha kommit ihåg vad du heter i så fall.« »Jag heter Eva. Edelstein.« »Då så.« Han ler igen. »Det namnet hade jag definitivt kom­ mit ihåg. Jag heter Jim Taylor. Andra året. Clare. Går du på Newnham?« Hon nickar. »Andra året. Och jag kommer att råka i klistret för att jag missar ett seminarium bara för att någon idiot har kastat spikar omkring sig.« »Jag har egentligen också seminarium nu. Men ska jag vara ärlig funderade jag på att skippa det.« Eva granskar honom; hon har inte mycket till övers för de studenter – vanligtvis män och oftast de på de dyraste skolor­ na – som betraktar sin utbildning med ett självtillräckligt och oengagerat förakt. Hon hade inte trott att han var en av dem. »Är det något du har för vana att göra?« Han rycker lite på axlarna. »Egentligen inte. Jag kände mig inte helt kry. Men plötsligt mår jag mycket bättre.« De är tysta en stund, båda känner att de borde göra en ansats att gå vidare, men ingen av dem har lust. En flicka i marinblå duffel skyndar förbi på stigen, hon kastar en blick på dem.

Sedan, när hon känner igen Eva, tittar hon på dem en gång till. Det är hon, flickan på Girton, hon som spelade Emilia mot David som spelade Jago på A DC , amatörteatergruppen på Cambridge. Hon hade försökt lägga an på David, det var uppenbart för alla. Men Eva vill inte tänka på David nu.

16

»Jaha«, säger Eva. »Jag måste nog gå tillbaka nu. Se om port­ vaktens son kan fixa cykeln.« »Eller så låter du mig laga den. Vi är mycket närmare Clare än Newnham. Jag hittar lagningskittet, fixar punkan och sedan bjuder jag på ett glas.« Hon betraktar hans ansikte och det slår Eva, med en visshet hon inte kan förklara – och hon vill inte ens försöka – att det här är ögonblicket, ögonblicket efter vilket ingenting någonsin kommer att bli sig likt igen. Hon kunde – borde – säga nej, vända sig om, leda tillbaka cykeln i den sena eftermiddagen, låta portvaktens son rodnande komma till undsättning och erbjuda honom fyra shilling för besväret. Men det är inte det hon gör. I stället vänder hon cykeln åt motsatta hållet och promenerar i väg bredvid den här pojken, den här Jim; deras tvillingskuggor nafsar dem i hälarna, går in i och överlappar varandra i det långa gräset.

17

V ER S I O N T VÅ Pierrot Cambridge, oktober 1958 I LOGEN SÄGER

hon till David: »Jag cyklade nästan på en

hund i dag.« David kisar mot henne i spegeln, han håller som bäst på att vitsminka sig i ansiktet. »När då?« »På väg till Farley.« Märkligt att hon kom att tänka på det nu. Det hade varit nära ögat; den lilla vita hunden befann sig mitt på den uppkörda stigen och hade inte flyttat på sig, i stället hade den viftat med svansen och kommit skuttande emot henne. Hon skulle precis gira för att väja undan men i sista sekunden, bara några centimeter från framhjulet, hade hunden skuttat åt sidan med ett skrämt gläfsande.

Eva hade stannat, skakad, och någon hade ropat: »Hallå där, se dig för!« Hon vände sig om och såg en man i beige trenchcoat någon meter bort som blängde på henne. »Förlåt«, sa hon, men det hon egentligen ville säga var: Det är du som borde hålla koll på din jäkla hund. »Hur gick det?« En annan man närmade sig från andra hållet, han var väl mer av en pojke, i ungefär samma ålder som hon, han hade en skolhalsduk löst virad ovanpå en tweedkavaj. »Bara bra, tack«, svarade hon prudentligt. Deras blickar möttes som hastigast när hon klev upp på cykeln igen – han hade märkligt blå ögon och långa, flickaktiga ögonfransar – och ett ögonblick tyckte hon att hon kände igen honom, hon var så säker att hon öppnade munnen för att hälsa. Men lika snabbt blev hon tveksam, sa inget och trampade vidare. I samma ögonblick som hon steg in i professor Farleys rum och började 18

läsa sin uppsats om Fyra kvartetter glömde hon bort alltihop. »Åh Eva«, säger David nu. »Du lyckas alltid hamna i konstiga situationer.« »Gör jag?« Hon rynkar pannan och känner avståndet mellan hans bild av henne – oorganiserad och charmigt förvirrad – och sin egen. »Det var knappast mitt fel. Hunden sprang ju rakt emot mig.« Men han lyssnar inte. Han är koncentrerad på sin egen spegelbild, fortsätter att sminka sig ner på halsen. Effekten är både komisk och sorglig, som en fransk Pierrot. »Här«, säger hon. »Du har missat en fläck.« Hon lutar sig fram och gnider honom på kinden med handen. »Sluta«, säger han skarpt och hon drar åt sig handen. »Katz.« Gerald Smith står i dörröppningen, klädd som David i en lång, vit dräkt med vitt smink ojämnt kletat över ansiktet. »Samling på scenen. Åh, hej Eva. Kan inte du gå och leta rätt på Pen? Hon är där ute någonstans.« Hon nickar. »Vi ses efteråt. Spark i baken«, säger hon till David.

Han tar tag i hennes arm när hon vänder sig om för att gå, drar henne intill sig. »Förlåt«, viskar han. »Jag är bara nervös.« »Jag vet, men det behöver du inte vara. Du kommer att vara jättebra.« Han är jättebra, som alltid, tänker Eva en halvtimme se­ nare. Hon sitter på de reserverade platserna med sin väninna Penelope och håller henne i handen. De första scenerna är de spända, klarar knappt av att titta på scenen, i stället tittar de på publiken, granskar deras reaktioner, går igenom replikerna i huvudet som de har repeterat så många gånger.

David, i rollen som Oidipus, har en lång monolog cirka femton minuter in i pjäsen och den har tagit honom evigheter att memorera. I går kväll, efter genrepet, hade Eva suttit kvar med honom i den tomma logen och gått igenom den med honom om och om igen, trots att hennes egen uppsats bara var halvfärdig och hon skulle bli tvungen att sitta uppe hela 19

natten för att bli klar. I kväll klarar hon knappt av att lyssna på den, men Davids röst är klar och fast. Hon ser två män i första raden luta sig fram, trollbundna.

Efteråt ses de i baren och dricker ljummet vitt vin. Eva och Penelope – lång, välsvarvad med röda läppar; hennes första ord till Eva, som hon hade viskat över bordet på recentiors­ middagen, hade varit: »Jag är så röksugen så jag kan dö« – står tillsammans med Susan Fletcher, en flicka som regissören Harry Janus nyligen har dumpat till förmån för en äldre skå­ despelerska han träffat på en föreställning i London. »Hon är tjugofem«, säger Susan. Hon är bräcklig och tårögd och tittar bort mot Harry med kisande blick. »Jag slog upp hen­ ne i Spotlight – det finns ett ex på biblioteket. Hon är dösnygg.

Hur ska jag kunna konkurrera med det?« »Konkurrera inte«, säger Eva. »Strunta i honom. Hitta någon annan.« Susan tittar på henne. »Lätt för dig att säga. David är helt betuttad i dig.« Eva följer Susans blick tvärs över rummet där David står och pratar med en äldre man i väst och hatt – det är inte en student och han verkar inte heller vara en lärare – kanske en agent från London. Han tittar på David som om han hade förväntat sig ett mynt men hittat en nypressad sedel. Och varför skulle han inte det? David har bytt om till vanliga kläder, kragen har rätta stuket, ansiktet är rentvättat, han är lång, strålande, magnifik.

Hela Evas första år hade namnet »David Katz« hörts i kor­ ridorerna och de gemensamma utrymmena på Newnham, det uttalades vanligtvis viskande och upphetsat. Han går på King’s – vårt år. Han är en kopia av Rock Hudson. Han bjöd ut Sheila Johnson på en drink. När de äntligen träffades – Eva spelade Hermia och David Lysander i en tidig teatertrevare som bara bekräftade hennes misstanke att skådespelarbanan inte låg för henne – hade hon varit medveten om hans blickar, att han förväntade sig de sedvanliga, koketta skratten och rodnande kinderna. Men hon hade inte skrattat, hon hade tyckt att han 20

var självupptagen, en sprätt. Men det hade David inte tyckts notera och efter kollationeringen, när de satt på The Eagle, hade han frågat om hennes familj och hennes liv med en nyfiken­ het som hon började tro var äkta. »Så du vill bli författare?« hade han frågat. »Det är ju fantastiskt.« Han hade citerat långa stycken ur komediserien Hancock’s Half Hour med en nästan läskig exakthet, och hon kunde inte låta bli att skratta. Några dagar senare, efter repetitionerna, hade han frågat om han fick bjuda henne på ett glas och Eva hade, med en oväntad känsla av spänning och förväntan, tackat ja.

Det var under vårterminen för sex månader sedan. Hon hade inte varit säker på att förhållandet skulle hålla över sommaren – David hade varit med sin familj i Los Angeles i en månad (hans pappa var amerikan och hade visst någon glamourös koppling till Hollywood) och hon hade deltagit i en arkeologisk utgrävning i två veckor i närheten av Harrogate (urbota tråkigt, men hon hade haft tid att skriva under de långa skymningstimmarna mellan middag och sovdags.) Men han skrev flera brev från Amerika, han till och med ringde, och när han kom tillbaka kom han över på te och Lebkuchen och charmade hennes föräldrar och följde med henne och badade i Hampstead Ponds.

Eva upptäckte att David Katz hade mer att erbjuda än hon först hade trott. Hon tyckte om hans intelligens, att han var kulturellt bevandrad. Han tog med henne på Hönssoppa med korngryn på Royal Court och hon hade tyckt att den var fan­ tastisk, och efteråt i baren tycktes David känna hälften av alla som var där. Deras gemensamma bakgrund gjorde allting så mycket enklare; hans pappas familj hade emigrerat från Polen till USA , hans mammas från Tyskland till London och nu bodde de i ett stort edvardianskt hus i Hampstead, bara ett stenkast från hennes föräldrar.

Och sedan, om Eva skulle vara helt ärlig, så var det det där med hans utseende. Hon var inte det minsta fåfäng själv, hon hade ärvt sin mors känsla för stil – välskräddade kavajer, smak­ 21

full inredning – men hon hade fått lära sig att uppskatta intel­ lektuell skärpa före fysiska företräden. Och ändå njöt Eva av att alla blickar drogs till David när han klev in i ett rum, av att hans närvaro på en fest tycktes vrida upp stämningen, göra allt mer spännande. När höstterminen började var de ett par – ett firat par, till och med i kretsen av Davids vänner som bestod av skåde­ spelare och dramatiker och regissörer – och Eva sveptes med av hans charm och självsäkra utstrålning, av hans vänners flirtan­ de, deras interna jargong och deras fullkomliga övertygelse om att framtiden var deras och framgången bara väntade på dem.

Det kanske är så det är med kärleken, skrev hon i sin dagbok, den övergår obemärkt från bekantskap till intimitet. Eva är inte på något sätt erfaren. Den enda pojkvän hon haft tidigare, Benjamin Schwartz, träffade hon på en skoldans på Highgates pojkskola, han var blyg, såg ut som en uggla och var övertygad om att han en dag skulle hitta ett botemedel mot cancer. Han försökte aldrig göra annat än kyssa henne och hålla henne i handen, i hans sällskap hade hon känt tristessen växa inom­ bords som en undertryckt gäspning. David är aldrig tråkig. Han är full av energi och aktivitet, han är i Technicolor.

Nu, från andra sidan baren, fångar han hennes blick och mimar »Förlåt«.

Susan märker det. »Där ser du.« Eva smuttar på vinet, det går en ilning av välbehag genom henne vid tanken på att vara utvald, av att ha det inom räckhåll.

Första gången hon besökte David i hans rum på King’s (det var en kvävande het dag i juni och på kvällen skulle de ha sin sista föreställning av En midsommarnattsdröm), hade han ställt upp henne som en skyltdocka framför spegeln ovanför handfatet. Han hade ställt sig bakom henne, arrangerat hennes hår så att lockarna föll ner på hennes bara axlar i den tunna sommarklänningen. »Ser du hur vackra vi är?« sa han.

Eva såg deras tvåhövdade spegelbild genom hans ögon och plötsligt såg hon också det och hon svarade: »Ja.« 22

VERSION TRE Höst Cambridge, oktober 1958 ramla på håll, långsamt och sävligt, som i en stillbildssvit. En liten vit hund, en terrier, nosar runt i hjulspåren på den uppkörda stigen, den lyfter på huvudet och skäller förebrående på sin husse, en man i beige trenchcoat som redan hunnit ett stycke vidare. Flickan som närmar sig på en cykel – hon trampar på lite för fort och hennes mörka hår fladdrar som en flagga bakom henne. Han hör henne ropa, hon överröstar ringklockan: »Flytta på dig!« Men hunden upptäcker något nytt och i stället för att flytta på sig rör den sig allt närmare cykelns framhjul.

Flickan girar och cykeln sticker i väg ut i det höga gräset, den kränger och skakar. Hon faller i sidled och landar tungt, hennes vänstra ben hamnar i en oroväckande vinkel. Jim, som bara är några steg bort, hör henne svära. »Scheiße.« Terriern avvaktar en liten stund, viftar dystert på svansen innan den skyndar vidare efter sin husse. »Hallå där, hur gick det?« Flickan tittar inte upp. Nu på närmare håll ser han att hon är liten och späd och ungefär i hans egen ålder. En gardin av hår döljer hennes ansikte. »Jag vet inte riktigt.« Hon låter andfådd, korthuggen. Det beror förstås på chocken.

Jim lämnar stigen och går bort mot henne. »Är det vristen? Ska du försöka stödja på den?« Här är hennes ansikte: smalt, liksom resten av henne, hon har bruna, snabba, granskande ögon. Hennes hy är mörkare HAN SER HENNE

23

än hans, lite solbränd; han skulle ha gissat att hon var från Italien eller Spanien, men aldrig Tyskland. Hon nickar, grinar illa när hon reser sig upp. Hon når honom knappt till axlarna.

Inte direkt vacker, men bekant på något sätt. Välbekant. Men inte känner han väl henne? Inte än i alla fall. »Inget brutet.« Hon nickar. »Inget brutet. Fast det gör lite ont. Men jag överlever väl.« Jim chansar på ett leende som hon dock inte besvarar. »Det var en ordentlig vurpa. Körde du på något?« »Jag vet inte.« Hon har fått en lerfläck på kinden och han måste anstränga sig för att motstå den plötsliga impulsen att torka bort den. »Måste jag ha gjort. Jag brukar vara ganska försiktig. Hunden kom rakt emot mig.« Han tittar ner på hennes cykel som ligger på marken. Bara någon decimeter från bakhjulet ligger en stor, grå sten, nätt och jämnt synlig i gräset. »Där har du boven. Du måste ha råkat köra på den. Vill du att jag tar en titt? Jag har ett reparationskit här.« Han tar boken – Mrs Dalloway, han hade hittat den på sin mors nattduksbord när han packade inför höstterminen och hade frågat om han fick låna den, han hade hoppats att den skulle ge honom några ledtrådar till hennes sinnestillstånd – och byter hand och börjar rota i fickan. »Det är hemskt snällt av dig, men jag tror säkert att jag kan…« »Det är det minsta jag kan göra. Jag fattar inte att hundägaren inte ens vände sig om. Inte särskilt gentlemannamässig.« Jim sväljer, generad över den underliggande innebörden att han å andra sidan var det. Han är knappast en riddare i nö­ den – reparationskittet ligger inte där det ska. Han undersöker den andra fickan. Sedan kommer han på det: Veronica. När han klädde av sig i hennes rum i morse – de hade inte ens väntat tills han fick av sig kavajen ute i hallen – hade han tömt innehållet i fickorna på hennes byrå. Senare hade han plockat på sig plånbok, nycklar och några småmynt. Lagningskittet 24

måste ligga kvar där bland hennes parfymer, strasshalsband och ringar. »Jag var visst lite för snabb där. Jag har ingen aning om var det är någonstans. Jag beklagar. Jag som alltid brukar ha det med mig.« »Även när du inte cyklar?« »Ja. Alltid redo, du vet. Och i vanliga fall gör jag det. Cyklar, menar jag.« De är tysta en stund. Hon lyfter upp vänstra foten och vrider den långsamt i en cirkel. Rörelsen är mjuk, elegant; en dansare som tränar vid balettstången. »Hur känns det?« Han är själv förvånad över hur uppriktigt han vill veta det. »Lite ömt.« »Du kanske ska gå till en doktor.« Hon skakar på huvudet. »Jag är säker på att en ispåse och en stadig gin kommer att göra susen.« Han tittar på henne, osäker på hennes tonfall. Hon ler. »Är du tysk?« »Nej.« Han hade inte väntat sig den vassa tonen. Han tittar bort. »Förlåt. Jag hörde bara när du svor. Scheiße.« »Kan du tyska?« »Nej. Men jag kan säga ›skit‹ på tio olika språk.« Eva skrattar och blottar en vit tandrad. Hon ser lite för sund ut för att ha vuxit upp på öl och surkål. »Mina föräldrar kommer från Österrike.« »Ach so.« »Du kan visst tyska!« »Nein, mein Liebling. Bara lite.« Han tittar på hennes ansikte och Jim får lust att teckna henne. Han kan precis se dem framför sig: hon uppflugen i en fönstersmyg med en bok, ljuset som faller på hennes hår och han tecknar, rummet är ljust och tyst, det enda som hörs är raspet av pennan mot papperet.

25