Cecilia i England Mötet mellan Cecilia och Elisabet I När Cecilia befann sig hos Katarina fick hon äntligen det besked hon väntat på i flera år: hon var tillsammans med maken Kristoffer välkommen till den engelska drottningen Elisabet I. Cecilia kunde inte fort nog komma väg till London. Trots att hon var höggravid i åttonde månaden färdades hon raskt söderut mot hamnstaden Calais med siktet inställt på Dover. Inget skulle stoppa henne när hon nu fick chansen att resa till England. På vägen gjorde hon bara kortare uppehåll för att låna ihop ytterligare pengar, bland annat i Antwerpen, för att finansiera sitt och Kristoffers dyrbara levnadssätt. När Cecilia med sällskap på sitt tredje försök lyckades ta sig över den vindpinade Engelska kanalen i början av september 1565 möttes hon av en större uppvaktning som Elisabet skickat för att ledsaga dem till London. Den engelska huvudstaden var nog en både överväldigande och öronbedövande upplevelse med sina 120 000 invånare, vilket måste ha fått Stockholm med dess 7 000 invånare att framstå som en liten by i jämförelse. I London skulle Cecilia bo i Bedford House, som Elisabet ställt till hennes förfogande. Som en extra hedersbetygelse var huset inrett med drottningens egna gobelänger och möbler. Cecilia anlände till Bedford House via Themsen; vattenvägen var det bekvämaste sättet att transportera sig och hon hade otaliga gånger under sin uppväxt rest med skepp mellan kungafamiljens slott och gårdar vid Mälaren. Vid ankomsten togs hon emot av grevinnan av Sussex och hustrun till drottningens sekreterare William Cecil. Bedford House var bara ett av flera residens som tillhörde anrika familjer och låg uppradade längs Themsen och vägen till det kungliga palatset i Whitehall. Från sjösidan visade sig de sig från sin vackraste och mest påkostade sida med stenpirar och rikt ornamenterade trappor 123
Vasadottrarna.indd 123
10-07-30 11.29.39
Vasadöttrarna
som ledde upp till palatsens portgångar invid omsorgsfullt anlagda trädgårdar. Ett par hus bort från Cecilias låg Arundel House, som tillhörde en av hennes tidigare friare. Efter ett par dagars vila kunde Cecilia göra sitt officiella intåg i London på eftermiddagen den 11 september 1565. Det var många som var nyfikna på den svenska kungadottern och numera markgrevinnan av Baden. Under flera års tid hade man vid det engelska hovet spekulerat i ett äktenskap mellan henne och någon av grevarna i drottningens uppvaktning. Cecilia hade satsat mycket på att göra rätt intryck och förberett sig noga för att göra en entré värdig en kungadotter av Sverige. Hon var sedan barnsben van att uppträda i processioner där kungafamiljens värdighet och upphöjda ställning skulle manifesteras. Vid intåget var hon klädd i skimrande svart och hennes hovdamer i karmosinrött. Festtåget måste ha liknat en majestätisk praktvallmo med den svartklädda prinsessan i mitten och hovdamerna likt väldiga frasande röda kronblad runt omkring henne. En av dem som bevittnade hennes ankomst till London var den spanske kungen Filip II:s ambassadör don Guzman da Silva, och så här beskrev han sina intryck: Den svenske kungens syster […] var klädd i en svart sammetsklänning med en svart silverfodrad mantel, och på huvudet bar hon en guldkrona. Då det för mig synes vara en ny typ av dräkt, önskar jag redogöra för dessa detaljer till Ers Majestät. Hon hade med sig sex uppvaktande damer klädda i karmosinrött taft med mantlar i samma tyg.
Efter några dagar i London fick Cecilia träffa den engelska drottningen. Som en extra hedersbetygelse kom Elisabet på besök till Cecilias residens. Den spanske ambassadören, da Silva, berättar om hur Cecilia ”tog emot Hennes Majestät vid dörren, och omfamnade henne varmt, och båda gick upp till hennes våning. Efter det att drottningen tillbringat en längre stund med henne under stort nöje, återvände hon hem.” Deras omfamning försvårades förmodligen av Cecilias långt gångna graviditet – dagen efter födde hon en son. 124
Vasadottrarna.indd 124
10-07-30 11.29.39
Ungefär så här kan Elisabet I ha sett ut när Cecilia var på besök vid hennes hov. Porträttet målades under de första åren av Elisabet I:s regering när drottningen troligen var i trettioårsåldern. Det mest intressanta är att målningen saknar de attribut som tillkom i senare porträtt då hon framställs som en upphöjd och gudomlig jungfrudrottning. Foto: National Portrait Gallery.
Vasadottrarna.indd 125
10-07-30 11.29.39
Vasadöttrarna
Vid hovet noterade man hur förtjust Elisabet I blivit i prinsessans ”sällskap och konversation” och hur drottningen varje dag skickade bud för att höra sig för om hennes hälsa och själv ofta kom på besök. Elisabet hade också bestämt att Cecilias son skulle heta Edvard Fortunatus. Edvard var ett anrikt kunganamn i England och senast var det drottningens bror, Edvard VI, som burit namnet. Fortunatus betyder ”den lyckosamme” och anspelade både på Cecilias lyckliga ankomst till England och på att hennes förlossning gått bra. Drottningen, som var gudförälder tillsammans med hertigen av Norfolk och ärkebiskopen av Canterbury, gav barnet dyrbara gåvor vid dopet i det kungliga kapellet i Westminster. Den två veckor gamle Edvard Fortunatus var iförd en dräkt som var så tung av alla juveler och broderier att man för säkerhets skull hade utsett två hovmän som vid behov kunde avlasta den hovdam som höll barnet. Uppenbarligen gjorde Cecilia stort intryck på drottningen. Den spanske ambassadören kunde rapportera hem till Filip II om hur hon prisat prinsessan ”både för hennes utseende och elegans och för den grace och lätthet med vilken hon talade engelska”. da Silva ger en livfull beskrivning av en middag dit Cecilia hade bjudit bland annat drottningen och hennes favorit, earlen av Leicester, som båda tog sig dit med båt. Han berättar hur drottningen närmade sig ”den svenska prinsessan med starka uttryck för tillgivenhet och omfamningar […] de blev stående för ett tag […] och fortsatte sitt småprat och uttryckte sin tillgivenhet för varandra”.
En ambassadör med flera ärenden Med sig till England hade Cecilia två uppdrag för den svenske kungens räkning, i linje med den ambassadörsroll hon och hennes systrar tilldelats i faderns testamente. För det första skulle hon på nytt ta tag i förhandlingarna om ett giftermål mellan Erik och Elisabet. För det andra skulle hon leja engelska kapare med uppgift att borda fiendeskepp i Östersjön. Att de två uppdragen var nära sammankopplade framkommer i Eriks brev till den engelska drott126
Vasadottrarna.indd 126
10-07-30 11.29.39
Prinsessorna under Erik XIV:s regering
ningen, där han samtidigt som han på nytt bedyrade henne sin kärlek passade på att be henne om ett tiotal krigsutrustade skepp. Med tanke på att Sverige i samband med nordiska sjuårskriget blivit alltmer inringat och isolerat i Östersjön blev en äktenskapsallians med den engelska drottningen än viktigare för den svenske kungen. Men omgivningen var skeptisk. Kurfursten av Sachsen, som var gift med Fredrik II:s syster Anna, fick från sitt sändebud i Paris veta ”att markgreven seglat till England för att förnya den gamla visan om giftermål mellan drottning Elisabet och k. Erik XIV, vilket jag dock ej anser vara sant, om ej dessa svenskar äro alldeles galna”. Det är svårt att få en helt klar bild av Cecilias agerande i dessa frågor eftersom många rykten verkar ha varit i omlopp. Enligt vissa uppgifter arbetade hon i början på att få till ett giftermål mellan Erik och Elisabet medan andra gör gällande att hon efter en tid istället uppmuntrade att earlen av Leicester (Lord Dudley) uppvaktade drottningen – ”utan tvivel för att hon tror att det tilltalar drottningen”, noterade den spanske ambassadören. Mycket troligt är att Cecilia gjorde som alla andra vid hovet: hon kunde spelreglerna och försökte upprätthålla goda relationer med flera parter samtidigt. Efter en dryg månads vistelse i London skrev markgreveparet till Erik för att informera honom om hur förhandlingarna fortgick. De var ju formellt där på hans uppdrag, och dessutom satt kungen på resten av brudskatten. För att hålla honom på gott humör berättade Kristoffer att Elisabet hyste stor tillgivenhet för honom. Kanske hade Erik inget annat val, men det verkar som att han litade på att systern arbetade för hans intressen, för i januari 1566 gav han Cecilia utökade befogenheter. Hon skulle förhandla om ett förbund mellan England och Sverige för att få slut på kriget mellan Sverige och Danmark. Cecilia tog förmodligen upp frågan om den fängslade brodern Johan med drottningen så snart hon hade möjlighet. I början av oktober uppmanade Elisabet i ett brev Erik att på nytt granska anklagelserna mot sin bror och förklarade att hon hoppades få höra om Johans benådning. Hon påminde om hur 127
Vasadottrarna.indd 127
10-07-30 11.29.39
Vasadöttrarna
lojalt Johan skött Eriks förhandlingar under sitt Londonbesök 1559–1560. Cecilia stod också i förbindelse med Albrekt av Preussen och höll sig underrättad om hur arbetet för Johans frigivning gick och hade en hel del kontakter med den spanske ambassadören da Silva. För Cecilia var det viktigt att hålla sig väl med honom eftersom markgrevskapet var närmaste granne med Spanska Nederländerna och några av parets besittningar låg i Luxemburg, som lydde under Filip II. Enligt da Silva hade hon uttryckt sin vördnad för Filip II och de tjänster han gjort hennes man. Det gjorde hon ”med stor anspråkslöshet och med väl valda ord, och på ett så värdigt sätt att det är uppenbart att hon fått en omsorgsfull uppfostran”. Han menade att hon agerade förnuftigt och tålmodigt och att han därför själv skulle hålla sig väl med henne för att se vad som hände. Cecilia och da Silva förde underhandlingar i hemlighet med varandra, men deras kontakter gick inte obemärkta förbi vid det engelska hovet och betraktades med stor misstänksamhet. Vid ett tillfälle bad man till och med om en förklaring till ett av de meddelanden som Cecilia låtit skicka till da Silva. Efter Maria Tudors giftermål med den spanske och mycket katolske kungen Filip II – som Cecilia försökte hålla sig väl med – uppfattades spanjorerna som det största hotet mot drottningens säkerhet och det engelska rikets självständighet. Cecilias kontakter med da Silva och hennes påkostade livsstil förbättrade knappast hennes anseende vid det engelska hovet.
Smakar det så kostar det Nils Gyllenstierna hade redan hösten 1561 i brev hem till Erik XIV beklagat sig över att han saknade medel att köpa presenter för till drottningens kvinnliga uppvaktning (och att dessa därför vägrade hjälpa honom och tala för hans intressen). Det var inte tillräckligt att ge värdefulla sobelskinn i gåva till Elisabets hovdamer utan ”de måste tillpyntas med guldkappor, vilket ej kostar litet”. Något liknande upplevde säkert Cecilia. Det kostade stora summor pengar att imponera på det engelska hovet, och det var hon fast besluten att göra. Det intensiva nöjeslivet med banketter, maskerader, mask128
Vasadottrarna.indd 128
10-07-30 11.29.39
Prinsessorna under Erik XIV:s regering
spel och torneringar fortsatte under hösten. Cecilia och Elisabet åt middagar ihop och besökte bröllop och fester, och vid julfirandet fick Cecilia äran att ta nattvarden direkt efter drottningen. Trots att den engelska drottningen, som var känd för sin sparsamhet, betalade en del av parets lån och lät markgreveparet och deras uppvaktning inta sina måltider vid det engelska hovet blev de alltmer skuldsatta. Kristoffer hade visserligen blivit lovad en årlig pension på 2 000 daler av Elisabet så länge Cecilia hade hans tillåtelse att stanna i England, men den summan förslog inte långt. Redan i november 1565 var Kristoffer tvungen att ge sig av till Tyskland för att försöka ordna fram mer pengar för att reglera en del av skulderna. Det var nu alltmer uppenbart att man vid hovet började tröttna på den svenska prinsessan. Det finns uppgifter om att hennes hopplösa ekonomiska situation blev ett tacksamt ämne i de pjäser som sattes upp vid hovet, det var åtminstone så Cecilia uppfattade det hela. Vid ett tillfälle ska hon också ha varnats av earlen av Arundel att besöka drottningen eftersom man nyligen hade spelat en komedi där man gjort sig lustig över hennes problem. Cecilia blev alltmer desperat, och Kristoffer dröjde medan skulderna växte. Det var förmodligen därför Cecilia mot bättre vetande tog läkaren och guldmakaren Cornelius Alnetanus i sin tjänst. Han var persona non grata vid det engelska hovet sedan han ett par år tidigare erbjudit sig att framställa guld till drottningen utan att lyckas. Att den svenska prinsessan flitigt umgicks med läkaren, lånade tusentals pund av honom och pantsatte smycken med hans hjälp noterades av den engelska drottningens medarbetare. Läkaren fick med hot om fängelse lova att inte ha några kontakter med Cecilia, men de båda trotsade förbudet. Det hela slutade för Alnetanus del med fängelsevistelse och för Cecilias del med drottningens missnöje. När Kristoffer vid återkomsten till England i mars 1566 blev satt i gäldstuga och frisläppt först sedan tyska köpmän gått i borgen för honom, var måttet rågat för markgreveparet. Händelsen nådde också kurfursten av Sachsens sändebud i Paris. Han berättade om när Kristoffer återvände till England: 129
Vasadottrarna.indd 129
10-07-30 11.29.39
Vasadöttrarna
Några månader därefter återkom han under förklädnad till England och sökte då att, sina fordringsägare ovetande, bortföra sin gemål och son. Men jag vet ej, på vad sätt det blev upptäckt. Markgreven blev kastad i fängelse, från vilket han dock kort därefter befriades genom intercession av drottningen, som förmådde tyska köpmän att gå i borgen för markgreven.
Både Cecilia och Kristoffer beklagade sig över drottningens fräcka undersåtar och ifrågasatte varför de inte bestraffades. Det var en svårsmält skymf för Cecilia och hennes man att de behandlades som ”privata personer”, som hon uttryckte saken i ett brev till Elisabet. Fordringsägare började bevaka parets Londonresidens och kraven från juvelerare, skräddare, slaktare, bagare, hönsuppfödare, specerihandlare, fiskhandlare och smörleverantörer strömmade in. Vid flera tillfällen arresterades personer ur Cecilias uppvaktning, och hon blev själv stoppad av skrikande långivare på sin väg mellan hovet och bostaden. Parets personliga skulder uppgick till åtminstone 10 000 pund, och då hade drottningen bara någon månad tidigare ändå hjälpt till med 3 500 pund. Cecilias skulder kan jämföras med vad den engelska drottningen årligen lade ut på sin garderob – och den var inte liten – vid ungefär samma tid: drygt 9 500 pund.
Ridå De fortsatta kontakterna mellan Cecilia och Elisabet var ansträngda även om de utåt, inför hovet, alltid höll på formerna. I slutet av april tog de båda formellt avsked av varandra. Drottningen gav Cecilia flera dyrbara gåvor och lät flera av sina hovdamer följa henne på vägen. För att kunna lämna London hade Cecilia tvingats att belåna en del av sina kläder och smycken till ett lågt värde. da Silva rapporterade till Filip II om den spända relationen mellan den svenska prinsessan och den engelska drottningen:
130
Vasadottrarna.indd 130
10-07-30 11.29.39
Prinsessorna under Erik XIV:s regering
Jag har gjort allt vad jag kunnat för henne och hon är tacksam, men icke mycket nöjd med drottningen, som, fastän hon mottog henne väl och även hjälpte henne med penningar, gjorde det varken fint eller raskt. Markgrevinnan har ådagalagt både mod och förstånd under sina svårigheter, vilka icke voro små.
Prövningarna var inte slut för det hårt skuldsatta paret. När de var på väg att lämna England med alla sina tillhörigheter slog prinsessans forna vänner, köpmännen Georg North och John Dymoch, till och tog Cecilias värdefulla tillhörigheter i beslag som säkerhet för hennes skulder och de skulder som Nils Gyllenstierna lämnat efter sig. Denna händelse präglade Cecilias tillvaro och hennes ekonomi de närmaste åren. I en flera sidor lång förteckning värderade Cecilia det beslagtagna godset till 100 000 daler och krävde lagens strängaste straff för engelsmännen. Också hennes kvinnliga uppvaktning blev av med sina ägodelar, och de var inte heller nådiga. En av dem, Kristina Abrahamsdotter, skrev: ”Är mäster North der i Sverige, såsom vi hört, laga att han kommer i galgen, ty han har förtjänt det länge, då han var den, som bragte oss till England, vår fru och herre till stor skam och oss fattiga jungfrur till mycken skada.” Liknande uppmaningar gav Cecilias andra hovdamer. Det hela blev förmodligen inte bättre av att Georg North, som Cecilia och andra vid det svenska hovet trodde var engelsk adelsman, i själva verket visade sig vara son till en skräddare. Vasakungarnas ständige sekreterare Sven Elofsson gjorde sin egen tolkning av Cecilias besök hos drottningen. Han skrev att hon blev av drottningen ”undfångad och ståtligen förärad och ryckte sedan tillbaka igen. Men om föräringen kunde liknas även mot täringen, vare av mig osagt, det kan vara därmed så gånget som Latinska ordspråket lyder: Piscari aureo hamo, Meta fiskar med guldkrokar.” Det finns onekligen något tragikomiskt i det hela. Berättelsen om Cecilias besök i England skulle kunna vara hämtad ur Shakespeares repertoar – förvecklingarna, förväxlingarna, intrigerna och ryktena. Vem kan man lita på? Vem är vän? Vem är fiende? Cecilia 131
Vasadottrarna.indd 131
10-07-30 11.29.39
Vasadöttrarna
var impopulär vid avresan, men innan hennes ekonomiska problem blev akuta vittnar flera berättelser om att det fanns en ömsesidig uppskattning mellan Cecilia och Elisabet. Den erfarne diplomaten da Silva beundrade henne, som vi har sett, för att hon både visat själslig styrka och mod under prövningarna. En förklaring till hennes agerande finns att söka i hennes självbild och världsbild. Hon var svensk kungadotter och hade sedan barnsben fostrats in i ett hierarkiskt synsätt och i föreställningen att all överhet är tillsatt av Gud. Att behöva försvara sig mot fordringsägare som stod långt under henne i den sociala rangordningen och bli fråntagen sina tillhörigheter av simpla köpmän uppfattade hon som en förolämpning. Troligen var hon med tanke på Vasaättens förhållandevis enkla bakgrund än mer mån om att framhäva sin börd och ställning som svensk prinsessa och visa att hon var delaktig i en internationell hovkultur. Detta kostade mycket pengar under en period då man lade stor vikt vid det yttre för att uttrycka social ställning, börd, stil, och förmögenhet. Även hennes bror Johan hade under sin Londonvistelse satsat på att göra ett ståtligt intåg, varit generös med gåvor och arrangerat påkostade fester för att göra sig gällande. Påfallande i beskrivningen av Cecilias vistelse i England är att det är hon som var huvudpersonen, den alla talade om och lade märke till. Kristoffer förefaller närmast vara en statist och skildras mest i förbigående, mer som ett bihang till sin hustru än tvärtom. Men Cecilia kunde inte följa upp den succé hon gjorde i första akten. Hennes slutscen blev ett misslyckande. Som en av Cecilias hovdamer träffande sammanfattar vistelsen i England för sina släktingar i Sverige: ”Vi kommo väl in med stort bram, men vi kommo dädan med stor skam.” Väl tillbaka på kontinenten skyndade sig Cecilia att återuppta kontakten med Erik och förklarade sig villig att vara honom och Sverige till tjänst i allt. Det innebar bland annat att hon skulle hjälpa till med de pågående förhandlingarna om ett giftermål mellan honom och Renate av Lothringen. Cecilia fortsatte att stå i förbindelse med den spanske ambassadören i London, som hjälpte till att bevaka hennes intressen 132
Vasadottrarna.indd 132
10-07-30 11.29.39
Prinsessorna under Erik XIV:s regering
gentemot fordringsägarna. Hon skickade också flera brev till drottning Elisabet där hon klagade över hur hon behandlats av hennes undersåtar och försökte få drottningen att ingripa, dock utan framgång. Hon fick istället vara med om hur hennes värdefulla ägodelar först bjöds ut på offentlig auktion i London varefter det som blev över såldes i Antwerpen och Paris. Cecilias hovdamer fick tillbaka sin egendom ett par år efteråt, men då var det värdefullaste redan borta. I augusti 1566 födde Cecilia parets andra son, Gustav Kristoffer. Cecilia och Kristoffer befann sig då hemma på familjens egendom i Baden-Rodemachern.
133
Vasadottrarna.indd 133
10-07-30 11.29.39