9789174991529

TI G R AR I RÖTT VÄDE R LIZA KLAUSSMANN

NICK

1 9 4 5 – S E PT E M B E R » J a g vet inte säkert om det är en välsignelse eller en förbannel­ se«, sa Helena. »Det är åtminstone nånting nytt«, sa Nick. »Inga förbannade ransoneringshäften längre. Inget mera bussåkande hit och dit.

Hughes sa att han har köpt en Buick. Halleluja.« »Gud vet var han har fått tag i den«, sa Helena. »Antagligen hos nån fuskförsäljare.« »Än sen då«, sa Nick och sträckte lojt sina flickarmar mot New Englands kvällshimmel.

De satt på bakgården till sitt hus på Elm Street i sina under­kjo­ lar och drack ren gin ur gamla geléburkar. Det var den varmaste indiansommar någon i Cambridge kunde erinra sig.

Nick granskade skivspelaren som stod lite vingligt i fönstret.

Nålen skuttade. »Det är för varmt för att göra nåt annat än att dricka«, sa hon och lutade huvudet bakåt mot den rostiga trädgårdsstolen. Louis Armstrong hade hakat upp sig och upprepade att han hade rätt att sjunga blues. »Det första jag ska göra när jag kommer till Florida är att låta Hughes köpa en hel binge bra grammofonnålar åt mig.« »Den där karln«, sa Helena med en suck. »Jag vet«, sa Nick. »Han är faktiskt för snygg. Och har en Buick och fina grammofonstift. Vad mera kan en flicka begära ?« Helena fnissade i sitt glas och satte sig upprätt. »Jag har be­ stämt blivit full.« Nick ställde ner sitt glas med en smäll på armstödet så att plåten dallrade. »Vi borde faktiskt dansa.« Eken på bakgården skar remsor ur månskivan och himlen

8 | liz a

k l aussm a n n | Tigrar i rött väder

hade redan en djup midnattsnyans trots värmen i luften. Som­ marvärmen dröjde sig kvar i luften som om ingen hade upplyst gräset om att september hunnit fram till månadens mitt. Nick hörde de nattliga funderingarna från kvinnan i grannvåningens trevåningshus. När hon tog till sig veckans eftersmak.

Nick tittade på Helena medan hon valsade över gräsmattan med henne. Helena kunde ha blivit en kvinna av den sorten, tänkte Nick, en krigstidsskönhet med en kropp som en pole­ rad cello. Men kusinen hade lyckats bevara en fräschhet av idel ljusbruna lockar och slät hud. Hon hade inte blivit askgrå som de kvinnor vilka gått i säng med en minsprängd eller Schmeis­ serpepprad främling för mycket. Nick hade sett dem vänta i ransoneringsköerna eller slinka ut från postkontoret och tyckas försvinna i tomma intet.

Men Helena skulle gifta om sig. »Du ska gifta om dig«, utbrast Nick en smula berusat, som om tanken just hade slagit henne. »Jag vet. Kan du tänka dig ?« suckade Helena med en varm hand i ryggen på Nick. »Mrs Avery Lewis. Låter det lika bra som Mrs Charles Fenner, tycker du ?« »Det låter tjusigt«, ljög Nick och snurrade i väg med henne.

I hennes öron lät namnet Avery Lewis precis som vad han var – någon förhoppningsfull försäkringsagent i Hollywood som låtsades ha fått dejta Lana Turner eller vem det nu var han alltid snackade om. »Fen skulle säkert ha gillat honom, vet du.« »Å nej då. Fen skulle ha avskytt honom. Fen var bara en pojke.

En rar pojke.« »Den käre Fen.« »Käre Fen, ja.« Helena slutade dansa och återvände till drink­ glaset som väntade. »Men nu har jag Avery.« Hon smuttade. »Och får flytta till Hollywood och kanske få en baby. På det viset blir jag åtminstone inte en gammal ungmö, totalt galen och med vårtor på näsan. Femte hjulet under vagnen vid brasan med dig och Hughes. Gud förbjude.«

n ick | 1945 september |

9

»Inget femte hjul, inga vårtor och till på köpet en enda Avery Lewis.« »Just det, och nu har vi verkligen var sin egen. Det är viktigt«, sa Helena eftertänksamt. »Jag undrar bara …« Hon tystnade. »Vad undrar du ?« »Jo, om … om det blir detsamma med Avery. Som det var med Fen, du vet.« »I sängen, menar du ?« Nick vände sig hastigt mot sin kusin. »Ja men herregud. Har oskulden Helena verkligen nämnt kär­ leksakten ?« »Nu är du elak«, sa Helena. »Det vet jag«, sa Nick. »Och jag är full. Fast jag undrar … Fen är den enda jag faktiskt har älskat, före Avery menar jag. Men Avery är en vuxen man.« »Jaha, men om du älskar honom så blir det säkert härligt.« »Javisst, det har du rätt i.« Helena tömde sitt ginglas. »Å Nick, jag fattar inte att allting ska förändras. Vi har ju varit så lyckliga här, trots allt.« »Bli inte gråtmild nu. Vi kommer att träffas varenda sommar.

Såvida inte din nye man är allergisk mot östkusten.« »Vi kommer att fara till ön. Precis som våra mammor. I stugor bredvid varandra.« Nick log vid tanken på Tiger House med sina luftiga rum och gräsplanens grönska som försvann ut mot hamnens blåhet. Plus den söta lilla grannstugan som hennes far hade byggt som present åt Helenas mamma. »Hus och äkta män och midnattspartyn med gin«, sa Nick. »Inget kommer att förändras. Inte på något sätt som betyder något. Allt ska förbli som alltid.« Nicks tåg från Boston var försenat och hon fick ta sig fram genom trängseln på Penn Station där alla rusade omkring för att komma någonstans i en röra av bagage och hattar och avskedskyssar och försvunna biljetter. Helena måste vara halvvägs vid det här laget,

10 | liz a

k l aussm a n n | Tigrar i rött väder

tänkte hon. Nick hade själv stängt våningen och gett värdinnan de sista instruktionerna om vart allt skulle skickas – paket med romaner och poesi till Florida, väskor fulla med korsetter till Hollywood.

När hon äntligen kom upp på tåget luktade det blekmedel och upphetsning. Havana Special som gick hela vägen från New York till Miami skulle bli den första övernattningsresa hon någonsin gjort ensam. Hon tryckte hela tiden näsan mot handledens insida och andades in sin liljekonvaljparfym som luktsalt. I den totala röran glömde hon nästan att ge bäraren dricks.

I sin kupé ställde Nick skinnväskan på hyllan och knäppte upp locket för att ånyo kolla att hon inte hade glömt något. Ett nattlinne för resan (vitt) och ett för Hughes (grönt med match­ ande morgonrock). Två elfenbensvita sidenunderkjolar, tre matchande par trosor och behåar i vitt siden (hon kunde tvätta dem varannan dag till dess att resten av hennes saker kom till St. Augustine), hennes resfodral (parfymflaska, rött läppstift, den dyrbara Florishandkräm Hughes haft med sig till henne från London, tandborste och tandkräm, tvättlapp och Ivorytvål), två bomullsklänningar, ett par gabardinbyxor (hennes Katharine Hepburn-byxor), två bomullskjolar och en bra sommardräkt av ylle (gräddvit). Dessutom räknade hon upp tre par bomullshands­ kar (två vita, ett gräddfärgat) och mammas sidenscarf i skärt och grönt.

Den scarfen hade hennes mamma älskat och alltid burit när hon reste till Europa. Nu var den Nicks. Och även om hon ännu inte skulle fara riktigt så långt som till Paris kändes mötet med Hughes efter så lång tid mera som att resa till Kina. »Här bortom ligger vildmarken«, sa hon till resväskan.

Nick hörde tågvisslan och knäppte skyndsamt resväskan och satte sig. När kriget nu var över var scenen utanför fönstret, med kvinnorna som viftade med sina näsdukar och de rödögda bar­ nen, mindre gripande. Ingen for i väg för att dö, de skulle bara åka hem till någon gammal faster eller något trist affärssammanträde.

n ick | 1945 september |

11

För henne kändes det emellertid spännande – världen var helt ny.

Hon skulle få träffa Hughes. Hughes. Hon viskade hans namn som en talisman. När hon nu var bara en dag ifrån honom trodde hon att hon skulle bli galen av sin väntan. Visst var det konstigt.

Sex månader – men de sista korta timmarna var outhärdliga.

När de senast hade setts var det vår, då hans eskortfartyg hade dockat i New York för reparationer och han hade fått permission.

De hade stannat ombord på U.S.S. Jacob Jones i en av hytterna för gifta officerare. Där fanns löss, och just när Hughes hade fått ner handen i hennes kjol började det klia på smalbenen. Han hade läpparna mot pulsen på hennes hals men hon kunde inte låta bli att skrika till. »Det är nånting i sängen, Hughes.« »Jag vet. Herrejesus.« De hade rusat ut i duschen bägge två och funnit benen fulla av röda bett och en pepparpöl i avloppsvattnet. Hughes svor över fartyget och över kriget. Nick undrade om han hade lagt märke till hennes nakna kropp. Men han vände bara ryggen till och började tvåla in sig.

Han hade i alla fall gått till Club 21 med henne. Och det hade blivit en av de där stunderna då hela världen tycktes ha sammansvurit sig om deras lycka. Hughes som aldrig tog emot några pengar av sina föräldrar och vägrade att låta Nick använda sina egna hade inte råd med en måltid där på sin sold som under­ löjtnant. Men han visste hur förtjust hon var i historierna om gangstrar i hajskinnskostym och deras glamourösa brudar som hade slagit klackarna i taket där under förbudstiden. »Vi kan bara ta två martini och en skål oliver och selleri«, sa han. »Vi behöver inte alls gå dit om vi inte har råd«, sa Nick och såg sin man i ansiktet. Han såg ledsen ut, plus något annat som hon inte kunde sätta fingret på. »Nej«, sa han. »Vi har råd med precis det här. Men sen får vi gå härifrån.«

12 | liz a

k l aussm a n n | Tigrar i rött väder

De satte sig i baren med de mörka panelerna där det hängde leksaker och idrottspinaler i taket, och Nick blev genast medveten om tyngden av sin egen ungdom och skönhet. Hon kände blick­ arna från männen och kvinnorna vid de små borden glida över hennes röda shantungklänning och korta och täta svarta hår. En av de saker hon älskade hos Hughes var att han aldrig ville att hon skulle likna de celluloidblondiner som satt uppnålade i vartenda pojkrum landet runt. Och det gjorde hon inte heller. Hon såg en smula för sträng ut, med lite för skarpa drag, för att kunna kallas söt. Ibland kändes det som en evig kamp för att visa världen att hon genom att vara annorlunda var något alldeles speciellt. Men där, på den flotta Club 21, kände hon hur rätt hon var. Det var ett ställe fullt av strömlinjeformade kvinnor med blickar intelligenta som kulbanor. Och där satt den honungsblonde Hughes med sina eleganta händer och långa ben i den blåa uniformen.

Kyparen placerade dem vid bord 29. De hade ett par till höger om sig. Kvinnan rökte och pekade ut rader i en liten bok. »I den där raden ser jag faktiskt hela filmen«, sa kvinnan. »Ja då«, sa mannen med bara ett stänk av osäkerhet. »Och på något vis är det i så hög grad Bogart.« »Han verkar faktiskt ha varit det enda tänkbara valet.« Nick tittade på Hughes. Hon ville visa honom hur mycket hon älskade honom för att han hade gått dit med henne, för att han gjorde av med alldeles för mycket pengar bara på en cocktail och lät henne vara sig själv. Allt det där försökte hon utstråla genom sitt leende. Riktigt än ville hon inte prata. »Vet du vad ?« sa kvinnan plötsligt. »Vi sitter vid deras bord.

Fattar du att vi sitter vid deras bord och pratar om dom ?« »Gör vi verkligen ?« Mannen smuttade ånyo på sin whisky. »Å, så typiskt 21 det är«, sa kvinnan med ett skratt.

Nick lutade sig mot Hughes. »Vems bord, tror du ?« viskade hon till honom bakom sin ena behandskade hand. »Förlåt ?« sa Hughes tankspritt. »Dom sa att dom sitter vid någras bord. Vad då för ett bord ?«

n ick | 1945 september |

13

Nick blev nu medveten om att kvinnan tittade på dem. Hon hade hört vad hon sa och sett henne försöka dölja sin nyfiken­ het bakom handen. Nick rodnade och slog ner blicken mot den röd- och vitrutiga duken. »Å, det är ju Humphrey Bogarts och Lauren Bacalls bord, kära vän«, sa kvinnan i vänlig ton. »Dom hade det här bordet vid sin första träff. Det är en av dom saker stället skryter med.« »Jaså, verkligen ?« Nick försökte hitta ett tonfall någonstans mellan artigt och nonchalant. Hon slätade till sitt upplagda hår med händerna och kände hur det mjuka handskskinnet löste upp hårets spray. »Å, vi kan väl ge dom bordet, Dick.« Kvinnan skrattade ånyo. »Är ni båda ett kärlekspar ?« »Ja då«, sa Nick och kände sig djärvt sofistikerad. »Men dess­ utom är vi gifta.« »Det är ju nåt sällsynt«, skrockade mannen. »Ja, förvisso«, sa kvinnan. »Och det förtjänar Bogarts och Bacalls bord.« »Å snälla ni, låt inte oss störa«, sa Nick. »Dumheter«, sa mannen och tog sin whisky och kvinnans champagneglas. »Nej, men nu har min fru varit jäklig mot er«, sa Hughes. »Nick …« »O, det gör vi så gärna«, sa kvinnan. »Och visst är hon för jäklig …« Nick tittade på Hughes, och han log mot henne. »Ja då, det är hon«, sa han. »Kom då, älskling. Vi flyttar på oss allihop för din skull.« Martinin som anlände erinrade Nick om havet och deras hus på ön: ren, skummande och totalt välbekant. »Den här supén är nog den finaste jag nånsin har fått, Hughes.

Från och med nu vill jag bara ha martini, oliver och selleri.« Hughes lade handen mot hennes kind. »Jag är ledsen för allt det här.«

14 | liz a

k l aussm a n n | Tigrar i rött väder

»Hur kan du säga så ? Titta var vi är nånstans.« »Vi ska nog ha notan«, sa han och vinkade åt kyparen. »Är allting som det ska, sir ?« »Perfekt. Kan vi få notan, tack.« Hughes tittade mot dörren.

Varken på Nick eller hennes röda klänning eller det glänsande svarta håret som hon hade fått ha ett nät om på tåget, hela vägen från Cambridge till Penn Station.

Kyparen gled i väg.

Nick fingrade på sin handväska för att slippa titta på Hughes.

Paret som hade bytt plats med dem hade gått sin väg, fast när kvinnan reste sig hade hon kramat Nicks axel och blinkat åt henne.

Hon försökte låta bli att undra vad Hughes kunde ha i tankarna.

Det var så mycket hon egentligen inte visste om honom, och fast hon alltid ville konfrontera honom, snitta upp honom med en enda snabb rörelse och kika in, så fanns det något animaliskt i henne som sa att det var fel sätt att ta honom på. »Ursäkta, herrn och damen.« Nick tittade upp. Mannen med valrossuppsynen hade kommit fram till deras bord. »Jag är res­ taurangchefen. Är nånting galet ?« »Nej då«, sa Hughes och såg sig om, antagligen efter kyparen. »Jag hade bara bett om notan …« »Jag förstår«, sa Valrossen. »Jaha, det är ju mycket möjligt att min herre inte var medveten om det, men middagen«, och nu gjorde han en paus och lät sin mustasch göra sin fulla verkan, »dagens middag är en gratismiddag för marinen.« »Ursäkta ?« sa Hughes. »Vad får jag äran att servera ?« log Valrossen.

Nick skrattade. »En biff, tack snälla ni. En biff«, sa hon, och allt annat försvann. »En biff åt damen«, sa Valrossen och fortsatte att titta på Hughes.

Hughes grinade brett, och Nick såg plötsligt den pojke hon gift sig med stiga fram ur den oåtkomlige man som hade återvänt till henne. En pojke i styv pappkrage och synnerligen välpressad blå

n ick | 1945 september |

15

uniform. Plus deras predikament, som var exakt likt alla andras. »En biff, om ni kan hitta nån här i stan«, sa Hughes. »Eller här i landet, för den delen. Jag var inte säker på att dom existerade längre.« »På Club 21 existerar dom fortfarande, sir, såna dom nu är.« Valrossen knäppte med fingrarna åt kyparen. »Två nya martini åt mannen från flottan.« Längre fram blev det lössen i repris. Och Hughes var trött av biffen, sa han. Nick vek ihop sin röda klänning och tog på sig det svarta nattlinnet som han inte skulle kunna se i mörkret. Hon låg på sängen och lyssnade till hammarslagen från reparatörerna som jobbade på fartyget i dockan. Stålets tomma hamrande.

Strax utanför Newark beslöt sig Nick för att gå till loungen. Hon hade packat tre hårdkokta ägg och en skinksandwich till middag för att inte behöva göra av med tre dollar i matsalen. Men barens lockelse kunde hon inte motstå. Den hade annonserat med att den serverade alla »de nya drinkarna« och hon hade lagt undan femtio cent extra till notan.

Havana Special. Ingen äkta man, ingen mamma, ingen kusin – hon kunde vara vem som helst. Hon slätade till sitt gråa hår och satte på sig läppstift. När hon granskade sig själv i spegeln föll en mörk lock ner över vänstra ögat. Just när hon skulle stiga ut i korridoren kom hon ihåg handskarna. Medan hon drog på sig dem luktade hon ännu en gång på handleden innan hon stängde dörren hårt efter sig.

När Nick steg in i loungebaren med sin svängda disk och låga säten i bourgogne kände hon en liten svettpöl börja bilda sig mellan brösten. Hon strök överläppen med en behandskad hand och ångrade genast gesten. En kypare dök upp och visade henne till ett ledigt bord. Hon beställde en martini med extra oliver och undrade om de skulle ta extra betalt för dem, drog undan filtgardinen och stirrade ut i natten. Hennes egen spegelbild stir­ rade tillbaka. Bakom huvudet såg hon att en karl i marinblazer

16 | liz a

k l aussm a n n | Tigrar i rött väder

tittade på henne. Hon försökte se om han såg bra ut, men ett förbirullande tåg utplånade hans bild.

Med benen i kors lutade hon sig bort från rutan och kände nylonet röra sig mellan låren. Kyparen kom med drinken, och när Nick höjde sin cigarett för att få eld på den trevade han efter sin tändare. Mannen på andra sidan gången steg fram och knäppte upp en Zippo av silver. Alla unga män som kommit hem från kriget hade Zippotändare, som om de ingick i uniformen. »Tack så mycket«, sa Nick med blicken fäst på cigaretten. »Ingen orsak.« Servitören försvann bakom en vägg av frostat glas. »Får jag göra er sällskap ?« sa mannen. Det fanns inget tvek­ samt i hans fråga.

Nick gjorde en gest mot sätet utan att se upp. »Jag stannar inte länge«, sa hon. »Vart är ni på väg ?« »St. Augustine.« Han hade mörkt hår, bakåtslickat med pomada. Han såg bra ut, förmodade hon, på ett Palm Springs-vis. Med kanske lite för mycket eau-de-cologne. »Jag ska till Miami«, sa han. »Träffa mina föräldrar i Miami.« »Så trevligt för er då«, sa Nick. »Ja, det är det.« Han log mot henne. »Och ni själv ? Varför till St. Augustine ?« »Jag har en bror där«, sa Nick. »Han mönstrar av sitt fartyg.

Jag ska hälsa på honom.« »Så trevligt för honom«, sa mannen och sträckte ut handen. »Ja, det är det.« Den här gången besvarade Nick leendet. »Dennis var namnet«, sa mannen och sträckte ut handen. »Helena«, sa Nick. »Som berget.« »Som berget, ja. Mycket originellt.« »Jag är en originell kille. Fast ni känner mig inte så väl ännu.« »Skulle jag tycka annorlunda om jag kände er bättre ?«

n ick | 1945 september |

17

»Vem vet ?« Dennis tömde sin drink. »Jag ska ha ett glas till.

Får jag bjuda Helena på en drink ?« »Jag tror inte det«, sa Nick. »Jag förstår. Ensamdrickande. Så tråkigt för mig då.« »Vem vet, ifall ni sitter kvar ett slag så får ni kanske annat sällskap.« Martinin fick henne att känna sig djärv. »Jag vill inte ha annat sällskap«, sa Dennis. Han suckade. »På tåg känner jag mig så ensam.« Nick var medveten om natten som rusade förbi och suset av stål mot stål. »Ja«, sa hon. »Det känns ensamt på tåg.« Hon drog upp en cigarett. »Jag tror jag tar den där drinken.« Dennis vinkade åt servitören. Den här gången var det bara en oliv i Nicks martini. Av någon anledning gjorde det henne skamsen. »Hurdan är er bror ?« »Han är tjusig«, sa hon. »Och mycket blond.« »Ni är alltså inte lika.« »Nej, det är vi inte.« »Jaha, han har i alla fall lyckan att ha en sån syster som ni.« »Tycker ni ? Jag vet faktiskt inte vad han skulle vara lycklig för.« »Jag önskar att jag hade en syster som ni.« Han log brett mot henne.

Nick gillade inte hans sätt att säga det eller hans sätt att le, som om de på något sätt var sammansvurna. När han nu satt alltför nära henne såg hon att det stack ut bruna hårstrån ur näsan på honom. »Nu måste jag gå«, sa hon och försökte hålla balansen när hon reste sig. »Äsch, seså.« »Bry er inte om att resa er.« »Bli inte sur nu. Jag skojade bara.« Nick gick ut ur loungen. Han kunde gott betala för hennes jäkla drinkar.

18 | liz a

k l aussm a n n | Tigrar i rött väder

»Säg bara till om ni vill ha lite broderskärlek«, ropade han efter henne och hon hörde honom skratta innan kupédörren stängde av honom. Åter i sin singelkupé slet hon praktiskt taget sönder blusen för att få den av sig. Hennes huvud bultade. Hon drog av sig kjolen och stod där i bara behå och trosor, lutade sig över det lilla tvättstället och stänkte vatten över brösten och runt halsen. Så släckte hon takljuset och drog ner fönstret för att få in lite frisk luft. Konduktören hade bäddat upp medan hon var ute i loungen.

Hon satte sig och tände en cigarett. När hon var färdig med den tände hon en till och tryckte pannan mot rutan. Mörkret for förbi.

Efter en stund lade hon sig ner med röklukten kvarhängande omkring sig.

Klockan var fem på morgonen när de körde in i Richmond.

Ljudet av människor som gick av och på tåget hade väckt henne.

Hon hade inte dragit för gardinen och fönstret stod alltjämt öppet. »Tusan också«, sa Nick och försökte maka sig uppåt bädden, medveten om att hon fortfarande var i bara behå och trosor och kunde bli sedd av alla påstigande passagerare. Den bortre gardi­ nen var just utom räckhåll så hon drog i den närmaste och kom in bakom den. Där kikade hon ut, dold av bara grön filt, och tyckte sig kunna ana de jordiga spåren av floden James. Luften är mildare här i Södern. Inte som vid Tiger House där havet våldtog den. Dessutom kändes lukten av tall som skingrade de sista spå­ ren av hennes martini. Hon drog för den andra gardinen, knöt morgonrockens snodd om midjan, öppnade dörren och ropade till konduktören att hon ville ha kaffe.

Hon skulle vara i St. Augustine klockan elva på kvällen. Hos Hughes. Hade hon drömt om honom ? Det försökte hon minnas.

Konduktören kom med det ångande kaffet. Hon drack det och tittade på de sömniga påstigande passagerarna till Florida. Snart skulle Helena vara i Hollywood. Hon undrade hur Avery Lewis hus såg ut. Stackars Helena. Tidigt under striderna hade det kom­ mit bud om att Fen var död – att gifta sig och bli dödad hade

n ick | 1945 september |

19

tagit honom hela två månader. Vem visste hur deras liv skulle ha blivit om han hade fått leva ? De var bara barn bägge två och ingendera hade några pengar.

Helenas mor, hennes moster Frances, hade inte heller gjort något lysande giftermål. Men hon hade aldrig verkat missnöjd med att tvingas klara sig ändå. Nick hade aldrig hört henne klaga över att hennes äldre syster varit den som fick ärva Tiger House eller gifta sig med en man som tjänade massor på spolar och rullar medan hon själv nästan inte ägde ett dugg. Det hade inte fallit Nick in att hennes moster kunde ha önskat sig något annat.

Men när hon nu tänkte på Helenas egendomligt vilda brådska att bli omgift, hennes behov av att ha någon egen som hon hade uttryckt det, kom det Nick att undra om moster Frances någonsin hade önskat att hon varit frun i det stora huset.

Det spelade kanske ingen roll egentligen. Nick kunde trots allt inte erinra sig någon sommar då moster Frances och hennes mor inte hade varit som ler och långhalm. Ens när hennes egen far hade dött och mamman var så klen … Nick avbröt sig. Det där ville hon inte tänka på nu.

Hon tog upp två av äggen ur den bruna papperspåsen och knäckte dem mot fönsterbrädet så att den glänsande vita huden blottades. Nej då, allting var nytt nu och väntade bara på att upptäckas. Och det skulle hon göra. Hon och Hughes skulle göra det tillsammans. Hon hungrade efter det, hon skulle stoppa hela världen i munnen och tugga.

1945 – DECEMBER N i c k låg på flytdockan när hon hörde Hughes gamla Buick bromsa in och stanna. Hon försökte koncentrera sig på musiken som hördes från verandan på andra sidan gården för att slippa höra den hostande motorn och smällen av nätdörren när hennes man kom in i deras bungalow.

Count Basies piano. Det nötta trävirket som satte tunna flisor av bryggan i ryggen på hennes gula baddräkt. Hennes stortå dop­ pad i kanalens yta. Hon väntade.

När Hughes inte kom ut kände sig Nick lättad. Hon hörde duschen börja brusa i huset när han sköljde bort dammet och färgen efter placeringen i malpåse av krigsfartyget i Green Cove Springs. Hon såg hans kropp framför sig, med det blonda håret på armarna täckt av ett fint lager av något som en gång hade varit fartyget U.S.S. Jacob Jones skrov. Hon såg för sig hur han slickade håret bakåt under vattnet med ansiktet uppåtvänt mot duschen och ögonfransarna som fångade de fina dropparna i sitt nät. Tänkte han på henne ? Det undrade hon bara flyktigt. Hon visste att han inte gjorde det.

Stugan spelade sin kvällsmelodi: ljudet av vattnet som brusade genom de billiga rören, den skrälliga jazzen. Nick avskydde den där stugan, hatade dess banalitet. Den var en enkel hyresbostad som alla de andra runt den – en låda med kök och badrum åt framsidan, ett stort vardagsrum och matsal åt baksidan med fönster mot en veranda.

Stugorna stod i rader på ömse sidor om en dammig väg, skilda från varandra av en egen bit mark. Alla köken vette ut mot vägen och hela tiden kunde man se att alla de värnpliktigas beskäftiga fruar tittade ut. Nick hade fått för vana att gå ut på vägen i bad­

n ick | 1945 december |

21

dräkt minst en gång om dagen bara för att få se de dukförsedda huvudena hastigt försvinna ett i sänder när hon stirrade på dem.

Det hade blivit något av en lek att se om hon kunde fånga ett enda huvud, stelnat vid anblicken av hennes ärtiga baddräkt med hög skärning över låren i den franska stilen. Det piggade upp hennes dag.

Varenda stuga på hennes sida av vägen hade dessutom en väl tilltagen bakgård vilken sträckte sig ända ner till den saltvattens­ kanal som utgjorde en genväg för St. Augustines fiskare och de ungar som emellanåt roade sig där i sina roddbåtar.

Men deras egna stuga hade vad alla de andra saknade: en egen brygga i den dyiga strandbanken som vattnets rörelser fick att gunga. Till skillnad från resten av anläggningen såg den inte ut att vänta på bättre tider och att nya liv skulle fylla de simpla lådorna.

Trävirket var grått och fulländat väderbitet, kanske bärgat från en gammal fasad eller fiskarbrygga. Nick älskade bryggan över allt annat i denna Floridastad. Ibland när hon låg där med slutna ögon var hon nästan säker på att de hopspikade plankorna hade lossnat ur sitt mjuka grepp så att hon flöt i väg, ut till havs nerför kanalen, hem till sin ö uppe i norr. Där skulle hon slå upp ögonen, få syn på det otympliga huset i gräsplanens andra ände och inse att det bara hade varit en förbiglidande fiskebåt som fått bryggan att vagga av och an.

Nick fördrev sina dagar utsträckt där i Floridas sol med att lyssna på skivorna som hade kommit från Cambridge i en trunk fodrad med gammalt tidningspapper, och försöka chockera sina grannar. Emellanåt prövade hon ett nytt recept i en bok hon hade köpt i stan, The Prudence Penny Regional Cook Book. Den var indelad i kapitel: Pennsylvania Dutch, Creole, Mississippi V ­ alley, Minnesota Scandinavian och Cosmopolitan, och den krävde ingredienser vilkas närvaro på boksidan ständigt fick henne att häpna.

Innan de lämnade Elm Street gjorde Nick och Helena en l­iten brasa av alla sina utgångna ransoneringshäften. Helena hade all­

22 | liz a

k l aussm a n n | Tigrar i rött väder

tid haft svårt att hålla reda på vilken kupong som gällde för en viss mat och kom ibland hem med en burk stuvad spenat i stället för kyckling när hon hade blandat ihop dagarna. Och fast Nick ett tag hade uppskattat ransoneringens utmaning hade den så småningom blivit trist, som att försöka lägga ett pussel där en bit fattades. Nu kunde hon laga vad hon ville utan att behöva hitta på en ersättning. Men hon fann det svårt att koncentrera sig på recepten och gav ibland upp halvvägs genom honungsskinkan eller ostronen à la Rockefeller och gick i stället och lade sig på bryggan i solen. Efteråt rörde hon ihop de resterande ingredien­ serna till någon sorts gryta.

Hughes sa aldrig något, men hon visste att hennes ojämna matlagning förfärade honom. När hon nu lyssnade till ljudet av duschen försökte hon låta bli att tänka på middagen som återigen förblivit otillagad. Dessutom försökte hon låta bli att tänka på sin man som själv hade blivit något ransonerat.

Orkesterns brassektion brakade in och hon stampade takten i det stigande tidvattnet så att kanalvatten stänkte upp på vaden.

Hon blundade och den gula baddräkten tappade den värme den hade sugit upp under eftermiddagens solbad. En viskande bris steg från vattnet och hon hörde en liten roddbåt glida förbi.

Inne i huset slutade vattnet brusa. Tystnad, så när som på ljudet av musik och barnen i några hus längre bort som klagade över att bli inkallade till middag. Nick vände ansiktet västerut och fångade den sista dagsvärmen mot kinden. »Hallå.« Hon tittade häpet upp. Med handen över ögonen såg hon Hughes på gräsmattan, nyrakad och iförd den vita skjorta hon hade strukit tidigare på dagen. »Vill du att jag ska göra en drink åt dig ?« undrade hon utan att flytta sig. »Nej då, det gör jag själv.« Hughes gick bort till tiki-baren, tog fram en namnlös ginbutelj ur skåpet och hällde upp två finger­ bredder i ett glas.

n ick | 1945 december |

23

»Det finns ingen is här ute«, sa Nick. »För hett.« Hon lade ner huvudet mot de varma plankorna igen och blundade. »Du har väl inte glömt att Charlie och Elise kommer på mid­ dag ?« Det var något resignerat i tonfallet – som om han visste att hon hade glömt det, som om hon inte kunde ha låtit bli att glömma det. Som om det enda hon gjorde var att glömma och aldrig minnas.

Nick stelnade till men fortsatte att blunda. »Vem då ? Jaså, dina goda vänner«, sa hon. »Nej då, jag har inte glömt det.« Fast det hade hon. »Jag har köpt räkor på räkbåten.« Hon hörde Hughes sucka i sin drink. »Ja, jag vet att du är trött på det, men för en dollar hinken är det faktiskt det enda vi har råd med före nästa avlöning.« Nick reste sig och borstade av sig. »Särskilt om vi ska ha gäster.« »Jag tyckte du sa att du saknade att ha middagsbjudningar«, sa Hughes stillsamt.

Han reste sig upp och stod framför henne med sitt glas. Hans blonda hår var mörkt av duschen och solnedgången belyste ho­ nom bakifrån. I Nicks ögon verkade hans axlar nästan höjda mot henne som på en boxare. »Det gör jag«, sa Nick. »Jag menar, det sa jag. Det är bara det, käraste, att jag känner dom inte, och du …« Hon avbröt sig när hon såg Hughes stirra på henne som om hon varit någon sorts efterbliven barnunge.

Hon hade en egendomlig blandning av känslor som nu hade blivit så välbekant. Hon ville ta drinken ur handen på honom och slå den i ansiktet på honom, mosa glaset mot hans hud. Dessutom ville hon be om förlåtelse, och få den, som när hon var barn och hennes mammas kalla bestraffning övergick i ömhet. »Strunt i det«, sa Nick. »Nu går jag in och fixar maten. Vad sa du för en tid till dom ?« »Prick åtta«, sa Hughes.

Nick gick inte in och fixade maten. I stället stod hon i köket och rökte och lät kalluften sippra ut ur kylskåpet medan hon

24 | liz a

k l aussm a n n | Tigrar i rött väder

granskade grönsakerna. Gurksallad, bestämde hon. Den skulle passa bra till skaldjuren. Hon stängde dörren, lutade sig mot den och tittade ner på sina ben som börjat bli bruna av de dagliga soldoserna. Baddräkten hade hon fått köpa i stan för en mindre förmögenhet. Hon hade inte insett att värmen alltjämt skulle vara så stark på vintern. På hennes ö i norr skulle solen redan ha en suddig och urblekt färg, och hennes baddräkt skulle sedan länge ligga nerpackad för vintern.

Hon hörde att Hughes stängde av skivspelaren och gick mot köket. Nick började sysselsätta sig med att skala och rensa räkor­ nas skära halvmånar. Hon hade älskat dem förr. Numera åt de dem nästan varannan dag. »Ska du inte sätta på radion ?« undrade Hughes.

Hon höll upp sina våta händer. »Gör det du, jag vill inte kladda ner den.« Hughes hade köpt radion åt henne föregående vecka, och den ingav Nick en känsla av vagt ogillande. Han hade gjort en lör­ dagsutflykt ensam och kommit hem med ett paket. Hon frågade aldrig varför han åkte ut ensam på veckosluten eller vart han for.

Han bara stirrade upp i himlen genom nätdörren och tog sina nycklar. Den första gången hade hon inte ens fattat att han for i väg förrän hon hörde motorn starta. Då gick hon till dörren och tittade upp i den molnfria skyn, på den dammiga infarten och vägen där ute, för att se vad det var som fått hennes man att vilja fara. Men så långt hon kunde se fanns där inget. Bara den gamla gröna Buicken som susade i väg neråt den raka Floridavägen.

En dag hade sedan radion dykt upp, som en spion, från var det nu var han ville komma i väg till. »Jag trodde du skulle vilja höra nånting annat än dina skivor«, hade han sagt som förklaring. »Du kan kanske rentav höra pro­ gram från London.« »London ?« hade hon undrat och frågat sig varför han trodde att det var viktigt för henne. Men då var han redan på väg ut i duschen och hennes röst ekade i det tomma köket.

n ick | 1945 december |

25

Nick tittade upp från räkorna. Hughes hade inte satt på radion men fingrade på dess silverknappar. Hans fingrar var eleganta med prydligt tvärklippta naglar. Allt hos honom var som hans händer, rent och propert med färg som furuträ. Nick såg hur han granskade rattarna och strök med fingrarna över högtalarens bruna fodral. Hon fick lust att äta upp honom, så vacker var han.

Hon ville gråta eller smälta eller gnissla tänder. I stället skalade hon ännu en räka. »Dom ser goda ut«, sa Hughes. Han ställde sig bakom henne och satte ena handen i korsryggen på henne.

Nick måste gripa tag i disken med ena handen för att kunna hålla sig stilla. Hon kände hans doft, Ivorytvål och Bayrom, så tätt emot hennes hud men utan att snudda vid den. Bara genom baddräktens tyg. Hon ville ha hans hand i nacken eller på armen eller mellan benen. »Det blir säkert utsökt gott«, sa han.

Hon visste att han ångrade sin elakhet om räkorna. »Nåja«, sa hon och var plötsligt lättare till mods. »Jag vet att det är gräsligt tjatigt. Delvis beror det väl på att jag sover så länge och inte tycks kunna komma upp i tid till morgonhandeln. Är det tråkigt att ha en så lat fru ?« »Jag har en tjusig fru«, sa han.

Hon tänkte vända sig mot honom, men han tog bort handen från ryggen på henne. Hon skulle ha tagit den och dragit honom till sig, kanske rentav tiggt och bett honom, men han var redan på väg bort.

Nick iakttog hur han gick mot den inhägnade verandan på sina långa ben som rörde sig sömngångaraktigt. Det osynliga avtrycket av hans hand brände sig in i henne.

När hon var klar med räkorna och hade ställt in dem att svalna i kylskåpet gick hon in i sängkammaren och tog omsorgsfullt av sig baddräkten. Hon duschade i sängkammarens lilla badrum.

När hon öppnade garderoben flög det ut en kackerlacka stor som en sparv, tio gånger större än någon hon hade sett norröver. Vat­

26 | liz a

k l aussm a n n | Tigrar i rött väder

tenlöpare, hade en av hantverkarfruarna kallat dem. Nick skrek inte till, hon blev inte ens överraskad av dem längre.

Efter att ha strukit med handen över klänningarna valde hon en solklänning med körsbärsmönster och sweetheart-urringning.

Hon drog på sig den, granskade sig själv i spegeln för att sedan ta fram saxen och klippa av axelbanden. Utan dem blev brös­ ten synliga när den hjärtformade urringningen nätt och jämnt nådde deras vårtor. Hon strök det mörka håret bakåt, alltjämt glänsande trots solskenet. Hon verkade stark och frisk och lite mindre sträng när hudens nya nötfärg tog fram de gula fläck­ arna i hennes ögon. Effekten gjorde henne stolt. Hon baddade hand­lederna och bystspringan med parfym och gick barfota ut i köket igen.

Där drog hon fram en butelj vitt vin ur kylen och gick ut till Hughes med den där han satt på verandan och tittade ut över kanalen. »Vill du öppna den här åt mig, raring ?« Hughes tittade upp och tog emot buteljen och korkskruven.

Han började skala av folien. »Den där visar då en hel del«, sa han till buteljen. »Jag hade på mig den här klänningen när vi gick på jaktklub­ bens bal, minns du väl ?« Han tittade upp med ett halvt leende som inte riktigt nådde ögonen. »Nej, det gör jag tyvärr inte, Nicky.« »Äsch, seså«, sa hon. »Där var en lustig och ful liten karl som ledde bandet och trodde han var Lester Lanin. Och han sa nån­ ting om körsbären så att du nästan slog till honom.« »Gjorde jag ?« Nick drog efter andan. »Okej«, sa hon, »den är lite annorlunda nu. Jag har klippt av axelbanden. Men jag tycker den är mer sofis­ tikerad på det här viset.« Hughes drog upp korken och började vrida den av korkskru­ ven. »Kommer du inte att frysa ?« Nick stirrade på honom med en dunkande het liten rytm i

n ick | 1945 december |

27

huvudet, som det ilskna brasset i Count Basies orkester. »Herregud, Hughes«, sa hon långsamt. »Vi är för fan i Florida.

Jag kommer inte att frysa.« Hughes tittade inte upp, rörde inte ens en fena. Han räckte henne buteljen. Hon drack en klunk utan att bry sig om något glas och gick ut på gräsmattan.

Nick var inte säker på hur länge hon hade varit där när hon hörde knackningen på dörren. Visste bara att buteljen var halvtom och hennes klänning fuktig av gräset. Med en viss möda steg hon upp och gick ostadigt mot verandan. När hon kom in genom huset såg hon att Hughes redan skakade hand med paret vid ytterdörren.

Nick märkte inte att hon fortfarande var barfota förrän hon var framme hos dem. »Hej«, sa hon med ett skratt och tittade ner på sina fötter. »Jaha, nu har ni en barfotavärdinna. Jag hoppas ni inte tar det som ett tecken på likgiltighet. Jag var ute på gården. Det är för blött för skor där.« »Jag har alltid tyckt att en barfotavärdinna är ett tecken på högsta uppskattning«, sa mannen och sträckte fram handen. »Charlie Wells. Och det här är min fru Elise.« Han hade runda, svarta ögon, som de kolsvarta pärlor hennes mor brukat ha när hon gick på teatern, men hans bruna hand var varm om också lite sträv att ta i. Nick visste att det berodde på fartyget och att Hughes hand också hade hårdnat av hackandet och målandet när han gjorde sin Jacob Jones klar för dockning.

Men Charlies valkar påminde henne också om att han varit värn­ pliktig. Med tiden hade han fått officersfullmakt, men så hade han inte börjat. Inte som hennes man. Mustanger kallades de, hade Hughes sagt. »Fast en av dom klyftigaste karlar jag nånsin jobbat ihop med. Det var smart av dom att ta hit honom.« Medan mannen var mörk och slank var hustrun blond intill gränsen för albino. Och hon bar en skär klänning som enligt Nicks åsikt inte klädde henne. Ändå hade hon en sorts mjuk

28 | liz a

k l aussm a n n | Tigrar i rött väder

kvinnlighet som fick Nick att känna ett lätt styng av avund. »Vad får jag ge er allesammans att dricka ?« undrade Hughes. »Kom ut på verandan«, sa Nick. »Vår fåniga bar är där ute för att Hughes inte ska behöva gå så långt med er whisky.« Hon förde gästerna genom huset tillbaka till verandan. »Vi bor faktiskt här ute. Det är det tjusiga med Florida. Har ni nån terrass, Elise ?« »Ja då«, sa hon. »Fast jag är nästan aldrig där ute. Jag är fak­ tiskt inte … ja, inte så galen i utomhuslivet.« »Jamen så synd då«, sa Nick och himlade med ögonen, fast bara i sitt inre. »Gillar ni Count Basie ? Jag får en sorts kick av att lyssna på honom för tillfället.« »Jag vet faktiskt inte. Det är Charlie som kan nånting om musik i vårt hus.« »Har ni ›Honeysuckle Rose‹ ?« undrade Charlie. »Ja då, förvisso«, sa Nick och kilade bort till skivspelaren. »Är du förtjust i blues ? Hughes har alltid sagt att den är för melan­ kolisk.« »Livet är ju melankoliskt. Varför tjata om det ?« sa Hughes som återvände med drinkarna. »Hur som helst är det här inte blues, det är swing.« I det bortdöende dagsljuset såg Nick att han hade tagit hennes vinbutelj från gräset. »Å, du tycker att du är så klyftig«, sa hon med ett skratt. »Du måtte också tycka att jag är klyftig«, sa Hughes. »Du gifte dig ju faktiskt med mig.« Han besvarade hennes leende och räckte henne en martini. »Har du nånsin hört Robert Johnson ?« undrade Charlie. »Det är äkta blues. Sydstatsblues, ingenting för klubbgängen.« »Vad har du emot klubbgängen då ?« undrade Nick som gärna nappade på kroken och vände sig mot honom. Glad för att något faktiskt hände. »Jag har inget emot klubbgäng, förutom deras musiksmak kanske«, sa han och log stillsamt mot henne. Nick tänkte svara men ändrade sig. I stället stirrade hon på honom ett ögonblick

n ick | 1945 december |

29

och undrade precis hur full hon egentligen var. Hon hörde skal­ baggarnas surrande i kvällen. Palmens sus i hörnet av gräsmattan.

Hennes liljekonvaljparfym blandade sin doft med sydstatsnattens mjuka luft. Hon hörde Hughes prata om Elises hemby någonstans i Wisconsin. Och trumpeternas toner.

Bredvid henne satt den här mannen i den hyrda chintzklädda stolen och gav henne ett leende fullt av jamsessionjazz och mo­ tellrum. »Ursäkta mig ett ögonblick«, sa Nick och steg upp med ena handen på armstödet. »Köket kallar.« »Jag kan hjälpa dig«, sa Charlie. »Det behövs faktiskt inte«, sa Nick. Hon tog sin martini och höll upp den som en sköld mot honom. »Jag är fenomenal i köket. Fråga Elise.« Elise stirrade uttryckslöst på sin man. Men Nick lade märke till att hon inte erbjöd sig att ersätta honom. Hon vågade inte vända sig om när de gick in igen. Nu öppnade hon kylskåpet och tog ut den skalade gurkan. »Kan du skära upp den här åt mig ?« undrade hon och räckte honom gurkan. »Var är kniven ?« »I lådan under disken«, sa hon och tog fram räkorna. »Från räkbåten ?« undrade Charlie och tittade i skålen. »Ja då«, skrattade Nick. »Vilken då ?« »Vad menar du med ›vilken då‹ ?« »Fembåten ?« »Ja, vad finns det mera för nån ?« »Räkbåten på morronen«, sa Charlie och skar upp gurkan i lite för tjocka skivor för Nicks smak. »Prick klockan sju. Det är den bästa, och man får fler räkor.« »Och hur i all världen kan du veta det ?« undrade Nick med ett snett leende. »Det är alltid jag som köper räkorna. Elise gillar inte kanalen.«