9789113032719

Kajsa Grytt Boken om mig sj채lv

Kajsa Grytt Boken om mig sj채lv

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Kajsa Grytt och Norstedts, Stockholm Omslag: Miroslav Sokcic, Foto: Anna Gustavsson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-1-303271-9

The Clash på Roskilde. Klockan är 22:10 lördagen den 29 juni 1985. Jag står ganska långt fram till vänster och även om jag vet att det bara är Joe Strummer och Paul Simonon kvar har jag förväntat mig någon sorts magi, men det här känns inte seriöst.

Vi pustar och blir rastlösa. Gurra från Ebba Grön är med. Jag har känt honom länge och vi har bott ihop på Skånegatan 55 när han var Nikes, trummis i mitt band Tant Strul, man. Han är bra på att vara missnöjd. Det smutsar inte ner honom, han klär i det. Thåström, Pimme för oss, är också där. Han är vacker i ljuset från scenen, och frustrerad. Det är samma sak med honom. Han klär i frustration. Vrider sig och vill bara bort. Det är ju The Clash och det är ju vi, men ingenting är som det har varit. Det där exakta är borta och tyngden. Joe Strummer slafsar omkring på scenen. Som om han försöker komma ner i samma nivå som de två okända ungdomarna han har plockat in istället för Topper Headon och Mick Jones. Jag vet inte om Cut The Crap har kommit ut, men den är jag inte särskilt intresserad av.

För mig är det nya Clash ointressant. Det The Clash som spelar på Roskilde 1985 kommer aldrig att bli ett stort band. Skärpan är borta. Sprattel, slafs och påklistrad punkattityd från småkillarna. Jag tar inte in de nya låtarna, tiden är förbi, men det finns ingenting sorgligt med det. Vi är på väg vidare. Gurra och Pimme har Imperiet nu och vi i Tant Strul ska nästa dag klockan halv tre göra vår sista spelning, på Roskildes näst största scen, Marquee. Festivalen har 53 000 besökare i år och inget band spelar på samma gång så vi räknar med 25 000 i publiken.

Vår största spelning någonsin och vårt avslut, vårt avstamp till framtiden. Festivalområdet är som en djungel i mörkret. Oänd3

liga horder av fyllon som driver omkring och plötsligt lösgör sig enskilda anfallare med ölburken eller flaskan höjd. Jag tar ett varv över området då och då men återgår fort till den skyddade zonen.

Efter The Clashs spelning går jag alltså tillbaka till backstageområdet. Det är ett rus att veta att vi ska upp på Roskildes scen dagen efter, men jag känner mig maktlös inför resultatet.

Hemma i Stockholm springer Plura, som är min man, runt hos olika kokaindealare eller är på krogen och utsätter sig för härliga uppraggningsförsök av bedagade damer. Han sover ofta borta hos ”vänner” och jag försöker ringa när jag kommer i närheten av en telefon men han är aldrig hemma. Jag är mera förtvivlad över detta än glad att vara popstjärna.

På backstageområdet sitter många jag känner. Runt bord eller i baren klumpar vi ihop oss. Alla vill se bekväma och självklara ut. Musiker och journalister har sina tydliga uppdrag men gästerna letar tillhörighet, det vet jag eftersom jag många gånger varit en själv, och de som smitit in gör sig osynliga eller slår sig i slang med vem som helst. Kulörta lyktor bildar tak i den här världen som är betydligt tryggare än den utanför.

Där sitter kulturjournalisten Bengt Ohlsson. Han har skrivit en fruktansvärd recension av Tant Struls väldigt bra sista skiva Jag önskar dig som har kommit ut tidigare samma år. En halvsida i Dagens Nyheter, en lustsågning som fick utrymme. Självförakt och skamattack gav den mig. Han beskrev bland annat sitt lidande över att höra mig sjunga som ”att ha en skrikande jobbigt pockande brud hängande i byxbenet”. Mitt tomma bröst och min dåliga självkänsla kan inte skratta åt detta utan går naturligtvis fullkomligt isär eftersom jag tänker att det antagligen var sant. Han träffade min ömmaste punkt. Den glupska, begärande, behövande Kajsa är äcklig och obehaglig.

Nu denna kväll på Roskildefestivalen är jag popdrottning 4

och det har gått några månader sen den recensionen. Jag har läst Bengt Ohlssons roman Rida på en gris. Jag njöt och skrattade, för den var usel. Jag la varje töntig passage och all fjunig studentlängtan på minnet och i hämndpåsen. Jag förväntar mig inte att få ge igen, men det är skönt att veta att han bara är avundsjuk och studentikost sur över hur coola vi är. Jag ser honom sitta där bland sina journalistvänner och går fram och säger.

– Hej Bengt. Jag läste Rida på en gris. Vicken bok! Och så ler jag, gör tummen upp och går därifrån.

Jag träffar journalisten Kristina Adolfsson. Hon bor i London under den här tiden och har känt Gurra i alla år. Dessutom har hon umgåtts med The Clash vilket just denna natt är en, något tufsig, fjäder i hatten. Topper Headon, tror jag. Det var i alla fall från henne vi fått höra att Topper var tung heroinist.

Hon står där i baren och vi kommer in i samma bubbla. Vi håller oss sen i den tillsammans hela natten. Jag minns lervälling och fulla människor, vårt babbel, fast inte i detalj. Ett dike och något piller, sen en kort sekvens på vägen utanför festivalområdet mot hotellet och att vi fortsätter babbla och skratta på Kristinas rum. Jag har ingen aning om vilka rum de andra i Tant Strul – Malena, Nike, Liten eller Sebastian – har, eller vad de gjort under kvällen. Jag har absolut inte en tanke på att de kan vara oroliga för mig eller vårt avslut dagen efter. Jag är i fullkomlig egoflykt och somnar med ett leende på läpparna i ett snurrande hotellrum och ingen vet var jag är.

Jag vaknar 11:00 dagen efter. Vi ska vara vid scenen 13:30.

Jag hämtar mina scenkläder på mitt rum, söker de andra och förstår att de redan tagit sig ifrån hotellet. Ångest. Är en smutsig svikare och har skaffat mig ytterligare ett problem att fokusera på istället för koncentration inför spelningen. Försöker hitta skjuts till festivalområdet och det fungerar antagligen, jag 5

är på vip-området igen. Med solglasögonen på. Där sitter hela bandet och när jag kommer fram ger de mig ingen reaktion.

Jag är ignorerad och skammen konkurrerar med huvudvärk och illamående. Nike, Malena och Sebastian har också varit på drift natten innan. Liten som har epilepsi, hatar fyllefester och mycket folk har blivit övergiven och gravt sviken. Vi är ett band i upplösning och har inte haft någon spelning sen avslutet på Ritz i maj. Pimme har tagit hand om Liten. Han har brytt sig om henne, men inte vi. Liten är den som mest av oss alla sörjer att vi ska sluta. Det är hon som förstår vad ett band är och hur svårt det är att hitta människor som har den kemin vi har. Hon vet att man sällan får fler än en sån chans i livet och ser hur vi, och framför allt jag, underskattar det vi har haft ihop, jag vill vidare och tycker att Tant Strul är passé.

Om trekvart kommer 25 000 människor framför Marqueescenen på Roskildefestivalen tycka något helt annat.

Vi tar oss dit. När jag går tillsammans med mina närmaste vänner sen sex år tillbaka mot den stora, blå tältduken som är spänd över Marquee har jag samlat ihop mig och spelningen blir verklig. Det är nuet som är viktigt. Vi väntar nedanför scenen på tillträde och väl däruppe ägnar sig var och en åt sin uppgift, sin förstärkare och sitt instrument. Publiken börjar långsamt strömma till när ljudteknikern går igenom vårt ljud ett efter ett och talar till oss via monitoranläggningen. Till slut spelar vi början på en låt tillsammans, sen går vi av. Soundcheck precis innan spelning är ett bra sätt att skingra den värsta nervositeten. Det är inte långt tills vi ska göra entré igen och fötterna trampar på de utlagda plywoodplattorna bakom scenen. Vi har inga inövade steg eller mellansnack att komma ihåg, där finns bara låtordningen som vi gjort långt tidigare.

Publiken ropar Tant Strul, Tant Strul och vi är rusiga och lyckliga när vi går uppför bryggan och ut på scenen där svaga 6

strålkastare lyser upp endast Nikes och Malenas siluetter mot trummor och piano när de inleder Amason. Nike börjar med det galopperande pukspelet och röken som fyller scenen virvlar av hennes kraftfulla rörelser i kontrast till Malenas glesa och spröda pianotoner. Liten vänder sig om och lyses upp när hennes punkterade och aggressiva basgång går igång. Den mörka formen av Sebastian med cellon i famnen mot blått och ljudet av hans instrument skapar ytterligare dramatik och vi vet att det vi gör är väldigt vackert. Jag spelar mitt malande gitarr-riff endast någon takt innan jag börjar sjunga, men första sångfrasen i vår inledande låt är ett gemensamt AO. Jag fortsätter: Som den stora floden AO AO elektriskt vatten AO Tar mig till mina sinnen Det som är och som händer nu Sträckta händer mot himlen Jag är mitt i det nu OO som en flod som en amason Kastar min kropp utan slut OO som en flod som en amason

Ovanför oss finns den stora, svallande tältduken. Det är fuktigt, varmt och ljudet är fantastiskt. Vi är nära varandra på scenen.

Bakom mig Nike som med sin fysiska kraft och utstrålning är en ständigt frampushande motor. Liten är mindre än sin bas men svingar den som om den var en liten tunn danspartner, Malena med koncentrationen på klaviaturernas melodier och vackra prinsen Sebastian med cellon. Det svänger, klingar och sjunger. Vi fem fyller jättetältet och i en låt går jag ner på knä så som jag alltid önskat men sällan vågat. Vi är stora, säkra och det blir den bästa och härligaste spelningen någonsin.

7

*** Självbiografi? Man har bett mig skriva en självbiografi. Det är därför jag gör det nu. Hade inte satt igång på eget initiativ.

Jag har tänkt tanken och sen undrat vad ni skulle ha historien om Kajsa Grytt till, men det räckte med att någon bad mig för att skrivlusten skulle vakna. Nu gör jag det för att det är spännande. Hur är mitt liv? Vad hände? Kan jag skriva en hel bok?

Fast kanske är idag fel dag att börja. Jag är mitt i en kris och tänker: ”Denna spretiga människa som aldrig får riktig kläm på livet. Som simmar och simmar och bygger och bygger, men som hamnar längre och längre bort ifrån den där gröna ön.

Hon får alltid lust att bygga på ett annorlunda sätt, för att det vore vackert och kan fungera, men sen spikar hon lite snett och det kanske blir spännande, men irriterande, eller snyggt, fast väldigt ofunktionellt. Då rasar hela huset och hon måste börja från början igen. Vad kan någon lära av henne? Kanske konsten att undvika en karriär.”

Jag börjar historien med Tant Struls första spelning för det blev så tydligt där. Tänker på det ofta.

Ruset hade pågått sen 1979 i olika grader och på Roskilde 1985 stod det på topp, men det fanns ingen stark självkänslepelare i min mage. Jag gick att peta isär hur lätt som helst.

Det där tillfället att visa världen vem jag var såg jag inte, vågade kanske inte försöka. I magen, eller i själen och hjärtat, visste jag inte om jag var bra på riktigt. Ville så outhärdligt mycket, men lämnade det åt slumpen. Släppte kontrollen och min möjlighet att påverka. Lät bara shotsen och ölen flöda så att allt blev enkelt och förvirrat.

8

Dagen att börja skriva min historia kanske är dåligt vald, men jag kan inte vänta. Kanhända blir det inte bättre. Jag tänker desperat: ”Det enda som kan hjälpa mig nu är att boken blir bra. Min tredje bok ’Boken om mig själv’ måste bli bra! Annars är jag fast i mitt nuvarande liv.”

Ett fruktansvärt villkor ger jag mig själv.

Hur gick detta till? Hur hamnade jag här? Jag tror på möjligheten att välja och påverka livet. Att det går ut på att utveckla förmågan till medvetna val. Att lära känna sig själv, sina fallgropar, sin destruktivitet och dysfunktionalitet. Ändå är jag här nu.

När jag för en månad sen fick beskedet att jag blivit uppsagd som ”övertalig” på min arbetsplats, med ett års villkorslös lön, blev jag lycklig som ett barn och tacksam med jubel i hjärtat. Jag skulle få tid! Mitt eget producerande har de senaste åren fått mindre och mindre plats och jag har blivit mer och mer beroende av en lön varje månad. Nu skulle jag få ett år på mig att ta tillbaka Konstnärskajsa och bli fri. Jag upptäckte vad det var jag verkligen ville.

I förrgår kom ett nytt besked, per telefon, mitt i en stressig arbetsdag: ”Nej, tyvärr! Du blir inte övertalig. Du får ett nytt jobb, någon annanstans.”

Jag föll först till marken med det beskedet, att blir skyfflad som en liten hund från arbetsplats till arbetsplats, bland nedskärningar i stadens finanser. Sen kom ilskan. Den trotsiga Kajsa har vaknat. Jag vill inte lönearbeta. Den bekväma, välgödda ”comme ci, comme ça”-damen har fått en örfil för vad hon har ställt till med.

Jag har i några år haft ett jobb som jag älskar. Jag går dit för att jag vill vara där och göra det jag gör, men uppmärksammade inte när jag blev beroende av tryggheten och

9

pengarnas regelbundna tillflöde. Mitt schema passar mina tider med barn och musik, och hela kroppen har känt att det är som jag vill ha det. Skillnaden, det som hänt utan att jag riktigt märkt det, är ”fast anställning”. Jag har slarvat med mitt frihetsbehov. Påpassligheten och flexibiliteten har lagts att vila. Jag har gjort mig beroende av en lön och kan nu ”förflyttas”.

Jag ser bara svart. Det stora ”vill inte” växer.

Min enda möjlighet är en succébok. Spika rätt nu. Simma mot land.

*** Mamma och pappa. Ulla och Hans. En vacker, spontan, känslosam och rebellisk, konstnärsflicka från Lidingö, det, på ytan, idylliska överklassreservatet norr om Stockholm och en begåvad buspojke från en paradvåning på Östermalm möts som elever på Konstfack. De vill inte bli som sina föräldrar. Innan flickan träffar buspojken har hon varit dödligt kär i en hamnarbetare men han drack för mycket och ville inte binda sig.

Hon vill till en annan, äkta värld, inte så förljugen som Lidingövillornas. Hon har varit på cocktailpartyn och spillt dry martinis på prinsessor, hennes morfar var en fabrikör som skar av sin hals i ett uthus och hennes egen, älskade pappa har precis gått bort i lungcancer. Han smög med cigaretterna ända till slutet.

Han, min morfar Axel Bäärnhielm, kom som barn från Baku i Azerbajdzjan. Pappan Henning var ingenjör på Nobelverken och de flydde därifrån innan revolutionen. Mamman och barnen skickades hem i förväg, men Henning stannade kvar för att gömma guldet. Han kom aldrig hem till Sverige igen utan dog på ett tåg någonstans i öst.

10

Axels mamma och hennes barn levde inte rikt, men de hette Bäärnhielm och hade släktingar som försörjde dem. Axel gifte sig med mormor Elsa. Dotter till fabrikören och den liberale riksdagsmannen Sighfrid som tog sitt liv. De köpte radhus och sen villa på Lidingö. Axel arbetade som försäljare på Almedals och Elsa var hemkökslärarinna. Axel Bäärnhielm trivdes bättre i lagerlokalerna än i Lidingös vardagsrum. Han fick inte ihop pengar så att det räckte till det fina livet så Elsas ärvda förmögenhet krympte. Detta lades på hans axlar. Axels axlar blev tunga. Ulla älskar sin pappa Axel. Ulla hatar överklassen.

Jag föds på Serafen, för Hans och Ulla bor på Surbrunnsgatan i en etta med kokvrå. Det hänger tvätt i taket och jag sover på bakgården i ”Sibirien” med mina långa ben. Farfar arbetar som annonschef på Svenska Dagbladet och gör barnböcker som hobby. Han har gått på Konstakademien och kan rita fint.

Jag föds på midsommarafton och vi reser direkt till Hasselö.

Farfar och farmor och mina fastrar Lena och Eva är där. Farfar Sten gör en stor fin bok i kartong som heter Kajsas första sommar. Skissartade målningar i akvarell av kvinnor i solklänning från 1961 som leker med den långbenta bebisen. Fotogenlampor och en svajande sommaräng, stenar i vattenbrynet och text skriven med pensel och tusch. Jag, det första barnbarnet, är snäll och älskad av solbrända människor på en ö i Västerviks skärgård. Farfar Sten och farmor Astrid har köpt en liten gård där på 40-talet. Den var billig och den gamla tanten som ägde den var fattig. De betalade 10 000 kronor för boningshus, lagård, uthus och mark med fiskevatten. Där lever familjen Grytt i sitt paradis hela somrarna. Lever och förökar sig.

Ulla är blond och korthårig och Hans ser ut som Paul McCartney. Ulla känner sig inte fin nog med Grytts på Hasselö.

De tycker hon är fin, speciell och känslig. Hon är blond, eterisk och vacker. De är mörka och högljudda. Hon går textil på 11

Konstfack och han inredning. Grytts pratar i mun på varandra.

De tycker någonting om allt och speciellt om konst. De vet. De tycker inte, de vet och försöker tillsammans formulera en sanning som stämmer, för alla ska ha rätt. Det blir gräl och man accepterar inte att åsikterna är olika för det finns en sanning men den vet inte Ulla. Det finns en person i familjen Grytt som ser alla mönster. I det tysta reglerar hon och balanserar. Med blickar och enkla kommentarer som de alla till slut förhåller sig till. Det är den svala läkardottern farmor Astrid. Farfar Sten har vegamössa när han kör träbåten eller seglar blekingsekan och han svänger med en käpp fast han inte är gammal när han går Sturegatan fram. Han är upprörd eller glad, han hytter med näven och käppen eller sjunger Evert Taube och nubbevisor.

Han är som Evert Taube fast mörkhårig och inte lika berest.

Solen flödar på alla fotografier från när jag är bebis. De är svartvita och grovkorniga. Stora kopior med närbilder på mammas nyvakna ansikte mot kudden, ett bulligt barn som sitter på mattan och smetar filmjölk på hela magen, Ulla på en sommaräng i motljus med genomskinliga blommor i förgrunden, jag i spjälsängen bredvid deras, lutar huvudet mot pappas stora fot.

Men under den här tiden händer något underligt. Den svala Astrid tycker att Ulla och Hans behöver tid för sig själva. Hon tycker att ett ungt förälskat par störs av sitt barn. Kanske händer det något mellan mamma och pappa som hon ser och som hon vill att de ska läka, men hon är sagolikt kallsinnig mot det lilla barnet. Farmor Astrid tycker att Ulla och Hans borde ta semester från föräldraskapet. Så det gör de när jag är sex månader.

De åker på en resa till Italien. Det finns grovkorniga bilder därifrån också. Väldigt bra bilder. Pappa har en Leica och jag tittar mycket på de där bilderna när jag blir lite större. De finns i gula stora kuvert för fotopapper och det är nunnor, barn som 12

leker på gator, fasader, hustak och skulpturer, segelbåtar på glittrande vatten och mamma i vackert ljus vid fönster. De ska egentligen vara borta i sex veckor men kommer hem efter tre.

Jag bor en vecka hos Astrid. Först skriker jag sen blir jag lugn. Då flyttas jag till mormor Elsa där jag också skriker först och sen lugnar mig. När jag för tredje gången ska byta människa, då till min mammas syster Marianne som har två egna bebisar, tystnar jag och ligger stilla i min säng hela veckan, apatisk. När de kommer hem känner jag inte igen mamma och pappa. Det tar en månad innan de får kontakt med mig igen.

Ulla och Hans vill inte vara som sina föräldrar. De går på Konstfack och blir rödvinsvänster.

Jag vet inte hur mycket de studerar Marx, men jag tror på deras övertygelse, de har aldrig lämnat den. De tillhör ingen rörelse, de bara ser det som naturligt och rättvist att alla människor borde ha samma rättigheter, och att den rådande ordningen med rika och fattiga är fel, att människan är ett flockdjur, men med större intelligens än de djur som lämnar de svaga efter sig. De tror på gemensamt ansvar och har inget särskilt stort intresse för pengar och status.

De byter sin etta på Surbrunnsgatan mot en större lägenhet i Farsta 1962.

I februari 1963 föds Pelle. Jag är ett älskande syskon, men så liten att jag säkert hatar honom också. Han tar ju hela härligheten ifrån mig. Jag matar honom med John Silver-fimpar och andra gången vi kommer in på sjukhuset för att magpumpa honom får mamma en varning från socialtjänsten. Även om jag fortfarande kan känna hur jag går igång av irritation på min bror, är han min bästa vän och bundsförvant. Vi umgås inte regelbundet, men han finns där. Jag är övertygad om hans kärlek 13

till, och respekt för mig och jag vet att han känner detsamma tillbaka, men fram till för två år sen kunde vi ha fruktansvärda, sårande bråk. Då tycker jag att han är grym och mordisk, jag tycker han är en besserwisser och jag tycker han är en skådisapa som bara vill vinna scenen. Han tycker att det är viktigare att vinna än att försonas.

En natt efter en av hans föreställningar på Tribunalen, den vänsterpolitiska och framgångsrika fria teatergruppen som har egen scen på Hornsgatan med barhäng i foajén, hänger jag kvar för att umgås. Teatern inryms i de lokaler som en gång var biografen Lido. Det är en klassisk plats för fri kultur i Stockholm som har hyst många fester, festivaler och vilt liv. Det sluttande teaterrummet har pålats platt och gradängerna för publik går att flytta runt i rummet. Ikväll har de spelat Publikförolämpning av Peter Handke i regi av Mellika Melouani Melani. Den var väldigt bra och Pelle gjorde en monolog ur Rikard III med dynamitgubbar runt midjan och en granat i munnen. Vi går tillsammans med Mellika, Maria Eggers och någon mer. Det regnar den här kvällen och Pelle blir väldigt glad över att jag dyker upp. Vi springer arm i arm över gatan till Söderbiljarden som har en nattöppen bar. Någon har en crush på Pelle, som själv bara är nyförälskad i själva Tribunalen, så han känner sig nog härlig. När vi står där lite tätt hoptryckta alla fem börjar han, med familjär och skämtsam ton, berätta för dem hur jag varit kär i min terapeut. Det är verkligen över gränsen, malplacé, underligt och plumpt. Jag är inte intim med de här coola, intellektuella brudarna, men Pelle plockar poäng på mitt privataste. De är inte kära i sina terapeuter, om de har några. Deras terapeuter är inte män. Han drar ner brallorna på mig mitt i biljardhallen. Jag blir förbannad, men säger bara ”stopp”. Jag väntar mig naturligtvis något sorts ”ojsan” eller tecken på lite skam, men han raljerar bara och flyttar sig med sitt lilla harem 14

till en annan del av baren. Maria och jag står kvar, men efter en stund går jag efter och fortsätter tjata om detta. Vi sitter på höga pallar bredvid varandra med Pelle i mitten. Han är pompös och ignorerar mig, jag tjatar och skäms, försöker få tillbaka någon sorts värdighet, men han vägrar. Det känns som om han njuter av att besegra sin syster och bara fortsätter växa. Det slutar i fullkomlig katastrof. Han går åt ett håll och jag åt ett annat, ensam. Jag tror att det är slut här. Det går inte att förlåta detta. Jag blir rädd och bestämmer mig för att aldrig mera gå in i ett sånt gränslöst, öppet bråk med min bror. Där är han mordisk och livsfarlig för mig.

*** Jag är inte rädd längre. I snart tjugo år har jag levt med fast mark under fötterna, men det har inte alltid varit så. Länge gick jag med en ständigt återkommande känsla av undergången och det totala sönderfallet fanns runt hörnet. Ändå tog jag ständiga risker och hade inte en tanke på att försöka skaffa mig trygghet, fast jobb eller utbildning. Jag hade inte identifierat känslan, såg den inte som osäkerhet, utan levde med den som ett naturligt tillstånd, som att hoppa från isflak till isflak och tro att så ser marken, jordens yta, ut. Det är människans villkor.

Jag litar bättre på mig själv nu. Det är bland annat de här åren med lön som inte är beroende av publikens godtycke som förändrat mig. Att fungera med ansvarsuppgifter och inte vara beroende av framgång i konsten. Länge var min enda mening musiken, poesin, konsten, kampen mot makten, passionen och den magiska, outgrundliga kraften i detta. Det var min drivkraft. Jag ville vara där. Ingenting annat kunde jag hålla samman eller se någon orsak för. Därför var jag så

15

sårbar. Totalt utsatt för andras möjlighet att förstå, eller deras godtycke att köpa det jag presterade. Om jag hade funnit något sätt att forma min musik eller det jag skrivit efter deras behov, om jag kunde göra sånger som gick hem i stugorna eller sjunga som en sångfågel, då hade det kanske fungerat, men jag har helt enkelt inte samma smak som de flesta och jag mår illa av sånt jag ogillar. Jag kan bara göra det jag gör, så bra jag för tillfället är kapabel till. Väldigt länge var livet mycket komplicerat. Jag trodde att om jag presterade dålig konst så fanns det ingenting annat. Då var jag bara värd undergång. Ändå skolade jag mig aldrig. På något nietzscheanskt sätt satte jag dessa villkor för mig själv. På samma sätt som jag gjorde några sidor tidigare i denna bok. Men det var bara ett tillfälligt återfall. Det här är bara en enkel självbiografi som det är väldigt roligt att skriva. Vi får väl se om den kommer att gå att läsa. Jag gör så gott jag kan.

Jag är inte rädd längre. Jag kan försörja mig och ingen kan ta ifrån mig att jag skapar. Att någon lyssnar är en bonus.

Det borde räcka med att vara människa, för mig, precis som för alla andra. Nu går jag en utbildning och läser till relationell kognitiv terapeut. Man kan säga att utbildningen ger mig teorierna bakom allt det som jag ägnat mitt liv åt. Att försöka förstå mig själv och andra.

*** 1979 har jag en Fenderkopia och en förstärkare som jag lär mig spela på i ett litet rum i kollektivet på Skeppargatan. Jag sitter på min madrass på golvet i den vitmålade kammaren och försöker ta de spanska valserna jag lärde mig hos Georg Rundqvist i Gamla stan som åttaåring till en annan nivå. Georg var instrumentmakare och fanns i en liten källare med stämskruvar, 16

stall, notpapper och spanska valser. Ifrån en bild på väggen tittade Andrés Segovia ner på mig.

Nu fingerspelar jag Smoke On The Water och någon Stoneslåt utan att kunna ett enda ackord. Det låter bra. Den lilla förstärkaren kan dista och ingen är hemma. Gitarren är ganska tung och av ljust trä. Plektrumskyddet är vit pärlemorplast och kroppen har ett f-hål som fiolerna. När jag stängde dörren var ingen hemma. Har precis flyttat hit och känner ingen. Skruvar upp den lilla förstärkaren mer och mer och det låter tungt, jag spelar bra. Några steg i korridoren utanför och jag tystnar förskräckt. Går inte ut ur rummet på två timmar.

Det finns inget gäng jag tillhör. Mina skol- och flumkompisar är släppta och på väg ner i Hades. Till Skeppargatan har jag precis flyttat från Ametist som har en stor vacker lägenhet på Götgatan. Vi har bott där tillsammans i hennes hippiehem i ett år efter att jag har flyttat hemifrån. 140 kvadrat i röd sammet, vackra sekelskiftesmöbler, hennes Kodacolor-fotografier från Kanadaresan på väggarna, gröna växter, en taffel, ett rum fyllt med hippie- och glitterkläder, stort kök, Ametists jätteboudoir med fönster både mot Svartensgatan och Götgatan, min vita vackra kammare, rödvin och marijuana. Ametist har jag fått av min styvsyster Kajsa Forsell. Ametist är lång, hennafärgad och lockig. Hon älskar sex, pratar högt och skrattar mycket.

Hon och hennes vänner är fem år äldre än jag, så jag är som en ”lilla Kajsa”, en ö i det stora havet, målar lite och kanske tror att det är konstnär jag ska va. Vi hänger på Konstakademiens svartklubb Mejan på fredagar, dansar och blir fulla. Man raggar där. Det är nytt för mig. En vacker mörk lite äldre pojke med stora snälla och våta ögon flirtar med mig, vi hånglar och går hem tillsammans. Det imponerar på Ametist för han är en cool musiker från Göteborgs vackra hippieband Älgarnas Trädgård. Spelar cello och bor i en lägenhet på Långholmsgatan.

17

Det hänger prismor i fönstret. Första natten är vi hos honom och det är fumligt. Konstigt nog eftersom han är mycket mer erfaren än jag. På morgonen lägger jag märke till att jag ser fin ut nyvaken. Står i hans hall, tittar mig i spegeln och har aldrig gjort det här förut. Vet inte riktigt vem som ligger därinne och sover, men tycker att håret ser bra ut. Nästa gång använder vi Ametists underbara sovrum, men det blir ändå inget flyt, ingen laddning. Nä, den här killen må vara hur vacker och perfekt som helst, men det blir inte magiskt bara för att han heter Sebastian och spelar cello.

Jag går på konserter och ser punkarna på avstånd. Jag har vant mig vid rollen som lillasyster och betraktar de jämnåriga lite utifrån. Kajsa, jag och det stora hippiegänget har roligt med Rock Against Racism och vi är med och arrangerar en konsert i Moderna museets trädgård. Vi har möte med den legendariska punkaren Kim och hans tjej Cathy från Cathy and the Heat vid Tetleys, tehuset under almarna i Kungsträdgården, jag minns honom som liten och söt men ryckig. Jag står i någon sorts dörr, eller i en kassa mellan restaurangen och trädgården och det är proppat med folk när jag ser Nike och hennes mamma. Jag har träffat Nike tidigare, hon är ihop med Gurra, en kompis till stora Kajsa som vi träffade i Amsterdam. Gurra spelar i bandet Ebba Grön. Nike har kockbyxor, vitt linne, kort svart hår som är tuperat vid tinningarna och eyeliner. Hon ser annorlunda ut än de andra punkarna för hon är stilren. Inga säkerhetsnålar, ingen kladdig sminkning. Jag tycker att hon är skitsnygg, råare och egen. Kajsa och jag är på en konsert på Jarlateatern. Rabies, Skabb, Ebba Grön och andra spelar, men jag är inte punkare.

Jag har långt hår och roströd sammetskavaj från Ceres. Fast jag är där och jag tycker om det, jag förstår och vill ha mera.

Nu är mitt hem en kammare i kollektivet på Skeppargatan där jag inte känner någon. Sitter på en madrass på golvet och 18

spelar gitarr men vet inte vart jag ska. Jag går på Kursverksamhetens stora konstkurs på förmiddagarna och undrar om det är det som ska bli mitt uttryck. Jag lever med och i bilder, jag tänker och känner i bilder, det är jag och har alltid varit.

Vi målar, skulpterar, gör kopparstick och tecknar kroki. Jag är duktig och fantasifull, har idéer och formkänsla i blodet, men upptäcker snart att jag har för stora krav på mig själv och att bildkonst inte är mitt alldeles egna. Det är släktens och jag hör deras röster i huvudet när jag kritiserar mig själv.

Efter kursen går jag till jobbet på Birger Jarlsgatans Ica-jour och leker affär. Sorterar bröd och fnittrar med andra extraarbetare. Vi sitter och röker vid ett litet bord på det lilla lagret.

När jag är ensam i butiken blir det långa köer och jag gillar det. För första gången har jag scenkänning, skämtar, stämplar in källarfranska i påse och gör en show av plastförpackningar med cognacsmedvurst.

Gitarren har jag lånat, men musiken är min egen. I serveringsgången utanför dörren på Skeppargatan går de andra som bor där, de jag inte känner. Det är Ametist som känner någon som känner någon som erbjudit mig ett rum här. De är rockjournalister och har väldigt seriösa möten om att starta en tidning. Håkan Lahger, Tore Sonesson och Göran Andersson bor i kollektivet. De andra i den blivande redaktionen är Bengt Ericsson, Mats Lundgren och fotografen Tommy Nilsson. De är gubbar för mig, men bara fem, tio år äldre. De gillar att jag bor där men flirtar inte. Jag är pryd och lite blyg, men slarvig och strulig och de är snälla. Det var inte jobbigt att vara ung söt tjej som ville spela elgitarr bland de där präktiga karriärkillarna.

Vi går på Röda rummet på kvällarna. Sitter i Berns Salongers stora sal med kristallkronor och röd sammet. Det är som om röd sammet är nationaltyget vid denna tid. Det är början av 1979 och jag har ändrat stil. Blonderar håret och köper spets19

klänningar och blusar från tio- och tjugotal på second hand.

Jag har en favoritbutik i Gamla stan, den är som en vind, luktar gammal människa och allt är billigt. Jag har en rak, enkel och benvit skinnjacka också, som jag målar svart med blank skofärg, är inte riktigt nöjd med resultatet, och ett par runda små arbetarstövlar, en enkel, lågklackad, lågskaftad och svart variant. Dessa målar jag i ljusgrönt med röda sömmar. Jag gillar även randiga stora tröjor, redan nu med nedhasade axlar.

Röda rummet är upplyst och utan musik. Bara ett högljutt sorl som studsar mot de stora speglarna med guldram. Det är alltid kö till Röda rummet, men den är demokratisk. Gästerna befolkar både det stora rummet och en veranda ut mot Berzelii Park, som på sommaren har uteservering. Där träffar jag och Ametist Karin Jansson, Gugge Welin och Ann Carlberger. Vi sitter längst in i det stora rummet, vid den bortre kortväggen och dricker surt Soave när vi bestämmer oss för att starta ett band.

De är några år äldre än jag och de är militanta feminister redan då. Bordet brinner. Ja, ja, ja! Jag kan ju spela. Jag har en gitarr.

Ametist ska spela trummor. Vi heter Kasern9 för vi har en replokal som heter så. Karin Jansson lär mig barréackord. Vi repar och det är roligt men jag är tafatt och tar inte för mig. Jag har inte någon idé om det här, än. Jag letar fortfarande.

Jag åker till Rågsved när Oasen ockuperas. Ensam åker jag dit. Mitt sällskap har hoppat av, men jag vill inte missa detta.

Innan jag går Skeppargatan fram, svänger ner Storgatan och tar tunnelbanan vid Östermalms torg, duschar jag och står länge framför spegeln på kollektivets toalett. Vi har inget badrum utan man duschar på toa som har golvbrunn och en trätrilla på golvet. Jag tar tid på mig och männen irriterar sig. Jag sminkar mig med brun penna, aldrig svart. Brun penna är mjukare och jag gör skuggor som drar ut ögonen till ännu längre och 20

smalare. Under dem har jag täckstift. Mina mörka skuggor måste döljas. De ljusa ögonbrynen måste ritas i och munnen får mörkrött läppstift.

Jag är ensam men min mask skyddar mig. Har aldrig varit i Rågsved.

När jag kommer ut från tunnelbanan vet jag inte vart jag ska. Rakt över gatan finns en målad vägg med en dörr mitt i.

Därutanför står det folk, tänker vända, åka uppför rulltrappan till perrongen för att åka hem, men går över gatan mot klungan. De tittar på mig och jag går förbi och in genom dörren. Det är trångt, svettigt och lite läskigt, men jag känner en människa här. Letar efter honom, vet att han kommer hälsa på mig och snacka lite, det känns tryggt. Gurra finns någonstans härinne eftersom Ebba Grön ska spela. Tränger mig förbi folk, längre och längre in i lokalen. Hela tiden fantastiskt gitarrmangel. Nu står jag längst in mitt framför scenen. The Lerium. Lena Ringström sjunger. Hon är blond och intensiv, naturligt punkig, men utan attribut. Jag har lärt mig tekniken att röra mig när jag blir blyg och pinsam. Jag rör mig. Går ut en sväng till kaféet och när jag är på väg tillbaka in i konsertrummet igen och precis har hälsat på Gurra som är på väg upp på scenen blir allt tydligt som i ett fotografi. Allt annat den kvällen är egentligen bara ett brus men han är glasklar framför mig. Han är mörkhårig, har ett vitt linne och är längre än jag. Han bär sin gitarr i famnen.

Han stannar upp när han ser mig i ögonen. Hans huvud tippar åt sidan när han ler och säger hej, sen är han borta. Allting är rörigt, hårt och svettigt men de där sekunderna, eller det där ögonblicket, är han mjuk, glad och den underbaraste jag sett.

Ebba Grön spelar. Publiken är ett vilt hav och musiken melodiös och kraftfull, fantastiska poplåtar med revolutionär kraft.

Jag drunknar i det där rock’n’roll-havet. Det hänger lite banderoller på väggarna men det är ett betongrum, i en betongförort.

21

Vi är omringade av höghus och tunnelbana. Från den stunden är det bara här jag vill vara. Jag ska stå på den här scenen, låta så här, vara den här rösten, den här distade gitarren, den här publiken, den här svetten. Stå i det motståndet, den här faran, den här känslan, det här ljudet. Det här är jag, min insida. Den vackra vackra vackra förtvivlan och längtan och glädjen och ilskan. Nu vet jag bara det här. Ingenting annat.

Jag är på väg till en replokal i något hippiehus på Hornsgatan. Har träffat min gamla ungdomsgårdsledare på Mariahissen, som är ett flummigt spelställe för banden i den så kallade musikrörelsen. Jag har tidigare jobbat i fiket här tillsammans med min styvsyster stora Kajsa och Ametist. Mona Seilitz och musikern Bill Öhrström driver stället och alla proggband som Kebnekaise, Älgarnas Trädgård, Bo Hansson och olika danskar från Christiania spelade här. Då låg publiken på madrasser och lyssnade. Åke Eriksson i Wasa Express kunde rumla runt i timmar på ett jättetrumset i ett solo utan beat medan publiken flummade in på hans cymbalspel. Mariahissen finns fortfarande kvar 1979 men publiken ligger inte på madrasser längre. Det är förbi nu. Människorna har vaknat. Eller kanske är det nya människor som står framför scenen. De unga har väckt de gamla ur deras dvala och Kärsti Stiege, som varit ledare på Sofia ungdomsgård där jag gått, hälsar på mig och när jag säger att jag spelar gitarr, och just har blivit kickad från Kasern9 som skaffat en killgitarrist, frågar Kärsti om jag vill spela med hennes band Tant Strul.

Jag letar i det nedgångna hippiehuset med konstnärsateljéer och lokaler på Hornsgatan efter några tjejer jag aldrig träffat.

Lyfter på draperier och hängande mattor och lyssnar vid dörrar. Jag har en grå kappa som jag kopierat från en fantastisk jag sett på Gröna Moln & Blått Gräs i Gamla stan och sytt med 22

hjälp av sömmerskan på ungdomsgården. Jag har min gitarr med mig, är vettskrämd, men vet vad jag måste göra. Bakom en dörr hittar jag några äldre hippietjejer. Titti, Liten och Kärsti berättar att Stina Berge, som just hoppat av, har döpt bandet till Tant Strul. Jag känner Stina lite från Ametistgänget. Allt vävs ihop. Stockholm är en liten stad. Jag rör mig ännu inte i punkkretsarna. Snuddar bara vid dem, som vid mitt Oasenbesök, men längtar efter att bli en del. Är lite missnöjd med hippiesarna, men det är där jag är och de tar hand om mig. Jag är alltid yngst och de har räddat mig från mitt gäng som håller på att dö nu. Sofiagänget har gått ner till Plattan och jag tittar inte dit.

Jag håller mig i handtaget som jag har hittat. Jag tittar framåt och vågar nog inte vända mig om. De går under. Katarina har gått till Plattan och jag tänkte att jag kanske ska följa med och hålla koll på henne. Frippe och Sonny började med heroin.

Frippe dog på en toalett för två år sen med venerna fulla med tvättmedel. Han var min kärlek. Jag gick och tittade upp mot hans fönster och när vi festade ihop en natt i nian sa han ”jag har kontroll, kan sluta när jag vill”, men jag visste att det inte gick. Min styvsyster Kajsa hade redan då lärt mig allt. Hon ville lära mig ett ”moget” sätt. ”Det är bättre att du testar med mig, under städade former.

Jag ser vad ni gör. Heroin dör man av. Ingen kan sluta med heroin”, sa Kajsa, så jag visste hur man gjorde. Jag var 14 år.

Jag tänker att jag borde ha följt med Katarina och hållit koll på henne. Jag har hört att hon går på horse nu. Jag gick hem.

Jag följde inte med. Klockan var åtta på kvällen och hon ville åka till Plattan för att träffa en kille. Vi var 15 år och jag övervägde men bestämde mig för att gå hem.

Jag kan inte spela än men jag vill och vet vad jag måste göra, så jag går till hippietjejerna i rivningskåken. 1979 är jag 17 år.

23