__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Eva Dolan

LÅNG VÄG HEM

Översättning av Carla Wiberg

Modernista stockholm


D e t sista han kom ihåg var mönstret på heltäckningsmattan – taggiga ränder i mörkblått och ljuslila, som blåmärken efter föremål från en främmande värld – och en stålförstärkt tåhätta som kom emot ansiktet. Nu hade han blod i munnen, det sipprade men rann inte och när han kände efter med tungspetsen hittade han ett skarpkantat landskap av sönderslagna kindtänder. Händerna var bundna bakom ryggen, fötterna surrade med skosnörena från arbetskängorna. Genom jeansen kände han betonggolvet, kallt och vått. Ett stråk av glasskärvor under högra låret var en avlägsen och obetydlig smärta, den skulle inte ta död på honom. Men värken i huvudet, däremot, när han försökte fokusera på porten… Han hörde mansröster utanför, hasande steg och en skräll i en stålrörsgrind. De flyttade grisarna, tog in dem för utfodring. Han måste upp. Komma på fötter och ta sig ut. Nu. Blodet susade i öronen, rann ner i svalget från den brutna näsan. Det här skulle inte bli det sista han såg, den här unkna ladan med sitt eternittak och sina tunnor fulla med gamla kemikalier. Han tänkte inte dö här. Om de ville ta livet av honom fick de fånga honom i mörkret och skiten ute på ängarna. Han vände sig på rygg och drog upp knäna mot bröstet och drog fram händerna under sig. Ena foten träffade en plåttunna och han svor åt skramlandet när den välte. Repet runt handlederna var vått och knutet i all hast, och han lyckades dra loss vänstra handen fast knogarna blev skinnflådda. Med darrande fingrar fick han upp knutarna på skosnörena runt fotlederna. Rösterna hade börjat höjas där ute, inte så mycket att han uppfattade orden men han hörde förändringen i tonen, en ny 5


stridslystnad. Skit samma. Ingen av dem argumenterade ju för att låta honom leva. Porten sköts åt sidan och han fick utsikt över den skarpt belysta gårdsplanen. »Om du inte pallar med så kan du sticka hem till käringen!« skrek en man. Hjärtat dånade i bröstet, öronbedövande i stillheten där inne, och framför sig såg han sin varma andedräkt bolma ut i luften. Han undrade hur många gånger den skulle göra det innan den sista långa sucken blåste ur honom. Han svor för sig själv. En mot en kunde han vinna en fajt lika lätt som någon annan. Det var därför de hade kommit mitt i natten, slagit honom medvetslös när han låg och sov, bundit honom och satt munkavle på honom. De var inte så hårda som de tyckte själva. Han smög in i mörkret vid väggen. Nu kom grisarna intravande – flera dussin jättelika svartfläckiga bestar som snörvlade och grymtade och slog emot stålrörsräckena. Han kände lukten av dem, såg värmen stiga upp från ryggarna i motljuset. Det fanns ingen väg ut, slog det honom. Han skulle aldrig lyckas ta sig över gårdsplanen osedd. Hur många var de? Hjärnan försökte arbeta. Tre man i husvagnen, väl? Två som hade stått över sängen och en osynlig röst någonstans i närheten? Han hade sett en hagelbössa med valnötskolv tätt inpå sig medan han svävade på gränsen till medvetslösheten, var säker på att han hade känt lukten av oljan på den. Nu hade de tänt ljuset i den främre tredjedelen av ladan och han såg maskiner med okända funktioner, prydligt uppställda men förfallna, med rosten blommande på klingorna. Det fanns inget som var så litet att det gick att använda som vapen, inget som han kunde lägga beslag på utan att bli upptäckt. Han ville vara hemma. Han ville ha sin varma säng och sin 6


varma flickvän och det välbekanta skenet från gatlyktan, filtrerat genom gardinerna som hon hade fått honom att köpa på Ikea. Han ville blunda och vända på sig och gömma ansiktet i hennes hår. En råtta kilade över hans ena fot på sin flykt från stian. Grisarna grymtade otåligt, bökade i halmen efter mat som de inte kunde hitta fast de visste att den borde finnas där. Han snubblade, hörde rösterna igen – högre nu, de närmade sig – och ett slutstycke som smällde på plats i ett vapen. Sedan sprang han. Tvärs över gårdsplanen, med kurs mot den okända skogen som skymtade på avstånd. Stängslet bestod av stålstänger. När han hoppade över det ekade ett skott och han sjönk automatiskt ner på knä. Bakom honom morrade hundar och han hörde ett rytande kommando när de släpptes lösa. Han sprang över den ojämna marken. Benen pumpade och hjärtat hamrade. Han sög i sig nattluften, kände att han grät, bad förtvivlat om ett gudomligt ingripande men visste att han inte skulle bli bönhörd. Han sprang vidare, sicksackade när nya skott ven förbi. Månskäran gled in bakom ett moln och han ökade takten, visste att de hade mörkersikten. Till och med i skogen var han så gott som död. Ängen sluttade upp till skogsbrynet och han kastade sig över det smala diket mellan dem. Hundarna var nästan ikapp, bara fyrtio eller femtio meter bort, han såg deras ögon i månskenet. De var två stycken: stora grå blandrashundar med långa ben. Bakom dem kom en pickup skumpande över gräsmarken, så pass långsamt att mannen på flaket kunde ta stöd mot förarhytten när han skulle skjuta. Han kom in i skogen, snavade över förvridna rötter och stenar som han inte såg förrän han trampade på dem. Nu var det kört. En kula susade förbi huvudet och han dök ner på huk bakom en stubbe. Nu fanns det inget hopp. De skulle få tag i honom 7


även om han nådde fram till vägen. Även om han kom ända in i byn. Det var mitt i natten, gatorna låg öde och på sådana här ställen var det ingen som stack ut näsan när de hörde skott. Det handlade oftast om en kanin eller ett rådjur eller någon korkad jävel som säkert bara fick vad han förtjänade. Han svor åt himlen och sprang vidare.


F y r a dag a r t i dig a r e


R ö k s l i n g o r dröjde sig kvar mellan de kyffiga radhuslängorna vid Highbury Street. Trängseln var tät – det var en smal gata med rader av parkerade bilar på båda sidorna, och brandbilen hade nätt och jämnt lyckats tränga sig emellan dem – men den hade börjat glesna när kriminalkommissarie Zigic svängde in från Lincoln Road och bromsarna högg bara några centimeter från en hög svart stötfångare. Föraren slog ut med händerna: Vart ska jag ta vägen? Zigic backade in på en asfaltsplätt mellan puben The Hand & Heart och bilverkstaden bredvid, där English Nationalist Leagues tagg hade sprejats i rött på de låsta plåtjalusierna. Det var den tredje nya han såg den här veckan. Alla fanns på någon av det knappa femtiotal gator som utgjorde New England – eller Englandistan, som det hette i folkmun nu för tiden. Det var en livlig stadsdel strax norr om centrum. Här bodde det stora flertalet av Peterboroughs utländska arbetskraft. Highbury Street hade varit en polskdominerad gata när Zigic blev chef för hatbrottsenheten för fem år sedan. Då hade det varit gott om jobb och pengarna hade forsat in på fastighetsmarknaden. Polackerna hade jobbat sig upp och flyttat, köpt hus i Paston och Westwood, snyggat upp sjuttiotalsgettona som han kom ihåg från barndomen, öppnat snabbköp och skönhetssalonger och förvandlat slumkvarteren till bostadsområden för medelklassen. Numera var det mer blandat på Highbury Street – bulgarer och ester, ett slovenskt par som han hade lärt känna när deras son blev misshandlad på stan i julas. En fin kille, men det var ju de flesta offer. Zigic klev ur bilen och knäppte parkasen ända upp till hakan. 11


Han såg att en kvinna ryggade tillbaka från ett fönster på övervåningen i huset mitt emot och lät gardinerna – de var lite för korta – falla på plats. Huset var slarvigt renoverat och allt annat än välskött: Fönstren var omaka, gult tätskum hade pyst ut runt plastkarmarna och på ytterdörren såg man övermålade märken efter gamla lås som hade brutits upp och bytts ut. I huset bredvid brydde de sig mer: Gräsmattan framför huset var prydligt klippt och under ytterdörrens skärmtak hängde blomsteramplar. Den vita flaggan med St Georges röda kors hade satts upp tvärs över vardagsrumsfönstret och Zigic trodde inte att det berodde på helgens rugbymatch. Det fanns fortfarande enstaka engelska familjer kvar i området, och de som Zigic hade träffat på kände sig belägrade. De tänkte minsann inte låta sig jagas bort… Som om det var någon som försökte. Det var de som stirrade på hans visitkort och frågade: »Sajgick? Siggick? Är det så det ska uttalas?« och aldrig lyckades härma honom när han sa det själv – Zjigitj. Det var de som alltid ville veta var han kom ifrån. Nej, var han kom ifrån egentligen. Trots Peterboroughdialekten, med lantliga inslag som han aldrig riktigt blev av med, trodde de att han hade kommit till England i förrgår. Och tagit jobbet ifrån någon flitig, skötsam engelsk polis. De hade inte helt och hållet fel. Länspolisledningen hade behövt ett utländskt namn i toppen på hatbrottsenheten och det skulle sitta på en »tredje generationens invandrare«. Någon som var lagom annorlunda. Zigic gick över Highbury Street mellan bilarna och lade märke till ett utgånget skattemärke på en av dem, en tom vodkaflaska innanför vindrutan på en annan. Längst borta på gatan släppte en folkabuss av nattskiftet medan ett annat gäng stod på trottoaren och väntade på att få kliva in. Människor strömmade ut ur husen, skyddade mot morgonkylan av täckjackor och stickade luvor. De var på väg mot upp12


samlingsplatserna utmed Lincoln Road. Ett par kvinnor med en livsmedelskedjas uniform innanför jackorna log brett mot Zigic när han steg åt sidan för dem på den smala trottoaren och han uppfattade några lettiska ord, kände igen ljuden men förstod dem inte. De hade gått förbi nummer sextiotre utan att kasta en enda blick på infarten. Den var avspärrad med plastband och en polisassistent stod på vakt med händerna på ryggen, men ändå hade de inte gett efter för nyfikenheten. Zigic undrade var de hade lärt sig det. Vad hade de upplevt som var så illa att det övervann människans djupt rotade instinkt att titta dit hon inte borde? I England brukade det bli folksamling på sådana här ställen, men här bestod den lilla skaran vid avspärrningen av bara fyra personer – ett äldre par i smutsiga vindjackor och en ung kvinna med ett sprattlande småbarn i famnen. Ingen av dem sa något. De rörde sig knappt, stirrade bara på den höga träporten bortom den spruckna asfalten. Porten stod på glänt och innanför den skymtade en strimma metalliclack och bakdörren på en Astra transportbil. Huset var från trettiotalet, friliggande och med den grova spritputsen vitmålad, fast inte nyligen. Fönsterkarmarna var av trä och målade i exakt samma exklusivt smutsgröna färg som Anna hade insisterat på till ytterdörren där hemma. Den stod fortfarande i garaget. Zigic hade upplyst henne om att man inte kunde måla ute så länge det var risk för frost. Han hoppades att hon skulle ta sitt förnuft till fånga och låta honom måla dörren röd. »Morron, kommissarien.« Polisassistenten lyfte upp plastremsan och Zigic duckade under den. »Något bråk?« »Nej. De flesta är nog på jobbet nu.« »Har doktorn varit här?« 13


»Precis nyss.« Zigic gick in genom trädgårdsporten och röklukten slog emot honom med full kraft. Den hade en omisskännlig doft av kött som fastnade i halsen på honom. Svarta flagor virvlade i luften och när han tog bort en från underläppen försökte han låta bli att tänka på vad den kunde ha varit. De förkolnade resterna av redskapsboden låg i det bortersta hörnet av trädgården, tätt intill en gammal mur av rött tegel. Det var ett vanligt monteringsfärdigt uthus på åtta nio kvadratmeter med lärkpanel på väggarna. Papptaket hade rasat in och den enkla trädörren slitits loss från gångjärnen. Där inne såg Zigic svartnad, förvriden metall och stålfjädrar som måste ha varit en solstol men nu var en bur runt en hopsjunken kropp. Bara huvudet syntes tydligt i ett stråk av blek morgonsol: svedd hud, sprucken och ådrad i rött. Kriminalinspektör Ferreira stod med händerna i duffelfickorna och pratade med brandkårens insatsledare. »Mel, vad har vi?« »Ett styck lättstekt lik«, sa Ferreira. »Ser ut att ha legat i en sovsäck.« Brandmannen nickade. »Jag har slaggat på värre ställen.« »Jag med.« Ferreira vände sig bort. »Expertvittnet säger att det finns tändmedel.« »Det luktar fotogen«, sa brandmannen och torkade sig i ansiktet med T-shirten. Båda delarna var lindrigt rena. »Den kan ju ha förvarats i boden, men det är bäst att du kollar själv.« Han tog ett par steg bakåt och Zigic lät blicken glida förbi resterna av solstolen och den döda kroppen – den var större än han hade trott från början, utan tvekan en man, och välbyggd – och fick syn på några tomflaskor bredvid en nersmält plastback och en galvad plåthink som på något sätt hade klarat sig helt oskadd. För övrigt var boden tom. »Man kunde önska att ens egen trädgårdsbod var lika välstädad, va«, sa brandmannen. 14


»Det kan ha varit en olyckshändelse. Det ser ut som om han hade druckit en hel del.« »Och det kan ha varit självantändning. Men det fanns ett hänglås som var kraftigt nog att stå emot en elefant.« »På insidan?« »Utsidan.« »Var är det nu?« »Kvar på dörren«, sa brandmannen. »Vi förstod ju att ni skulle ta hit ert folk.« Mobilen i bältet gav ifrån sig en sjunkande ton och han hade redan börjat gå när han kollade den. »Jag skickar över min rapport för fem, kommissarien. Mel – angenämt, som alltid.« Han småsprang bort mot porten. »Gud vilken självbelåten typ«, sa Ferreira. »Varför är brandmän sådana?« »Det har jag faktiskt ingen aning om.« »Karln måste ju vara femtio år!« »Mel…« »Jag försöker bara lätta upp stämningen.« Det knakade olycksbådande i bodtaket och hon ryggade tillbaka så hastigt att hon skvätte vatten på Zigics jeans. »Förlåt.« »Vad tror du? En hemlös?« »Kanske det. Eller en hyresgäst.« Peterborough hade ett stort antal olagligt ombyggda uthus och garage. Hyran låg ofta på fyrahundra pund i månaden och byggnadskontoret hade svårt att hålla efter dem. För varje svartbostad de avslöjade kom det tre nya. Men Highbury Street fanns inte med i deras röda zon. Inte än. Zigic såg på villan. Nerdragna rullgardiner i alla fönster, ljuset släckt överallt. Ett halvfärdigt uterum stack ut i trädgården: knähöga murväggar, en hög genomblöt sand på ett plastsjok. Några plastskyltar med reklam för Barlow Fastighetsservice stod lutade mot planket – mobilnummer men ingen fast telefon, en liten 15


fiskdekal som visade att innehavaren var fromt kristen. Gamla människor gillade det där. »Är de hemma?« »Ja. De är för chockade för att svara på frågor just nu.« Skrattrynkor skymtade fram vid Ferreiras nästan svarta ögon. »Det är i alla fall vad mr Barlow hävdar.« »Mrs Barlow då?« »Rödögd och snorig… hon sa inte mycket.« »Vem ringde brandkåren?« »Ingen av dem. Det var Alec Lunka.« Ferreira pekade på huset bredvid, ett radhus i rött tegel med ett klingande vindspel vid köksdörren och tre stelfrusna blå handdukar på tvättlinan. »Han är rumän. Men hans engelska är rätt bra.« »Har du pratat med honom?« »Helt kort – jag ville bara se till att han inte gav sig i väg någonstans. Jag bad honom vänta tills chefen kom. Han hade inget emot att samarbeta.« Hon körde ner hakan i sin rutiga halsduk. »Jag tänkte försöka få ur Barlows så mycket som möjligt innan de hann hämta sig. Men det blev inget. Jag fick inte ens en kopp kaffe.« »Har du ringt teknikerna?« »De är på väg.« »Dörrknackning?« »Bobby har kört i gång. Han fått tag på ett par lediga hjälppoliser. Och det finns en ny kille på London Road som kan ungerska – han är någon sorts tekniker men de tar med honom också.« Hon ryckte på axlarna. »Det är helt meningslöst så här dags på dagen, det vet du väl. Alla som kan ha sett något är på jobbet nu och alla som är hemma nu var på jobbet när det hände.« »Lunka såg något.« Zigic satte kurs mot porten. Just då öppnades köksdörren. »Mrs Barlow, jag…« Hon slog igen dörren så hårt att träpersiennerna klapprade mot glasrutan. Det hördes att hon låste. Några sekunder senare gick låset upp igen men dörren förblev ordentligt stängd. Ferreira 16


gav Zigic en frågande blick och han höll upp handen för att hejda henne. En skarp mansröst bröt tystnaden och det lät som om en trave tallrikar gick i kras. Sedan smällde det i en annan dörr och gråten började. »Försök med henne nu«, sa Zigic.


G e m m a B a r l o w var blek under den kolabruna sprejbrännan och Ferreira anade att utan den skulle hon bara vara ännu en rödflammig, typiskt engelsk kvinnoklump. Men hon ansträngde sig en hel del – tre olika färger i det axellånga håret och fransk manikyr med drygt centimeterlånga vita kanter. Ena tumnageln hade gått av och hon gnagde på den ojämna kanten medan Ferreira plockade upp porslinsskärvorna. »De bara gled ur händerna på mig.« »Det är bara några tallrikar. Tänk inte på det.« Ferreira slängde dem i sophinken med ett brak och Gemma ryckte till som om hon hade fått en örfil. »Det måste vara en chock för er.« »Vi visste inte att han var där.« »Man väntar sig ju inte att folk ska lägga sig och sova i förrådet.« Gemma tog upp ett paket Silk Cut ur fickan på sin kofta och tände en. Handen darrade så att tändarlågan fladdrade. Hon hade en bred vigselring ovanför en liten förlovningsdiamant och smala ringar skar in i två andra fingrar. »Vi fattade inte ens att det hade hänt något förrän vi hörde sirenerna«, sa hon. »Var det en olycka?« »Det kan vi inte säga än.« Gemma nickade och drog ett djupt bloss. »Förlåt – vill du ha en kopp te eller något?« »Kaffe, tack, om du har.« »Går det bra med snabbkaffe?« »Te i så fall.« Ferreira tog fram en tobaksburk ur handväskan. »Får jag…?« 18


»Min morfar rullade själv«, sa Gemma. »Det blir billigare, va?« »Jag tycker att de smakar bättre.« Gemma lutade sig bakåt mot köksbänken och höll blicken fäst på Ferreiras händer medan fingertopparna rullade tobaken och packade den tätt i ett lakritspapper. »Du är inte engelska, va?« »Jag är född i Portugal. Vi kom hit när jag var sju år.« »Fanns det inga jobb där nere?« »Inga vidare utsikter.« Hon drog papperskanten över tungan och vred ihop cigaretten till en smal torped. »Först bodde vi i Spalding, men när mina föräldrar fick ihop tillräckligt med pengar flyttade vi hit.« »Jobbar de?« »Ja.« Ferreira lyste upp. »De har en pub.« »Då har de tjänat bra på det, då.« På vad då? undrade Ferreira. Hårt slit sexton timmar om dagen sju dagar i veckan – pappa på åkrarna, mamma i iskalla packhus? Bo i husvagn i två år och sedan i en snudd på obeboelig slumkåk i fem år till? Två sovrum för fyra barn, henne och tre småbröder? »De är väl stolta över dig nu när du har blivit polis.« »Det var stort, ja.« »Skickar de alltid dig när någon invandrare dör?« »Varför tror du att han var invandrare?« Huden spändes runt Gemmas små blå ögon och Ferreira höjde hennes ålder från runt tjugofem till ett par och trettio. »Jaa… alla som bor här är ju utlänningar nu för tiden.« »Inte du.« Gemma tog vattenkokaren lite för tidigt och hällde vatten i båda kopparna. Hon spillde en skvätt på bänkskivan av fejkad terrazzo. »Jag tänkte bara… vem annars skulle sova i boden? Det skulle ingen engelsman göra.« »Det finns gott om britter som är hemlösa.« 19


»Inte här, inte.« Köksdörren slogs upp och Phil Barlow fyllde öppningen – en bulldozer till karl i illasittande jeans och dyr T-shirt. Han var runt tio år äldre än Gemma, men han hade mycket guld på sig. Det kompenserade nog, tänkte Ferreira. Under högra ögat hade han en fläck, ett gulnat blåmärke. »Gör du te, gumman?« frågade han och höll rösten lugn medan han strök sig över den kala hjässan med en stor näve. »Bra idé. Assistenten vill nog också ha.« »Inspektörn.« »Ursäkta. Visst – inspektörn.« Han suckade tungt. »Hur blir det nu då?« »Vi har ett kriminaltekniskt team på väg. De kommer att undersöka boden och trädgården noga. När de är klara för vi bort kroppen…« Gemma flämtade till och tryckte en knuten hand mot munnen. Phil lade armen om hennes axlar och hon började gråta. »Kom igen nu, gumman, kom igen… det ordnar sig.« Han grep hårt om Gemmas underarm. »Hon är lite upprörd, bara. Du kan väl sätta dig i finrummet och ta det lugnt ett tag så pratar jag med inspektörn.« »Jag mår snart bra igen.« Gemma torkade ögonen med koftärmen. »Det stinker. Det stinker i hela huset.« Ferreira släckte sin halvrökta cigarett, var nära att stoppa den i fickan men hejdade sig i tid. Gammal vana. »Vi kanske kan fortsätta inne i vardagsrummet«, föreslog hon. Det var dystert, med fördragna gardiner i burspråket, tre väggar målade i mörklila och en gräll medaljongtapet på den fjärde, fast den såg man inte mycket av mellan den enorma eldstaden i svart marmor och fyrtiosextums-tv:n som satt ovanför den. Lukten var svagare här, bara en antydan till något fränt under den kväljande syntetiska magnoliasötman från en luftfräschare som pyste åt Ferreira när hon gick förbi på väg mot en hylla med familjefoton: Phil och Gemma på semester, stränder och pooler, 20


en skål mot kameran i en liten hydda med bananbladstak. Några visade en tonåring, knubbig och fräknig. »Är din son här, Gemma?« »Det är min son«, sa Phil. »Craig. Han bor hos sin mamma på vardagarna. Vi har honom på helgerna.« Gemma flyttade på sig i den svarta skinnsoffan, tryckte in armbågen i en ryggdyna. »Jag måste kontakta henne«, sa Ferreira. »Bara för att få det bekräftat.« »Det var inte han som satte eld på den jävla boden.« »Det är ren rutin. Inget att bli skärrad för.« Hon tog fram mobilen och knappade in uppgifterna han gav henne: Hans ex använde fortfarande hans efternamn, hon bodde i Woodston. Så pass nära att grabben kunde ha cyklat hit på tjugo minuter. Om han ville ställa till med något. Och så pass nära att han kunde ha försvunnit i morse också. Det var mörkt när samtalet kom, vem skulle märka att han smet i väg? »Ni har inga gemensamma barn?« »Vi försöker«, sa Gemma med en hel värld av längtan och hjälplöshet i rösten. Phil satte sig bredvid henne i soffan och tog hennes hand. »Vad är det där under ögat?« frågade Ferreira. Han strök hastigt över blåmärket, vände bort blicken. »Jag skulle sätta upp säkerhetsbelysning på ett ställe borta i Dogsthorpe och fick inte fast den ordentligt.« »Det ser otäckt ut.« »Det är inte så farligt.« »Du är alltså byggare, stämmer det?« »Fastighetsskötare«, sa han. »Jag får göra lite av varje.« »En tusenkonstnär.« »Diversearbetare«, sa han, och det självironiska leendet hade en anstrykning av bitterhet. »Förut var jag köksmontör, men som byggbranschen är nu… det är inte många som beställer nytt kök när de inte har råd att betala amorteringarna.« 21


»Det verkar pågå en hel del byggen i stan«, sa Ferreira. »Där får man inget jobb om man inte har kontrakt med något bemanningsföretag, och då vet man ju hur det blir – ingen betalar mig tvåhundra pund om dagen när de kan få en polack för sextio.« »Är det bara du?« »Nej, det är likadant för alla.« »Jag menar: Jobbar du ensam?« Han nickade. »Jag hade en kille med mig förra året men honom fick jag släppa. Han jobbar på Asda nu – utbildad byggsnickare och han går och fyller butikshyllor. Men så är det.« Ferreira satte sig på en tjockstoppad skinnpall, flyttade undan ett nummer av Grazia med Cheryl Cole på omslaget. »Okej då. I morse… ni kan väl berätta för mig vad som hände.« Phil och Gemma Barlow såg på varandra men det var han som yttrade sig. »Vi vet inte vad som hände. Märkte inget förrän sirenerna började tjuta.« »Och det tänkte vi inte så mycket på«, sa Gemma. »Här hör man sirener hela tiden. Man bryr sig inte.« »Var ligger ert sovrum?« frågade Ferreira. Phil Barlow knep ihop munnen ett ögonblick. »Ovanför köket.« »Så boden står precis utanför ert sovrumsfönster, men ni märkte inte att den brann?« »Vi har mörkläggningsgardiner«, sa Gemma. »Vilken av er är det som sover lätt?« »Ingen av oss«, sa Phil snabbt. »Men ni har mörkläggningsgardiner.« Båda nickade men kom inte med något ordentligt svar. »När fick ni äntligen klart för er vad som pågick då?« »En brandman höll på att slå in ytterdörren för oss. Det var då jag gick upp«, sa Phil. »Jag trodde inte att det var sant.« Ferreiras mobil vibrerade och hon gick ut i hallen och svarade. Paret Barlow hade redan kommit överens om vad de skulle säga. Ingen mening med att låta dem höra hennes sida av det här samtalet. 22


»Vad har du fått fram, Bobby?« »De är rena allihop«, sa kriminalassistent Wahlia. »Både Lunkas och Barlows.« »Va? Inget alls?« »Jag vet. Vad är det för jävla värld vi lever i?« »Jag var så säker på att det här arslet fanns med i registret.« »Får du skit av honom?« »Bara det vanliga.« Ferreira kollade posten på hallbordet: räkningar och reklam, den nya Lakelandkatalogen. Inklämd bakom bordet stod en rejäl röd kofot. »De döljer något. Stämningen här är som cancer.« En bil stannade utanför och en enveten basslinga bultade vidare några sekunder efter att motorn hade stängts av. Teknikerna hade anlänt. »Vad vill du att ska jag göra?« frågade Wahlia. »Det räcker så länge. Om du inte vill komma hit och banka ur dem några svar.«


»Vi l l ni ha kaffe?« frågade Alec Lunka. Han hade redan kannan i handen, en bucklig aluminiumsak som såg ut att ha rest jorden runt. »Tack. En sked socker, ingen mjölk.« Lunka hällde en skvätt espresso i en mugg och kom tillbaka till köksbordet medan vattnet kokade upp. Han tog en skål och försökte skeda in lite gröt och mjölk i munnen på sin dotter. Men hon var kinkig och trotsig, vände bort huvudet hur vänligt han än försökte lirka med henne, vred sig och duckade som om hon när som helst skulle kunna ta sig ur den höga barnstolen. »Visst är de härliga i den åldern!« sa Zigic. Lunka torkade den lilla om hakan med haklappen och hon stirrade ilsket på honom. »Bara mamma kan få henne att äta.« Han sa något på rumänska med mjuk och förhoppningsfull röst och höll den lilla rosa skeden tätt intill hennes hopknipna mun. »Har ni barn?« »Två pojkar, fem och tre år.« »Och de äter?« Vattenkokaren började bubbla i samma ögonblick som flickan öppnade munnen. Lunka gestikulerade. »Ni får göra.« Zigic gjorde kaffet färdigt, tillsatte socker ur en plåtburk och släppte skeden i diskbaljan, kollade utsikten genom köksfönstret. Paret Barlows trädgårdsbod stod knappt tio meter bort, så nära att fönstret hade fått en sotig hinna. På insidan var det gnistrande rent, precis som resten av det lilla vita köket. Vid bordet gjorde Lunka stor affär av att smaka på gröten. Han smackade förtjust men hon gick inte på det. Zigic kom ihåg att han själv hade gjort likadant med Stefan, som var petig med 24


maten – han kunde äta en viss sak ena dagen men inte den andra, han vägrade öppna munnen för en plastsked och måste matas med föräldrarnas bestick. Till sist hade de upptäckt att enda sättet att få i honom någon mat var att servera Milan först. Då skrek Stefan och försökte ta den. Lunka sjönk tillbaka mot ryggstödet, besegrad. »Hon får mat på dagis.« Zigic drack en klunk kaffe. Den lilla iakttog honom nu, undrade vem den här främmande mannen var. »Kan ni berätta vad som hände i morse, mr Lunka? Ända från början.« Han ryckte på axlarna, rynkade pannan. »Jag är i sängen. Jag hör ljud, vaknar. Går till fönster, ser att bod brinner.« Ny axelryckning. »Jag ringer larmcentralen.« »Vad var det som väckte er?« »Något ljud. Kanske smäll.« »Såg ni någon i närheten av boden?« »Nej.« »Men ni visste att det var någon inne i den«, sa Zigic. »Ni sa till larmoperatören att ni trodde att det fanns en man där inne.« Lunka nickade. »Hur visste ni det?« »Jag hör, i går kväll. Han kommer hem, full, sjunger.« Zigic ställde ifrån sig muggen. »Kom han hem? Bodde han här?« »Ibland, ja, tror jag.« »Men inte varje natt?« »Jag är inte polis, stå i fönstret och spana på grannar. Jag ser när jag ser«, sa Lunka. »Om de vill tjäna pengar på han sover i bod… det gör många. När jag kom hit sover jag först i garage. Gammal tant tar femtio pund veckan.« »Hur länge bodde han där?« »Två veckor. Tre. Inte räknat.« »Kände ni honom?« 25


»Om det är samma man, ja.« Lunka tog upp den lilla rosa skeden, vände och vred på den. »Han är… cersetor…« Han kupade ena handen och sträckte fram den mot Zigic. »Cersetor… pengar?« »Tiggare.« »Han kommer hit och vill ha pengar. Jag säger stick. Han vill ha mat. Jag säger gå annars jag tar fram kniven.« Zigic nickade och väntade på att han skulle inse vad han just hade sagt till polisen, men Lunkas ansiktsuttryck förblev neutralt. Det verkade oskyldigt och Zigic bestämde sig för att gå på magkänslan om inte obduktionen avslöjade knivhugg. »Vet ni vad han hette?« »Nej.« »Var han rumän?« Lunka funderade lite, såg på sin dotters händer som grep hårt om tomma luften framför henne. »Inte rumän. Från… Kosovo, kanske. Näsan ser ut så.« Det kunde förklara varför han sov i en trädgårdsbod. Illegal, papperslös. Det var inte omöjligt att få jobb men bara tillfälliga och dåligt betalda, och vad kunde han göra om arbetsgivaren fick för sig att låta bli att betala lönen? »Besvärade han er på något annat sätt?« frågade Zigic. »Förutom att han tiggde?« »Nej. Han ser att jag ger inget. Vad annat?« »Inget har blivit stulet?« Lunka skakade på huvudet. »En olycka, branden. Varför frågor nu?« »Så gör vi alltid, mr Lunka, det kan jag försäkra.« »Jag gör rätt. Ringer larm. Jag är inte brottsling!« fräste han. Dottern blev röd i ansiktet och gav upp ett utdraget, nästan teatraliskt tjut som borrade sig in i Zigics tinningar. »Se bara vad ni gör.« Lunka kysste henne på hjässan. »Schh, draga.« 26


Den lilla snörvlade, lät höra ett litet halvhjärtat pip och tystnade mot Lunkas bröst. »Vill ni fråga?« sa han lågt. »Fråga varför de inte öppnar när jag knackar. Och ringer på dörren. Jag ringer fem, tio minuter, ropar i brevspringa, säger det brinner. Inget svar. De är hemma. Men inget svar. Varför?« Zigic tog fram ett visitkort ur plånboken. »Jag kommer att behöva tala med er fru så småningom. Kan ni be henne ringa mig när hon kommer hem?« »Hon ringer.« »Tack för hjälpen, vi uppskattar den.« De skakade hand. »Jag hittar ut.« De nyfikna utanför nummer sextiotre hade gått och nu låg gatan öde. Över sju och alla var där de skulle vara. Vissa av invånarna hade redan jobbat i över en timme. De kanske pratade om branden men det de visste skulle inte komma fram förrän till kvällen när de kom hem och hittade polisens meddelande innanför brevinkastet. Många skulle strunta i det, tro att det var en vanlig reklamlapp, och Zigic visste att han skulle få ordna en ny dörrknackningsrunda tidigt i morgon bitti, fånga upp dem innan de gav sig i väg till jobbet. Men han hade inga större förhoppningar om ögonvittnen. I de här människornas hemländer misstrodde man alla uniformer. Spela dum, håll tyst, försök ligga under myndigheternas radar. Han kunde inte klandra dem om de trodde att det var lika illa i England. Hans egna farföräldrar hade bott här i sextio år nu och de sänkte fortfarande rösten när de pratade om pengar eller politik – övertygade om att det fanns någon sorts obestämd statsapparat som bara väntade på att få slå till och bestraffa deras avvikande åsikter. En bit neråt gatan, fem eller sex hus bort, stod en av hjälppoliserna och pratade med en svarthårig kvinna i morgonrock. 27

Profile for Smakprov Media AB

9789174994759  

9789174994759  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded