9789147088591

I det offentliga samtalet – i riksdagen, vid köksbordet eller i media – pågår en ständig diskussion om politisk teori. Oavsett om det gäller dagspolitik eller eviga filosofiska dilemman är frågor om hur samhället ska styras och hur vår gemenskap ska organiseras alltid aktuella.

Texterna erbjuder både en läsupplevelse Niccolò Machiavelli John Locke i sig och en inspiration till diskussioner Jean-Jacques Rousseau om politiska dagsfrågor, om politikens Edmund Burke väsen och om demokratins möjligheter Mary Wollstonecraft och problem.

Peter Hallberg, Maria Jansson och Ulf Mörkenstam (antologins redaktörer) är verksamma som lärare i politisk teori vid Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Best.nr 47-08859-1

Tryck.nr 47-08859-1-00

omslag.indd 1

Upplaga 2

Karl Marx Friedrich Engels John Stuart Mill Joseph Schumpeter Aristoteles John Rawls Jürgen Habermas Chantal Mouffe Carole Pateman

Hallberg • Jansson • Mörkenstam

Tretton texter i politisk teori innehåller originaltexter om politik och samhälle från fem sekel. Det är klassiska urkunder för liberalism, marxism och konservatism.

Här behöver läsaren inte nöja sig med andras tolkningar av de stora tänkarnas verk utan kan själv gå till källan.

Tretton texter i politisk teori

Tretton texter i politisk teori

Niccolò Machiavelli John Locke Jean-Jacques Rousseau Edmund Burke Mary Wollstonecraft Tretton texter i Karl Marx politisk teori Aristoteles John Stuart Mill Joseph Schumpeter Friedrich Engels John Rawls Jürgen Habermas Chantal Mouffe Carole Pateman Peter Hallberg Maria Jansson

Ulf Mörkenstam

Upplaga 2

09-01-19 13.16.35

Tretton texter i politisk teori ISBN 978-91-47-08859-1 © 2009 Peter Hallberg, Maria Jansson, Ulf Mörkenstam och Liber AB Redaktör: Peter Söderholm Typografi: Fredrik Elvander Omslag: Fredrik Elvander Sättning: LundaText AB Upplaga 1:1 Tryckt på miljövänligt papper Tryck: Sahara Printing, Egypten 2009

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden.

BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 205 10 Malmö tfn 040-25 86 00, fax 040-97 05 50 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01

001-4.indd 4

09-01-19 10.00.11

5

Förord Tanken bakom denna antologi bottnar i vår gemensamma övertygelse om att det är nödvändigt att reflektera över vilka grundläggande värden som ryms i olika beskrivningar av verkligheten. Som statsvetare och lärare i politisk teori har vi blivit allt mer medvetna om att de normativa värderingar som i politiken döljs bakom tekniska argument om ”praktiska omständigheter” och ”nödvändighet” måste problematiseras. Just detta osynliggörande av värdepremisserna i politiken, menar vi, gör det extra angeläget att ta sig tid att reflektera kring kopplingarna mellan politisk teori och politisk praktik, mellan värderingar och handling.

Ett sätt att göra detta är att läsa originaltexter i politisk teori, att gå till källorna. Både för att förstå i vilket sammanhang olika idéer har uppstått och för att fördjupa förståelsen av vår tids politiska tänkande: hur idéer format och alltjämt formar tankesystem, eller ideologier. Många av de idéer vi idag tar för givna är resultat av gångna tiders stridigheter. Den politiska idéhistorien rymmer berättelser om bokbål och censur, om revolutioner och kamp, men också om stillsamma samtal, filosofiska spetsfundigheter och intensiva idédebatter.

Vissa frågor är lika stridbara idag som för tre eller sex hundra år sedan.

Egendomsfördelning, kvinnounderordning och klasskamp är exempelvis fortfarande omstridda frågor på den politiska dagordningen.

Arbetet med denna antologi började när vi i undervisningen saknade ett urval originaltexter som uttryckligen handlade om politik och som passade studenter i statsvetenskap. Vår förhoppning är att det urval som återfinns i antologin skall kunna fungera både som en fristående orientering för den som vill läsa om samhällsfrågor och som en fördjupning och bas för att ifrågasätta sekundärlitteratur i politisk teori. I denna nya upplaga förlänger vi tidsperspektivet bakåt i tiden samtidigt som vi på ett bättre sätt söker visa bredden i den samtida debatten i politisk teori.

Vi vill först och främst tacka alla de studenter och lärare på momentet som haft kommentarer på den första upplagan av boken och som givit oss tillfälle att diskutera och resonera om politisk teori. Ett särskilt tack går till Pasquale Cricenti, Max Edling, Mikael Eriksson, Maria Wendt, Bo Lindensjö, Jouni Reinikainen, Peter Strandbrink, Ulrika Thomsson och Cecilia Åse för värdefulla kommentarer och synpunkter.

Frescati i januari 2009 Peter Hallberg Maria Jansson Ulf Mörkenstam

005-28.indd 5

09-01-23 08.43.51

6

Innehåll Introduktion _________________________________________

8

Aristoteles: ur Den nikomachiska etiken (350 f.Kr.) Översättning: Mårten Ringbom.

Daidalos, 1988. ________________________________________ 29 Niccolò Machiavelli: ur Discorsi (ca 1513–19) i S-E Liedman, Från Machiavelli till Habermas. Översättning: Ulla Åkerström. Bonniers, 1992. ______________ 47 John Locke: ur Andra avhandlingen om styrelseskicket (1690) Översättning: Eva Backelin.

Daidalos, 1998. ________________________________________ 65 Jean-Jacques Rousseau: ur Om samhällsfördraget (1762) Översättning: Richard Hejll.

Bonniers förlag, 1919. __________________________________ 91 Edmund Burke: ur Reflektioner om franska revolutionen (1790) Översättning: Carl G. Holm.

Contra förlag, 1982. ____________________________________ 111 Mary Wollstonecraft: ur Till försvar för kvinnans rättigheter (1792) Översättning: Ingrid Ingemark.

Ordfront förlag, 1999. __________________________________ 129 Karl Marx och Friedrich Engels: Det kommunistiska partiets manifest (1848) i Manifestet 1948–1998. Översättning: Axel Danielsson.

Atlas förlag, 1998. _____________________________________ 157 John Stuart Mill: ur Om friheten (1859) Översättning: Alf Ahlberg.

Natur och kultur, 1984. _________________________________ 183 Joseph Schumpeter: Den klassiska doktrinen om demokrati (1942) ur Capitalism, Socialism and Democracy i Om skapande förstörelse och entreprenörskap i urval av Richard Swedberg. Översättning: Margareta Eklöf och Gabriella Strandberg.

Ratio/City Univ. Press, 1994. _____________________________ 215

005-28.indd 6

09-01-23 08.36.05

7 John Rawls: Rättvis fördelning (1967) i Idéer om Rättvisa, Tidens idéserie 1 (2:a uppl.) Översättning: Germund Hesslow och Lars G. Larsson.

Tiden, 1993. __________________________________________ 235 Carole Pateman: Att ingå kontrakt (1988) ur The Sexual Contract. Översättning: Susanna Lindberg.

Polity Press, 1988. ______________________________________ 255 Jürgen Habermas: Tre normativa demokratimodeller: om begreppet deliberativ demokrati (1995) i Diskurs, rätt och demokrati: i urval av Erik Oddvar Eriksen och Anders Molander. Översättning: Anders Molander och Anders Ramsay.

Daidalos, 1995. ________________________________________ 271 Chantal Mouffe: För en agonistisk demokratimodell (2000) ur The Democratic Paradox (2000) Översättning: Susanna Lindberg.

Verso, 2000. __________________________________________ 285

005-28.indd 7

09-01-19 08.59.09

8

Introduktion Det finns inget rätt sätt att läsa texterna i denna antologi. De olika bidragens innehåll kan tolkas på många sätt beroende på vilket perspektiv läsaren intar. Det finns också många förslag på vad politisk teori egentligen handlar om. En del menar att all politisk teori i grunden handlar om jämlikhet, andra menar att det är makt som står i fokus.

Rättvisa är ett annat förslag på vad som står i centrum för det politiska tänkandet. Carole Pateman skulle kanske hävda att politisk teori syftar till att legitimera mäns kontroll över kvinnors sexualitet, medan John Stuart Mill nog skulle framhäva den individuella friheten som det nav kring vilket den politiska teorin kretsar.

Gemensamt för det politiska tänkandet är att det för fram värden eller normer. Politiska teoretiker förhåller sig till eller utgår ifrån före­ ställningar om människans natur, de uttalar sig om drivkrafterna bakom mänsklig handling, de diskuterar frågor om när vi måste lyda lagen och när vi har rätt att bryta mot den. De resonerar kring vad som gör ett politiskt system moraliskt och förnuftsmässigt acceptabelt.

De uttalar sig också om den kanske mest politiska frågan av alla, nämligen om gränsen mellan det offentliga och det privata – om vad som är politik och vad som inte är det. Värderingar och premisser utgör ett ramverk för hur vi alla tänker kring politik, men också för hur vi tolkar den verklighet som omger oss. Vi kan därför inte värja oss från vare sig politik eller teori. Politik handlar om hur vi vill leva och det gör även politisk teori.

Det som idag betraktas som klassiska texter i politisk teori har en historia, där de i sin samtid ofta varit inlägg i debatter om konkreta sakfrågor. Inte bara de frågor som sysselsätter politiska tänkare, utan även de svar de kommer fram till, betingas av de omständigheter som de verkar under. Med en historisk läsning kan man förstå den enskilda textens sammanhang: vilka föreställningar och samhällsförhållanden den bryter mot och vilka tankar och traditioner den för vidare.

Historiska tolkningar hindrar dock inte att mer anakronistiska läsningar också kan vara fruktbara. De kan hjälpa oss att ge olika perspektiv på begrepp, att kontrastera betydelser mot varandra och vara verktyg för att belysa och granska det politiska livets tysta kunskap.

Genom att reflektera kring centrala bidrag i västerländsk politisk teori står vi bättre rustade att diskutera antaganden och trossatser i vår egen samtid. Att texterna är tidsligt och rumsligt specifika hindrar alltså inte att de kan hjälpa oss att formulera och diskutera problem som har betydelse här och nu.

De teoretiker som presenteras här tillhör den politiska idéhistoriens klassiker – det är tänkare vars texter redan har kanoniserats. De har sin plats i politiken genom att deras teorier och idéer lever vidare, men

005-28.indd 8

09-01-19 08.59.09

Introduktion

9

de har också som personer blivit politiska symboler. Karl Marx liksom John Locke väcker ofta heta känslor när de nämns vid namn, att där­ emot citera dem näst intill ordagrant kan passera obemärkt och budskapet framstår ofta som både välformulerat och humant. Den ofta fyrkantiga och symboliskt mättade bilden av klassiska tänkare ställs på ända i läsningen av deras texter. Det myller av ord och formuleringar som texterna består av och de tankar de väcker hos läsaren kan både underlätta och komplicera förståelsen av politisk teori; av ideologier som liberalism och marxism, av historiska skeenden och av samtida politik.

Vår tanke med denna antologi är inte att presentera en heltäckande bild av en västerländsk kanon. Istället presenterar vi lite längre textutdrag av några centrala politiska teoretiker. Vi vill med detta ge texterna lite mer plats, låta dem breda ut sig och själva tala, istället för att presentera dem genom bearbetningar eller korta citat. På så sätt hoppas vi att läsaren får mer tid att bekanta sig med texterna och att reflektera över dem.

Flera av de teoretiker som finns representerade i denna antologi har varit verksamma inom många olika områden. Vi har koncentrerat oss på deras skrifter om samhället och valt texter ur centrala verk i deras produktion. Texternas tematik kretsar i vid mening runt frågor om hur samhället skall styras, om hur vår gemenskap skall organiseras. Detta betyder att de handlar om både politikens teori och praktik, vilket gör dem särskilt spännande för statsvetare och andra som är intresserade av politik.

Eftersom vi vill att läsningen och tolkningen av texterna i så hög grad som möjligt skall lämnas öppen, begränsar vi oss i denna introduktion till att kortfattat presentera de bidrag vi valt. Även om texterna presenteras kronologiskt är syftet att peka på sådant som vi själva tycker är spännande. Den tematik vi tar upp varierar, men det finns några frågor som återkommer. En fråga vi tar upp handlar om hur de olika teoretikerna argumenterar för (eller mot) demokrati. Ett annat tema är egendom. Beroende på hur ägandet förstås och beskrivs kommer tänkarna fram till olika förslag i fråga om fördelning och social rättvisa. Ett tredje tema är frågan om vilken, eller vilka, relationer som texterna berör: relationer mellan folk och elit, mellan stat och individ, mellan kvinnor och män, eller mellan arbete och kapital.

Texterna Vårt urval inleds med ett utdrag ur Den nikomachiska etiken (350 f.Kr.) av Aristoteles (384–322 f.Kr.). Aristoteles var en av Platons främsta lärljungar och en av Alexander den Stores lärare. Hans filo­

005-28.indd 9

09-01-19 08.59.09

10

Introduktion

sofiska författarskap sträcker sig från studier i fysik, metafysik och bio­logi till studier i retorik, politik och etik. Hans filosofi blev känd i Europa under medeltiden, då hans texter på grekiska översattes till latin och därmed spreds bland den tidens lärda, vilka till en stor del var verksamma inom klostervärlden, medeltidens lärda centra. Den ­nikomachiska etiken hör till kategorin praktisk filosofi i den meningen att verken genom analys och framläggande av historiska fakta ytterst försöker formulera tydliga handlingsalternativ inom såväl det person­ liga som det politiska livet. Aristoteles ledord inom detta område var huvudsakligen mångtydiga begrepp som lycka, godhet, och dygd.

En förutsättning för att uppnå lycka och godhet var enligt Aristo­ teles individens sociala sammanhang. Människans särskilda känne­ märke, hävdade han, var att hon var en social eller politisk varelse.

Gemensamma strävanden att upprätta samhällen och stater utgjorde mänsklighetens politiska historia, men de var inte att betrakta som artificiella skapelser, utan som en konsekvens av människans sociala natur. Förmågan att samverka tillsammans med andra för att realisera det gemensamma bästa berodde ytterst på medborgarnas aktiva med­ verkan i statens juridiska och politiska funktioner.

Hans argument var i grunden kunskapsteoretiskt: även om varje en­ skild medborgares kunskaper och erfarenheter var partiska och ofull­ ständiga, var summan av dess ofullkomligheter större än en ­enskild ­regents eller en liten grupps. Statens roll betingas hos Aristoteles av dess grundläggande uppgift: att värna frihet och befrämja det ge­ mensamma goda. Hans syn på staten som ett instrument för att iden­ tifiera och möjliggöra det goda livet har föranlett senare forskare att beslå Aristoteles med totalitära tendenser. Andra har riktat sin kritik mot frågor om relationen mellan staten och individen, hur staten skall förhålla sig till konkurrerande uppfattningar om det goda. Många har också påpekat att kvinnor och slavar helt är uteslutna ur den politiska gemenskap som Aristoteles skriver om och inte heller har några po­ litiska rättighter. Urvalet från Den Nikomachiska etiken innehåller ett flertal av Aristoteles mest grundläggande idéer om det politiska livet, som också fortsatt visat sig vara aktuella under de senaste millennier­ nas politiska tänkande. Han tar här upp den stora, och svåra, men ändå oundvikliga frågan om vad som kan sägas utgöra det goda livet och vilken roll staten, eller ”samhällskonsten”, spelar i dess förverkli­ gande. En viktig aspekt hos Aristoteles är det faktum att det finns olika uppfattningar om det goda livet men att vår begränsade kunskap om olika alternativ både kan hindra oss från att uppnå det goda och förmå oss att förneka andra att realisera sin version av det goda livet. I likhet med senare tiders filosofer förkastar Aristoteles föreställningen att våra passioner kan utgöra grunden för vår uppfattning av det goda.

005-28.indd 10

09-01-23 08.36.51

Introduktion

11

I politiken känner alla till Niccolò Machiavelli (1469–1527). Han betraktas ofta som den som legitimerar svek och lögn i det politiska livet och har därför blivit symbolen för ett förhållningssätt som anses hota det politiska livets moraliska bas. Realpolitikern Machiavelli menar också att det inte finns någon annan grund för det politiska systemet än vad de rådande maktförhållandena ger vid handen. Istället är det politikens uppgift att skapa ordning i världen. Politiken är därmed det som konstituerar samhället, men det finns inga universella lösningar på politiska problem. Det är den historiska och sociala kontexten som är avgörande: styrelseskicket måste anpassas efter de faktiska omständigheterna. Så kompletteras den maktfullkomlige regenten i Fursten (1513) av argument för folkstyre i det utdrag ur Discorsi (1513–19) som finns i denna antologi. Machiavelli tycks helt enkelt mena att ibland passar tyranni bättre, ibland aristokrati eller demokrati.

På senare år har forskare ”läst om” Machiavelli och satt nya för­ tecken för hans produktion. Hans skrifter har lästs som att de i förs­ ta hand handlar om frihet. Att vara fri är, med denna tolkning av Machiavelli, att leva i en stat fri från både yttre och inre tyranner.

Frihet är detsamma som självstyre – att staten inte är beroende av någon annan auktoritet än sig själv och att den förverkligar medborgarnas vilja. Statsmakten kan därigenom rättfärdigas om den upprätthåller friheten. Med detta synsätt hamnar inte strävan efter att förverkliga ett gemensamt bästa i konflikt med den individuella friheten.

Den fria staten kräver medborgarnas aktiva deltagande i det offentliga livet. Eftersom frihet är lika med självstyre, är statens mål satt före individens och bevarandet av samhällets frihet är viktigare än något annat. Den frihet och gemenskap som Machiavelli åsyftade var endast ägnad män. Men han stannar inte vid att utesluta kvinnor ur sina resonemang, han beskriver också hur makt, dygd och lycka erövras i metaforer som handlar om att tämja och erövra kvinnor. Trots att kön alltså har en framträdande plats i hans skrifter, betraktas relationerna mellan kvinnor och män inte som politiskt relevant.

Det finns, menar Machiavelli, två skilda intressegrupperingar i ett samhälle: folket och aristokratin. Får någon av dessa grupperingar överhanden under en längre tid leder det till korruption. Genom att balansera motstridiga intressen genom lagstiftning och politiskt deltagande, kan de olika grupper och fraktioner som uppstår bevaka var­ andra och se till att det gemensamma bästa ställs i fokus. Menings­skilj­ aktig­heter och fraktioner är således inte ett hinder för att fatta goda och effektiva beslut, utan en förutsättning för att upprätthålla friheten: ”[A]lla lagar som skrivs till förmån för friheten uppkommer ur oenigheten dem emellan [aristokrati och folk]…”1 Även om Machiavelli inte delade de värdegrunder som dagens de-

005-28.indd 11

09-01-19 08.59.10

12

Introduktion

mokrati bygger på, exempelvis jämlikhet och den absoluta rätten till sitt liv och sin kropp, kan hans text mycket väl läsas som en argumentation mot elitstyre. Med realpolitiska argument hävdar han att folket i ett konfliktfyllt samhälle är bättre väktare av friheten än enväldiga furstar eller en elit: ”Eftersom det [folket] inte kan lägga under sig friheten, tillåter det inte andra att göra det.”2 Tidiga liberala tänkare vände sig mot det politiska synsätt som satte staten och den politiska stabiliteten före individernas rätt till liv och egendom. John Locke (1632–1704) avvisar bestämt den absoluta furste­mak­ten, liksom idéer som legitimerar statsmakten på religiösa grunder. Istället framför han tanken att individer föds med en okränkbar naturlig rätt till frihet, vilket gör dem till bärare av oförytterliga och prepolitiska rättigheter. Den politiska makten kan därför, enligt Locke, endast vara legitim om den har de enskilda individernas samtycke.

Utgångspunkten för de klassiska kontraktsteoretikerna, dit Locke räk­nas tillsammans med Thomas Hobbes (1588–1679) och JeanJacques Rousseau (1712–1778), är idén om ett naturtillstånd där människor är fria och jämlika från födseln. Den politiska ordningen betraktas som följd av ett (hypotetiskt) samhällskontrakt mellan enskilda indi­vider om att överlåta den suveräna makten. Locke använder sig av resonemanget om naturtillståndet för att legitimera en begränsad statsmakt som främst skall skydda individuella fri- och rättigheter. I Andra avhandlingen om styrelseskicket (1690) diskuteras frågan varför individer skulle avstå sin frihet i naturtillståndet, trots att de där med naturlig rätt styr över sig själva och sin egendom. Anledningen är, hävdar Locke, att de eftersträvar skydd för liv, frihet och ägodelar, det som han i vid mening kallar egendomsrätt.

I Lockes mening överlämnar därför individerna i ett samhälle sin naturliga auktoritet till ett styre för att den som styr skall fullgöra de styrdas mål – ”att få nyttja sin egendom i fred och säkerhet.”3 I naturtillståndet finns varken en etablerad allmänt känd lag eller en opartisk domare som garanterar egendomsskyddet. Först och främst bör därför en lagstiftande instans inrättas genom kontraktet. Den skall utgöra den högsta makten i samhället och vara utsedd av folket. De lagar den stiftar har bara status av lag om de är sanktionerade genom samtycke från samhällsmedlemmarna och gäller lika för alla. Locke menar vidare att individerna har rätt att göra uppror om staten förgriper sig på deras naturliga rättigheter. Om den högsta makten handlar i strid med det förtroendeuppdrag den erhållit av folket, ”återgår makten till folket, som har rätt att återta sin ursprungliga frihet och genom att upprätta en ny lagstiftande församling […] sörja för sin egen trygghet och säkerhet, vilket är samhällets syfte.”4

005-28.indd 12

09-01-19 08.59.10

Introduktion

13

Människans naturliga rätt att styra över sig själv och sin egendom innebär, enligt Locke, att den högsta makten inte kan frånta någon människa hennes egendom utan samtycke. Detta betyder att exempelvis beskattning inte kan ske utan medgivande. Egendomsrätten har sitt ursprung i att varje människa äger sin egen person och att villkoret för människors överlevnad är arbete. Även om jorden tillhör alla människor gemensamt, tillhör den egna kroppens arbete enbart henne själv. Det föremål människan lösgör från naturen och blandar med sitt eget arbete, gör hon också till sin egendom. Men det finns förbehåll för egendomsrätten. Det måste, efter det att exempelvis ett stycke jord inhägnats och bearbetats, finnas ”tillräckligt många och lika goda ting kvar” för andra. I Lockes mening sätter det tydliga gränser för hur mycket varje individ kan tillägna sig – bara så mycket en person själv kan dra nytta av i sitt liv kan göras till privat egendom. Allt där­ut­ över är mer än den enskildes legitima andel. Frågan är dock vad detta egentligen betyder. Det är ju trots allt så, hävdar Locke, att den enskildes arbete inte bara genererar äganderätt, utan också ökar mänsklighetens gemensamma tillgångar. Även i arbeten av Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) är egendom viktig för att en social och politisk ordning skall kunna etableras. Det är uppkomsten av egendom – att inhägna ett stycke jord och säga ”det här är mitt” – som leder till att naturtillståndets jämlikhet och balans rubbas. Egendom gör att människor utvecklar avund och tvingar fram samhällen och lagar som rättvist kan medla mellan konkurrerande människor. I Om samhällsfördraget (1762) utvecklar Rousseau tankar om hur samhället skall organiseras för att vara legitimt och inte kränka individers rättigheter. I hans mening är detta endast möjligt om folket i det ursprungliga kontraktet aldrig avsäger sig sin suveränitet. För Rousseau innebär en demokrati där folket begränsar sitt deltagande till att välja ledare, att folket bara är fritt den dag de går till val. Alla andra dagar är folkets suveränitet satt ur spel. Han förespråkar därför en direkt demokrati, där den suveräna makten hämtar sin legitimitet genom folkets kontinuerliga samtycke.

Det gemensamma intresset uttrycks i det Rousseau kallar allmänviljan. Idén om allmänviljan är viktig i hans tänkande, även om den för läsaren kan vara lite svårgripbar. Den är inte summan av allas vilja, inte heller medborgarnas minsta gemensamma vilja: Det finnes […] stor olikhet mellan allas vilja och den all­ männa viljan; den senare tar endast hänsyn till allmänna välfärden, den förra till privatintressena, och utgör endast summan av de enskilda viljorna. Men beröva dessa samma viljor det mer eller mindre, som ömsesidigt utjämnar vart­

005-28.indd 13

09-01-19 08.59.10

14

Introduktion

annat, så återstår såsom olikheternas summa den allmänna viljan.5 Eftersom allmänviljan alltid drabbar alla lika och dessutom är uttryck för folkets gemensamma intresse, kommer det kollektiva aldrig överskrida gränsen för individernas frihet.

Man ser härav, att den suveräna makten, huru absolut, helig och okränkbar den än må vara, varken överskrider eller kan överskrida gränserna för de allmänna över­ens­ kom­melser­na, och att varje människa kan fullt förfoga över det, som genom dessa överenskommelser lämnats henne till eget bruk av hennes ägodelar och frihet.6 Allmänviljan är därmed det sanna allmänintresset, det som är bäst för kollektivet. Resonemanget om allmänviljan kan tolkas som ett försvar för den politiska diskussionens förmåga att urskilja det objektivt bästa beslutet. Rätt beslut utkristalliserar sig i debatten och alla kommer att vara överens. Rousseau hävdar att även meningsmotståndare kommer att inse att beslutet är det bästa. Allmänviljan är ett sätt att legitimera demokrati med hjälp av innehållet i besluten. Om allmänviljan segrar innebär det att den demokratiska proceduren inte bara är en form som legitimerar beslut, utan också att demokrati faktiskt ger de bästa besluten. Men allmänviljan kan också tolkas som kollektivets förtryck av minoriteten. Eftersom Rousseau menar att allmänviljan aldrig kan ta fel, får de beslut som fattas stor auktoritet. Kollektivet ges makt över den enskilde. En feministisk kritik av kontraktsteoretiker, som Locke och Rousseau återfinns i Carole Patemans bidrag i denna bok. Där diskuterar hon hur formerandet av ett samhällskontrakt också förutsätter ett sexuellt kontrakt där mäns kontroll över kvinnor regleras.

De radikala politiska idéer som kontraktsteoretikerna formulerar är ett viktigt inslag i den politiska debatten under senare hälften av 1700talet. I den nya världen får idéerna konkret politisk form i samband med den amerikanska revolutionen 1776 och i Frankrike ger de teoretisk kraft åt revolutionen 1789. Radikala politiska program utvecklades runtom i Europa, även i Sverige. De idéer om naturliga och okränk­ bara individuella rättigheter som formulerades av Locke kopplades samman med explicita demokratiargument och krav på den enskildes rätt att delta i politiken. Självklart fanns ett motstånd mot dessa idéer och försvaret av den gamla ordningen var kraftfullt. Oftast var det praktiskt och pragmatiskt, men det fanns också konservativa tänkare som Edmund Burke (1729–1797), som filosofiskt rättfärdigade status quo.

005-28.indd 14

09-01-19 08.59.10

Introduktion

15

De konservativa tänkarna vänder sig mot föreställningar om samhällskontrakt och naturliga rättigheter då de implicerar en tanke om att människor av naturen skulle vara jämlika. Denna tanke avfärdas av Burke som visserligen menar att det finns en gemensam mänsklig natur, men att vi alla föds olika både till kropp och själ. Denna olikhet förtydligas dessutom under livets gång – vissa utvecklar sina medfödda gåvor väl, andra illa – varför det är omöjligt att upphäva den naturliga ojämlikheten utan att kränka naturens ordning. Med avvisandet av jämlikhetstanken avfärdas också idén om att människor skulle ha rätt till en aktiv roll i politiken. Istället hävdar han att Guds och naturens lagar bör ligga till grund för det politiska styret. Vetskapen om dessa lagar, liksom om det specifika i varje enskilt samhälles framväxt, är inte alla givet. Enbart ett fåtal män besitter den rätta kunskapen och erforderliga erfarenheten. Ett brett deltagande i det politiska livet skulle därför innebära att okunniga skulle fatta okloka beslut. Folkligt deltagande skulle också hota äganderätten och den sociala ordningen, menade Burke, då deltagande skulle medföra krav på omfördelning av samhällets resurser.

Idéerna om att samhället skulle kunna vara en följd av ett ursprungligt kontrakt kritiseras av Burke. En invändning är att upprättandet av ett kontrakt förutsätter ett redan existerande samhälle, inte tvärtom, att samhället upprättas av ett kontrakt. Men han vänder sig också mot tanken att samhället skulle vara grundat på rationella principer och medveten planläggning – samhället är ett resultat av historien och erfarenheten. Lagar och institutioner är samhälleliga produkter som gradvis vuxit fram och det är i kraft av att ha existerat sedan urminnes tider som exempelvis den engelska konstitutionen äger sin legitimitet.

Den har prövats av tiden och visat sig fungera väl: Genom en konstitutionell praxis som följer naturens eget mönster mottar, upprätthåller och överför vi vårt styres­ skick och våra rättigheter på samma sätt som vi åtnjuter och överför vår egendom och våra liv.7 I vårt utdrag ur Reflektioner om franska revolutionen (1790) be­möter Burke de radikala föreställningarna att det engelska folket genom 1688 års ärorika revolution fått rätt att välja sina styresmän, att ställa dem till svars för misskötsel och att själva bilda regering. Att sammankoppla den ärorika revolutionen med anspråk på universella rättigheter är att förfuska det arv som konstitutionen utgör, konstaterar han.

Konstitutionen är: [E]tt arv som tillförts oss av våra förfäder, och förs till våra efterkommande; som en egendom som särskilt till­hör

005-28.indd 15

09-01-19 08.59.10

16

Introduktion

folket i detta kungadöme, utan något åberopande av den ena eller andra mer generella eller grundläggande rättig­ heten.8 Burke hävdar att 1688 års män inte alls ville bryta med konstitutionen, utan snarare vinnlade sig om att bevara den. Han betonar särskilt vikten av att den grundläggande arvsprincipen i successionsordningen för kungamakten bibehölls. Just denna princip innebär ett löfte om samhällelig stabilitet och konstitutionens fortlevnad. Det tillfälliga avsteget från rådande ordning motiverades inte av krav på förändring, utan snarare av en vilja till kontinuitet.

Om Burke är motståndare till det rationella tänkandet och de libe­ rala idéerna om jämlikhet, är hans samtida, Mary Wollstonecraft (1759–1797), en av dess allra varmaste och elegantaste förespråkare. Även om man kan konstatera att det stora flertalet män­ niskor aldrig ägnar sig helhjärtat åt något tankearbete, anser jag att det är absolut nödvändigt för en kvinna att äga förnuft för att tillfredsställande kunna utföra varje uppgift.

Och jag måste få upprepa att känsla inte är detsamma som förnuft.9 Hennes Till försvar för kvinnans rättigheter (1792) är dels en kritik av politisk teori där manliga tänkares patriarkala premisser synliggörs, dels en alternativ beskrivning av hur samhället ser ut. Hon kriti­se­ rar exempelvis Rousseau för att beskriva kvinnor som natur, som klena väsen vars viktigaste uppgift är att behaga männen. Rousseaus idé om att kvinnor i själva verket vill vara underordnade avfärdas av Wollstonecraft som ”dumheter”. Hon konstaterar istället att den position kvinnor fått och det sätt som kvinnor agerar på inte beror på någon inneboende egenskap, utan på den utbildning och uppfostran de får.

I vårt utdrag riktar Wollstonecraft kritik mot hur uppdelningen av samhället i en offentlig politisk och en privat sfär fungerar. Rela­ tionerna mellan kvinnor och män är i Wollstonecrafts mening politiska, men de konstrueras som privata. Frågor om kvinnors liv uppfattas därför inte som legitima att ta upp på den politiska dagordningen, de görs opolitiska. Kvinnor beskrivs som för bräckliga att delta i det offentliga livet, menar hon, men detta är i själva verket frukten av en kultur där kvinnor klemas bort, där de hindras från att utvecklas till förnuftiga och dugliga medborgare.

Männen lägger beslag på kroppen och intellektet får rosta.

Så länge mannen betraktar den fysiska kärleken som sin

005-28.indd 16

09-01-19 08.59.10

Introduktion

17

angenämaste förströelse och därigenom blir försvagad, för­ söker han förslava kvinnan.10 Samtidigt som Wollstonecraft argumenterar för kvinnors rätt att delta i det offentliga, hävdar hon att moderskap och skötsel av ett hushåll är både tunga och intelligenskrävande verksamheter. Kvinnor har som mödrar, på samma sätt som medborgare och fäder, vissa plikter gent­emot samhället. Dessa plikter, menar hon, kräver förnuft och bör värderas därefter, istället för att beskrivas som resultat av känslor och förment naturliga instinkter. Hennes argumentation riktar sig alltså samtidigt mot att kvinnor inte får göra det som män gör och mot att det som kvinnor gör är undervärderat. Hon kräver rätt för kvinnor att delta – att få tillträde till den exklusivt manliga sfären – samtidigt som hon kräver en uppvärdering av det arbete som kvinnor utövar i det privata. Denna dubbla argumentation försätter henne i ett dilemma mellan likhet och skillnad, ett dilemma som Carole Pateman kallat just för ”Wollstonecrafts dilemma”.

Wollstonecrafts uppgörelse med aristokratin utifrån medelklasskvinnornas situation, hennes kritik av privilegiesamhället och de klasser som lever på ärvda förmögenheter, gör att hon vanligen karaktäriseras som liberal. Hennes analyser öppnar dock för andra tolkningar.

Resonemangen om hur kvinnor genom uppfostran formas till att behaga män och hur detta kopplas till kvinnors kroppar, hur tecken på rädsla och undergivenhet konstrueras som skönhetsideal, är en analys av relationen mellan kvinnor och män, av kvinnligt och manligt, där sexualiteten är ständigt närvarande och där relationer mellan könen står i centrum. Kritiken mot Wollstonecraft har till stor del varit inriktad på att hon gör den vita medelklasskvinnan till norm.

Karl Marx (1818–1883) och Friedrich Engels (1820–1895) delar Wollstonecrafts utgångspunkt att människor skapas av det samhälle de lever i. Även de vänder sig därmed mot tankar om att individen före­ går samhället. I likhet med Wollstonecraft strävar de efter att vidga definitionen av vad som är politik och vilka frågor som skall vara föremål för politiskt beslutsfattande. För Marx och Engels är det framför allt ekonomin som måste politiseras.

Det kommunistiska partiets manifest (1848) är ett partiprogram.

Som sådant är det av retoriskt intresse, men texten är också en ingång till ett mycket omfattande teoribygge som Marx tillsammans med Engels utarbetade. I deras mening består vetenskapliga och teoretiska insikter framförallt av kritik. Progressiv vetenskap är en hänsynslös kritik av det bestående. Men för att vara meningsfull måste vetenskap omsättas i politisk praktik. Ur ett sådant perspektiv blir manifestet en spännande text, eftersom den både ger konkreta reformförslag och uppmanar till organisering och revolution.

005-28.indd 17

09-01-19 08.59.11

18

Introduktion

I fokus för Marx och Engels teoribygge står strukturella maktrelationer. Det är relationen mellan arbete och kapital som analyseras och det är i relationen mellan klasser som den historiska dynamiken återfinns. ”Hela samhällshistorien har hittills varit en historia om klasstrider.”11 Marx ägnade mycket tid åt att förstå historiens dynamik för att på så sätt även kunna blicka framåt. Han menar att historien utvecklas genom förändringar i människors materiella levnadsvillkor, dvs. hur människor reproducerar sig själva och producerar sitt levebröd. Hans teorier riktar framförallt in sig på produktionen – arbetet. Marx historieskrivning kritiseras ofta för att vara deterministisk, med dess tydliga framstegstro och tanken om kommunismen som ett slags konflikternas och därmed historiens slut. Samtidigt fungerar Marx och Engels historiska exposé som en beskrivning och kritik av den historiska epok som benämns kapitalism.

Kapitalismen är i Marx och Engels ögon ett framsteg i jämförelse med tidigare produktionssystem, men förbättringarna fördelas inte lika. Engels reportage från Londons slum visar baksidan av industria­ lis­men och det kapitalistiska systemet. Medan kapitalisterna lever i överflöd exploateras till och med barn för att skapa detta överflöd.

Själva kärnan i det kapitalistiska systemet är att arbetskraft säljs som en vara på marknaden. Detta innebär å ena sidan att arbetaren, som säljer sin tid eller kraft, förblir fri till skillnad från slaven och obunden vid jorden till skillnad från den livegne. Å andra sidan leder det till alienation och utsugning. Kapitalisten köper arbetskraft till det pris som krävs för att arbetaren skall överleva, men värdet av det arbete som arbetaren utför är betydligt större än lönen. På så sätt kan kapitalisten tillgodogöra sig mervärdet av arbetstagarens arbete: arbetskraften exploateras.

Så småningom, menar Marx och Engels, kommer arbetarna att inse att de delar erfarenheten av förtryck och därför tjänar på att gå samman: [M]ed industrins utveckling förökar sig icke blott pro­le­ ta­ria­tet; det sammanträngs därjämte i större massor, dess kraft växer och det känner denna kraft mera. Intressena, livs­vill­koren inom proletariatet, blir allt mer lika, i det ma­ski­nerna allt mera utjämnar skillnaderna mellan de olika arbetsarterna och nästan överallt nedtrycker lönerna till samma låga nivå.12 När arbetarklassen blir medveten, spår Marx och Engels, kommer den att resa sig och göra revolution. Manifestet kan med detta läsas som en skrift som i första hand syftar till att medvetandegöra arbetarklassen men också som argument för demokrati. De hävdar nämligen att det

005-28.indd 18

09-01-19 08.59.11

Introduktion

19

är arbetarna som i första hand bidrar till en nations välstånd. För den växande arbetarrörelsen med krav på allmän rösträtt på dagordningen är det ett viktigt argument, eftersom den som bidrar till samhället också bör ha rätt att vara med och bestämma. Marx och Engels fokus på den strukturella motsättningen mellan klasser har anklagats för att vara reduktionistisk. Betoningen på strukturer brukar också kritiseras för att inte visa på aktörernas betydelse i tillräckligt hög grad.

Ett sådant strukturellt perspektiv, med klassrelationer i fokus, kan tyckas stå i bjärt kontrast till de idéer som framförs av John Stuart Mill (1806–1873). För honom var den individuella friheten och individualiteten alla fria samhällens mest grundläggande värde. Den enskildes frihet är i Mills ögon hotad på ett helt nytt sätt när förtrycket inte längre kommer från ovan av enväldiga tyranner, utan det är folket genom majoriteten som förtrycker en minoritet. Detta samhälleliga förtryck är på många sätt värre än diktatur, eftersom det förutom att upprätthållas genom lagar och straff, också är ett själens förtryck genom den stora vikt som tillmäts den allmänna opinionen. Likformigheten görs lätt till dygd, det excentriska och geniala föraktas, vilket gör att samhällets utveckling avstannar: ”Upprinnelsen till allt vist och ädelt kommer och måste komma från enskilda individer[…]”13 Oron för att gemenskapen skall få för stor makt och därmed förtrycka individualitet och kreativitet, präglar Mills arbete. Han propagerade därför för tolerans både för annorlunda levnadssätt och mellan olika religioner. Individens rätt i ett jämlikt samhälle kan endast säkras genom tydliga gränser för den politiska maktutövningen. Han sammanfattar hela sin teori i en enda princip – frihetsprincipen. Den diskuterar han i det utdrag vi valt ur Om friheten (1859). Frihetsprincipen innebär att människor är fria att göra vad de vill, så länge de inte skadar andra, dvs. inkräktar på någon annans frihet. Utifrån denna princip menar han också att staten skall verka: Så snart en persons handlingar menligt påverkar andras intressen faller de under samhällets domvärjo, och frågan om man befrämjar den allmänna välfärden eller ej genom att ingripa i dem står öppen för diskussion.14 Därmed formuleras ett enkelt om än inte entydigt svar på relationen mellan stat och individ.

Individens oinskränkta frihet är dock villkorad: frihetsprincipen kan endast tillämpas på människor som har en nått en viss mognadsgrad. Detta innebär för Mill ett utpräglat kolonialt ställningstagande, där folket i vissa icke-europeiska samhällen som helhet betraktas som omyndigt. Genomsnittsmänniskan utmärker sig inte heller för sin individualitet, enligt Mill, utan snarare för sin medelmåttighet. Hon föl-

005-28.indd 19

09-01-19 08.59.11

20

Introduktion

jer hellre sedvanans stigar, bekämpar avvikande idéer och handlar i enlighet med den allmänna opinionen.

För Mill är samtalet grunden för rationellt tänkande. Demokrati med ett öppet offentligt samtal är därför idealiskt för att nå kloka beslut, eller rent av sanningen. Detta kan dock bara möjliggöras om åsikts-, yttrande-, tryck- och organisationsfrihet råder. Endast genom att delta i politiken och själv välja bland möjliga alternativ, tränas individernas uppfattningsförmåga och omdöme. Demokratin är på detta sätt god i sig själv, eftersom människor i samspel med andra utvecklar såväl sin intellektuella som moraliska förmåga, samtidigt som mångfald i sig leder till något värdefullt för helheten.

I Mills mening besitter alla individer förmågan att välja livsplan och söka förverkliga den, kvinnor likväl som män. Tillsammans med Harriet Taylor föreslår han också kvinnlig rösträtt, eftersom han inte kan se något skäl till att en person skall hindras från något som är tillå­ tet för en annan. Relationer mellan kvinnor och män betraktade Mill som det tydligaste exemplet på ett system grundat på makt snarare än förnuft.

1800-talets idéer om människans historia präglades av en optimistisk och progressiv syn, tydlig hos både Mill och Marx. Genom vetenskap och förnuft kunde en bättre och mer harmonisk utveckling av såväl individens som kollektivets inneboende potential skapas. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet börjar man dock ifrågasätta om det verkligen finns något allmänt bästa. Det uppstår också frågor kring hur långt förnuft och rationalitet faktiskt kan nå. Detta, tillsammans med utvecklingen av totalitära styrelseskick i Europa under mellankrigstiden, får konsekvenser för synen på demokratins möjligheter.

Detta blir påtagligt i arbeten av Joseph Schumpeter (1883–1946).

Han sökte utveckla vad han menade var en empirisk och realistisk föreställning om demokrati, till skillnad från den klassiska idealistiska bilden av demokrati. Med demokrati avser han en politisk metod – ett institutionellt arrangemang för att nå politiska beslut. Demokrati är inte ett sätt att förverkliga det allmänna bästa genom folkligt deltagande. Snarare ger demokrati genom allmänna val de politiska makthavarna rätten att fatta kollektiva beslut som är bindande för en viss gemenskap. Demokrati kan tjäna olika mål, exempelvis social rätt­ visa, men målsättningarnas innehåll har inget med demokrati att göra.

Demokrati är, menar Schumpeter, en procedur som inte på förhand är fylld av föreskrivande innehåll och dess kärna är att medborgarna har rätt att byta en regering mot en annan.

Grunden för detta synsätt står att finna i Schumpeters kritik av den ”klassiska demokratidoktrinen”. I vårt utdrag ur Capitalism, Socialism and Democracy (1942) hävdar han att det inte finns något allmänt bästa. Våra grundvärderingar om hur livet bör levas ligger bortom för-

005-28.indd 20

09-01-19 08.59.11

Introduktion

21

nuft och logik, vilket medför att det allmänna bästa betyder olika saker för olika individer och grupper. Även om vi skulle enas om politikens mål, hjälper det dock föga i enskilda frågor, då vi istället är oeniga om medel. Om folkets vilja – kärnan i demokratin – skall kunna förverkligas, måste dessutom folket först ha en vilja att artikulera. Schumpeter hävdar att de flesta medborgare faktiskt inte själva vet vad de vill, efter­ som de saknar grundläggande kunskap om och intresse för politiska frågor. Bristen på kunskap gör människor lättmanipulerade och det de tror sig vilja är snarare en produkt av den politiska processen än motiven till den. Orsaken är att folket så lätt faller för reklam och massans tryck. Med Schumpeters ord medför det att: Den typiske medborgaren sjunker […] till en lägre nivå av andliga prestationer så fort han träder in på det politiska fältet. Han argumenterar och analyserar på ett sätt som han genast skulle beteckna som infantilt inom sin verkliga intressesfär. Han återfaller i primitivitet. Hans tänkande blir associativt och affektladdat.15 Schumpeters tilltro till folkets kunskap och uppriktiga intresse för politik är således begränsad. Men det spelar egentligen ingen roll för demokratin, enligt honom. Finns det kompetenta ledare och väl funge­ rande politiska institutioner, räcker det om folket deltar i politiken genom att välja representanter. Ett begränsat deltagande kan dessutom underlätta för de styrande eliterna. Detta synsätt kan förstås i termer av att vi i det moderna komplexa samhället bör överföra beslutsmakten till en kompetent och professionell politisk yrkeskår. Det möjliggör för medborgarna att ägna sig åt det de är bra på och mest intresserade av, dvs. sina egna liv. Den individuella friheten ökar därmed, samtidigt som höga krav ställs på de valda representanterna – politikerna. Detta synsätt kan dock också tolkas som en kraftig begränsning av medborgarnas faktiska möjlighet att påverka sin egen livssituation och därmed som en inskränkning av den personliga friheten.

I John Rawls (1921–2003) arbete står inte demokrati och deltagande i fokus, utan rättvisa. Han ställer frågan hur vi skall kunna skapa en stabil politisk och social ordning i samhällen som präglas av oenighet i frågor som berör hur vi bör leva. Hur skall lika skäliga religiösa, filosofiska och moraliska uppfattningar, t.ex. kristendom och islam, eller liberalism och socialism, kunna enas om hur samhället skall ordnas?

Hans svar är rättvisa: vi måste enas om politiska principer – rättviseprinciper – för samhällets grundläggande institutioner.

Men principer för rättvisa och rättvis fördelning är i grunden normativa och måste underkastas filosofisk analys, menar Rawls.

Behovet av en sådan analys härstammar delvis från tanken att all sam-

005-28.indd 21

09-01-19 08.59.11

I det offentliga samtalet – i riksdagen, vid köksbordet eller i media – pågår en ständig diskussion om politisk teori. Oavsett om det gäller dagspolitik eller eviga filosofiska dilemman är frågor om hur samhället ska styras och hur vår gemenskap ska organiseras alltid aktuella.

Texterna erbjuder både en läsupplevelse Niccolò Machiavelli John Locke i sig och en inspiration till diskussioner Jean-Jacques Rousseau om politiska dagsfrågor, om politikens Edmund Burke väsen och om demokratins möjligheter Mary Wollstonecraft och problem.

Peter Hallberg, Maria Jansson och Ulf Mörkenstam (antologins redaktörer) är verksamma som lärare i politisk teori vid Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Best.nr 47-08859-1

Tryck.nr 47-08859-1-00

omslag.indd 1

Upplaga 2

Karl Marx Friedrich Engels John Stuart Mill Joseph Schumpeter Aristoteles John Rawls Jürgen Habermas Chantal Mouffe Carole Pateman

Hallberg • Jansson • Mörkenstam

Tretton texter i politisk teori innehåller originaltexter om politik och samhälle från fem sekel. Det är klassiska urkunder för liberalism, marxism och konservatism.

Här behöver läsaren inte nöja sig med andras tolkningar av de stora tänkarnas verk utan kan själv gå till källan.

Tretton texter i politisk teori

Tretton texter i politisk teori

Niccolò Machiavelli John Locke Jean-Jacques Rousseau Edmund Burke Mary Wollstonecraft Tretton texter i Karl Marx politisk teori Aristoteles John Stuart Mill Joseph Schumpeter Friedrich Engels John Rawls Jürgen Habermas Chantal Mouffe Carole Pateman Peter Hallberg Maria Jansson

Ulf Mörkenstam

Upplaga 2

09-01-19 13.16.35