Foto: Philip Pereira dos Reis
Porslinsfasaderna ROM ROMAN AN
Sven Olov Karlsson är journalist och författare, född 1971 i Västmanland. Han har tidigare gett ut de kritikerrosade romanerna Italienaren (2003) och Amerikahuset (2008). Han har tillsammans med fotografen Philip Pereira dos Reis också gett ut två mycket uppskattade reportageböcker, Svenska ödehus (2008) och Svenska ödehus 2 (2011).
Porslinsfasaderna är historien om familjen
»Och dyrgripen stod där den skulle i skåpbilen. Oskadd. Inte en repa. Hon tog sig för bröstet, ryckte i spännbjörnen. Den öppnade sig med ett rassel. Spräng kedjorna kring din själ. Hon lindade ihop spännbandet, kastade in byltet i bilen. I ena näsborren tecknade sig en droppe blod. Gubben öppnade och stängde sina hjälplösa händer. Nävarna var knubbiga, som på en mullvad i en bilderbok. Han frågade hur i hela världen hon gjort. Hur hon orkat? – Jag har burit värre saker, svarade Margona Silver. Inte här. Men där jag kommer ifrån!«
Silver och deras lilla firma. Om pappa Knud som måste stegra sitt mod för att våga stå inför publik och ropa ut bråte och antikviteter. Om mamma Saga som måste sortera auktionsgods trots att hon avskyr att vidröra tingen efter de döda. Om hur misstag som skedde för generationer sedan kan kasta sin skugga över relationer in i vår tid. Om en särpräglad syskonskara under ett grönavågen-blommigt 1970-tal. Om att kämpa för att följa, eller dölja, sina drömmar. Framför allt handlar det om Saga. Är hon bara en utsliten hemmafru med svåra sömnproblem? Eller en okänd profetissa – plågad av mystiska syner – som alltid vet vad som ska hända? Och varför har en tyst fientlighet alltid skavt mellan henne och hennes dotter, maskrosbarnet Margona? I Porslinsfasaderna återvänder Sven Olov Karlsson till byn Eriksfors i Västmanland och tjuvkopplar en vindlande folkhemssaga med magisk realism.
Omslag Elsa Wohlfahrt Larsson Omslagsbild Philip Pereira dos Reis ISBN 978-91-27-13200-9
SVEN OLOV KARLSSON
9 789127 132009
Porslinsfasaderna klar.indd 1
2013-02-12 15:53
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 6
2013-02-14 16.55
Till min fru Nina
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 5
2013-02-14 16.55
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 6
2013-02-14 16.55
Going through dead people’s houses, Wonderful things they have collected. Cheryl Wheeler, 1988
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 7
2013-02-14 16.55
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 8
2013-02-14 16.55
FöRORd det var skillnad på morsor och morsor. Några få var fina, drottninglikt upphöjda. de flesta var vanliga, de pratade och skrattade så ungarnas oro for sin kos. Andra morsor åter, var trötta och tysta. Spejade som prärieindianer mot horisonten. Bevakade och bedömde hoten och sveken med matematisk precision. de trötta tysta morsorna var alltid på sin vakt. Men blev aldrig förvånade. det här handlar om en sådan. Och om hennes ungar.
9
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 9
2013-02-14 16.55
FOLKET I LöFTET Alvar Bengtsson Albertina Bengtsson
Saga Silver Knud Silver
Margona Silver Sölve Silver Sonny Boy Silver
Först flicktjusare. Sedermera stugsittare. Först flicka i olycka. Till sist tåligheten själv. Alvars och Albertinas sömnlösa dotter. Sagas karl. Auktionist, humorist, optimist. Sagas dotter. Förstfödd, folkilsk klassresenär. Sagas mellanpojke. Trög och trogen. Sagas yngste. Sladdbarn, musiker, mopedist.
På köpet: dansband, dödsbon, dobermannpinschrar, dynamit och drömmar.
10
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 10
2013-02-14 16.55
PROLOG den gamle verkade vara en svår samlare. Som nu ville sälja ett av sina antika ekskåp, ur ett av sina hus. Faktiskt skulle också huset avyttras. Auktionsfirmans expert, Margona Silver, förstod att han hade blivit rädd för att vistas i stadsdelen. Under ett decennium hade han här magasinerat målningar och möbler. Men nu skulle han tömma och sälja denna rodnande tvåvånings tegelmadam nära Victoriaparkens vinternakna ekar och almar. Margona kunde sorten. Folk som rastlöst ökade på sina samlingar, som för att uppväga allt de saknade. Ungdom och klokskap, kärlek och frid. Oljor och akvareller, statyetter och prydnadsklockor. de köpte och bytte gammelt och grannt som kortlappar i ett pokerparti. Gjorde sig en massa besvär för att få annat att tänka på. Annat än ensamheten. Annat än slutet. Hon hade kört dit i en av auktionsfirmans VW-skåpbilar. Minz och özti skulle ansluta. Men de kom ju aldrig. Svarade inte på telefon. Hade de blivit sittande? Var de ute och ölade? Att lyfta ut skåpet krävde två vana flyttkarlar. Gubben kunde inte hjälpa till, berättade att han hade bråck på ljumskarna, lyfte han det minsta skulle han spricka som en Wurst! Kullerstensgatan utanför var folktom. Snö i luften, ett av vinterns sista ryck. Om ingen av firmans flyttare gick att nå, brukade Margona alltid hitta turkar eller färgade 11
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 11
2013-02-14 16.55
som kunde hugga i. Helst frågade hon muslimer, hon föreställde sig att de sov ordentligt och att de brukade vara nyktra. Men inga sådana syntes till medan eftermiddagen gjorde sig till kväll, bara kravliga vita män. Hon kunde den sorten också. Vandrande ruiner av punkare. Lodisar som kallade sig konstnärer eller studenter. Bleka av slarv. Ja, Margona kunde alla sorter. Särskilt när hon började få nog. Gubben hade sneglat på Margona. Han trodde att hon var i femtioårsåldern. En liten, exakt dam – så att säga ekonomiskt byggd. Mörkgrå dräkt, skor med klack. örhängen och halsband av så enkel form att de måste vara dyra. Vita vackra tänder. det enda konstiga var linjerna i ansiktet. de vecklade sig neråt halsen. Kanske sviterna efter en bilolycka, som om hon kört huvudet genom en glasruta. Gamla ärr som hon naturligtvis var trött på att folk tittade på. Men i hennes blick fanns något mer. Som om hon körde buss eller båt sedan länge. Chaufförer och skiftfolk hade en alldeles särskild trötthet i blicken, tänkte gubben. Närmast en sorg. Kombinerat med en märklig självsäkerhet. de undrar inte över något. Frågar efter inget. de bara kör på. Håller sömnen borta med koffeinpiller, skraplotter och kylande liniment. Ett sådant liv skymtade inunder hennes affärselegans. Skymningen gnagde i Margona. Nötte säkert värre i gubben, tänkte hon. Han ville väl hem till sina bråcksalvor och en skvätt trestjärnigt i teet. 12
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 12
2013-02-14 16.55
Han ältade kriget. Att ingen idag kunde fatta hur hemskt det var. Att landet aldrig mer blev sig självt. Samma fraser hon hört när han ringde henne om sitt dreger Klein-skåp: – Jag måste sälja det här huset, ett av mina bästa. Alla mörka människor förstör området. därför måste jag tömma huset på konstverk. Till och med serviserna, fast jag aldrig kommer att hitta så fina Bavaria igen, kaffekoppar som nästan ser ut att vara kungliga! Kan vi enas om ett utropspris på 5 000 euro? Ja, jag säger bara vad ni själv sa när jag beskrev möbelns stämplar. Gubben var allt rädd för att bli uppkörd. Hans gnäll svajade som ett trasigt segel. Margona svarade inte. Han kunde inte se om hon lyssnade eller om hon flög på en drake ovanför Matterhorn. Ja, gubben hade mycket att hålla reda på. Men han tänkte knappast på hälsan sin. Hy vattensjuk som björknäver. En lukt av kranka putsväggar och instängda finrum. Hon hade inte förvånats om hon fått se skalbaggar kila omkring i hans kläder. Han skelade också. det fick honom att se slug ut. En slughet som Margona Silver kände igen ifrån sitt hemland. En min som hon för länge sedan ledsnat på. Hon hade väl kunnat hitta nya flyttkarlar. Men hon var inte längre bara yrkesdamen och affärskvinnan. Hennes gamla avigsida hade börjat vakna, av det där som väntade hemma i byn, i Sverige. det där som gubbens gnäll och luriga blick liknade. Hon vände honom ryggen, gick ner till skåpbilen.
13
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 13
2013-02-14 16.55
Om hon knöt sin barndoms knutar. det var ju bara ett skåp: bara skit och ingenting. Skrymmande och tungt, dyrt och ömtåligt, javisst. Men sådant hade hon hållit på med hela livet. Om det gick vägen skulle hon ha värk en vecka eller två. Några vändor till naprapaten norr om Pariser Platz, på dorotheenstrasses skuggsida. den biten kunde hon. En gräns kan vara otydlig, osynlig, tills den passeras och blir en skarp, i efterhand självklar, linje. Hon kom tillbaka med en härva spännband i fånget. Remmarna var orange, fransiga. Hon tog av sig sin kavaj, sparkade av sig båda skorna. Och så spottade hon ut snuset och började skälla, på sitt hemspråk. – Nu får vi allt lov å göra nån ställning. det var då själva fan. Gubben trodde det var svenska, han hade semestrat en gång i Skåne. Men detta lät skarpare. Grövre. dunklare. Läten hon närmast hostade ur sig. I slutet av varje ord steg tonen, förebrående, gnälligt. Han började protestera när hon lade bandet runt skåpet. En elegant piskande rörelse formade remmen till ett dubbelkryss. Tamparna möttes i en knop. Hon vände skåpet ryggen. Slog spännbandens lösa ändar om sina skuldror, sedan tvärs över bröstet. drog åt bandens spännbjörn, den gav ifrån sig vapenmetalliska klick. Nu var hon bunden vid skåpet. Som en sittstrejkande demonstrant. Eller som en häxa på ett bål. Hukad, hann gubben tänka. Han stammade protester. 14
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 14
2013-02-14 16.55
Hon lutade sig framåt. Rätade på sig. Ansiktet mörknade. Ärren vitnade. Ådror reste sig i pannan. Skåpets tassar började hasa mot marmorgolvet. Och Margona Silver lyfte skåpet. Nu började hon tala tyska igen. Skrek öffnen Sie die Tür, bitte! Håll rent framför mig! Hon kände sig för med tårna. Ett trappsteg i taget. darrade alltmer. Vid skåpbilen höll gubben upp bakdörrarna. den lilla kvinnan gick barfota med skåpet på ryggen, vände sig om i smärtsam långsamhet. Med allt ostadigare kliv, en smärtgräns närmade sig, passade hon in möbeln. Möjligen nåddes hon av hans skrämda anvisningar, höher, rechts, rein! Och dyrgripen stod där den skulle i skåpbilen. Oskadd. Inte en repa. Hon tog sig för bröstet, ryckte i spännbjörnen. den öppnade sig med ett rassel. Spräng kedjorna kring din själ. Hon lindade ihop spännbandet, kastade in byltet i bilen. I ena näsborren tecknade sig en droppe blod. Gubben öppnade och stängde sina hjälplösa händer. Nävarna var knubbiga, som på en mullvad i en bilderbok. Han frågade hur i hela världen hon gjort. Hur hon orkat? – Jag har burit värre saker, svarade Margona Silver. Inte här. Men där jag kommer ifrån!
15
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 15
2013-02-14 16.55
1 dagen efter värkte hennes skuldror. Och rygg. Lår, vader. Till och med tårna jämrade sig av nattgammal smärta. Hon hade sitt gamla näsblod igen också. Hon kände igen allt, fast det var åratal sedan hon flyttat något tungt. Hon jobbade på Christie’s huvudkontor, Berlin-filialen för världens största auktionsfirma för antikviteter och samlarobjekt. Gatan Giesebrechtstrasse dominerades av juvelerare och bankkontor; av stora snabba pengar. Men framför allt fanns här en air av stillsamt lunkande förmögenheter. dominanta var också kastanjerna. Tunga träd vars bark bitvis fallit av och blottade ljusare skikt. Är jag också sådan, brukade hon tänka. Syns mina svagheter? Fläckvis? Merparten av kvarteret var välvårdade förkrigshus. Krusiga järnräcken, böjda som nobla ögonbryn. Men som överallt annars i staden fanns fickor av försummelse. Hippiehem som lika mycket var knasiga konstverk som de var bostäder. Slyiga ödetomter. Hon tog en värktablett ur skrivbordslådan. Numera lyfter jag bara tungt när jag vill avreagera mig, tänkte hon. Eller skrämma någon som råkat reta mig. Numera är jag äkta. Skulle inte spela någon roll om det kom fram hur jag började. Om folk frågar, berättar jag svävande om hemlandet. Extra dunkla blir svaren om någon frågar om familjen. 16
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 16
2013-02-14 16.55
En del tycker att det är få förunnat att så att säga födas i ett auktionshus. Att bokstavligt talat växa upp i den exklusiva, spännande antikbranschen.
17
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 17
2013-02-14 16.55
2 Man lägger aldrig nycklarna på bordet i Eriksfors i Västmanland. Och man aktar sig för att ens tänka ont om Saga Silver i Löftet. För den människan kan då rakt läsa tankar. det vet ungarnas hennes också. Men de aktar sig inte lika noga. För vad är en mor, om inte någon att ständigt överge och ständigt återkomma till? För att man vill. För att man måste. För allt hon var och aldrig var. För allt hon gjorde och för allt hon aldrig gjorde. För allt hon är och inte är. För allt i världen. För allt hon ska bli. Åttio, till exempel. Saga Silver ska till att fylla år. Familjen samlar sig kring henne. Presenterna läggs i köket, paket som hennes blick bara sneddar förbi. Som för många andra äldre är det länge sedan hon gillade att firas. Men idag ska det uppvaktas, minsann. de har förberett i månader. Mellanpojken Sölves kärring Carita har skurat hela Löftet. Lillen har klippt sig, köpt kläder för sedlarna som Saga stack åt honom. Sölve har kittat om fönster, bytt trasiga eluttag och faktiskt lagt golv i farstun. På telefon och e-post nerifrån tysklandet har storasyster manat. Gått till Western Union och översänt presentpengar. de andra vet det inte än, men hon, den oförlåtna, tänker till och med hålla tal. 18
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 18
2013-02-14 16.55
det är mars och en av vinterns sista stormar yr. Seco Tools, Sandberg & Söners och Nordins Svets och Fagerstas alla andra industrilängor blir blinda och suddiga. diset dansar i de svarta trädhorisonterna. Bortom bebyggelsen bullar gärdena upp sig av snö. Stadens gummor, de har slutat åka spark. Och det är länge sedan bion i Fagersta gav »den sista färden». En ensam Volvo sliter i motvinden på 68:an. Rullar in på Bergslagsvägen, slår stopp i plogvallen vid Hotell Götvändarens gråa fasad. den kvinnliga föraren går runt och öppnar sidodörren. Ut lirkar sig passageraren, muttrar att det är nåt djävulskap i luften … hon känner det på sig. Vilket väder! – Kom nu mamma, svarar föraren. Bordet är tingat från halv sex. dom andra väntar väl därinne. Saga Silver skakar på huvudet till svar. Hennes dotter försöker avgöra om mamman ser rädd eller bara trött ut? Vad ser mamma egentligen? Margona intalar sig att det inte spelar någon roll, pekar mot Götis entré. Vill hon hålla handen? det är ju halt. Saga Silver skakar på huvudet igen. I baren väntar Sölve med Carita och barnen, Milton, Kevin och Melinda. Inför sina barnbarn spricker Saga upp i vad som brukar gälla för ett leende. Men minen stelnar när en krypig garderobiär kräver kappan. Hänga in kläderna? Är det så noga? Och knappt har Saga Silver tvingats ur täckjackan, till på köpet betalat tio kronor, förrän en flinande hovmästare sjasar in henne i den furuskonade matsalen. 19
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 19
2013-02-14 16.55
Redan innan hon hämtades hemma i Eriksfors, tyckte Saga Silver att det hela började bli på tok för märkvärdigt. – Garderob, fnyser hon nu. Och kypare! Kyyyypare … Margona tragglar om att de allihopa vill hylla Saga. Vi vill fira dig förstår du mamma! Även sonhustrun Carita vill pigga upp jubilaren. Men hon har aldrig legat bra till hos Saga Silver. Margona tittar frågande på Sölve. Han svarar att han inte fått tag i brorsan. Inte idag heller. Kommer inte Sonny Boy då? Vad vet man? Men Saga tycker sig veta. Kräver att en stol närmast henne hålls ledig för pojken. Han är bara är lite sen! Alla andra i familjen Silver är här. Mycket har hänt sedan sist. Hälsorna och sjukdomarna. Pengarna och livet. Något nytt vykort nerifrån danmark. Margonas tyska karriär. Mammas vakenhet, hennes Nätter. Sonny Boy och flaskan. Sölves skötsel av Löftet, av Folkets hus i byn, av Auktion & Alltjänst. Men vad ska man säga istället? – Jodå men så att, säger Sölve. det fick det att lossna: – Jamen visst, rosslar Saga. – Mmm, fy fan, mumlar Sölve. – Så är det, lägger Margona till. – Jaa men, slår Saga fast. – Jo du, jo du, fnissar Carita. – Så det så, rundar Sölve av. Mor Saga ler, det är trevligt att sitta och prata! Umgås! Och om det då blir tyst ibland, så gör det rakt ingenting. Tystnaden har flera skepnader. Kan vara det 20
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 20
2013-02-14 16.55
124702_Porslinsfasad_ORIG.indd 21
2013-02-14 16.55
Foto: Philip Pereira dos Reis
Porslinsfasaderna ROM ROMAN AN
Sven Olov Karlsson är journalist och författare, född 1971 i Västmanland. Han har tidigare gett ut de kritikerrosade romanerna Italienaren (2003) och Amerikahuset (2008). Han har tillsammans med fotografen Philip Pereira dos Reis också gett ut två mycket uppskattade reportageböcker, Svenska ödehus (2008) och Svenska ödehus 2 (2011).
Porslinsfasaderna är historien om familjen
»Och dyrgripen stod där den skulle i skåpbilen. Oskadd. Inte en repa. Hon tog sig för bröstet, ryckte i spännbjörnen. Den öppnade sig med ett rassel. Spräng kedjorna kring din själ. Hon lindade ihop spännbandet, kastade in byltet i bilen. I ena näsborren tecknade sig en droppe blod. Gubben öppnade och stängde sina hjälplösa händer. Nävarna var knubbiga, som på en mullvad i en bilderbok. Han frågade hur i hela världen hon gjort. Hur hon orkat? – Jag har burit värre saker, svarade Margona Silver. Inte här. Men där jag kommer ifrån!«
Silver och deras lilla firma. Om pappa Knud som måste stegra sitt mod för att våga stå inför publik och ropa ut bråte och antikviteter. Om mamma Saga som måste sortera auktionsgods trots att hon avskyr att vidröra tingen efter de döda. Om hur misstag som skedde för generationer sedan kan kasta sin skugga över relationer in i vår tid. Om en särpräglad syskonskara under ett grönavågen-blommigt 1970-tal. Om att kämpa för att följa, eller dölja, sina drömmar. Framför allt handlar det om Saga. Är hon bara en utsliten hemmafru med svåra sömnproblem? Eller en okänd profetissa – plågad av mystiska syner – som alltid vet vad som ska hända? Och varför har en tyst fientlighet alltid skavt mellan henne och hennes dotter, maskrosbarnet Margona? I Porslinsfasaderna återvänder Sven Olov Karlsson till byn Eriksfors i Västmanland och tjuvkopplar en vindlande folkhemssaga med magisk realism.
Omslag Elsa Wohlfahrt Larsson Omslagsbild Philip Pereira dos Reis ISBN 978-91-27-13200-9
SVEN OLOV KARLSSON
9 789127 132009
Porslinsfasaderna klar.indd 1
2013-02-12 15:53