Page 1

norman manea

Huliganens återkomst

Översättning av

lars-inge nilsson och dan shafran

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 3

2012-01-05 15.15


Utgiven med stöd av Rumänska Kulturinstitutet

Citatet ur Zbigniew Herberts Rapport från paradiset som förekommer i boken är översatt av Erik Lindegren och Erik Mesterton. Citatet ur Franz Kaf kas Brev till Milena på s. 231 är översatt av Hans Blomqvist. Citatet ur Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt, band I på sid 221 är översatt av Gunnel Vallquist

www.2244.se isbn 978-91-86729-01-1 Rumänska originalets titel: Întoarcerea huliganului Copyright © 2003, Norman Manea All rights reserved Bookwell, Finland 2012

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 4

2012-01-05 15.15


Till Cella

5

I_manea_Huliganens 책terkomst_ver2.indd 5

2012-01-05 15.15


6

I_manea_Huliganens 책terkomst_ver2.indd 6

2012-01-05 15.15


INNEHÅLL

förberedanden Barney Greengrass

9

Jormänien 18 Augusts Arena

27

Det förflutnas adresser (I)

33

Den nya kalendern

40

Klon (I)

54

den första återkomsten (det förflutna som fiktion)

Början före begynnelsen

69

Huliganåret 77 Bukovina 89 Tjernobyl, 1986

96

Den knoppande kvinnlighetens sår

115

Kringvandrande språk

127

Den okända

131

Bloomsday 138 Nödutgång 140 Det förflutnas adresser (II)

146

Maria 149 Länge leve kungen!

151

Utopia 156 Periprava, 1958

177

Funktionären 189 Att ge sig av

196

Nattskift 206 Snigelns hus

212

Klon (II)

221

7

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 7

2012-01-05 15.15


divanen i wien Anamnes 235

den andra återkomsten (eftervärlden)

På väg

265

Den första dagen: Måndag 21 april 1997

270

Den andra dagen: Tisdag 22 april 1997

289

Nattligt språk

304

Den tredje dagen: Onsdag 23 april 1997

310

Den fjärde dagen: Torsdag 24 april 1997

318

Nattliga samtalspartners

323

Den femte dagen: Fredag 25 april 1997

333

Varats hus

340

Den sjätte dagen: Lördag 26 april 1997

346

Den sjunde dagen: Söndag 27 april 1997

360

Nattåg 366 Den åttonde dagen: Måndag 28 april 1997

369

Den nionde dagen: Tisdag 29 april 1997

374

Den längsta dagen: Onsdagen 30 april 1997

380

Den näst sista dagen: Torsdag 1 maj 1997

395

Den sista dagen: Fredag 2 maj 1997

401

8

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 8

2012-01-05 15.15


BARNEY GREENGRASS

Genom fönstret som upptar hela väggen faller ett överjordiskt vårljus. Från höjden av tionde våningen betraktar mannen i rummet livet och rörelsen i Paradiset. Byggnader, affärsskyltar, fotgängare i den Andra världen. I Paradiset är det förvisso bättre än i något jordiskt land, måste han också denna morgon upprepa för sig själv. På andra sidan gatan ligger en massiv tegelröd byggnad. Där syns grupper av barn i dans- och gymnastikklasser. Rader av gula taxibilar blockerar korsningen mellan Broadway och Amsterdam Avenue, ylar hysteriskt till morgonens pinande metronom. Men betraktaren granskar bortvänd himlen, en öken, tomhetens långsamt förtärande tid, molnens gigantiska termiter. En halvtimme senare står han vid gatukorsningen framför den fyrtiotvåvåningsbyggnad där han bor. Inga slags stilistiska accenter, en enkel ansamling av geometriska former: ett tak över huvudet, inget mer, ett staplande av boningskartonger. En stalinistisk huslänga, muttrar han. Nej, stalinistiska längor nådde inte liknande höjder. Stalinistiskt i alla fall, upprepar han, i trots mot sin eftervärlds dekor. Skulle han denna morgon åter bli den han var för nio år sedan? Förbluffad som den gången av det nya i livet efter döden? Nio år likt nio månader i äventyrens proppfulla mage som just nu föder fram denna splitt nya morgon, som en början före all början. Till vänster den blå firmaskylten, med stora vita bokstäver, RITE AID PHARMACY, apoteket där han regelbundet köper sina kapslar. Plötsligt sirener! Fem brandbilar, järnfästningar med 9

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 9

2012-01-05 15.15


horn och pukor och tjurvrål tar gatan i besittning. Ser man på, helvetets eldar brinner också i Paradiset. Inget allvarligt, på ett ögonblick har allt återgått till det normala: här är fotolabbet där man framkallar de standardiserade fotona för hans nya id-kort. Där bredvid, skyltfönstret med fyllda baguetter, den gula skylten SUBWAY, sedan STARBUCKS, bohemens kafé. McDONALD’S, naturligtvis, den röda skylten med vita bokstäver och stort gult M. Framför metalldörren en grandma i jeans och svarta sneakers, med en vit tropikhjälm nertryckt över ögonen, en käpp i sin högra hand och en stor grön kasse i sin vänstra, och två svarta tiggare, storväxta och orakade, var och en med en vit plastbägare i handen. Pakistanierns tidningskiosk, indierns tobaksbutik, den mexikanska restaurangen, affären med damkonfektion, koreanens stora fruktkorgar, honungsmeloner och vattenmeloner, plommon svarta och röda och gröna, mango från Mexico och mango från Haiti, grapefrukt gul och vit och röd, druvor, morötter, körsbär, bananer, äpplen, både Fuji och Granny, rosor, tulpaner, nejlikor, liljor, krysantemer, blommor stora och små, från ängen eller från trädgården, vita, gula, röda. Låga byggnader och höga byggnader och ännu högre byggnader med blandade stilar, proportioner och öden, ett Babylon för den Gamla världen och den Nya världen och för livet efter döden. Den lille japanen med röd skjorta och röd keps, stapplande mellan två bärkassar fulla av paket. Den blonde piprökande mannen med skägg och i shorts gående mellan två kraftiga blondiner i gröna shorts, med svarta solglasögon och små ryggsäckar på ryggen. Den högväxta unga kvinnan, slank, barfota, med kort rött hår, genomskinlig T-shirt, minimala shorts, som ett fikonlöv, den store flintskallige mannen med två små barn i famnen, den korte satte mannen med svart mustasch och halskedja av guld. Tiggare och poliser och turister, ingen av dem oersättlig. I korsningen mellan Amsterdam Avenue och 72:a gatan, nära den lilla parken Verdi Square, en triangel av gräs, tre sidor av järnstaket. På den vita stensockeln i parkens mitt, i redingot, kra10

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 10

2012-01-05 15.15


vatt och hatt: signor Giuseppe Verdi, omgiven av operagestalter, på vilka Paradisets stillsamma kråkor sitter uppflugna. På bänkar framför staketet det dödliga folket, pensionärer, invalider, lösdrivare som utbyter historier över pappbägare med pommes frites eller gummiartade pizzabitar. Inget saknas i Paradiset: mat och kläder och tidningar, madrasser, paraplyer, datorer, skor, möbler, viner, smycken, blommor, glasögon, cd-skivor, lampor, ljus, hänglås, kedjor, hundar, exotiska fåglar och tropiska fiskar. Och horder av handelsmän, akrobater, poliser, hårfrisörskor, skoputsare, bokhållare, horor, tiggare av alla utseenden och språk och åldrar och längder och vikter befolkar denna osannolika morgon då den överlevande firar de nio åren av sitt nya liv. I eftervärlden är alla avstånd och förbud avskaffade, kunskapens frukter är tillgängliga på fickdatorer, det eviga livets träd erbjuder sina frukter på alla apotek, livet rullar hastigt, bara ögonblicket räknas, samtiden som ett ögonblick. Då låter på nytt helvetets sirener. Det handlar inte om någon eldsvåda denna gång. Den vita projektilen lämnar efter sig en blodröd cirkel och ett rött kors med den röda inskriften: AMBULANCE. Nej, inget saknas i livet efter döden, inget. Han lyfter blicken mot himlen som tillåter undret att ske. Rymden är avskuren, de parallella linjerna av betong släpper bara igenom en glipa himmel. Fasaden till höger blockerar blicken; en långt utdragen mur, kaffefärgad, flankerad av ett blått soprör. Till vänster en gul vägg. Mot den glänsande guldmålade bakgrunden lyser budskapet i blått: DEPRESSION IS A FL AW IN CHEMISTRY, NOT IN CHARACTER. Varning eller information, svårt att säga. Han står med bakåtlutat huvud och betraktar raderna med den heliga texten, tar ett steg tillbaka, besinnar sig och går på nytt vidare längs Amsterdam Avenue. Fördelen med livet efteråt: immuniteten. Man är inte, som i det första livet, kedjad vid alla bagateller, man kan likgiltigt gå vidare. 11

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 11

2012-01-05 15.15


Fotgängaren fortsätter mot Barney Greengrass. ”Stället kommer att påminna dig om det forna livet”, hade vännen utlovat. Byggnaderna vid Amsterdam Avenue tillhör det förgångna, gamla hus, rödaktiga, bruna, rökfärgade, med fyra, fem eller sex våningar, svarta balkonger i metall, brandstegar svärtade av väder och vind. Ett järnvägskvarter, så hade det tyckts honom när han såg den för första gången, denna trakt på Upper West Side som påminde honom om den Gamla världen. Men under de nio eller nittio år han bott här hade de förökat sig, de höga och ännu högre byggnaderna, till dess att också huslängan på fyrtiotvå våningar där han bor framstår som en ynklig konstruktion, stalinistisk – ja, ordet återkommer, utan mening. I markplanet butikerna, som förr i tiden: FULL SERVICE JEWELERS, UTOPIA RESTAURANT, AMARYLLIS FLORIST, LOTTO, SHOE STORE, ADULT VIDEO, CHINESE DRY CLEANING, NAIL SALON, ROMA FRAME ART, MEMORIAL. I korsningen vid 76:e gatan: RIVERSIDE MEMORIAL CHAPEL. Ut ur byggnaden kommer en flicka med kraftiga ben och långt svart hår. Svart klänning med korta ärmar, svarta strumpor, stora svarta solglasögon. Tre mycket långa svarta bilar, som enorma likkistor, med svarta rutor. Ur dem stiger eleganta herrar i svarta kostymer och svarta hattar, eleganta damer i svarta klänningar och svarta hattar, vårdat klädda ungdomar. Än en gång har metronomen för någon markerat evighetens timme. Livet är rörelse, det har han inte glömt, och han skyndar att avlägsna sig. Ett steg, två, och han är redan utom fara. OTTOMANELLI. Två bänkar av trä på varje sida om ingången. En gammal kvinna på bänken till höger. Skriften på det gröna tyget i markisen som skuggar skyltfönstret: OT TOM A NELLI BROS, SINCE 1900. Med en blick på sin granne slår han sig trött ner på bänken till vänster. Den gamla tittar ut i tomheten men tycks följa hans rörelser. De verkar känna igen varandra. Han känner en förtrogen närhet, som han också känt vissa kvällar i rum laddade av en mjuk stillhet som beskyddande och oväntat omgett honom. Men aldrig på gatan i vardagens vimmel. 12

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 12

2012-01-05 15.15


Hon reser sig. Han låter henne ta några steg innan han börjar följa efter, i det förflutnas långsamma gångart. Tunna bleka ben, bräckliga anklar. Genomskinliga korta strumpor, lätta skor utan klack, som galoscher. Vitt kortklippt hår. Beniga axlar, framåtböjda. Kortärmad klänning utan midja, av tunt rutmönstrat tyg och röda och orange strimmor mot blå botten. I vänstra handen plastkassen, som förr. I den högra, som i gamla tider, den grå yllejackan, hoprullad. Han skyndar på stegen, passerar henne, vänder sig om, de står ansikte mot ansikte. Hon rycker förvånad till. Hon känner förmodligen igen den okände som utmattad slog sig ner på den andra bänken framför ingången till Ottomanelli. Han rycker till också han. Så, ur intet, på en bänk framför en restaurang, en vålnad! Gången, gestalten, klänningen, det vita kortklippta håret, likt en peruk, ansiktet som han har sett en knapp sekund. Pannan och ögonbrynen och ögonen och öronen är sig lika, likaså hakan. Bara munnen är inte längre perfekt formad, ett streck nu, läpparna alltför långa och utan kontur. Näsan har förlorat den perfekta linjen, är bredare. Halsen åldrad med rynkig vissnad hud. Han följer efter henne på avstånd. Gestalten, gången, själva sättet, du behöver inget signalement för att känna igen detta, allt finns i dig, välkänt, orörligt, du behöver inte följa efter en förklädnad på gatan. Förlorad i tankar, ouppmärksam, saktar han in stegen, uppenbarelsen har som han önskade försvunnit. Äntligen, mellan 86:e och 87:e gatan, destinationen: BARNEY GREENGRASS. Vid fönstret ägaren, utflytande i en fåtölj, puckel och buk täckta av en stor vit skjorta med långa ärmar och manschettknappar i guld. Nacke saknar han, huvudet är omgivet av vitt hår, näsa och mun och panna och öron markanta. En försäljare i vitt förkläde till vänster bakom disken med salami och halvah. En annan till höger bakom disken med bröd, bullar, kringlor och kakor. Han hälsar på den gamle ägaren och på den unge mannen bredvid honom med en telefon vid vart öra. Han går in i rummet till vänster, restaurangen. Vid bordet i närheten av väggen en lång mager man med glas13

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 13

2012-01-05 15.15


ögon. Han lyfter blicken från sin tidning. Hälsningen följer den vanliga rutinen: ”Hur står det till, grabben?” Ett bekant ansikte, en bekant röst … De i exil är tacksamma för sådana stunder. ”Hur står det till, grabben? Något nytt?” ”Inget alls! Samhällsordningen är stabil och regimen sunt förnuftig, som vår kollega Zbigniew Herbert säger. I paradiset är det förvisso bättre än i något jordiskt land.” Romanförfattaren bryr sig inte så värst mycket om poeter, men lyckligtvis verkar verserna som prosa. ”Hur är det? Nyheter härifrån, inte från Warszawa.” ”Jag firar! Nio år av paradiset. Den 9 mars 1988 led jag skeppsbrott och strandade i Nya världen.” ”Barn älskar årsdagar. Barney är en bra plats för sådant. Alla ghettots minnen. Oy, mein Yiddishe Mame … Gamla världen och det gamla livet.” Han räcker mig plastmappen med menyn. Ja, frestelserna från ghettot: Pickled Herring in Cream sauce. Fillet of Schmaltz Herring (very salty). Corned beef and eggs. Tongue and egg. Pastrami and egg. Salami and eggs. Home made chopped chicken liver. Gefilte fish with horseradish. Fågellevern är inte gåslever, den amerikanska fågeln från äggkläckningsmaskiner är inte den östeuropeiska, fisken är inte från den Gamla världen, inte heller äggen. Men ansträngningarna finns och det förflutna och dess substitut. Russian Dressing över allting, Russian Dressing … Roast Beef, Turkey, Cole Slaw … Ja, myten om identitet, minnessurrogaten transkriberade till de överlevandes språk. En ung kypare, lång och stilig, känner genast igen den berömde romanförfattaren: ”Jag har läst er senaste bok, sir.” Philip verkar inte smickrad men inte heller särskilt störd av detta tilltal. ”Jaså? Tyckte du om den?” Det gjorde han men inte lika mycket, måste han erkänna, som den föregående boken, som var mycket mer erotiskt laddad. ”Bra, bra”, godkänner författaren utan att höja blicken. ”För min del tar jag ägg och lax och en apelsinjuice. Bara vitorna, inga äggulor.” 14

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 14

2012-01-05 15.15


Kyparen vänder sig till medgästen: ”Och ni önskar?” ”Samma, samma för mig”, hör jag mig stamma. ”Vad tycker du om köket hos Barney?” Barney Greengrass försöker ivrigt efterlikna det judiska köket från Östeuropa, men det räcker inte att tillsätta rostad lök eller att transkribera namnen på beigel och knish för att uppnå det förgångnas smaker. ”Okej, du behöver inte svara. Ger du dig av till Rumänien, har du bestämt dig?” ”Jag har inte bestämt mig.” ”Är du rädd? Du tänker på mordet i Chicago? Den där professorn … vad hette han nu? Professorn från Chicago.” ”Culianu, Ioan Petru Culianu. Nej, inget hos mig påminner om Culianu-fallet. Jag är inte en lärjunge i det transcendenta, inte heller har jag förrått min mästare, inte heller är jag en kristen som är förälskad i en judinna och beredd att konvertera till judendomen. Jag är bara en stackars nomad, inte en renegat. Renegater måste straffas, medan jag … jag är bara gammal och till besvär. Jag kan inte åstadkomma överraskningar.” ”Överraskningar vet jag inget om, men besvärlig har du varit. En misstänkt som blir misstänksam … Det är ingen fördel.” Professor Ioan Petru Culianu hade sex år tidigare, den 21 maj 1991, mördats mitt på ljusa dagen i en av universitetsbyggnaderna i Chicago. Ett till synes perfekt brott: en enda kula, avfyrad från båset intill i huvudet på professorn som satt på plaststolen på lärartoaletten i Divinity School. Det faktum att mordgåtan var olöst spädde naturligtvis på spekulationerna: den unge professor Culianus förhållande till sin mästare, den lärde rumänske religionshistorikern Mircea Eliade, tack vare vilken han hade kommit till Amerika, förhållandet till det rumänska samfundet i Chicago, till den landsflyktige rumänske kungen och därutöver hans besatthet av parapsykologin. Dessutom fanns naturligtvis också förbindelsen till legionärerna. Järngardet, den höger­ extrema nationalistiska rörelse vars medlemmar hade kallats legionärer och som Mircea Eliade hade gett sitt stöd på 30-talet, 15

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 15

2012-01-05 15.15


hade fortfarande anhängare i det rumänska samfundet i Chicago och Culianu var i färd med en kritisk utvärdering av mästarens politiska förflutna. Tiden då brottet begicks i Chicago sammanföll faktiskt med publiceringen av min text om Eliades legionärsperiod i The New Republic 1991. Som en direkt följd av det blev jag kontaktad av FBI som rådde mig att vara försiktig i kontakterna med mina landsmän, men inte bara med dem. Det var inte första gången jag diskuterade ämnet med min amerikanske vän. Culianu, Eliade, Sebastian – Eliades judiske vän – hade de senaste månaderna ofta varit närvarande i våra samtal. Medan datumet för min avresa till Bukarest kom allt närmare envisades Philip med att jag skulle formulera orsaken till min tvekan och oro. Jag lyckades inte med det, det var tvetydigt … Jag visste inte om det var för att undvika mötet med mig själv där, den från det förgångna, eller om jag inte stod ut med att bli identifierad med den nya bilden, prydd med exilens lagerkransar och fäderneslandets förbannelser. ”Jag kan förstå en del av dina skäl. Det finns antagligen också andra. Men resan skulle äntligen bota ditt östeuropeiska syndrom.” ”Kanske. Men jag är inte redo för återkomsten. Jag är ännu inte tillräckligt likgiltig inför det förflutna.” ”Just det! Efter resan kommer du att vara det. Den som återvänder blir helad.” Vi har på nytt kommit fram till det gamla dödläget. Men den här gången insisterar Philip. ”Men att återse några vänner? De gamla platserna? Du har sagt att du vill återse några, även om du inte känner dig redo. Förra veckan talade du om kyrkogården. Om din mors grav.” En lång tystnad följer. ”Jag har mött henne igen. Den här morgonen. För en halvtimme sedan. Jag var på väg hit. Plötsligt satt hon på en bänk. Vid Amsterdam Avenue. En bänk av trä, framför en restaurang 16

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 16

2012-01-05 15.15


vid namn Ottomanelli …” Vi tiger båda på nytt. Vid 79:e gatan skiljs vi åt som vanligt. Philip tar där åt vänster, mot Columbus Avenue, jag fortsätter längs Amsterdam, fram till 70:e, till den stalinistiska huslängan som inte är stalinistisk.

17

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 17

2012-01-05 15.15


JORMÄNIEN

Strax efter att vi lämnat Barney Greengrass hade plötsligt kommissarie Portofinos ansikte och gestalt återkommit i mitt medvetande. Den breda käken, den smäktande blicken, det sorgfälligt kammade håret. Små händer, små fötter, ett vänligt leende. En liten spenslig man i marinblå kostym med blå slips. Redan i början av vårt samtal hade han skyndat sig att upplysa mig om att han hade varit gymnasielärare i kemi innan han började i sitt nuvarande yrke. Till klädseln påminde han om det rumänska Securitate, till sättet inte alls. Han var hövlig och re­spektfull, utan tricks eller de andras bufflighet. Han gav intryck av att vilja beskydda en, inte som den socialistiske snuten skrämma upp en eller dra in en i obskyra intriger. Men han erbjöd mig faktiskt inget beskydd. Ingen skottsäker väst, ingen livvakt, inte ens den spray som rekommenderades ensamma kvinnor för att direkt kunna förblinda sin angripare. Hans måttfulla och vänliga råd påminde om en farmors sunda förnuft: att ute på gatorna vara uppmärksam om samma ansikte dyker upp gång på gång, att variera promenadvägar och tidpunkten då jag köper tidningen, att inte öppna misstänkta kuvert. Han hade inte ens, som man var van vid, tillagt: ”Lie low”. Men han hade gett mig sitt visitkort på vilket han i händelse av nödsituation lagt till sitt telefonnummer hem. Koncentrationen på mig själv, ouppmärksamheten i det sociala umgänget ändrade sig inte, trots talismanen han begåvat mig med. Snarare tilltog nervositeten och oron. Anledningen till mötet med kommissarie Jimmy Portofino 18

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 18

2012-01-05 15.15


var publiceringen i The New Republic av min essä som ställde under debatt Eliades ”lyckliga skuld”, nämligen hans förhållande till Järngardet på 30-talet, som än idag har sympatisörer bland trosbröder både i Amerika och i Rumänien. Texten rörde vid ett farligt ämne vilket mordet på Culianu visade. Ledningen för Bard College bad FBI om hjälp med att beskydda sin rumänske professor. Bara något år efter mötet med FBI fick jag ett anonymt brev från Canada. Handstilen på kuvertet var mig obekant och grafologi hade jag aldrig förstått mig på. Inuti ett vykort utan ett ord. Jag slängde kuvertet, men behöll vykortet: Marc Chagall, Le Martyr, Kunsthaus Zürich. En judisk version av korsfästelsen, tycks det. Martyren är inte fäst vid korset med spikar utan bunden till händer och fötter vid en påle, mitt på ett brinnande torg där gestalterna – modern, spelmannen, den skriftlärde med lärjungarna – framträder i förgrunden. Ansiktet hos den unge judiske Kristus, med skägg och polisonger: en bild av pogromen. Inte av Förintelsen, som blivit till en klagovisornas kliché, utan den östeuropeiska pogromens fasor. Jag visste inte hur jag skulle tolka budskapet. En varning eller tvärtom en solidaritetsförklaring? Jag betraktade ofta vykortet som jag låtit ligga kvar på skrivbordet. Det hade gått sex år, jag hade inte blivit hotad, inte heller mördad, men mellan invektiven ”partifiende”, ”extraterritorial”, ”kosmopolitisk”, med vilka den kommunistiska pressen i Rumänien hade hedrat mig, före 1989, och ”förrädare”, ”dvärg från Jerusalem” och ”amerikansk agent”, under den postkommunistiska perioden, såg jag snarare ett samband än en motsägelse. Var detta orsaken till att jag inte kände mig i stånd att besöka fäderneslandet? Efter att ha tagit farväl av Philip återvände jag till bänken framför Ottomanelli, där det förflutna hade återfunnit mig en timme tidigare. Skulle det verkligen ha varit enklare att förklara sig inför en amerikansk polis? Åtminstone hade fallet Culianu varit begripligt för honom: kulan avfyrad från nära håll, från grann­båset på toaletten, den lilla pistolen, en Beretta.25, som hållits med 19

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 19

2012-01-05 15.15


vänster hand, utan handskar, förmodligen av en icke-amerikan. Det dödande såret: ”occipital area of the head, 4-and-a-half inches below the top of the head and one-half inch into the right of the external occipital tubical ”. En yrkesmördare, mordet liknade en avrättning, platsen – en toalett, tiden – dagen för helgonen Konstantin och Elena, i den ortodoxa kristna religionen namnsdagen för Ioan Petru Culianus mor. Kom Jimmy Portofino ihåg ansiktet hos den döde, genast åldrat, som om döden plötsligt lagt tjugo år till hans ålder? Den amerikanska polisen hade förvisso upplysningar om rumäner i Chicago som var sympatisörer till Järngardet, visste att ett barnbarn till Corneliu Zelea Codreanu, den av mystik omgivne anföraren för gardet, också hade tagit sin tillflykt dit någon gång, och att den gamle Alexandru Ronett, Eliades läkare och en lidelsefull legionär, bodde där. Misstankar riktades mot rumänska Securitate och dess förbindelser med legionärerna i Chicago. Polisen kände förmodligen till både Culianus biografi och brevet i vilket han beklagar att hans dyrkan av Eliade förvandlat honom till en okritisk efterföljare. Culianu, lärjungen beredd till fadermord? Han medgav att hans mentor hade ”stått mycket närmre Järngardet än vad jag hade velat tro”. Att han framträtt vid sidan av kung Mikael väckte förstås inga sympatier hos legionärer eller agenter för det rumänska Securitate, inte heller hans planerade giftermål med en judinna och hans övergång till judendomen. Under året före sin död hade Culianu offentligt fördömt den ”terroristiska fundamentalismen” hos Järngardet och den postkommunistiska hemliga polisen, den rumänska kommunismen och nationalismen i den rumänska kulturen. Kände den amerikanska polisen till den döde professorns besattheter: magi, förutsägelser, extatiska erfarenheter, parapsykologi? Och reaktionerna hos nationalisterna i Rumänien efter mordet på honom? ”Det mest upprörande brottet gällande den som tagit sin tillflykt till detta gangsterväldets megalopolis, avslöjar sig för oss i den kväljande apologi som ägnats detta exkrement, över vilket det inte kan spolas tillräckligt mycket vatten i den dödliga vattenklosett som förberetts för honom, som om det 20

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 20

2012-01-05 15.15


var av ödet”, skrev tidskriften România Mare om Culianus nekrolog. Skandalbladet, ansvarigt för den nationalistiska hysterin, hade sedan 1989 överöst också mig med förfärliga epitet liksom tidigare då det under namnet Săptămîna hade varit en sorts ”kulturorgan” för det kommunistiska Securitate. Visste kommissarie Portofino att exemplar av det nummer av România Mare som hyllade mordet på Culianu plötsligt utan att ha efterfrågats hade skickats till nästan alla amerikanska institutioner som ägnade sig åt Östeuropa? Avsändare, kanhända, detta samma Securitate? Skulle jag nu, inför återvändandet till fäderneslandet, beskriva Chagalls Le Martyr för honom? Ghettots son, i mitten av sekvensen, inhöljd i tales, den vita bönemanteln med svarta ränder. Armarna verkade inte som jag först trodde vara bundna med rep, inte heller fötterna, utan snarare med tunna remsor, tefilin. Mot himlen av lågor och rök avtecknade sig det purpurfärgade lammet och den gyllene tuppen, nära pålen visade sig modern eller bruden, spelmannen, den gamle med boken. Var det ett hot eller en solidaritetsförklaring, detta vykort? Jag är ingen renegat, herr Portofino, inte heller någon konvertit, jag kan inte göra dem besvikna som ändå inte förväntar sig något av en sådan som mig! Om herr Portofino verkligen skulle intressera sig för skräcken inför att återvända till fäderneslandet? Ja, Culianu tycks precis som jag ha varit rädd för att återvända till landet som blivit hans fädernesland mer än tvåhundrafemtio år tidigare, då hans grekiska förfäder hade flytt undan förföljelserna i det ottomanska imperiet. Det Rumänien han hade älskat och i vars språk han hade formats hade för honom gradvis blivit till Jormänien. Han beskrev det i två halvt fantastiska prosaberättelser, med vaga influenser från Borges. I den första samarbetade det Maculistiska Imperiet Sovjetunionen med spioner från Jormänien för att mörda den lokale Diktatorn och dennes fru, kamrat Mortu, och för att inrätta en pornografins och exekutionsplutonernas banandemokrati. Den andra berättelsen behandlade den postrevolutionära verkligheten genom en fiktiv recension av en fiktiv memoarbok av en 21

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 21

2012-01-05 15.15


fiktiv memoarförfattare som beskriver den falska revolutionen, följd av den falska övergången till den falska demokratin, det snabba berikandet av de tidigare säkerhetspoliserna, de obskyra brotten, korruptionen, demagogin, alliansen mellan de tidigare kommunisterna och Trägardet, den nya extrema högern. De fiktiva memoarerna av det fiktiva tidsvittnet åberopade också den falska rättegången och den påskyndade avrättningen av diktatorn och madame Mortu, statskuppen, begravningen av de falska martyrerna, det trogna och godtrogna folket … Den nye ledaren, herr President, kamrat Presidents mördare, kommenterade situationen med den sedvanliga lokala humorn: ”Är det nu inte den väsentliga funktionen hos folket?” Att bli bedraget, vill säga. Det är alltså Jormänien, herr Portofino! Ni har rätt, det var inga övernaturliga krafter utan Jormänien, på Balkan eller i Chicago, som hindrade Culianu från att återse landet. Men vännerna, böckerna, kärleken, skämten, sångerna, var är de och vem kan ignorera dem? Men mödrarna, som har fött oss, vårt verkliga fosterland? När blir allt detta helt enkelt legionärernas eller kommunisternas Jormänien? Det kan inträffa, var och när som helst, inte sant, Jimmy? Liksom Culianu hade jag faktiskt tröttnat på att granska fäderneslandets motsägelser. Jag hade ett förflutet som skilde sig från hans och jag hyste ingen fruktan för en pistol från Bukarest. Snarare för knutarna i kedjan som jag inte trasslat mig ur. Ingen av fotgängarna som passerade förbi framför restaurangen Ottomanelli Bros liknade min skyddsängel från FBI och jag var inte besviken för det. Inte på kommissarie Portofino, utan på någon helt annan väntade jag faktiskt där jag hade suttit förstelnad på bänken en lång stund. Samtalspartnern visste mycket mer om mig än jag själv, hon hade inget behov av förklaringar. Kunde hon verkligen dra sig till minnes den lilla volymen i morfaderns bokhandel, för sextiotvå år sedan? Kusinen Ariel, den rebelliske bohemen, med håret färgat rött och med en blick i svartaste svart, läste för dem som samlats runt disken ur en bok med tunt rosa omslag, med titeln Cum am 22

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 22

2012-01-05 15.15


devenit huligan, ”Hur jag blev huligan”, som om det var en handledning i drogbruk och hypnos. Hans kusin, bokhandlarens dotter, bläddrade febrigt i boken. Ariel återkom ständigt till samma ord: ge sig av! De upprepades, intensivt, med samma bestämda skanderande, som om han hade yttrat ”revolution” eller ”frälsning” eller ”återfödelse”: ”Nu, genast, medan tid ännu finns: ge sig av!” Då och då vände Ariel på boken och stirrade hånfullt på namnet på dess omslag: ”Sebastian, ser man på! Herr Hechter, kallad Sebastian!” Inte Culianu, utan en annan död var bland förutsättningarna för min resa. En annan vän till Mircea Eliade, från en annan period: Mihail Sebastian, författaren som jag nämnt vid frukosten hos Barney Greengrass och vars dagbok, skriven för mer än ett halvt sekel sedan, just hade publicerats i Bukarest. Denna postuma bok låter sig dock inte rättas in i de forna hyllorna. Bokhandeln existerar inte längre, inte heller morfadern och inte hans systerson Ariel. Min mor, som inte heller hon längre existerar, skulle emellertid ha erinrat sig Skandalen Sebastian! Hon hade ett perfekt minne, min mor, och har det också nu, det betvivlar jag inte. Den tröttsamma och odödliga antisemitismen, för vilken det pre-fascistiska Jormänien erbjöd ett gott studieexempel, framstod för Sebastian som ”lidandets periferi”. Den yttre antagonismen registrerade han nedlåtande som direkt rudimentär och av mindre betydelse i jämförelse med den ”inre antagonism” som belägrade den judiska själen. ”Inget folk har med större grymhet bekänt sina verkliga eller inbillade synder, ingen har övervakat sig själv hårdare och bestraffat sig strängare. De bibliska profeterna är de mest våldsamma röster som någonsin genljudit i denna värld.” Det är rader från 1935, då den yttre antagonismen förebådade den ödeläggelse som skulle följa. ”Vårt lidandes periferi?” utbrast Ariel, min mors kusin och min morfars systerson, i den lilla bokhandeln i Jormänien år 1935, året före min födelse. ”Är det herr Sebastians lära? Vårt lidandes periferi? Han kom23

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 23

2012-01-05 15.15


mer snart att få se vad denna periferi handlar om!” Ett år tidigare, 1934, hade Sebastian konfronterats med den skandal som följde på publicerandet av hans roman De două mii de ani, ”Sedan tvåtusen år”, med förord av Nae Ionescu, hans vän och senare Järngardets ideolog. Förordets författare såg i juden urfienden till den kristna världen, en som måste elimineras. Angripen av kristna och judar, av liberaler och extremister svarade Sebastian genom en briljant essä, Cum am devenit huligan. I ett nyktert och precist tonfall hävdade författaren frispråkigt än en gång det judiska lidandets ”andliga autonomi”, dess ”tragiska nerv”, spänningen mellan ”en stormande sensibilitet och ett obevekligt kritiskt sinnelag”, mellan ”intelligensen i dess kyligaste och lidelsen i dess mest lössläppta former”. Huligan? Det vill säga marginell, icke anpassad, utesluten? För sig själv, ”en jude från Donau”, som han tyckte om att kalla sig, definierade han det klart: ”Jag är ingen partisan, jag är alltid en dissident. Jag har tilltro bara till den enskilda människan, men till henne har jag väldigt mycket tilltro.” Dissident alltså också gentemot dissidenternas sekt? Som min mor mycket väl visste hade jag återfunnit mig själv i dessa barnsligheter, liksom i det trängande behovet av att lämna ghettot … Som om det på andra sidan hade väntat, på herr Sebastian och på mig, vänner med öppna armar, inte komedin med andra ghetton. Trött på sig själv, som Sebastian sade … Min mor såg ingen anledning att definiera sin ”tillhörighet”, hon levde den helt enkelt, med denna mystiska, fatalistiska tro som inte uteslöt vare sig oro eller depression. ”Vi är vi och de är de”, kommer du ihåg det? ”Vi behöver inte hysa fiendskap gentemot dem, inte heller förvänta oss några glädjeämnen från deras sida. Inte heller glömma deras fasansfulla handlingar.” Upprördheten med vilken jag mottog dessa klichéer, oavsett om jag var tretton år eller tjugotre eller trettiotre, förändrade inte den envishet med vilken klichéerna åter definierades, på nytt och på nytt, på samma sätt. Karaktären som tragedi, som de gamla 24

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 24

2012-01-05 15.15


grekerna sade, detta begrundade jag dagligen i det neurotiska matriarkatet i familjen och i den kollektiva ”identiteten”. Ge sig av, ja, Ariel hade rätt. Tiden skulle, som du upprepade, övertyga också mig, tiden skulle tvinga mig att erkänna mitt misstag och ge mig ut i världen, om än sent. ”Sent kommer det att vara och kväll”, säger poeten. Sent kommer det att vara och kväll och du kommer att ge dig av härifrån, ska du se. Diktare, mer klarsynta än profeter? Sebastians dagbok, som nu 1997 var utgiven ett halvt århundrade efter författarens död, beskriver motsättningarna som uppstått genom att vänner blivit fiender. ”En kväll av oro … ett oklart hot. Som om dörren inte är riktigt stängd, som om fönsterluckorna är genomskådbara, som om själva väggarna blivit genomskinliga. Överallt, i varje stund är det möjligt att invaderas utifrån av jag vet inte vad för fara, vars närvaro jag faktiskt alltid vetat om.” Jag hade gett mig av, slutligen, jag hade gett mig av. Skyldig, därför att jag inte hade gjort det tidigare och skyldig därför att jag slutligen ändå hade gett mig av. År 1934 förklarade Sebastians hjälte, i författarens namn: ”Jag skulle vilja se den antisemitiska lag som i mitt väsen kunde upphäva det oåterkalleliga faktum att jag är född vid Donau och att jag älskar detta land … Mot min judiska smak för inre katastrofer har floden ställt sin kungliga likgiltighet som exempel.” År 1943 frågade sig författaren: ”Kommer jag att återvända till människorna här? Kommer kriget att gå förbi utan att slå sönder något? Utan att medföra något oåterkalleligt, förstörelsen av något oersättligt?” Mot slutet av kriget förberedde sig äntligen Hechter-Sebastian för att lämna ”det eviga Rumänien, där inget förändrar sig”. Den judiska smaken för katastrofer tycktes mer möjlig att läka längs Hudson än vid Donau. Döden hade hindrat Culianu från att återvända till Rumänien och Sebastian från att lämna det. Med mig drev döden, den nymfomanen, ett annat spel: hon erbjöd mig privilegiet att få bli turist i den egna eftervärlden. Inte bara Donau, också Bukovina bestämmer den biografi där 25

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 25

2012-01-05 15.15


du inte längre är. Språk, landskap, levnadsåldrar upphävs inte automatiskt på grund av en yttre antagonism. Men kärleken till Bukovinas fält upphävde inte Jormänien. Vad förenade och vad skilde Rumänien och Jormänien åt? ”Inget är allvarligt, inget är djupsinnigt, inget är sant i denna kultur av flinande pamflettister. Men framför allt, inget är inkompatibelt …” Det är Sebastians ord som troligen också Ioan Petru Culianu skulle ha skrivit under på. ”Ett begrepp som totalt saknas i vårt offentliga liv på alla nivåer: det inkompatibla”, upprepade på sin tid också den exalterade Ariel, min mors unge kusin. ”Det inkompatibla är ett okänt ting vid Donau”, skulle jag, tillsammans med så många andra, kunna upprepa, fångad som jag var i detta nygamla dilemmas återvändsgränder. Yttre antagonism? Tidigt hade jag blivit invigd i denna banalitet. Och dessutom återförd till den, gång på gång. En belägrad kan visserligen inte lätt undvika narcissistisk misstro, inte heller patetisk masochism … Återigen offertanken och offrens klagan? Nu, när var och en för fram sin trasiga vapensköld och gör sig till offer: män, kvinnor, bisexuella, buddhister, korpulenta, cyklister? Min mask fäste sig vid mitt ansikte. Den klassiska allmänna fienden, den Andre. Jag hade alltid varit ”den andre”, medvetet eller ej, demaskerad eller ej, också när jag inte identifierade mig med min mors ghetto eller det ghetto som är identiteter. ”Inre antagonism” förbinder sig med den yttre och leder till att man tröttnar på sig själv. Skulle jag undvika synligheten, som Schlemihl? Utan skugga, utan identitet, bara gå ut i mörkret? Då skulle jag troligen kunna samtala naturligt med de döda som gör anspråk på mig.

26

I_manea_Huliganens återkomst_ver2.indd 26

2012-01-05 15.15

9789186729011  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you