9789127138018

har aldrig träffats och de känner inte till varandras existens.

I en dunkel liten lägenhet i Bordeaux sitter Ladivine Sylla med en samling porslinsfigurer som enda sällskap. En gång i månaden kommer dottern Malinka på besök, pliktskyldigt och i största hemlighet. I tonåren flyttade hon hemifrån och bröt kontakten med sin mor för att hon skämdes, över hennes Fotograf: Catherine Hélie © Editions Gallimard

hudfärg och enkla ursprung, att hon var ensamstående och försörjde sig som städerska.

Ladivine ser fram emot dotterns besök, men får inte ta del av det liv hon lever. Hon vet inte att Malinka numera kallar sig Clarisse, att hon är gift och att hon har en dotter. En dotter som döpts till Ladivine, ett barnbarn som hon aldrig fått träffa.

Mari e N Diaye (f. 1967) är uppvuxen i

Marie N Diaye är tillbaka med en feberlik sorgesång om

Frankrike och bor i Berlin. Natur & Kultur

svek, skuld och ursprung, lika brutal som hänförande.

har tidigare givit ut Tre starka kvinnor,

LADIVINE Marie NDiaye

En mormor och hennes barnbarn. De bär samma förnamn men

Ladivine Marie NDiaye Roman ”Fyra år efter Goncourtpriset bekräftar hon med Ladivine att hon är en av våra bästa författare ... Det är ett sinnligt och mästerligt drama.”

L E NOUVE L OB S E RVAT E U R

Pressröster om Ladivine ”Ett litterärt mästerverk, fantastiskt och ofattbart sorgligt.”

Südd eu ts ch e Z eit u ng

”Romanförfattaren Marie NDiaye, Goncourtprisvinnare 2009, gör med Ladivine en lyckad återkomst. Återigen en lysande berättelse om kvinnor och ursprung.”

L’ E x press

”Ladivine är en häpnadsväckande och gripande berättelse om konsekvenserna av svek.”

De u tsch la nd r ad io Ku lt ur

Pressröster om Tre starka kvinnor ”Tre starka kvinnor är en roman som varje litteraturintresserad människa borde läsa, ja, helst varje människointresserad

som tilldelades Goncourtpriset 2009, och

människa också.”

Mitt instängda hjärta. 2013 nominerades

Sv ensk a D a gbl ad et

hon till Man Booker International Prize.

”Boken är ett litet mästerverk.”

Aft onbladet

Pressröster om Mitt instängda hjärta ”Marie NDiaye är något så ovanligt som en författare med en gudabenådad skrivförmåga och något att säga. Något viktigt, akut och komplext.”

Sv ensk a D a gbl ad et

”Mitt instängda hjärta är mästerligt komponerad, rent av storartad litteratur.”

Gö tebo rgs -Po sten

Omslag : Mikael Engblom Omslagsfoto: © Tresors

ISBN 978-91-27-13801-8

9 789127 138018

Ndiaye_Ladivine_Cover_140820.indd 1

2014-08-29 15:58

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 2

2014-08-18 08:45

knappt hade hon stigit på tåget förrän hon blev Malinka igen, och känslan var varken trevlig eller obehaglig, för det var något hon hade slutat tänka på för länge sedan.

Men hon var medveten om det, för hon kunde inte längre lystra spontant till förnamnet Clarisse, och om det någon enstaka gång hände att en bekant hade tagit samma tåg och ropade eller tilltalade henne med namnet Clarisse stod hon där förvirrad och handfallen med ett obestämt leende och fick situationen att kännas pinsam för dem båda två för att hon inte var kvicktänkt nog att bryta den genom att försöka verka naturlig och helt enkelt svara med ett goddag, hur står det till?

Hon klarade inte att lystra till förnamnet Clarisse, och det var det som hade fått henne att inse att hon blev Malinka så fort hon steg ombord på tåget till Bordeaux.

Hon visste att hon ögonblickligen skulle ha vänt sig om ifall någon hade kallat henne så, ifall någon som hade sett hennes ansikte eller på avstånd känt igen hennes smala gestalt och fortfarande lite osäkra rörelser hade ropat: Hej, Malinka!

Det kunde förstås inte hända – eller var det så säkert?

En gång för länge sedan hade kamraterna i en annan stad, en annan landsända kallat henne Malinka, för de visste inget annat 5

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 5

2014-08-18 08:45

namn på henne, och förresten hade hon ännu inte hittat på något nytt åt sig.

Det var inte otänkbart att en kvinna i hennes ålder en dag skulle gå fram till henne, förvånad och förtjust, och fråga om hon inte var den Malinka som hon hade känt förr i världen i den där skolan i den där staden, som Malinka hade glömt vad den hette och hur den såg ut.

Och Clarisse skulle inte kunna låta bli att le, inte alls obestämt utan kavat och självsäkert, och hon skulle varken vara förvirrad eller handfallen, trots att hon för sin del absolut inte skulle känna igen den där kvinnan som påstod att hon hade känt henne när hon var Malinka.

Men hon skulle känna igen sitt namn och den sista stavelsens sätt att dröja sig kvar och lämna efter sig något löftesrikt, en lycklig förväntan och oförbrukad ungdom, och därför skulle hon först inte tycka att det fanns någon anledning att stämningen skulle bli besvärad mellan henne och den gamla kamraten, som hon inte hade något som helst minne av, och därför skulle hon anstränga sig att se lika glad ut som den andra, innan det slog henne vilken fara det innebar för henne att gå med på att bli Malinka igen, om så bara för en stund.

Hon vågade inte tänka på vad hon då skulle bli tvungen till.

Att tvärt vända ryggen till och göra min av att ingenting förstå översteg vida de försiktiga brott mot hövlighet och hänsyn som Clarisse Rivière kunde tänkas göra sig skyldig till, hon som aldrig gjorde något väsen av sig.

På tåget satt hon och stirrade på fönsterrutan, på ojämnheter och små repor i glaset som hon inte såg förbi – hon skulle knappast ha kunnat beskriva landskapet som hon farit igenom i ena riktningen på morgonen och i den andra på kvällen en gång i månaden i åratal – och hon bävade vid tanken på att tvingas inta en genomtänkt hållning om någon skulle kalla henne Malinka.

Sedan vandrade tankarna i väg och hon glömde efter hand bort 6

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 6

2014-08-18 08:45

vad det var hon bävade för, trots att bävandet fanns kvar och hon inte visste hur hon skulle bli av med det utan till sist vagt förknippade det med tågets rörelse. Under fötterna på henne, i musklerna och i hennes trötta huvud upprepades taktfast det där namnet som hon älskade och hatade, som väckte rädsla och medlidande hos henne på samma gång, Malinka, Malinka, Malinka.

Det hade inte alltid varit så lätt, särskilt inte när hennes dotter Ladivine var liten, att i hemlighet ge sig av till Bordeaux, tillbringa en del av dagen där och sedan hinna hem i tillräckligt god tid för att ingen skulle misstänka någonting.

Men det hade alltid lyckats.

Hon var varken stolt eller skamsen över det.

Hon hade gjort vad hon måste göra, och hon skulle fortsätta tills någon av dem dog, och för den sakens skull hade hon tagit till alla medel som stod henne till buds, fast hon visste att de inte var mycket att komma med – intelligens, uppfinningsrikedom, taktik.

Ibland tänkte hon att hon inte ägde någon av de där förmågorna eller att hon hade förlorat dem med tiden, men hon hade ändå lyckats uppamma det som hon inte ägde för att tänka ut en säker och ändamålsenlig rutin.

Men hon var varken stolt eller skamsen över det.

Som ett djur gjorde hon det som hon måste göra.

Hon hade ingen åsikt om saken, inga känslor, bara den envisa, orubbliga, liksom naturgivna övertygelsen om att hon hade det dubbla ansvaret att handla och hålla hemligt.

Och när hon väl kom fram till Bordeaux och gick till fots hela vägen till stadsdelen Sainte-Croix, alltid på samma gator och alltid på samma sida gatan, då var det inte bara det nödvändiga hemlighetsmakeriet utan mera det krav hon ställde på sig själv att aldrig svikta som hindrade henne från att ta en taxi eller senare spårvagnen, där vaneåkarna till sist skulle kunna känna igen henne, tilltala henne och fråga vart hon var på väg, och i så fall skulle Clarisse Rivière, som i den här staden i själ och hjärta var Malinka och helt 7

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 7

2014-08-18 08:45

oförmögen att hitta på, inte ha kunnat göra annat än att säga som det var.

– Jag ska hälsa på mamma, skulle hon ha svarat.

Det var otänkbart att hon skulle kunna få en sådan mening över sina läppar.

Då skulle hon tycka att hon hade misslyckats där misslyckandet inte kunde vare sig förlåtas eller glömmas eller förvandlas till ett enkelt förbiseende, misslyckats med den uppgift som var grunden för hela hennes tillvaro – den hade ju bara ett ändamål, tänkte hon undvikande men ändå obevekligt, och det var att dölja för hela världen att Clarisse Rivière hette Malinka och att Malinkas mamma inte var död.

Hon svängde in på den dunkla Rue du Port, stannade framför det mörka huset, låste upp med sin egen nyckel, steg in i den unkna farstun och öppnade dörren till lägenheten.

Modern var visserligen förberedd på att hon skulle komma, för Clarisse Rivière hälsade på den första tisdagen i varje månad, men hon utbrast alltid med spelad förvåning och en udd av ofrivillig sarkasm: – Men där är du ju äntligen, flickan min!

Och Clarisse Rivière hade för länge sedan slutat reta sig på det, för hon insåg att det var så hennes mor, denna förfördelade kvinna, uttryckte det som faktiskt måste vara ömhet, ja, till och med kärlek till henne, Malinka, som i ett annat liv hade ett annat förnamn som modern inte kände till.

Malinkas mamma visste ingenting om Clarisse Rivière.

Men så bortkommen var hon inte att hon inte förstod att hon ingenting visste. Hon låtsades inte ha en aning om att hennes dotter Malinka första tisdagen i månaden kom till henne från en mer välordnad och mindre ensam tillvaro än den som hon hade antytt för henne långt tidigare och där hon verkade leva och arbeta högst tillfälligt med den enda avsikten att kunna hälsa på sin mor en gång i månaden.

8

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 8

2014-08-18 08:45

Clarisse Rivière visste att om nu hennes mor gick med på att låta sig luras, om hon inte försökte få reda på mer och om hon till och med ibland hade gett intryck av att absolut inte vilja bli upplyst, så berodde det på att hon hade förstått och accepterat skälen till hemlighållandet.

Att hon hade förstått skälen var en sak, men varför och hur kunde hon ha accepterat dem? Å, denna tysta undergivenhet från moderns sida inför vad som borde ha chockerat henne, hela livet skulle inte räcka till för Clarisse Rivière att å ena sidan visa sin tacksamhet över den – en tacksamhet, fördunklad av uppgivenhet och ovilja – och å andra sidan gottgöra den.

Och ändå var hon tvungen att handla så.

Det kunde varken förklaras, rättfärdigas eller förlåtas.

Modern hade förstått, och smärtan och den fruktansvärda bitterheten över en sådan insikt, som inte kunde yppas för någon enda människa, hade gjort henne besvärlig, grälsjuk och lynnig, ja, ofta elak, men det var inte nog för Clarisse Rivière.

Hon skulle ha velat att hon var ännu besvärligare, att hon var hätsk och förorättad.

Men det saken egentligen gällde kunde inte sägas ut.

Det var bara det sura humöret, den bittra oviljan som vittnade om det, och bara i den mån som avogheten inte alltför mycket närmade sig de där orden som inte fick sägas ut.

Ibland fick Clarisse Rivière en känsla av att de där orden, om de väl uttalades, skulle bli döden för dem båda två – för henne, därför att det hon hade gjort, det hon hade känt som en plikt och ett tvång att göra var oförlåtligt, och för modern därför att förödmjukelsen över att ha blivit behandlad på det viset skulle späs på ytterligare med att hon hade vetat om och tillåtit det, om också med vrede och harm.

De där orden skulle ha dödat dem, tänkte Clarisse Rivière ibland.

9

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 9

2014-08-18 08:45

Och om det inte blev så, om de överlevde, skulle de i alla fall aldrig kunna träffas mer.

Det var det Clarisse Rivière var mest rädd för, att bli tvungen att avstå från besöken, trots att glädjen med dem var diskutabel och de efterlämnade sorg och olust.

Hon steg in i rummet. Modern var kvar vid fönstret där hon hade stått och spanat ut och sett dottern närma sig på den smala trottoaren, och hon ansträngde sig inte längre för att verka trovärdig när hon låtsades bli förvånad.

Hon spelade men orkade inte göra det övertygande, och kanske kände hon också en mer allmän leda vid allt slags teater, vid det här spelet som de båda två var fångade i för evigt.

Varje gång kände Clarisse Rivière vidden av hennes leda och blev orolig för en kort stund.

Emellanåt tänkte hon att när de nu var för sig hade tagit sig igenom de många lagren av tystnad och skam inom sig, som visser­ ligen inte skilde dem åt men som höll dem instängda, hade de uppnått ett slags ärlighet, om nu ärlighet kunde gå att förena med den förkonstling som komedin innebar.

Det var som om de båda såg varandra tydligt genom sina masker och samtidigt var fullt medvetna om att de aldrig skulle ta dem av sig, tänkte hon ibland.

För den nakna sanningen skulle inte ha klarat att bli synliggjord.

– Där är du ju äntligen, flickan min! viskade Malinkas mamma, och Clarisse Rivière retade sig inte på det längre, hon log ett kluvet leende som aldrig kom för henne annars, på en gång ömt och avvaktande, brett och plötsligt reserverat.

Hon kramade modern, som var liten, spenslig och välbyggd och som liksom hon själv hade tunn benstomme, späda axlar, långa smala armar och fina, föga framträdande ansiktsdrag av fulländad och ändå lågmäld, nästan omärklig skönhet.

Där Malinkas mamma var född, där Clarisse Rivière aldrig hade varit och dit hon aldrig skulle resa men som hon förstulet och med 10

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 10

2014-08-18 08:45

en tryckande obehagskänsla hade sett några bilder av på internet, där hade människorna just samma fina, välproportionerade ansiktsdrag och samma långa armar, nästan lika smala vid axeln som vid handleden.

Och att modern hade ärvt tidigare generationers fysiska särdrag och fört dem vidare till sin dotter (ansiktsdragen, armarna, den långsträckta gestalten – mer än så var det gudskelov inte), det hade tidigare gjort Clarisse Rivière svimfärdig av ilska, för hur skulle man varaktigt kunna undkomma om man var utmärkt på det viset, hur skulle man kunna hävda att man inte var det man inte ville vara, det man faktiskt hade rätt att inte alls vilja vara?

Men ilskan hade också ebbat ut.

Under alla dessa år hade Clarisse Rivière aldrig blivit avslöjad.

Så med tiden hade också ilskan ebbat ut.

För ingen hade någonsin fått korn på Malinka inom Clarisse.

Hennes mor bodde i den här enrummaren på nedre botten, som delvis betalades av Clarisse Rivière och som hade ett svart galler för fönstret till skydd mot eventuella inbrottstjuvar.

Lägenheten var välskött, där dammades och städades varje dag med manisk, ångestfylld iver, och rummet var överfullt av möbler och gammalmodiga pinaler som inte passade ihop, men det färgglada, välpolerade gyttret och den bisarra blandningen i ett så litet utrymme skapade en lustig stämning som inte kändes krystad utan ombonad, en nästan absurd miljö där Clarisse Rivière mot sin vilja trivdes ganska bra.

Hon satte sig i en plyschfåtölj med spetsdukar på armstöden, medan modern stod kvar stel och misstrogen i försvarsställning, vilket det inte längre fanns anledning till, det var bara rester av en gammal hållning som hade motiverats av omständigheterna på den tiden när Clarisse Rivière hade försökt smita ifrån sin plikt, sin uppgift – å, det kändes svårt att tänka på det, hon hade försökt att inte längre ha något samröre med Malinkas mamma, och det var illa gjort.

11

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 11

2014-08-18 08:45

Modern visste att hon inte längre behövde vara rädd för att bli övergiven, att bli ratad, men inför Clarisse Rivière behöll hon under de första minuterna av besöket en pose som om hon vore fångvaktare och vaktade sin dotter, som kunde tänkas vilja smita undan igen, men egentligen var det sig själv hon vaktade i sin envisa, obefogade vägran att släppa på självkontrollen – det var ju så viktigt för henne att i bådas ögon framstå som en tragisk gestalt, vars värdighet var för evigt kränkt.

Det behövdes inte, tänkte Clarisse Rivière, det hade aldrig behövts.

Hon visste lika bra som modern att kränkningen fanns där, runt omkring dem, genom det enkla faktum att Malinka besökte sin mamma i hemlighet eftersom hon hade bestämt sig för det, och hade man väl fattat ett så chockerande beslut kunde man inte ändra sig.

Kränkningen kunde man inte bortse ifrån, den behövde inte understrykas med minspel eller en avsiktligt talande tystnad som belastade den extra med sitt lätt förnedrande eftertryck.

Så tänkte Clarisse Rivière, och ändå kände hon ömheten för modern växa när hon såg hennes tafatta knep för att verka mer storsint än hon kunde vara.

För Clarisse Rivières mor var bara en enkel kvinna, och för henne skulle det ha passat och varit fullt tillräckligt med ett vanligt livs anspråkslösa glädjeämnen, och inte kunde man förebrå henne för att hon inte alltid uppträdde exakt rätt på den scen som hennes dotter hade tvingat upp henne på.

Själv hade Clarisse Rivière också stakat sig ibland.

Det hade hänt att hon börjat gråta där i fåtöljen, plötsliga, häftiga snyftningar som såg ut att ha orsakats av någon dispyt som hon kunde ha haft med modern men som i själva verket kom sig av ett kraftigt anfall av dåligt samvete.

Hur kan man leva så? undrade hon med ens. Borde det inte ha varit annorlunda?

12

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 12

2014-08-18 08:45

Men till och med när hon grät dök alltid hennes gamla obevekliga, idiotiska vilja upp för att tala om för henne att allt var som det skulle, och denna blinda, dumma vilja, denna primitiva beslutsamhet från ungdomen var så säker på sitt att Clarisse Rivière aldrig hade varit rädd för att hon skulle komma att ge upp den av svaghet.

Vid sådana tillfällen var det bara uppträdandet som förlorade i skärpa.

Hon såg sig själv sitta i fåtöljen och gråta, och hon tyckte att hon gjorde en slät figur, hon tyckte att hon var ett överdrivet hycklande fruntimmer liksom sin mor, men för henne själv fanns det ingen ursäkt.

Och så gick det över. Hon glömde sin tillfälliga svaghet.

Kvar fanns bara det lätt förvånade minnet av hur den seghet vaknade till liv som var hennes inre härskare och som hon inte kunde tänka sig att svika. Vad det var som hade fått den inneboende kraften inom henne att mobiliseras glömde hon bort med tiden.

Den första tisdagen i varje månad fick Malinkas mamma tillräckligt med pengar för att kunna handla vad hon behövde fram till nästa besök, och därtill en liten present, en flaska eau-de-cologne, ett rökelsefat, en kökshandduk i riktigt linne, för prylar och överraskningar var det bästa hon visste, och fast Clarisse Rivière hade stort besvär med att hitta de där sakerna kunde hon inte förmå sig till att bara ge henne ett kuvert med sedlar, kort och gott.

Sedan satte de sig till bords i det minimala köket och åt det som modern hade lagat dagen innan, kalvragu marengo, köttpudding med potatismos, kåldolmar med ankfyllning, och det var bara modern som pratade om vad hon hade gjort den senaste månaden och den handfull människor som hon hade träffat på kvinnliga pensionärsklubben, och det kändes inte konstigt längre för någon av dem att Clarisse Rivière inte kunde säga något om sitt eget liv och att modern inte kunde fråga henne om något.

Det hade funnits en tid då Malinkas mamma, när hon hade 13

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 13

2014-08-18 08:45

berättat färdigt om sig själv, hade suttit lite handfallen med halvöppen mun och stirrat förtvivlat och bönfallande men samtidigt tröstlöst och uppgivet på Clarisse Rivières ansikte, som i det ögonblicket blev så kallt och hårt att modern sänkte blicken.

Då uppstod en förtätad, plågsam tystnad mellan dem, tills Malinkas mamma upprepade en historia, vilken som helst, en bagatell som hon redan hade berättat, och Clarisse Rivières ansikte sakta återgick till det normala, det vackra, milda, frånvarande ansikte som Malinkas mamma var förtrogen med och älskade och som hade drag liknande hennes egna.

Hennes mamma hade inga sådana anfäktelser mer, inga sådana meningslösa och överspända förhoppningar.

Numera lyfte hon sällan blicken mot Clarisse Rivières rena, nästan oanvända ansikte, eftersom hon visste att hon alltid skulle se det präglat av den där släta, svala, reserverade godheten som saknades i hennes eget plågade ansikte med sina orosrynkor.

Hon begärde ingenting längre, förväntade sig ingenting.

Själva sinnesrörelsen var bara en efterdyning från den tid då hon fortfarande brann av iver att få veta hur dottern Malinkas liv gestaltade sig, då hon hade tappat hoppet om att bli invigd men ännu inte kunde acceptera att hon aldrig skulle få veta något.

Som det nu var hade Clarisse Rivière en känsla av att modern inte ville veta något längre, att det var för sent och att den balans som hon till sist hade funnit i tystnaden och ovissheten i så fall skulle ha rubbats, och till vilken nytta?

För när hon inte ens kände till Richards eller Ladivines existens, vad skulle det vara för glädje med att se ett fotografi av deras vuxna ansikten, främlingar som inte visste något alls om henne?

Skulle inte de där leende ansiktena, de där ansiktena som öppnade sig mot världen och inte brydde sig det minsta om henne, Malinkas mamma, utan var lyckligt okunniga om hennes existens, skulle de inte ha verkat fientliga i hennes ögon, förkrossande i sin självklara glädje?

14

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 14

2014-08-18 08:45

Modern hällde upp kaffet, och sedan sa hon: ”Jag går och klär om”, vilket betydde att hon skulle ta av sig jeansen och sweatshirten som hon gick i hemma och sätta på sig de beige terylenbyxorna och den blommiga eller smårutiga blusen som hon använde bara när hon gick ut, så att hon förvandlades från den unga kvinna som hon fortfarande såg ut som, med smala raka ben i åtsmitande, urblekt bomull, till en äldre dam med gammalmodig, anspråkslös, proletär framtoning.

Och ju mer åren gick, desto mer vidgades gapet mellan det ungdomliga mode som hon fortsatte att ha hemma, och som inte förändrades, och den omoderna, försiktiga stil som hon anlade när hon skulle gå ut, som om den sanning som låg i åldrande och penningbrist måste ge sig till känna någonstans i avsaknad av den fundamentala sanningen, tänkte Clarisse Rivière, livets egen sanning.

Sedan tog de en promenad tillsammans på gatorna i SainteCroix, och vägen var alltid densamma.

Om de av en händelse stötte på någon bekant stannade Malinkas mamma till, en smula stelt, en smula formellt, ungefär som en drottning som blivit en liten aning besvärad, men bara så länge som behövdes för att växla några innehållslösa ord med den andra kvinnan, som, trots att det inte var första gången, inte kunde låta bli att i smyg kasta nyfikna blickar på Clarisse Rivière, som stod där stel och likgiltig, för den här grannen, som också brukade spela kort med modern, visste att det var dottern, även om de aldrig hade blivit presenterade för varandra, och hon respekterade instinktivt det outtalade förbudet att fråga eller ens göra min av att lägga märke till att det bredvid modern stod en tigande kvinna med uttryckslöst ansikte.

Malinkas mamma gick alltså ut med dottern som någonting hon skämdes över, och skammen var så stor att man inte ens kunde låta blicken snudda vid den, och det var bara Clarisse Rivière som visste att modern tvärtom alltid hade varit stolt över henne, 15

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 15

2014-08-18 08:45

utan några som helst förbehåll, och att det var hon själv, Clarisse Rivière, som bjöd föremålet för sin skamkänsla armen.

De kom tillbaka till den lilla lägenheten som nu låg mörk, fast det var mitt på eftermiddagen.

Nu gav sig Malinkas mamma i kast med att laga till någon komplicerad efterrätt, mördegstårta, petit-fourer eller andra godsaker som hon inte kunde bli färdig med innan Clarisse Rivière skulle gå, och det visste hon men låtsades ändå tro att dottern skulle ta desserten med sig hem, låtsades tro att dottern skulle bli glad åt att ta den med sig hem, dit där det förmodligen bodde människor (och det här var något som modern bara anade sig till, för hon visste ju ingenting, hon hade ju ingen aning om vilka eller hur många som delade dotterns liv), människor som inte kände till hennes existens och som måste föras bakom ljuset när det gällde de där bakverkens tillkomst, ja, hon låtsades ändå tro på det.

Det var länge sedan Clarisse Rivière hade gett upp kampen.

Hon slog sig ner i plyschfåtöljen och följde lugnt och oberört, ja, närmast likgiltigt modern med blicken, hur hon jäktade hit och dit i det lilla köket och rotade i skåpen på jakt efter ingredienser och porslin.

Och Clarisse Rivière såg på utan att se, lugn och oberörd satt hon på sin plats i plyschfåtöljen, som om det vore hon som var den gamla kvinnan, och kalla, opersonliga tankar fladdrade genom hennes rofyllda sinne.

Hon tänkte att det inte skulle ha varit svårt för henne att ta hem en kaka som modern hade bakat, för varken Richard eller Ladivine var misstänksamma eller nyfikna av sig och skulle inte ha frågat.

Men hon skulle inte ha gjort det, tänkte hon.

Hon skulle nog ha slängt kakan i en papperskorg på stationen.

Malinkas mamma skulle inte på minsta vis få nästla sig in i Clarisse Rivières liv, och ingen annan än Clarisse Rivière själv kunde tillåta sig att äta den mat hon lagade, kakan av tårar, finskorporna knådade av vrede.

16

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 16

2014-08-18 08:45

Ingen annan än Clarisse Rivière själv, för bitterheten passerade igenom henne utan att bre ut sig.

På det sättet lät hon sina små hårda tankar virvla runt i huvudet som skränande fåglar, och modern kunde inte höra dem, hon var fullt upptagen och kunde ingenting höra.

Modern pratade på och kommenterade vad hon höll på med, och allt eftersom tiden gick och avskedet närmade sig gled hon automatiskt in på samma gamla resonemang som för länge sedan hade varit avsett att väcka dottern Malinkas medlidande, och visserligen hade medlidandet aldrig visat sig, men orden var desamma och uttalades utan vare sig känsla eller hopp, liksom av lojalitet mot den kvinna Malinkas mamma hade varit förr, hon som hade trott att hon kunde rubba sin dotter och vars minne måste respekteras och hållas levande.

Jo, medlidandet hade visst funnits, tänkte Clarisse Rivière, och det fanns där fortfarande, lika innerligt och smärtsamt, så fort hon träffade sin mor.

Men det hade medlidandet ingenting för, för det var viljan som bestämde.

Hon tog ett skutt ur stolen, och modern spratt till.

Hon högg tag i väskan och gick sin väg, lika brådstörtat varje gång, efter bara en flyktig puss på kinden, och där stod modern med händerna kladdiga av smör eller mjöl, och ingenting skulle ha kunnat hindra Clarisse Rivière från att gå, men av hänsyn betedde hon sig som om medkänsla kunde ha hejdat henne, som om hon måste kämpa med sig själv för att inte riskera att bli rörd, men i själva verket kände hon sig lättad, nästan lycklig när hon steg ut ur det kvalmiga rummet, upplivad av en bister, otålig tillfredsställelse.

Nästa månads besök kändes så avlägset att det blev osäkert, och trots att hon egentligen skulle ha lidit förfärligt av att aldrig få träffa sin mor igen var det en lockande dröm som fyllde henne med vild, svindlande glädje.

17

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 17

2014-08-18 08:45

För hon kunde ha bestämt sig för att inte komma tillbaka, hon kunde ha befriat sitt liv från tyngden av moderns hemlighållna tillvaro utan att någon skulle få reda på det eller förebrå henne.

Rusig flydde hon ut på gatan, sprang nästan, hon skulle ha velat skrika, och blodet bultade i tinningarna.

Då kändes det som om hon hade undsluppit faran och som om Clarisse Rivière än en gång hade klarat sig ifrån Malinkas mamma innan denna hade lyckats byta roll och på grund av hennes egen bristande vaksamhet bli Clarisse Rivières mor.

Men Malinkas mamma hade hållit sig på sin plats, och allt var bara bra.

Hon kunde glömma den där gamla kvinnan, stadsdelen SainteCroix, den mörka lägenheten på nedre botten, å, den där gamla tokan, nu kunde hon glömma henne.

En gång hade hon varit så upphetsad när hon kom till änden av gatan att hon hade svimmat och tappat ena skon, som rullat ner i den blöta och smutsiga rännstenen.

Några förbipasserande hade hjälpt henne upp och följt henne till närmaste apotek.

Och medan hon blev placerad på en stol, fick pannan baddad med kallt vatten och blev tillfrågad hur det stod till med hälsan och vem hon var, medan en omtänksam hand trädde på henne skon och hon kände den våta smutsen mot sin bara fot och rös av obehag, i det ögonblicket hade hon lovat sig själv att hon aldrig mer skulle försätta sig i en sådan situation som denna, där okända människor alldeles i närheten av moderns bostad tilltalade Clarisse Rivière, försökte få ur henne några ord och ville ringa efter någon som kunde hämta henne, varpå hennes enda svar var att skaka på huvudet.

Hon måste göra sig fri från den känslostorm som övermannade henne när hon hade lämnat Malinkas mamma i sticket, och som hade gjort att hon fick ett anfall och förlorade medvetandet.

Inom sig hade hon djupa, outtömliga förråd av känslokyla.

18

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 18

2014-08-18 08:45

Hon skulle ösa ur dem när hon gick, det hade hon lovat sig själv.

Och ändå tog upphetsningen fortfarande överhanden, och hon kunde inte låta bli att göra krumsprång som en barnunge på vägen till järnvägsstationen, röd och het av den undertryckta eld som förtärde henne, våndan och glädjen över befrielsen.

Från den tiden då hon fortfarande hette Malinka hade hon vaga minnen av onaturliga ansikten som i en gammal dussinfilm i svartvitt, där Malinka och hennes mamma inte skulle ha varit huvudpersonerna utan bara bakgrundsfigurer till en annan flicka och en annan mamma som väckte större engagemang.

Det kändes som om hon hade vetat det från första början, redan innan hon kunde förstå och tala, att Malinka och hennes mamma inte betydde något för någon annan människa, att det var så det var och att det inte fanns något skäl att beklaga sig, de var oansenliga blommor vilkas liv inte hade något berättigande, just bara oansenliga blommor.

Clarisse Rivière hade glömt namnet på den stad där hon hade växt upp, liksom hon hade glömt nästan allt som hade med den där flickans liv att göra, hon som hette Malinka.

Det enda hon mindes var att det var i trakten av Paris och att det längst inne på en stenlagd gård vid järnvägen fanns en liten välstädad tvåa, där det ena rummet var hennes, med fönstret nästan i jämnhöjd med marken, där det växte portlak mellan gatstenarna, och att modern sov i det andra rummet i en bäddsoffa alldeles intill spisen.

Flickan Malinka hade ett alldeles eget rum, för hon var en löjlig blomma men samtidigt ett slags prinsessa, ack, så ensam, så föga erkänd.

Hon var en prinsessa för sin mamma, som ofta kallade henne det, Malinkas mamma, som inte var drottning för någon utan bara en enkel städerska och till sist framstod som just det i flickan Malinkas ögon.

19

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 19

2014-08-18 08:45

”Min lilla prinsessa”, sa städerskan oftare än ”min lilla flicka”, och Malinka, som inte utmärkte sig för något särskilt, kände sig förstås högfärdig över det, tänkte Clarisse Rivière, trots att hon ändå var så ensam eller kanske just därför.

Hennes mamma skötte hushållssysslorna och städade hos andra, på kontor eller i stora privatvåningar dit hon emellanåt tog med sig Malinka med förmaningen att inte röra någonting, och hon skötte hushållssysslorna och städade hemma hos dem, i den där tvåan där det bodde en prinsessa utan strålglans.

Flickan Malinka, i vars inre en stor blyghet kämpade med högfärd, följde järnvägen för att komma till skolan, och ingenting skilde henne från de andra barnen som hon träffade på skolgården utom möjligen att hon inte hade vare sig vänner eller ovänner och att hon inte talade med någon.

Hon var alltid finare klädd än de flesta andra flickorna, för hennes mamma brukade ta hem söta kjolar, som knappt var använda alls, och eleganta små klänningar som hon hade fått av sina arbetsgivare.

Hennes mamma, som var städerska, såg inte ut att vara hennes mamma, hon som var prinsessa.

Så en dag när modern hade kommit för att hämta henne i skolan och en flicka för första gången vände sig till henne och med förvånad och äcklad min frågade vem den där människan var, svarade Malinka: ”Det är städerskan”, och hon tyckte själv att det hon sa var rena rama sanningen.

All vämjelse försvann ur flickans ansikte. Hon lät undslippa sig ett häpet, beundrande: ”Jaså!”

Och Malinka begrep att motviljan skulle ha spritt sig till hela kroppen, att flickan skulle ha ryst och ryggat tillbaka av förfäran om Malinka hade svarat: ”Det är min mamma”, och då skulle det ha varit vad som kallades att ljuga, för en lögn var ful och väckte avsky.

En prinsessa kunde inte ljuga, hur ensam och färglös hon än var, det var nog så Malinka tänkte.

Det var så Clarisse Rivière såg det.

20

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 20

2014-08-18 08:45

Flickan Malinka hade förirrat sig redan som liten.

I gengäld visste Clarisse Rivière också att det var precis så som Malinka hade anat från första början, att ingen människa i världen brydde sig om deras existens, inte därför att dessa båda, städerskan och den dyrkade dottern, väckte motvilja utan helt enkelt för att de inte hade några band till andra människor.

Malinkas mamma hade varken föräldrar eller syskon, även om hon aldrig hade sagt det och aldrig tog upp ämnet och trots att det kanske i själva verket fanns personer i hennes obestämda hemtrakt som påstod sig vara föräldrar och syskon till henne – så tänkte Malinka senare.

Men eftersom Malinkas mamma aldrig talade om dem befann sig faktiskt hon och Malinka helt utanför sfären av ömhet och omtanke från andra människor, och när dörren till det lilla gårdshuset stängdes bakom dem, när det hade blivit mörkt och regnet slog mot rutorna så att de skallrade, då kände Malinka att de var lika ensamma som om världen runt omkring dem var död, för i den världen fanns det ingen kärlek som riktades mot dem, ingen som hade något vänligt eller bekymrat att säga om just dem, städerskan med sitt smala ansikte, sina långa seniga lemmar, och henne som hon kallade sin dotter, trots olikheterna.

När Clarisse Rivière någon sällsynt gång tänkte på det såg hon det så här: flickan Malinka borde knappast kunna tala, för orden hade alltför sällan tillfälle att komma över hennes läppar, och dessutom var hon rädd för att de skulle präglas av städerskans lätta brytning, vilket skulle ha gjort henne förlägen.

Alltså teg hon eller svarade ibland på moderns frågor om skolan, frågor som ställdes för den goda sakens skull, för modern hade inga förutfattade meningar om vad hon skulle få höra. För henne var skolan en främmande värld.

Malinkas mamma var obegripligt glad till sin natur, mindes Clarisse Rivière.

Hon kom hem lastad med kassar, tyngd av väta och trötthet, 21

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 21

2014-08-18 08:45

tände gaslågan och satte på ett stort stycke kött tillsammans med grönsaker som hon hade ansat och skurit till innan hon gick hem­ ifrån på morgonen, och från det hon lagade spred sig alltid en frisk, aptitlig, härlig doft, lika glad som hon själv, Malinkas mamma, som gick och gnolade, tog några snabba, glidande danssteg på stengolvet och aldrig beklagade sig eller knotade.

Malinka var ju aldrig hembjuden till någon, så hon kunde inte jämföra sitt liv med andra barns, och därför hade hon länge trott att modern inte anklagade livet eller någon enda människa för någonting, inte ens honom, vars ansikte hon sökte i mängden och vars gestalt eller hållning hon envetet spanade efter hos varenda man hon såg, men det dåraktiga hoppet doldes under rationalitet och tålamod och visade därför inte sitt rätta ansikte.

– Din pappa måste ju finnas någonstans, sa Malinkas mamma med sin lugna, melodiska röst, rätt som det är träffar vi på ho­­nom.

Och det verkade så säkert att Malinka aldrig väntade sin mamma hem utan att tänka att hon kanske skulle komma i sällskap med mannen, som väntade någonstans i närheten, lika lugn och tålmodig som hon själv, att hon hade funnit honom till sist, och denne man med sin melodiska röst utan brytning, denne man som inte kunde dyka upp förrän hans ansikte hade blivit igenkänt på gatan, han skulle vara hennes pappa, hennes underbara pappa.

Han var den enda människa som Malinkas mamma talade om, och det med förtjusning, fritt ur hjärtat, även om Malinka så småningom lade märke till att den bild hon gav av honom inte var särskilt personlig och att hon inte verkade veta så mycket om denne betydelsefulle mans tidigare eller nuvarande liv.

Därför fick Malinka aldrig någon känsla av att samhörigheten med mannen var ett skydd för dem.

Till skillnad från den naiva städerskan visste hon minsann att mannens tankar aldrig gick till dem, att han kanske till och med var helt ovetande om hur de levde, för de var ju inget annat än två oansenliga blommor.

22

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 22

2014-08-18 08:45

– Din far är en bra människa, sa Malinkas mamma. Han är väldigt snäll och trevlig. Han har snyggt kastanjebrunt hår som alltid är prydligt bakåtstruket. Han har bil också. Han kanske har bytt den sedan sist. Han måste ha ett bra jobb nu.

Malinka föraktade inte hennes förhoppningar.

Hon föraktade aldrig städerskan, denna egendomliga mam­­ma.

Men hon kunde inte sluta tro på att modern en dag skulle komma hem med matkassarna, sin regnvåta kappa och mannen med det snygga håret, som med glädje hade gått med på att hon upptäckte hans ansikte på gatan.

Hon visste också att om mannen kom och hämtade henne vid skolan skulle hon inte vara rädd för att säga att det var hennes pappa.

Ingen av de andra flickorna skulle göra en grimas av tvivel eller avsmak när de hörde denna sanning, eller kanske var det en lögn, det visste hon inte, men om det var en lögn skulle kanske hennes egna läppar stelna i ett bittert veck.

Hon skulle ha samma ansikte som sin pappa, han som fram till nu öste sin kärlek över andra huvuden än hennes och övergav dem båda två i deras brydsamma ensamhet.

Men hon hade förstått att hon skulle ha samma ansikte som sin pappa.

Och samtidigt insåg hon en annan sak, skoningslöst, som något man alltid har vetat om utan att göra det klart för sig och som till sist ger sig till känna i all sin självklarhet – hon kände en ohygglig skam och ångest över att vara dotter till denna kvinna. Å, hon skämdes också över sin skam och ångest, särskilt som hon var fullt medveten om hur sårbar modern var, som helt saknade stöd och ändå inte misstrodde någon människa.

Men ännu starkare var hennes motvilja mot att visa sig, om också bara på gatan, i bussen, inför främmande människor, som dottern till en kvinna utan anseende.

Det skulle bli uppenbart för Clarisse Rivière att hon ända sedan 23

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 23

2014-08-18 08:45

barnsben hela tiden hade skymfat sin mor och att modern hade låtsats som ingenting och på sätt och vis kanske inte gjort det riktigt klart för sig utan trott att dotterns kyla hade någon helt annan förklaring än att hennes eget yttre, hennes eget ansikte väckte anstöt.

Ty för Malinkas mamma var det en outhärdlig sanning.

Och i sin ursinniga, otröstliga kärlek förstod Malinka det, för hon genomskådade städerskans känslor bättre än städerskan själv.

Hon drog sig bort från modern och ville inte kännas vid henne, för hon såg ingen annan utväg för egen del.

Hon såg till att alltid gå en bit ifrån modern och gladde sig åt att se på de mötandes blickar att de inte i samma menande ögonkast inbegrep den uttryckslösa kvinnan och den söta tonåringen med svallande, lockigt hår – det som den beundrande städerskan försäkrade att hon hade ärvt efter sin pappa, som hade så många förtjänster.

När Malinka var femton år underströk hon sitt ansiktes naturliga blekhet med ljus makeup.

För städerskan kände hon en oändlig, plågsam, kvävande ömhet.

Hon iakttog henne i smyg om kvällarna och spanade efter minsta tecken på gott humör, på tillit till hennes egen förmåga att en dag få den där mannen att dyka upp, han som städerskan var säker på hade älskat henne och fortfarande älskade henne men inte visste hur han skulle hitta henne.

Det var Malinkas mammas sak inte bara att känna igen honom på gatan utan också att på något mystiskt sätt få honom att infinna sig, och hennes hopp var så starkt att det kunde räcka till ett sådant litet underverk.

Hon fortsatte att vara glad, men glädjen blev med tiden en aning verklighetsfrämmande, som om vanan att vara hoppfull och på gott humör fick henne att glömma att hon inte längre hade samma anledning till det som när hon, mycket ung och nyinflyttad med barnet i magen, hade byggt hoppet och glädjen på den entusiastiska­ 24

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 24

2014-08-18 08:45

känslan av att trakten här dagligen kunde frambringa långt mer osannolika mirakel än det att en efterlängtad gestalt plötsligt skulle dyka upp i mängden.

Glädjen falnade och trubbades av, men inte lusten att vara glad, och städerskans blick blev en smula svävande, nästan lite svärmisk.

När Malinka gick på högstadiet ställde modern samma frågor till henne som i småskolan.

– Har du varit flitig i dag? Är läraren nöjd med dig?

Sedan log hon genast, som om hon redan visste svaret, och hon lyssnade inte på vad Malinka kunde ha att säga och märkte inte ens att Malinka ibland inte sa något alls, och Malinka blev aldrig stött, för hon insåg att om modern skulle kunna fortsätta vara lätt om hjärtat kunde hennes kontakt med verkligheten inte vara annat än försiktig, dämpad av hennes tankspriddhet och eviga vaga entusiasm.

Det föreföll som om Malinkas mamma var uppskattad av dem som anlitade henne.

Hon hade ofta små presenter med sig hem, och en dag kom en av hennes arbetsgivare på kaffe till Malinka och hennes mamma, som hade bakat en sockerkaka och gjort i ordning en skål färsk fruktsallad.

Besökaren tog för sig med förtjusning och såg inträngande men ändå vänligt på Malinka. Hon berömde hennes hår och rena hy.

– Hon har sin pappas hår, sa Malinkas mamma automatiskt med ivrig röst och återtog sedan det milda och belåtna, vaga och en smula livlösa ansiktsuttryck som hon alltmer sällan övergav.

Kvinnan föreslog att hon och Malinka skulle flytta till en lägenhet som hon ägde, en trerummare på nedre botten i hennes hus.

– Ni skulle bo bättre där, sa hon och kastade en medlidsam blick på det lilla rummet som var både kök och sovrum åt städerskan, och det skulle inte alls bli dyrt, det försäkrar jag.

Hon tillade, nästan ursäktande: – Jag skulle så gärna vilja hjälpa er.

Malinkas mamma greps av en ovanlig sinnesrörelse.

25

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 25

2014-08-18 08:45

Hon reste sig lite för snabbt och stötte mot hörnet på spisen.

I sin förlägenhet verkade hon en liten aning kränkt, som om det var obegripligt att den andra kvinnan ännu inte hade förstått vem hon var, hon, Malinkas mamma, vars avsikter var tydliga, vars strävan blott och bart var inriktad på ett enda.

– Jag kan inte flytta härifrån, viskade hon, nej, det kan jag faktiskt inte.

Hon skrattade till, chockerad och villrådig, och tittade förvånat under höjda ögonbryn på besökaren, som blev generad och log ett avvaktande, tillkämpat leende.

Städerskan tog sig samman och satte sig ner.

Och den överdrivna fridsamhet som hon genast återföll i framstod för Malinka som ett hav av absurditet som modern än en gång hade glidit ner i, och hon blev ännu mer förfärad och generad över det än över den orimliga förtrytelse som nyss hade fått städerskan att fara upp.

– Ni förstår, sa hon i extra försonlig ton, och rösten avslöjade hennes brytning, som plötsligt blev mer påfallande, vi väntar på en person som bara har den här adressen att hitta oss på, så om vi flyttar, hur ska han då bära sig åt, säg? Det går helt enkelt inte.

För första gången steg en gruvlig vrede Malinka åt huvudet. Så fort gästen hade gått skrek hon, själv förvånad över att våga tala på det sättet till städerskan, våga ta upp sådant som hon annars bara berörde antydningsvis: – Det var ju en nyhet, vilken upplysning! Så han har vår adress nu? I femton år har han haft vår adress, fast du alltid har sagt att han inte kunde få reda på var vi bodde, och nu ska han komma hit fast han inte har gjort sig besvär på alla dessa år! Det är alltså därför vi inte kan flytta till den där lägenheten som hon erbjuder oss? Det är därför vi stannar kvar i den här ynkliga tvåan?

Där satt städerskan och visste varken ut eller in, och Malinka önskade att hon hade hållit tyst.

Vreden smalt bort. Hon försökte le och kände förfärad att 26

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 26

2014-08-18 08:45

l­ eendet måste likna moderns, opersonligt, på något sätt missriktat och utmanande.

Malinkas mamma började vrida händerna.

– Jag vet inte så noga längre, sa hon osäkert. Du har rätt, din pappa har nog inte vår adress, hur skulle det ha gått till? När jag flyttade därifrån kunde jag ju inte ge honom den, jag visste inte hur jag skulle nå honom, och jag tänkte att det inte skulle vara så svårt att hitta honom här, jag tänkte att visst var det stort, men inte så. Men om vi flyttar nu, så …

– Äsch, vi flyttar inte, mumlade Malinka. Vi har det bra här, vi flyttar inte.

Det verkade faktiskt som om städerskan med den del av sin tankevärld som Malinka inte kunde genomskåda, och som var både förvirrande och irriterande, ansåg att en så stor förändring som att flytta skulle göra slut på den förtröstan som höll henne uppe i hennes blinda, enträgna och trots allt optimistiska sökande efter ett visst ansikte i mängden, och vad hade hon att hoppas så bergfast på utom den där förtröstan med dess ritualer och påbud, där det främsta var förbudet mot att ändra något i det liv som hade sett hennes övertygelse uppstå och ta form, ja, vad hade hon, tänkte Malinka, utom denna vansinniga tillförsikt som kanske gjorde henne märkvärdigare i sina egna ögon?

Kanske var städerskan i själ och hjärta inte alls så blygsam som det kunde tyckas.

Malinka, hennes dotter med det bleka släta ansiktet, hoppades det, hon önskade hett att det skulle dyka upp fåfänga, högmod och självgodhet i moderns absurda väntan och att en sådan inbilskhet kunde göra henne lite mer tilldragande.

För även om städerskan var uppskattad, av allt att döma nästan älskad, av sina uppdragsgivare, så märkte Malinka att de som inte kände henne ofta inte behandlade henne så väl.

Malinka såg aldrig sin mamma bli direkt kränkt, men det gick inte en dag utan att hon fruktade att just det skulle inträffa.

27

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 27

2014-08-18 08:45

Allt inom henne, önskningar, farhågor, skamkänslor var bara förräderi mot städerskan.

Det var därför hon hoppades så starkt att ett skal av gränslöst högmod, ja, till och med omåttlig, sjuklig stolthet skulle skydda moderns hjärta mot hennes egen diamantlika hårdhet, och ändå trodde hon knappast det, för så ödmjuk visade sig städerskan i vanliga fall, så sansad och förnuftig utom då hon talade om Malinkas­ pappa.

Nej, hon trodde knappast det.

Hon trodde snarare att modern fick ta emot förödmjukelser och att det bara var hennes lugn, hennes lätt tillbakadragna hållning och harmlösa leende som hjälpte henne att inte fästa så stor vikt vid dem.

När det började gå snett för Malinka i högstadiet var det inte svårt för henne att dölja det för modern, inte för att hon fruktade hennes missnöje utan för att bespara städerskan all onödig ängslan, för hennes mamma kunde ändå inte göra mycket för henne, allra minst på det här området.

Hon började skriva under betygsrapporterna själv och slutade visa dem för städerskan, som i sin tur verkade glömma att det fanns sådant som betyg och omdömen.

Clarisse Rivière skulle senare dra sig till minnes att Malinka hade gjort sitt bästa för att vara en duktig elev, att hon med all makt hade försökt hålla sig kvar men att det hade börjat gå utför redan i sexan, långsamt och smygande först, men sedan snabbt och med besked, som om hon till sist hade fått sin dom.

Hon skulle dra sig till minnes att Malinka mycket tidigt hade haft ambitioner och att hon känt att goda skolresultat skulle vara ett bättre sätt att förverkliga dem än moderns veliga och okunniga omtanke, ja, hon hade varit mån om att vara duktig och på sitt vis fulländad.

Men hon hade bara lyckats nå upp till den yttre formen av full28

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 28

2014-08-18 08:45

ändning, som om de väldiga ansträngningar som hon tagit på sig hade gjort henne blind för det verkliga syftet med så mycket arbete.

Därmed hade hon blivit ett mönster av flit och ihärdighet, en så väluppfostrad elev att man ofta glömde bort att hon var där.

Hon lämnade punktligt in sina hemuppgifter, skrivna med vacker, tydlig handstil och alltid en aning längre än nödvändigt för att ingen skulle tro att hon försökte maska, fast en sådan misstanke inför ett så allvarsamt, så smärtsamt koncentrerat ungt ansikte inte kunde falla ens den mest skeptiske lärare in, och hennes samvetsgranna uppsatser, som utstrålade ångest och vånda, blev ständigt föremål för nedslående och medlidsamma kommentarer och ett betyg under medel, om också satt något i överkant av medkänsla, i vetskap om den gripande orättvisa som låg bakom.

Det verkade som om Malinka aldrig kunde förstå riktigt vad som väntades av henne. Det enda hon uppfattade rätt var de ut­­ talade eller underförstådda lagar som styr förhållandet mellan elever och lärare, och hon lydde dem med en blandning av intensiv glädje och plågsam noggrannhet och så bokstavligt att hon kunde ha försvunnit utan att någon märkte det, så absolut underkastade hon sig bilden av en elev som inte var annat än ren receptivitet.

Men det som lärarna försökte bibringa henne trängde inte in i hjärnan eller passerade bara rätt igenom och försvann omedelbart.

När hon hade kommit hem satt hon i långa timmar vid skrivbordet, lite avtrubbad, och försökte förgäves koppla ihop de meningar som hon hade skrivit ner i sin prydliga anteckningsbok med det hon kom ihåg av lektionen.

Hon mindes exakt varenda detalj i lärarens ansikte, minspel och klädsel, hon såg sig själv lika tydligt som om hon betraktade ett foto, och hon kände sig väldigt nöjd med den där flickan som höll ansiktet uppmärksamt vänt mot svarta tavlan.

Men vad som hade sagts under den där lektionen, vad den ex­­ emplariska flickan hade hört och trott sig förstå, det kom hon inte ihåg.

29

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 29

2014-08-18 08:45

Hon läste om och om igen det som hon hade skrivit och som inte sa henne någonting, inte stämde med någonting som hon hade i huvudet. Det var bara ett sammelsurium av ord och siffror, av förvirrade begrepp och motsägelsefulla antaganden som hon till sist mödosamt började vrida och vända på för att närmast på måfå finna något att skriva uppsats om med sin vackra runda handstil.

Då kunde det hända att hon glömde bort att det var rena rappa­ kaljan hon satt och skrev, och hon hängav sig åt glädjen i själva framställningen. Hon lade ner mycket tid på att utforma datum, att rita upp marginaler, att skriva invecklade versaler med många slingor och krusiduller.

Malinka, denna oansenliga och ensamma flicka, skaffade sig vad hon kallade för vänner på högstadiet, och ändå skulle Clarisse Rivière inse att det bara hade rört sig om en grupp på två eller tre tonårsflickor, där Malinka hade lyckats slinka in nästan utan att de märkte det, inte så mycket för att minska sin egen ensamhet som för att anpassa sig till kamratlivets regler, sådana som hon med sin osvikliga instinkt uppfattade dem.

Hon visste absolut ingenting om de där flickorna, som aldrig talade förtroligt med henne och verkade fördra henne av nyfikenhet, kanske själva förvånade över sin fördragsamhet och nyfikenhet.

Malinka skulle ha velat få reda på allt om dem, som ett sätt att begripa sig på sin egen tillvaro.

Men trots att hon var så försynt att blickarna gled över henne utan att stanna på någonting, gick flickorna, kanske till och med omedvetet, över till allmänna samtalsämnen när hon var med, och Malinka fick en känsla av att hennes konturlösa kropp plötsligt förmörkade atmosfären som när ett grått moln breder ut sig på himlen.

Men hon anpassade sig, för sådan var ju hennes roll.

Säkert visste hon också att genom att ge upp varje försök till samhörighet med flickorna kunde hon slippa bjuda hem dem till sig, till städerskans hus.

30

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 30

2014-08-18 08:45

För det var otänkbart.

Vid blotta tanken på att hennes väninnor kunde träffa modern fick hon skrämselhicka och måste nästan le åt den orimliga tanken.

Fullkomligt förfärad blev hon en dag när en lärare bad att få träffa hennes mamma, och han såg lätt besvärad ut som om han på förhand visste att det inte skulle bli av, för det var ju totalt orimligt, och då tänkte hon, ännu mer uppskakad, att han lika gärna kunde ha låtit bli.

Men hon svarade ingenting, bara nöjde sig med att nicka med sedvanligt allvar.

Han tog upp det ytterligare en gång och hon nickade på nytt, ingenting mer, och i fortsättningen skulle hon aldrig lyfta ansiktet mot honom, sitt ansikte som sökte gillande.

Hon hämnades på lärarens taktlöshet och dumhet genom att lämna in arbeten där hennes längtan efter det storslagna lyste med sin frånvaro, läxor utan utsmyckningar, utan slingor och färgunder­ strykningar.

Hon fyllde sexton år under sommarlovet och gick aldrig tillbaka till skolan.

Clarisse Rivière skulle alltid minnas den efterföljande tiden med skräckblandad förlägenhet, för slumpen eller ödets nycker verkade vara det enda som hade styrt flickan Malinkas liv, hon som inte hade någonting i huvudet, efter vad hon ofta fick höra på den tiden: Flickan är ordentlig och snäll, men hon har ingenting i huvudet.

Den enda dagdröm som hon så småningom skulle skapa gällde utfrysningen av modern, det respass som hon skulle ge städerskan.

Hon kunde ju inte annat än acceptera omdömet att hon var tom i huvudet, och när hon nu kände hur det fylldes av denna enda fixa idé, att bli av med modern, greps hon av tanken att hon, Malinka, var en dålig människa som inte kunde ta till sig andra tankar än trolöshet.

Utan ett ord gick städerskan med på Malinkas beslut att sluta 31

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 31

2014-08-18 08:45

skolan, kanske för att det inte såg ut som ett beslut utan som en naturlig övergång från ett stadium till ett annat, som när en årstid avlöser en annan.

En morgon när hon gick till arbetet lite senare än vanligt och Malinka fortfarande låg kvar i sängen konstaterade hon med sin lugna röst utan minsta förvåning: – Du är inte på väg till skolan.

– Nej, sa Malinka, jag har slutat.

Mer var det inte. Städerskan nickade och gick till bussen.

Nästa dag sa hon till Malinka att hon hade hittat arbete åt henne, Malinka skulle passa barnen i en familj som hon själv städade åt ibland.

Och Malinka gav sig i väg och vaktade barn utan att tycka att det var vare sig roligt eller tråkigt, och ibland råkade hon av en slump på sin mamma på bussen på kvällen när de skulle hem, men då låtsades hon inte se henne.

Städerskan var finkänslig nog att aldrig ropa på henne.

Malinka satt med ansiktet envist vänt mot fönstret och kände moderns milda, fridsamma, alltid lika välvilliga blick i nacken, och den ursinniga medkänsla som hon upplevde då ruskade om henne som den första klunken starksprit, för så slö var hennes mottaglighet, så avtrubbade hennes förnimmelser.

Hon fortsatte vakta barnen under lovet, som de tillbringade i badorten Arcachon med sina föräldrar.

Det var första gången hon lämnade Île-de-France, och ändå fick hon en känsla av déjà vu när hon såg havet.

När hon var tillbaka i Arcachon sommaren därpå kom hon plötsligt på att ingenting tvingade henne att återvända hem till mamma.

Antagligen hade tanken utvecklats omedvetet sedan året innan, så diffus att hon inte hade kunnat upptäcka den bland de drömmar utan färg eller lockelse som hennes sinne var fyllt av, för hon blev inte förvånad över att se en sådan plan bryta fram eller över 32

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 32

2014-08-18 08:45

att veta precis hur hon skulle göra, både för att säkra sitt eget oberoende och för att hålla sig utom räckhåll för moderns kärlek och omsorger.

Hon gjorde upptäckten att ingenting tvingade henne att för evigt förbli städerskans dotter.

Genast fylldes hon av en iskall känsla som hon trots allt förstod att hon lättare skulle lyckas besegra än de känslor av förtvivlad ömhet som steg upp i hjärtat så snart hon tänkte på sin mamma, denna kvinna som var ännu mer i grunden ensam än hon själv.

Några dagar innan barnen skulle resa hem till Paris sa hon upp sig, och så tog hon tåget ända till Bordeaux och tog in på ett enkelt hotell nära järnvägsstationen.

Hon fick plats som servitris på ett brasserie. Hon skrev till modern att hon inte skulle vara orolig och fick inget svar.

Från och med nu sa hon att hon hette Clarisse. I hennes klass hade det en gång funnits en Clarisse med långt hår som föll ner över ryggen som en silkeslen gardin.

– Clarisse! Kom hit ett tag!

– Jag kommer medsamma! svarade hon med sin glada, en smula dova röst som hon ansträngde sig för att få att låta lite andlös och frågande, för hon tyckte sig ha märkt att det gick hem bäst.

Hon ryste fortfarande av förtjust häpnad när hon hörde sitt nya namn, och även om det hade hänt i början att hon missade att svara så var det slut med det nu, och den person som hon hade blivit, den här Clarisse med det vackra, kastanjebruna, rakfönade hårsvallet, Clarisse med sitt släta, öppna ansikte, piggt och fullt av självförtroende, hon kunde inte låta bli att känna ett milt, ömsint förakt för den som hon hade varit ännu för bara några månader sedan, den där töntiga Malinka som inte ens kunde sminka sig, den oansenliga Malinka med tomt huvud och skrämda blickar.

Hon slutade duka och gick bort mot köket som innehavaren hade ropat ifrån.

33

14-44 N&K Ladivine, 18 aug.indd 33

2014-08-18 08:45

har aldrig träffats och de känner inte till varandras existens.

I en dunkel liten lägenhet i Bordeaux sitter Ladivine Sylla med en samling porslinsfigurer som enda sällskap. En gång i månaden kommer dottern Malinka på besök, pliktskyldigt och i största hemlighet. I tonåren flyttade hon hemifrån och bröt kontakten med sin mor för att hon skämdes, över hennes Fotograf: Catherine Hélie © Editions Gallimard

hudfärg och enkla ursprung, att hon var ensamstående och försörjde sig som städerska.

Ladivine ser fram emot dotterns besök, men får inte ta del av det liv hon lever. Hon vet inte att Malinka numera kallar sig Clarisse, att hon är gift och att hon har en dotter. En dotter som döpts till Ladivine, ett barnbarn som hon aldrig fått träffa.

Mari e N Diaye (f. 1967) är uppvuxen i

Marie N Diaye är tillbaka med en feberlik sorgesång om

Frankrike och bor i Berlin. Natur & Kultur

svek, skuld och ursprung, lika brutal som hänförande.

har tidigare givit ut Tre starka kvinnor,

LADIVINE Marie NDiaye

En mormor och hennes barnbarn. De bär samma förnamn men

Ladivine Marie NDiaye Roman ”Fyra år efter Goncourtpriset bekräftar hon med Ladivine att hon är en av våra bästa författare ... Det är ett sinnligt och mästerligt drama.”

L E NOUVE L OB S E RVAT E U R

Pressröster om Ladivine ”Ett litterärt mästerverk, fantastiskt och ofattbart sorgligt.”

Südd eu ts ch e Z eit u ng

”Romanförfattaren Marie NDiaye, Goncourtprisvinnare 2009, gör med Ladivine en lyckad återkomst. Återigen en lysande berättelse om kvinnor och ursprung.”

L’ E x press

”Ladivine är en häpnadsväckande och gripande berättelse om konsekvenserna av svek.”

De u tsch la nd r ad io Ku lt ur

Pressröster om Tre starka kvinnor ”Tre starka kvinnor är en roman som varje litteraturintresserad människa borde läsa, ja, helst varje människointresserad

som tilldelades Goncourtpriset 2009, och

människa också.”

Mitt instängda hjärta. 2013 nominerades

Sv ensk a D a gbl ad et

hon till Man Booker International Prize.

”Boken är ett litet mästerverk.”

Aft onbladet

Pressröster om Mitt instängda hjärta ”Marie NDiaye är något så ovanligt som en författare med en gudabenådad skrivförmåga och något att säga. Något viktigt, akut och komplext.”

Sv ensk a D a gbl ad et

”Mitt instängda hjärta är mästerligt komponerad, rent av storartad litteratur.”

Gö tebo rgs -Po sten

Omslag : Mikael Engblom Omslagsfoto: © Tresors

ISBN 978-91-27-13801-8

9 789127 138018

Ndiaye_Ladivine_Cover_140820.indd 1

2014-08-29 15:58