9789177015710

K at i H i e k k a p e lt o Kolibri

Kati Hiekkapelto

Kolibri Översättning av Marjut Hökfelt

D e n natten agerade John Blund hantlangare åt Gestapo. När han surr-surr surr-surr gav sig ut på sin runda, la han de blå paltorna i tvätten och tog på sig en lång skinnkappa och blänkande stövlar, slängde in mig i bilen och körde i väg. Hans bälte hade ett snabb­ öppnat spänne. Gissa varför. Och jag vågade verkligen inte somna, trots att färden var lång.

Jag har sett stympade och stenade personer, på riktigt, när jag var liten, och borde väl vara traumatiserad på nåt sätt, men det är jag inte. Men jag vet hur min egen kropp ser ut som död och jag har hört talas om tjejer som trillat ner från balkongen, änglar från Rinkeby och Clichy-sous-Bois som inte kunde flyga. Och jag känner en tjej som bara försvann, wallahi. Alla visste att hon skickades till sitt gamla hemland för att bli hustru åt nåt pervo med stor mage, guldtand och tjocka korvfingrar. På så sätt bevarades familjens heder, håhå jaja hela släkten suckade lättat och klistrade på ett »allt är så jävla bra«-leende på sina läppar for ever. Alla förutom den där tjejen förstås. Och pervot fick en kul leksak. Nåt att sticka in sina stinkande korvar i.

John Blund körde mig till farbror och faster i en annan stad och en annan förort, till en soffa i ett vardagsrum, och där låg jag sen helt apatisk och lyssnade på varenda knäppning, typ när kommer de och dödar mig. Jag hörde hur faster spolade vatten ur kökskranen. Pratade viskande i telefon. Tisslade med farbror.

Prasslade med nåt. Jag vet inte hur de var farbror och faster åt mig, sådär finskt sett alltså. Såvitt jag vet bor alla mammas syskon i Sverige och pappas enda bror dog för länge sen. De här var farbror och faster sett på vårt sätt. Urgamla bekanta. Nåt slags släktingar till pappa. De gick aldrig och la sig och de åt säkert inget heller, fast de kom med lite bröd åt mig till soffbordet. De var liksom hela 5

tiden i beredskap. Vad var det för order de egentligen väntade på?

Släng ner flickan, hoppsan en olyckshändelse. Eller flyget går om två timmar, vi har biljetterna!

Soffan luktade Kurdistan. Jag fattar inte hur de lyckas bära med sig och bevara den lukten överallt: i soffor, mattor, gardiner, kläder och garderober, matskafferier, sängar, lakan, tapeter, T V:n, tvålen, håret, huden. Vad för de med sig den i? Nån burk eller? Och hur kan den liksom bevaras i flera hundra år trots ett avstånd på flera tusen kilometer? Eller är det verkligen så där som de sjunger, att Kurdistan är luften som jag andas?

Farbror och faster bevakade varje rörelse jag gjorde och lät mig inte ens stänga toadörren när jag gick och pinkade. Som om jag hade kunnat försvinna genom nåt avlopp eller ventilationsrör.

Det fanns ju inte en chans för mig att försöka fly. Jag räknade nog stegen och tiden det skulle ta att rusa bort till hallen och ytterdörren, rafsa upp låsen och störta ut i korridoren och friheten och ropa på hjälp. Men farbror och faster vaktade i köket, som låg längs den där evighetslånga vägen, dörröppningen som ett vidöppet gap i hallen, näst efter ytterdörren. De hade självklart hunnit hoppa på mig innan jag var ute. Och jag visste att dörren var låst och att farbror hade nyckeln. Det hade man sagt till mig klart och tydligt samtidigt som man låste och la på säkerhetskedjor och mellandörren trycktes igen som en regel för en celldörr. Jag skulle ju vara trygg i Finland. Ändå var jag mer rädd nu än jag nånsin varit som liten där det fanns blodpölar på gatorna men där pappa och mamma ändå skrattade ibland.

Jag kunde liksom inte bara ligga där och vänta på att den där jävla KGB -John Blund skulle smyga in genom dörren och säga NU och att de sen skulle göra mig riktigt illa. Jag var tvungen att agera.

Jag rotade fram mobilen ur handväskan. Det första miraklet var att de hade glömt att ta den ifrån mig. En helt ofattbar blunder. De var nog också helt nerviga.

Jag knappade in numret som man hade lärt oss i skolan redan den första skoldagen, trygghet framför allt, yeah, sånt är Finland.

När jag var liten var jag rädd för blotta tanken på att behöva ringa, 6

att det skulle börja brinna eller att mamma skulle få en hjärtattack och jag inte skulle kunna säga varför jag var i nöd. Att de ändå inte skulle förstå vad jag sa. Numret ökade inte min känsla av trygghet det minsta utan fick den att vackla ännu mer, så att den svajade och gnisslade och knastrade. Jag drömde mardrömmar om alla möjliga nödsituationer. Jag planerade hur jag skulle springa över till grannen som jag hade gjort där hemma, men det började också kännas osäkert efter ett par veckor när jag insåg att jag inte alls visste vilka som bodde granne med mig, förutom en tant på bottenvåningen som spottade på mig.

Nu kan jag de rätta orden. Jag kan ett helt nytt språk och jag kan det bättre än det förra och kan till exempel ringa Skogsstyrelsens riksväxel och de skulle inte höra Kurdistan för mina susande tallskogar.

Och jag vet också att man här kan lita på polisen, i alla fall i princip och om man inte råkar vara ett Dublin-fall eller rent allmänt en defekt sopa som enligt diktatorerna på Migrationsverket ska skickas tillbaka. Det är jag inte. Jag har medborgarskap. OMG vad jag garvar åt det, men jag måste säga det: jag är ju helt officiellt finsk. En lottovinst fastän jag inte är född här, kanske inte direkt sju rätt, men sisådär sex och ett tilläggsnummer i alla fall. Jag hade inget annat val än att försöka tro på mirakel. Jag ringde larmnumret.

7

8

AUGUSTI

9

10

1 S k o g e n som började som ett videsnår längs motionsspåret var ljudlös. Grenverkets skuggor upplöstes i den fallande skym­ ningen. De ljusa joggingskorna dunsade dovt mot löpmattan av sågspån. Fötterna hamrade mot marken, de starka och vältränade musklerna jobbade effektivt och hjärtat slog med exakt rätt puls. För att känna det behövde hon ingen pulsmätare, tänkte aldrig skaffa någon sådan. Hon kände sin kropp och visste vad man kunde kräva av den. Efter den första kilometern började den lätta stelheten ge med sig, fötterna kändes lättare och andningen blev jämnare, löpningen hittade den vällustigt avslappnade rytm som man skulle kunna fortsätta i ända bort till världens ände.

Den fuktiga syrerika luften, uppfriskad av regnet, var lätt att andas in. Lungorna drog in och blåste ut den som blåsbälgar som inte skulle tröttna i dag. Svetten hade redan blött ner hela kroppen. Om jag stannar nu och klär av mig, skulle jag glänsa precis som den blöta skogen, tänkte hon. Tårna kändes varma. Handskarna hade hon fått stoppa ner i fickan för länge sedan, trots att hon frusit om fingrarna när hon gett sig ut.

Svettbandet runt huvudet sög i sig dropparna som ville rinna ner i ansiktet, det mörka håret var genomvått vid rötterna. De jämna stegen hamrade mot sågspånet, världen krympte kring deras monotona rytm och tankarna tömdes för ett tag. Allt som fanns var steg, steg, steg, steg, inget annat i den här onda världen.

Sedan började det kännas i knäna. Andningen tätnade, trött­ heten började så smått ge sig till känna. Hon fick sakta ner lite för att orka ända hem. Det var inte långt kvar nu. Där skymtade redan det omkullfallna trädet där slutspurten alltid började.

11

Den svartskiftande tjocka stammen hade när den föll slitit med sig några smala björkar. Trädroten stod rakt upp som ett vilt troll. Hon hade ofta tänkt att den vore lätt att gömma sig bakom.

I ett annat motionsspår bröts tystnaden endast av frasandet från en ensam löpares joggingoverall. Skogen var tyst, havets brus hördes inte. Fåglarna kan väl inte ha gett sig av ännu, eller har de gått och lagt sig, tänkte löparen just som en kråka skrek till alldeles bredvid henne. Hon ryckte till av det plötsliga ljudet, hjärtat hoppade till av förskräckelse, och strax därpå hördes någonstans från sidan ett prasslande, som av grenar som böjdes undan och sedan sprätte tillbaka igen. Någon rörde sig i skogen.

Nej, inte någon utan något: en fågel, en igelkott, någon insekt, du milde tid så där låter väl ingen insekt, kanske en räv eller en grävling, skogarna är ju alltid fulla av djur, det är inget att vara rädd för, upprepade hon nervöst för sig själv, försökte på så vis lugna sig, men lyckades inte riktigt. Hon ökade farten och sprang nu alldeles för fort. Kaoset i hennes liv snurrade runt i ett enda virrvarr i huvudet och hon sprang för att tömma sig själv på det, hade sprungit som en besatt hela sommaren fram till den här kvällen. Om ändå terminen kunde börja snart, tänkte hon, så man kom bort härifrån, bort från allt det gamla, för att inleda ett nytt kapitel i livet med ett oskrivet blad. De här fraserna hade hon upprepat för sig själv ända sedan hon fått antagningsbeskedet till universitetet. Ändå kändes det som om hon inte skulle komma loss.

När entrédörren knäppte igen befann hon sig redan på första våningen. Ett sista ryck, full fart uppför trapporna till fjärde och fastän helvetets eldar brände i vaderna visste hon att hon skulle klara det lätt. Kvällens runda var ur träningsprogrammets lättare del, en knapp timmes lunk i behaglig takt, ren glädje och njutning. Hon klädde av sig de svettiga kläderna i en hög på hallgolvet, ställde sig i duschen, öppnade kranen och lät det var­ ma vattnet skölja av den röda, pulserande huden, spola bort de 12

fräna svettpärlorna och den löddrande tvålen genom avlopps­ rören som löpte kors och tvärs under staden, till reningsverkets huvudbry, för att sysselsätta många män. Tanken roade henne.

Efter duschen svepte hon in sig i en tjock, vit badrock, snurrade in det svarta håret i en båge i en handduksturban, öppnade en ölburk och gick ut på balkongen för att röka. Ovänlig betong och svarta fönster ovanpå varandra. Förorten. Genom vilket jävla infall hade hon hamnat här nu igen? Hon skrattade högt åt förorten, som sin vana trogen försökte luras. Nu låtsades den sova. Men hon visste att det var bluff. Hade sett allt som fanns gömt innanför de här stenväggarna. Men efter löprundan bekymrade det henne inte direkt och morgondagen plågade henne märkligt nog inte med sitt antågande. Endorfinerna skakade om nervsystemet till en nöjespark och det kändes ännu himmelskt när hon gick och lade sig. Jó éjszakát, viskade hon för sig själv och somnade.

Löparen joggade andfått i den återigen tysta, skymmande sko­ gen. På de mörkgröna löven glänste ett regn som inte hade nått ända ner till marken. Bakom henne hördes ett högt knakande.

En älg är det, eller en räv, tänkte hon, men trodde fortfarande inte på sig själv.

Hon sneglade omkring sig. Det är för tyst, tänkte hon, helt onaturligt ljudlöst. Hon svor inom sig för sin höga fart, orkade inte springa ett enda steg till, och fastän hon var rädd på allvar och fort ville därifrån var hon tvungen att sakta ner och gå. På det här viset förbränns inte fettet, det blir bara mjölksyra och man orkar ingenting i morgon. Och kroppen måste bli mer slimmad. Måste. Allt måste förändras, skällde hon på sig själv för att försöka få bort tankarna från den hotfulla skogen och skuggorna som tycktes iaktta henne. Knäppis, sa hon högt till sig själv. Jag håller säkert på att bli knäpp och det är rätt åt mig.

Jag måste bara glömma allt, sluta ställa till det för mig, slicka mina sår och fy fan vilka klichéer igen, kom på något unikt åtminstone. Hennes röst dränkte prasslet som hördes ur skogen.

13

Flämtande gick hon den sista halvkilometern till bilen, det kändes som om hon knappt skulle orka ens det, att hon aldrig skulle nå fram. Och precis när den gula bilen nästan skymtade bakom ett buskage och hon redan log åt sin fåniga fantasi fick hon syn på en mörk gestalt framför sig. Någon satt nedhukad i motionsspåret. Plötsligt reste sig gestalten och kom snabbt emot henne.

14

2 E t t veritabelt regnmoln dolde himlen för fjärde dagen och regnade oförtröttligt ner över staden. Vädret var grått och rug­ gigt. Fotgängarna kryssade sig fram i morgonrusningen med sina paraplyer och väjde för stänket från bilarna. De klokaste använde gummistövlar. Sommaren tycktes ohjälpligen vara över, fastän huden inte alls ville släppa taget om solgasset och havsvattnets beröring. Skolorna hade börjat, industrisemestern var slut och samhället hade snurrat i gång för fullt igen: till jobbet, hem, till jobbet, hem, inte slöa på bryggor eller blåsa maskrosfjun längre.

Kvart i åtta öppnade Anna ytterdörren till det stora förvalt­ ningshuset i centrum i sin forna hemstad och klev in i den ständigt vakna entréhallen. Hon kastade en blick på klockan och konstaterade att hennes nye chef var sen. Hon rotade fram puderdosan ur handväskan och petade luggen i bättre läge, lade på lite mer läppglans. Hon försökte andas djupt. Det knep i magen. Hon kände sig kissnödig.

Neonljusen sisade bakom sina gallerskärmar. Anna hade sovit dåligt i alla fall. Hon hade vaknat på småtimmarna och börjat spänna sig. Ändå var hon inte trött. Adrenalinet gjorde de morgonstela sinnena spänstiga.

Det förgångna hade för en vecka sedan återgått till nutid, när Anna med en hyrd skåpbil och ett par kollegors hjälp hade flyttat sina få möbler och saker flera hundra kilometer bort från studieorten, där hon efter att hon blivit klar med sin utbildning hade haft diverse korttidsanställningar. En stor del av sakerna var desamma som när hon gav sig av för att studera tio år tidigare.

Anna hade hyrt en lägenhet i Koivuharju, samma förort 15

där hon tillbringat sin ungdom och där Ákos fortfarande bodde. Områdets rykte lockade inte särskilt, men hyrorna var överkomliga. Annas efternamn i plastversaler fastpetat på brevinkastet väckte ingen förvåning hos de övriga boende i huset. Inte ens hennes relativt höga utbildningsnivå skilde sig särskilt mycket från den genomsnittliga boendeprofilen, för i Koivuharju bodde förvånansvärt många lärare, läkare, ingen­ jörer och fysiker med utländsk bakgrund. Den enda påtagliga statistiska skillnaden var att Anna jobbade och hade ett fast jobb som motsvarade hennes utbildning. Koivuharjus fysiker blev förvånade om de fick rycka in som städare.

Koivuharju sågs inte som en plats man ville till utan där man hamnade. De boende i centrum och dess närhet kände till områdets namn och anseende, men inte hur det såg ut där.

Trapphusens svåruttalade efternamn skulle kanske rentav ha skrämt dem.

Anna strävade inte efter någon centralt belägen lyxlägenhet med högt i tak. Hon hade alltid känt sig mer hemma på fasa­ dernas avigsida, i skuggorna och bakgränderna.

Det var kanske därför hon hade blivit polis.

Poliskommissarie Pertti Virkkunen anlände nästan tio minuter försenad. Den småväxte, mustaschprydde mannen hade passe­ rat femtiostrecket och såg ut att vara i stålkondition. Han tog emot Anna med ett entusiastiskt leende och skakade hennes hand så att det knakade i axelleden. »Vi är så glada över att ha fått hit dig«, sa Virkkunen. »Det är verkligen fint att få in en polis med invandrarbakgrund i vårt team. Det här har de ju i åratal pratat om i strategierna på riksnivå men här har vi inte sett till minsta polisassistent. Som är invandrare alltså. Annars är ni ju välbekanta. Eller alltså…« Virkkunen blev generad. Anna fick lust att säga något drä­ pande och få honom att slingra sig skamset, men eftersom hon inte kom på något snabbt lät hon det vara. »Du kan ta det lugnt de två första dagarna, bekanta dig 16

med huset och människorna. Vi har inget särskilt brådskande på gång just nu så du kan börja i lugn och ro«, småpratade Virkkunen och förde Anna från avdelning till avdelning. »Det här är ju din första tjänst och överlag din första anställ­ ning på kriminalsidan, så på så vis får du tid på dig att komma till rätta och bekanta dig med våra rutiner. Vi inleder varje morgon med ett möte klockan åtta. Det fungerar huvudsakligen som en lägesrapport och arbetsfördelning. Analysgruppen har möte en gång i veckan. Du får närmare tider och ditt arbets­ schema från vår sekreterare.« Anna nickade och följde efter Virkkunen samtidigt som hon försökte memorera var korridorerna och avdelningarna låg, bilda sig något slags uppfattning om planritningen. Sommaren efter gymnasiet hade hon jobbat som extrahjälp på polishusets tillståndsavdelning på det stora kontoret på gatuplan, hjälpt till med hanteringen av hundratals passansökningar när människor precis innan de skulle åka i väg på semester upptäckte att deras resehandlingar gått ut, arkiverat och stämplat, organiserat skåp och kokat kaffe och resten av tiden rentav fått bekanta sig med de olika skedena av passtillverkningsprocessen. I övrigt var huset obekant för henne. Det kändes labyrintartat som stora hus alltid gör i början.

Virkkunen ledde Anna till våldsroteln på fjärde våningen och till sitt eget kontor. Rummet var stort och ljust. Det låg mitt i korridoren mitt emot fikarummet. Mapparna och papperen stod i pedantisk ordning i hyllorna längs väggarna och datorn på skrivbordet var avstängd. I fönstret hängde tre prunkande ampelväxter och på golvet växte en yuccapalm som var stor som ett träd. På bordet stod ett foto av en blond kvinna och tre blonda barn. De log mot en bakgrund av exotisk sandstrand, hav och solsken, så som en lycklig, semestrande familj ska göra.

En rullvagn i rostfritt stål med en termos och kaffekoppar hade skjutits in i rummet. I en korg under en duk väntade de obligatoriska bullarna. Anna funderade på om hon skulle kunna med att tacka nej. Rummet var så stort att det rymde 17

ännu ett bord för möten. Kring bordet satt tre personer och väntade, poliser i civila kläder. »God morgon, allihop«, sa Virkkunen. »Det här är alltså vår nya polisinspektör, Anna Fekete.« Av poliserna reste sig genast två upp och kom fram för att hälsa på Anna. »God morgon och hjärtligt välkommen till vårt gäng, jätte­ härligt att få in en till kvinna i gruppen, de där grabbarna går en verkligen på nerverna ibland. Jag heter Sari. Sari Jokikokko-Pennanen, jag skulle tvunget ta det här monstruösa namnet.« En lång och smal kvinna ungefär i Annas ålder log med hela sitt väsen och sträckte fram sin smala hand, fattade med ett behagligt fast och varmt grepp Annas hand. »Hej, allihop. Det uttalas förresten Fäkätä. Jättekul att kom­ ma hit och jobba, fast lite nervös är jag allt.« »Helt i onödan, fåglarna kvittrade om att du är en jävligt bra polis, vi är jätteglada över att ha fått hit dig. Men du, du pratar ju enormt bra finska, man kan inte ens höra nån accent«, sa Sari. »Tack. Jag har bott i Finland ganska länge.« »Jaha, hur länge då?« »Tjugo år.« »Då var du ju bara ett barn när du kom hit.« »Nio, för vi kom på våren. Jag fyllde tio den sommaren.« »Wow. Du måste berätta allt om det nån gång, men du, det här är Rauno Forsman.« En likaså omkring trettioårig man med trevligt utseende sträckte fram handen och hälsade på Anna med en nyfiken blick i sina blå ögon. »God morgon och välkommen också för min del.« »God morgon, god morgon, roligt att träffas«, sa Anna och kände hur de tusentals vingarna i magen slutade fladdra och hur spändheten i nackområdet började släppa. Hon tyckte om de här människorna, i synnerhet Sari.

Den tredje personen vid bordet satt kvar. Virkkunen skulle 18

just vända sig till honom med ett förargat uttryck i ansiktet när han öppnade munnen. »God dag«, sa mannen någorlunda åt Annas håll och vände sig genast till Virkkunen: »Det kom in ett samtal till larmcentralen i natt, nån nyfin­ ländare, eller vad man nu ska kalla dem numera, ringde i nöd om ett dödshot. Så ska vi sätta i gång och jobba?« Virkkunen harklade sig. »Esko Niemi«, sa han till Anna. »Din partner.« Från Eskos kopparrosmönstrade, hängande kinder hördes en fnysning. Eller var han förkyld, tänkte Anna och hälsade på sin partner. Mannen reste på sig och sträckte fram handen mot Anna. Den var stor och grov, en sådan som man kun­ de föreställa sig kasta brottslingar i finkan med en stålsäker handrörelse, men greppet var oväntat nog motbjudande slappt.

Anna avskydde sådana handslag. De gav ett opålitligt första intryck av en person. Och han såg henne fortfarande inte i ögonen. I detsamma uppmanade Virkkunen dem till att ta kaffe och poliserna gick mot vagnen, där en frestande doft steg upp. Den lätt spända stämningen släppte, ett förtroligt sorl av röster omgav Anna. Den färska, fortfarande varma bullen smakade gott.

När kaffet var urdrucket och bullarna uppätna bad Virkku­ nen Esko berätta närmare om nattens händelser. »Flickan hade uppgett sin hemadress, den ligger i Rajapuro, och en patrull var där på småtimmarna, men hon var inte hemma. På plats fanns pappan, mamman och två yngre syskon, men inte flickan själv. Familjen, de är förresten kurder, hade fört ett sånt jalla jalla-liv att hela huset vaknade«, fortsatte Esko. »Flickan? Var den mordhotade en flicka?« frågade Anna. »Jag sa ju precis det«, svarade Esko utan att se på Anna och fortsatte: »Flickans pappa sa att hon är och hälsar på hos släktingar i Vanda. Och det nämns här att det var pappan som skötte snacket i övrigt också. Sonen i familjen, 14-årige… det kan ju 19

inte en människa komma ihåg vad de heter«, muttrade Esko och prasslade med pappersbunten på bordet medan han letade efter pojkens namn. »Mehvan. Jo, den här 14-årige Mehvan agerade tolk.« »Kallade man inte dit en riktig tolk?« frågade Anna. »Barn får ju inte användas som tolkar, och vid nåt så grovt dessutom.« »Det är klart att man gjorde, men den jourhavande tolken var på sjukhuset på ett annat uppdrag. Nån annan tolk fick man inte tag på i tumultet och det hade ju varit ett rätt stort slöseri med samhällets resurser, OB -tillägg och allt för två tolkar. Så patrullen fick order om att reda ut situationen så långt som möjligt på en gång. Och utredd blev den. I allvarliga ärenden kan man inte vänta. Grabbarna gjorde precis som de blev tillsagda.« »Precis som i Bosnien«, viskade Anna. »Va?« sa Esko.

Han såg äntligen med sina svullna, röda ögon på Anna.

Anna försökte stirra tillbaka utan att röra en fena. Hon kände redan avsmak för den där mannen, trots att hon inte hade känt honom i mer än några minuter. »Inget. Jag sa inget.« Anna var tvungen att sänka blicken.

Esko hämtade mer kaffe med ett belåtet uttryck i ansiktet. »Nå, i vilket fall som helst såg allt slutligen ut att vara helt okej i lägenheten«, fortsatte Rauno i försonlig ton. »Ingen av familjemedlemmarna visste vad i hela friden dottern hade gjort och varför. Vanda åkte ut för att kolla var flickan höll hus. Flickan, hon heter förresten… ett ögonblick… Bihar hittades välbehållen där hon skulle vara. Hon förklarade för Vanda-patrullen att nån kanske hade busringt i hennes namn.

Eller så hade hon drömt nån mardröm och ringt yrvaken. Hon går tydligen i sömnen ibland. Och pratar. Och kommer inte ihåg det efteråt.« »Väldigt tveksamt«, sa Anna.

20

»Det tycker jag med«, sa Sari. »Vad är det för tveksamt med det om flickan själv säger att hon ringt av misstag«, sa Esko. »Vem ringer larmcentralen av misstag?« frågade Sari. »Men fan de ringer ju dit när de låst inne nycklarna eller om sällskapspudeln har nåt klegg i ögat«, sa Esko. »Det är skillnad. Nu handlar det om att ringa av misstag«, sa Sari. »Hur gammal är den här Bihar?« frågade Anna. »Sjutton«, svarade Rauno. »En sjuttonårig kurdisk flicka som ringer larmcentralen om att hon är dödshotad. Jag tycker att det låter som en mardröm ur verkliga livet«, sa Anna. »Och skulle man ha släppt i väg henne ända till Vanda på egen hand?« tillade Sari.

Esko sa inget. »Vi lyssnar på inspelningen från larmcentralen«, sa Virkku­ nen. »Sätt i gång den, Esko.« Först en sekunds raspande. Jourtelefonistens sakliga röst. Sedan, mycket tyst, en flickas viskning. »De dödar mig. Hjälp mig. Min pappa dödar mig.« Telefonisten ber henne att upprepa.

Flickan säger inget.

Telefonisten frågar var flickan befinner sig. Flickan uppger sin hemadress och avbryter samtalet. »Flickan var skräckslagen«, sa Anna. »Ja, det var hon«, instämde Sari. »Hon var livrädd att nån skulle höra.« »Varför sa hon inte var hon var?« frågade Rauno. »Kanske visste hon inte det«, föreslog Sari. »Kanske ville hon skicka polisen rakt till getingboet«, sa Rauno. »Antagligen visste hon inte exakt vilken adress hon befann 21

sig på, hemadressen var den enda hon säkert kunde uppge och hon hade bråttom, var livrädd«, sa Anna. »Hon ville kanske bara reta pappsen«, fnös Esko. »Intervjuade de mamman i familjen?« frågade Anna. »De försökte, patrullen antecknade i fetstil att mannen hela tiden svarade. Och Mehvan«, sa Rauno. »Självklart.« »Vad ska vi göra med det här nu, då?« »Det är bara att starta en utredning. Nåt egentligt hedersvåld känner ju inte Finlands lagstiftning till, men det kan ju vara fråga om åtminstone olaga hot och kanske rentav frihets­ berövande. Nu är det måndag morgon och flickan befinner sig i Vanda. Borde inte barn i den åldern vara i skolan?« sa Virkkunen.

Esko gäspade högljutt på sin stol och började med uttråkad uppsyn pillra på sin mobil. »Skolplikten upphör mig veterligen vid sjutton års ålder«, sa han. »Esko, du ordnar med kallelserna till förhör redan i dag«, beordrade Virkkunen. »Hmh.« Esko strök bort bullsmulorna ur mungiporna och såg likgiltig ut. »Bihar, pappan, mamman, brodern och lillasystern, hela familjen ska hit så fort som möjligt. Och boka in en tolk, eller två om det behövs. Rauno och Sari, ni kollar upp släktingarna i Vanda, be om assistans där. Anna, du skulle kunna ta reda på vad som gjorts tidigare i liknande fall.« »Okej«, svarade Anna. »Jag får dåliga vibbar av det här. Som om nåt varsel knackar på«, sa Sari.

Just då knackade det på dörren. En kvinna kikade in genom dörrspringan och nickade till hälsning. »I Saloinen, i Selkämaas motionsspår, har man hittat en död kropp«, meddelade hon.

22

Alla tystnade och tvärstannade. Sari och Rauno såg på var­ andra med ett överraskat, klentroget uttryck i ansiktet. Eskos kaffekopp stannade upp på väg mot munnen. Virkkunens röst stack hål på ögonblicket. »Så var det med den lugna starten, Anna«, sa han.

23

3 A n n a F e k e t e sniffade. Regnet hade förstärkt skogens ty­ piska lukter. Den murknande förnan under träden blandades med doften av blöta sågspån. Möglet inledde sin höstlånga fest men luften kändes ändå frisk. Vinden prasslade i de klenvuxna björkarnas och de täta videsnårens grenar. Bladen stretade på gröna och rasslade i regnet.

Den två mil långa sträckan från staden ut till Saloinen hade gått söderut längs den livligt trafikerade landsvägen. Före det snabbt växande centrumet hade Anna svängt in på en grusväg som ledde bort mot stranden. Den slingrade sig omkring tre kilometer mellan skogsdungar och paketåkrar och utmynnade vid en liten rektangulär, igenvuxen parkeringsyta. Vid sidan av parkeringen hade en slemmig klunga smörsoppar ploppat upp.

Framför den stod en blåvit polis-Saab parkerad, en gul Fiat Uno samt Eskos civilbil. Bredvid bilarna stod uniformerade ordningspoliser.

I dag har jag intervallträning, upptäckte Anna att hon tänkte när hon såg på motionsspåret som började bakom parkeringen och inhägnades av gula band. Spåret försvann in i skogen precis som bandet som avgränsade området. Drygt tvåhundra meter bort låg en död människa, berättade polismännen, men ända dit kunde inte blicken tränga genom skogsdungen.

Kroppen hade hittats på morgonen strax före nio. Den upptäcktes av den 86-åriga änkan Aune Toivola, som bodde i närheten och som var ute på sin morgonpromenad. Hon hade för vana att kliva upp klockan sju varje morgon, koka en kanna kaffe och dricka hälften före och hälften efter sin dagliga morgonrunda. Och som vanligt hade hennes promenad även den här morgonen gått mot motionsspåret i närheten 24

av stranden. Aune hade alltid en mobil med sig i fickan. Den hade införskaffats av oroliga släktingar och med den hade hon tillkallat polisen.

Esko hade åkt i väg ensam i sin egen bil. Det hade irriterat Anna, trots att hon egentligen inte längtade efter en stund på tu man hand med honom. Men ändå.

Anna klev ur sin bil, hälsade på poliserna och gick bort till patrullbilen. Aune Toivola satt där med Esko. De uniformerade ordningspoliserna pratade sinsemellan medan de väntade på tillstånd att få lämna platsen. Anna lade märke till den yngre och stiligares blick, som hade fastnat på henne på en gång när hon dök upp och som nu gled nedåt mot bakdelen när hon böjde sig ner mot den gamla.

Aunes rynkiga ansikte var en aning frustrerat. Anna hann inte ens presentera sig. »Jag har redan berättat allt för de här trevliga unga männen«, sa Aune kärvt. »Nu vill jag åka hem. Mitt kaffe kallnar. Jag har redan huvudvärk. Hemsjukvården kommer på besök om en stund och de blir rädda om jag inte är hemma.« Gumman var uppenbart trött och störd av att hennes mor­ gonrutiner rubbats.

Esko log i framsätet. »Aune och jag har redan gått igenom allt. Det räcker så här«, sa han och knackade på den blå anteckningsboken i handen.

Det kan ni inte ha hunnit göra, tänkte Anna tyst inom sig.

Du var här högst tio minuter före mig. »Jag skulle ändå vilja ställa några frågor själv«, sa Anna och riktade sina ord till Aune. »Sen kan ni åka hem. Det tar inte lång stund.« Den gamla fnös, men sa inget. Esko slutade le. »Bor ni i närheten?« »En knapp kilometer bort. Selkämaavägen 55, det är den där grusvägen som leder hit från landsvägen«, sa Aune surmulet och viftade med sin rynkiga hand mot vägen som ledde bort från parkeringen.

25