9789176991220

Undan frostpiskan/ Flickan från fjällbyn

1

2

BERNHARD NORDH

UNDAN FROSTPISKAN/ FLICKAN FRÅN FJÄLLBYN

3

Utgiven av Bernhard Nordh-sällskapet 2016.

Omslagets framsida är hämtad från upplaga tryckt 1938 och baksidan från upplaga tryckt 1945. Texten hämtad från språkligt redigerad upplaga tryckt 1996.

Denna roman utgavs 1938 med titeln Undan Frostpiskan. 1944 gavs den ut under titeln Flickan från fjällbyn och slog då försäljningsrekord med 60 000 ex sålda på en månad.

Bernhard Nordh-sällskapet som bildades år 2000 verkar för att öka intresset för och spridningen av Bernhard Nordhs litterära verk bland läsare i alla åldrar och att stimulera vetenskaplig forskning kring hans författarskap.

ISBN 9789176991220 © Bernhard Nordh l938 Tryck och förlag: BoD 2016 4

FÖRORD

Nödår. Emigration.

Det är det eftermäle 1800-talets senare hälft lämnar till historien. Men nödåren tog inte slut med det gamla århundradet. I norra delar av Norrland inleddes 1900-talet av en rad svältår, som särskilt drabbade fjällbygderna invid och ovan odlingsgränsen. Höst efter höst bet frosten sönder potatisen och kornet, och fjällbönderna såg ingen annan utväg än att sälja sina gårdar till skogsbolagen och utvandra. Men trots att hela byar avfolkades syntes inte en enda fjällbo i svenska hamnar. Man hade tjugofem, trettio mil – ja, mera – till närmaste. Det var vid norska kusten man fick ta emot skaror av vandrande svenskar, som under oerhörda strapatser tagit sig över de vilda gränsfjällen.

Föreliggande arbete rör sig inom ramen för denna utvandring. Jag ber att få framföra mitt tack till Gunnar Mattsson i Kroksjö för det material han välvilligt ställt till förfogande.

Navestabro i januari 1938

Författaren

5

KAPITEL 1

S

å gott som helt omgiven av skogklädda berg låg byn Kroksjö med sina grå timmerstugor och steniga åkertegar. Bortom skogsbergen reste sig i väster trädlösa fjällhedar, som i svepande linjer drog upp mot grannfjällens isiga snötoppar. I söder sluttade höjderna ned mot Grundsjömyrans träskartade björnmarker. Åt öster fanns en glugg ut mot världen: Två glittrande sjöar, som likt ett par ögon var infattade i vildmarkens hårda ansikte. Norrut var synvidden stängd. Det hjälpte inte att gå upp på den närmaste skogshöjden. Nya höjder reste sig nära intill, och avståndet var för stort för att man skulle kunna höra bruset från Ångermanälvens skummande strömfåra. Ville man se något åt norr, så måste man klättra upp på Gittsfjället. Därifrån vidgade ödemarken ut sig. Malgomajs långsmala vatten sög sig mot öster från Stalonbergens branter, och i nordväst skymtade Marsfjällets hotfulla stenklumpar.

Som en yttersta förpost låg Kroksjö där i odlingens utmarker, drygt en mil ovan den av myndigheterna uppdragna odlingsgränsen. Den förste nybyggaren hade slagit sig ned där under förra hälften av 1800-talet och skulle väl knappast ha kunnat drömma om att hans ensliga nybygge en gång skulle komma att rymma så många människor. Byn var överbefolkad till bristningsgränsen. Det fanns stugor, där två till tre familjer sökte samsas om det snåla utrymmet. Somliga hade funnit trängseln olidlig och byggt sig små kojor i de kringliggande bergen.

6

Folket i bergen fick även under goda år kämpa mot hopplös fattigdom. Markerna var för "utskjutna" för att det skulle gå att livnära sig på jakt och fiske. En del sökte bryta upp små tegar kring sina kojor, men det var som att gräva i ett stenröse. Växte det litet potatis, så fick man vara storbelåten.

Korn var inte att tänka på.

Det var bönderna nere i själva byn som fick räcka en hjälpande hand, när skåpen var tomma hos släktingarna i bergen.

Nu stod alla skåp tomma, ty fruktansvärda nödår strök som gissel över nordmarkerna. 1899 frös allting bort. Året därpå fick man nätt och jämnt halv skörd, och 1901 var torkan så svår att ladorna stod tomma, när vintern kom. De två närmaste åren svältår – långa, grymma vintrar – svält – svält!

Korna lämnade inte en droppe mjölk och måste släpas ut när det blev vår. Fisk var mest det enda som fanns att äta. Fisk – fisk – dag ut och dag in. Somliga fick kväljningar bara av att se den på bordet. Salt blev den fram på vintern eller också sur och halvrutten. Barnen blev sjuka. De fick påsar under ögonen, och deras magar svällde upp till små tunnor. Blev det inte slut på nödåren, så hotades byn av undergång.

Mitt uppe i detta elände fanns det en liten ljuspunkt, någonting att drömma om när nöden skriade. Under den gångna vintern hade det då och då kommit broschyrer till byn. Dessa var utsända av Vita Stjärnlinjens agentur i Stockholm och lästes med glödande intresse. Svultna män samlades till rådslag i stugorna, och kvinnorna fick en ny glans i ögonen, när de hörde talas om det väldiga landet i väster, där inga barn behövde duka under för svält.

Broschyrerna tummades av ivriga fingrar tills de föll i bitar, men då kunde man dem för länge sedan utantill. Jord kunde man få därborta nästan utan kostnad, och för dem som inte 7

ville slå sig på jordbruk fanns det gott om arbete både i städer och skogar. Varför leva i ett fattigt land under nöd och umbäranden, när det av allt gott överflödande Amerika höll dörren öppen för alla? Även planscher fann väg upp till den undangömda skogsbyn, spikades upp på väggarna och beskådades med andakt som om de varit heliga altartavlor.

Planscherna avbildade rederiets stora amerikabåtar, väldiga fartyg av järn och stål, som med sina vattentäta skott inte kunde sjunka. Det hände ibland att någon av männen steg upp från sin bädd mitt i mörka natten, strök eld på en kådig sticka och ställde sig att se på detta underverk med något sjukt i blicken. Många låg vakna och vred sig i bäddarna hela natten lång.

Något avgörande blev det inte. Alla rådslag studsade mot ett orubbligt hälleberg. Pengar! Var skulle man ta pengar till en amerikabiljett, när man inte ens kunde köpa en säck korn?

Inför det omöjliga trubbades intresset av så småningom. Det bara liksom låg och jäste under en stel yta. Amerika kunde inte nås. Det var ett fjärran drömland, som man i tankarna kunde komma till, men som verkligheten brutalt trängde undan mot tomma intet. Våren kom med förhoppningar, att det äntligen skulle bli ett fruktbart år, och nu var man redan i mitten av juli.

Juli infriade inte vårens förhoppningar. Inte en droppe regn hade fallit sedan snösmältningen. Dag efter dag sken solen lika brännhet från molnfri himmel, och i backsluttningarna var jorden torr som aska. En dov stämning hade lagt sig över byn den senaste veckan. Man förstod nu att man gick en ny svältvinter tillmötes. Kornet stod stilla i växten, och kom det inte regn under de närmaste dagarna, så skulle potatisblasten förete en sorglig anblick.

8

Nere på de låga ängsmarkerna vid Kroksjön gick fyra män och högg med liar bland starrgrästuvorna. Egentligen var det litet för tidigt att börja slåttern. Gräset var kort, inte den ymniga grönska man längtade att få sätta liarna i. Men det började gulna i topparna. Om några veckor skulle det stå som kraftlös "gammelförna" – bäst att ta eländet! Man kunde åtminstone få det väl torrt.

Det var ingen fart över arbetet nere på myrmarken. Den heta luften gjorde väl sitt till, men svettats hade man gjort förr, och ingen skulle nämnvärt ha låtit hålla sig tillbaka av kroppens värmeångor, om det varit som förr i tiden. Det tjänade ingenting till att arbeta. Det fattiga gräset var inte mycket att ha för hela vintern. De kanske fick slakta ned djuren, hacka sönder gräset och koka det till sörja och blanda denna med fisk till människoföda. Barksjoken, som man hade hängande i torkbodarna, fick man väl i år ingen användning för, ty utan korn att blanda med skulle kvinnorna inte kunna reda sig med det kådiga barkmjölet. Och det kanske var mer än detta, som spärrade arbetslusten. Över männens ansikten låg något av bistert grubblande... som om just då något var i görningen, som skulle visa sig vara av den största betydelse.

Plötsligt lade den äldste av männen ifrån sig lien, strök svetten ur pannan och såg bort mot de andra. Han var reslig, men ryggen var en smula böjd, och håret var silvergrått vid tinningarna, fast han inte var mer än femtio år. Ansiktet var magert och skarpt, och blicken från de grå ögonen förrådde att ännu fanns det obruten kraft inom honom.

Långsamt och tungt gick Manfrid bort till närmaste slåtterkarlen.

– Har du hört, Oskar, om Kristoffersson fick sälja skogsbiten sin?

9

– Är visst frågan, att han ska sälja hela gårn. Bolaget tyckte att den inte var något att dela på.

– Är det skrivet?

– Nej, men det ska ordnas i dag.

– Vet du hur mycket han får för gårn?

– Inte bestämt. Det lär inte bli så mycket. Bolaget räknar väl bara på skogen och får gårn på köpet.

De två andra männen kom till, och nu blev det inte mera slaget på en god stund. Hetsiga och rådvilla stod de grå skogskarlarna och resonerade.

På några tuvor ett stycke från männen satt räfserskorna. De hade sina huvuddukar djupt nerdragna för att skydda ansiktet mot solen, och de långa kjolarna gömde både ben och fötter under sin vida fåll.

Manfrids hustru satt och tuggade på ett grässtrå. Handen som höll i strået var mager och knotig. Senorna låg som nakna under den solbrända huden, som med veck och rynkor sökte göra sitt bästa att dölja eländet. När hon tuggat sönder strået, lät hon handen sjunka ned i knäet och satte liv i ett avbrutet samtal.

– Ja, inte vet jag, hur det ska bli med Klas. Han är snart tre år och orkar knappast hålla sig på benen. De är som stickor, benen hans, krokiga, och mjuka som brosk. Kersti har smort honom för "riset", men det tycks inte hjälpa.

Två av de andra kvinnorna nickade. De hade småttingar själva och visste hur det kändes när barnen inte kunde lära sig att gå.

– Vår Anna har repat sig litet efter smörjningen, sade den ena. Kersti var över i går kväll och tittade på henne. Hon sa att hon skulle smörja henne en gång till när det blir i nedan, så går knölarna i huvudet bort.

10

Den fjärde räfserskan, som hela tiden suttit med hakan stödd mot händerna och frånvarande stirrat mot skogshöjderna i väster, skrattade till. Det var ett hårt skratt, som inte hade mycket gemensamt med de mjuka linjerna kring hennes mun.

– Smörja! utbrast hon. Och ni tror att det hjälper! Det är inte rissmörja ungarna behöver utan mat – jaha, just mat! Du säger, att din unge har repat sig, Elin, men det är inte för att Kersti har smetat ned henne med sitt jox. Hade hjälpt så lagom, om inte en av korna era kalvat före midsommar. Det är mjölken som har satt liv i ungen din och inte den där dyngan som Kersti kladdar på ungkräken.

Manfrids hustru såg ogillande på den unga flickan.

– Åja, ta inte mun så full! Du går nog till Kersti, du med, när den dan kommer, då ungarna kniar dig i kjolen.

Isa hade skjutit upp huvudduken, och de bruna ögonen blixtrade av upphetsning.

– Jag – aldrig! Och tror du jag föder några ungar till världen, så länge som det är så här – nej, du!

– Det är inte fråga om vill alla gånger. Inte ville jag ha nån mer, sen Elov blev född, men nu har jag tre till. Det är inget att göra åt, det.

– Inget att göra åt... ha, det tror ni! Gud vill så ha det, va?

– Häda inte, Isa! – Jag hädar inte. Och vill du ha nån stadga i benen på pojken din, Kari, så får du se till att få mjölk och färsk potatis.

Det hjälper!

Manfrids hustru svarade inte, och Isa ryckte i grästuvan och kastade en blick bortåt männen. Hennes fina näsvingar skälvde, och bröstet arbetade ojämnt.

– Den som vore karl! flämtade hon. Den som vore karl!

– Vad skulle du göra, om du vore karl?

11

– Jag skulle resa – resa! Inte en dag längre... inte stå och tjata, som de gör därborta – å, vore jag bara karl!

– Det är bra att du inte är det! svarade Kari torrt. Hur skulle det gå med oss och barnen, om alla karlar lämnade byn? Det är tur för dig, att Erik inte är så begiven som du att resa.

En het rodnad sköljde över flickans ansikte. Hela byn visste att Erik och Isa såg vänligt på varann, och många undrade varför de inte gått till prästen och flyttat ihop för länge sedan.

Ett svar på den frågan kanske låg och snuddade vid Isas läppar. Något hårt och bittert grävde sig fram i hennes munvinklar, uppblandat med några ömma stänk, som förgäves kämpade mot bitterheten om herraväldet.

– Inte ska jag hindra honom att resa, sade hon kort.

Och det var sant. Isa skulle kanske med hemlig smärta se sin käre lämna byn, men ljusa förhoppningar skulle skyla allt.

Här hemma kunde de inte gifta sig. Det blev aldrig sådana tider – aldrig så väl ställt, att barnen inte behövde lida nöd.

Männen hade återvänt till sina liar. Tungt och lamt, nästan viljelöst högg de bland tuvorna. Vid något enstaka tillfälle blixtrade de till och for fram som i vredesmod, så att den mörka myrjorden sprutade kring liarna.

Kari lämnade ängen för att gå hem och se till att barnen fick något att äta. Hon gick böjd och krokig, och benen nästan släpade efter henne. Uppkommen till byn stannade hon vid en liten åker, där rader av potatisplantor förde en tynande tillvaro. Inte ett ljud kom över hennes smala läppar, medan blicken bet sig fast vid dessa ljusgröna blad, som liksom vägrade att anta den rätta färgen. Färsk potatis! Färsk potatis skulle få Lill-Klas ben att räta ut sig. Nästan omedvetet böjde kvinnan sig ned och började gräva med händerna i den torra jorden. En nagel bröts av mot en sten, men Kari kände det 12

inte, och efter en halv minut reste hon sig skälvande och höll en potatisknöl, liten som en ärta, mellan sina fingrar.

Med något dött och frånvarande i blicken stirrade kvinnan på den eländiga jordfrukten och vände sig plötsligt upp mot himlen, förtvivlad och sjuk.

– Regn! flämtade hon hest. Gud Fader i himlen – ge oss regn!

Manfrids hustru gick med tunga steg mot sin stuga och var framme vid trappan, när någon skrek högt på henne: – Kari! Kari! En av grannkvinnorna kom springande, så att kjolen slängde kring hennes ben, och ropade flåsande: – Kristoffersson ska resa till Amerika!

Inom en halvtimme var nyheten känd i hela byn. Folket nere på ängen kom hem, och uppifrån kojorna i bergen kom rader av barn och vuxna. Det var stor förvirring. Stora och små pratade i munnen på varann, och somliga bedyrade att det inte var möjligt. Men det var sant. Kristoffersson skulle utvandra till Amerika.

13

KAPITEL 2

D

en natten var det i Kroksjö inte många män som sov ostört. De låg och vred sig i bäddarna, och de som var lyckliga eller olyckliga nog att ha en plansch på väggen låg och stirrade på amerikabåten, så att ögonen värkte. I den halvljusa sommarnatten framträdde båten nästan mera levande än på dagen, och det var en och annan, som ibland tyckte att båten rörde sig. Väggen försvann, och från en blå ocean skymtade ett fjärran land.

Kristoffersson sov lugnt. Genom en tandlucka i överkäken silade andedräkten med jämna väsanden. Under de två närmaste nätterna hade han varit ute på färdväg, och nu ville det mycket till för att kunna väcka honom. Hustrun låg vaken. Från de tre andra bäddarna i rummet hörde hon barnens lugna andedrag, och ibland liksom snördes hon samman av skräck. Hur skulle det gå för henne och barnen, när Anders rest till Amerika? Många nätter hade hon och mannen legat och resonerat om denna färd... att det helt enkelt inte fanns någon annan utväg att komma ur svält och elände. Det var hon som drivit på men nu, när det äntligen var bestämt – nu, när gården var såld och amerikabiljetten på väg hit, var det som om en kall hand kommit strykande. Vem visste om hon någonsin mer skulle få se Anders?

Klockan fyra på morgonen vaknade Kristoffersson, gäspade ett par gånger, tittade på solstrimman i fönstret och svängde benen över sängkanten. Han väckte de två äldsta barnen, och 14

en kvart senare var de tre på väg ned till myran för att börja dagens arbete.

Så som Kristoffersson arbetade denna vecka, då han gick i väntan på amerikabiljetten, hade han nog aldrig förr slitit.

Från tidig morgon till sen kväll for han fram som om var dag vore den sista och som om det gällde att vara väl rustad.

Hans seniga armar förde lien, så att den skar sig fram nästan som en slåttermaskin, och barnen fick ovett för att de inte arbetade fort nog.

Kristoffersons vilda arbetslust smittade inte av sig på de andra männen i byn. Arbetet styckades sönder av långa diskussioner, och varje kväll Kristoffersson kom hem från arbetet väntades han av en stor del av byns befolkning.

Särskilt ungdomen hade många frågor att framställa, och i främsta ledet var ständigt Isas ivriga ansikte.

Det var inte många frågor, som Kristoffersson kunde besvara.

Så och så mycket kostade amerikabiljetten, med den och den båten skulle han resa – hur det sedan skulle ordna sig, visste han lika litet som de andra.

Amerikabiljetten kom, och från och med den stunden lade Kristoffersson ned arbetet. Nu fick de reda sig därhemma bäst de kunde, tills han arbetat ihop så mycket pengar i det nya landet att han kunde sända biljetter åt dem. Båten skulle avgå från Trondheim om två veckor, och det var hög tid för honom att ge sig i väg. Först måste han vandra tjugofem mil genom en öde och ogästvänlig fjällvärld för att komma till norska kusten, där det gällde att kunna passa någon liten kustångare, som hade förbindelse med den stora amerikabåten och anlöpte Trondheim.

Förberedelserna till den långa resan var snart klara. Matsäcken var det viktigaste. Ett av fåren fick släppa livet till, och 15

hustrun bakade en trave tunnbröd av korn, som var särskilt inköpt för detta tillfälle. Sista natten Kristoffersson var hemma satt hustrun och lappade hans kläder och såg till att han hade ett par omgångar hela strumpor och skjortor. Mat och klädespersedlar packades ned i en stor skinnsäck, och efter något funderande tog Erika sin psalmbok, virade om ett papper och lade den i säcken. Hon kanske menade att hennes man skulle reda sig bättre på den långa färden, om han hade gudsord med sig.

Kristoffersson tycktes inte ha något egentligt begrepp om hur långt det var till Amerika. Han tog farväl av sin familj lika lättvindigt som om det gällt en tredagarsfärd till Vilhelmina. Erika stod och rörde i en gryta och sökte förgäves bemästra några nervösa ryckningar kring munnen.

– Du... du skriver väl, när du kommer fram, Anders?

– Ja, det är klart. Det ska inte stå på, förrän du har ett amerikabrev.

Det var tidigt på morgonen, och de minsta barnen satt yrvakna i sina bäddar. Modern hade väckt dem, för att de skulle få se, när far gav sig i väg. Kristofferson nickade åt dem.

– Ja, adjö med er, ungar! sade han glatt. Nu ska ni vara snälla och hjälpa mor, så får ni komma efter till Amerika.

Därmed slängde han upp skinnsäcken på ryggen och steg för sista gången ut på den hårda stentrappa som han en gång lärt sig krypa uppför. Vid farstudörren stod en väldig knölpåk, och med den som vandringsstav var Kristoffersson redo. Hustrun hade följt med ut på trappan och kramade en flik av förklädet mellan händerna.

– Skriv från Trondheim, Anders, så en får höra, hur det gått för dig att komma över fjällen!

– Det ska jag göra, Erika! Jaha, adjöss då!

16