ISBN 97-891-7223-477-2
ta din unge och spring Om barn som utsätts för brott i skolan
Skolan är en av de vanligaste brottsplatserna för barn och ungdomar, ändå kallar vi inte alltid de brott som inträffar i skolans värld för misshandel, sexuella trakasserier och olaga hot etc. De benämns i stället ”mobbning”. Den här boken handlar om Julia som blev slagen av en tjej i parallellklassen och om Markus som trakasserades av sina klasskompisar nästan varje dag i flera år. Men framför allt handlar den om skolornas agerande efter dessa händelser. I dag gör skolorna olika. Det är godtyckligt hur brott hanteras, och vilken hjälp de drabbade får. Ändå saknas inte verktygen, lagstiftningen eller skyddsnäten. Det finns likabehandlingsplaner, antimobbningsteam, utbildningar och en särskild Barnombudsman respektive ett Barn- och elevombud. Men vad betyder allt detta när barn som utsätts för brott i skolan ändå inte kan vara säkra på att få den hjälp de har behov av och rätt till? I boken intervjuas bland annat lärare, rektorer, poliser och några av Sveriges främsta makthavare med ansvar för skolan. Boken är skriven av journalisten Matilda Rangborg i samarbete med den oberoende stiftelsen Tryggare Sverige. Boken vänder sig till skolpersonal, politiker, journalister samt till den samhällsintresserade allmänheten.
ta din unge
och spring Om barn som utsätts för brott i skolan
Jure förlag, Östermalmsgatan 84, 114 50 Stockholm Tel 08-662 00 80, fax 08-662 00 86. www.jure.se
ta din unge
och spring Om barn som utsätts för brott i skolan Text: Matilda Rangborg Foto: Eivind Vogel-Rödin
Stiftelsen Tryggare Sverige Crafoords väg 14 Box 45407 104 31 STOCKHOLM Tel: 08-29 20 00 info@tryggaresverige.org www.tryggaresverige.org Adress till förlaget: Jure Förlag AB Östermalmsgatan 84 114 50 Stockholm Tel: 08-662 00 80, fax: 08-662 00 86 Beställningar: Jure AB Artillerigatan 67 114 45 Stockholm Tel: 08-662 00 80, fax: 08-662 00 86 order@jure.se www.jure.se Att mångfaldiga innehållet i denna bok, helt eller delvis, utan medgivande av Jure Förlag AB, är förbjudet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande såsom tryckning, kopiering, bandinspelning etc.
Ta din unge och spring Om barn som utsätts för brott i skolan © Stiftelsen Tryggare Sverige och Jure Förlag AB, Stockholm 2012 ISBN 978-91-7223-477-2 Författare: Matilda Rangborg Foto om inte annat anges vid bilden: Eivind Vogel-Rödin Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och produktion: Tina Selander, Textfokus Tryck: Ineko, Göteborg 2012
Innehåll Varför är det inte självklart?
4
Julias berättelse: ”Det hon rörde vid finns inte kvar”
6
Julias skola svarar
23
”Brott är vardag”
26
Vad säger lagen?
29
”Förvånansvärt få skolor orkar leva upp till lagen”
33
Det livsviktiga ledarskapet
34
Den självklara partnern?
42
Nästa självklara parhäst Ann Hellströmer och Camilla Nordström om Stödcentrum för unga brottsoffer
51
Fyra blickar mot skolan – från olika håll
58
Markus berättelse: ”Ju mer ni pratar desto mer stryk får jag”
72
Markus skola svarar
83
Skolans plikt – mot barnets
95
Vi bygger och bygger
97
Barn- och elevombudet – så kan det gå till
99
En familj, två kommuner och en advokat ger sin syn på BEO:s arbete 100 ”Om ett barn inte vill leva så hanterar vi ärendet akut” Barn- och elevombudet, Lars Arrhenius
113
”Om du lyssnar så skriker vi – tycker jag” Barnombudsmannen, Fredrik Malmberg
119
”Vi har fått ett antal verktyg att arbeta med” Skolverkets generaldirektör, Anna Ekström
124
”Statens ansvar är att styra med lagar och regler” Statssekreteraren på utbildningsdepartementet, Bertil Östberg
128
Slutord 132
Varför är det inte självklart? Föreställ dig en nioårig flicka som avsiktligt knuffas in i väggen av en klasskamrat i skolan. Är den händelsen mindre allvarlig än om du råkar ut för samma sak av en kollega på jobbet? Ja, tänker du kanske. De är trots allt barn. Och barn slåss och bråkar. Det är legitimt upp till en viss ålder. Självklart är det inte ok, tänker du sen. Barnet som knuffas behöver en tillrättavisning, en markering. Byt ut den nioåriga flickan mot en trettonåring. En femtonåring? Föreställ dig sedan att knuffen blir hårdare. Flickan åker inte bara in i väggen, utan också ner i golvet. Hon slår i bakhuvudet. Svimmar av en kort stund. Om du blev behandlad så av en kollega så skulle du vara utsatt för ett brott. Om ett barn blev behandlad så i skolan, av ett annat barn, vad kallar du det då? Sveriges skolor är generellt sett bra. Inte minst på grund av att det finns mängder av engagerade lärare, rektorer och fritidspedagoger. De möter dagligen barn i olika åldrar och med olika behov. Men i den här boken ska vi titta närmare på ett område där skolorna ofta har det svårt. Frågan som ställs här är hur skolan hanterar handlingar, som i vårt övriga samhälle klassas som brott. Den här boken söker efter den flytande gränsen. Där elever plötsligt förvandlas till brottsdrabbade och behöver samma skydd och stöd som vilken annan brottsdrabbad som helst. Där skolan är brottsplatsen och förövaren fortsätter att dagligen befinna sig i samma klassrum eller matsal som den drabbade. Och där lärare och rektorer ofta inte inser att det är just detta de har framför ögonen. När barn utsätter andra barn för våld, trakasserier och hot utgår ofta vuxenvärlden från att det handlar om en konflikt där båda barnen har en del i det som hänt. Det berättar flera personer om i den här boken. Vuxna vill att konflikten snabbt ska lösas, och att de inblandade ska bli sams. Helst vill vi se dem klänga i samma klätterställning en kvart senare. Eller gå arm i arm över skolgården. När det inte blir så står vi inför den komplexa verkligheten. Den som ställer krav på skolan och kommunen att de ska agera snabbt och kraftfullt. Men när facit saknas blir det svårt, ska det visa sig. Att polisanmäla en fjortonåring kanske inte alltid är det bästa? Plötsligt är det upp till den enskilda rektorn eller läraren att avgöra vad som är ett brott, och hur det ska hanteras. Och då tänker man olika, lösningarna blir efter bästa förmåga. Godtyckliga. Kommunen är ytterst ansvarig, men alltid på replängs avstånd
när något händer. I de fall där man i efterhand ska ta ställning, är det under hot om skadestånd. Den här boken är skriven på uppdrag av den oberoende stiftelsen Tryggare Sverige. Stiftelsen är politiskt och religiöst obunden och jobbar för att de som drabbats av brott ska få den hjälp och stöd de har rätt till. Boken är en journalistisk granskning av hur skolan hanterar elever som utsätts för brottsliga handlingar på skoltid. De journalistiska arbetsmetoderna har inte skiljt sig från hur artiklar och reportage arbetas fram på en fristående dagstidning eller radiokanal. Boken bygger på ett stort antal intervjuer med rektorer, poliser, socialarbetare, föräldrar, lärare, makthavare och drabbade. Intervjuerna bildar tillsammans ett pussel som inte är heltäckande, men där både konturer och bilder blir tydliga. Är barnen skyddade av lagen i skolan, som de är när de befinner sig i ett köpcentrum eller på väg hem från kompisen en mörk höstkväll? Den här boken kommer inte att kunna ge ett entydigt svar på det. Men den samling röster som finns här, är tillräckligt många för att med en mun kunna berätta om det godtyckliga. Det vilsna. Det rättslösa? Egentligen räcker det med två av rösterna för att du borde känna dig manad att lyssna. Det är Markus och Julias. De har båda utsatts för brott i skolan. Om du bara ska läsa någonting i den här boken, så läs deras berättelser.
Matilda Rangborg författare och journalist
5
6
Berättelsen om Julia
” Det hon rörde vid finns inte kvar” När Julia blir misshandlad av en annan elev, mitt på dagen i sin egen skola, så förändras allt. På en minut förbyts hennes vardagsmiljö till en brottsplats. Rädslan för att när som helst utsättas igen blir förlamande. Vad gör skolan åt det? Det här är Julias berättelse.
7
16 mars 2010, ca kl. 10.15 Det är rast och fullt med folk i cafeterian. Alla nior pratar om de nationella proven. Men Julia tänker inte på det, hon är rädd. I går i köpcentrumet kom Sandra och Felicia fram och sa att Hanna, en storvuxen tjej i parallellklassen, skulle slå Julia om hon umgicks mer med Hannas storebror. Nu har ryktet börjat gå i skolan. Hon vet att de andra vet. Julia sitter mitt i cafeterian, det är rörigt. Hanna kan inte slå henne med alla runt omkring, tänker Julia. – Du måste veta en grej. Det är Susanne som ställt sig vid bordet. Hon tittar på Julia. – Julia, du måste hålla dig undan från Hanna. Men om hon lyckas få tag på dig så ska jag hjälpa dig. Julia nickar. Sanna försvinner bort till de andra och samtidigt ser Julia Hanna. Hon kommer in i cafeterian. Hennes ansikte är allvarligt och hon ser arg ut. – Vill du att vi går? Det är Saga. Hon sitter mittemot och ser att Julia hajar till när Hanna kommer in. Saga tar Julia i handen. – Nej, jag vill vara kvar. Hon kan inte slå mig här inne, säger Julia. Hannas bror heter Samuel och Julia tycker om honom. De träffades i söndags. Efter en stund hörde de hur Hanna stod och skrek utanför Samuels rum. Hon skrek att Julia skulle gå hem och slog i väggen flera gånger. Samuel och Julia hörde hur hans föräldrar pratade med varandra i ett annat rum. Till slut kom Samuels mamma in och sa att Julia måste gå hem. Det är två dagar sedan. Nu är det tisdag och Julia vet att det är i dag det gäller, hon måste höja sina betyg, måste klara de nationella proven. Det är nu det kommer att avgöras om hon kommer in på gymnasiet i höst, musikprogrammet. Drömmen. Hon tänker på det. Kl 10.25 Kia drar i Julias tröjärm, det är dags att gå till klassrummet. Julia reser sig och går bredvid Kia ut genom dörren. De flesta andra hänger på. Det blir en stor klunga som rör sig genom korridoren. – Vi går bakom dig så att inget händer. Det är Maria och Elin. De ser att Julia är rädd och går i bredd. – Om vi går fort så hinner du fram till klassrummet, säger Maria lågt. Precis då kommer en hård knuff. – Det är inte värt det, Hanna! Julia hör Susanne, Hannas kompis skrika, och hur Hanna skriker tillbaka. – Jo, det är det! Maria och Elin slungas åt sidan och Julia ser i ögonvrån hur Hanna kommer upp bakom henne. Hon tar tag i Julias ljusa hårtofs och drar henne 8
snabbt baklänges. Julia faller handlöst mot golvet, slår i huvudet, och landar på ryggen. Hanna sätter sin fot hårt på hennes mage och tittar Julia i ögonen. – Om du umgås med min bror så blir det värre, fattar du? – Ja, ja säger Julia. Hon försöker komma upp, men Hanna trycker sin fot hårdare mot magen. Det går inte. Julia tappar andan och det blixtrar till framför ögonen. Det blir svart. När hon vaknar till ser hon Hannas fötter från golvet där hon ligger. De springer i väg. – Hur mår du? Det är Annika, hemkunskapsläraren som kommit fram. Julia svarar inte. Hon hör Annika men får inte fram ett ord. – Hanna, kom tillbaka! Annika vänder sig bort åt det håll som Hanna sprang åt. – Kärring! Hanna springer vidare bort och försvinner i korridoren. Julia är vit i ansiktet. Maria ser det och vänder sig om och tittar efter Hanna, hon är rädd. En gång när de bråkade i skolan för något år sedan tog Hanna stryptag på Maria. Hanna hamnar ofta i bråk. Nu är det bara ett par minuter kvar innan provet ska fortsätta i klassrummet men många står kvar och tittar tafatt på Julia. En del har hunnit in och satt sig. Det är alltid mycket gap och skrik i korridorerna och bara de som stått precis bredvid har märkt vad som hänt. – Kom Julia, vi går till syster. Kia försöker hjälpa Julia upp, och får hjälp av Saga. Julias ögon fladdrar till och hon sjunker ihop. De försöker igen, och lyckas få upp Julia stående. – Hanna har slagit Julia, säger Kia till Annika. Vi visste att hon skulle det, folk har pratat om det hela dagen. – Jag följer med till skolsyster, säger Annika. Kia och Saga försöker bära Julia den korta biten bort, men det blir mest att hon hänger på deras axlar. Annika går ett par steg bakom. I vilorummet hos skolsyster gråter Julia och har svårt att förklara vad som har hänt. Kia berättar och Annika försöker trösta. Skolsyster Ing-Marie står i dörröppningen. I mottagningsrummet har hon en annan elev som väntar. – Hanna har aggressionsproblem, säger hon innan hon går in i sitt rum och stänger dörren om sig. Julia fortsätter gråta och även Kia gråter. Hon vet inte hur hon ska kunna hjälpa Julia. Då kommer Anna in i rummet, det är flickornas svensklärare. – Julia nu måste du komma med. Vad som än har hänt får du lämna det i det här rummet, så går vi över till ett annat. Du får torka tårarna, gå till klassrummet och fortsätta att skriva provet. Julia säger fortfarande ingenting. Men hon reser sig upp och går ut ur vilorummet. Tårarna fortsätter att rinna. Det enda hon vill är att gå tillbaka, men det är som att Anna pushar henne framåt i korridoren. Hon går hela 9
tiden bakom så att Julia inte kan springa tillbaka. Julia är rädd. Hon undrar var Hanna är. De andra har redan börjat skriva. Några tittar upp när Julia och Kia kommer in. Det är ett nationellt prov i engelska. Julia behöver höja sitt betyg, och provet är det som skulle kunna få henne att lyckas. Det var därför hon skrev första delen på morgonen, trots att hon egentligen var för rädd för att komma till skolan. Jag måste vara positiv nu, tänker hon inombords och tittar ner på pappret på bänken. Men kroppen vill inte. Tårarna fortsätter komma fast hon gör allt för att få dem att stanna innanför. Hon känner hur fler runt omkring tittar och Anna hyschar där framifrån. Provet ser suddigt ut genom tårarna. Julia hör att Kia också snyftar bortifrån sin bänk. Då reser sig Anna och hyschar igen, högre den här gången. Sen går hon ner mellan bänkarna och fram till Julia, hon sträcker fram en näsduk. Julia tar den och försöker vara tyst, ännu mer. Anna ser sur ut. Julia lyckas få tårarna att sluta tränga ut och ner på pappret. Hon skriver. Det går inte så bra. Senare ska Julias föräldrar be skolan om att Julia får skriva om just den här delen av provet, men det går skolan inte med på. Resultatet blir en del av hennes betyg. När Julia går ut ur klassrummet kommer gråten tillbaka. Det är som att trycka på en knapp. Som att hon gått in i någon annans liv och nu är sig själv igen. Hon får svårt att andas och ser sig om efter Hanna. Hon har också skrivit prov och kan vara precis var som helst i korridorerna. Julia får panik. Hon skyndar till den enda person som kanske kan hjälpa henne nu. – Jag försökte prata med dig om något i morse, men du sa att du inte hade tid. Julia tittar på Jennifer, som hon tycker så mycket om. Jennifer har stöttat Julia och varit hennes mentor sen hon gick i femman. Julia litar på henne. – Hanna har slagit mig. Hon hotade att göra det redan i går så jag försökte berätta det. De skyndar genom korridorerna. Jennifer knackar på rektors dörr och berättar kort om vad som hänt, de blir genast insläppta. Julia gråter, igen. Hon ser på rektorn. Han heter Anders och hon hinner tänka att han inte rör en min. Han visar inte alls vad han tänker eller känner. – Du får gå tillbaka till skolsyster och stanna där. Eftersom Hanna rör sig ute i korridorerna så är det bättre. Anders väntar inte på något svar, så får det bli. Kl 11.30, tillbaka hos skolsyster Julia sitter hos skolsyster och får juice och en smörgås eftersom hon inte kan gå till matsalen. Hon känner sig för första gången trygg. Skolsyster berättar 10
att flera elever har kommit in och varit ledsna efter att ha sett misshandeln. Julias lillebror James har också varit här. Han såg allt som hände och blev jätteledsen. Han ville skydda Julia men kunde inte. Julia lyssnar, hon får veta att Hanna också varit här och berättat sin version av det som hände. Skolsyster börjar prata om hur det var när hon var liten, men hon frågar inte hur Julia mår. Julia har svårt att lyssna och tankarna handlar om annat än skolsysters barndom. Kanske har hon fått skador någonstans? Hon är röd på magen efter Hannas fot. Efter en stund ska skolsyster på ett möte. Julia får gå in till kuratorn i stället, som sitter vägg i vägg. Hon frågar hur Julia mår, och säger att det är Hanna som gjort fel. – Vi ska ha krismöte! Hannas mamma är på väg hit och vi ringer din mamma nu. Det är rektorn som står i dörren. Julia säger att hennes mamma skulle komma till skolan i dag i alla fall, för ett föräldrasamtal om lillebror. Rektorn nöjer sig med det. Krismötet, ca kl 14.10 Julia följer motvilligt med till krismötet. Men hon ser inte mamma. Hanna står där, med sin mamma. Skolsköterskan har kommit från sitt möte, och Jennifer är där. Liksom rektorn och en specialpedagog. Julia ser sig om, de andra går in men mamma har inte kommit. – Kom nu Julia! Det kommer kännas bättre efteråt, ni kommer att bli vänner efter det här. Skolsyster och specialpedagogen försöker gemensamt se till att Julia går in, trots att de ser att hon inte vill. Julia är livrädd. Och hon vill inte gå in utan mamma. Julia och Hanna får sitta mittemot varandra vid bordet. Rektorn vänder sig först till Hanna. – Varför slog du Julia? – Det går rykten om att hon är med många killar. Därför vill jag inte att hon ska vara med min storebror. Julias mamma Caroline kommer in i rummet. Det har gått 45 minuter sedan skolan ringde, efter att någon insett att ingen ringt Julias mamma. Ingen har heller tagit reda på när hon skulle komma till skolan för samtalet om Julias lillebror. Nu har hon skyndat sig och tagit bussen eftersom Julias pappa, som är utomlands på jobbresa, har bilen. Caroline stelnar till när hon kommer in och ser att Hanna sitter med sin mamma mittemot Julia, som är ensam. Hon inser att man börjat utan henne. – Jag vill få ett par minuter med Julia nu, säger Caroline och tar sin dotter i handen och går ut. De kramas hårt och gråter båda två utan att säga något på en stund. – Mamma! Jag kunde inte andas, jag kunde inte andas, säger Julia sen. 11
– Du skulle inte ha gått hit i dag! Caroline ser på sin dotter. – Men jag trodde att det bara var ett rykte, och jag ville göra provet, mamma. Det är viktigt! De kramas igen och samlar sig. Det är dags att gå in, de andra väntar. Rektorn inleder med att presentera sin lösning på problemet. – Nu vill jag att vi skriver ett kontrakt. I det ska det stå att du Hanna ska försöka motverka att rykten sprids om Julia, att hon är med många killar. – Ja, det kan jag, svarar Hanna och ser glad ut. Både Hanna och Julia ska skriva under kontraktet där det står att Hanna ska försöka stoppa ryktesspridningen. Även Caroline ska skriva under. Men det står ingenting om hur Hanna ska stoppa ryktet, tänker Julia. Hon säger inget. Det står också att Julia ska kunna känna sig trygg i skolan och att hon ska kontakta en vuxen om hon inte gör det. Rektorn verkar nöjd när de skrivit under kontraktet. Nu vänder sig skolsyster och Julias mentor Jennifer gemensamt till Hanna. – Visst ångrar du det som hände? Hanna, visst gör du det? Caroline kan inte hindra tårarna som gör hennes ögon blanka. Hur kunde de starta utan henne? Varför ringde ingen direkt när Julia blev misshandlad? Har hon undersökts av en läkare? Frågorna poppar upp och hon har svårt att koncentrera sig på vad som händer runt bordet men får en obehaglig känsla av att det här är ett möte som man vill avsluta så snabbt som möjligt. Stryka ett streck och gå vidare. Frågorna till Hanna upprepar sig och Julia tänker att de vuxna lägger orden i munnen på henne. – Ska ni inte säga förlåt till varandra? Det är rektorn som nu tar till orda. Julia tycker att det känns konstigt. Men hon är livrädd för Hanna. – Förlåt, säger Julia. – Förlåt, säger Hanna. – Men varför ska du säga förlåt? Det är Jennifer, mentorn, som vänder sig till Julia. Hon är uppriktigt förvånad. – Jag vet inte, svarar Julia. Men inuti är hon rädd. Hon tänker att det kanske ändå var fel att träffa Samuel, kanske var det dumt? Plötsligt börjar hon tvivla på sin egen rätt att sitta här och uppta allas tid. Men ingen av de andra vuxna reagerar. Caroline får inte situationen att gå ihop. Om Hanna slagit Julia oprovocerat, varför behandlar alla då detta som en konflikt? Julia är ju offer för våld. Tankarna går runt, runt. Hon försöker finna sig i situationen. – Om ni vill göra en polisanmälan kring det som hänt, så är det upp till er. Skolan kan göra det, men enligt min mening så har Hanna bjudit till här i dag. Rektorn vänder sig till Caroline.
12
– Ja, vi får fundera på det. Caroline känner sig låst efter att plötsligt ha kastats in i situationen. Den allmänna inställningen verkar vara att det är ok nu, eftersom Hanna sagt förlåt. Och nu är mötet slut. Det känns i luften. Rektor Anders avslutar och reser sig. Samtidigt vänder sig Hannas mamma till Caroline. – Det var fint att vi kunde lösa det här, säger hon. Caroline får inte fram ett ord, i stället biter hon hårt ihop munnen. Innan de går ut så ser Julia hur Hanna närmar sig och plötsligt står hon alldeles nära. Julias kropp reagerar, hon får panik och det känns som att det plötsligt inte finns någon luft i rummet. Hanna kramar Julia. Julia står stel som en pinne och låter sig kramas. – Det är bra nu Julia, säger Hanna. Julia svarar inte men inuti är hon äcklad, livrädd och har lust att skrika rakt ut – Det är inte alls bra! Men hon är tyst. Utanför skingras den lilla gruppen snabbt åt olika håll. Caroline tar tag i Jennifer. – Jag vill prata med dig. Kan vi gå någonstans nu direkt? – Absolut. Jennifer visar in Caroline och Julia i sitt arbetsrum. – Jag är chockad! Varför väntade man inte med att börja mötet tills jag hade kommit? Hur kan det bara gå till så här. Julia blir slagen i skolan och nu är det färdigpratat? Caroline släpper ut all ilska och frustration. Jennifer lyssnar först tyst, men snart förstår Caroline att hon är lika upprörd själv. Hon lovar att skriva en anmälan om kränkande behandling till trygghetsteamet i skolan och Caroline bestämmer sig för att skriva ner allt som hänt så fort hon kommer hem. Innan de lämnar Jennifer lovar hon dyrt och heligt att de ska skydda Julia i skolan. Hon ska kunna gå som vanligt utan att behöva vara rädd. – Varför gjorde ni inte det i dag då? Caroline kan inte låta bli att fråga. Men Jennifer har inget svar. – Förlåt! Jag kunde ha gjort mer. Julia sökte upp mig redan i morse för att hon var rädd, men jag hann inte lyssna på henne. Vi skulle just sätta i gång med de nationella proven. Jennifer faller i gråt, och det gör Caroline och Julia också. Kvällen efter misshandeln Julia äter mycket mat på kvällen när hon kommer hem. Hon har inte ätit mer än smörgåsen hos skolsyster. Nästa dag går hon till skolan, trots att Caroline vill att hon ska vara hemma. 13
– Det är inget fel på mig! Jag vill leva som vanligt. De andra i skolan säger att jag inte kan låta henne vinna, jag måste gå, hävdar Julia bestämt. I skolan får hon stöd av Kia, Maria och Elin. Den första dagen syns inte Hanna till. Det går bra. Men så börjar Julias mage svälla upp. Det ser ut som att hon är gravid i femte månaden och först nu inser Caroline att skolsyster aldrig undersökt Julia. Smärtorna kommer i skov. Två dagar efter miss handeln är det intagningsprov till gymnasiet. Julia ska gå på audition. Hon måste sjunga sitt bästa om hon ska ha en chans att komma in i någon av de tre skolor hon har hon sökt till. Den här veckan börjar intagningsproven överallt. Julia mår dåligt fysiskt och psykiskt samtidigt som hon känner krav att prestera. Samtidigt brottas Caroline med tanken på att polisanmäla. Kan man anmäla ett barn till polisen? En tonåring. Hon ringer för att fråga om råd och får en fråga tillbaka från polisen i andra ändan av luren. – Kan du leva med att den här flickan kanske gör om samma sak i gen, mot ett annat barn? Caroline funderar. – Nej, det kan jag inte. Min son går i samma skola, tänk om han drabbas? Familjen väljer att polisanmäla och Julia kallas till förhör redan samma vecka. Hos läkaren hittar man blod i urinen och man gör bedömningen att det antagligen är njuren som blöder. Nu får familjen också veta att Julia, efter att ha slagit i bakhuvudet, borde ha övervakats i tolv timmar på sjukhus. Vårdcentralens läkare är förvånade över att skolan inte kontaktade dem, de ligger dessutom bara två minuter från skolan Nu skickas Julia på en dator tomografi, hon får kontrastvätska och många bilder tas. För Julia börjar det gå upp att skolsyster kanske inte förstod att hon skadats av misshandeln, eftersom ingenting syntes på utsidan. Caroline inser att bevis inför den framtida rättegången gått förlorade, eftersom det har gått flera dagar mellan misshandeln och läkarundersökningen. Läkaren skriver i sin journal: ”Av okänd anledning skickades flickan inte till akutmottagningen och man ringde inte heller hem förrän långt senare.” För Julia börjar tillvaron att svaja. De första dagarna efter det som hände, var just bara de första. Men ingenting är sig likt. Magen bullrar och är stor. Det är svårt att få i sig mat. På nätterna kommer mardrömmarna. Oftast samma dröm. Skolan är tom. Bara Julia och Hanna springer genom korridorerna. Julia först och Hanna efter. Hanna drar i Julias hästsvans så att hon åker i golvet, sen sätter hon en kniv i Julias mage. Varje kväll måste Julia välja mellan att ligga vaken eller få besök av den återkommande mardrömmen.
14
En kväll när Julia ligger i sin säng kommer hon på att Hanna kanske vill slå henne igen, kanske redan i kväll? Hon tittar mot balkongdörren. Hanna skulle kunna ta sig hit, hon bor inte så långt bort. Det är fullt möjligt att hon snart kommer in genom balkongdörren och slår mig när jag sover, tänker Julia. Efter den kvällen är balkongdörren, i hennes eget rum, ett hot. – Mamma, jag vill inte sova alls! Jag vill inte ligga i min säng. Jag vet att jag kommer dö i natt. Julia kryper upp i sin mammas famn som ett litet barn. Mörkrädslan tilltar. Bussresan hem blir en plåga. Vad skulle hända om Hanna kom på samma buss? Caroline och Julias pappa Johan börjar hämta Julia vid bussen. Hon fixerar sig vid att mobilen måste vara laddad. Laddaren har Julia alltid med sig, och extrapengar för att kunna fylla på kontantkortet. Säkrad, tryggad och livrädd. Livet har krympt. I samtal med en kvinna från Stödcentrum för unga brottsoffer får Julia rådet att sova med en nalle och se på barnfilmer innan hon somnar. Det hjälper lite. 29 mars, eftermiddag Julias lillebror James kommer in genom dörren. Familjen är samlad och Caroline ser i hans ansikte att något inte är som det ska. – Vad är det lilla gubben? – Hon kom emot mig i dag. Sen knuffade hon mig hårt. Flera gånger. James är rädd och ledsen. Han undrar om han också ska bli slagen nu. I morgon? Eller nästa vecka? Julia blir tyst och alldeles iskall inuti. Lillebror. Hon trodde aldrig att Hanna skulle göra det. Inte efter mötet och kontraktet som de skrivit under. Julia har varit i skolan varje dag sedan det hände. Varje morgon på bussen så har hon känt att det kommer bli en svår dag. Men hon har velat visa att hon vågar, att Hanna inte kan förstöra. Fast hon är livrädd vill hon inte att folk ska få veta hur rädd hon är. Julia har stött på Hanna ett par gånger sedan misshandeln och då har Hanna sagt fula saker. Men Julia har behandlat henne som luft. Stålsatt sig till det yttersta. Hon och James har utvecklat ett system där de skyddar varandra i skolan. De har koll på varandra på rasterna. Julia har hållit sig i klassrummet på rasten, eller precis utanför. Kafeterian har hon undvikit sedan misshandeln, eftersom Hanna och hennes kompisar brukar hålla till där. Men de har förlorat. Nu har Hanna bestämt sig för att gå på James, och Julia kan inte göra något. Allt rasar. Julia går inte till skolan på en vecka. Caroline ringer till skolan och ber om att Julia ska få hemundervisning. Situationen börjar bli ohållbar. Julia sover inte på nätterna. Då kallar skolan till en elevvårdskonferens. Nu sitter de här igen, i ett rum och pratar. Men den här gången är det inte Hanna som är problemet. Det är Julia. Skolan gör klart för Caroline att det inte finns resurser för hem15
undervisning, och att det Julia gör genom att vara hemma är att bryta mot skolplikten. – Julia kan inte sitta på en lektion med Hanna precis bakom sig när hon drömmer varje natt att hon blir dödad av henne. Förstår ni inte det? Om Julia ska kunna gå till skolan så måste ni åtminstone se till att hon slipper sitta i samma klassrum som Hanna! Caroline börjar tappa tålamodet. Men rektorn vill inte förstå. – Vi har inte resurser till att skilja på elever på det viset. De måste kunna sitta i samma klassrum. Vi måste i första hand tänka på utbildningen. – Vad ska till för att Hanna ska stängas av? Caroline tittar på rektorn. – Ja, då måste en lärare iaktta Hanna och se att hon beter sig dumt. Julia tänker att det är konstigt att skolan tidigare stängt av elever som röker, men att de inte kan göra samma sak när någon misshandlats. Hon känner sig ledsen. Mötet leder ingenstans. Men Julias mage ser ut som en ballong och Caroline ringer återigen en läkare för att få veta hur de ska hantera att Julias problem inte försvinner. I läkarens journal står det: ”Magbesvären kvarstår, bedömer psykisk påfrestning bidragande. Patienten törs inte gå till skolan då rektor vägrar ordna så att patienten slipper ha lektion tillsammans med förövaren. Drömmer nattetid att hon dör”. Efter mötet med skolan känner Caroline hur trött hon är. Även Julias pappa Johan försöker prata med skolan, men utan resultat. Polisutredningen pågår och samtidigt förväntas Julia återkomma till brottsplatsen varje dag, och sitta tillsammans med den som misshandlat henne. För Caroline och Johan blir det tydligt att barn och vuxna inte behandlas lika. Med största sannolikhet skulle en vuxen i samma situation sjukskrivits, men ett barn kan inte bli sjukskriven, inser de. Det är den sista terminen i nian, och Julia behöver satsa allt på skolarbetet för att komma in på gymnasiet till hösten. Flera lärare har börjat ifrågasätta Julia eftersom hon är så oengagerad i skolarbetet. De har inte informerats om hennes situation, och Julia klarar inte själv att berätta för alla olika ämneslärare hur hon mår. – Det verkar inte veta hur de ska hantera det här över huvudtaget. Men hur ska Julia kunna vara i skolan när hon hela tiden är livrädd? Hur ska hon kunna ta till sig det som händer på lektionerna? Caroline sitter i den jeansblå soffan hos Julias målsägandebiträde Charlotte. De förbereder den kommande rättegången. – Vill du att jag ska följa med på ett möte med skolan? Charlotte ser i Carolines ledsna ansikte att hon tänt ett litet hopp.
16
15 april, nytt möte. – Hur tänker ni kring att Julia är rädd varje dag i skolan, hon ska väl kunna vara trygg? Målsägandebiträdet Charlotte riktar sig direkt till rektor Anders. – Vi kan ju inte vara med henne hela tiden, det är ohållbart. Dessutom pågår en polisutredning. Vi inväntar den. Charlotte förvånas över det samtal som sedan utbryter mellan skolans personal som sitter runt bordet. De är rörande överens om att de inte alltid kan vara anträffbara för en enda elevs skull. Samtalet handlar om deras arbetssituation, det kommer ner på personnivå. Charlotte förundras över bristen på kreativitet. I en högstadieskola är en elev beroende av många olika lärare, och Julia kan till exempel bara känna sig trygg om alla lärare informerats om hennes situation. Men snart går det upp för Charlotte att ingen sådan information gått ut. Inget samarbete, ingen information, ingen handlingsplan. – Det finns flera saker här som är oerhört anmärkningsvärda. Skolan skulle självklart sett till att Julia blev undersökt av en läkare direkt, däremot är medling med den som utsatt henne för misshandeln mindre bra att ha direkt efter. Charlotte är tydlig och bestämd och Caroline känner att hon kan slappna av för första gången på en månad. Det här är någon som vill hjälpa hennes barn. Som har kunskap kring hur det är att drabbas av ett brott. Charlotte funderar en stund och fortsätter sedan. – Jag föreslår att ni ordnar en akutmobil som Julia alltid har med sig i skolan, och som hon kan ringa på i nödfall. – Men, jag kanske inte alltid kan svara när hon ringer? En av de närvarande börjar invända och de andra hänger på. Charlotte ryter till. Hon har fått nog, och efter hennes ilska mattas diskussionen. Julia ska få en mobil, det dröjer visserligen ända till maj, två veckor efter mötet, innan hon har den i fickan. Men nu finns den där. Hon ringer aldrig på den, men den gör att hon vågar röra sig i skolan. Hon vågar gå dit. Julia får också möjlighet att vara hemma några timmar på tisdagsförmiddagarna. Efter mötet behöver inte heller Julia dela klassrum med Hanna. Och Julias föräldrar ska ha möte med skolan en gång i veckan. 25 maj 2010 Sommarlovet och avslutningen närmar sig. Nacka tingsrätt meddelar domen i mål nr: 1343-10. Hanna döms för misshandel och ska betala 9 505 kronor till Julia i skadestånd. Dessutom ska Hanna utföra ungdomstjänst i 35 timmar. 17
ISBN 97-891-7223-477-2
ta din unge och spring Om barn som utsätts för brott i skolan
Skolan är en av de vanligaste brottsplatserna för barn och ungdomar, ändå kallar vi inte alltid de brott som inträffar i skolans värld för misshandel, sexuella trakasserier och olaga hot etc. De benämns i stället ”mobbning”. Den här boken handlar om Julia som blev slagen av en tjej i parallellklassen och om Markus som trakasserades av sina klasskompisar nästan varje dag i flera år. Men framför allt handlar den om skolornas agerande efter dessa händelser. I dag gör skolorna olika. Det är godtyckligt hur brott hanteras, och vilken hjälp de drabbade får. Ändå saknas inte verktygen, lagstiftningen eller skyddsnäten. Det finns likabehandlingsplaner, antimobbningsteam, utbildningar och en särskild Barnombudsman respektive ett Barn- och elevombud. Men vad betyder allt detta när barn som utsätts för brott i skolan ändå inte kan vara säkra på att få den hjälp de har behov av och rätt till? I boken intervjuas bland annat lärare, rektorer, poliser och några av Sveriges främsta makthavare med ansvar för skolan. Boken är skriven av journalisten Matilda Rangborg i samarbete med den oberoende stiftelsen Tryggare Sverige. Boken vänder sig till skolpersonal, politiker, journalister samt till den samhällsintresserade allmänheten.
ta din unge
och spring Om barn som utsätts för brott i skolan
Jure förlag, Östermalmsgatan 84, 114 50 Stockholm Tel 08-662 00 80, fax 08-662 00 86. www.jure.se