Av Lee Child har utgivits Dollar Gisslan Bränd Besökaren Hetta Livvakten Dubbelspel Fienden Prickskytten Misstaget Trubbel Inget att förlora Det ögat inte ser
Child 61 timmar inl.indd 2
11-06-08 12.08.25
LEE
C H I LD 61 tImmar
Översättning Anders Bellis
Child 61 timmar inl.indd 3
11-06-08 12.08.25
Till min redaktÜr, den oersättliga Marianne Velmans
Child 61 timmar inl.indd 5
11-06-08 12.08.25
ETT Fem minuter i tre på eftermiddagen. Exakt sextioen timmar innan det hände. Advokaten körde in på den öde tomten och parkerade. Ett tunt täcke av nysnö bredde ut sig över marken, så han ägnade en stund åt att fumligt dra på sig galoscherna. Sedan steg han ur och vek upp kragen och gick bort till ingången för besökare. Det blåste en isande nordanvind som förde med sig stora, virvlande snöflingor. Ett oväder drog fram tio mil bort. Det var det enda de pratade om på radio. Advokaten steg in genom dörren och stampade snön av fötterna. Det var ingen kö. Det var inte besökstid. Det enda han såg var ett tomt röntgenband och en metalldetektorbåge och tre fångvaktare som bara satt och hängde. Han nickade mot dem, trots att han inte kände dem. Men han ansåg att han stod på deras sida och de på hans. Fängelser är en binär värld. Antingen är man inspärrad eller så är man det inte. De var det inte. Och inte han heller. Ännu. Han tog den översta, grå plastbacken som låg i en vinglig trave och lade sin hopvikta överrock i den. Han tog av sig kavajen och vek ihop den och lade den på överrocken. Det var hett inne på fängelset. Billigare att elda med lite extra olja än att ge de intagna två uppsättningar kläder, en för sommaren och en för vintern. Han hörde larmet från dem längre fram, slamret av metall mot betong och de oregelbundna, vansinniga vrålen och skriken och det lågmälda, missnöjda muttrandet, alltsammans dämpat av korridorer med tvära krökar och många stängda dörrar. 7
Child 61 timmar inl.indd 7
11-06-08 12.08.25
Han tömde byxfickorna på nycklar och plånbok och mobiltelefon och mynt och lade de rena, varma, personliga tillhörigheterna i en liten hög på kavajen. Han lyfte den grå plastbacken. Bar inte bort den till röntgenbandet. I stället bar han bort den till en liten lucka i väggen på andra sidan rummet. Han väntade där och en kvinna i uniform tog emot den och gav honom en nummerlapp. Han rätade på sig framför metalldetektorn. Han kände på fickorna och kastade förväntansfullt en blick rakt fram, som om han väntade på att bli framvinkad. Inlärt beteende. På flygplatser. Vakterna lät honom stå där en stund. En småväxt, nervös människa i skjortärmarna som inte hade något i händerna. Ingen portfölj. Ingen anteckningsbok. Inte ens en penna. Han var inte där för att ge råd. Han var där för att få råd. Inte tala, utan lyssna – och han skulle säkert av bara fan inte fästa ett ord av det han fick höra på pränt. Vakterna vinkade igenom honom. Grön lampa och inget pip, men den förste vakten undersökte honom trots det med handdetektorn och den andre visiterade honom. Den tredje eskorterade honom längre in i komplexet, genom dörrar som var gjorda för att aldrig öppnas om inte den föregående och nästa var stängda, och runt tvära hörn avsedda att sinka en springande människa, och förbi tjocka, gröna glasfönster innanför vilka vaksamma ögon tittade ut. Lobbyn hade sett ut som en vanlig lobby, med korkmatta på golvet och mintgröna väggar och lysrör i taket. Och lobbyn hade stått i förbindelse med omvärlden, med kyliga vindstötar som svepte in när dörrarna öppnades, och saltfläckar och pölar av smält snö på golvet. Själva fängelset var annorlunda. Det hade ingen kontakt med omvärlden. Ingen himmel, inget väder. Inga försök till utsmyckningar. Det var bara naken betong, flottig där armar och axlar gång på gång snuddat vid den och fortfarande blek och dammig där de inte snuddat vid den. Golvets grå målarfärg var halksäker, som golvet i en bilentusiasts garage. Det gnisslade om advokatens galoscher när han gick. Det fanns fyra förhörsrum, fyra fönsterlösa betongkuber som delats av exakt på mitten med en skrivbordshög disk och ovanför disken plexiglas. Gallerskyddade lampor brann i taket ovanför disken. Disken var gjuten i betong. Fibrernas längdriktning i gjutformstimret syntes fortfarande i den. Skyddsglaset var tjockt och svagt gröntonat och 8
Child 61 timmar inl.indd 8
11-06-08 12.08.25
uppdelat i tre överlappande rutor, så att det fanns två springor på vardera sidan att föra samtal genom. Rutan i mitten hade en springa längst ned, för dokument. Som på en bank. På vardera sidan stod en stol och på vardera sidan fanns en dörr. Perfekt symmetri. Advokaterna gick in på ena sidan och internerna gick in på den andra. Senare lämnade de rummet samma väg de kommit, åt var sitt håll. Vakten öppnade dörren och gick en meter in i rummet för att göra en visuell kontroll och förvissa sig om att allt var som det skulle. Sedan steg han åt sidan och släppte förbi advokaten. Advokaten steg in och väntade tills vakten hade stängt dörren bakom honom och lämnat honom ensam. Sedan satte han sig ned och tittade på klockan. Han hade kommit åtta minuter för sent. Han hade kört långsamt, på grund av vädret. I vanliga fall skulle han ha sett det som ett misslyckande att komma för sent till ett möte. Oprofessionellt och respektlöst. Men det var annorlunda med fängelsebesök. Tid betydde ingenting för fångar. Efter ytterligare åtta minuter öppnades den andra dörren, i väggen på andra sidan glaset. En annan vakt steg in och kontrollerade och gick tillbaka ut igen. En fånge lunkade in i rummet. Advokatens klient. Han var vit, enormt överviktig med väldiga fettvalkar och fullständigt skallig. Han var klädd i orangefärgad overall. Runt handlederna och midjan och fotlederna var han slagen i kedjor som såg lika bräckliga ut som armband. Blicken var livlös och minen foglig och uttryckslös, men han rörde en aning på läpparna, som en enfaldig person som ansträngde sig för att inte glömma bort något som var viktigt. Dörren på andra sidan glaset stängdes. Fången satte sig ned. Advokaten drog sin stol närmare disken. Fången gjorde samma sak. Symmetri. Advokaten sade: ”Ber om ursäkt att jag är sen.” Fången svarade inte. Advokaten frågade: ”Hur är läget?” Fången svarade inte. Advokaten tystnade. Det var hett i rummet. En stund senare började fången prata. Han rabblade upp listor och instruktioner och meningar och hela stycken som han hade lärt sig 9
Child 61 timmar inl.indd 9
11-06-08 12.08.25
utantill. Då och då sade advokaten: ”Ta det lite långsammare”, och vid varje tillfälle gjorde killen en paus och väntade och tog sedan till orda på nytt i början av sin senaste mening utan att tala långsammare eller ändra på sitt mässande tonfall. Det verkade som om han inte kunde kommunicera på något annat sätt. Advokaten ansåg sig ha ganska gott minne – särskilt för detaljer, som de flesta advokater – och han lyssnade mycket uppmärksamt, för om han koncentrerade sig enbart på att minnas uppfattade han inte själva innehållet i instruktionerna. Men trots det hade någon vrå i huvudet räknat till fjorton olika brottsliga förslag innan fången äntligen var klar och lutade sig tillbaka. Advokaten sade ingenting. Fången sade: ”Uppfattat?” Advokaten nickade och fången blev sittande blickstilla. Enfaldig som en åsna i en hage. Oändligt tålmodig. Tid betydde ingenting för fångar. Särskilt inte för den här. Advokaten sköt stolen bakåt och reste sig upp. Hans dörr var olåst. Han gick ut i korridoren. Fem minuter i fyra på eftermiddagen. Sextio timmar kvar. Samma vakt väntade på advokaten och ett par minuter senare var advokaten tillbaka ute på parkeringsplatsen. Han var fullt påklädd igen och hade stoppat tillbaka sina ägodelar i fickorna, som kändes betryggande nedtyngda och påtagliga och normala. Det snöade häftigare och blåste hårdare vid det laget, och det var kallare ute. Det mörknade, fort och tidigt. Advokaten blev sittande en stund medan sätet värmdes upp och motorn gick på tomgång och vindrutetorkarna svepte snösjok åt höger och vänster över vindrutan. Sedan körde han därifrån, i en vid, långsam sväng med däck som fick nysnön att knarra och strålkastarljus som skar genom det virvlande snöfallet. Han satte kurs mot utfarten. Ståltrådsgrindarna, väntan, kontrollen av bagageutrymmet, och sedan den långa, raka vägen som löpte genom staden och bort till motorvägen. Fjorton brottsliga förslag. Fjorton brott, om han vidarebefordrade förslagen och de iscensattes. Vilket utan tvivel skulle bli fallet. Eller femton brott, för vid det laget skulle han själv vara medbrottsling. 10
Child 61 timmar inl.indd 10
11-06-08 12.08.25
Eller tjugoåtta brott om en åklagare valde att kalla varje enskilt brott för en enskild komplott, vilket en åklagare mycket väl kunde tänkas göra bara för skojs skull. Eller för ärans. Tjugoåtta olika vägar till skam och vanära och uteslutning ur advokatsamfundet, och rättegång och fällande dom och fängelse. Nästan helt säkert livstids fängelse med tanke på ett av de fjorton förslagen, och då först efter en framgångsrik förhandling om strafflindring i utbyte mot erkännande. Tanken på en misslyckad förhandling var för hemsk för att ens tänkas. Advokaten körde runt i motorvägens mot och lade sig i filen för låg hastighet. Han var omgiven av den sena eftermiddagens gråaktiga, fallande snökaos. Inte mycket trafik. Bara enstaka bilar och långtradare på väg åt hans håll. Några av dem körde fortare än han, några långsammare. Då och då enstaka mötande bilar och långtradare på andra sidan vägen. Han körde med ena handen på ratten och satte sig upprätt i sätet och fick fram mobiltelefonen. Vägde den i handen. Han hade tre alternativ. Ett, att inte göra någonting. Två, att ringa det nummer han blivit tillsagd att ringa. Tre, att ringa det nummer han borde ringa, nämligen larmnumret till polisen, 911, och därefter genast numret till närmaste polisstation och statstrafikpolisen och traktens sheriffer och advokatsamfundet, och därefter till en advokat som kunde representera honom. Han valde det andra alternativet, som han vetat att han skulle göra. Alternativ nummer ett skulle inte leda någonvart förutom lite senare, när de började leta efter honom. Alternativ nummer tre skulle sakta men säkert leda till hans död, efter vad han var säker på skulle bli timmar eller till och med dagar av ohyggliga plågor. Han var en småväxt, nervöst lagd människa. Ingen hjältetyp. Han tryckte in numret han blivit tillsagd att ringa. Han kollade det två gånger och tryckte på den gröna knappen. Han satte mobilen till örat, vilket i många delstater skulle ha varit ett alldeles eget, tjugonionde brott. Men inte i South Dakota. Inte ännu. Man fick vara glad för det lilla. Han hade hört rösten som svarade fyra gånger förut. Skrovlig och hes, och spetsad med ett oförskämt, djuriskt hotfullt tonfall. En röst 11
Child 61 timmar inl.indd 11
11-06-08 12.08.26
från vad advokaten betraktade som en helt annan värld. Den sade: ”Kom igen, grabben”, med ett hörbart leende och en överton av sadistisk njutning, som om den talande njöt av sin absoluta makt och kontroll, och därmed av advokatens obehag och skräck och känsla av äckel. Advokaten svalde hårt en gång och tog sedan till orda, rabblade upp listorna och instruktionerna och meningarna och styckena på ungefär samma sätt som han fått dem upprabblade för sig. Han tog till orda elva kilometer och sju minuter från en motorvägsbro. Bron var inte mycket till bro. Vägbanan fortsatte rakt fram, men marken sjönk en aning och man körde över en bred, grund klyfta. Under större delen av året var klyftan uttorkad, men om fem månader skulle vårens smältvatten forsa fram genom den i en strid ström. Vägarbetarna hade jämnat klyftan till en prydlig kulvert och lagt fyrtio väldiga betongrör under körbanan, alltsammans för att inte grunden skulle spolas bort en gång om året. Det var ett system som fungerade väl om våren. Det fanns bara en nackdel, som gjorde sig märkbar på vintern. För att motverka den hade vägarbetarna satt upp skyltar i båda körriktningarna. På skyltarna stod det: Varning – väghalka på bron innan det blir is på vägen. Advokaten körde och rabblade. Efter sju minuters monolog kom han till det mest drastiska och rättframma och brutala och vidriga av de fjorton förslagen. Han upprepade det i telefonen med samma tonfall som han hört i fängelset, tonlöst och utan att röja några känslor. Den skrovliga rösten i andra änden skrattade. Vilket fick advokaten att rysa. En moralisk krampryckning bokstavligt talat vred om hans innersta. Axlarna ryckte märkbart till och telefonen gneds hårt mot örat. Och handen på ratten ryckte häftigt till. Framhjulen gled en aning i väghalkan på bron och han vred klumpigt ratten åt andra hållet och bakhjulen gled åt motsatt håll och han fick sladd en gång, två, tre. Han gled över alla tre filerna. Såg en mötande buss komma körande genom snöfallet. Den var vit. Den var enorm. Den höll hög hastighet. Den var på väg rakt mot honom. I bakhuvudet sade en röst att en kollision var oundviklig. Främre delen av hjärnan sade nej, han hade utrymme och tid och en gräsbevuxen 12
Child 61 timmar inl.indd 12
11-06-08 12.08.26
mittremsa och två kraftiga metallräcken mellan sig och mötande trafik. Han bet sig i underläppen och lät handen slappna av och satte sig käpprak upp och bussen svepte förbi honom precis parallellt med bilen och på sex meters avstånd. Han andades ut. Rösten i mobilen frågade: ”Vad är det?” Advokaten sade: ”Jag fick sladd.” Rösten sade: ”Avsluta rapporten, ditt arsel.” Advokaten svalde hårt igen och tog på nytt till orda, började om på sin senaste mening. Mannen som körde den vita bussen i motsatt körriktning var en veteran med tolv års erfarenhet av yrket. I sitt specialiserade yrkes lilla värld tillhörde han de allra bästa. Han hade körkort för buss och var väl utbildad på fordonet och hade lång erfarenhet. Han var inte längre ung, inte ännu gammal. Fysiskt och mentalt stod han uppe på en vidsträckt platå av sunt förnuft och mognad och han var på toppen av sin förmåga. Han var inte försenad. Han körde inte för fort. Han var inte full. Han var inte hög. Men han var trött. Han hade stirrat rakt ut i det enformiga, horisontella snöfallet i nästan två timmar. Han såg den sladdande bilen hundra meter längre fram. Såg den glida diagonalt, rakt mot honom. På grund av tröttheten reagerade han en bråkdels sekund för sent. Sedan orsakade bedövad spändhet i hans trötta kropp en överreaktion. Han vred om ratten lika häftigt som om han ryggade undan för ett knytnävsslag. För mycket, för sent. Och hur som helst onödigt. Bilen hade kört ur sladden och befann sig redan bakom honom innan hans egna framdäck fick väggrepp. Eller försökte. De rullade upp på isen på bron i samma ögonblick som styrningen sade åt dem att svänga. De tappade väggreppet och slirade. Hela vikten fanns i bussens bakre del. Det väldiga motorblocket i gjutgjärn. Vattenbehållaren. Toaletten. Det var som en pendel där bak. Bussens bakre del försökte köra om dess främre. Den kom inte långt. Bara några avgörande grader. Chauffören gjorde precis som han skulle. Han kämpade mot sladden. Men styrningen var fjäderlätt och framdäcken hade förlorat väggreppet. 13
Child 61 timmar inl.indd 13
11-06-08 12.08.26
Bussen reagerade inte som den skulle. Den pendlade tillbaka och sladdade sedan åt andra hållet. Chauffören kämpade frenetiskt i tre hundra meter. Tolv långa se kunder. De kändes som tolv timmar. Han vred den stora plastratten åt vänster, vred den åt höger. Försökte köra ur sladden, försökte hejda den. Men den tilltog i styrka i alla fall. Rörelsemängden ökade. Den stora pendelvikten där bak for med våldsam kraft åt ena hållet, sedan det andra. Den mjuka fjädringen trycktes ihop och studsade. Den höga bussen vinglade och girade. Bussens bakre del svängde fyrtiofem grader åt vänster, sedan fyrtiofem grader åt höger. Varning – väghalka på bron innan det blir is på vägen. Bussen for över det sista av betongrören och framdäcken fick väggrepp igen. Men de fick väggrepp när de var diagonalt riktade mot vägkanten. Hela bussen svängde åt det hållet, som om det vore vilken sväng som helst. Som om den helt plötsligt lydde igen. Chauffören tvärbromsade. Nysnön yrde framför däcken. Bussen for vidare i sin nya riktning. Den saktade farten. Men inte tillräckligt mycket. Framhjulen körde över bullerräfflan, över vägrenen, ned från vägbeläggningen, ned i ett grunt dike fullt av snö och frusen lera. Underredet dunsade och studsade och skrapade mot vägkanten i tre långa meter innan hela rörelsemängden var förbrukad. Bussen blev vilande i vinkel. Lite slagsida framåt, med främre tredjedelen i diket, de bakre två tredjedelarna på vägrenen och med motorrummet hängande över vägbanan. Framhjulen vilade mot dikets botten. Motorn hade fått tjuvstopp och det hördes inte ett ljud med undantag av väsandet från heta delar som kommit i kontakt med snön, den matta utandningen från luftbromsen och passagerarna som först skrek, sedan flämtande drog efter luft, och sedan tystnade. Passagerarna var ett homogent gäng, med ett undantag. Tjugo vit håriga seniorer plus en yngre man, i en buss med plats för fyrtio. Tolv av seniorerna var änkor. De övriga åtta utgjordes av fyra gamla gifta par. De kom från Seattle. På sightseeingresa ordnad av kyrkan. De hade sett Den lilla staden på prärien. Nu var de ute på långfärd västerut, till Mount Rushmore. De hade blivit lovade en avstickare till Förenta staternas geografiska mittpunkt. Man skulle besöka nationalparker och 14
Child 61 timmar inl.indd 14
11-06-08 12.08.26
grässlätter längs vägen. En bra resplan, men fel årstid. South Dakota är inte känd för sitt fina vinterväder. Därav den femtioprocentiga rabatten på biljetterna, trots att de varit billiga redan från början. Den passagerare som stack av var en man som var minst trettio år yngre än den yngsta av de övriga. Han satt för sig själv, tre rader bakom den senior som satt längst bak. De betraktade honom som något slags fripassagerare. Han hade stigit på bussen samma dag, vid en rastplats strax öster om en småstad som hette Cavour. Efter Den lilla staden på prärien, men före Dakotaland Museum. Han hade inte förklarat sig. Han hade bara stigit på bussen. Några hade sett honom prata med chauffören först. Några sade att pengar bytt ägare. Ingen var säker på vad man skulle tro. Om han hade betalat för resan var han mer av tredje klass-passagerare än fripassagerare. Nästan som en liftare, men inte riktigt. Men de tyckte hur som helst att han var rätt trevlig. Han var tyst låten och artig. Han var tre decimeter längre än någon av de andra passagerarna och uppenbarligen mycket stark. Inte snygg som en film stjärna, men inte ful heller. Som en idrottsman som nyligen dragit sig tillbaka, kanske. Kanske från amerikansk fotboll. Inte den bäst klädda människa de sett. Han bar skrynklig skjorta som inte var instoppad i byxlinningen och utanpå den en ofodrad linnejacka. Han hade ingen resväska, vilket var underligt. Men på det hela taget kändes det på något sätt tryggt att ha en sådan man ombord, särskilt när han visat sig vara civiliserad och inte det minsta hotfull. Hotfullt beteende från en så storvuxen man skulle ha varit opassande. Gott uppförande från en så storvuxen man var intagande. Några av de djärvare änkorna hade funderat på att inleda ett samtal. Men mannen verkade inte uppmuntra försök åt det hållet. Han sov större delen av tiden och alla hans svar på tilltal hade dittills varit mycket artiga men korthuggna och fullständigt innehållslösa. Men de visste åtminstone vad han hette. En av männen hade presenterat sig när han varit på väg tillbaka från toaletten längs mittgången. Den långe främlingen hade höjt blicken där han satt och gjort ett ögonblicks paus, som för att bedöma fördelarna och nackdelarna med att svara. Sedan hade han skakat den utsträckta handen och sagt: ”Jack Reacher.” 15
Child 61 timmar inl.indd 15
11-06-08 12.08.26
TVÅ Reacher vaknade när bussen sladdade och han slog huvudet i rutan. Han visste genast var han befann sig. På en buss. Han ägnade nästa bråkdels sekund åt att räkna ut oddsen. Snö, is, medelhastighet, inte mycket trafik. Vi kommer antingen att krocka med vägräcket eller köra av vägkanten. I värsta fall tippa över. OK för hans del. Kanske inte så bra för gamlingarna längre fram. Men förmodligen överlevnadsbart. Han oroade sig mer för följderna. Tjugo gamla människor, uppskakade, kanske skadade. Skärsår, krossår, brutna ben. Strandsatta mitt ute i ingenstans i tilltagande snöstorm. Flera mil till närmaste samhälle. Inte bra. Sedan ägnade han de följande elva och en halv sekunderna åt att hålla i sig och följsamt motverka sladdningarna åt båda hållen. Han satt längre bak än någon av de andra passagerarna, så han kände av dem mest. De som satt längre fram kastades fram och tillbaka i mycket mindre halvcirklar. Men de var skröpligare. Han såg deras huvuden kastas från den ena sidan till den andra. Han såg chaufförens ansikte i backspegeln. Killen kämpade verkligen. Inte illa. Men han skulle förlora. En lyxbuss är väldigt otymplig. Var försiktig med vad du önskar dig. Reacher hade varit i Marshall i Minnesota av någon anledning han knappt kom ihåg och liftat med en kille på väg västerut, till Huron i South Dakota. Men av något personligt skäl hade killen inte velat köra honom hela vägen och därför dumpat honom på en rastplats utanför en småstad som hette Cavour. Vilket till en början känts som otur, för 16
Child 61 timmar inl.indd 16
11-06-08 12.08.26
det strömmade inte direkt transkontinental trafik förbi Cavour. Men två koppar kaffe senare hade en lyxig buss med fyrtio säten stannat på rastplatsen och bara tjugo människor hade stigit ur, vilket hade betytt att det fanns lediga platser. Chauffören såg ut som en rättfram kille, så Reacher hade varit rättfram när han pratat med honom. Tjugo dollar för att åka med till Rapid City? Killen bad om fyrtio och nöjde sig med trettio och Reacher steg ombord och reste bekvämt hela dagen. Men bekvämligheten hade berott på mjuk fjädring och förströdd körning, och ingendera var till någon nytta nu längre. Men efter sju sekunder började Reacher bli optimistisk. När chauffören inte gasade saktade bussen farten. Kändes inte så, men det måste stämma. Enkel fysik. Newtons rörelselagar. Så länge inget annat fordon krockade med dem skulle de kränga hit och dit en stund och sedan bli stående stilla. Kanske tvärs över vägen, kanske vända åt fel håll, men fortfarande på hjulen så att bussen gick att köra. Men så kände han att framjulen fick väggrepp igen och såg att de skulle köra av vägen. Vilket var illa. Men chauffören tvärbromsade och satt kvar medan bussen dunsade och studsade och skrapade mot marken och de blev stående till hälften utanför, till hälften på vägbanan. Vilket var OK, med undantag av att de hade häcken ute i körbanan. Vilket inte var OK och plötsligt hördes inga mekaniska ljud över huvud taget, som om bussen vore död. Vilket definitivt inte var OK. Reacher kastade en blick bakåt och såg inga strålkastare som närmade sig. Inte just då. Han reste sig upp och gick fram till vindrutan och såg plan mark framför dem, alldeles vit av snö. Inga klippor. Ingen vägbank. Därför skulle en ny viktfördelning vara riskfri. Så han gick hukande tillbaka och sade åt gamlingarna att gå längre fram i bussen. Då skulle en långtradare som körde rakt in i dem kanske bara slita loss bakre delen av bussen utan att döda någon. Men gamlingarna var skakade och ovilliga att röra sig ur fläcken. De bara satt där. Så Reacher gick tillbaka till vindrutan. Chauffören satt orörlig i sätet, blinkade lite och svalde adrenalinet. Reacher sade till honom: ”Bra jobbat.” Killen nickade. ”Tack.” Reacher sade: ”Kan du få upp oss ur diket?” ”Det vet jag inte.” 17
Child 61 timmar inl.indd 17
11-06-08 12.08.26
”Kvalificerad gissning?” ”Förmodligen inte.” Reacher sade: ”OK, har du nödbloss?” ”Va?” ”Nödbloss. Just nu sticker hela bakre delen av bussen ut i kör banan.” Killen reagerade inte först. Var bedövad. Sedan böjde han sig ned och låste upp ett fack vid fötterna och fick fram tre nödbloss. Mörkröda kartongcylindrar med stålspetsar i ändarna. Reacher tog emot dem och sade: ”Har du någon första förbandslåda?” Killen nickade igen. Reacher sade: ”Ta den med dig och kolla om passagerarna har fått några sår. Försök få dem att gå så långt fram som möjligt. Helst ska de stå i gången allihop. Om vi blir påkörda så blir det i häcken.” Chauffören nickade för tredje gången och skakade sedan på sig som en hund och kom igång igen. Han plockade ut en första förbandslåda ur ett annat fack och reste sig upp. Reacher sade: ”Öppna dörren först.” Killen tryckte på en knapp och dörren sögs upp. En isande vindstöt förde med sig virvlande snö in i bussen. Rena snöstormen. Reacher sade: ”Stäng dörren efter mig. Håll er varma.” Sedan hoppade han ned i diket och kämpade sig över isen och leran fram till vägrenen. Han klev upp på körbanan och sprang bort till bussens bakre hörn. Snön piskade honom i ansiktet. Han ställde sig vid vägbanans kantmarkering och sprang trettio steg bakåt samma väg som de hade kommit. En krökt bana. Trettio steg, trettio meter. Trettio meter i sekunden var ungefär samma sak som hundra kilometer i timmen och det fanns gott om dårar som skulle köra i hundra till och med i snöstorm. Han böjde sig fram och körde ned spetsen på ett nödbloss i asfalten. Den klarröda lågan tändes automatiskt och brann med stora flammor. Han fortsatte längs kurvan och sprang ytterligare trettio steg. Körde ned det andra nödblosset i asfalten. Sprang ytterligare trettio och körde ned den tredje för att fullborda varningssekvensen: tre sekunder, två, en, sväng för fan åt sidan. Sedan sprang han tillbaka och plumsade genom diket igen och bultade på dörren tills chauffören gjorde en paus i första hjälpen och 18
Child 61 timmar inl.indd 18
11-06-08 12.08.26
öppnade. Reacher steg in i bussen igen. Han förde med sig en snöby. Han var redan nedkyld. Ansiktet var bedövat. Fötterna var iskalla. Och det började bli kallt i bussen. Rutorna längs hela ena sidan var redan täckta av vita klumpar. Han sade: ”Du borde låta motorn gå på tomgång. Så att vi kan ha värmesystemet igång.” Chauffören sade: ”Kan inte. Bränsleledningen kan vara sprucken. Efter att vi skrapade emot marken.” Reacher sade: ”Jag kände ingen bensinlukt när jag var ute.” ”Jag kan inte ta risken. Just nu är alla vid liv. Jag vill inte att de ska brinna upp.” ”Vill du att de ska frysa ihjäl i stället?” ”Ta över första hjälpen. Jag ska försöka ringa några samtal.” Så Reacher gick längre in i bussen och började undersöka gamlingarna. Chauffören hade hunnit med de båda första raderna. Det var uppenbart. Alla fyra passagerarna vid fönsterplatserna hade plåster över skärsår från metallkanterna runt rutorna. Var försiktig med vad du önskar dig. Bättre utsikt, men större risk. En kvinna hade ett andra plåster på kinden som vette mot mittgången, förmodligen efter att hennes mans huvud hade träffat henne när han kastats runt som en trasdocka. Det första brutna benet fanns i tredje raden. En skröplig gammal dam, med en fågels kroppsbyggnad. Hon hade kastats åt höger när bussen plötsligt svängt åt vänster och med våldsam kraft slagit axeln i rutan. Nyckelbenet var brutet. Reacher såg det på sättet hon höll om armen. Han sade: ”Skulle jag kunna få ta en titt på det där, frun?” Hon sade: ”Ni är inte läkare.” ”Jag fick viss utbildning i det militära.” ”Var ni militärläkare?” ”Jag var militärpolis. Vi fick viss medicinsk utbildning.” ”Jag fryser.” ”Chock”, sade Reacher. ”Och det snöar.” Hon vred överkroppen mot honom. Underförstått samtycke. Han lade fingertopparna mot hennes nyckelben. Kände på det genom blusen. Det var smalt som en penna. Det hade gått av på mitten. Rakt av. Inte på flera ställen. Hon frågade: ”Är det illa?” 19
Child 61 timmar inl.indd 19
11-06-08 12.08.26
”Det är bra”, sade Reacher. ”Det fyllde sin uppgift. Ett nyckelben är som en strömbrytare. Det bryts för att axeln och halsen ska klara sig. Det läker snabbt och lätt.” ”Jag måste till sjukhus.” Reacher nickade. ”Det ska vi ordna.” Han gick vidare. En stukad fotled i rad fyra och en bruten fotled i rad fem. Plus sammanlagt tretton skärsår, många smärre krossår, och åtskilliga chocktillstånd. Temperaturen sjönk som en sten. Reacher såg nödblossen genom sidofönstren längst bak. De brann fortfarande. Tre klarröda röksvampar som lyste i den virvlande snön. Inga strålkastare som närmade sig. Inga alls. Ingen trafik. Han gick tillbaka längs mittgången, med huvudet sänkt. Fram till chauffören. Killen satt i förarsätet med en uppfälld mobiltelefon i högra handen, stirrade ut genom vindrutan och trummade med vänstra handens fingertoppar mot ratten. Han sade: ”Vi har problem.” ”Vad då för slags problem?” ”Jag har ringt nödnumret. 911. Statstrafikpolisen är upptagen både tio mil norrut och tio mil österut. Två väldiga stormar är på väg in. En från Kanada, en från Stora sjöarna. Det har blivit rena kaoset. Alla bärgningsbilarna följde med dem. De har seriekrockar med hundra bilar. Motorvägen är avspärrad bakom oss. Och framför oss.” Ingen trafik. ”Var är vi någonstans?” ”I South Dakota.” ”Det vet jag.” ”Då vet du vad jag menar. Om vi inte är i Sioux Falls eller Rapid City, så befinner vi oss mitt ute i ingenstans. Och vi är inte i Sioux Falls eller Rapid City.” ”Någonstans måste vi vara.” ”På GPS:en syns ett samhälle i närheten. Bolton. Ungefär tre mil. Men det är litet. Bara en prick på kartan.” ”Kan du ringa efter en ersättningsbuss?” ”Vi befinner oss utanför Seattle. Jag kan få hit en kanske fyra dagar efter det att snöovädret dragit förbi.” 20
Child 61 timmar inl.indd 20
11-06-08 12.08.26
”Finns det någon polisstation i Bolton?” ”Jag väntar på ett samtal.” ”De kanske har bärgningsbilar?” ”Det har de säkert. Åtminstone en. Kanske vid bensinmacken på hörnet. Bra att ha när man ska bogsera trasiga pickuper som väger ett halvt ton. Mindre bra för fordon av den här storleken.” ”Det kanske finns bönder där som har traktorer.” ”Det skulle krävas ungefär åtta stycken. Och väldigt kraftiga kedjor.” ”De kanske har en skolbuss. Vi skulle kunna låna den.” ”Statstrafikpolisen överger oss inte. De kommer hit så småning om.” Reacher frågade: ”Vad heter du?” ”Jay Knox.” ”Du måste tänka framåt, Jay. Det skulle ta statstrafikpolisen minst en timme att ta sig hit under gynnsamma omständigheter. Två timmar i det här vädret. Tre timmar, med tanke på vad de förmodligen har att göra nu. Alltså måste vi göra något. För om en timme kommer den här bussen att vara ett isskåp. Om två timmar kommer de här russinen att dö som flugor. Kanske före dess.” ”Vad röstar du för att vi ska göra då?” Reacher skulle just svara när Knox mobiltelefon ringde. Killen svarade och sken upp en aning. Men så såg han plötsligt modfälld ut igen. Han sade: ”Tack.” Och fällde ihop mobilen. Han mötte Reachers blick och sade: ”Det finns tydligen en polisstation i Bolton. De skickar hit en kille. Men de har egna problem, så det dröjer ett tag.” ”Hur länge då?” ”Minst en timme.” ”Vad då för problem?” ”Det sade de inte.” ”Du måste starta motorn.” ”De har ytterkläder.” ”Räcker inte.” ”Jag är orolig att det ska börja brinna.” ”Diesel är betydligt mindre brännbart än bensin.” ”Är du något slags expert, eller?” 21
Child 61 timmar inl.indd 21
11-06-08 12.08.26
”Jag var stamanställd i armén. Lastbilar och humvees går på diesel. Av goda skäl.” Reacher kastade en blick bakåt i bussen. ”Har du en ficklampa? Och brandsläckare?” ”Hur så?” ”Jag ska kolla underredet. Om det ser OK ut knackar jag två gånger i golvet. Du startar motorn och om något fattar eld släcker jag och knackar igen och du kan stänga av motorn.” ”Jag vet inte …” ”Bättre än så kan vi inte göra. Och vi måste göra något.” Knox satt tyst ett ögonblick och ryckte sedan på axlarna och öppnade ett par fack till och fick fram en silverfärgad Maglite-ficklampa och en brandsläckare. Reacher tog emot dem och väntade tills dörren öppnades och steg sedan ut i det spöklika, klarröda skenet från nödblossen. Ned i diket igen. Den här gången pulsade han moturs runt bussens för, eftersom den sneda vinkeln gjorde att en längre del av bussens vänstra sida befann sig ovanför körbanan än den högra. Att krypa runt i det iskalla diket var ingen tilltalande tanke. Att krypa runt på vägrenen var något bättre. Han hittade tankluckan och satte sig ned i snön och vände sig sedan om ett halvt varv och lade sig på rygg och stack in huvudet under bussen. Han tände ficklampan. Fick syn på det stora rör som löpte från tankhålet till tanken. Det såg oskadat ut. Själva tanken var en enorm cylinder med platta kortsidor. Den var lite bucklig och repig efter olyckan. Men inget läckte ur den. Bränsleröret som löpte till motorrummet såg OK ut. Reachers jacka och skjorta blev genomblöta i snön och den isande fukten trängde in till huden. Han rös. Med ficklampans skaft drämde han till rambalken två gånger. Han hörde reläer klicka och en bränslepump som började pumpa. Den rosslade och tjöt. Han kollade tanken. Kollade bränsleröret, så långt det gick i ljuset från ficklampan. Han tog spjärn med fötterna i snön och föste sig längre in under bussen. Inga läckor. Startmotorn gick igång. Motorn startade. Den slamrade och rasslade och föll in i en hammartung rytm. 22
Child 61 timmar inl.indd 22
11-06-08 12.08.26
Inga läckor. Ingen eld. Inga ångor. Han uthärdade kylan och låg kvar en minut till och ägnade tiden åt att kolla andra saker. De stora däcken såg OK ut. En del av fjädringen där fram hade tagit lite stryk. Bagageutrymmets golv var buckligt här och där. Några små rör och slangar var krossade och sönderslitna och spruckna. Något försäkringsbolag i Seattle skulle komma att få en ganska kostsam skadeanmälan. Han kravlade ut och reste sig upp och borstade av sig snön. Kläderna var genomvåta. Snön virvlade överallt omkring honom. Stora, tunga flingor. Ett halvdecimetertjockt snötäcke på marken. Fotspåren han lämnat efter sig ett par minuter tidigare var redan vita. Han följde dem bakåt till diket och pulsade tillbaka till dörren. Knox väntade på honom. Dörren öppnades och han steg ombord. Snön virvlade ylande in efter honom. Han frös. Dörren stängdes. Motorn tystnade. Knox satte sig bakom ratten och tryckte på startknappen. Långt bak i bussen hörde Reacher startmotorn gå igång och börja mala, bli överansträngd, rossla. Gång på gång. Inget hände. Knox frågade: ”Vad såg du därnere?” ”Skador”, sade Reacher. ”Massor av saker som gått sönder.” ”Krossade rör?” ”Några stycken.” Knox nickade. ”Bränsleröret är av. Vi gjorde just slut på det som fanns kvar i röret och nu rinner det inte till något mer. Dessutom kan bromsarna vara körda. Det kanske är lika bra att det inte går att hålla motorn igång.” ”Ring polisen i Bolton igen”, sade Reacher. ”Det här är allvarligt.” Knox knappade in numret och Reacher gick bakåt i bussen och plockade ned rockar och kappor från bagagehyllorna och sade åt gamlingarna att sätta dem på sig. Plus hattar och handskar och sjalar och yllehalsdukar och vad helst annat de hade. Han hade ingenting. Bara de kläder han gick och stod i, och de 23
Child 61 timmar inl.indd 23
11-06-08 12.08.26
kläder han gick och stod i var genomblöta och iskalla. Kroppsvärmen strömmade ur honom. Han darrade. Bara lite, men oavbrutet. Små rysningar, över hela kroppen. Var försiktig med vad du önskar dig. Ett liv utan bagage medförde många fördelar. Men även avgörande nackdelar. Han satte kurs tillbaka mot Knox. Luft letade sig in genom dörren. Det var kallare där fram än där bak. Han sade: ”Nå?” Knox sade: ”De skickar en bil så fort som möjligt.” ”En bil räcker inte.” ”Det sade jag till dem. Jag redogjorde för problemet. De sade att de ska ordna med något.” ”Har du sett sådana här stormar förut?” ”Det här är ingen storm. Stormen är tio mil härifrån. Vi befinner oss i utkanten av den.” Reacher rös. ”Är den på väg hitåt?” ”Utan tvivel.” ”Hur fort?” ”Fråga inte ens.” Reacher lämnade honom och gick tillbaka längs mittgången. Fortsatte tills han befann sig längst bak i bussen. Han satte sig på golvet utanför toaletten, med ryggen hårt pressad mot den bakre skiljeväggen, och hoppades få känna lite kvardröjande värme från den svalnande motorn. Han väntade. Fem minuter i fem på eftermiddagen Femtionio timmar kvar.
24
Child 61 timmar inl.indd 24
11-06-08 12.08.26