9789187813115

ett v채ltr채nat

hj채rta

ellen jakobsson

ett v채ltr채nat hj채rta av ellen jakobsson

© Ellen Jakobsson, 2014 Utgiven av Ariton Förlag Omslag och illustrationer: Karin Taawo Bektašević www.kaptenmimo.se Tryckeri: ScandinavianBooks ISBN: 978-91-87813-11-5

till Pilgrimen

tack

1 liv hur det börjar – trä 2 på rätt plats 3 själ mot själ 4 flyttad semester 5 fira mässa 6 på gränsen 7 dags nu första vandringen – eld 8 intention 9 överlämnar mig 10 varje uppförsbacke 11 begrava och plantera 12 renaste guld 13 ärkeängeln mikael 14 hej 15 osäkerheten 16 mull och ljus 17 kär i henne 18 bära dubbelt 19 lämnad kvar 20 leva som pilgrim 21 bli en krigare 22 ur flocken 23 in i solnedgången 24 gå vilse 25 distans mellan oss 26 maria magdalena 27 en lista

28 kyrka i hjärtat 29 stänga igen 30 inte kyrkan 31 evig kärlek hemma igen – jord 32 gränslöst expanderande 33 klipper och trimmar 34 hos min handledare 35 dejt 36 matrix 37 egot 38 självskadebeteenden 39 stackars helena 40 reningsexplosion 41 let him off the hook 42 spikrakt framåt 43 gå vidare 44 såhär är det 45 ickebindning 46 som förbytt 47 tjänstledighetsansökan 48 tidigare helenor 49 långfredag 50 påskdagen 51 ur kärlek 52 utan stackars 53 pengar som värdemätare 54 fortfarande så levande 55 vet inte 56 strömmar kraft

57 sinuskurvan 58 ny slags kyrka 59 stämt träff 60 dem alla fem 61 på båten 62 freja med mig 63 plats i mitt hjärta 64 orgasmisk 65 skiftat 66 nio månader 67 ha tålamod 68 hur det fungerar andra vandringen – metall 69 kristusljuset 70 med öppet hjärta 71 ta av dig dina skor 72 communion 73 fin akustik 74 överraskning 75 tiomånadersdag 76 någon parallell 77 tvivel till mesetan 78 ghosts of caminos past 79 uppför hela berget 80 pussar från gud 81 vi 82 i solidaritet med 83 till den kyrkan 84 längtat in honom 85 nog nu

86 aldrig varit 87 la cruz de ferro 88 lämna caminon 89 smärtfri 90 egots uppgift 91 bytt smärta mot glädje 92 katedralens gåva 93 han är där 94 benåda 95 vandrandes upp 96 vattnets dop 97 elva 98 trosbekännelse slutet – vatten 99 get a life 100 att hata 101 bekräftelse 102 livets medvandrare 103 försoningslära 104 bränna kontraktet 105 du är väl inte förvånad 106 säga upp mig 107 pilgrimen 108 pappa 109 den tredje 110 osynk 111 gud lästips

1

liv

Ibland kan man få en upplevelse av att livet liksom intensifieras och skruvas mot sitt centrum.

Man anar att något stort pågår, även om man inte kan förstå vad det är.

Något som kommer förändra livet för alltid.

Något som kommer göra en till en ny människa.

Till någon man kanske inte ens kan ana än.

Samtidigt som allting känns väldigt välbekant. Är det kanske mig jag håller på att bli?

En historia påbörjas, som det inte finns något självklart slut på.

Inga självklara aktörer eller svar att söka. Ändå är det ett sökande.

Efter något.

Något som känns livsviktigt.

Ett sökande som det inte går att avstå.

En hunger, en längtan, en törst.

Efter mer liv.

Efter att fyllas.

Efter att tömmas.

Efter att skala av och hitta in till kärnan.

Av något.

Av livet.

En rastlöshet och en vetskap om något.

Bortom.

Ofta vet man inte förrän efteråt när det händer.

När det hänt.

Men jag vet.

Att något börjar nu.

Vad är jag inte säker på, men det är en svag rörelse i mig.

6

Vad det kommer innebära vet jag inte heller.

Men jag anar att det kommer förändra livet.

Men å andra sidan förändras ju livet ständigt.

Alla liv jag möter i mitt jobb som präst.

Alla historier jag får höra.

Kärlek, sorg, saknad, lust.

Livet är vad de kretsar kring.

Ständigt får de livet att växa.

Mitt liv.

Vårt liv.

Livet.

Visar på hur allt hänger ihop.

Jag anar att jag inte vet mycket egentligen.

Att jag uppskattar frågorna mer än svaren.

Sökandet mer än målen.

Ett nedslag i ett liv.

Kanske vilket som helst.

Kanske mitt. Är det min berättelse eller din?

Trådarna flätas samman.

Jag heter Helena. Är det vem jag är?

Jag vet inte vem hon är. Är jag präst? Är jag syster? Är jag dotter? Är jag kvinna? Är jag människa? Är jag ens, undrar jag ibland.

Jag försöker förstå.

Följa när livet kallar.

När livet ger mig en möjlighet.

Så det här är ett nedslag i ett liv.

Utan annat syfte än att följa rörelsen.

7

tr ä

Hos elementet trä börjar energin aktiveras och röra sig för att växa.

Projekt startas och utveckling sker, tankar omvandlas till handling.

Vid obalans uppstår stress och osäkerhet.

Vid balans återfinns kärlek, förtröstan och entusiasm.

Allt får växa i sin egen takt mot balans.

hur det bรถrjar

2

på rätt plats

Det är en torsdagskväll i början av sommaren och jag är på väg hem från kvinnoanstalten där jag jobbar som fängelsepräst.

Bussen står vid ändhållplatsen när jag kommer dit och jag går och sätter mig långt bak. Arbetsdagen började med att jag fick lämna ett dödsbud och har fortsatt med flera tunga samtal. Jag känner mig trött i huvudet.

Det har varit en alldeles för lång vår, med mycket jobb och lång pendling, men nu är det bara tre dagar kvar till semestern.

Efter ett tag inser jag att bussen inte kör så jag går fram till chauffören.

Han berättar att det har varit en dödsolycka och att det inte går att komma fram. Jag känner att jag blir alldeles kall.

Jag frågar om vi kan åka så nära det går ifall vi kan vara till hjälp. ”Javisst”, säger han.

Jag sätter mig på ett säte fram i bussen och börjar be. Jag ber att vi ska komma fram till platsen om vi kan vara till nytta. Att Gud ska hjälpa mig att veta vad jag ska göra när jag kommer dit. Jag ber om lugn och fokus.

Bussen kommer hela vägen till slutmålet och jag ser olycksplatsen lite längre bort. Där står några poliser och ett gäng ungdomar, några vuxna står och pratar, en motorcykel ligger på den breda trottoaren framför ett fik.

Från parkeringsplatsen bredvid vägen lättar en ambulanshelikopter och vinddraget virvlar upp sand runt mina ben när jag går den sista biten i snabb takt.

Jag går fram till poliserna och presenterar mig: ”Jag heter Helena Näslund och är vikarierande kyrkoherde i församlingen, kan jag hjälpa till med något?”

En av poliserna berättar att en ung man på motorcykel har dött och tagits därifrån i helikoptern jag såg. Att han dog omedelbart i kraschen.

Jag ser motorcykeln som ligger på trottoaren. Tittar omkring den, men ser inget som vittnar om olyckan, inget blod, inga märken i asfalten.

Ingenting.

10

Polisen pekar och visar, där är pappan, han kom precis och har just fått beskedet. Jag ser hur en man sitter på en träbänk, lutad mot en butiksvägg och dunkar huvudet mot väggen, sakta, sakta.

Jag går fram mot mannen, stannar strax bredvid honom, lägger ena handen på hans axel och stryker den försiktigt fram och tillbaka.

Efter ett tag rätar han på sig och jag sätter mig ner bredvid honom på bänken. Han tittar upp och möter min blick med tom förtvivlan.

Jag presenterar mig och berättar att jag är präst. ”Har du precis kommit hit?” frågar jag.

Och han berättar. Orden snubblar fram. Tårarna börjar rinna nerför hans kinder och han gråter stilla.

När han skjutsats till sjukhuset står jag kvar en stund, ser fler och fler ungdomar strömma till. De står och kramar varandra, gråter. Några sitter på asfalten lutade mot fikets vägg.

Vad borde jag göra nu? Något måste jag göra. Jag bestämmer mig för att öppna upp församlingshemmet för de sörjande, här kan de inte vara.

Flera timmar senare sitter jag på bussen hemåt. Över sjuttio ungdomar och föräldrar har fått gråta, kramas, tända ljus och be tillsammans.

Jag känner mig helt tom. Mycket nöjd, men helt tom.

Tänk hur en dag kan bli. Så totalt oväntat. Tänk vad man vet utan att veta. Hur man ska göra, vad man ska göra. Allt har gått så bra.

Jag känner den kalla rutan mot tinningen och följer lyktstolparnas ljus som rytmiskt far förbi utanför rutan.

Tänk att jag råkade komma dit precis då. På rätt plats vid rätt tid, kändes det som.

Om samtalet innan inte hade dragit ut på tiden hade jag hunnit med en tidigare buss som det var tänkt, och missat allt. Redan varit på andra sidan staden när olyckan skedde. Eller kommit precis i anslutning till olyckan och förmodligen påverkats mer av den själv också.

Men nu blev det inte så.

Nu var jag där jag skulle vara, när jag skulle vara där.

11

3

själ mot själ

Jag har gjort om söndagens gudstjänst. Det verkade naturligt att låta den bli en samlingsplats för de sörjande. Nu är det fullt i bänkarna och snart ska vi börja.

Jag har fått höra att den döde mannens familj ska komma, hans föräldrar och hans lillebror. Jag går ner till de öppna dörrarna, utanför skiner solen och sommaren är i full blom.

Så ser jag pappan jag mötte på olycksplatsen. Han snabbar på stegen när han ser mig, kommer med utsträckta armar och kramar om mig. ”Du var som en ängel”, säger han. ”När jag tittade upp och såg dig, det var som att du var en ängel.” Hans ögon tåras.

Jag hälsar på de andra och vi går in i den svala kyrkan.

Jag står framför församlingen, tittar ut över ansiktena, möter blickarna hos ungdomar och äldre, så börjar jag min predikan. Det är apostladagen och jag talar om vad det innebär att vara kristen. Vad det innebär här mitt i livet. ”Jesus uppmuntrar oss att lägga ut näten på djupt vatten”, säger jag. ”Jesus möter oss där i djupen, där djupt i oss själva, där vi får fatt på Gud och vår själ. Där kan vi möta smärta och lycka, kärlek och sorg. Där i djupen kan vi finna våra största rädslor och vår djupaste längtan.”

Jag fortsätter: ”Jesus skickade ut apostlarna för att möta människor och leva sin tro. I dopet kallar Jesus oss att vara lärjungar, men det är större än så. Att vara människa är att vara sänd av Gud. Att vara kristen är inte mer än att vara en medmänniska.

När sorgen drabbar, när ingenting egentligen går att förstå, då behöver vi varandra.

Där i de enkla gesterna, i kramen, i blicken när ögon möts, i värmen från en annan människa. I målet mat när man inte orkat laga något själv, i telefonsamtalet från en vän som bara vill höra att man är okej, i de få tröstande orden.

I känslan av att inte vara ensam. Dit är vi alla sända av Gud att vara medmänniskor för varandra.”

12

Jag pausar. Får ögonkontakt med den unge mannens mamma och fortsätter: ”Gud är också fiskare, med ett nät som inte fångar in och begränsar, utan binder oss alla samman.

Vi är knutarna i Guds nät och från oss går trådar till människorna i vår närhet. Gud väver oss samman genom tid och rum, och kopplade till oss finns fortfarande alla de som varit så viktiga i våra liv, men som inte längre är ibland oss. Så länge de finns i våra hjärtan, finns de också här.”

Under nattvarden tänder de ljus och skriver förbönslappar, sista hälsningar. Jag står och ser ut över människorna som sakta rör sig runt i kyrkan, de kramas, några gråter, det finns en frid där.

Sist av alla kommer mamman till den omkomne mannen fram till altarringen. Hon kommer stödd av en annan kvinna och knäfaller. Jag möter hennes blick ur rödgråtna ögon. Det finns ingenting i vägen, mellan oss finns ingenting som blockerar, jag ser rakt in i kvinnans själ, hon är vidöppen.

Kvinnan tar emot bröd och vin och en välsignelse. Så vänder hon sig mot altartavlan där Jesus hänger på sitt kors. Hon samtalar med Gud, tackar för sin son, för tiden hon fått med honom.

Jag håller en hand på kvinnans axel, låter all kraft jag förmår, flöda genom mig, in i kvinnan. Jag låter tårar rinna ner för kinderna. Jag har inte gråtit sen olyckan, jag har inte vågat släppa fram det, inte kunnat.

Men nu är jag där i sorgen med henne.

Kvinnan tittar upp, våra ögon möts, vi möts.

När gudstjänsten är slut möts vi igen utanför kyrkan. Mamman kommer fram och vi omfamnar varandra. Jag känner kvinnans kropp mot min, vi andas tillsammans, våra hjärtan slår in i varandras kroppar, vi smälter samman.

Ett så naket möte, tänker jag, själ mot själ, det händer inte så ofta. Men där när sorgen gjort oss vidöppna, där kan något få hända.

13

4

flyttad semester

Jag kände mig helt tom.

Det fanns inget kvar.

Allt gick så bra, men jag kände mig helt tom.

Var på handledning, fick höra att jag gjort allting rätt.

Så bra.

Men sen då?

Det blev inte så mycket semester.

Nej, det gick inte.

Jag var för uppe i varv.

Två veckor semester blev kvar, men det var inte nog.

Det gick inte att stänga av.

Jag behövde bearbeta.

Det blev ingen ordentlig vila.

Och sen var det begravningen.

Alla sörjande, som ömsint tog sina farväl.

Så skört.

Där mitt i sorgen och förtvivlan.

De där dagarna.

Allt var så självklart.

Olyckan, mötena, gudstjänsten, samtalen.

Det fanns ett flöde.

Jag upplevde ett flöde.

Jag minns en kommentar jag fick höra om. ”Helena är en slags själens Rambo.

Hon backar inte för några frågor.”

Jag ler när jag tänker på det.

Så vill jag att det ska vara.

Där mitt i allt det ärliga och sanna, där vill jag vara.

14

Det var något speciellt som hände.

Det blev som det skulle bli, så är det bara.

Det kände jag.

Och det var meningen att min semester skulle flyttas.

Det kände jag också.

Till några veckor i höst när det är mörkt och kallt.

Kanske en resa till värmen?

Kanske något för själen?

Jag kommer veta vad jag ska göra, det vet jag.

Jag kommer veta när det är rätt.

Men sen.

Varje resa jag slutligen bestämmer mig för är slut när jag ska boka.

Nu är det bara en månad kvar.

Varje gång jag tror att jag vet vad det ska bli så blir det inte så.

Men jag har tillit.

Jag vet att det kommer bli rätt.

Djupt i mig är det något som vet att jag väntar.

Väntar på att veta.

Vad det ska bli av en flyttad semester.

Det finns en mening i allt som sker.

Men ändå.

Hur kan det vara så?

Hur kan även döden vara meningsfull?

Hur kan en ung människas död få ge mening till något annat?

Eller tvärtom.

Hur kan en ung människas död inte få leda till mening?

Gud, hjälp mig att förstå.

15

5

fira mässa

Vi har samlats för att fira mässa tillsammans. Jag går runt och hälsar på kvinnorna, för det är mest bara kvinnor. Bland värmeljus i små ljuslyktor, rökelsedoft och kuddar på golvet, står och sitter de och småpratar.

Så är där en man, han är pilgrim får jag veta, och präst han också. ”Jag är väldigt glad att du är här”, säger han och ler.

Jag ler tillbaka och känner av något avlägset välbekant, jag vill veta mer om honom. Men så är det dags att börja och vi sätter oss på kuddar i en ring på golvet.

Pilgrimen inleder mässan: ”Vi är ett. Vi söker kontakt med kärlekens källa för att öppna upp för kärleken inom oss själva.

Måltiden är en ceremoni för gemenskap, där vi delar föda för själen.

Med utgångspunkt i det enkla och vardagliga låter vi något ta gestalt som är större än vi kan förstå. Öppna din själ. Ta emot dig själv. Kan du ana din egen storhet? Hur fantastisk du är? Ge dig själv ett inre leende när du välkomnar dig.

Kanske syns det på dina läppar.”

Jag ler. Jag ser mig om i ringen, det är flera som ler. Det är en avslappnad stämning, jag känner mig varm och mjuk.

Pilgrimen fortsätter: ”Öppna dig inte bara för dig själv och den andra, utan även för det som är större än vi kan förstå.

Vi går in i ett större skeende. Andas in och förbered dig att ta emot allt detta. Ställ in ditt väsen på expansion. Vidga ditt mottagande långt bortom enkelt bröd och vin. Långt bortom du och jag.

Att äta tillsammans med någon är intimt. Måltiden kan förvandla dig.

Gå in i en längtan att få ge, men också att ta emot. Känn din hunger.

Hunger för bröd. Törst efter vin. Hunger för liv. Hunger efter mer av det som är du.”

Två och två ska vi få mata varandra och där i ringen möter jag en kvinnas blick.

Vi sätter oss tillsammans och tittar varandra in i ögonen. Möter varandras själar. Sitter så och bara ler båda två, det är fint.

16

Kvinnan böjer sig vid ett tillfälle fram och smeker mig över kinden. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det, men så beslutar jag mig för att bara flyta med, bara ta emot, bara låta det flöda, allt det här varma.

När vi är klara med gudstjänsten, berättar pilgrimen för mig att han har valt att inte ha en fast tjänst i kyrkan på många år.

Han ville inte förknippas med kvinnoprästmotstånd och homofobi, han ville inte arbeta i en kyrka som är begränsande, han ville jobba med själen, säger han.

Jag säger att jag också har åsikter om kyrkan, men att jag istället valt att jobba i den, för att kunna förändra inifrån. ”Varför har Gud kallat dig till präst, tror du?” frågar jag honom och andra nickar instämmande.

Det händer något mellan oss, det finns en spänning där. Hans ögon glittrar, jag känner något i kroppen, något som spritter till och bubblar upp, en värme som sprider sig.

Vi pratar vidare och jag berättar att jag aldrig lockats att bli präst för söndagsgudstjänsternas skull. Att jag hellre velat jobba utanför kyrkan, möta människorna där de är. Att det är därför jag älskar jobbet som fängelsepräst.

Han säger att han inte tror att det finns fler präster som jag. Präster som vill något annat med kyrkan. Jag skrattar och säger att jag minsann känner flera stycken.

Så är det dags att bryta upp. Vi omfamnar varandra, står så länge, tryckta mot varandra. Jag känner hans bröst och hans mage mot mig, hur han andas. Känner hur han luktar. ”Det var roligt att träffas”, säger jag leende, fortfarande med armarna om honom. ”Ja, vi kan ju låtsas att det bara är det”, säger han. ”Eller så låter vi bli att låtsas.”

Vi skrattar och släpper motvilligt taget om varandra.

Jag går därifrån med en konstig känsla i kroppen. Vad sa vi egentligen?

Jag förstår inte riktigt vad som hänt. Men något har hänt med den här mannen.

17

6

på gränsen

Vi träffas hemma hos mig på middag för att prata om hur man är präst på gränsen. Det är pilgrimen och en till präst och vi pratar om att öppna upp och vidga, att våga mer, att leka mer.

Så måste den andra prästen plötsligt gå och mitt hjärta slår en volt när pilgrimen frågar om det är okej att han stannar ett tag till. ”Visst”, säger jag och går snabbt ut i köket med tallrikarna.

Jag sätter mig i soffan och han sätter sig på en stol mitt emot. Jag drar upp benen under mig och kurar in mig bland kuddarna.

Han berättar att han snart ska vandra till Santiago de Compostela för tredje gången. Vi pratar om vad som är viktigt i livet, om relationer och kall.

Så tystnar vi, sitter och tittar varandra i ögonen, längre än man brukar.

Jag känner att jag börjar bli nervös, han ser rakt igenom mig.

Vi fortsätter titta och så slappnar jag av, vilar i hans blick. Låter det flöda mellan oss, ett lära-känna-varandra utan ord.

Ett inkännande och ett prövande. Vem är du? Vem är jag med dig?

Det här är något nytt för mig och jag känner mig omtumlad.

Så säger han till slut att det börjar bli sent, det är dags att gå.

Ja, jag låter förtrollningen brytas, samlar ihop mig. Vi går mot hallen och stannar till, omfamnar varandra. Jag smälter in i honom, låter andetagen bölja i takt.

Vi släpper taget, jag backar, vi står kvar på bara några centimeters avstånd, hans händer på mina överarmar, mina på hans sidor.

Om jag kommer närmare så kommer vi att kyssas, tänker jag, och så backar jag.

När han gått går jag in i badrummet och borstar tänderna. Jag försöker smälta allt, vad är det som händer?

Allt känns så självklart och samtidigt så oväntat. Men ändå inte oväntat alls, nästan regisserat.

Han ska vandra Caminon, gå vägen till Santiago de Compostela, precis när jag har min semester.

18

Jag släcker lamporna i lägenheten och går in i sovrummet. Tar av mig kläderna och kryper ner under täcket. Tar ur snodden jag har runt det bångstyriga håret.

Ligger där ett tag med lampan tänd, tankarna far. Så tar jag mobilen och knappar in en fråga till pilgrimen: ”Kan vi vandra tillsammans?”

Jag skickar den. Håller andan, gjorde jag just det där? Han svarar snabbt: ”Vilken gåva du ger mig när du frågar!

Kärlek, sårbarhet och förtroende.” ”Ja, det är väl bara att slänga sig ut …” ”Jag måste tacka, integrera, smälta.

Också kanske fundera en liten stund …” ”Vet du. Jag vet inte vart det här kommer ta vägen, men jag tror du är viktig för mig.

Du hjälper till att ”låsa upp” mig. Så tack!” ”Tack för sättet du möter mig på.

På gränsen var ordet.

Ständiga utmaningar och risker.” ”Spännande och lite läskigt.

Men tänker nog försöka fokusera på spännande.” ”Jag älskar dig.”

Jag känner efter. Jo, han menar det verkligen.

Och jag då, vad känner jag? Vad känner jag för den här mannen jag bara träffat två gånger? Jo, jag skriver tillbaka. ”Jag älskar dig.”

19

Helena Näslund trivs med sitt arbete som fängelsepräst, men känner att livet har stelnat till.

Precis när hon ska ha semester möter hon en man, en pilgrim, som ska vandra Caminon i Spanien till Santiago de Compostela, och frågar om hon får vandra med honom.

Det är början på en vandring i det yttre och det inre, hemma i Sverige och ute i världen, där Helena får möta och utforska sig själv och sitt liv.

En vandring fylld av mystika upplevelser, teologiska reflektioner och en intensiv kärlekshistoria som får henne att omvärdera allt.

Och livet kommer aldrig bli sig likt igen.

ISBN 978-91-87813-11-5

9 789187 813115