suzanne collins
hungerspelen trilogin
hungerspelen fatta eld revolt Översättning av Lena Jonsson och Emma Jonsson SandstrÜm
bok ett
hungerspelen
Översättning av Lena Jonsson
Del I
Sl책tterdagen
kapitel 1
är jag vaknar är det kallt på sängens andra sida. Mina fingrar trevar efter Prims värme men hittar bara madrassens sträva kanvasöverdrag. Hon har nog haft mardrömmar och lagt sig hos mor. Så är det förstås. Det är ju slåtterdag i dag. Jag lyfter huvudet och lutar hakan mot handen. Rummet är så pass ljust att jag ser dem. Min lillasyster Prim ligger ihopkrupen med ryggen mot mors mage och de har kinderna tätt ihop. I sömnen ser mor yngre ut, sliten, men inte så missmodig. Prims ansikte är fräscht som en daggdroppe, hon är lika söt som gullvivan hon är uppkallad efter. Mor lär visst också ha varit vacker en gång i tiden, har jag hört. På vakt vid Prims knä sitter världens fulaste katt. Nosen är intryckt, halva ena örat är borta och ögonen har samma färg som ruttnande squash. Prim döpte honom till Smörblomma och hävdade bestämt att den smutsgula pälsen liknade den klargula blomman. Han hatar mig. I alla fall misstror han mig. Trots att det är flera år sedan tror jag att han fortfarande minns mina försök att dränka honom i en hink. Prim kom hemsläpande med en mager kattunge med magen svullen av mask och pälsen full av löss och det sista jag behövde just då var ännu en mun att mätta. Men Prim tiggde och bad, hon till och med grät, så jag fick ge mig. Så småningom blev det bra med katten. Mamma lyckades befria honom från all ohyra och han är född till musjägare. Då och då fångar han till och med en råtta. Ibland när jag slaktar ett jaktbyte ger jag inälvorna till Smörblomma. Han har slutat fräsa åt mig. Inälvor. Inget fräsande. Det är så nära kärlek vi någonsin kommer. Jag slänger benen över sängkanten och sticker fötterna i jägarkäng-
N
8
orna vars smidiga skinn har format sig efter mina fötter. Jag drar på mig byxor och en skjorta, stoppar in min långa mörka fläta under en mössa och greppar min samlarsäck. Under en träskål på bordet, i skydd för hungriga råttor och katter, står en perfekt liten getost inslagen i basilikablad. Det är Prims present till mig på slåtterdagen. Jag lägger försiktigt osten i fickan medan jag smyger ut genom dörren. Vår del av Distrikt 12 kallas Sömmen. Vid den här tiden på dygnet brukar det krylla av kolgruvearbetare på väg till morgonskiftet; män och kvinnor med uppdragna axlar och svullna knogar. De flesta har sedan länge gett upp försöken att skrubba bort koldammet från sina spruckna naglar och fårade, magra ansikten. Men i dag är de svarta, kolstybbstäckta gatorna tomma och de låga grå husens fönsterluckor stängda. Slåttern äger inte rum förrän klockan två. Lika bra att ta sovmorgon. Om man kan. Vårt hus ligger i bortersta änden av Sömmen. Jag behöver bara passera några grindar för att komma till det skräpiga fält som kallas Ängen. Ett högt gallerstängsel, krönt med rullad taggtråd, skiljer Ängen från Skogen och inhägnar faktiskt hela Distrikt 12. Teoretiskt sett ska stängslet vara strömförande dygnet runt för att skrämma bort rovdjuren i skogen från våra gator – förr brukade flockar av vilda hundar, ensamma pumor och björnar sätta skräck i folk. Men i praktiken har vi tur om vi får två eller tre timmars elektricitet under kvällarna och därför är det oftast ofarligt att vidröra stängslet. Trots det tar jag mig alltid tid att lyssna efter surrandet som betyder att elektriciteten är påslagen. Just nu är det knäpptyst. Dold bakom ett buskage lägger jag mig platt på mage och glider genom en halvmeterlång glipa som har funnits i flera år. Stängslet har flera andra svaga punkter, men den här är så nära vårt hus att jag nästan alltid går till skogs här. Så snart jag är inne bland träden tar jag fram en båge och ett koger med pilar från en ihålig stock. Oavsett om stängslet är strömförande eller ej, så har det sett till att inga köttätande rovdjur besöker Distrikt 12. Ute i skogen får de härja fritt och där finns även andra otrevligheter som giftormar och rabiessmittade djur. Dessutom finns det inga 9
egentliga stigar att följa. Men det finns mat om man vet hur man ska hitta den. Min far visste, och han lärde mig innan han blev sprängd i småbitar vid en gruvexplosion. Det fanns inte ens något kvar att begrava. Jag var elva då. Fem år efteråt vaknar jag fortfarande av att jag skriker åt honom att springa. Trots att det är olagligt att gå ut i skogen och straffet för tjuvskytte är hårt, skulle långt fler ta risken om de bara hade vapen. De flesta är inte djärva nog att våga sig ut med bara en kniv. Min båge är en raritet. Far slöjdade den och några till som jag håller noggrant gömda i skogen, omsorgsfullt insvepta i vattentäta omslag. Han hade kunnat tjäna bra med pengar på att sälja dem, men om han ertappats skulle han ha blivit offentligt avrättad för anstiftan till uppror. De flesta av fredsväktarna ser genom fingrarna med de få av oss som jagar, eftersom de tycker lika mycket om färskt kött som alla andra. Faktum är att de är bland våra bästa kunder. Blotta misstanken att någon försökte sig på att beväpna folk i Sömmen skulle leda till sträng bestraffning. Om höstarna brukar det alltid vara ett fåtal modiga själar som smyger sig ut i skogen för att plocka äpplen, men aldrig längre bort än att de har Ängen inom synhåll. De håller sig alltid så pass nära stängslet att de kan springa tillbaka till tryggheten i Distrikt 12 om någon fara dyker upp. «Distrikt 12 – här kan du svälta ihjäl i trygghet», muttrar jag. Sedan sneglar jag hastigt över axeln. Till och med här, mitt ute i ingenstans, är man orolig för att bli avlyssnad. När jag var yngre brukade jag skrämma livet ur mor med de saker jag kunde kasta ur mig om Distrikt 12 och om människorna som styr våra liv i vårt lands avlägsna huvudstad. Så småningom förstod jag att detta bara gav oss mer problem. Alltså lärde jag mig att hålla tungan i styr och alltid se så likgiltig ut att ingen någonsin kunde läsa mina tankar. I skolan var jag flitig och tystlåten. På den officiella marknadsplatsen småpratade jag artigt. På Hällen, den svarta marknaden där jag har mina största inkomster, öppnar jag sällan munnen för att prata om annat än handeln. Också hemma, där jag inte är särskilt 10
trevlig, undviker jag att diskutera känsliga ämnen. Som slåtterdagen, matbristen eller Hungerspelen. Tänk om Prim skulle upprepa mina ord! Hur skulle det gå för oss då? I skogen väntar Gale, den ende jag kan vara mig själv tillsammans med. Jag känner hur mina ansiktsmuskler slappnar av, hur jag ökar takten medan jag går uppför kullarna till vår mötesplats, en klipphylla med utsikt över en dal. Ett snår bärbuskar skyddar klippan från oönskad insyn. När jag får syn på honom börjar jag le. Gale säger att jag aldrig ler, utom i skogen. «Hallå där, Katta», säger Gale. Mitt riktiga namn är Katniss, men när jag sa det till honom första gången viskade jag så svagt att han trodde att jag bara sa Katt. När sedan ett tokigt lodjur började följa efter mig i skogen för att få godbitar blev Katta Gales officiella smeknamn på mig. Till slut blev jag tvungen att döda lokatten eftersom den skrämde bort viltet för mig. Jag ångrade det nästan, för den var inget dåligt sällskap. Men jag fick ett rätt bra pris för skinnet. «Titta, vad jag har skjutit!» Gale håller upp ett bröd med en pil i och jag skrattar. Det är riktigt bageribröd, inte den sortens platta, kompakta bröd som vi bakar hemma av våra spannmålsransoner. Jag tar det i mina händer, drar ut pilen och håller hålet i skorpan mot näsan. Doften jag andas in får det att vattnas i munnen på mig. Fint bröd som det här är för särskilda tillfällen. «Mm, det är fortfarande varmt», säger jag. Han måste ha varit vid bageriet i gryningen och bytt sig till det. «Vad kostade det dig?» «Bara en ekorre. Jag tror gubben kände sig sentimental i morse», säger Gale. «Han önskade mig till och med lycka till.» «Alla känner väl lite extra samhörighet en sån här dag», säger jag men bryr mig inte ens om att himla med ögonen. «Prim har gjort en ost åt oss.» Jag tar fram den. Hans uppsyn ljusnar när han får se godsaken. «Tack, Prim. Vi får ju en riktig festmåltid.» Plötsligt lägger han sig till med huvudstadsdialekten och imiterar Effie Trinket, den maniskt optimistiska kvinna som anländer en gång om året för att läsa upp namnen vid 11
slåttern: «Oj, men jag har ju glömt att säga: Glatt hungerspel på dig!» Han plockar några björnbär från buskarna omkring oss. «Och må oddsen – » Han kastar ett bär i en hög båge mot mig. Jag fångar det i munnen och krossar dess ömtåliga skal mellan tänderna. En sötsyrlig explosion sprider sig i min mun. » – alltid vara er gynnsamma!» avslutar jag med lika hurtigt tonfall. Vi måste skämta om det för att hålla skräcken på avstånd. Dessutom är huvudstadsdialekten så tillgjord att nästan vad som helst låter roligt. Jag ser på medan Gale tar fram sin kniv och skär brödet i skivor. Han skulle kunna vara min bror. Vi har båda rakt svart hår och olivfärgad hy, till och med samma sorts grå ögon. Men vi är inte släkt, åtminstone inte på nära håll. De flesta gruvarbetarfamiljer ser ut ungefär så här. Det är därför mor och Prim, blonda och blåögda, alltid sticker ut. Och de är faktiskt malplacerade. Mina morföräldrar var en del av den lilla köpmannaklass som betjänar myndighetspersoner, fredsväktare och en och annan kund från Sömmen. De drev ett apotek i den finare delen av Distrikt 12. Eftersom nästan ingen har råd att gå till doktorn är apotekarna våra läkare. Far lärde känna mor därför att han under sina jaktturer ibland samlade in medicinalväxter som han sålde till deras butik. Det var hon som tillverkade läkemedel av dem. Hon måste verkligen ha älskat far eftersom hon lämnade sitt hem för Sömmen. Det är det jag försöker tänka på ibland, när jag inte kan minnas annat än en kvinna som satt passiv och onåbar medan hennes barn blev till skinn och ben. Jag försöker förlåta henne för fars skull. Men om jag ska vara ärlig är jag inte den förlåtande typen. Gale brer mjuk getost på brödskivorna och placerar omsorgsfullt ett basilikablad på varje medan jag repar bär från buskarna. Vi slår oss ner i ett prång bland klippblocken. På den här platsen är vi osynliga men har ändå bra utsikt över dalen. Där myllrar sommaren, det är liv och rörelse, det finns växter att samla, rötter att gräva upp, fisk som skimrar i regnbågens alla färger. Dagen är fantastiskt fin, med blå himmel och en lätt bris. Maten är underbar, osten smälter in i brödet 12
och bärens arom fyller våra munnar. Allting vore perfekt om det här verkligen hade varit en helgdag, om den lediga dagen verkligen hade varit till för att ströva omkring bland kullarna och tillsammans med Gale jaga mat till middagsbordet i kväll. Men i stället måste vi infinna oss på torget klockan två och vänta på att namnen ska ropas upp. «Vi skulle kunna göra det, vet du», säger Gale med låg röst. «Vad?» frågar jag. «Lämna distriktet. Rymma. Leva i skogen. Du och jag, vi skulle klara det», säger Gale. Jag vet inte vad jag ska svara. Idén är fullkomligt vansinnig. «Om vi inte hade så många barn», tillägger han hastigt. Det är förstås inte våra barn. Men de skulle lika gärna kunna vara det. Gales två små bröder och en syster. Prim. Och våra mödrar, för hur skulle de överleva utan oss? Vem skulle mätta de där munnarna som alltid vill ha mer? Även om vi båda jagar dagligen finns det fortfarande kvällar när våra jaktbyten måste användas för att skaffa ister eller skosnören eller ull. Och då händer det att vi får gå till sängs med knorrande magar. «Jag vill aldrig ha barn», säger jag. «Jag kanske skulle vilja om jag inte bodde här», säger Gale. «Men det gör du», säger jag irriterat. «Glöm det», fräser han tillbaka. Vårt samtal känns helt fel. Rymma? Hur skulle jag kunna rymma och lämna Prim, den enda människa i världen jag säkert vet att jag älskar? Och Gale är trogen sin familj. Vi kan inte rymma härifrån, så varför ens prata om det? Och även om vi skulle göra det … även om vi faktiskt gjorde det … hur kom det här med att skaffa barn in i bilden? Gale och jag har aldrig haft någon romans. När vi träffades var jag en mager tolvåring och trots att han bara var två år äldre såg han redan ut som en man. Det tog lång tid innan vi ens blev vänner, innan vi kunde sluta köpslå om allt och försöka hjälpas åt i stället. Om han nu vill ha barn, skulle Gale för övrigt inte ha några problem med att hitta sig en fru. Han ser bra ut, han är stark nog för att klara 13
av arbetet i gruvorna och han kan jaga. Flickorna i skolan vill ha honom, det märks på hur de viskar om honom när han går förbi. Det gör mig svartsjuk, men inte så som folk tror. Bra jaktkamrater växer inte på träd. «Vad vill du göra?» frågar jag. Vi kan jaga, fiska eller samla in växter och bär. «Vi kan väl fiska i sjön. Sen kan vi lämna metspöna och plocka något i skogen, något gott tills i kväll», säger han. I kväll. Efter slåttern är det meningen att vi ska fira. Och många gör det, av lättnad över att deras barn har blivit förskonade ännu ett år. Men minst två familjer kommer att stänga sina fönsterluckor och låsa dörrarna om sig. Sedan måste de komma på ett sätt överleva de kommande plågsamma veckorna. Det går bra för oss. Rovdjuren struntar i oss en sådan här dag, när det finns gott om villebråd som är lättare att få tag på och smakar bättre. Fram på förmiddagen har vi ett dussin fiskar, en säck full med växter och, bäst av allt, några liter jordgubbar. Det var jag som hittade bärstället för några år sedan, men det var Gales idé att sätta upp nät runtom för att hålla vilda djur borta. Vi vänder hemåt och tar vägen förbi Hällen, den svarta marknaden som håller till i ett gammalt övergivet kolmagasin. När kolhanteringen effektiviserades och de började transportera kolet direkt från gruvorna till godstågen, växte Hällen och tog successivt över bygget. Vid den här tiden på slåtterdagen har de flesta affärer stängt men på Hällen hålls en del öppet. Vi byter utan problem till oss gott bröd mot sex av fiskarna och får salt för ytterligare två. Flottiga Sae, den taniga gamla kvinna som säljer skålar med varm soppa från en kittel, köper hälften av våra växter mot några paraffinstycken. Vi skulle kanske få bättre betalt någon annanstans, men vi vill hålla oss väl med Flottiga Sae. Hon är den enda som alltid köper vildhund. Vi jagar dem inte med avsikt, men om man blir anfallen och dödar en hund eller två – tja, kött som kött. «När det väl hamnat i soppan kallar jag det nötkött», säger Flot14
tiga Sae med en blinkning. Ingen i Sömmen skulle rynka på näsan åt en fin vildhundsskank, men de fredsväktare som besöker Hällen har råd att vara lite petigare. När vi har avslutat våra affärer på marknaden går vi till borgmästarens bakdörr för att sälja hälften av jordgubbarna. Vi vet att han väldigt förtjust i dem och har råd att betala vårt pris. Borgmästarens dotter, Madge, öppnar dörren. Vi går i samma årskurs i skolan. Eftersom hon är borgmästarens dotter borde hon vara snobbig, men hon är helt okej. Hon håller sig helt enkelt på sin kant. Som jag. Vi brukar vara ihop med varandra i skolan ganska ofta eftersom ingen av oss egentligen hör till något gäng. Vi äter lunch ihop, sitter bredvid varandra på samlingar och idrottar tillsammans. Vi pratar sällan, vilket passar oss båda. I dag har hon bytt sin tråkiga skoluniform mot en dyr vit klänning och hennes blonda hår är uppsatt med ett rosa band. Slåtterkläder. «Fin klänning», säger Gale. Madge tittar på honom för att försöka räkna ut om det är en äkta komplimang eller om han bara är spydig. Det är en fin klänning, men hon skulle aldrig ha på sig den i vanliga fall. Hon pressar ihop läpparna men ler. «Tja, om jag ska åka till huvudstaden så vill jag ju se bra ut, förstår du väl?» Nu är det Gales tur att se förbryllad ut. Menar hon det? Eller driver hon med honom? Jag gissar på det sistnämnda. «Du kommer inte att åka till huvudstaden», säger Gale avmätt. Hans ögon landar på en liten rund brosch som pryder hennes klänning. Vacker. Handsmidd i äkta guld. Med den skulle man kunna köpa mat för flera månader till en hel familj. «Vad har du, då? Fem lotter? Jag hade sex stycken när jag var tolv.» «Det är inte hennes fel», säger jag. «Nej, det är ingens fel. Det bara är så», säger Gale. Madges ansikte är en uttryckslös mask. Hon lägger pengarna för bären i min hand. «Lycka till, Katniss.» «Du med», säger jag och dörren stängs. 15
Vi går mot Sömmen under tystnad. Jag gillar inte att Gale pikade Madge, men han har naturligtvis rätt. Slåttersystemet är orättvist och de fattiga drabbas värst. Från det man fyller tolv år kan man bli utvald. Det första året får man sitt namn på en lott. Vid tretton, på två lotter. Och så vidare och så vidare till arton års ålder – det är sista året och då finns man på sju lotter. Så är det för alla medborgare i alla tolv distrikt i hela landet Panem. Men det finns en hake. Säg att man är fattig och svälter, som vi. Då kan man delta med flera lotter mot betalning i tesseras. Varje tessera är värd en knapp årsranson av säd och olja för en person. Man får även delta med en lott för varje medlem i sin egen familj. När jag fyllde tolv år deltog jag med fyra lotter – en för att jag var tvungen och tre lotter för tesseras åt mig själv, Prim och mor. Faktum är att jag har gjort så varje år. Och man måste räkna alla extralotter följande år. Nu, vid sexton års ålder, kommer mitt namn finnas på tjugo lotter. Gale, som är arton och har hjälpt till att livnära en familj på fem personer i sju år, kommer att ha sitt namn på fyrtiotvå lotter. Man förstår varför Gale kan reta sig på en sådan som Madge; hon har aldrig varit i närheten av att behöva en tessera. Risken att en lott med hennes namn ska dras är väldigt liten om man jämför med oss som bor i Sömmen. Inte obefintlig, men liten. Och även om det är huvudstaden som bestämt reglerna – inte distrikten och definitivt inte Madges familj – är det svårt att inte vara hätsk mot dem som inte är tvungna att skriva in sig för tesseras. Gale vet att ilskan mot Madge är missriktad. Andra dagar har jag i skogens djup lyssnat på honom när han gormat och gått på om att tesseras bara är ännu ett sätt att skapa elände i vårt distrikt, ett sätt att utså hat mellan Sömmens svältande arbetare och dem som vanligen kan räkna med mat för dagen, ett sätt att se till att vi aldrig kommer att lita på varandra. «Det är bara huvudstaden som tjänar på att vi är splittrade», kunde han säga när ingen annan än jag hörde på. När det inte var slåtterdag, när ingen rik flicka med guldbrosch fällt en kommentar som hon säkerligen tyckte var helt oförarglig. 16
Jag sneglar på Gales ansikte där ilskan fortfarande pyr bakom den uttryckslösa masken. Jag tycker hans raseriutbrott är ganska meningslösa, men jag brukar aldrig påpeka det. Det är inte det att jag inte håller med honom, för det gör jag. Men vad hjälper det att gorma om huvudstaden ute i skogen? Det förändrar ingenting. Det skapar ingen rättvisa. Det fyller inte våra magar. Faktiskt så skrämmer det bort viltet. Men jag låter honom hållas. Bättre att han skriker i skogen än i distriktet. Gale och jag delar det vi har kvar av dagens skörd. Det blir två fiskar, några limpor gott bröd, grönsaker, en liter jordgubbar, salt, paraffin och lite pengar till oss var. «Vi ses på torget», säger jag. «Ha på dig något fint», säger han oengagerat. När jag kommer hem förstår jag att min mor och syster är klara att gå. Mor bär en prydlig klänning från sin tid som apotekaredotter. Prim är klädd i min första slåtterutstyrsel, kjol och en blus med krås. Den är lite stor för henne men mor har fått den att sitta uppe med hjälp av nålar. Ändå har Prim problem med att hålla blusen instoppad baktill. Ett badkar med varmt vatten väntar på mig. Jag skrubbar bort svett och smuts från skogen och tvättar till och med håret. Till min förvåning har mor lagt fram en av sina egna vackra klänningar åt mig. En mjuk, blå sak med matchande skor. «Är du säker?» frågar jag. Jag försöker behärska min motvilja mot att hon erbjuder mig hjälp. En gång i tiden var jag så arg att jag inte lät henne göra någonting för mig. Och det här är väldigt speciellt. Kläder från hennes förflutna betyder oerhört mycket för henne. «Det är klart. Vi sätter upp ditt hår också», säger hon. Jag låter henne torka mitt hår med handduken och fläta upp det på mitt huvud. Jag känner knappt igen mig själv i den spruckna spegeln som står lutad mot väggen. «Så vacker du är», säger Prim med dämpad röst. «Men jag är inte mig själv», säger jag. Jag kramar henne, för jag för17
står att de kommande timmarna kommer att bli en pina för henne. Hennes första slåtterdag. Hon är ungefär så säker man kan bli, efter som hennes namn bara står på en lott. Jag vägrade låta henne ta ut några tesseras. Men hon oroar sig för mig, för det otänkbara. Jag skyddar Prim på alla sätt jag kan, men slåttern förmår jag inget emot. Ångesten jag alltid känner när hon lider väller upp inom mig och jag blir rädd att hon ska märka något. Jag ser att blusen har glidit upp ur hennes kjol där bak och tvingar mig själv till lugn. «Dra in stjärten, lilla anka», säger jag och stoppar tillbaka blusen. Prim fnittrar till och svarar med ett lågmält «kvack». «Kvack på dig själv», säger jag med ett lätt skratt, ett sådant som bara Prim kan få mig till. «Kom igen, nu äter vi», säger jag och ger henne en snabb puss på huvudet. Fisken och växterna kokar redan i en gryta, men den är avsedd för kvällsvarden. Vi bestämmer oss för att spara jordgubbarna och bageribrödet till kvällen, och säger till varandra att vi vill ha något extra gott då. I stället dricker vi mjölk från Prims get Lady och äter det grova bröd som är gjort av tesseramjöl, trots att ingen har någon vidare aptit. Klockan ett går vi mot torget. Det är bara de som ligger på sin dödsbädd som inte behöver infinna sig. Till kvällen kommer ämbetsmännen att gå runt och kontrollera hur det ligger till med den saken. De som fuskar kastas i fängelse. Det är egentligen synd att de håller slåttern på torget som är ett av de få ställen i Distrikt 12 som faktiskt kan vara riktigt trevligt. Torget är omgärdat av butiker och på marknadsdagar, särskilt när vädret är fint, blir det nästan feststämning där. Men i dag är stämningen dyster, trots alla färgglada flaggor på byggnaderna. Kameramännen, som sitter likt asgamar på hustaken, gör sitt till. Folk köar under tystnad och skriver in sig. Slåttern är också ett bra tillfälle för de styrande att kontrollera befolkningsmängden. Ungdomar mellan tolv och arton blir infösta i repinhägnade fållor i åldersordning. De äldsta står längst fram och de yngsta, bland dem 18
Prim, står längre bak. Familjerna placerar sig runt området och de flesta håller varandra hårt i handen. Men det finns folk som helt enkelt har slutat bry sig eller inte längre har med någon älskad familjemedlem i spelet. De smyger omkring i publiken och erbjuder vadslagning om vilka två barn som kommer att bli utvalda. Man kan slå vad om de utvaldas ålder, om det blir Sömmenbor eller köpmän, om de utvalda ska bryta ihop och gråta. De flesta undviker svindlarna, men så omärkligt som möjligt. Det brukar vara tjallare som hålls med vadslagningen och vem har inte brutit mot lagen? Jag skulle kunna bli skjuten varje dag för att jag jagar, men aptiten hos dem som har makten skyddar mig. Det är inte alla som har det så väl förspänt. Och dessutom är jag och Gale överens om att ifall vi måste välja mellan en kula i huvudet och att svälta ihjäl, skulle kulan vara mycket snabbare. Allteftersom mer folk anländer blir det mer och mer trångt och kvävande på torget. Det är ett rätt stort område men räcker inte till för att rymma alla de åttatusen invånarna i Distrikt 12. Eftersläntrarna hänvisas till gatorna runt torget där föreställningen visas i direktsändning på regeringens stora tv-skärmar. Jag står i en grupp sextonåringar från Sömmen. Vi nickar spänt mot varandra och vänder sedan vår uppmärksamhet mot den provisoriska scen som byggts upp framför Rättens Hus. På den finns tre stolar, en talarstol och två stora glasklot, ett för pojkar och ett för flickor. Jag stirrar på papperslapparna i flickornas klot. På tjugo av dem står det Katniss Everdeen med prydlig handstil. Två av de tre stolarna är upptagna av Madges far, borgmästare Undersee, en lång, flintskallig man, och Effie Trinket, som är eskort till Distrikt 12 och nyligen har anlänt från huvudstaden med sitt otäcka vita leende, rosatonade hår och vårgröna dräkt. De mumlar något till varandra och ser sedan bekymrat på den tomma stolen. I samma ögonblick som rådhusklockan slår två slag kliver borgmästaren fram till talarstolen och börjar läsa. Det är samma berättelse varje år. Han berättar historien om Panem, landet som reste 19
sig ur askan av det som en gång kallades Nordamerika. Han talar om katastroferna, torrperioderna, stormarna, bränderna, de stigande haven som uppslukade så mycket av landet och det brutala kriget om det lilla som blev kvar. Resultatet blev Panem, den strålande huvudstaden och runt den tretton distrikt som skänkte fred och välstånd åt sina medborgare. Sedan kom de mörka tiderna då distrikten gjorde uppror mot centralmakten. Tolv distrikt besegrades, det trettonde utplånades. Förräderifördraget gav oss nya lagar som en garant för freden. Fördraget gav oss också Hungerspelen, för att vi aldrig ska glömma att de mörka tiderna inte får återupprepas. Reglerna i Hungerspelen är enkla. Som straff för upproret måste varje distrikt tillhandahålla en flicka och en pojke att delta. De kallas spelungdomar. De tjugofyra spelarna hålls instängda på en vidsträckt utomhusarena som kan bestå av allt från brännhet öken till frusen ödemark. Under ett antal veckor utspelar sig en kamp på liv och död. Den sista överlevande spelaren vinner. Det är så huvudstaden påminner oss i distrikten om hur totalt utelämnade vi är åt dem: genom att ta våra barn och ungdomar från oss och tvinga dem att döda varandra medan vi ser på. Vi skulle inte överleva ännu ett uppror och det är det de vill ha sagt med sin lilla lek. «Se här, vilka offerlamm era barn är och det finns inget ni kan göra åt det. Om ni så mycket som lyfter ett finger kommer vi att förinta er intill sista man. Precis som vi gjorde med Distrikt 13.» För att inte bara plåga oss utan dessutom förödmjuka oss, kräver huvudstaden att vi ska se Hungerspelen som en festival, en idrottstävling där de spelar ut distrikten mot varandra. Den sista överlevande får ett bekvämt liv hemmavid och distriktet blir överöst med priser som mestadels består av mat. Hela året visar huvudstaden hur det vinnande distriktet får gåvor i form av säd och olja och till och med delikatesser som socker, medan resten av oss för en ständig kamp mot svälten. «Det här är en tid för såväl ånger som tacksamhet», mässar borgmästaren. 20
Sedan läser han upp namnen på distriktets forna segrare. På sjuttiofyra år har vi haft exakt två, varav endast en alltjämt är i livet: Haymitch Abernathy, en medelålders man med kulmage som i denna stund dyker upp och hojtar något obegripligt, medan han raglar upp på scenen och dråsar ner i den tredje stolen. Han är full. Väldigt full. Folkmassan applåderar lydigt, men Haymitch fattar inget utan försöker ge Effie Trinket en stor kram. Hon lyckas med nöd och näppe avvärja angreppet. Borgmästaren ser besvärad ut. Spektaklet direktsänds i tv vilket betyder att alla i hela Panem just nu skrattar rått åt Distrikt 12. Det vet borgmästaren mycket väl. Genom att hastigt presentera Effie Trinket försöker han rikta uppmärksamheten mot slåtterfestligheterna igen. Lika glädjestrålande och sprudlande som vanligt paraderar Effie fram till talarstolen och yttrar den välbekanta ramsan «Glatt hungerspel! Och må oddsen ALLTID vara er gynnsamma!» Hennes rosa hår måste vara en peruk för kalufsen har hamnat på sniskan efter sammandrabbningen med Haymitch. Hon babblar på en stund om vilken ära det är att få vara här, trots att alla vet hur innerligt hon längtar efter en knuff uppåt till ett bättre distrikt, där det finns riktiga segrare. Hon vill så gärna slippa bli antastad av fyllon inför hela nationen. Jag upptäcker att Gale tittar på mig ovanför folkmassan. Han ler nästan omärkligt. För att vara en slåtterfest så har tillställningen i alla fall ett visst underhållningsvärde. Men plötsligt slår det mig att Gales namn står på fyrtiotvå av lotterna i det där stora glasklotet. För honom är oddsen långt ifrån gynnsamma. De flesta andra pojkars odds är betydligt bättre. Och kanske tänker han samma sak om mig, för hans uppsyn mörknar och han vänder bort blicken. «Men det finns ändå tusentals lotter», önskar jag att jag kunde viska till honom. Det är dags för dragning. Effie Trinket säger som alltid «Damerna först!» och går fram till glasklotet med flickornas namn. Hon sträcker in handen, tar ett djupt tag inne i klotet och drar ut en pappers21
lapp. Åskådarna drar kollektivt efter andan och sedan kan man höra en knappnål falla. Jag känner mig illamående och hoppas desperat att det inte ska vara en av mina lotter, inte jag, inte jag. Effie Trinket går tillbaka till talarstolen, slätar ut lotten och läser med klar röst upp namnet. Och det är inte mitt namn. Det är Primrose Everdeen.
22