9789176788189

ROBERTH NORDH är docent i processrätt samt f.d. hovrättsråd och rektor för Domstolsakademin. Han är numera verksam som rådgivare och anlitas som utbildare för bl.a. domare, advokater och åklagare.

Praktisk process II behandlar processens ram i brottmål.

Gärningsbegreppet har en central roll i framställningen. Ett annat huvudämne är prövningen i högre rätt. Författaren hänvisar till praxis, förarbeten och doktrin, men för också fram egna synpunkter på rättsläget. Denna tredje upplaga innefattar en omarbetning och revision av tidigare upplagor.

01 02 FnL1 EkZpcm1hIEpvaG4gUGVyc3NvbgRKb2hu AE+WfVs= 02 0040

ISSN 1650-7665 ISBN 978-91-7678-818-9

Nordh.Praktisk process2.3u.1.indd 1

IUSTUS FÖRLAG

PRAKTISK PROCESS II

processens ram i brottmål

PROCESSENS RAM I BROTTMÅL

roberth nordh

PP II

PRAKTISK PROCESS II

roberth nordh

Bokserien Praktisk Process belyser centrala områden inom processrätten, såsom formulering av yrkanden och grunder, bevisfrågor, domens rättskraft osv. Praktisk Process vänder sig främst till praktiskt verksamma jurister och till studenter som vill få en samlad, men ändå någorlunda kortfattad, redogörelse för rättsläget på ett visst område.

PROCESSENS RAM I BROTTMÅL om gärningsbegreppet, ändring och justering av åtal m.m.

UPPLAGA 3

3 IUSTUS FÖR LAG

4/24/12 11:22 AM

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 2

2012-04-24 22.31

PRAKTISK PROCESS II

Processens ram i brottmål Om gärningsbegreppet, ändring och justering av åtal m.m.

Tredje upplagan Roberth Nordh

IUSTUS FÖRLAG

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 3

2012-04-24 22.31

Tidigare utgivna titlar i serien Praktisk process PP I PP III PP IV PP V PP VI PP VII

Processens ram i tvistemål, 2 upplagan 2006 Enskilt anspråk, 2 upplagan 2010 Tvångsmedel, 2007 Rättegångshinder, 2008 Bevisrätt A, 2009 Bevisrätt B, 2011

© Författaren och Iustus Förlag AB, Uppsala 2012 ISSN 1650-7665 ISBN 978-91-7678-818-9 Omslag: Förlaget Sättning: Harnäs Text & Grafisk Form Tryck: Edita, Västerås 2012 Tryckt hos ett Klimatneutralt Företag Förlagets adress: Box 1994, 751 49 Uppsala Tfn: 018-65 03 30, fax: 018-69 30 99 Webbadress: www.iustus.se, e-post: kundtjanst@iustus.se

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 4

2012-04-24 22.31

Innehållsförteckning

Förord 5 Förkortningar 11 Inledning 13 1

Vissa grundläggande begrepp 17 Åtal, brott och gärning 17 Ansvar, skuld och påföljd 20 Saken – rättegångsfrågor 21 Sakfrågor – rättsfrågor 22 Två andra begreppspar 24

2

Processens yttre ram 26 Åklagarens gärningspåstående 28 Brottsrubricering och lagrum 49 Erkännande, ansvarsfrihet m.m. 52 Påföljd m.m. 54

3

Nya yrkanden och grunder 57 Inledande anmärkningar 57 Förändring av yrkandet 58 Åtalsjustering – nya gärningsmoment 59 Inskränkning av åtal 77 Utvidgning av åtal 80

4

Särskilt om prövningen i högre rätt 83 Inledning 83 Yrkande 84 Ändring och justering av åtal 89 9

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 9

2012-04-24 22.31

Ändring av överklagande 92 Begränsningar i prövningen av överklagandet 94 Överklagande av beslut 107 5

Särskilt om återförvisning 108

Åberopad litteratur 111 Lagmotiv 113 Rättsfall 114 NJA 114 RÅ 116 RH 116 Sakregister 117

10

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 10

2012-04-24 22.31

Inledning … Ord nötes, rämnar och brister stundom, under bördan, under spänningen, halkar, glider, förgås, förfaller genom vårdslöshet, stannar ej på sin plats, vill inte förbli stilla.

T. S. Eliot, Burnt Norton Ett brott begås. Någon blir rånad eller misshandlad, någon gör sig skyldig till ett skattebrott. Polisen utreder brottet. Åklagaren åtalar den misstänkte. Domstolen dömer brottslingen. Kriminalvården verkställer straffet. Polis – åklagare – domstol – kriminalvård. Fyra länkar i det som ofta kallas en rättskedja.

Från domarhåll värjer man sig inte sällan från att domstolarna på detta sätt blir placerade som en del i ett brottsbekämpande flödesschema. Vår uppgift är inte att bekämpa brott, säger man. Domstolen ska opartiskt pröva om åklagarens påstående om den tilltalades skuld är riktigt. Domaren står lika mycket på den tilltalades som på åklagarens och brottsoffrets sida.

På så sätt är kritiken riktig, att brottmålsprocessen är ackusatorisk. Inför domstolen möts åklagaren och den tilltalade, som två jämbördiga parter. Det är i första hand parterna själva som ska prestera den bevisning som domstolen ska grunda sitt avgörande på. I motsats till vad som gäller i den inkvisitoriska processen har domstolen inget eget ansvar för att utreda ett brott och finna den skyldige. Huvuduppgiften är inte brottsbekämpning, utan att sakligt och opartiskt pröva värdet av den utredning som läggs fram.

Det innebär emellertid inte att domstolen kan eller bör förhålla sig helt passiv i brottmål. Tvärtom är rätten fri att på egen hand föranstalta om bevisning eller på annat sätt komplettera utredning13

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 13

2012-04-24 22.31

en. Också i fråga om brottsrubricering och påföljdsval har dom­ stolen fria ramar, medan det motsatta gäller beträffande gärningsmoment.

På ett annat sätt är kritiken från domare mot att domstolar beskrivs som en del i en rättskedja missvisande. All rättskipning har som ett huvudändamål att påverka handlingsmönster i samhället.1 Genom att brottslingar lagförs och döms till straff förmås andra genom moralbildning och avskräckning att avstå från att begå brott. Ibland kan det också vara oklart vilka handlingar som omfattas av ett straffbud. Så kan vara fallet när ny lagstiftning har införts. Oklarhet kan även uppstå när sedan länge gällande lag ska tillämpas i en förändrad miljö, t.ex. på handlingar som har utförts med hjälp av ny teknik.

Domstolarnas rättstillämpning ger då besked till medborgarna om vilka handlingar som är tillåtna respektive straffbelagda.2 Den ackusatoriska principen bygger på att åklagaren och den tilltalade uppträder som två jämbördiga parter. Åklagare och polis ska bedriva förundersökningen objektivt (23:4 RB). Det innebär dock inte att den tilltalade eller ett brottsoffer saknar behov av egna företrädare. För den tilltalade ökar behovet markant när åklagaren väl har tagit ställning och väckt åtal. Och för ett brottsoffer kan det finnas skäl att ha ett eget ombud till hjälp att föra talan om enskilt anspråk, även om det finns en skyldighet för åklagaren att biträda också med detta (22:2 RB). Genom bestämmelser om rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde och särskild företrädare tillgodoses sådana behov.

En brottmålsprocess kan beskrivas som en interaktion mellan domstol, åklagare, tilltalad, försvarare, målsägande och målsägandebiträde. Var och en har sin roll. Utfallet av processen påverkas av hur varje aktör fullgör sin uppgift. Om någon missar sin entré, glömmer en replik eller gör en felsägning kan finalen bli en annan än den förväntade och avsedda. Budskapet till åhörarna blir ett annat än det som eftersträvas.

1

Jfr prop. 2010/11:128 s. 23.

Se om rättskipningens samhällsfunktion Rättegång I s. 7–22 och Lindblom, Progressiv process s. 41 ff.

2

14

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 14

2012-04-24 22.31

Vilka uppgifter ligger då på de olika aktörerna? Vilket handlingsutrymme finns för domstolen att pröva den tilltalades skuld eller målsägandens rätt till skadestånd? Vem bestämmer detta utrymme?

Vilka förändringar av processens ram kan ske under rättegången?

Gäller olika eller samma regler för de olika domstolsinstanserna? Det är dessa och andra liknande frågor som denna bok söker svaret på.

I ett inledande kapitel berörs vissa processuella grundbegrepp. Har man innebörden av dessa någorlunda klar för sig är det lättare att förstå den vidare framställningen. Där behandlar jag först processens yttre ram, sådan den fastställs genom åklagarens yrkanden och grunder. Därefter studeras vilka förändringar av yrkanden och grunder som åklagaren kan göra under rättegången. Ett kapitel rör de särskilda regler som i detta hänseende gäller för processen i högre rätt.

Boken avslutas med ett kapitel om särskilda principer för tingsrättens prövning när ett mål har blivit återförvisat dit av högre rätt.

15

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 15

2012-04-24 22.31

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 16

2012-04-24 22.31

kapitel 1

Vissa grundläggande begrepp

Åtal, brott och gärning Rubricerade tre begrepp är centrala för brottmålsprocessen. Dessvärre är det inte alldeles lätt att bestämma deras innehåll. Tvärtom kommer mycket av det som tas upp i denna bok att cirkulera kring just vilken betydelse begreppen ska ges i olika lagrum, som styr domstolens och parternas handlingsfrihet i en brottmålsrättegång.

Särskilt gäller det gärningsbegreppet.

Med åtal menas oftast åklagarens talan i målet. Denna innebörd har termen i t.ex. 45:1, 3 och 9 RB. Åtal omfattar då både åklagarens yrkande och grunden för detta. När ordet åtal används i 45:5 st. 3 RB avses inledningsvis detsamma som nu har sagts. I slutet av samma stycke menas emellertid med åtal endast åklagarens yrkande.3 När det gäller termen brott är det, för de frågor som ägnas uppmärksamhet i denna bok, framför allt dess innebörd i 45:3 RB som är av intresse. Bestämmelsen handlar om kumulation. Enligt vad där sägs ska åtal mot någon för flera brott (objektiv kumulation) eller mot flera för att ha tagit del i samma brott (subjektiv kumulation) handläggas i en rättegång i vissa fall. När det finns skäl till det får åtal, som handläggs gemensamt, särskiljas.

Så som 45:3 RB är utformad är åklagarens talan – åtalet – ett samlingsbegrepp på den tilltalade och det brott som han eller hon påstås ha begått. Det innebär att det vid objektiv kumulation råder likhetstecken mellan begreppen åtal, i betydelsen åklagarens talan, och brott. Varje brott utgör ett åtal.

Enligt den straffrättsliga legaldefinitionen är brott en gärning som är beskriven i brottsbalken eller i annan lag eller författning och för 3

Stycket avslutas ”omständighet till stöd för åtalet”, jfr 13:3 st. 3 RB i tvistemål.

17

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 17

2012-04-24 22.31

vilken det är föreskrivet straff som sägs i brottsbalken (1:1 BrB).4 Exempel på brott är stöld, misshandel, mordbrand och rattfylleri.

Denna definition kan inte utan vidare överflyttas till rättegångsbalken.5 Brott är enligt straffrätten en rättslig beteckning på en viss gärning. Samma handlande kan utgöra flera brott, t.ex. kan en handling som motsvarar rekvisiten för rån i 8:5 BrB i stället bedömas som misshandel och stöld. Vissa brott är olika grader av ett och samma brottsliga förfarande, såsom snatteri – stöld – grov stöld. I andra fall kan olika brott skilja sig åt endast med avseende på gärnings­mannens uppsåt. Exempel på det är stöld i förhållande till egenmäktigt förfarande.

Applicerar man detta synsätt på rättegångsbalkens regler får man följande resultat.

Anta att åklagaren väcker åtal mot T för stöld alternativt egenmäktigt förfarande på grund av ett och samma faktiska händelseförlopp. Eftersom det är två brott skulle av 45:3 RB följa att det föreligger två åtal. Dessa ska visserligen enligt huvudregeln i 45:3 RB handläggas gemensamt, men rätten har möjlighet att skilja­ dem åt.

Att notera är emellertid vidare att enligt 45:1 st. 3 RB kan ett nytt åtal inte avse en gärning som redan är föremål för åtal. Med denna regel korresponderar 30:9 RB, som säger att fråga om ansvar för den tilltalade för gärning, som har prövats genom en lagakraftvunnen dom, får inte tas upp på nytt. Också åklagarens möjligheter att utvidga eller justera ett åtal utgår från samma gärningsbegrepp som i 30:9 och 45:1 st. 3 RB.6 Begreppet gärning är, som framgår nedan, liktydigt med ett faktiskt händelseförlopp. Om ett nytt åtal som väcks under eller efter en pågående rättegång inte kan avse samma gärning som det första åtalet, kan rätten rimligen inte – om åklagaren har väckt åtal av­­ seende två brott men en gärning – dela upp brotten att handläggas i två rättegångar.

4

Termen brott kan dock ha en skiftande betydelse inom straffrätten, se Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 37 f.

5 Se ang. det följande även Rättegång II s. 182.

6 Till detta återkommer jag längre fram.

18

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 18

2012-04-24 22.31

Inom straffrätten har man löst frågor som sammanhänger med att brott överlappar varandra genom regler och principer om konsumtion samt brott- och lagkonkurrens. Det kan tyckas att den lösning som därigenom anvisas bör kunna tjäna som vägledning även för att bestämma vad som utgör brott enligt rättegångsbalken. Samtidigt bör, vilket kommer att framgå av framställningen längre fram, termerna åtal och brott i 45:3 RB anknyta till gärningsbegreppet i 45:1 st. 3 och 30:9 RB. Därigenom skapar man en ändamålsenlig begreppsmässig enhetlighet mellan reglerna om kumulation, litispen­ dens, rättskraft och ändring av åtal.7 Ändamålen bakom dessa processrättsliga institut är väsentligen andra än dem som styr den straffrättsliga konkurrensläran. Som jag utvecklar nedan medför detta att den straffrättsliga konkurrensläran endast i begränsad omfattning kan tas som ledstjärna för bestämning av det processuella brottsbegreppet.8 Begreppet gärning kan, som redan har antytts, sägas beteckna ett i tid och rum avgränsat faktiskt händelseförlopp och de subjektiva moment,9 som enligt åklagaren utgör ett (eller flera) brott. Gärningsbegreppet enligt rättegångsbalken är dock mer komplicerat än så.

Sålunda går det inte att av denna definition utläsa något om hur man ska bestämma gränsen mellan vad som utgör en gärning eller flera gärningar. Att kunna fastställa gärningsidentiteten är av väsentlig vikt för de frågor om domstolens och parternas processuella dispositionsrätt som denna bok handlar om. Som framställningen längre fram visar är denna uppgift en av de svåraste inom brottmålsprocessen.

Redan här kan dock en enkel jämförelse mellan begreppet gärning i 30:3 och i 45:5 st. 3 RB åskådliggöra de problem man ställs inför.

Enligt 30:3 RB får en dom inte avse en annan gärning än den för vilken talan om ansvar har förts. Bestämmelsen innebär att domstolen inte får lägga andra gärningsmoment till grund för en fällande dom än dem som åklagaren har åberopat. Har åklagaren endast 7

Jfr s. 59 f.

Se vid not 135. Det ska dock anmärkas att termen brott fortsättningsvis främst kommer att användas i sin straffrättsliga betydelse. Skälet till det kommer att framgå av sammanhanget.

9 En brottslig gärning består alltid av en faktiskt inträffad händelse och ett subjektivt moment i form av uppsåt eller oaktsamhet.

8

19

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 19

2012-04-24 22.31

påstått att T har misshandlat M genom att tilldela denne knytnävsslag i ansiktet får domstolen inte döma M för att ha sparkat M, även om domstolen finner utrett att så är fallet.

I 45:5 st. 3 RB sägs att det inte är att anse som en ändring av åtalet att åklagaren beträffande samma gärning åberopar en ny om­­ ständighet till stöd för åtalet. Bestämmelsen innebär att åklagaren i det nyssnämnda exemplet har rätt att i gärningsbeskrivningen lägga till att T även har tilldelat M skada genom att ha sparkat honom i ryggen.10 Alltså, om domstolen på egen hand för in sparkarna som ett nytt moment i förhållande till åklagarens gärningsbeskrivning, innebär det att domstolen dömer över en annan gärning (30:3 RB). Om däremot i stället åklagaren lägger till detta moment, är gärningen fortfarande densamma (45:5 st. 3 RB). Uppenbarligen­har ordet gärning inte samma betydelse i lagrummen. Till detta återkommer jag emellertid längre fram.

Sammanfattningsvis kan sägas att det mellan begreppen åtal, brott och gärning råder ett samband som återspeglas i tolkningen av begreppens innebörd. Man bör i det sammanhanget frigöra sig från den legaldefinition av termen brott som finns inom straffrätten.

Samtidigt ska hållas i minne att ett och samma begrepp inte alltid har samma innebörd i lagtext. Särskilt gäller det begreppet gärning.

Ansvar, skuld och påföljd Ibland används i rättegångsbalken uttrycket ”talan om ansvar” i stället för ordet åtal.11 Uttrycket omfattar åklagarens yrkande och grunder. Däremot faller målsägandens krav på skadestånd eller andra enskilda anspråk utanför talan om ansvar.

En talan om ansvar – ett åtal – innebär att åklagaren vill att domstolen ska döma den tilltalade för ett brott till en påföljd. Som en samlad beteckning på dessa spörsmål används termen ansvarsfrågan­.

Denna omfattar följaktligen såväl frågan om den tilltalade har gjort

10

Se kapitel 3.

Se bl.a. 19:4 och 30:3 RB.

11

20

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 20

2012-04-24 22.31

sig skyldig till brott (skuldfrågan) som vilken påföljd som i sådant fall ska dömas ut (påföljdsfrågan).12 Gränsdragningen mellan skuldfrågan och påföljdsfrågan är av stor betydelse i flera sammanhang. Begränsningen av domstolens handlingsutrymme enligt 30:3 gäller endast skuldfrågan. Motsvarande gäller åklagarens möjligheter att göra nya påståenden enligt 45:5 RB. Vidare kan en part begränsa sitt överklagande till att gälla i huvudsak enbart påföljdsfrågan (51:23 a RB). Samtliga dessa frågor behandlas i senare kapitel.

Saken – rättegångsfrågor För detta begreppspar går skiljelinjen mellan å ena sidan allt som omfattas av åklagarens ansvarstalan (skuld- och påföljdsfrågor) och å andra sidan det formella rättegångsförfarandet.

Förenklat uttryckt kan saken sägas innefatta alla de sak- och rättsfrågor (se nästa avsnitt) som domstolen kan, ska eller får beakta vid sin prövning av om åtalet ska bifallas eller inte. Har den tilltalade förfalskat skuldebrevet? Omfattar den tilltalades uppsåt att måls­ äganden skulle avlida? Ska påföljden bestämmas till skyddstillsyn eller fängelse? Detta är exempel på frågor som hör till själva saken.

Sådana ”materiellrättsliga” frågor avgörs alltid genom dom.

Rättegångsfrågor utgörs av det regelverk som anger ramarna för domstolens handläggning och prövning av målet. Exempel på sådana ”formella” frågor är: Får åklagaren komma med ett nytt yrkande under huvudförhandlingen? Ska vittnet höras under ed eller inte?

Får viss bevisning tas upp utanför huvudförhandlingen? Rättegångsfrågor avgörs genom beslut, antingen särskilt eller i samband med dom.

En annan signifikativ skillnad mellan saken och rättegångsfrågor är att det som tillhör saken regleras genom materiellrättslig lagstiftning, t.ex. brottsbalken och trafikbrottslagen, medan rättegångsfrågor­ regleras inom processrätten, främst rättegångsbalken.

12

Jfr Fitger s. 51:6 f.; därutöver kan åklagaren framställa yrkanden om t.ex. förverkande, utvisning och annan särskild rättsverkan av brott. Också dessa frågor ingår i ansvarsdelen.

21

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 21

2012-04-24 22.31

Trots vikten av att uppmärksamma och upprätthålla en gränslinje mellan det som hör till saken och det som utgör rättegångsfrågor får man inte glömma bort att det finns ett samspel mellan materiella och processuella frågor, som inverkar på hur man bör lösa olika problem som kan uppkomma under en rättegång. Regler om bevisupptagning har t.ex. direkt betydelse för domstolens bevisvärdering och därmed för domstolens prövning av vilken av parternas olika ståndpunkter i materiella frågor som är riktig. Regler om krav på parterna att ange yrkande och grunder och domstolens bundenhet till detta kan vara helt avgörande för utgången av målet. Listan på kopplingen mellan saken och rättegångsfrågor kan göras lång.

Som framhållits i inledningen har rättskipningen som ett huvudändamål att verka handlingsdirigerande i samhället. Rättstillämpningen ska medverka till att brottmål avgörs på ett sätt som medverkar till att ändamålen bakom de materiella rättsreglerna slår igenom i samhället. Särskild vikt ska läggas vid den tilltalades rättsskydd.

Ingen ska riskera att oskyldig dömas för brott. Samtidigt ska de processrättsliga reglerna tillämpas i syfte att främja en snabb, enkel, säker och billig rättegång. Också samhällets intresse av att brott beivras, vilket verkar avhållande på brottsbenägenheten och skänker trygghet åt medborgarna, påkallar uppmärksamhet som ett ändamål med straffprocessen.

Rättssäkerhet för den tilltalade och rättstrygghet genom en effektiv brottsbekämpning kan funktionsmässigt ses som två motpoler.

Att göra en riktig avvägning mellan dem är ett av de viktigaste, men också svåraste, momenten att hantera, när man söker lösningen på olika frågor som kan uppkomma i en process vid domstol.13

Sakfrågor – rättsfrågor Ett annat viktigt begreppspar inom processrätten är sakfrågor och rättsfrågor. Trots sin språkliga anknytning till begreppsparet saken – rättegångsfrågor, har paren inget med varandra att göra. Tvärtom

13

Jfr Praktisk process VI s. 77 f. med där anförd litteratur.

22

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 22

2012-04-24 22.31

är det så att såväl saken som rättegångsfrågor innehåller både sakfrågor och rättsfrågor!

Sakfrågor kan enkelt beskrivas som förhållanden om vilka det kan föras bevisning. Det gäller frågan om en viss omständighet ska anses föreligga eller inte. Rättsfrågor kan då sägas söka svaret på hur man rättsligt ska betrakta sakfrågorna, vilka rättsföljder som ska följa av de rättsfakta som anses vara för handen. Till förtydligande kan följande exempel lämnas. Åklagaren påstår att T uppsåtligen har slagit M med en flaska i huvudet och därför ska dömas för misshandel. T invänder att slaget föranleddes av att M riktade ett knytnävsslag mot T och att T därför handlade i nödvärn. M förnekar att han eller hon riktat något slag mot T.

Frågan om T ska dömas för misshandel eller frias på grund av nödvärnsrätt hör till själva saken. Att avgöra om T har slagit M och om M har riktat slag mot T är sakfrågor. De kan bli föremål för bevisning. Frågan om T, genom det som är bevisat om M:s handlande, har befunnit sig i en nödvärnssituation är däremot en rättsfråga.

Anta vidare att domstolen finner att T inte har befunnit sig i en nödvärnssituation och dömer T till fängelse. T överklagar och yrkar en lindigare påföljd. Vid huvudförhandlingen yrkar T att åtalet ska ogillas. Åklagaren invänder att hovrätten enligt 51:23 a RB endast kan pröva påföljdsfrågan. Mot detta anför T att det av överklagandet framgår att avsikten redan från början varit att få prövat även skuldfrågan.

Frågan om T i hovrätten kan få prövat skuldfrågan är en rättegångsfråga. Huruvida T redan i överklagandet berört skuldfrågan är en sakfråga, förhållandet kan bli föremål för bevisning. Anta att det förekommer formuleringar i överklagandet som avser skuldfrågan.

Att ta ställning till om T därigenom ska anses ha överklagat tingsrättens dom också i skuldfrågan utgör en rättsfråga.

23

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 23

2012-04-24 22.31

Två andra begreppspar När man ska ta ställning till vilka processuella dispositioner avseende yrkanden och grunder som parterna kan göra under rättegången är det viktigt att veta vem som bestämmer spelutrymmet. Är det domstolen eller parterna? Och hur stor frihet överlämnas till den som bestämmer?

För att beskriva hur det förhåller sig med dessa frågor används här med Ekelöfs terminologi begreppsparen obligatoriska– fakultativa regler och tvingande–dispositiva regler.14 En regel som innebär att domstolen ska (måste) företa något, om vissa förutsättningar är uppfyllda, är obligatorisk. Om däremot regeln innebär att domstolen får (kan) göra något, är den fakultativ.

Som exempel på skillnaden mellan obligatoriska och fakultativa regler kan nämnas att enligt 45:9 RB ska rätten, om en stämningsansökan inte avvisas, utfärda stämning. Denna regel är obligatorisk, den ger inget handlingsutrymme åt domstolen. Däremot har det enligt 45:13 RB överlämnats åt domstolen att själv bestämma om det ska hållas ett sammanträde under förberedelsen. Denna bestämmelse är följaktligen fakultativ.

Begreppsparet tvingande–dispositiva15 tar sikte på både parternas och domstolens handlingsfrihet. I denna bok har begreppen betydelse främst för parternas möjlighet att styra domstolens til�lämpning av en rättsregel.

Exempelvis framgår av 19:10 RB att vissa forumregler ska tilläm­ pas av högre rätt oberoende av parternas inställning till tingsrättens behörighet, medan andra forumregler ska beaktas av högre rätt bara efter invändning från part. I det förra fallet är forumreglerna tvingande. Domstolen ska tillämpa dem självmant, ex officio. Forumregler­ na av det andra slaget är dispositiva. Domstolens prövning måste initieras av i vart fall en av parterna.

Det finns ett samband mellan begreppsparen på så sätt att regler ofta är både obligatoriska eller fakultativa och tvingande eller dispositiva. Sålunda är forumregeln i 19:10 RB i vissa delar obligatorisk 14

Rättegång I s. 45 ff.

Termen indispositiv används synonymt med tvingande.

15

24

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 24

2012-04-24 22.31

och tvingande, nämligen i fråga om målet under vissa förutsättningar ska tas upp av särskild domstol. I andra delar är lagrummet obligatoriskt och dispositivt, nämligen om tingsrätten har tagit upp ett mål i strid mot 19:1 st. 1 RB. Ett exempel på en bestämmelse som är fakultativ och dispositiv är 45:5 RB, om utvidgning av åtalet, medan 45:3 RB, om särskiljande av åtal som har kumulerats, är fakultativ och tvingande.

25

12-15 Iustus PP II, 24 apr.indd 25

2012-04-24 22.31

ROBERTH NORDH är docent i processrätt samt f.d. hovrättsråd och rektor för Domstolsakademin. Han är numera verksam som rådgivare och anlitas som utbildare för bl.a. domare, advokater och åklagare.

Praktisk process II behandlar processens ram i brottmål.

Gärningsbegreppet har en central roll i framställningen. Ett annat huvudämne är prövningen i högre rätt. Författaren hänvisar till praxis, förarbeten och doktrin, men för också fram egna synpunkter på rättsläget. Denna tredje upplaga innefattar en omarbetning och revision av tidigare upplagor.

01 02 FnL1 EkZpcm1hIEpvaG4gUGVyc3NvbgRKb2hu AE+WfVs= 02 0040

ISSN 1650-7665 ISBN 978-91-7678-818-9

Nordh.Praktisk process2.3u.1.indd 1

IUSTUS FÖRLAG

PRAKTISK PROCESS II

processens ram i brottmål

PROCESSENS RAM I BROTTMÅL

roberth nordh

PP II

PRAKTISK PROCESS II

roberth nordh

Bokserien Praktisk Process belyser centrala områden inom processrätten, såsom formulering av yrkanden och grunder, bevisfrågor, domens rättskraft osv. Praktisk Process vänder sig främst till praktiskt verksamma jurister och till studenter som vill få en samlad, men ändå någorlunda kortfattad, redogörelse för rättsläget på ett visst område.

PROCESSENS RAM I BROTTMÅL om gärningsbegreppet, ändring och justering av åtal m.m.

UPPLAGA 3

3 IUSTUS FÖR LAG

4/24/12 11:22 AM