__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Min farfar, knivmannen, dödade två tyskar innan han fyllde arton. Jag minns inte att någon skulle ha berättat det här för mig – det var snarare något som jag alltid verkat veta, på samma sätt som jag visste att Yankees spelade i smalrandigt på sin hemmaarena och i grått på bortaplan. Men det var inte en kunskap jag föddes med. Vem berättade det här för mig? Inte min far, som aldrig yppade en hemlighet, eller min mor, som undvek att tala om allt som var obehagligt och nogsamt aktade sig för alla samtalsämnen med inslag av blod, cancer eller vanställdhet. Inte min farmor, som kunde varenda folksaga från det gamla landet – varav de flesta var nog så kusliga; barn som slukades av vargar och som blev halshuggna av häxor – men som aldrig talade om kriget så att jag hörde. Och absolut inte min farfar själv, den leende väktaren av min barndoms första minnen, den fåordige, svartögde, spenslige mannen som höll mig i handen när vi korsade stora gator och som satt på en parkbänk och läste sin ryska dagstidning medan jag jagade duvor och gjorde livet surt för myror genom att blockera vägen för dem med små kvistar. Jag växte upp två kvarter från mina farföräldrar och träffade dem nästan varje dag. De drev ett litet försäkringsbolag som var specialiserat på ryska immigranter och bodde i en lägenhet som påminde om en järnvägsvagn eftersom rummen låg efter varandra längs en lång korridor. Min farmor satt jämt i telefon och sålde försäkringar. Ingen kunde säga nej till henne. Hon charmade folk alternativt skrämde skiten ur dem, och oavsett vilket blev resultatet att de tecknade en försäkring i hennes och farfars bolag. Min farfar satt vid ett skrivbord och skötte allt pappersarbete. När jag var liten hoppade jag upp i hans knä och stirrade på den runda och släta stump som var allt som återstod av hans vänstra pekfinger. De två främsta knogarna saknades men snittet var så prydligt att man kunde tro att han hade fötts utan de där knogarna. Om det var sommar och Yankees skulle spela stod radion (eller, efter att han fyllt sjuttio, en färgteve som min far hade köpt till honom) på så att vi kunde höra på matchen. Han lyckades

9


aldrig göra sig kvitt sin brytning, han röstade aldrig i ett val eller lyssnade på amerikansk musik, men han blev en hängiven Yankeesupporter. I slutet av 1990-talet ville ett försäkringskonglomerat köpa upp mina farföräldrars bolag. Alla tyckte att deras erbjudande var skäligt, så därför bad min farmor dem att dubblera summan. Då utbröt ett väldigt ackorderande och köpslående, men jag kunde ha berättat för det där konglomeratet att den som ackorderade och köpslog med min farmor slösade bara bort tiden. Till sist gav de med sig och betalade vad hon begärde. Därefter följde mina farföräldrar vad traditionen bjöd – de sålde sin lägenhet och flyttade till Florida. De köpte ett litet hus vid kusten längs Mexikanska golfen, ett mästerverk med platt tak som hade ritats 1949 av en arkitekt som skulle ha blivit berömd om han inte hade drunknat samma år. Det där huset, som ligger och tronar i ensamt majestät på en klippa med utsikt över Mexikanska golfen och som utmärker sig genom sina rena linjer i stål och platsgjuten betong, är inte vad man förknippar med ett pensionerat par, men de flyttade inte söderut för att torka ihop i solen och dö. Min farfar ägnar större delen av sin tid åt att sitta vid datorn och spela schack över internet med gamla vänner. Min farmor, som bara några veckor efter flytten blev uttråkad av att inte ha något att göra, ordnade ett jobb åt sig själv vid ett college i Sarasota. Hon undervisar i den ryska litteraturen för solbrända studenter som ständigt verkar bli (utifrån det besök jag avlade i hennes klassrum) upprörda över hennes gudlösa tal, hennes bitande sarkasmer och hennes oklanderliga minne av vartenda ord i Pusjkins dikter. Varje kväll äter mina farföräldrar middag på terrassen framför sitt hus varifrån de har utsikt över det mörka vattnet mot Mexiko. De sover med fönstret öppet och låter malarna slå med vingarna mot nätfönstren. Till skillnad från andra pensionerade par jag träffat på i Florida, oroar de sig inte över brottsligheten. Ytterdörren står oftast olåst och de har inte brytt sig om att installera larm i huset. De struntar i bältet i bilen och de smörjer inte in sig med krämer mot solen. De har bestämt sig för att inget kan döda dem förutom Gud i egen hög person, och honom tror de inte ens på. Jag bor i Los Angeles och skriver filmmanus om muterande superhjältar. För två år sedan blev jag ombedd att skriva en självbiografisk essä till en tidskrift specialiserad på just filmmanus och medan jag skrev den där essän gick det upp för mig att jag hade levt ett outsägligt tråkigt liv. Inte för att jag klagar. Även om en sammanfattning av mitt liv borgar för utsökt trist läsning – grundskola, college, ströjobb, universitet, ströjobb, mer universitet, muterande superhjältar – har jag haft en behaglig tillvaro.

10


Men när jag satt och kämpade med den där essän beslöt jag mig för att jag inte ville skriva om mitt liv, nej, inte ens om texten bara behövde vara femhundra ord. Jag ville skriva om Leningrad. Mina farföräldrar hämtade mig på flygplatsen vid Sarasota. Jag böjde mig ner för att kyssa dem och de log upp mot mig och var som vanligt lätt roade över att befinna sig i sällskap med sin jättelike amerikanske sonson (med tanke på att jag är 188 cm lång är jag en jätte jämfört med dem). På vägen hem köpte vi gaffelmakrill på fisktorget. Min farfar grillade den utan att använda sig av andra tillbehör än smör, salt och färsk citron. I likhet med varenda maträtt som han tillagade verkade den oerhört lätt. Det tog honom bara tio minuter att laga fisken och den smakade bättre än något jag hade ätit det året i Los Angeles. Min farmor lagar inte mat; hon är berömd i vår släkt för att vägra göra i ordning något mer komplicerat i matväg än en skål med frukostflingor. Efter middagen tände min farmor en cigarrett och min farfar hällde upp tre glas hembränd vodka smaksatt med svarta vinbär. Vi lyssnade på en kör av cikador och gräshoppor, stirrade ut mot den svarta Mexikanska golfen, och försökte då och då slå ihjäl en särskilt envis mygga. ”Jag har tagit med mig en bandspelare. Jag skulle vilja att vi talade om kriget.” Jag tyckte att jag såg hur min farmor himlade med ögonen samtidigt som hon knäppte till cigarretten så att askan föll ner på gräset. ”Du är fyrtio år gammal. Och först nu vill du alltså veta?” ”Jag är trettiofyra.” Jag tittade på min farfar och han log mot mig. ”Vad är det med er? Var ni nazister? Försöker ni dölja ert nazistiska förflutna?” ”Nej”, sade han och log fortfarande. ”Vi var inte nazister.” ”Men ni trodde alltså att jag var fyrtio år?” ”Trettiofyra, fyrtio …” Hon utstötte sitt pssh-ljud som alltid åtföljdes av en avfärdande handrörelse för att vifta bort malören. ”Vem bryr sig? Gift dig. Hitta dig en hustru.” ”Det där skulle vilken farmor som helst i Florida kunnat häva ur sig.” ”Ha”, sade hon och det hördes att hon var lite sårad. ”Jag vill veta hur det var. Är det så konstigt?” Hon nickade mot min farfar medan hon pekade med den glödande spetsen på cigarretten mot mig. ”Han vill veta hur det var.” ”Älskling”, sade min farfar. Bara det, ingenting mer, men min farmor nickade och fimpade cigarretten mot bordets glasskiva. ”Du har rätt”, sade hon till mig. ”Om du vill skriva om kriget, ska du

11


göra det.” Hon reste sig upp, kysste mig på hjässan, kysste min farfar på läpparna och bar in disken i köket. Under några minuter satt vi där helt tysta och lyssnade på hur vågorna slog mot stranden. Han hällde upp mer vodka åt oss och blev glad över att jag redan druckit upp. ”Har du en flickvän?” ”Hmmm.” ”Skådespelerskan?” ”Ja.” ”Jag tycker om henne.” ”Det vet jag att du gör.” ”Hon skulle kunna vara ryska”, sade han. ”Hon har de rätta ögonen … Om du vill tala om Leningrad, då talar vi om Leningrad.” ”Jag vill inte tala om Leningrad, jag vill att du gör det.” ”Okej. Då talar jag väl om Leningrad då. I morgon?” Han höll sitt ord. Under den därpå följande veckan satt vi varje dag på terrassen av betong medan jag dokumenterade hans berättelse. Ett par timmar på morgonen, avbrott för lunch och sedan slog vi oss ner igen på eftermiddagen – min farfar, som hatade att behöva yttra fler än två på varandra följande meningar i blandat sällskap (vilket innebar i sällskap med någon annan än sin hustru), fyllde minikassett efter minikassett med sina ord. Alltför många ord för en bok – sanningen må överträffa dikten, men den behöver en bättre redaktör. För första gången i mitt liv hörde jag min farfar svära och tala öppet om sex. Han talade om sin barndom, om kriget, om att komma till USA. Men främst talade han om en vecka 1942, det årets första vecka, den vecka då han träffade min farmor, fick sin bäste vän och dödade två tyskar. När han berättat klart, frågade jag honom om olika detaljer – namn, platser, väderförhållanden vissa dagar. Han fann sig i detta en tid, men till sist lutade han sig framåt och tryckte in stoppknappen på bandspelaren. ”Det här var länge sedan”, sade han. ”Jag minns inte vad jag hade på mig. Jag minns inte om solen tittade fram.” ”Jag vill bara att alla detaljer ska stämma.” ”Det kommer de inte att göra.” ”Det här är din berättelse. Jag vill inte att det ska smyga sig in några felaktigheter.” ”David …” ”Det är fortfarande några småsaker som jag inte riktigt förstått …” ”David”, sade han. ”Du är författare. Hitta på.”

12


1

Du har aldrig varit så hungrig och du har aldrig frusit så mycket. När vi sov, om vi sov, drömde vi om all den mat vi helt obekymrat proppat i oss sju månader tidigare – allt det där smörade brödet, potatisknytena, korvarna – allt det där som vi hade ätit utan att tänka mer på saken, som vi satt i oss utan att lägga märke till smaken, alla de där stora brödbitarna vi lämnat kvar på tallrikarna, allt det där flottet. I juni 1941, innan tyskarna kom, tyckte vi att vi var fattiga. Men juni framstod som paradiset när vintern kom. På kvällen blåste vinden så envist och länge att man ryckte till när blåsten upphörde. Gångjärnen på fönsterluckorna vid det utbrända kaféet på hörnet slutade gnissla under ett par illavarslande sekunder, som om ett rovdjur närmade sig och alla skogens bytesdjur tystnade av skräck. Själva fönsterluckorna hade slitits loss och använts till ved i november. Det fanns inte så mycket som en träbit att tillgå längre i Leningrad. Varenda träskylt, ribborna i parkbänkarna, golvplankorna i de förstörda byggnaderna – allt hade släpats bort och bränts upp i kaminer och ugnar. Också duvorna var borta, de hade fångats in och hamnat i en gryta med smält is från Neva. Det var ingen som tog illa vid sig för att folk åt duvor. Men med hundarna och katterna förhöll det sig annorlunda. I oktober hörde jag ett rykte om att någon hade grillat familjens hund över öppen eld och delat den i fyra delar till kvällsmat; vi skrattade och skakade på huvudet. Vi trodde inte att det var sant, och samtidigt undrade vi om några nypor salt skulle räcka för att få smak på hundkött – det fanns fortfarande gott om salt, för trots att allt annat hade tagit slut fanns det rejäla förråd med salt. I januari hade ryktena besannats. Inga förutom de riktiga höjdarna kunde skaffa fram mat åt sina husdjur så därför fick husdjuren bli mat åt oss. Det fanns två teorier om de feta kontra de smala. Somliga menade att de som varit feta före kriget hade större chans att överleva: en vecka utan mat skulle inte förvandla en överviktig människa till ett skelett. Andra menade att smala människor var betydligt mer vana vid att äta lite och

13


därför klarade deras kroppar bättre av påfrestningen att svälta. Jag tillhörde det senare lägret och förklaringen var enbart egoistisk. Jag var en puttefnask sedan födseln. Jag hade stor näsa, svart hår och huden var alldeles nedklottrad med finnar – jag motsvarade definitivt inte bilden av en drömprins. Men kriget gjorde mig mer attraktiv. Andra krympte ihop till stickor i takt med att myndigheterna knappade in på ransonerna och det blev bara hälften kvar av dem som sett ut som om de arbetat som världens starkaste man på cirkus. Men jag hade inga muskler som jag kunde bli av med. Likt näbbmössen som fortsatte att söka efter föda medan dinosaurierna svalt ihjäl runt omkring dem var jag skapad för försakelse. På nyårsafton satt jag uppe på taket till Kirov, det hyreshus där jag hade bott sedan jag var fem (även om huset inte fick sitt namn förrän 1934, när Kirov sköts ihjäl och halva staden uppkallades efter honom) och betraktade de stora, grå spärrballongerna som hängde under molnen i väntan på bombplanen. Den tiden på året är solen bara uppe sex timmar om dagen och skyndar fram över horisonten som om den fått stora skälvan. Varje natt satt vi fyra stycken uppe på taket i tretimmarsskift beväpnade med hinkar med sand, järntänger och skyfflar. Vi hade byltat på oss varenda skjorta och tröja och rock som vi lyckats uppbringa och satt där och betraktade himlen. Det var vår uppgift att släcka eventuella bränder. Tyskarna hade bestämt sig för att det skulle stå dem alldeles för dyrt att gå till frontalangrepp mot staden så därför omringade de oss i stället. De tänkte svälta ut oss, bomba ut oss, bränna ut oss. Innan kriget började bodde det elvahundra människor i Kirov. Vid nyårsafton hade antalet sjunkit till ungefär fyrahundra. Flertalet av de yngre barnen hade evakuerats innan tyskarna slöt cirkeln runt staden i september. Min mor och lillasyster, Tajsja, begav sig till Vjazma för att bo hos min morbror. Kvällen innan de åkte grälade jag med min mor. Det var enda gången vi grälat med varandra – eller, snarare, enda gången någonsin som jag grälat tillbaka. Hon ville självfallet att jag skulle åka iväg med dem långt bort från inkräktarna, djupt in i landet där bombplanen inte skulle hitta oss. Men jag tänkte inte lämna Piter. Jag var en man, jag skulle försvara min stad, jag skulle bli 1900-talets Nevskij. Det är möjligt att jag inte var fullt lika löjeväckande som det låter här. Jag hade nämligen ett hållbart argument: om alla som var friska och starka flydde sin väg skulle Leningrad falla för fascisterna. Och utan Leningrad, utan arbetarnas stad som byggde stridsvagnar och tillverkade gevär åt Röda armén, hur skulle då Ryssland kunna överleva? Mor ansåg att det var ett korkat argument. Jag var bara sjutton år. Jag

14


svetsade inte stridsvagnar på Kirovfabriken och det skulle dröja nästan ett år innan jag var gammal nog att ta värvning i armén. Försvaret av Leningrad hade inget med mig att göra: jag var bara ytterligare en mun att mätta. Jag valde att ignorera hennes förolämpningar. ”Jag är brandman”, sade jag till henne för det var sant. Myndigheterna hade nämligen beordrat att det skulle skapas tiotusen enheter med brandmän, och jag var den stolte chefen för Kirovs brigad på fjärde våningen. Min mor var inte fyrtio år fyllda men hennes hår var redan grått. Hon satt mittemot mig vid köksbordet och höll en av mina händer mellan bägge sina. Hon var en kortvuxen kvinna, drygt 150 centimeter lång, och jag hade varit rädd för henne från det att jag föddes. ”Du är en idiot”, sade hon till mig. Det här låter kanske som en förolämpning, men min mor kallade mig alltid för ”sin idiot” och vid den tidpunkten uppfattade jag det snarare som ett smeknamn. ”Den här staden fanns här före dig. Den kommer att finnas kvar efter dig. Tajsja och jag behöver dig.” Hon hade rätt. Om jag hade varit en bättre son och en bättre bror skulle jag ha åkt iväg tillsammans med dem. Tajsja avgudade mig, hon klängde sig fast vid mig när jag kom hem från skolan, hon läste upp löjliga små dikter för mig som hon skrivit som läxuppgift för att hedra revolutionens martyrer, hon ritade karikatyrer av mig i profil med min stora näsa i sin anteckningsbok. Om sanningen ska fram ville jag bara strypa henne. Jag hade ingen som helst lust att traska runt på landsbygden med min mor och lillasyster. Jag var sjutton år och uppfylld till brädden av tron att en hjältes framtid väntade mig. Molotovs uttalande i radio på krigets första dag (vår sak är rättvis. fienden kommer att besegras. vi ska segra.) hade tryckts upp på tusentals affischer och klistrats upp på husväggarna runt om i staden. Jag trodde på vår sak. Jag tänkte inte fly undan fienden. Jag tänkte inte låta mig berövas segerns ögonblick. Mor och Tajsja lämnade Leningrad morgonen därpå. De åkte buss en del av vägen, liftade med lastbilar från armén och vandrade kilometer efter kilometer längs landsvägar i sina kängor med tvådelade sulor. Det tog dem tre veckor att komma fram, men de lyckades hur som helst sätta sig i säkerhet till sist. Hon skickade ett brev till mig där hon beskrev resan, skräcken och tröttheten. Kanske ville hon också att jag skulle känna mig skyldig för att jag övergivit dem, och det gjorde jag, men jag visste att det var bäst som hade skett, att de hade givit sig av. Den stora striden närmade sig och de hörde inte hemma vid fronten. Den sjunde oktober intog tyskarna Vjazma och jag fick inga fler brev från henne.

15


Jag skulle vilja kunna säga att jag saknade dem när de hade åkt sin väg, och en del kvällar kände jag mig ensam och visst saknade jag oavbrutet mors matlagning, men jag hade fantiserat om att få klara mig på egen hand sedan jag var liten. Mina älsklingssagor handlade om påhittiga föräldralösa barn som vandrade ensamma genom den mörka skogen. De övervann alla faror genom list, lurade sina fiender och blev rika under sina vandringar. Jag skulle inte vilja påstå att jag var lycklig – vi var allihop alldeles för hungriga för att vara lyckliga – men jag uppfattade det som om mitt liv äntligen fått en innebörd. Om Leningrad föll, skulle Ryssland falla; om Ryssland föll, skulle fascismen lägga under sig världen. Det var något vi allihop trodde på. Jag tror fortfarande på det. Hur som helst var jag för ung för att ta värvning i armén men jag var gammal nog att gräva stridsvagnsdiken om dagarna och sitta vakt på taket om nätterna. Min grupp brandsoldater bestod av mina vänner från fjärde våningen – Vera Osipovna, en begåvad cellist, och de rödhåriga tvillingarna Antokolskij, vars enda kända utförsgåva var att de kunde släppa sig samtidigt. Under krigets inledning hade vi rökt cigarretter uppe på taket. Vi hade gjort allt för att se ut som soldater, vi hade modigt och beslutsamt och med bestämd min spanat av himlen på jakt efter tyska bombplan. I slutet av december fanns det inga cigarretter längre i Leningrad, i alla fall inte sådana som innehöll tobak. De som var desperata krossade fallna löv, rullade in dem i papper och kallade dem för Höstljus. De påstod att om man bara hittade rätt löv, smakade det inte alls illa, men i Kirov, långt bort från närmaste träd som fortfarande stod upp, hade vi inte möjlighet att prova den utvägen. Vi tillbringade lediga stunder med att jaga råttor, som måste ha känt sig övertygade om att deras uråldriga böner besvarats nu när stadens katter försvunnit. Tills de insåg att det inte fanns något kvar att äta bland soporna. Efter flera månaders bombräder hade vi lärt oss att identifiera de tyska planen utifrån deras motorljud. Den kvällen var det Junkers 88:or, vilket det hade varit i flera veckor, i stället för de Heinkel- och Dornierplan som våra jaktpiloter hade blivit skickliga på att skjuta ner. Visserligen framträdde vår stad som en ruinhög om dagarna, men efter mörkrets inbrott bredde en besynnerlig skönhet ut sig över landskapet. Om det var månsken kunde vi se hela Leningrad från taket uppe på Kirov; spiran ovanpå Amiralitetet stack upp som en nålspets i mörkret (även om byggnaden var kamouflagemålad i grått för att inte bombplanen skulle upptäcka den); Peter Paul-fästningen (vars spiror var draperade med kamouflagenät); kupolerna på Isakskatedralen och Kyrkan av blodet. Vi kunde se soldaterna

16


som bemannade luftvärnskanonerna uppe på taken på husen runtomkring. Östersjöflottan hade ankrat på Neva, fartygen flöt omkring där nere likt gigantiska grå vaktposter och sköt med sina tunga kanoner mot de nazistiska artilleriställningarna. Luftduellerna var vackrast av allt. De tyska planen av typen Junkers Ju 88 och våra egna Suchojmaskiner kretsade omkring ovanför staden och var osynliga nerifrån såvida de inte fångades upp av en ljuskvast från de kraftiga strålkastarna. Suchojplanen hade stora röda stjärnor målade på undersidan av vingarna så att våra luftvärnsskyttar inte skulle öppna eld mot dem. Var och varannan kväll bevittnade vi luftdueller som var lika väl illuminerade som om det vore en uppvisning för scenen: de tyngre, långsammare tyska bombplanen svängde kraftigt för att ge kulspruteskyttarna bättre skottfält mot de pilsnabba ryska jaktplanen. När en Junkers störtade och den brinnande flygkroppen såg ut som en ängel som föll ner från himlen, steg ett väldigt trotsigt vrål från alla taken runt om i staden, och alla luftvärnsskyttar och brandsoldater hötte med knytnävarna i luften för att hylla den segrande piloten. Vi hade en liten radio där uppe på taket. På nyårsaftonen lyssnade vi på klockspelet från Spasskijtornet i Kreml som spelade Internationalen. Vera hade hittat en halv lök någonstans och hon skar den i fyra delar på en tallrik som var insmord med solrosolja. När löken var uppäten, torkade vi upp den återstående oljan med vår lilla ranson bröd – som inte smakade som bröd. Inte ens som föda. Efter att tyskarna bombat sädesmagasinet Badajev tvingades stadens bagare bli kreativa. Allt som kunde tillsättas en deg utan att förgifta folk åkte ner i baktråget. Hela staden svalt, ingen hade tillräckligt med mat, och ändå förbannade alla brödet. Det smakade sågspån och blev stenhårt i kylan. Tänderna gick av när man tuggade det. Än i dag, när jag till och med glömt bort anletsdragen på folk jag älskade, minns jag fortfarande hur det där brödet smakade. En halv lök och 125 gram bröd delat på fyra – det var en ordentlig måltid. Vi låg på rygg, insvepta i filtar och betraktade hur spärrballongerna gungade fram och tillbaka i sina långa linor samtidigt som vi lyssnade på metronomen i radion. När det inte spelades musik i radion eller fanns några nyheter att rapportera, sände radiostationen ut ett ljud från en metronom, ett oavbrutet tick-tick-tick för att meddela oss att staden fortfarande försvarade sig, att fascisterna ännu inte brutit igenom våra linjer. Den där tickande metronomen var Piters dunkande hjärta och det var ett hjärta tyskarna aldrig rådde på. Det var Vera som fick syn på mannen som föll ner från himlen. Hon

17


skrek till och pekade och vi reste oss upp allihop för att se bättre. En av strålkastarna var riktad mot en fallskärm som långsamt sänkte sig ner mot staden. Fallskärmskalotten såg ut som en vit tulpanlök ovanför mannen. ”En tysk”, sade Oleg Antokolskij och han hade rätt; vi såg att han var iförd Luftwaffes grå uniform. Var hade han kommit ifrån? Ingen av oss hade hört ljudet av någon luftstrid eller de dunkande smällarna från luftvärnskanonerna. Vi hade inte hört mullret från ett bombplan på nästan en timme. ”Kanske har de dragit igång sitt anfall”, sade Vera. I flera veckor hade vi hört rykten om att tyskarna planerade en väldig luftlandsättning, en sista räd för att rycka loss den eländiga taggen Leningrad från den framryckande arméns ända. Vi tittade uppåt och förväntade oss att i vilket ögonblick som helst få se tusentals nazister komma svävande ner över staden, en snöstorm av vita fallskärmar som fördunklade himlen, men i stället skar dussintals med strålkastare genom mörkret utan att upptäcka några fler fiender. Det fanns bara denne ensamme man, och att döma av hur stelt kroppen hängde i fallskärmsselen var han redan död. Vi såg honom sväva ner mot marken fastnaglad i en ljuskvast från en strålkastare och nu var han så nära att vi kunde se att han saknade den ena av sina svarta stövlar. ”Han kommer hitåt”, sade jag. Vinden blåste honom mot Vojnovagatan. Tvillingarna tittade på varandra. ”Luger”, sade Oleg. ”Luftwaffe har inte Luger”, sade Grisja. Han var fem minuter äldre och auktoritet på nazisternas vapen. ”Walther PPK.” Vera log mot mig. ”Tysk choklad.” Vi sprang iväg mot takluckan, övergav vår brandbekämpningsutrustning och rusade nerför den mörka trappan. Självfallet betedde vi oss som idioter. Om man halkade på ett av de där trappstegen av betong, bröt man ofelbart något ben eftersom vi saknade fett och muskler som kunde dämpa fallet, och den som bröt ett ben, skulle lika ofelbart dö. Men ingen av oss brydde sig. Vi var unga och en död tysk föll ner på Vojnovagatan med gåvor till oss från Das Vaterland. Vi rusade över innergården och klättrade över den låsta grinden ut till gatan. All gatubelysning var släckt. Hela staden låg i mörker – delvis för att göra det svårare för bombplanen och delvis för att elektriciteten behövdes till ammunitionsfabrikerna – men månskenet var tillräckligt starkt för att man skulle kunna se. Vojnovagatan låg tom och öde. Utegångsför-

18


budet hade varit i kraft i sex timmar. Inga bilar syntes till. Det var bara militären och regeringen som hade tillgång till bensin, och alla civila bilar hade rekvirerats under krigets första månader. Det satt pappersremsor över butiksfönstren, något som enligt vad man sade på radio gjorde att rutorna inte gick sönder lika lätt. Kanske var detta sant, men jag hade gått förbi många butiker i Leningrad där ingenting återstod av skyltfönstret förutom några pappersremsor som vajade för vinden. När vi kom ut på gatan tittade vi upp mot himlen, men tysken syntes inte till. ”Vart tog han vägen?” ”Han kanske landade på ett tak?” Strålkastarna sökte av himlen, men de återfanns alla uppe på taken till höga byggnader och kunde inte vinklas neråt för att lysa upp Vojnovagatan. Vera drog i kragen på min överrock, en rymlig gammal historia från flottan som jag ärvt efter min far och som fortfarande var för stor för mig, men som var varmare än någonting annat jag ägde. Jag vände mig om och såg vår tysk sväva iväg i markhöjd längs gatan. Den ensamma svarta stöveln gled över den istäckta trottoaren. Den stora kalotten på den vita fallskärmen var fortfarande uppsvullen av luft och blåste iväg med honom mot grinden till Kirov. Hakan låg pressad mot bröstet, det mörka håret var prickigt av iskristaller och ansiktet var alldeles blekt i månskenet. Vi stod blick stilla och såg honom komma närmare. Vi hade sett saker den vintern ingen borde behöva se, vi trodde att inget längre förmådde göra oss förvånade, men vi hade fel, och om tysken hade dragit sin Walther och börjat skjuta, hade ingen av oss lyckats få fart på benen i tid. Men den döde mannen förblev död och till sist lade sig vinden, fallskärmen tömdes på luft och han föll ihop på trottoaren efter att först ha släpats framåt några meter med ansiktet ner mot gatan som en sista förnedring. Vi skyndade fram till piloten. Det var en lång och välväxt man och om vi hade sett honom gå runt på Piters gator iförd civila kläder, skulle vi genast ha förstått att han var en infiltratör – hans kropp skvallrade om att han var en man som åt kött varje dag. Grisja ställde sig på knä och knäppte upp tyskens hölster. ”En Walther PPK. Vad var det jag sa?” Vi rullade runt tysken på rygg. Det bleka ansiktet var fullt av sår efter att huden skrapat mot asfalten. Skrubbsåren var lika bleka som huden i övrigt. Döda människor får inga blåmärken. Jag kunde inte avgöra om han hade varit rädd, full av trots eller uppfylld av frid när han dog. Det

19


fanns inga spår av personlighet i hans ansikte – han såg ut som ett lik som hade fötts som lik. Oleg drog av honom de svarta läderhandskarna medan Vera tog halsduken och pilotglasögonen. Jag hittade en slida runt hans fotled och drog ut en välbalanserad kniv med fingerskydd i silver och ett femton centimeter långt, enkelslipat blad med en gravering jag inte kunde läsa i månskenet. Jag stoppade ner kniven igen och spände fast slidan runt min egen fotled och kände för första gången på flera månader att min förhoppning om att bli en stor krigare nu äntligen skulle besannas. Oleg hittade den döde mannens plånbok och log brett när han räknade de tyska marken. Vera stoppade på sig en kronometer som var dubbelt så stor som ett armbandsur och som tysken hade burit runt ärmen på sin flygarjacka. Grisja hittade en hopvikt kikare i ett läderfodral, två reservmagasin till Waltherpistolen och en smäcker fickplunta. Han skruvade upp korken, luktade och sträckte fram pluntan mot mig. ”Konjak?” Jag tog en liten mun och nickade. ”Konjak.” ”Har du någonsin druckit konjak förut?” frågade Vera. ”Ja, det har jag.” ”När då?” ”Får jag smaka?” sade Oleg och flaskan gick laget runt mellan oss fyra där vi satt på huk runt den döde piloten och smuttade på sprit som kanske var konjak eller brandy eller Armagnac. Ingen av oss kunde avgöra skillnaden. Vad det än var för slags sprit, värmde den skönt i magen. Vera stirrade tysken i ansiktet. Det fanns ingen medkänsla eller rädsla i hennes blick, bara nyfikenhet och förakt – den här inkräktaren hade dykt upp ovanför vår stad för att fälla sina bomber men i stället hade han fällt sig själv. Ingen annan i Kirov hade stött på ett tyskt lik. I morgon skulle alla i hela huset tala om oss. ”Hur tror du att han dog?” frågade hon. Det fanns inga kulhål i kroppen, det fanns inget bränt hår eller läder, det fanns överhuvudtaget inga tecken på våld. Huden var alldeles för blek för att han skulle tillhöra de levandes skara, men där fanns ingenting som hade genomborrat den. ”Han frös ihjäl”, berättade jag för dem. Jag sade det med pondus i rösten för jag visste att det var sant även om jag inte kunde bevisa det. Piloten hade hoppat ut ur sitt plan flera tusen meter upp över det nattliga Leningrad. Luften hade varit alldeles för kall för de kläder han var iförd – uppe bland molnen, utanför sin varma cockpit, hade han inte en chans. Grisja höjde pluntan i en skål. ”För kylan!”

20


Pluntan gick laget runt igen. Den nådde aldrig fram till mig. Vi borde ha hört bilmotorn redan på två kvarters avstånd eftersom staden under utegångsförbudet var lika tyst som månen, men vi var fullt upptagna med att dricka vår tyska sprit och utbringa skålar. Det var först när bilen av märket GAZ svängde in på Vojnovagatan och de kraftiga däcken dunkade mot asfalten och strålkastarna trevade efter oss med sina väldiga ljusstrålar, som vi insåg faran. Straffet för att bryta mot utegångsförbudet utan tillstånd var summarisk avrättning. Straffet för att avvika från sitt pass som brandsoldat var summarisk avrättning. Straffet för plundring var summarisk avrättning. Det fanns inte några domstolar längre. Poliserna befann sig vid fronten, fängelserna var halvfulla och tömdes i en rasande fart. Vem hade råd att kosta på statsfiender mat? Om man bröt mot lagen och ertappades, var man död. Det fanns inget utrymme för juridiska betänkligheter. Därför sprang vi. Vi kände till Kirov bättre än någon annan. Om vi bara lyckades ta oss över grinden och in på gården så att vi kunde springa in i den väldiga byggnadens kylslagna mörker kunde ingen hitta oss även om de så hade tre månader på sig att leta. Vi hörde att soldaterna skrek åt oss att stanna, men det kvittade; röster skrämde oss inte, bara kulor förmådde få oss att ompröva vår inställning och än så länge hade ingen börjat skjuta. Grisja kom fram till grinden först – i den mån den jämförelsen alls går att använda var han den av oss som mest påminde om en idrottsman. Han kastade sig framåt, grep tag i järnstängerna och hävde sig uppåt. Därnäst var det Oleg som kom fram till grinden och efter honom jag. Våra kroppar var svaga eftersom musklerna krympt ihop på grund av proteinbrist, men rädslan hjälpte oss att klättra uppför grinden snabbare än vi någonsin gjort tidigare. När jag hunnit nästan upp till krönet, tittade jag mig om och såg att Vera hade halkat på en isfläck. Hon stirrade upp mot mig med runda och skrämda ögon där hon stod på alla fyra samtidigt som bilen bromsade in bredvid liket efter den tyske piloten och fyra soldater klev ur. De befann sig sex meter bort och var beväpnade med gevär, men jag hade fortfarande tid på mig att häva mig upp över grinden och försvinna in i Kirov. Jag önskar att jag kunde hävda att tanken på att överge Vera aldrig föll mig in, att min vän var i fara och att jag skyndade bort till henne utan att tveka. Men sanningen att säga hatade jag henne i just den stunden. Jag hatade henne för att hon varit så klumpig vid det värsta tänkbara tillfället, för att hon stirrade upp mot mig med sina panikslagna bruna ögon och utsåg mig till sin frälsare trots att Grisja var den ende som hon någonsin

21


hade kysst. Jag visste att jag inte kunde leva med minnet av hur de där ögonen vädjat till mig, och det visste hon också, och jag hatade henne redan när jag hoppade ner från grinden, hjälpte henne upp på fötter och släpade bort henne till järnstängerna. Jag var svag, men Vera kan inte ha vägt ens fyrtio kilo. Jag knuffade upp henne längs grinden samtidigt som soldaterna skrek och klackarna på deras stövlar dunkade till mot trottoaren och de osäkrade sina gevär. Vera lyckades ta sig över krönet och jag klättrade iväg efter henne utan att bry mig om soldaterna. Om jag stannade, skulle de ställa sig runt mig, hävda att jag var statsfiende, tvinga mig att knäböja och skjuta mig i bakhuvudet. Jag var ett lätt mål nu, men kanske var de fulla, kanske var de stadskillar som jag som aldrig hade skjutit i hela sitt liv, kanske skulle de avsiktligt missa eftersom de insåg att jag var en patriot och att jag försvarade min stad och att jag hade smugit mig ut från Kirov helt enkelt för att en tysk hade fallit från 6 000 meters höjd ner på min gata, och vilken sjuttonårig rysk pojke skulle inte ha smugit sig ut för att ta sig en titt på en död fascist? Min haka befann sig i jämnhöjd med övre delen av grinden när jag kände hur handskprydda händer grep tag om mina fotleder. Starka händer, händer som hörde till män i armén, män som åt två måltider varje dag. Jag såg hur Vera sprang in i Kirov utan att titta sig om en enda gång. Jag försökte klänga mig fast vid järngallret, men soldaterna drog loss mig, kastade ner mig på trottoaren och stod över mig och petade mig på kinderna med mynningarna på sina Tokarevgevär. Ingen av soldaterna såg ut att vara äldre än nitton och ingen verkade ha något emot att stänka ner trottoaren med min hjärna. ”Grabben ser ut som om han skulle skita på sig.” ”Har ni haft en liten fest här? Och druckit lite snaps?” ”Jag skulle tro att översten är intresserad av honom. Han kan få åka med tysken.” Två av dem böjde sig ner, grep tag om mina armhålor, ryckte upp mig på fötter, ledde mig fram till bilen som fortfarande stod på tomgång och föste in mig i baksätet. De andra två soldaterna lyfte upp tysken i händerna och fötterna och vräkte in honom i bilen bredvid mig. ”Håll honom varm”, sade en av dem och de skrattade allihop som om det var det roligaste skämt som någonsin yttrats. De krånglade sig in i bilen och slog igen dörrarna. Jag bestämde mig för att jag var i livet därför att de ville avrätta mig offentligt, som en varning till andra plundrare. Ett par minuter tidigare

22


hade jag känt mig mäktigare än den döde piloten. Nu, när vi körde iväg i hög hastighet längs den mörka gatan och svängde än hit, än dit för att undvika bombkratrar och högar med bråte, såg det ut som om han hånlog mot mig med sina vita läppar som klöv ansiktet likt ett ärr. Vi skulle tydligen vandra samma väg.

23


2

Om man växte upp i Piter, lärde man sig att frukta Krestyfängelset, den där dystra smutsfläcken i rött tegel mitt ute i Neva, denna brutala och överfulla förvaringsplats för de förlorade. När det fortfarande rådde fred fanns det sextusen fångar i Kresty. I januari tror jag inte att det kan ha funnits ens tusen kvar. Hundratals fångar som fällts för småbrott släpptes och införlivades med förband i Röda armén för att hamna mitt uppe i det tyska blixtkrigets köttkvarn. Flera hundra svalt ihjäl i sina celler. Varje dag släpade vakterna ut de huddraperade skeletten från fängelset till slädar där de döda staplades i högar om åtta lik. När jag var liten var det själva tystnaden i fängelset som skrämde mig mest. När man gick förbi murarna förväntade man sig att få höra skrik från råbarkade män eller ilskna vrål i samband med ett gräl, men inga som helst ljud trängde ut genom de tjocka murarna. Det var som om fångarna där inne – varav de flesta väntade på att ställas inför rätta eller på att skickas till Gulag eller på att få en kula i bakhuvudet – skurit av sig tungan i protest mot sitt öde. Kresty var en omvänd fästning, byggd för att hålla statens fiender instängda och varje pojke i Leningrad hade hundratals gånger fått höra att ”om du fortsätter på det där viset, hamnar du i Kresty”. Jag hann se min cell under blott en sekund innan vakterna föste in mig medan skenet från deras ficklampor spelade över de grova stenväggarna: en cell som var två meter bred och fyra meter lång med våningssängar för fyra som alla gapade tomma. Det var något som fick mig att känna lättnad för jag ville inte dela mörkret med en främling som hade tatueringar på knogarna, men efter en stund – minuter? timmar? – började den svarta tystnaden att kännas som något konkret, som någonting som kunde tränga in i lungorna och dränka mig. I vanliga fall skrämde inte mörker och ensamhet mig. Elektricitet var lika ovanligt som bacon i Piter på den tiden och min lägenhet var tom nu när mor och Tajsja hade flytt. De långa nätterna var mörka och stilla, men

24


det hördes alltid ljud någonstans. Granatkastareld mot de tyska linjerna, en armélastbil som mullrade fram längs boulevarden, den döende kvinnan en trappa upp som jämrade sig i sängen. Ska sanningen fram var det riktigt kusliga ljud, men det var i alla fall ljud – någonting som berättade för mig att jag fortfarande fanns kvar i denna värld. Den där cellen i Kresty var den enda sant tysta plats jag någonsin träffat på. Jag hörde ingenting alls, jag såg ingenting alls. De hade låst in mig i dödens väntrum. Innan jag greps trodde jag att belägringen hade härdat mig, men sanningen var att jag inte var modigare i januari än vad jag hade varit i juni – tvärtemot den allmänna uppfattningen blir man inte modigare av att uppleva skräck. Däremot kanske lär man sig att dölja sin rädsla bättre när man är rädd hela tiden. Jag försökte tänka på en sång eller en dikt jag kunde recitera, men orden hade klibbat fast inne i huvudet på mig likt salt i ett fuktigt saltkar. Jag låg på en av de översta våningssängarna och hoppades att den värme som eventuellt fanns inne i Kresty skulle stiga uppåt och finna min kropp. Även om jag inte hade något annat att hoppas på när gryningen kom än en kula i bakhuvudet, längtade jag efter att dagsljuset skulle sippra in. När de kastade in mig i cellen tyckte jag att jag skymtat ett litet gallerförsett fönster nära taket, men jag var inte längre säker. Jag försökte räkna till tusen för att få tiden att gå men villade varje gång bort mig ungefär vid fyrahundra, i tron att jag hörde råttor prassla inne i cellen, fram tills att jag insåg att det var mina egna fingrar som klöste i den trasiga madrassen. Natten skulle aldrig ta slut. Tyskarna hade skjutit ner själva solen, jag höll det inte alls för osannolikt att de skulle kunna ordna den detaljen, varför inte, deras vetenskapsmän var de bästa i världen, de hade säkert hittat en lösning. De hade lärt sig att hejda tiden. Jag var blind och döv. Bara kylan och törsten påminde mig om att jag var vaken. Jag kände mig så ensam att jag började längta efter fångvaktarna, jag ville få höra deras fotsteg och känna stanken av vodka i deras andedräkt. Hur många berömda ryssar hade inte tillbringat långa perioder i fängelse? Den natten förstod jag att jag aldrig skulle bli en berömd ryss. Ett par timmar ensam i en cell utan att utsättas för någon annan tortyr än mörkret och tystnaden och den genomträngande kylan, ett par timmar av den varan och jag var redan på väg att bryta ihop. De obändiga själar som överlevde vinter efter vinter i Sibirien ägde något jag inte ägde, en obetvinglig tro på ett lysande öde, oavsett om det handlade om Guds kungarike eller rättvisa eller det avlägsna löftet om hämnd. Eller kanske var de så förtvivlade att de bara var som djur som gick på bakbenen och

25


lydde sin herres befallning, åt vilka skulor han än slängde åt dem, sov när han sade åt dem att sova och inte drömde om något annat än slutet. Äntligen hördes ljud, fotsteg, flera par tunga stövlar som dunkade till ute i korridoren. En nyckel vreds om i låset. Jag satte mig upp i sängen och slog huvudet mot taket så hårt att jag bet mig rakt genom läppen. Två vakter – den ene höll en fotogenlampa i handen, det var det vackraste ljus jag någonsin sett, betydligt vackrare än varenda soluppgång jag upplevt – eskorterade in en ny fånge i cellen, en ung, uniformerad soldat som snabbt såg sig omkring där inne likt en man som tittade på en lägenhet han funderade på att hyra. Soldaten var lång och stod alldeles rak i ryggen. Han tornade upp sig över vakterna och trots att de hade pistoler i hölstren och soldaten var obeväpnad, verkade det som om det var han som gav order. Han höll sin lammskinnsmössa i ena handen och sina läderhandskar i den andra. Han tittade på mig just som vakterna gick sin väg och tog med sig fotogenlampan, slog igen celldörren och reglade den på utsidan. Hans ansikte var det sista jag såg innan mörkret återvände, vilket gjorde att det fastnade i mitt minne: kosackhöga kindknotor, en road krusning över läpparna, rågblont hår och ögon som var blå nog att behaga vilken arisk brud som helst. Jag satt på sängen och han stod på stengolvet och utifrån den absoluta tystnaden visste jag att ingen av oss hade rört sig – vi stirrade fortfarande på varandra genom mörkret. ”Är du jude?” frågade han. ”Va?” ”Jag undrar bara om du är jude. För du ser ut som en jude.” ”Du ser ut som en nazist.” ”Jag vet. Dessutom talar jag ein bisschen Deutsch. Jag anmälde mig frivilligt som spion, men ingen ville lyssna på mig. Men svara då, är du jude?” ”Vad har du med det att göra?” ”Det är inget att skämmas för. Jag har inget emot judar. Emanuel Lasker är den schackspelare jag beundrar näst mest. Han är bara snäppet sämre än Capablanca … Capablanca är Mozart. Ett absolut geni. Den som älskar schack, älskar Capablanca. Men Lasker är oöverträffad i slutspel. Har du någon mat?” ”Nej.” ”Sträck fram handen.” Jag misstänkte att det rörde sig om en fälla, en lek barn ägnade sig åt

26


för att lura idioter att göra bort sig. Antagligen tänkte han klippa till mig på handen eller bara låta den hänga där tills jag insåg hur korkat jag betett mig. Men det var otänkbart att säga nej till mat, även om erbjudandet var aldrig så ihåligt, så jag sträckte fram handen i mörkret och väntade. Ett ögonblick senare låg en skiva av något kallt och flottigt i min handflata. Jag vet inte hur han hittade min hand, men det gjorde han, utan att fumla det minsta. ”Korv”, sade han. Och sedan, efter en liten paus: ”Oroa dig inte. Det är inte fläsk.” ”Jag äter fläsk.” Jag luktade på korven och tog en liten tugga. Den smakade lika lite äkta kött som ransonerat bröd smakade äkta bröd, men det fanns fett i korvskivan och fett var liv. Jag tuggade i mig skivan så långsamt som jag förmådde för att få den att vara så länge som möjligt. ”Du tuggar högt”, sade han till mig, en förebråelse ur mörkret. Jag hörde hur sängfjädrarna gnisslade till när han satte sig ner på en av sängarna nedanför mig. ”Och du borde säga tack.” ”Tack.” ”Inget att tala om. Vad heter du?” ”Lev.” ”Lev vad då?” ”Det kvittar väl.” ”Det handlar bara om att vara artig”, sade han. ”Om till exempel jag presenterar mig, säger jag: ’God kväll, jag heter Nikolaj Alexandrovitj Vlasov men mina vänner kallar mig för Kolja.’” ”Du vill bara veta om jag har ett judiskt namn.” ”Har du det?” ”Ja.” ”Ah.” Han suckade lyckligt, nöjd över att få bekräftat att hans instinkter stämde. ”Tack ska du ha. Jag begriper inte varför du är så rädd för att berätta för folk att du är jude.” Jag svarade inte. Om han inte begrep det, fanns det ingen anledning att förklara. ”Varför är du här?” frågade han. ”De ertappade mig med att plundra en död tysk på Vojnovagatan.” Han blev alldeles bestört. ”Har tyskarna redan trängt fram till Vojnovagatan? De har alltså brutit igenom våra linjer?” ”Nej, det har de inte gjort. Han var bombpilot och sköt ut sig ur sitt plan.” ”Var det vårt luftvärn som dödade honom?”

27


”Nej, det var kylan som gjorde slut på honom. Varför är du här?” ”Ett löjligt misstag. De tror att jag är desertör.” ”Varför har de inte skjutit dig i så fall?” ”Varför har de inte skjutit dig?” ”Jag vet inte”, medgav jag. ”De sa att översten säkert var intresserad av mig.” ”Jag är ingen desertör. Jag är student. Jag försvarade min avhandling.” ”Jaså? Försvarade du din avhandling?” Det lät som den dummaste ursäkten någonsin i fanflyktens historia. ”En tolkning av Usjakovos Gårdvaren utifrån samtida sociologiska analysmetoder.” Han väntade på att jag skulle kommentera vad han sagt, men jag hade inget att säga om saken. ”Känner du till den boken?” ”Nej. Usjakovo?” ”Det är inte klokt hur dålig undervisningen i skolorna har blivit. I själva verket borde det vara obligatoriskt att lära sig ett antal passager ur den boken utantill.” Han lät som en sur gammal lärare, även om den korta skymt jag fått av honom snarare skvallrade om att han var i tjugoårsåldern. ”’I slakthuset där vi växlade vår första kyss, stank det fortfarande av blod från nyslaktade lamm.’ Det är så romanen börjar. Somliga hävdar att Gårdvaren är den bästa ryska roman som någonsin skrivits. Och du har inte ens hört talas om den.” Han suckade demonstrativt. Ett ögonblick senare hörde jag ett skrapande ljud, som om en råtta vässade klorna på madrassvaret. ”Vad är det där för ljud?” frågade jag. ”Hmmm?” ”Hör du inte det där ljudet?” ”Det är jag som skriver i min anteckningsbok.” Jag kunde inte se längre med öppna ögon än med slutna och han skrev i sin anteckningsbok. Nu förstod jag att det skrapande ljudet kom från en blyertspenna mot papper. Efter ett par minuter slog han igen boken och jag hörde hur han stoppade ner den i fickan. ”Jag kan skriva i mörkret”, sade han och interpunkterade meningen med ett lätt rap. ”Det är en av mina talanger.” ”Gör du anteckningar om Gårdvaren?” ”Just det. Håll med om att det här är underligt. Kapitel sex: Radtjenko tillbringar en månad i Kresty för att hans före detta bästa vän … Nej, det tänker jag inte avslöja. Men det går inte att förneka att det verkar som om ödet fört mig hit. Jag har varit på alla andra platser som Radtjenko besökt – varenda restaurang och teater och kyrkogård, i alla fall de ställen

28


som fortfarande finns kvar, vill säga – men jag har aldrig varit här inne. En kritiker skulle mycket väl kunna hävda att om man inte tillbringat en natt i Kresty, kan man inte förstå Radtjenko.” ”Då hade du alltså tur som hamnade här.” ”Mmm.” ”Tror du att de tänker skjuta oss i morgon bitti?” ”Det tvivlar jag på. De låter oss inte leva en hel natt bara för att skjuta oss på morgonen.” Han lät sorglös på rösten, som om vi diskuterade en idrottshändelse, och att utgången inte var särskilt ödesdiger oavsett hur det gick. ”Jag har inte skitit på åtta dagar”, sade han. ”Och då talar jag inte om att jag skulle ha skitit riktigt ordentligt, för det har jag inte gjort på flera månader. Men nu har det gått åtta dagar utan att jag skitit alls.” Vi satt tysta en stund och funderade på vad han sagt. ”Hur lång tid tror du att en människa kan överleva utan att skita?” Det var en intressant fråga och jag var nyfiken på att få reda på svaret, men jag hade ingen aning. Jag hörde hur han lade sig ner och hur han gäspade lyckligt. Han verkade lika avslappnad och förnöjd som om hans nerpissade madrass vore en säng bäddad med dunbolster. Tystnaden bredde ut sig och jag trodde att min cellkamrat hade somnat. ”De här väggarna måste vara över en meter tjocka”, sade han till sist. ”Förmodligen är det här den säkraste platsen att tillbringa natten på i hela Piter.” Och sedan somnade han och växlade från ord till snarkningar så snabbt att jag först trodde att han låtsades. Jag har alltid avundats människor som har lätt för att somna. Det måste vara betydligt renare inne i hjärnorna på dem. Förmodligen är skallens golvtiljor ordentligt sopade och alla små monster nogsamt nerstoppade i en koffert vid sängfoten. Jag har lidit av sömnlöshet sedan jag föddes och jag kommer att dö sömnlös efter att ha slängt bort tusentals timmar av mitt liv på att längta efter medvetslöshet, på att få en gummiklubba i skallen, inte hårt, inte tillräckligt hårt för att ge upphov till några skador, utan bara ett ordentligt slag så att jag fick frid för natten. Men den kvällen var allt hopp ute. Jag stirrade in i mörkret tills mörkret suddades ut till grått, tills taket ovanför mig började få form och ljuset från öster sipprade in genom det lilla, gallerförsedda fönstret som när allt kom omkring faktiskt existerade. Först då insåg jag att jag fortfarande hade en tysk kniv fastspänd runt fotleden.

29

Profile for Smakprov Media AB

9789170017315  

9 10 11 12 13 1 14 15 16 17 18 19 20 21 22 hade jag känt mig mäktigare än den döde piloten. Nu, när vi körde iväg i hög hastighet längs den...

9789170017315  

9 10 11 12 13 1 14 15 16 17 18 19 20 21 22 hade jag känt mig mäktigare än den döde piloten. Nu, när vi körde iväg i hög hastighet längs den...

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded