9789187371714 by Smakprov Media AB

Ewa wigEnhEim

FRÅN ABBA TILL MUNKARNA I LAOS

En sann berättelse

FRÅN ABBA TILL MUNKARNA I LAOS

E w a Wi g en h eim

FRÅN ABBA TILL MUNKARNA I LAOS En sann berättelse

Denna bok tillägnar jag min dotter Lina Westman

Dela dina erfarenheter av att leva din dröm så andra får styrka att våga leva sin

Arbeta alltid hårt Gör ditt bästa Glöm ingenting Ta inte livet för allvarligt Stikkan Anderson

Respekt för dig själv Respekt för andra Ansvar för dina handlingar Buddha

Förord Det Björn och Benny fastnade för när vi presenterade

förslaget om ett ABBA-museum var den interaktiva idén. Att besökarna inte bara skulle titta i montrar utan även få möjlighet att aktivera fler sinnen. Samma tankar tar jag nu med in i bokens värld. Förutom läsupplevelsen kan du via en speciellt framtagen app få en rörlig författarpresentation, se filmat material och bilder inne i berättelsen. Du kan länka till min hemsida för bonusmaterial och dela appen till dina vänner. Vad jag vet så är detta den första boken i världen som erbjuder en 3D-upplevelse samt rörligt bild- och ljudmaterial. Jag kallar den därför världens första digitala popup-bok.

Gör så här: ·· Du behöver en Android-telefon, Iphone eller läsplatta. ·· Ladda ner gratis-appen som heter ”Från ABBA till munkarna i Laos” på:

·· Alternativt skanna QR-koden så går det automatiskt.

På några ställen inne i boken finns illustrationer. Starta appen och rikta mobilkameran mot illustrationer så att hela motivet syns på skärmen. Så får du en extra upplevelse. Författarintroduktionen ligger på bokens framsida. Placera boken plant på underlaget, starta appen och rikta kameran mot omslaget. Du kan självklart läsa berättelsen med full behållning utan att ladda ner appen. Hoppas du får en härlig läsupplevelse. Ewa Wigenheim

En idé föds Jag vet exakt när den första gnistan till det som kom

att bli ABBA-museet tändes. Året var 2004. Jag satt i hotellobbyn på det relativt nyöppnade Hotel Rival vid Mariatorget på Söder i Stockholm. Nej, jag bodde inte där, utan väntade på att vi skulle ha ett möte. För en gångs skull var jag lite tidig. Receptionspersonalen kände igen mig vid det här laget. De brukade fråga om jag vill ha kaffe, eller så gick jag in till kontoret bakom disken och tog en kopp själv. Men idag behövdes inte det, jag hade redan köpt en stor latte från det intilliggande caféet. Gästerna som anlände under väntetiden var mesta dels från utlandet. Jag behövde inte höra språket, det framgick av klädstilen. Så kom ett amerikanskt par in genom glasdörrarna. De bar foträta skor och verkade redo att göra Stockholm. Mannen lade en dubbelvikt karta på disken framför portieren. Kvinnan ställde sig bredvid, redo med block och penna. Vad skulle de titta på under sina två dagar i Stockholm? Jag antar att det måste vara den vanligaste frågan som Stockholms hotellpersonal får. Portieren vecklade ut kartan och föreslog Vasamuseet, Skansen och Gamla stan. – Tyvärr erbjuder ingen teater någon föreställning på engelska och showkrogen Wallmans Salonger, där ut9

ländska turister brukar kunna ha behållning av kvällsunderhållningen, kräver reservation långt i förväg, hörde jag honom förklara. Men Gröna Lund går fint att besöka kvällstid. Han ringade in platserna med en penna och gav ser vicemässigt tillbaka kartan. Vad skulle jag själv ha föreslagit, tänkte jag där jag satt nedsjunken i den svarta skinnsoffan. Antagligen detsamma, för inte finns det så mycket mer som kan kallas sevärdhet i storstaden. Paret var ju inte i målgruppen för Junibacken. Nobelmuseet hade förstås potential men är inte särskilt upplyftande i sin nuvarande form. Visst, det går förstås alltid att ta en skärgårdsbåt och titta på öarna. Kaknästornet däremot, med sina 155 meter, skulle vara fånigt att föreslå för en amerikansk turist som äter skyskrapor till frukost. Vad torftigt egentligen, att det finaste vi kan visa upp i vår stolta huvudstad är en gammal båt som var så usel att den sjönk direkt, även om den är mäktig att se där den står. Jag vet det förstås inte då, men just i det ögonblicket landar en idé i mitt knä som kom att förändra mitt liv. Anledningen till att jag satt där i receptionen och drack min latte var att jag sedan drygt två arbetade som prkonsult för hotellet. Min roll var att se till att pressen skrev positiva artiklar om det. Som egenföretagare var pr mitt yrke sedan tio år tillbaka och jag trivdes bra med det. Jag hade redan lanserat Hasseluddens japanska bad Yasuragi och Nordic Hotels, som blivit kända stjärnor på Stockholms hotellhimmel. Vid den här tiden var Rival det mest uppmärksam10

made hotellprojektet i Sverige. Inte för att jag och min pr-partner Marie Holhammar gjort så otroligt bra jobb, utan för att en av ägarna heter Benny Andersson. Kompositören och dragspelaren, som han själv ville kalla sig. Eller ABBA-Benny som de flesta säger i dagligt tal. Att han nu tagit på sig kavajen som hotellägare var både förvånansvärt och spännande. Det var honom jag satt och väntade på och det var därför så många utländska turister valt hotellet, i hopp om att få en autograf med sig hem som klenod. Nu är det visserligen många kändisar i världen som investerar pengar i restauranger och andra projekt utöver det konstnärliga skapandet, men Benny hade inte bara pytsat in medel utan även tagit en ovanligt aktiv roll i utformandet av hotellet. Från början låg här ett gammalt slitet hotell knappt värt namnet, bredvid en av Stockholms sista singelbiografer. Benny och två kompanjoner köpte alltihop för att förverkliga en dröm. ”Jag har bott på tusentals hotell i världen. De enda jag kommer ihåg är de värsta och de bästa. Nu vill jag bygga ett hotell som jag själv vill bo på”, sa Benny i en av de första pressreleaserna vi skrev. Därför ville han vara med och ha koll på minsta detalj under ombyggnaden. Jag minns en gång under processen när jag skulle ha möte med Benny, vd:n för hotellet och en inredningsdesigner i en byggbarack som stod på Mariatorget utanför. Den fungerade som tillfälligt kontor och vi trängde in oss i ett litet spartanskt konferensrum som luktade en blandning av arbetarsvett och damm. Jag var där för att prata om nästa pressrelease men det slutade med att vi satt och provade bestick som skulle inhand11

las till restaurangen. Ett antal olika gafflar och knivar låg uppradade på konferensbordet. Så fick var och en av oss väga dem i handen och låtsasäta för bästa känsla. En annan gång testade vi kuddar. I Sverige är vi generellt sett inte speciellt imponerade av kändisar. Det ligger i vår strama natur att betrakta på avstånd och i de flesta fall visa hänsyn och respektera att personen ifråga också är en privatperson, om man exempelvis skulle möta någon celebritet på stan. Men när de sticker ut näsan och åstadkommer något, ja då aktiveras Jantelagen och alla blir till kritiker och förståsigpåare. Därför var vårt jobb viktigt i syfte att hålla pressen på gott humör. Under ett år före invigningen arbetade vi strategiskt för att bygga upp en nyfikenhet hos media. Få var de som fick ta på sig den gula bygghjälmen och smyga in bland cementblandare och elektriker på en förhandstitt. Så när hotellet äntligen var färdigbyggt och dagen för pressvisningen kom var det en oerhört viktig tillställning som på inga sätt fick gå fel. Nervositeten hos den nyanställda personalen dallrade i luften när täckpapperen två timmar innan presskonferensen fortfarande låg tunga på golvet och dammet täckte receptionsdisken. Men, som om den goda fen i Askungen viftat med sitt trollspö, städades allt upp och Hotel Rival vid Mariatorget sken när glasdörrarna öppnades för den samlade pressen. Trots att denna händelse knappast var en nyhet som skulle förändra världen hade över hundra journalister ackrediterat sig, som det så fint heter. Det är verkligen ovanligt vid hotellanseringar. En engelsk journalist und rade till och med om det verkligen fanns så många journa12

lister i Sverige. Men det var inte de nymanglade egyptiska lakanen i hotellsängarna som lockade. Det var självklart att få möta en av världens mest kända och respekterade personer. Benny Andersson var, och är, mycket sparsmakad med intervjuer och syntes bara offentligt vid egna evenemang, så när han tog mikrofonen för att ge sin syn på saken skulle vi kunnat höra en knappnål falla. Just då ringde hans mobil med en ilsken signal, som från en gammal svart bakelittelefon från 60-talet. Det blev den signal som löste spänningen och gjorde även honom mänsklig. Recensionerna dagen efter blev lysande. För min yrkesmässiga karriär var detta naturligtvis en fjäder i hatten. Jag hade med råge gjort det som förväntades och kände mig kompetent, behövd och lyckad. Det är väl det vi människor eftersträvar i vårt yrkesmässiga liv. Att synas, bli bekräftade av chefen och göra ett bra jobb. Så länge resultatet var positivt var livet på topp. Hade det gått åt skogen skulle tillvaron varit skit. Så skör var min världsbild. Det var genom mina prestationer jag identifierade mig som människa. Visst hade jag familj och barn och allt det där andra som samtidigt skulle hanteras i livets uppbyggnadsfas. Men min identitet låg mycket i att vara pr-Ewa, som jag allmänt kallades. En serviceperson vars roll var att framhäva andra människors förträfflighet eller berätta hur bra något företags produkter och tjänster var. Idag vet jag att när människor ”blir ett” med sitt arbete och livskvaliteten vävs ihop med hur bra det går på jobbet, ja, då är det en tillvaro utan rötter. Vad det betyder kommer jag att förklara längre fram i boken. För mig och Marie var invigningen kort därefter, den 13

12 september 2003, som att ta examen efter ett års slit. Cirka femhundra gäster var inbjudna. Vänner till ägarna, och Sveriges kändiselit, ingen nämnd och ingen glömd. Min och Maries roll var nu att hantera den skvallerpress som ville intervjua premiärgästerna på röda mattan. Precis som på en filmpremiär fanns avspärrningar som fotograferna snällt fick hålla sig bakom. – Kommer Agnetha? frågade Svensk Damtidning. Vi varken kunde eller ville svara, men spekulationerna gick höga. Det var dock tveksamt, för kvällen innan invigningen hade något tragiskt skett. Mitt i förberedelserna med att duka borden i restaurangen och tillaga snittarna nådde oss nyheten att Sveriges utrikesminister Anna Lindh mördats. Plötsligt frös förberedelserna. Vad gör vi nu? Ställa in av respekt eller låta livet gå vidare? Alla i beslutande ställning kallades till ett krismöte. Det handlade nu om svåra beslut, hur vi strategiskt skulle hantera media för att inte få badwill. Det är klart att det inträffade lade sordin på stämningen. Men det kändes viktigt att inte låta ondskan styra. Vi valde att acceptera, respektera och hantera det som hänt. Vi ställde upp ett kondoleansbord i entrén och kommenterade det inträffade i invigningstalet, men fortsatte i övrigt som planerat. Agnetha valde dock att stanna hemma. När de sista gästerna anlänt och fotograferna skyndat hem till pressläggningen klädde jag och Marie av oss yrkesrollen och förvandlades till festdeltagare. Det blev en härlig kväll. Vi skålade i champagne, minglade och njöt av det vi varit en del i att skapa. Fram emot fyratiden på morgonen hade gästantalet 14

tunnats ut. Kvar fanns några av de närmaste vänner som bjöds in till den privata salongen överst i hotellet för en nattfösare. Jag hade nyckel dit och hängde på. Salongen hade fyra soffgrupper som knappast räckte till. Några stod, andra satt på fåtöljernas armstöd. Benny slog sig ner på pianopallen och började spela på salongens ännu inte stämda piano. Så vände han sig mot gästerna och frågade om någon ville sjunga. Frågan kändes självklar eftersom i princip alla i rummet varit med i Kristina från Duvemåla eller Chess eller teaterversionen av Mamma Mia! Det märkliga var att ingen reagerade utan alla fortsatte prata med varandra. Inte ens popartisterna eller hon som är gift med en silversmed nappade. När Benny för andra gången bjöd in och ingen responderade tyckte jag det var oförskämt mot honom. Då hörde jag mig själv säga ”jag kan”. – Javisst, sa Benny, vad vill du sjunga? – ”Thank You For The Music”, sa jag. – I vilken tonart då? – Originaltonart, svarade jag. – Vilken är det? – Ja, inte vet jag, det är ju du som har skrivit den! Vi hittade rätt och genomförde låten med bravur. När Bennys slutackord klingade ut kramade han mig och sa: – Men Ewa, du kan ju sjunga! Applåderna från stjärnorna var förströdda. Men det brydde jag mig inte ett dugg om. Jag berättar detta för att poängtera hur viktigt det är att ta de chanser som livet kastar framför fötterna. Att inte låta rädslor och oro för att misslyckas hindra en fantastisk upplevelse. Vad kunde ha hänt? Att det inte 15

hade låtit bra kanske? Men vem i världshistorien hade kommit ihåg det, mer än jag själv, möjligtvis? Nu skäms jag inte en sekund över min prestation – att det lät bra är det heller ingen i världshistorien som kommer ihåg, för den delen. Förutom jag, då, och det är ju bara det som räknas. Människor har kanske svårt att förstå min entusiasm, men att som sångerska få uppträda med originalkompositören, det skulle vissa hugga av sin högra arm för att uppleva. Nu slapp jag det och fick istället ett minne att berätta för barnbarnen tack vare något så enkelt som mod.

LÄ

Världen s första digitala pop-upbok S

N R PÅ FLIKE

Från ABBA till munkarna i Laos är en intensiv, livsbejakande och underhållande memoar om entreprenörskap, mod, äventyr, att finna sig själv och allt som kan hända när man följer sitt hjärta. Många hade försökt. Men det var Ewa som lyckades övertala ABBA till att säga ja till ett museum till deras ära. Några har kallat det en av pophistoriens största bedrifter. Detaljrikt och personligt får vi följa med under de tre år då hon och hennes man ägde och skapade konceptet ABBA the Museum. En omtumlande tid då prestation stod i fokus. men så förändras världen. På målsnöret får de sälja sitt livsverk. En depression och skilsmässa senare reser sig Ewa i en ny idé. Hon behöver hitta tillbaka till sig själv. Det blir en resa till Laos och ett arbete med buddhistiska munkar. Där får hon distans till västvärldens prestationskrav och lär sig vari livets äkta värde ligger.

ISBN 978-91-87371-71-4

www.bladhbybladh.se

789187 371714