9789164204325 by Smakprov Media AB

Av Christoffer Carlsson: Fallet Vincent Franke 2010 Den enögda kaninen 2011 Den osynlige mannen från Salem 2013

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0432-5

WILLARD: They told me that you had gone totally insane, and that your methods were unsound. KURTZ: Are my methods unsound? WILLARD: I donâ&#x20AC;&#x2122;t see any method at all, sir. Apocalypse Now

Det var den vintern då stormen rasade. En forskare dog, en diktafon vandrade från hand till hand genom Stockholm, och var den än hamnade tycktes den ställa till med problem. En demonstration urartade och två som en gång var vänner träffades vid gungorna där de brukade leka som barn. På botten av Mälaren vilade en mobiltelefon, som inte hade någon som helst betydelse för det som skedde mer än att den hade slängts i vattnet av den skyldige. I en sjukhussäng låg en man för döden och hans sista ord var Semosund och Esther. Vad nu det betydde. Den saken skulle inte stå klar förrän det var för sent. Och hela tiden tickade klockan mot nollpunkten, den tjugoförsta december. Det var en märklig och komplicerad historia, det höll alla med om i efterhand. Eller var den verkligen det? Kanske var den i själva verket mycket enkel, till och med banal, för det här var också vintern då en man förrådde en annan och det var nog det som var början till slutet. Det hela gick till, såvitt vi vet, ungefär såhär.

I WHO COMES AROUND ON A SPECIAL NIGHT?

12/12

Bara en sak är säker: staden är rädd. Den har visat sitt rätta ansikte nu, jag är säker på det. Det hörs i dess puls om man flyttar sig nära intill och vågar lägga örat mot den, om man verkligen lyssnar till hur den tickar. Spänd och nervös är den, oförutsägbar. En glödlampa som börjat blinka på väg att slockna för gott, men det är ingen som tänker på det. Ingen som ser det. Istället är det en ensam kyrkklocka som ringer. Det är midnatt och snön faller lätt och långsamt. De kalla gatlyktorna får flingorna att glänsa till i silver och bli genomskinliga. Ifrån en klubb i närheten pulserar en tung bas, någon som sjunger oh, I wish it could be Christmas every day och bilbromsar skriker till en bit bort. Föraren kastar sig på signalhornet. Och på avstånd: sirener. Det är den sortens natt. En av Döbelnsgatans gränder är liten och trång. Om man sträcker ut armarna kan man nästan röra vid de slitna tegelväggarna på bägge sidor, så smal är den. Och mörk. Fasaderna växer sig höga i stadens centrum och det har gått lång tid sedan den slitna asfalten senast nåddes av solen. Den lilla gränden leder in till en större bakgård. Längs väggarna trängs mörkgröna plastcontainrar fulla med skräp. Ett 13

tunt skikt av snö har lagt sig över dem. När man höjer blicken skymtar en bit av himlen däruppe, inramad av husväggarna. En kvinna i ljusblå overall reser omsorgsfullt ett stort, vitt tälttak över en del av bakgården. Under tälttaket ligger en man på rygg. Han bär en uppknäppt tjock överrock, en stickad halsduk, mörkgrå jeans och svarta kängor. Fyra starka, vita strålkastare lyser upp honom. I närheten ligger en sliten Fjällrävenryggsäck öppen. Tillhörigheter spiller ut ur dess mun, en bok, en korthållare, ett par tjocka sockor, en nyckelknippa, lite kontanter. Han har burit handskar, men tagit av sig dem. De sticker upp ur rockens fickor. Mannen är mellan trettio och fyrtio år gammal, mörkhårig och välkammad med en kortklippt frisyr, några dagars skäggstubb och kantiga ansiktsdrag. Hans ögon är slutna så ögonfärgen går inte att avgöra och det kanske är lika bra det, för stunden. Jag väntar en bit från tältet med händerna i rockfickorna och stampar fötter, som om jag var otålig. Egentligen är jag mest kall. Högt upp i ett av fönstren mot bakgården lyser en röd julstjärna. Den är stor som däcket på en bil och bakom den skymtar ett ansikte. En pojke. ”Har han stått där länge?” Kvinnan i blå overall, Victoria Mauritzon, vänder sig runt där hon sitter på huk och just håller på att öppna sin väska. ”Vem?” Angelägen om att hålla händerna varma behåller jag dem i fickorna och nickar mot fönstret. ”Pojken.” Mauritzon följer min blick. 14

”Jaha.” Hon kisar mot snön. ”Jag vet inte.” Mauritzon återgår till sitt arbete. Hon lyfter upp en kamera, justerar något av dess reglage och tar sedan sextioåtta bilder av den döde och världen omkring honom. Stumma blåljus slår mot husväggarna och långt bort fladdrar avspärrningsband i blått och vitt. Några förbipasserande har stannat till och iakttar alltihop, i hopp om att få se något. Fotoblixtar från mobiltelefonkameror gnistrar till då och då. Mauritzon har lagt tillbaka kameran i väskan och försiktigt stuckit in en digital termometer i hans öra. ”Det är ganska färskt”, säger hon. ”Hur färskt?” ”En timme, kanske inte ens det. Jag är mindre säker än jag brukar vara. Den här metoden ger enbart en grov uppskattning, men jag fick inte med mig den andra.” ”Hur dog han?” ”Ingen aning.” Hon tar ut termometern, läser av den och skriver något i formuläret. ”Men död är han.” Jag stiger försiktigt in under tälttaket och sätter mig på huk vid ryggsäcken. Mauritzon ger mig ett par latexhandskar och jag tar motvilligt upp händerna ur fickorna. Handskarna gör min hud blekare, får fingrarna att verka ännu benigare än de är. Ett illamående växer i mig och längs ryggen stiger värmen, blir till kallsvett. Jag hoppas att Mauritzon inte märker det. ”Han ser prydlig ut”, säger hon med blicken på den döde. ”Inte direkt den sortens person man förväntar sig hitta på en bakgård.” ”Han kanske skulle träffa någon.” Jag lyfter upp korthållaren. Den är svart och i skinn. Ur de 15

små fickorna sticker kort upp, ett kreditkort, ett id-kort, någon sorts passerkort och ett som är vitt, med ett snirkligt blått mönster och STOCKHOLMS UNIVERSITET skrivet i lika blå text. Jag drar ut id-kortet och sväljer två gånger för att lägga band på illamåendet. ”Thomas Markus Heber.” Jag jämför bilden med hans ansikte. ”Det ser ut att vara han. Född sjuttioåtta.” Jag noterar personnumret med en märklig känsla av att jag stjäl någonting från den döde, innan jag lägger tillbaka id-kortet i korthållaren och vänder mig mot de andra föremålen som fallit ur ryggsäcken. Nyckelknippan avslöjar inget mer än att den döde inte ägt någon bil. Tre nycklar, en till hans hem, en som inte går att identifiera på förhand men som sannolikt går till hans arbetsplats, och en cykelnyckel. De tjocka sockorna är torra men använda, lukten påminner om den man känner när man sticker ner näsan i en sko. Boken, The Chalk Circle Man, är skriven av Fred Vargas. Omslaget är lätt slitet och halvvägs in i boken sitter ett hundöra. Jag öppnar sidan och blicken faller på meningen högst upp. Can’t think of anything to think.

Jag överväger innebörden i meningen innan jag slår ihop boken, lägger tillbaka den och reser mig. Det är min tolfte dag åter i tjänst, den andra med nattjour. Frågan är vad fan jag gör här. Våldsroteln med ansvar för City och Norrmalm är den rotel som i polismun benämns Ormgropen. Påverkat folk som slår, sparkar, knivhugger och skjuter varandra, knarkare och langare som påträffas med hål i nacken i källarutrymmen, kvinnor som slår ihjäl män och män som slår ihjäl kvinnor, vapen- och knarkpartier som byter ägare, upplopp, demonstrationer, vansinnesfärder och fordon som sätts i brand. Det är Ormgropen. Och nu detta, en välklädd och medelålders man som dör på en bakgård. Ingen går säker. Formellt var jag ute i kylan till och med årsskiftet. Innan dess var aktiv tjänstgöring otänkbart, framförallt efter det som hände i slutet av sommaren. Det var kanske ett samtal med psykologen som ändrade den saken. Psykologen är av det slag som bedömer sina klienter i pengar, och jag hade sedan länge slutat vara en lukrativ investering. De timslånga sessionerna präglades av att jag ömsom brast i gråt, ömsom satt djupt försjunken i tystnad och rökte 17

cigaretter trots att det inte var tillåtet. Psykologen såg mest uttråkad ut, betraktade sitt solbrända ansikte i spegeln bakom min rygg och drog handen genom sitt välkammade hår. ”Hur går det med Sobrilen?” frågade han. ”Bra. Jag försöker skära ner.” Något tändes i hans ögon. ”Bra, Leo.” Han skrev något i sitt papper. ”Bra, det är bra. Ett jättestort framsteg.” Kort därefter ansåg psykologen att jag inte längre var i behov av hans hjälp, så jag genomgick en gäckande enkel hälsoundersökning några dagar senare, och den som undersökte mig såg inget skäl till att jag inte skulle få återgå till att tjäna rättsväsendet. Det kan ha berott på att jag inte sa någonting om mardrömmarna och ingenting om de sporadiska hallucinationerna heller. Ingenting om de märkliga impulserna att ibland vilja slänga ett glas i väggen, slå sönder en stol, smälla till någon i ansiktet. Av någon anledning var det heller ingen som frågade, och hade de gjort det hade jag inte berättat sanningen. Om det är något jag har lärt mig, så är det att det inte är svårt att ljuga sig fri inom polisen. Internutredningsenheten var utesluten, med tanke på det som hänt, men jag borde åtminstone ha fått börja med en skrivbordstjänst någonstans, kanske på stöldroteln eller sedlighetsroteln. Någonstans djupt inne i byråkratins dammigaste hörn, där jag inte kunde åstadkomma någon väsentlig skada. Men nej. Jag var tvungen att hamna i Ormgropen igen, där jag en gång lärdes upp av Levin. Rikspolisstyrelsen har öst in resurser i distriktet och kanske är det därför jag är här. De ökade resur18

serna hjälper, såvitt vi vet, inte särskilt mycket. Storstadens larm kan göra människor galna, sägs det, och allra galnast blir de som befinner sig vid larmets källa, stadens hjärta. Det är ingen hemlighet. Alla som någon gång tjänat sina pengar i Ormgropen vet det.

Jag tar av mig latexhandskarna. Pojken står kvar däruppe, halvt dold av den stora lysande stjärnan. Sex, kanske sju år, inte mer, med stora ögon och krulligt mörkt hår. Jag lyfter handen till en hälsning och blir förvånad när pojken uttryckslöst gör detsamma. ”Någon borde prata med honom.” ”Med vem?” säger Mauritzon. ”Pojken.” ”De kommer nog till honom, tids nog.” Mauritzon har rätt. Det är sent och släckt i de flesta fönster som vetter mot bakgården, men i fler och fler tänds ljuset när folk blir väckta av mina kollegor, som har påbörjat dörrknackningen. Själv tar jag upp en Sobril ur innerfickan på rocken, den första sedan skiftet började. Den är liten och rund som O:et på ett tangentbord. Att se den, hålla i den, får det att vattnas i munnen och jag känner svettningarna bedarra. Jag kan redan föreställa mig den, känslan av att långsamt lindas in i bomull och hur världen får sina rätta proportioner igen. Jag håller tabletten i handen, innan jag diskret lägger tillbaka den i innerfickan och genast ångrar att jag inte tog den i munnen. 20

”Var är hans mobiltelefon?” frågar jag och märker att min röst är onaturligt tjock. ”Den dödes? Ingen aning. Han kanske ligger på den. Jag skulle behöva vända på honom, jag vill se hans rygg.” Hon vinkar till sig två uniformerade assistenter. De är tio år yngre än jag och huttrar, kanske av kyla. Hon ger dem latexhandskar och sedan hjälps de åt att försiktigt vända på kroppen så att Mauritzon kan studera ryggtavlan och benens baksida. Under Thomas Hebers kropp är marken brunröd. Blodet har fått snön att smälta och bli till ett lilarött, brunaktigt slask. ”Märkligt att det ändå är så lite blod”, säger jag. ”Det är kylan”, mumlar Mauritzon och undersöker den blöta rockryggen. ”Det gör att kroppens funktioner stannar av fortare.” Hon rynkar ögonbrynen. ”Där har vi något.” En tydlig reva i ryggen, någonstans i höjd med hjärtat. ”Efter en kniv?” ”Ser så ut.” Hon vänder sig till de två assistenterna. ”Lägg tillbaka honom, försiktigt.” ”Och få hit Gabriel Birck”, säger jag. ”Är inte han ledig?” frågar en av assistenterna. ”Jo, formellt är han det.” ”Kan det inte vänta till imorgon, då?” Jag ser från Thomas Hebers kropp till assistenten. Mitt illamående återvänder och pulsen stiger. Skräcken kommer krypande, varelser som tar sig upp ur underjorden och sträcker sig efter mig. ”Vad tror du själv?” får jag ur mig. ”Vi behöver en spaningsledare.” Assistenten ser på sin kollega. ”Gör det, du”, säger han. 21

”Han bad dig göra det.” ”Gör det, bara”, väser jag och känner väggarna omkring oss komma närmare, väggarna som är på väg att falla, falla och krossa mig. Assistenterna går iväg, suckande. Mauritzon återgår till sin undersökning. På klubben i närheten sjunger någon oh, what a laugh it would have been if daddy had seen mommy kissing Santa Claus that night och Mauritzon nynnar ordlöst med i melodin. Kanske är det klubben och tanken på alkohol som gör att svettningarna blossar upp igen och sköljer genom mig, tränger ut ur porerna och ger mig andnöd. Jag rör mig med hastiga steg bort från brottsplatsen, ut ur gränden och ut på Döbelnsgatan och jag vet inte hur mycket det syns men det känns som om jag stapplar, vacklar och snart kippar jag efter luft. Andas, jag kan inte andas. Det svartnar för ögonen och någonstans mellan den döde och avspärrningens gräns tar jag stöd mot väggen. Teglet är kallt och hårt men stödet är det enda som hindrar mig från att falla och så vrider magen sig ut och in och jag viker mig dubbel. Ur halsen och munnen forsar resterna av en halvt nedbruten varmkorv, bröd och kaffe, allt i en hopblandad illaluktande röra som slår mot den frusna snön med ett blaskande ljud. Musklerna sviker och jag faller på knä, känner kylan stiga genom jeansen och upp i låren men det är en avdomnad känsla som dränks av svetten, skakningarna, det hesa raspandet ur halsen och övertygelsen om att det är såhär livet kommer att sluta. ”Mord kan tydligen ta hårt på luttrat folk också”, hör jag avlägset en av assistenternas röst. 22

Fotografernas blixtar gnistrar till. Allt är en tjock dimma. Jag blundar inte, men ögonen är tårfyllda av uppkastningarna. Allt är grumligt. Det bränner i halsen, krampar i magen. Med ena handen mot tegelväggen och den andra rotande i rockens innerficka reser jag mig upp. Det är inte första gången det händer. När tog jag en senast? Det måste ha varit en eller två dagar sedan. Kan det verkligen inte ha gått längre tid än så? Jag faller fortfarande, djupare, in i mig själv. Det är inte staden som är rädd, inte Stockholm som är en glödlampa på väg att slockna. Det är jag.