9789197881814

mรถrkersikt annorlunda sagor om kaos

Johannes KällstrÜm

MĂśrkersikt annorlunda sagor om kaos

ISBN: 978-91-978818-1-4 © Johannes Källström 2009 Omslagsdesign: Stevali Production Omslagsfoto: Fotolia Sättning och grafisk form: Stevali Production Utgiven av Massolit Förlag 2010 www.massolit.se Tryckt i Danmark hos Norhaven A/S

Till Anna, du somnar sa bra till sagor.

Innehållet i denna sagobok

I.

En begäran om ansvarsfrihet, ett slags inledning .............. 9

II.

Ett osedvanligt lyckat köp . ............................................ 13

III. Spegel, spegel på väggen där .......................................... 91 IV. En alldeles makalös resa .............................................. 151 V.

Törnrosa ...................................................................... 223

VI. Den lilla, lilla Rödluvan och människans bästa vän ..... 301 VII. En saga i Allhelgonatid ................................................ 393

En begäran om ansvarsfrihet från dig, bäste läsare.

Att stå i Odensbacken på Närkeslättens kanske plattaste punkt är att befinna sig precis i världens absoluta mitt .

Om du där lägger ditt hjärta mot marken kommer du genast höra vår jords tunga, urgamla hjärta slå. Detta, bäste läsare, är en stor hemlighet som jag i förtroende avslöjar för dig. Åk dit och pröva så får du se.

Där, strax utanför samhället bodde min morfar. Han var en man av otaliga sagor och äventyr, både rysliga och trevliga. Inget gladde honom mer än när vi satt och lyssnade andäktigt till de absolut sanna berättelserna om Likugglorna, Den svarta hunden eller Mannen som dog på sitt utedass – prata om förstoppning. Berättelsen om morfar är en helt annan historia än de du kommer att serveras i den här boken.

En enda skärva av alla dessa underbara minnen jag fick av honom skall överlämnas till dig här. Det är det andra förtroendet jag ger dig.

Marken runt världens hjärta är fullkomligt platt, det är en gammal sjöbotten. Plattheten avbryts endast av en och annan gammal jätteek, som likt gröna fontäner sprutar upp ur jorden.

Vinden får lätt fart över åkrarna och slungar runt de små tofsviporna som ilsket protesterar och kämpar emot.

Denna vind togs förr tillvara av traktens mjölnare som i avsaknad av strömmande vatten – man har endast den sävliga Kvismare kanal – beslöt att försöka tämja vinden med väderkvarnar. Stora, fantastiska jättar som knarrande vrider runt sina gigantiska vingar och driver de väldiga kvarnhjulen runt. Mal säd till mjöl och lägger bröd på bord.

9

JOHANNES KÄLLSTRÖM

I min barndom fanns ännu ett fåtal kvar. När motorkvarnarna kom glömdes dessa jättar tyvärr bort och fick stå, lämnade åt förfall och glömska.

Nu är det ju så att om du är en av de högsta punkterna i en absolut platthet så söker ofta blixten sin väg genom dig på väg ned i jorden. Alltså brann de gamla väderkvarnarna ned en efter en.

När den sista kvarnen brann kan jag ha varit runt tolv år. Från min morfars trappa kunde vi se röken stiga från Segersjö. Hans ansikte var präglat av stor sorg.

Vi for dit under ödesmättad tystnad och fann bara de rykande resterna av den sista stora väderkvarnen på slätten. Sammanbitna vandrade vi runt i askan. Petade fram glödheta spikar och andra ovärderliga fynd. Värmen och röken var påträngande. Vi stirrade upprörda på de svartbrända grundstenarna.

Morfar satte sig tungt en bit bort och plockade upp vår matsäck. Jag satte mig bredvid honom och beslöt att tiga tills han bröt vår tysta minut, som drog ut till en kvart. Helt tydligt var detta ett allvarsmättat ögonblick. En bit bort flöt Kvismare kanal, grön och lat, ut i Hjälmaren. Mina tankar sökte sig snart bort från den ryk­ ande tragedin och kontemplerade fiskeminnen som involverade grova sutare och dasslocksbraxnar.

När morfars röst bröt tystnaden var den ledsen och fylld av saknad. Lite ilska också, varför satte de inte upp åskledare? Varför brydde sig ingen om att bevara gamla byggnader? Jag kände på mig att en mindre föreläsning var i antågande.

Morfar kände sin ålder och visste att han egentligen hörde till en annan värld som mycket snart skulle vara helt borta. Men där fanns också en saknad efter väderkvarnen i sig. De var fantastiska ting!

Tunga och klumpiga stod de där och vispade runt med sina vingar. I Närke vispar väderkvarnar i vinden, så är det bara.

Fångade en kraft som inte gick att tämja – vinden – som annars fällde träd vid Nyckelhällaberget eller blåste igen vägarna på vintern. Egentligen utan att göra något alls klarade kvarnarna detta. Det var deras konstruktion som gjorde undret möjligt.

Att förvandla kaos till ordning.

10

MÖRKERSIKT

Så borde det vara att leva och arbeta, bara sträcka ut sina vingar och låt sig vispas runt i vinden. Låta vinden, som drar genom världen, driva runt kugghjulen. Då vet man att man hamnat­ rätt. Man borde inte vilja så mycket, bara ställa sig till förfogande. De flesta människor kämpade i år efter år mot vart vinden ville föra dem.

Morfar tog av sig kepsen, torkade flinten och daskade till låret för att understryka sina ord.

Jag insåg att en av dessa ovärderliga sanningar – som jag ansåg att min morfar var proppfull av – blivit förkunnad. I djupet av mig själv kapslade jag in detta ögonblick för att snart glömma det.

I en av livets olika istider, när inlandsis efter inlandsis dragit fram över mig och slipat ned mina taggiga bergskrön och blottlagt de djupt liggande sedimenten, fann jag plötsligt en dag det här ögonblicket och minnet av slättens magiska, knarrande jättar. Väderkvarnarna och deras unika vishet. Jag sträckte alltså ut mina vingar mot vinden och lät den driva runt mina grova, tunga kvarnhjul. Ställde mig till förfogande. Det tog så lång tid att hitta hit.

Därför bäste läsare, om följande sidor möjligen skrämmer dig, bevilja mig ansvarsfrihet. Jag är bara en väderkvarn, vispande, inte av egen kraft. Klaga hos vinden istället, för det var därifrån dessa annorlunda sagor kom – blåsta rakt ur den mörkaste novembernatt du någonsin sett, där sikten är skymd och varje skugga ett hot. Vad vill den säga oss, denna särdeles råa vind? Kanske bara detta att allt det vi ordnat av trygghet och ljus bara är en tunn fernissa över kaos – glöm aldrig det. Oändligt bräckligt är allt.

Ett osedvanligt lyckat köp

”Då tog Job till orda och förbannade den dag han blev född. Han sade: Må den dag då jag föddes förintas, den natt då man sade: Ett gossebarn!

Den dagen må bli till mörker, må Gud i höjden inte fråga efter den och inget ljus skina över den.

Må töcken och mörker kräva den åter, molnen sänka sig över den, förmörkelse slå den med skräck.

Må den natten slukas av dunklet.

Låt den inte räknas bland årets dagar, låt månaderna vägra den plats.

Den natten må bli ofruktsam och inte fyllas av glädjerop.

Må den förbannas av Havets besvärjare, av dem som kan mana fram Leviatan.

Må dess morgonstjärnor aldrig tändas.

Förgäves må den vänta på ljuset, aldrig se gryningen slå upp sina ögon, för att den inte stängde moderlivets port, inte dolde plågan för min syn.”

Job 3: 1-30

13

1.

– Första, andra, tredje, tjöt den fete auktionsutroparen, av alla kallad Gustavsson, och lät klubban landa med en smäll i podiet.

Svetten rann över hans rödflammiga panna och det såg ut som om den rosa slipsen närsomhelst skulle brista runt den feta halsen.

De utstående ögonen mötte blicken hos en av hans äldsta kund­ er, advokat Alex Bjurholm. Alex viftade med sin nummerbricka och skruvade på sig. Det i vanliga fall så behärskade ansiktet var flammande rött. Som alltid var han klädd i en exklusiv mörkblå kostym, vit skjorta och en diskret mörkblå slips med små gula franska liljor.

– Dockskåp, Tyskland, tidigt nittonhundratal såld till kund nummer 12, för trettionio tusen kronor. Ett osedvanligt lyckat köp, skrek auktionsutropare Gustavsson vidare och log förbindligt mot Alex.

Alex sänkte brickan med en suck. Det var över. Det kändes som om kroppen pumpats full med mjölksyra. Låren drog sig samman i en smärtsam kramp. Han kunde inte minnas att han någonsin önskat sig något så hett som detta objekt. Vore det inte för Gustavsson kunde det mycket väl ha hamnat utanför Alex allt mer ansträngda budget. Om rätt samlare fått nys om dockskåpet borde priset ha skjutit iväg som en nyårsraket mot skyn.

Alex flämtade till och for upp. Gustavsson kom av sig i sin svada.

En ung flicka stod och svepte in de små delikata porslinsfigurerna­ från dockskåpet i tidningspapper samt kastade, inte lade, utan kastade ned dem i en skokartong. Bredvid henne stod ett mindre berg av porslin och glas. Det var hennes uppgift att packa in ömtåliga varor och idag var det alldeles för mycket. Hon slet upp papper och rafsade fram nya figuriner.

15

JOHANNES KÄLLSTRÖM

Gustavsson anställde gärna flickor av den typen; unga och kurv­iga, samt lättmanipulerade.

I själva verket var det en sådan flicka som, i kombination med hans odrägliga sätt, gjort att fru Gustavsson för länge sedan tagit ut skilsmässa. Hon kom på dem i en Karl-Johansoffa på lagret, nakna, vilket gjorde henne skoningslös under skilsmässan.

Rent ekonomiskt knäckte det Gustavsson och han kämpade nu med skulder av skrämmande mått. Naturligtvis gjorde det honom ännu mer mottaglig för Alex kuvert och små ”presenter”.

Alex pressade sig fram mellan människorna i hopen. Han var lång, smal och gav ett oförtjänt senigt, vältränat intryck. Vissa menade att hans ansikte, med den smala näsan, de tunna läpparna och den lite veka hakan såg överlägset ut. Andra tyckte att det var mycket vackert, att det hade något ädelt över sig.

Hårt grep han tag i flickans arm.

– Låt bli, snäste han, jag gör det själv.

Hon såg skrämd på honom och ryckte på axlarna medan hon gned armen efter hans grepp. Alex önskade att Gustavsson, nu orerande över en sekretär från sekelskiftet, kunde anställa kom­ petent personal istället för att bedöma dem efter bh-storleken.

Alex häpnade på nytt när han såg den helt underbara pjäsen framför sig. Ett makalöst dockskåp. Det kittlade av spänning i magen. Han var en hängiven samlare av leksaker, och under trettio år hade han lyckats spendera en stor del av sitt farsarv på denna passion. Hans samling var unik i Sverige och dockskåpet kunde bli ett av de bästa objekten.

Han tyckte själv att huset såg ut som en kopia av ett litet franskt vinslott, komplett med tinnar och torn.

Skåpet mätte två meter på bredden och en och femtio på höjden.

Till pjäsen hörde hela tjugo gulnade skokartonger med en uppsjö av små miniatyrmöbler, gjorda med en otrolig detaljrikedem.

Hänförd lyfte han en liten svart flygel som visade sig gå att spela på. Små spröda toner steg upp från den när han petade på tangen­ terna med sin penna.

Vidare låg där en av de kanske största sammanhållna samlingarna av små figuriner han någonsin sett. Alla var de gjorda 16

MÖRKERSIKT

med stor finess och mycket levande målade. Där var herrskap av olika slag, barn, pigor, musiker, trädgårdsmästare, köksor, och en samling komiskt bistra butlers i olika situationer. Bara de små figurinerna måste vara värda en förmögenhet. Han var hänförd, för en gångs skull hade Gustavsson inte ljugit eller överdrivit när han beskrev sitt objekt. Alex hade betalat trettioniotusen för detta, men det borde vara värt långt över tvåhundratusen för rätt köpare. Detta var inte betydelsefullt för honom, han köpte för att behålla, för att njuta. Men ändå, alla samlare drivs av lusten att en gång i livet få göra det där osannolika fyndet. Alex stund var kommen.

Hans hem var översvämmat av samlingarna. Alex fru hade lämnat honom. Inte för att han skumpat runt med en ung flicka, utan för att han som hon uttryckte det inte sett henne.

Han älskade bara sina samlingar och han ansåg att hon haft fullständigt rätt. Även advokatbyrån, som han ärvt av sin legendariske och framgångsrike fader, var numera belamrad av föremål. Dockskåpet skulle få ta plats i hans konferensrum.

När han satt där och led sig igenom tragiska klienters olika öden kunde han låta ögonen omärkligt vila på denna underbara tingest och drömma sig bort.

Att samla gav Alex ro. Han kunde stilla sina tankar och fokusera på objekten. Utan att utmana honom, berättade de helt unika historier. Han kunde vårda och älska dem, putsa och stoppa om dem. De klagade aldrig. Han var tursam som fötts rik och hade ett arv att förslösa. Han fick svindel av lycka när han plockade upp mobiltelefonen och ringde till Nils, byråns vaktmästare. Inte för att en advokatbyrå egentligen behövde en vaktmästare, men Nils fanns kvar sedan den gamla tiden och var bra att ha tillhands.

Alex gillade den där gammeldags maktkänslan som tjänstefolk ingav.

Nils jobbade deltid, vid behov. Resten av tiden ägnade han åt sin kolonilott.

– Nils, det är jag, advokat Bjurholm, sa han halvt viskande för att inte störa auktionen.

17

JOHANNES KÄLLSTRÖM

Han var noga med att hålla på titlarna med sin personal.

– Ja, god middag advokat Bjurholm, sa Nils på sin breda skånska och stängde av någon bullrande trädgårdsmaskin.

Det var bara Nils och Britta i receptionen som förstod och respekterade hans behov av att behålla titlarna. Det ingav dem alla tre en känsla av trygghet.

– Jo, Nils, jag har köpt en sak nere på auktionshallen, tror du att du skulle kunna ta din stora skåpbil och hjälpa mig, sa Alex. Ta gärna med dig pojken också, det är ett ganska tungt dockskåp.

Detta med skåpbilen och sonen var ytterligare två starka fördelar­ med Nils. De var perfekta vid sådana här tillfällen och större omflyttningar av hans samlingar.

– Det ska nog gå bra, vet flickorna var det står?

– Visst, och jag vill ha det placerat i konferensrummet. Om ni kan flytta den där stora ekbuffén till biblioteket borde det få plats.

Det roade honom att reta gallfeber på Elisabeth. Hon var byråns äldsta advokat efter honom och han hade själv tyvärr anställt henne kort efter faderns död. Kvinnan var ett manhaftigt, ilsket och osedvanligt påstridigt spektakel enligt Alex åsikt. Hon var den enda som vågade protestera mot honom och dessutom var hon delägare i firman. Minoritetsdelägare, rättade Alex sig själv.

Fast sanningen var väl den, att om det inte hade varit för Elisabeth så hade de fått stänga för länge sedan. Hon arbetade hårt och drog in pengar. Vilket hon aldrig missade att påpeka för honom.

Vidare fanns på firman en yngre advokat vid namn Klasson.

Blek, tystlåten, undfallande och så gott som alltid på Elisabeths sida i alla diskussioner och beslut. Alex trodde sig veta att karln var homosexuell och faktiskt levde i en relation med en äldre lärare vid gymnasiet. En träslöjdslärare till och med.

På kontoret arbetade även tre kontorister, vars namn han knappt bemödade sig att lägga på minnet. Kontorister kom och gick likt snö i december, som hans far brukade säga.

Sin personliga sekreterare hade Alex dock reda på. Lovisa, en söt flicka, med rött lockigt hår. Lite nervös och stressig kanske.

Vidare hade de hade en ekonomiansvarig på halvtid, Carl-Göran 18

MÖRKERSIKT

Rehnbom, som skötte deras bokföring, fakturering och sådana ­tråkigheter. När han inte var på byrån jobbade han halvtid som pastor i en lokal frikyrka. Carl-Göran var till åren kommen, men odiskutabelt billig. Slutligen var där som sagt Britta och Nils.

Britta var nu sextiosju år och hade jobbat på byrån i hela fyrtio år.

Lojalitet var ett nyckelord i hennes karaktär, detsamma gällde Nils.

Britta och Nils var en ständig stridsfråga mellan Alex och hans båda advokatkollegor. De menade att de var föråldrade och att Britta inte kunde sköta ett modernt bokningssystem. Alex ­vägrade konsekvent att diskutera frågan. Nils och Britta var hans kärntrupp, hans livgarde, även om deras glans och kraft höll på att vittra ned. Carl-Göran vacklade mellan de båda lägren, men ­tenderade på det hela taget att sluta upp bakom Alex. Ett ställningskrig rullade på år efter år mellan de olika lägren.

Just nu kunde han höra hur Nils teg i telefonen. Det var uppen­ barligen något som oroade honom.

– Jo, vad tänker advokaten att era kollegor kommer säga om vi flyttar buffén utan deras samtycke, sa Nils.

Så långt hade de alltså gått, han kunde inte möblera om utan de andras bifall.

– Bäste Nils, det är i huvudsak min byrå. Be Elisabeth ringa mig om hon har något att invända, sa han snäsigt.

– Jaha, det ska vi göra.

– Och Nils, var rädd om den här pjäsen, den är fullständigt unik. Ingen, absolut ingen, får på några som helst villkor packa upp den eller ens röra den, är det förstått? Jag vill att Nils sammankallar personalen och informerar dem å mina vägnar.

Nils stönade hörbart i telefonen. Vilket underbart rabalder det skulle bli. Alex njöt.

– Som advokaten vill, men jag tycker ändå … Nils blev avbruten.

– Sluta tramsa nu Nils, gör som jag sagt så blir det bra, sa Alex bestämt och tryckte bort samtalet.

Han hade bråttom nu. Han skulle möta en klient för vilkens räkning han skötte ett företagsackord. Mannen ifråga drev en bilhandel och var i stor nöd. Ackord var något som Alex ägde 19

JOHANNES KÄLLSTRÖM

en speciell begåvning för. Han sände ut ett erbjudande till alla ­fordringsägare. De erbjöds tjugofem procent av det totala skuldbeloppet eller ingenting. Vidare handlade han med glans konkurser­ och hade gjort sig ett namn inom skuldindrivning. Skoningslöst jagade han företag och privatpersoner som kommit på obestånd eller handlat obetänksamt.

Demstolsförhandlingar och möten med större folkmassor hade Elisabeth tagit över. Ett blixtrande leende, ett rungande skratt, svepande, våldsamma gester, kraftfulla förtroendeingivande handslag, tårar som rann på kommando, fnysningar och häftig andhämtning, allt sådant behärskade hon till fulländning.

Hon hade ett vinnande sätt och sinne för teatraliska effekter.

Denna uppdelning i deras arbete var något som de båda i tysthet trivdes med.

2.

Kvällen var ljus och luften ljummen, det var en ovanligt mild vårdag. Alex klev ur bilen utanför byrån, efter det att han förvissat sig om att ingen låg och lurpassade på honom där inne. Det var släckt och mörkt. Efter sitt möte kunde han notera att kontoret hade ringt sju gånger. Nils tre, Elisabeth sex gånger och slutligen var där fyra dolda samtal. I regel var det Elisabeth som ringde med dolt nummer. Hon trodde visst att hon var smart. Att han inte skulle misstänka något och svara när han inte såg vem som ringde.

Effekten av hans dockskåp hade slagit ned som en bomb.

Han log och drog in rejält med luft i sina lungor. Det doftade syren.

Han hade inte kunnat hålla sig. Trots den sena timmen kände han ett starkt behov av att packa upp sitt fynd. Under hela mötet med den gråtande och svärande bilhandlaren, som drabbats av brutala upptaxeringar efter en skatterevision, hade hans tankar vandrat igenom de olika rummen i dockskåpet. Suttit i rökrummet. Dansat i balsalen. Gett köksorna order i köket. Skrivit på sina memoarer i arbetsrummet.

20

MÖRKERSIKT

Alex larmade av vid ytterdörren och skyndade sig in. I receptionen slängde han portföljen på disken i väggen med en smäll och sprang in i konferensrummet. Hjärtat bultade. Svetten bröt fram.

Han fick alltid gula fläckar under armarna på de vita skjortorna när han var upprörd.

När han kom in i rummet tvärstannade han. Hjärtat stannade nästan i bröstet. Han tappade andan och började massera sina tinningar.

Någon eller några hade packat upp hans dockskåp och placerat­ ut både figuriner och möbler.

Hur kunde de? Det var som om någon hade slagit honom i ansiktet.

Alex skrek och svor. Slängde några pennor och anteckningsblock från konferensbordet i golvet. Det var Elisabeth, den ­haggan.

Hon visste att hon inte fick röra hans samlingar. Det var som om någon hade älskat med bruden innan bröllopet.

Han gick fram mot skåpet och öppnade och knöt händerna i blixtsnabb växling. Raseriet skakade honom i grunden. Ändå kunde han inte låta bli att på nytt häpna över den magnifika mångfalden av rum, figurer och möbler.

Rakt fram fanns en stor hall. En bred trappa i riktig marmor, lätt böjd, ledde upp till de övre våningarna. I halltaket hängde en enastående miniatyrkristallkrona, med små prismor i kristall.

Till höger på nedre botten fanns kök, matsalar, skafferi, pigkammare, ett rum för butlern bredvid köket och en liten dörr som verkligen verkade leda ned i en vinkällare.

Till vänster fanns en stor balsal med handmålade tapeter, riktig­ parkett, en öppen spis och ett podium för en orkester. Bakom detta låg ett rökrum. Mörka murriga tapeter och tunga draperier. När han stack fram sin smala näsa tyckte han att det verkligen luktade cigarrök. Märkligt. På våning två låg till vänster tre rum i fil. Alex antog att det måste vara barnkammare eftersom tapeterna hade olika lustiga, barnsliga motiv. Längst bort fanns en stor klädkammare, full med små kläder på galgar.

Till höger låg vad som måste vara en sorts salong, bortom det ett bibliotek och längst bort ett ståtligt kontorsrum.

21

JOHANNES KÄLLSTRÖM

På tredje våningen, där trappan slutade, fanns så en stor hall.

Till vänster låg vad som måste vara mannen i husets sovrum med tillhörande badrum och till höger fruns sovrum, även det med ett badrum, kaklat med små, små plattor i målat kakel. Alex fick för sig att om han vred om de små kranarna skulle det börja rinna vatten ur dem.

Så levande, men ändå, det var som om glädjen med dockskåpet var borta. Det hade besudlats av andras händer. Han skulle ha invigt det, ingen annan.

Han såg bort och torkade bort tårar ur ögonen. Alex var normalt känd för sin behärskning, men denna nedrighet fick honom ur ­balans. Han böjde sig fram och tittade in i hallen. Där vid trappavsatsen stod den leende, bleka butlern och välkomnade alla gäster med en lätt bugning. Han borde inte stå där. Så hade inte Alex tänkt sig det. Med darrande hand lyfte han upp den lille butlern.

En tjusig, medelålders herre med perfekt vattenkammat hår.

Han ville ha honom i biblioteket, bakom gruppen med herrar som rökte cigarr. Redo att servera allehanda förfriskningar. Efter att ha placerat honom där lämnade han sitt fynd med en djup suck och gick in på sitt rum.

På bordet låg ett vitt papper där någon skrivit:

ring mig snarast. måste prata. viktigt! elisabeth.

Han fnös och knycklade ihop pappret.

Förbannade skitkärring, det kunde hon glömma. Han sparkade av sig skorna, knöt upp slipsen, tog bort manschettknapparna och blundade. Ögonen kändes tunga och svidande. Ryggen värkte.

Alex sträckte ut sig på sin Carl Malmstensoffa. Det var länge sedan han känt sig så nedslagen. Han vilade blicken på montern med sin tennsoldatsamlingen.

Ett svagt ljus lyste på landskapet, ett montage av slaget vid Poltava. Han var väldigt stolt över denna samling och många hade försökt köpa den. De små karolinerna och tsar Peters rödgröna kämpar lyste färgglatt emot honom. Detta lugnade honom något. Snart sov Alex Bjurholm djupt mitt i sin stora sorg.

Han vaknade av att någon ruskade honom lätt på axeln.

– Advokat Bjurholm, vakna. Hur står det till? sa en orolig röst 22

MÖRKERSIKT

som visade sig tillhöra Britta. Genom sina stora, omoderna glas­ ögon såg hon ned på honom.

Britta sniffade för att försöka ta reda på om han druckit, men så verkade inte vara fallet. Hans kostym var alldeles skrynklig och ansiktet såg förskräcklig ut. Svullet och trött.

– Britta, vad är klockan? sluddrade han.

Alex såg förvirrad ut och tittade sig omkring i rummet men verkade inte känna igen sig.

– Halv åtta, ni mår väl bra? Jag skall hämta kaffe och en smörgås, sa hon och skyndade sig oroligt iväg.

Britta hade jobbat åt Alex far och beundrat honom öppet, samt älskat honom i hemlighet.

Hon var väl medveten om Alex fel och brister och hans problem med de övriga på byrån, men för Britta var det enkelt, en gång beslöt hon sig för att vara familjen Bjurholm trogen och det tänkte hon vara livet ut. Hon visste att Alex satte trohet främst och skulle ta hand om henne vad som än hände. Helt säkert var att om Elisabeth fick sin vilja igenom så åkte Britta ut från byrån omedelbart.

Nu gällde det att få ordning på Alex innan de andra kom, och undvika att han underminerade sin position ytterligare genom att se ut som ett fyllo.

Alex sträckte på sin värkande rygg. Det var många år sedan han sovit så djupt.

Britta kom in med en kopp kaffe och två ostfrallor.

– Nu ska advokaten se att allt känns bättre snart. Om jag får hans kavaj så skall jag se till att den snart blir som ny, sa hon och började dra av den från hans kropp.

Alex protesterade inte utan kände sig mest förvirrad.

Det här hade aldrig hänt förut. Att sova på kontoret. Hur kunde det bli så?

Han insåg det pinsamma i sin belägenhet och vilket underläge han skulle befinna sig i om Elisabeth hittade honom såhär.

I ­spegeln på väggen kunde han se ett sömndrucket och mosigt ansikte. Håret som annars var välordnat stod nu åt alla håll. Han rös, oordning var vidrigt.

23

JOHANNES KÄLLSTRÖM

I strumplästen smet han in på sin personliga toalett. Ingen annan ägde rätt att besöka den, men han misstänkte att de andra var där på pin kiv. Det doftade damparfym där ibland. Stressad blötte han en kam och började bearbeta sitt röriga hår. Resultatet blev mediokert och trots en våldsam ansiktstvätt såg han ändå sömndrucken ut. Till sin fasa såg Alex att det dessutom satt en ful tandkrämsfläck på den mörkblå västen. Han gjorde sitt bästa för att tvätta bort den men lyckades inte helt.

Han rusade in i sitt arbetsrum, krängde på sig kavajen som Britta höll fram och brände läpparna på det varma kaffet.

Klockan var redan kvart i åtta. Snart skulle resten av personalen komma. Britta tittade bekymrat på honom men vågade inte säga något. I nacken var hans hår fortfarande rufsigt och tovigt.

Hon hade aldrig sett någon i familjen Bjurholm i ett sådant skick.

Alex satte sig ned och börja sprätta i gårdagens post i ett försök att se effektiv ut. Så slog minnet ner i hans medvetande som en klar blixt: sveket med dockskåpet.

Han blev iskall inombords och glömde sitt pinsamma yttre.

– Britta, vem var det som packade upp pjäsen jag köpte på auktionen i går?

– Jag vet inte vad advokaten talar om, Nils och hans pojke bar in den i sammanträdesrummet, sen for de. Jag tror ingen här skulle vara så respektlös mot er att de skulle packa upp ert fynd.

De vet ju hur mycket det betyder för er.

– Var inte dum människa, jag såg det ju igår. Någon måste vara ansvarig. Var det Elisabeth? snäste Alex.

– Snälla rara, jag tror inte att någon hade tid att bry sig om ert fynd igår. Det var väldigt turbulent på byrån igår.

Hon plockade med knapparna på sin ylleväst och kände sig trängd.

– Strunt, nu ljuger Britta också, så hon backar upp de andra?

Britta blev stum av smärta och såg sårad ner i golvet.

Rodnande och med tårar bakom sina tjocka glasögon backade hon ut ur rummet. Alex orkade inte bry sig. Han slängde sig upp 24

MÖRKERSIKT

ur stolen och sprang in i konferensrummet och var, utan att veta det, fortfarande i strumplästen.

Vid väggen stod dockskåpet som förut. Något var förändrat, eller så hade han missat det igår. Han fnös av både ilska och förvåning. Vad var nu detta för dumheter?

I köket hukade tre små porslinsköksor på golvet. De skyddade sina huvuden med armarna. Över dem svingade en ondskefullt leende butler en grov käpp. På golvet låg en mycket realistiskt krossad soppskål. En av pigorna blödde näsblod. Det hela såg skrämmande realistiskt ut.

Vem gjorde en sådan här leksak till sina barn? Det kändes obehagligt.

Han flyttade ju butlern från hallen till rökrummet igår. Alex rafsade runt i skokartongerna och det fanns säkert ett femtiotal olika figurer kvar. Bland annat den saknade hallbutlern.

I övrigt var allt som det skulle.

I balsalen stod ett musiksällskap och ett tiotal gäster minglade runt i festkläder. Herrarna satt kvar i rökrummet. I det som var barnrummet stod husets eleganta herre och fru med en lycklig liten barnaskara runt sig.

Kunde han ha missat köksscenen igår? Knappast troligt. Vem hade plockat bort butlern från rökrummet? Britta? Hon kunde aldrig göra ett sådant myteri mot honom.

Han hörde hur dörren i receptionen låstes upp och lokalen fylldes med slammer och prat.

Elisabeth kom in först. Hon var en lång och reslig kvinna.

Det fanns något manligt över hennes breda axlar och korta, krulliga hår. Ögonen var skarpa och fixerade alltid obönhörligt den hon pratade med. Man kunde inte kalla henne vacker, det visste hon, men hon var intagande på ett sätt som ibland fick omgivningen att tappa andan. I alla fall var det så hon såg på sig själv.

Hon fann Britta gråtande bakom mottagningsdisken. Hon hade inget emot Britta, kvinnan var bara för gammal för en modern byrå.

– Men snälla Britta hur är det fatt? sa Elisabeth.

25

JOHANNES KÄLLSTRÖM

Hon gick fram till den gamla kvinnan och lade armen om hennes skakande axlar.

Britta snörvlade och försökte säga att det inte var allvarligt.

– Se så, gå nu och tvätta dig på toaletten och berätta för mig vad som hänt, sa Elisabeth med uppriktig omsorg.

Men Britta hade inga intentioner att förråda Alex.

– Det är inte så farligt. Jag har en gammal faster som dött nyligen,­det är allt, sa hon och försökte behärska sig.

Elisabeth såg tvivlande på Britta.

– Jaha, på så vis, kanske du vill ha ledigt idag?

– Oh, nej, inte alls, sa Britta och slog ifrån sig. Det går snart över, jag skall skynda mig att göra mig i ordning.

Hon torkade bort det flytande sminket med en blommig näsduk och såg ännu värre ut.

– Var är Alex?

Elisabeth behövde prata med honom snarast, innan de andra kom. Britta pekade skrämt på konferensrummet. Herre Gud, karln höll på och lekte med sitt nya fynd. Elisabeth suckade.

Dörren öppnades och en regnblöt Klasson kom in. Alltid lika oklanderligt klädd, med en lila slips som perfekt matchade den gråblå kostymen. Britta slog händerna för ansiktet och flydde till personaltoaletten. Klasson tittade frågande på Elisabeth, som ryckte på axlarna. Hon pekade på konferensrumsdörren och vickade med ögonbrynen, vilket var deras hemliga signal att en batalj med Alex var nära förestående. En skugga av oro drog över Klassons finskurna ansikte.

Han är en mycket vacker man, tänkte Elisabeth. Om hon bara varit lite yngre och ryktena om honom inte varit sanna.

Hon visste att Klasson avskydde konfrontationer med Alex.

Han var de tysta konspirationernas man, medan Elisabeth kunde finna stort nöje i en riktig batalj. På det sättet kompletterade de varandra, hon och Klasson.

– Vi måste ta det nu, innan resten av folket kommer, sa Elisabeth.

Klasson nickade.

– Jag skall bara slänga in mina saker på mitt rum, sa han och skyndade iväg.

26

MÖRKERSIKT

Under tiden samlade hon sig. Det här skulle bli tufft. I hemlighet hade hon och Klasson förberett allt länge. De hade förhandlat med flera större advokatbyråer om ett uppköp av byrån medan det fortfarande fanns något värde kvar att tala om. På så vis skulle de bli av med Alex. Han skulle få lite fickpengar till sitt fåniga samlande. Han kunde till och med få arbeta där om han ville. Han var inte totalt värdelös, bara som huvudägare och chef. Hon visste att det skulle bli svårt, men så till slut hade de fått ett bud som hon trodde att han aldrig skulle kunna säga nej till..

Bakom dörren hörde hon honom jämra sig på ett märkligt, stönande vis.

– Okej, nu kör vi, sa Klasson bakom henne.

Han rättade med darrande händer till sin redan perfekta slipsknut.

– Låt mig sköta det här nu. Detta är vår största chans, den kommer inte igen, sa hon och bet samman käkarna.

Klasson nickade och räckte över det exklusivt inbundna erbjudandet.

När de klev in i sammanträdesrummet hoppade Alex till. Han blev skrämd och uppgav ett litet skrik. Det fick Elisabeth att le.

Han gjorde alltid ett mycket kontrollerat intryck, men idag såg han verkligen ut att vara i upplösningstillstånd. Håret på ända, skrynklig kostym och en aning orakad. Hon kunde inte minnas att hon någonsin sett honom så här. Hans mun gapade öppen.

Klasson stannade avvaktande vid dörren. Fega jäkel, tänkte hon.

– Elisabeth, sa Alex med en kvävd röst.

– Ja Alex, så heter jag, vi måste prata …

– Hur kunde du? Avbröt han och avbröt han och rullade med ögonen.

Han pekade på henne med ett darrande finger.

– Alex, det är för allas bästa … började Elisabeth.

– Du har ingen rätt, hur understår du dig att rota i mina saker? avbröt han på nytt med ett skrik som gick upp i falsett.

– Men snälla du, det är ju bara ett förslag, sa Elisabeth förbryllad.

27

JOHANNES KÄLLSTRÖM

Hon kliade sig på hakan. Kunde han vara mer skärpt än hon trodde och verkligen lyckats lista ut vad hon planerat under så lång tid?

– Jag har väl för helvete inte bett dig om några förslag, har jag det? röt han.

Alex tog ett par kliv fram mot sina rivaler. De såg till sin förvåning att han gick i strumplästen och verkligen hade hål på ena stortån. Han såg deras blickar och blev ännu mer rasande för att han glömt skorna.

Elisabeth vägde erbjudandet i handen och försökte räcka fram det till sin ursinnige chef. Hon hade räknat med en kylig konfrontation. Full med cyniska kommentarer och förtäckta hot. Nu verkade han reagera med galenskap. Hon blev bragt ut fattningen och det hände sannerligen inte ofta.

Det var helt tyst ute i receptionen så hon misstänkte att många öron trycktes mot dörren just nu. Alla kände till erbjudandet.

Bara Alex hade saknats igår när en representant för köparen dök upp helt oväntat.

– Snälla rara Alex, nu överreagerar du. Allt är på ett mycket tidigt stadium och inget av detta behöver leda till något alls. Allt kan förbli som förr, fast jag anser att du borde överväga förslaget.

Inte minst för dig är det mycket tilltalande, sa hon med den röst som hon använde för att låta överlägsen.

Alex skrek rakt ut och för ett ögonblick såg det ut som om han ville ta stryptag på Elisabeth. Hon höll skyddande upp det läderinbundna erbjudandet framför sig. Klasson tog ett myndigt steg in i rummet och sa, – Skärp dig Alex. Vi har agerat för ditt bästa. Bergenstråhls är mycket måna om att ta tillvara just dina intressen. Flera i styrelsen kände din far.

Hans röst skälvde och han började på nytt arbeta med slipsknuten.

Alex tittade förvirrat på dem och stängde munnen.

– Bergenstråhls? Inte en jävel tar hänsyn till mina behov här.

Jag hade väntat på den här möjligheten i flera år och så kommer ni med era skitiga fingrar och besudlar min skatt. Tar ifrån mig mitt livs triumf, skrek han och slog ut med handen mot sitt dockskåp.

28

MÖRKERSIKT

Både Elisabeth och Klasson såg chockade ut. Det tog en stund för dem att förstå. När Elisabeth insåg att Alex talade om det vedervärdiga dockskåpet som Nils släpat in brast hon ut i ett rått gapskratt. Många paket Dunhill hördes raspa i hennes stämband.

Hon hade förvisso noterat att Alex köpt hem någon ny avskyvärd sak till byrån, men just igår hade det varit alldeles för mycket annat omvälvande som hänt för att hon överhuvudtaget skulle bry sig.

– Tror du att jag pratar om den där anskrämliga pjäsen? sa hon.

– Anskrämlig, det är kronan på mitt livsverk! Vem skulle ha plockat runt med det om inte ni två? Ni gör allt för att driva mig till vansinne, skrek Alex och gav luft åt år av frustration.

– Alex, jag avskyr ditt samlande. Jag hatar att du lusar ned byrån med skräp och får byrån att se ut som Myrorna. Men jag pratar faktiskt om något långt viktigt än ett dockskåp, sa Elisabeth som nu började känna en ilska växa inom sig.

– Lugna ner er nu båda två, sa Klasson och gick emellan de båda kombattanterna. Så här löser ni ingenting. Kan du inte sätta dig ned och se vad Elisabeth och jag har här? sa han med mild och lugnande röst.

Klasson gav Elisabeth en varnande blick. Hennes humör fick inte ställa till det nu.

– Glöm det, jag vägrar att överhuvudtaget kommunicera med er tills den skyldige erkänt, sa Alex och klampade iväg i strumplästen.

– Du stannar här Alex! Ögonblickligen, röt Elisabeth.

– Aldrig, du ger inte mig order på min byrå Elisabeth, det skall du ha klart för dig!, skrek han tillbaka över axeln och smällde igen dörren bakom sig så att glasen klirrade på bordet.

Klasson sjönk ned på en stol med ett pustande medan Elisabeth gick fram till dockskåpet.

– Ett dockskåp. En förbannad flickleksak, det är vad han tänker­ på, morrade hon och stirrade in i pjäsen.

Det var verkligen ett enormt dockskåp, gjort med stor detalj­ rikedem. Frågan var vad en femtiosjuårig advokat gjorde med det, och på deras byrå. En byrå som kanske skulle bli uppköpt av självaste Bergenstråhls.

29

JOHANNES KÄLLSTRÖM

Inget fick stoppa detta, inte ens om hon blev tvungen att gå över lik. Det här var hennes chans att få framgång efter alla dessa hundår med Alex idiotier. Märklig pjäs. Hon satte på sig sina glasögon som hon av fåfänga sällan bar och tittade in i barnkammaren. En synnerligen elak butler lyfte en skrikande flicka i hennes flätor. Barnuppfostran på artonhundratalet, det där kunde ju verka stötande på kunder. Flickan såg ut att ha rejält ont. Irriterat slängde hon in ett nikotintuggummi i munnen och krossade det med ett par kraftiga bett.

Någon knackade på dörren och Carl-Görans runda, rödpussiga ansikte tittade in med en bekymrad min. Såg han ut så vid själavård också? tänkte Elisabeth.

– Vad händer här egentligen, kan jag hjälpa till på något sätt? sa han med sin mjuka och välmodulerade röst.

– Nej, vad i helvete är det som får dig att tro att vi behöver din hjälp? snäste Elisabeth.

Hon tålde inte det lismande kräket. Carl-Göran ryckte till som av en örfil.

– Det där är väl onödigt Elisabeth, suckade Klasson. Jag tror inte det är mycket du kan göra just nu Carl-Göran. Alex och vissa andra måste nog lugna ned sig först.

– Det ter sig verkligen onekligen så, sa Carl-Göran men dröjde sig ändå kvar i dörren.

Han fingrade på sin slitna gröna cardigan som han bar i alla tänkbara väder.

– Vet du vad, varför tar inte du och presenterar erbjudandet för chefen? Du har väl gått någon ABF-kurs i krishantering eller något liknande, mullrade Elisabeth och slängde mappen i Clas-Görans famn.

– Och tack för ditt stöd Klasson, snäste hon, du var verkligen där när det behövdes.

Med smällande klackar lämnade hon konferensen och smällde även hon igen dörren till sitt kontor. Det var bara Alex och hon som hade kontorsrum som gränsade till sammanträdesrummet.

Clas-Göran tittade förvånad på mappen som landat i hans händer.

30

MÖRKERSIKT

– Tycker du att jag ska ...?

– Varför inte, men vänta en stund, sa Klasson och kände en migrän komma krypande bakom tinningarna.

3.

Runt tolv brukade de tre advokatsekreterarna samlas i lunchrummet och packa upp sina lunchlådor. Lovisa var Alex egen sekreterare. Hon hade ett rött lockigt hår, ett runt, aningen barnsligt ansikte, ansågs riktigt söt. Detta till trots var hon inne på sitt tjugo­femte år och levde ensam. Sanningen var den att bakom sitt aningen blyga sätt, brottades hon med en depression som i många år hållit henne i ett järngrepp. Hennes läkare skrev ut Cipramil och det hjälpte i viss mån.

Hon hade inte många vänner och förutom jobbet fanns där inte mycket i hennes liv.

De båda andra sekreterarna, Anne och Johanna, var som ler och långhalm. Tuffa, flabbiga och självsäkra. Lovisa med sitt tunga, inåtvända sätt blev utanför. Inte på grund av illvilja från de andra, det bara blev så. Den här dagen var det givna samtals­ ämnet morgonens kraftmätning i sammanträdesrummet.

– Du, Lovisa, har du fått något mer ur Alex idag? Om vad som egentligen hände imorse? sa Johanna med munnen full av couscoussallad.

Hennes självlockiga ljusa hår stod som en fontän runt huvudet och solen lyste igenom det. Hon såg ut som en ängel, tänkte Lovisa.

– Nej, inte egentligen, han har knappt pratat med mig idag.

– Som om det var något nytt. Tydligen var han arg över att någon plockat runt med hans nya dockskåp, sa Anne.

Anne hade svårt att hålla tillbaka skrattet. Lovisa hade nästan blivit skrämd av Alex. I vanliga fall var han snäsig och stressad.

Idag var han inåtvänd och apatisk, stirrade ut genom fönstret.

Hon hade varit inne med olika renskrivna dokument och bett om hans underskrift. Normalt så nagelfor han allt i jakt på misstag, 31

JOHANNES KÄLLSTRÖM

men idag skrev han bara på utan att ens se på dokumenten. Hon tyckte synd om honom och fann de andras råa skämt onödiga.

Carl-Göran knackade respektfullt på dörren och väntade på att Alex skulle be honom stiga in. Elisabeth hade gett honom uppdraget att presentera erbjudandet från Bergenstråhls. På det hela taget trodde han att det var bäst för byrån att bli uppköpt. Han såg hur intäkterna sjönk medan kostnaderna var konstanta. Alex engagemang var också svagt och det krävdes en hel del av den varan för att driva en liten, fristående advokatbyrå.

Ingen svarade bakom dörren så han knackade igen. Det gick ytterligare någon minut utan svar, sedan gläntade Carl-Göran försiktigt på dörren – Knack-knack, är det någon hemma i stugan? sa han muntert.

Det var precis samma uttryck som han använde när han klev in och störde i söndagsskoleundervisningen.

Alex satt vänd mot fönstret och mumlade något ohörbart till svar.

Det luktade påtagligt av svett i rummet. Carl-Göran stannade precis innanför dörren. Han var medveten om att han objuden gjorde intrång i Alex rum, något som vanligtvis inte uppskattades.

– Jo, Alex, Elisabeth bad mig att gå igenom en del papper med dig.

Alex såg förfärlig ut. Rödögd, mosig och med slipsen uppknuten.­ Han svettades rejält och pannan såg fuktig ut.

– Mår du bra Alex, du har inte feber? sa Carl-Göran oroligt.

Alex svarade inte utan tittade bara på honom med halvslutna ögon.

– Kanske du borde gå hem och lägga dig? sa Carl-Göran som nu mer gled in i sin roll som församlingsherde än som byråns ekonomiansvarige.

– Vad var det du ville Judas? sa Alex sluddrande.

Carl-Göran ryckte till inför förolämpningen men bestämde sig för att lyda mästarens råd och vände andra kinden till.

– Alex, jag tar inte ställning i detta. Det vet du. Eftersom känslorna var heta imorse så tänkte jag att någon som inte har 32

MÖRKERSIKT

ägarintresse i firman borde gå igenom detta med dig, sa han och viftade med lädermappen.

– Var det du? sa Alex trött.

– Vadå, som gjorde vad? svarade Carl-Göran förvirrad.

– Som packade upp mitt fynd. Som förgrep sig på min egendem.

– Du pratar om dockskåpet? Nej, det var sannerligen inte jag Alex. Låter du inte det här få lite för stora proportioner nu Alex?

Det var säkert Nils som ville vara hjälpsam. Vi har viktigare saker att ta ställning …

– Nils skulle aldrig göra det, aldrig!, utropade Alex.

– Alex, snälla, släpp det nu. Se här vad jag har, sa Carl-Göran med munter röst och slog upp mappen som han sköt över bordet.

Alex tittade slött ner på mappen, till synes helt utan intresse.

– Du kan bli en rik man snart, leva bekymmersfritt.

Det borde intressera honom. Carl-Göran som även gjorde Alex privata deklarationer visste att det en gång imponerande arvet smält ihop till nästan ingenting.

Med den vetskapen i ryggen hade Elisabeth anstormat landets alla större kedjor och Carl-Göran skämdes över att han skvallrat om Alex belägenhet. Han intalade sig att han hade agerat för Alex bästa.

Alex satte på sig sina läsglasögon och tittade på dokumentet Carl-Göran visste att han flera gånger övervägt att sälja byrån.

Alex såg häpen ut, petade upp glasögonen på näsan och rätade på sig i stolen.

– Ett furstligt belopp och med aktier i moderbolaget dessutom, sa Carl-Göran.

– Kan byrån verkligen vara värd det?

– Jodå, visst skulle det vara skönt att slippa arbetet? Få ge sig hän åt samlandet till hundra procent? sa Carl-Göran och hörde att han lät precis likadant som när han dagen innan diskuterat psalmval med ett sorgehus.

Alex grymtade och bläddrade vidare i mappen.

– Ja, se där en sådan överraskning. De begär svar inom sju arbetsdagar, sa Carl-Göran och började med en av sina fulaste ovanor. Han petade öronen med sin kulspetspenna. Han kände sig säker på hur han hanterade Alex nu.

33

JOHANNES KÄLLSTRÖM

Alex slog ihop mappen med en smäll som fick Carl-Göran att sticka sig i örat.

– Jag vägrar diskutera ärendet innan den skyldige vandalen trätt fram och erkänt, sa Alex surt – Nej, men snälla Alex, försök få lite proportioner på detta nu …

– Advokat Bjurholm är jag för dig och jag vill att du lämnar mitt rum omedelbart och hälsar de andra att jag tänker invänta deras svar på mitt krav, sa Alex med en hård röst.

Carl-Göran reste sig upp. Han vågade inte pressa Alex mer.

– Om det är ditt beslut så, sa han och skyndade sig ut.

Han ville få tag i Elisabeth snarast, meddela den otrevliga kvinnan vad Alex sagt och dra sig ur hela äventyret. Han hade redan gjort mer än han borde, precis som hans hustru Ulla irriterat påpekat kvällen innan. Den här skåpaffären verkade ha gått Alex åt huvudet totalt. Carl-Göran hade i egenskap av pastor mött många människor i kris och just nu ringde alla hans alarmklockor när det gällde Alex. Han borde forska lite runt det.

Dagen förflöt under ett behärskat vapenstillestånd. Strax innan stängning sammankallade Elisabeth hela personalstyrkan, utom Alex, på sitt rum. Det här tramset behövde få ett slut. Hon kände sig desperat, det här var hennes bästa chans någonsin att bli av med idioten och få ett tillfälle att göra sig ett namn.

Samtliga stod uppradade längs väggarna och ingen satte sig ned i den soffgrupp som fanns uppställd i Elisabeths rum. Alla ville hem och bort från byrån snarast.

Anne tittade irriterat på sitt armbandsur och sedan på Elisabeth. Klasson synade sina naglar, Britta putsade glasögonen.

Lovisa stirrade ned på den persiska mattan.

– Jaha, tack för att ni kom hit, sa Elisabeth och satte sig på sitt skrivbord.

Ingen svarade.

– Ni vet att er chef är mycket upprörd över vad som hänt med hans leksak. Vi kan tycka vad vi vill om hans vanor, men alla vet att det är förbjudet att fingra på dem. Just nu har han låst in sig och vägrar samarbeta med oss tills den skyldige, som han 34

MÖRKERSIKT

uttrycker det, träder fram. Jag kan inte beskriva i ord hur frustrerande och barnsligt detta känns, men jag måste få veta vem som gjort det. Jag lovar att skydda och medla för den eller de som packat upp Alex dockskåp, men jag måste få veta vem som gjort det, sa Elisabeth och spände i tur och ordning blicken i de samlade i rummet.

Ingen såg upp och samtliga teg. Lovisa verkade försöka bita läppen av sig.

– Okej, så här är det. Jag och Klasson var ute och åt plankstek och firade mötet med Bergenstråhls. Vi gav oss iväg strax efter att Nils släpat in åbäket. Nils själv lovar dyrt och heligt att hans hustru kan intyga att han och sonen var vid någon bondgård och hämtade hästskit till deras kolonilott efter detta. Kvar är alltså Anne, Lovisa, Britta, Johanna och CG. Någon av er har fipplat runt med Alex leksak.

Var och en av de anklagade reagerade på olika sätt. Anne såg arg ut, Johanna tappade hakan, Lovisa svalde nästan sin under­ läpp, Britta drog häftigt efter andan och Carl-Göran viftade framför­ansiktet som efter flugor. Alla var besvärade, sårade eller arga.

– Men Elisabeth, vad fan menar du? sa Anne. Tror du inte att jag och Johanna har roligare saker att leka med än ett dockskåp?

Vi är ju stora flickor.

Johanna föll in med ett nervöst skratt.

– Inte vet jag Anne. Vad leker ni med då? sa Elisabeth och slog handen i bordet.

– Ja inte angår det dig, men Alex prylar rör vi inte, sa Anne.

Johanna nickade.

– Vi gick strax efter dig. Vi stannar inte längre än nödvändigt här, sa Johanna.

– Nej det ska gudarna veta. Stämmer det? sa Elisabeth och tittade på de övriga.

De nickade instämmande.

– Okej, Britta ville du inte hjälpa Alex? Ge honom ett handtag? sa Elisabeth.

Britta skakade häftigt på huvudet. Hon skulle nog aldrig 35

Mörkersikt Vad händer när människor i en modern och normal verklighet förlorar fotfästet?

När högre, lägre eller yttre makter kryper närmare och förgör.

Läsaren får följa med när författaren utforskar gränserna i sju berättelser av skiftande karaktär, alla med det gemensamma att de är skrämmande och kittlar fantasin. Det är inga barnsagor som berättas i Mörkersikt, men barnahjärtat i dig kommer kanske att bulta igenkännande när historierna hittar sin botten i gamla folksagor. ”För den som inte redan fått nog av vår egen skräckvärld med svinin uensa, klimathot och nanskris rekommenderar jag varmt ”Mörkersikt”. Lite fasa efter julens mys sitter inte fel. Johannes Källström debuterar med en vass penna, ett levande språk och ödande fantasi.”

Jakob Carlander, Östgöta Correspondenten ”Sammantaget är det en bukett mörka blomster författaren överräcker till sina läsare, en samling välskrivna berättelser som, vilket är ett gott betyg åt skräcklitteratur, ck mig att skymta obehagliga skuggor i ögonvrån då och då under läsningen.”

Måna N Berger, Nerikes Allehanda

ISBN 978-91-978818-1-4

9

789197 881814