Till dess din vrede upphör
SPÄNNINGSROMAN J ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Av Åsa Larsson har tidigare utgivits: Solstorm 2003 Det blod som spillts 2004 Svart stig 2006
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011823-5 © Åsa Larsson 2008 Omslagsfoto: Elisabeth Ohlson Wallin Omslag och grafisk form: John Eyre ScandBook AB, Falun 2008
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig – fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme. Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta; ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd. I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning. Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats, såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet. Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem. Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma. Job kapitel 14 verserna 13–22
Jag minns hur vi dog. Jag minns och jag vet. Det är så nu. Vissa saker vet jag fast jag inte har varit med själv. Men jag vet inte allt. Långt ifrån. Det finns inga regler. Som med männi skor till exempel. Ibland är de öppna rum som jag kan gå in i. Ibland är de stängda. Tiden finns inte. Den är liksom söndervispad. Vintern kom utan snö. Redan i september lade sig isen, men snön dröjde. Det var den nionde oktober. Luften var kall. Himlen mycket blå. En sådan där dag som man skulle vilja hälla upp i ett glas och dricka. Jag var sjutton år. Om jag levde nu skulle jag vara arton. Simon var nästan nitton. Han lät mig köra fast jag inte hade körkort. Skogsvägen var full av gropar. Jag gillade att köra bil. Skrattade varenda gång det bumpade till. Grus och sten smällde mot bilens underrede. − Förlåt mig Bettan, sa Simon till bilen och strök ovansidan av handskfacket. Vi hade ingen aning om att vi skulle dö. Att jag skulle skrika med munnen full av vatten. Att det bara var fem timmar kvar. Skogsvägen tog slut vid Sevujärvi. Vi packade ur bilen. Jag
måste hela tiden göra små pauser och se mig omkring. Det var så överjordiskt vackert. Jag sträckte upp mina händer mot himlen, kisade mot solen, ett vitt brinnande klot, följde en molntrasa som drev högt däruppe. Bergen var urminnes tider och oföränderlighet. − Vad gör du? frågade Simon. Fortfarande med blicken och armarna uppåt svarade jag: − I nästan alla religioner finns det här. Att man ska se uppåt och lyfta händerna. Jag fattar verkligen varför. Man mår bra av det. Pröva. Jag drog djupt efter andan och släppte ut luften i ett stort vitt moln. Han log och skakade på huvudet. Baxade upp sin tunga ryggsäck på en sten för att kränga på sig den. Han såg på mig. Åh, jag minns hur han såg på mig. Som att han inte kunde begripa vilken tur han haft. Och det är sant också. Jag var ingen dussintjej. Han brukade utforska mig. Räkna alla mina födelsemärken. Eller sätta nageln på mina tänder när jag log och räkna upp topparna i Kebnekaisemassivet. − Sydtoppen, Nordtoppen, Drakryggen, Kebnepakte, Kaskasapakte, Kaskasatjåkko, Tuolpagorni. − Ett två karies initialt, ett ett manifest, två ett distalt, svarade jag. Ryggsäckarna med dykutrustningen var tunga. Vi vandrade upp till sjön Vittangijärvi. Det tog tre och en halv timme. Vi sa hurtigt till varandra att det var tur att marken var frusen för då vart det mer lättgånget. Vi svettades, stannade då och då för att dricka vatten och en gång för att dricka kaffe ur termos och äta smörgåsar.
Frusna vattenpölar och vinterbiten mossa knistrade sönder under våra steg. Till vänster om oss reste sig berget Alanen Vittangivaara. − Det finns en gammal samisk offerplats däruppe, sa Simon och pekade. Uhrilaki. Jag älskade det med honom. Att han visste sådana där grejer. Till slut var vi framme. Vi ställde försiktigt ner packningen på backen och blev stående ordlösa en lång stund och såg ut över sjön. Isen var som en tjock, svart glasskiva över vattnet. Infrusna luftbubblor löpte i den som trasiga pärlhalsband. Sprickorna såg ut som veckat silkespapper. Frosten hade nypt varje grässtrå, varje tunn gren tills de blivit spröda och krispigt vita. Lingonris och låga enbuskar var vintrigt dovgröna. Dvärgbjörken och blåbärsriset hade kramats till blod och violett. Och allt hade frostens vita hinna. En aura av is. Det var overkligt tyst. Simon blev sådär tankfull och inåtvänd som han brukar. Han är en sådan där som säger att nu kan tiden få stanna. Eller var. Han var sådan. Men jag har aldrig kunnat vara i ordlöst tillstånd särskilt länge. Jag var tvungen att ropa till. Allt det där vackra, det var ju så man kunde spricka. Jag sprang ut på isen. Så fort jag kunde utan att halka och sedan ställde jag mig i bredbent position och gled långt, långt. − Pröva, ropade jag till Simon. Han log och skakade på huvudet igen. Det där var verkligen någonting han lärt sig hemma i byn. Att skaka på huvudet. Det kan de i Piilijärvi.
− Nä nä, ropade han. Någon måste fixera benen på dig när du brutit dem. − Fegis, hojtade jag, sprang och gled. Sedan lade jag mig ner och såg upp mot himlen en stund. Klappade kärvänligt på isen. Där nere låg ett flygplan. Och ingen visste något om det utom vi. Så tänkte vi i alla fall. Jag reste mig upp och mötte hans blick. Du och jag, sa hans ögon. Du och jag, tittade jag tillbaka. Han samlade ihop lite torrt enris och björknäver. Sa att vi lika gärna kunde göra upp eld och äta innan dyket. Så att vi skulle orka utan att tappa humöret. Vi grillade falukorv på pinnar. Jag hade inte tålamod att göra det ordentligt, min blev svartbränd utanpå och rå inuti. I träden runtom oss samlades hungriga lavskrikor. − Folk åt dem förr i tiden, sa jag och nickade mot fåglarna. Anni har berättat. Hon och hennes kusiner brukade spänna upp en tunn lina mellan träden som de trädde upp bitar av mjukbröd på. Fåglarna landade på linan för att äta, men de kunde inte hålla sig upprätt, så de slog runt och blev hängande upp och ner. Det var bara att plocka dem. Som frukt. Man borde prova, har vi något snöre? − Du ska inte ta en bit korv till i stället? Typisk tönt-knäpp underbar Simon-kommentar. Och inte ett leende som antydde att han skojade. Jag boxade till honom i bröstet. − Dummer! Jag menar inte att jag ska äta dem. Jag vill bara se om det funkar. − Nä, det är dags nu. Innan det börjar skymma. 10
Då blev jag genast allvarlig. Simon samlade ihop mer brännbart ris och näver. Han hittade en ihålig björkstam också. De brinner bra. Han skrapade aska över glöden. Sa att om vi hade tur kunde vi bara blåsa igång elden efter dyket och att det var skönt att snabbt få igång elden igen när vi kom upp och var genomfrusna. Vi bar med oss tuber, regulatorer, cyklop, snorkel, fenor och de svarta begagnade militärdykardräkterna ut på isen. Simon gick före med GPS:n. I augusti hade vi burit kajaken, släpat den i vattnet där det varit möjligt, längs Vittangiälven till Tahkojärvi och sedan paddlat upp till Vittangijärvi. Vi hade lodat i sjön. När vi hittade stället lade Simon in det i GPS:n under ”Wilma”. Men på somrarna var den gamla gården på västsidan bebodd av sommargäster. − Nu står de därinne med sina kikare, hade jag sagt och kisat bort mot andra sidan. Undrar vad vi är för kufar. Gör vi ett dyk nu så kommer hela trakten att veta om det på nolltid. Så när vi var klara hade vi paddlat över till västra sidan, dragit upp kajaken och vandrat upp till gården. Där lät vi oss bjudas på kaffe. Och jag drog en skröna om att vi fick lite skitpengar av SMHI för att loda djupet i sjön. Det var visst något som hade med klimatförändringarna att göra. − Så fort de stänger för vintern, sa jag till Simon när vi baxade oss hem med kajaken. Då kan vi använda deras båt också. Men så lade sig isen och vi var tvungna att vänta tills den var så tjock att den bar. Vi kunde knappt tro vår lycka när det inte snöade, nu skulle det vara lite sikt också. Någon meter i alla fall. Fast vi skulle ju ner bra mycket djupare. Simon sågade upp vaken. Han högg ett hål med yxa, isen var inte tjockare än så. Sedan använde han fogsvansen. Det 11
hade varit för tungt att bära med sig motorsåg, dessutom skulle den föra ett jäkla liv och det sista vi ville var att dra till oss uppmärksamhet. Det var som en boktitel: ”Wilma, Simon och flygplanets hemlighet.” Medan Simon sågade upp hålet spikade jag ihop ett kryss som vi skulle lägga över vaken och fästa säkerhetslinan i. Vi tog av oss allt utom underställen av ullfrotté och drog på oss dykardräkterna. Nu satt vi på vakkanten. − Gå ner fyra meter direkt, sa Simon. Det värsta som kan hända här är luftstopp om regulatorn fryser. Risken är störst precis vid ytan. − Okej. − Fast det kan hända därnere också. Sådana här fjällsjöar är inte att lita på. Det kan finnas ett inlopp någonstans och vara strömt. Då kan det vara under nollan. Men risken är störst precis vid ytan. Så: Ner. Direkt. − Okej. Jag ville inte lyssna på honom. Jag ville ner. Nu. Han var ingen tech-dykare. Men han hade i alla fall läst på. Både i tidningar och på nätet. Han fortsatte genomgången utan att låta sig stressas. − Två ryck i linan betyder uppstigning. − Okej. − Kanske hittar vi vraket direkt, men förmodligen inte. Vi går ner och tar det lite som det kommer. − Okej, okej. Och så dyker vi. Simon går i sist. Det kalla vattnet är som en hästspark i ansiktet. Han placerar träkrysset med säkerhetslinan över vaken. 12
Han kollar dykdatorn under nedstigningen. Två meter. Ljust som på dagen. Isen ovanför oss är som fönster för solljuset. När vi stod däruppe var den svart. Underifrån är den ljust blå. Tolv meter. Dunkel. Alla färger försvinner. Femton meter. Mörker. Simon undrar nog hur jag känner mig. Men han vet att jag är en tuffing. Sjutton meter. Vi går direkt på flygplansvraket. Hamnar ovanpå det. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte det. Att det gick så enkelt. Det bubblar i mig av skratt som inte kan komma ut just nu. Jag längtar efter att höra alla Simons kommentarer när vi värmer oss vid elden efteråt. Han är alltid så lugn, men nu kommer orden att snubbla på väg ur hans mun. Det känns som att planet legat där nere och bara väntat på oss. Fast det är klart. Vi har lodat. Vi har redan letat. Vi visste att det borde finnas här. När jag ser det i det grönsvarta mörkret på botten är det ändå så overkligt. Det är mycket större än jag föreställt mig det. Simon lyser på mig med ficklampan. Jag förstår att han vill se hur jag reagerar. Min glada min. Men han kan naturligtvis inte läsa mitt ansikte bakom masken. Han gör en rörelse upp och ner med sin utsträckta hand. Ta det lugnt betyder den. Jag märker hur häftigt jag andas. Måste stilla mig om luften skall räcka. Tjugo minuter kanske den räcker. Sedan kommer vi att vara så nedkylda också. Vi vänder ficklamporna mot flygplanskroppen. Ljuskäglorna letar sig över det slamtäckta skrovet. Jag försöker avgöra vad det är för modell. Kanske en Dornier? Vi simmar ovanpå flygplanskroppen, sveper undan dy och slam med handen. Nej, plåten är korrugerad. Det är en Junkers-kärra. Vi följer vingen och stöter på motorn. Det känns lite avigt på 13
något sätt. Det är något som inte, något som verkar... Vi simmar tillbaka. Jag är tätt bakom Simon, håller i säkerhetslinan. Nu hittar han landningsstället. På ovansidan av vingen. Han vänder sig mot mig och vrider sin utsträckta hand 180 grader. Jag förstår vad han menar. Planet ligger upp och ner. Det är därför det känns så avigt. Det måste ha slagit runt vid sättningen i vattnet. En kullerbytta och sedan rakt ner i djupet med den tunga nosen före. Fast på rygg. Var det en sådan landning dog de förmodligen direkt all ihop. Så hur kan man ta sig in? Efter en stunds letande hittar vi sidodörren som sitter strax bakom vingen. Men den går inte att öppna. Sidofönstren är för små att ta sig in genom. Vi simmar till nosen. Det har suttit en motor där, men den är borta. Det har nog gått till som jag tänkte. Nosen slog i vattnet först. Då bröts motorn av. Sedan sjönk kroppen mot botten. Cockpitfönstren är sönderslagna. De är lite besvärliga att komma åt eftersom planet ligger upp och ner. Men det går. Simon lyser in med ficklampan. Någonstans därinne simmar resterna av besättningen omkring. Jag stålsätter mig inför synen av det som kan finnas kvar av piloten. Men vi ser ingenting därinne. Nu ångrar han nog att han inte köpte en linrulle som jag sa. Det får gå ändå. Det finns ingenstans att fästa säkerhetslinan. Men jag håller i den och vi kontrollerar bägge två att den sitter ordentligt i hans viktbälte. Han lyser med ficklampan på sin egen hand. Pekar på mig. Pekar sedan rakt nedåt. Stanna här, betyder det. Sedan håller han upp handens alla fingrar två gånger. Tio minuter. Jag lyser på min hand och gör tummen upp. Sedan ger jag 14
honom en slängpuss från regulatorn. Han sticker in armarna genom fönsterhålet, tar tag med händerna i ena förarstolens ryggstöd och drar sig mjukt in i planet. Han måste röra sig försiktigt nu. Så att han rör upp så lite slam som möjligt. Jag ser Simon försvinna in i planet. Sedan tittar jag på klockan. Tio minuter tecknade han. Det kommer tankar som jag skjuter undan med kraft när de försöker ta form i mitt medvetande. Till exempel tanken på vad som händer inuti ett gammalt vrak som legat på sjöbotten i över sextio år när man simmar in och plötsligt skapar rörelser i vattnet. Bara utandningsluften kan räcka för att saker ska lossna. Något kan falla över honom. Han kan komma i kläm. Under något tungt. Tänk om det händer och jag inte lyckas få loss honom. Om luften tar slut, skall jag rädda mig själv och simma ut då? Eller dö med honom därinne i mörkret? Nej, nej. Så får jag inte tänka. Det här kommer att gå skitbra. Så jävla bra. Och nästa gång är det fan min tur att simma in. Jag lyser lite med ficklampan hit och dit. Men den räcker inte så långt i mörkret. Dessutom har vi rört upp en massa slam och sikten har blivit riktigt dålig. Svårt att föreställa sig att där uppe, inte långt borta alls, några meter bara, lyser solen över en glänsande is. Så upptäcker jag att uppstigningslinan som löper mellan mig och träkrysset över vaken flyter slapp i min hand. Jag drar i den för att den skall spännas åt. Men den spänns inte. Jag halar in linan. En meter, två meter. Tre. 15
Har den lossnat från träkrysset? Vi fäste den ju så ordentligt. Jag halar allt snabbare. Nu har jag andra änden i handen. Jag ser på den. Stirrar på den. Herregud, jag måste upp och fästa den. När Simon kommer ut ur flygplanet har vi inte tid att simma omkring under isen och leta efter vaken. Jag fyller torrdräkten med lite luft så att jag sakta stiger uppåt. Upp ur mörkret, genom dunkel, det blir ljusare. Linan håller jag i handen. Jag spanar efter vaken, ett ljusnedsläpp i isen, men ser den inte. Istället ser jag en skugga. En svart fyrkant. Något ligger över vaken. Jag simmar dit. Träkrysset är borta. Istället ligger det en dörr över hålet. Den är grön. Gjord av enkla plankor med en snedslå tvärsöver. En dörr från en bod eller lada. En sekund tänker jag att den har legat någonstans och blåst dit. Men jag hinner knappt tänka den tanken förrän jag förstår hur fel den är. Det är en solig vindstilla dag däruppe. Om det ligger en dörr över vaken så beror det på att någon har lagt dit den. Och vad är det för en skämtare? Jag försöker att med bägge händer skjuta dörren åt sidan. Linan och ficklampan har jag släppt, de sjunker långsamt mot botten. Dörren låter sig inte rubbas. Min häftiga utandning dånar i öronen medan jag förgäves sliter i dörren. Jag förstår att skämtaren står ovanpå den. Någon står ovanpå dörren. Jag simmar undan från dörren och drar min dykarkniv. Börjar hacka upp ett hål i isen. Det är svårt. Vattnet gör handens rörelse trög. Det blir ingen kraft i stöten. Jag skruvar med kniven, hackar. Till slut är jag igenom. Då går det lättare, jag 16
roterar kniven i hålet, skrapar bladet mot hålets sidor. Det blir större. Simon simmar så försiktigt han förmår inuti vraket. Han har passerat radiooperatörsplatsen bakom cockpit och fortsatt in i kabinen. Han tycker sig känna ett svagt ryck i repet. Han undrar om det är Wilma som rycker? Två ryck för uppstigning sa han ju. Men tänk om hon fått luftstopp. Nu blir han orolig och bestämmer sig för att simma ut. Det är ändå omöjligt att se något. Luften och hans egna rörelser har rört upp så mycket slam att han inte kan se handen om han håller armen utsträckt och lyser på den med ficklampan. Det är som att simma i en grön soppa. De kan lika gärna gå upp. Han drar i linan som är fäst vid hans viktbälte för att sträcka den, så att han kan följa den ut. Men den sträcks inte. Han halar in mer och mer av den, meter efter meter. Till slut har han en repände i handen. Wilma skall ju hålla i repet. Och änden skall vara fäst i träkrysset över vaken. Rädslan hugger som en orm i mellangärdet. Ingen lina att följa. Hur fan ska han hitta tillbaka till cockpit-fönstret? Han ser ju inte ett skit. Hur ska han komma ut? Han simmar tills han stöter emot en vägg. Han trevar. Han simmar åt andra hållet, nu vet han inte längre vad som är bakåt och framåt, och vad som är åt sidan. Han stöter ihop med något som inte är fast. Som flyttar sig åt sidan. Han lyser. Ser inget. Får för sig att det är en kropp. Sprattlar till. Simmar undan. Fort, fort. Snart simmar han här med lemmar som flyter runt. Armar och ben som lossnat från sina kroppar. Han måste försöka ta det lugnt, men var är han? Hur länge har han varit nere? Hur länge räcker luften? Han har tappat greppet om vad som är upp och ner, men 17
det vet han inte. Famlar efter ett flygplanssäte, om han hittar ett sådant kan han orientera sig framåt i planet, men han trevar i planets tak, något säte hittar han inte. Han simmar i planlös skräck fram och tillbaka. Upp och ner. Han ser ingenting. Absolut ingenting. Linan som är fäst vid hans viktbälte fastnar lite här och där, i lastsurrningskrokar i golvet, i ett avslitet säte, i ett löst säkerhetsbälte. Överallt. Sedan börjar han simma på linan. Krockar med den. Fastnar i den. Den löper som ett spindelnät inuti planet. Och han hittar inte ut. Han dör därinne. Jag har lyckats hacka ett hål i isen med dykarkniven. Jag kämpar för att göra det större. Hugger med kniven. Roterar den i hålet. När det är så stort som min hand ser jag på tryckmätaren. Tjugo bar kvar. Jag får inte andas så mycket. Jag måste lugna mig. Men jag kommer inte upp. Jag är fast under isen. Jag sticker upp handen genom hålet. Det finns ingen tanke. Det är handen som av egen vilja sträcker sig efter hjälp. Någon däruppe tar ett fast tag om min hand. Först genomfars jag av känslan att bli hjälpt. Att någon skall dra upp mig ur vattnet. Rädda mig. Sedan drar personen verkligen i handen, böjer den fram och tillbaka. Och då förstår jag att jag är fast. Jag kommer ingenstans. Jag vill rycka mig loss, men det enda som sker när jag försöker dra åt mig handen, är att jag slår ansiktet mot isen. En rosa slöja mot det ljusblå. En trög tanke genom mitt huvud: Jag blöder. Personen däruppe byter grepp. Håller i min hand som när man hälsar. Då trycker jag knäna mot isen. Min fångade hand mellan 18
benen. Och så skjuter jag ifrån. Nu kommer jag loss. Handen glider ur dykarhandsken. Kallt vatten. Kall hand. Aj. Jag simmar iväg under isen. Bort. Bort från den där. Nu är jag under den gröna dörren igen. Jag slår på den. Bankar. Klöser. Det måste finnas en annan väg upp. Ett ställe där isen är tunnare. Där jag kan slå sönder den. Jag simmar iväg igen. Men han springer efter. Eller är det en han? Jag ser personen genom isen. Suddigt. Underifrån också. Hela tiden ovanför mig. Mellan mina egna utandningar, när utandningsluften inte bullrar och dånar i öronen, hör jag stegen på isen. Och jag ser bara personen däruppe korta ögonblick. Utandningsluften har ingenstans att ta vägen. Den lägger sig som en stor, platt spegelbubbla under isen. Jag ser mig själv i den. Förvrängd. Som i en skrattspegel på ett nöjesfält. Bilden växlar. När jag andas in ser jag personen däruppe, när jag andas ut ser jag mig själv. Så fryser regulatorn. Luften sprutar ut ur munstycket. Jag slutar simma, har fullt upp med att lyckas andas. Tuben töms på ett par minuter. Sedan är den slut. Lungorna suger och suger. Jag håller emot. Inte andas vatten. Jag sprängs. Jag fäktar med armarna. Bankar fåfängt mot isen. Det sista jag gör i livet är att rycka av mig regulatorn och cyklopen. Sedan dör jag. Det finns ingen luft mellan mig och isen nu. Ingen spegelbild av mig själv. Mina ögon är öppna i vattnet. Nu ser jag personen däruppe. Ett ansikte som trycker sig mot isen och tittar på mig. Men jag förstår inte vad jag ser. Mitt medvetande drar sig tillbaka som en tidvattensvåg.
19