9789174637267

INGEN ÄLSKAR DIG – INTE ENS DIN MOR

PERNILLA ULVBLOM Ingen älskar dig – inte ens din mor

Läs mer om författaren och utgivningen på www.formbarabyran.se

ISBN 9789174637267 © Pernilla Ulvblom 2015 Omslag/inlaga: Pernilla Ulvblom Förlag och tryck: Books on Demand Stockholm, 2015

Del I Kapitel 1

R

egnet piskar hårt mot marken utanför och tvingar blommorna i rabatterna att huka sig. Konung Gustaf ser genom fönstret lustträdgårdens strikta linjer. Grönskan bland buskar och träd blandas med junimånadens blomsterskrud. Hans ansiktsuttryck är fåordigt och kroppshållningen en aning uppgiven. Sinnet är inställt på strid. Det är soldaternas disciplin i fält som han tycker sig kunna urskilja i de strukturerat formade linjerna i lustträdgården utanför fönstret. Stoltheten tvingar honom att försöka återta det landområde som förlorats till Ryssland, men även att försöka återta folkets respekt. Insikten tynger honom. De mörka molnen har tornat upp sig på himlen.

Gustaf tror att en vinst mot ryssarna ska bättra på hans ställning. Åskan hänger i luften. Åtskilliga timmar har han planerat, vridit och vänt på strategier och lösningar. Runt den 23 juni ska resan mot Finland inledas och kampen för att återuppta maktpositionen.

Gustaf vänder sin blick mot sin hustru som står vid fönstret bredvid. Hennes blick sveper långsamt och uppgivet över trädgården. Gustaf granskar henne diskret. Jämför hennes åldrande kropp med den målning som han sett av henne inför bröllopet för mer än tjugo år sedan. En vackrare varelse hade han sällan skådat. Det ljuva och älskliga ansiktet, han minns och betraktar henne mindre diskret. Snygg utan

5

att vara vacker, välskapt, spirituell … Han försöker sätta ord på det som han då hade känt. Gustaf minns hur hans kropp fyllts av en segerrik känsla den gången när han mötte sin prinsessa i Helsingborg inför bröllopet. Hon hade lämnat Danmark och sin familj för att bli hans hustru. Lämnat sin dominanta och alkoholiserade far som gjort henne till en osäker varelse som stum och med böjt huvud i åratal tagit emot elakheter och lidande. Han minns hur hennes stora blåa ögon och tjocka blonda hår hade fått en eld av vällust att löpa förhoppningsfullt i hans kropp. Det hade varit första gången som han sett henne i verkligheten och som tjugoåring var det första gången som han på riktigt längtat efter att lära känna en kvinna, inte för hennes intellekts skull utan för att hon var just – kvinna. Det var länge sedan nu. Det hade tagit många år för Gustaf att tränga igenom den blyga drottningens trasiga känsloskal och hade det inte varit för hovstallmästare Adolf Fredrik Munck så hade det nog inte blivit någon kronprins.

Förtroendet för Munck hade Gustaf haft sedan Muncks tid som page åt honom och han hade blivit en av dem som han känt mest förtroende för. Gustaf vänder åter sin blick mot regnet som slår hårt mot glasrutorna i de stora fönstren på Drottningholms slott. Han vet att drottningen fått lida för den hjälp som de fick av Munck under de nätter som de tafatta och oerfarna försökte göra en kronprins. Ett rosa skimmer sprider sig på Gustafs kinder när han tänker på hur Munck bokstavligen fick hjälpa de bortkomna makarna med att fullborda kärleksakten. Muncks erfarenhet med kvinnor hade varit ovärderlig. Gustaf vänder sig mot drottningen. Åren lockade aldrig fram den ljuva blomman som dolde sig bakom det sköna höljet, tänker han, kall och svåråtkomlig som regndropparna som rinner på fönsterglaset är min drottning. Gustaf ryser lätt när han tänker på hur prinsessan förvandlats till en isdrottning.

Ett tjockt mörker lägger sig över lustträdgården. Gustaf 6

lugnar sig en aning. Han vet att Örlogsflottan från Karlskrona under befäl av hans bror hertig Carl har skickats iväg för att inta Sankt Petersburg. Planen är i rullning. Hans sinne fylls av ilska när han tänker på hur ryssarna lägger sig i Sveriges inre angelägenheter. Planen är att han ska öka på sin ställning som regent genom att återta områden som Sverige tidigare förlorat under Det stora Nordiska kriget 1700 till 1721 samt under Hattarnas ryska krig 1741.

Konung Gustaf III sänker sin hjässa. Det sprakar till ovanför hans huvud. Överraskad stirrar han upp mot den rasande skyn. Han vet att hans popularitet bland folket har försvagats och att hans land lider av politiska interna problem. Gustaf vet att det skulle vara en lättnad om han visste att adeln var på hans sida, men han vet att han har förlorat deras stöd. Ett dån från himlen starkt som krigets mänskliga förluster lamslår honom. Överraskad och stel av skräck spärrar han upp sina ögon som om han väntar på jordens undergång. Sedan blir det tyst. 1788 ska gå till historien som starten på ett segertåg, tänker konungen och rätar på ryggen – stärkt av Guds kraft.

Medan Gustaf III framför sig ser segertågen patrullera gator och torg ser drottning Sofia Magdalena med bedrövelse hur trädgården på Drottningholm förvandlas till ett blött slagfält. Regnet gör fönsterrutorna suddiga, allt är dystert, utom för ovädret som dansar till blåstens ihärdiga melodi.

Artister och prominenta gäster har bjudits in till lustslottet för att roa och roas i några dagar med skådespel och många andra lustfyllda aktiviteter. Än så länge är det bara ovädret som roar sig. Drottningen vänder sig bort från fönstret och bort från svikna förhoppningar. Än är det några timmar kvar tills gästerna kommer, kanske kan hon blidka Gud till dess, tänker hon. Hon vet inte vilket hon tycker är värst – det stundande kriget eller att avskedsfesten för konungen blir förstörd av regn. Det enda hon vet säkert är att Gud kommer 7

att ge henne styrka att övervinna dagen, vad som än händer.

Precis som han under alla år har gett henne styrkan att överleva det liv av lidelse som det svenska folket, hovet och hennes makes ojämna och retliga humör utsatt henne för.

De första åren minns hon med ett visst hopp, men den evigt utdragna striden med änkedrottningen Lovisa Ulrika hade förstört alla hennes chanser att få förtroende för sin make.

Moderns makt över honom hade varit långt ifrån sund och änkedrottningen hade hela tiden envisats med att motarbeta henne och gladeligen hållit ryktet vid liv som påstod att hovstallmästare Munck skulle vara far till hennes älskade son.

Usch, tänker hon och försöker ruska av sig det obehagliga.

Hon vill inte gärna bli påmind om de pinsamheter som hon, konungen, Munck och hennes kammarjungfru Anna Sofia Ramström fick utstå under de där nätterna 1775 – då hade de varit gifta i nio år. Många år efteråt fortsatte ryktet om att Munck skulle vara hennes älskare, och ryktet tog ny fart under en vistelse på Gripsholms slott när Munck hade setts smyga runt vid drottningens sängkammare. Drottningen småler för sig själv – och hela tiden så var det Munck och Anna Sofia som var älskande, tänker hon och mår genast lite bättre.

Himlen stoltserar med kraftiga åsksmällar. Kusken kämpar med att hålla hästarna lugna och droskan kvar på den sliriga vägen. Eftermiddagen väntar inte, utan rör sig långsamt mot sitt slut. Regnet öser ner och har gjort vägen näst intill oframkomlig. Sommarbrisen hade förvandlats till en kylig, hård och blöt fiende strax efter avfärden från Stockholm. ”Gå och putta på”, beordrar kusken sin lakej. I lervällingen bakom den klädda droskan kämpar trasiga skor med att få fäste, hästarna sliter och slutligen tvingas även den manliga passageraren gå ut för att hjälpa till. ”Vi skulle ha tagit sjövägen”, säger Elsa Linnéa ångerfullt 8

till sin fästman strax innan han stiger ur droskan. Han hör henne, men svarar henne inte. Fler än en gång under resan tvingas kuskens lakej och passageraren ut för att skjuta på vagnen som dragits fast av leran. Himlen visar ingen nåd.

Regnet slår hårt mot droskan och passagerarnas trumhinnor, fukten kryper in mellan springorna och kyler ner både lemmar och humör. Det verkar som om de flesta varit förutseende och tagit sjövägen, men strax innan Traneberg kör de förbi ett ekipage som sugits fast ordentligt. Kusken vågar inte stanna och hjälpa till, han är rädd att även hans vagn ska fångas av samma öde. ”Vi kommer att bli mycket sena”, påpekar Elsa Linnéa.

Hennes fästman nickar och tittar sedan ut genom fönstret.

Hon störs en aning av att han är så ointresserad av att prata med henne. Han är av tysk börd och tillhör skeppsbroadeln.

Hon känner honom inte så bra, det är hennes far som valt honom. Elsa Linnéa försöker slappna av och tänker på den stundande festligheten på slottet. Fästmannens släkt har varit köpmän i generationer, och hon vet att det är via affärer som familjen lärt känna konungafamiljen. Hon ser fram emot att gifta sig. Det är bara en vecka kvar, sedan får hon ett eget hem att sköta om. Som hon har längtat – inte efter att skiljas från sin mor men efter att få ett eget hushåll att bestämma över. Att få en välbeställd make som tar hand om henne och deras barn. Elsa Linnéa längtar efter att bli mor – längtar efter någon att bry sig om, att ta hand om och älska.

Elsa Linnéa ser granskande på sin fästman som ansträngt stirrar ut genom fönstret. Hon tror att han är en aning blyg för han pratar inte så mycket, inte med henne i alla fall. Hela hans uppsyn är tystlåten. Hon sitter med sin jungfru bredvid sig framför honom i droskan. Elsa Linnéa flyttar sin blick från honom, men hon kan inte låta bli att snegla på honom i smyg. Hans ansikte är intetsägande, kroppen är ganska lång och spänstig, men mest av allt syns hans välpudrade peruk 9

och de extremt påkostade kläderna av dyra orientaliska tyger. Elsa Linnéa vet att hon kommer att bli en av de mest välklädda kvinnorna när de gift sig. Hans företag importerar varor från orienten och de är väldigt exklusiva och dyra. Hon stäcker på sig och ser fram emot sin nya prominenta livsstil som börjar med en bal på slottet.

Strax innan Nockeby avtar skyfallet i styrka och förvandlas till ett ymnigt regn. Elsa Linnéa och hennes fästman sitter tysta. Fukten börjar så sakta lätta upp i vagnen, men kylan biter sig kvar. Hon sneglar på sin fästman, men han tittar envist ut genom fönstret. Han är blöt, kall, lerig och nedstämd, men han skiner upp när droskan kör upp utanför slottet Drottningholm. Otåligt väntar han på att Elsa Linnéa ska stiga ur droskan och sedan skyndar han på henne in i slottet.

I slottsbyggnaden spelas musik och festen har hållit på ett tag. Några tjänare möter de anländande gästerna och för dem in i entrén. Deras bagage tas omhand och i anslutning till att de ska eskorteras mot sina rum, hör de att konungen och drottningen med sällskap närmar sig. Elsa Linnéas fästman vänder sig besvärat mot henne. ”Jag väntar mig att se fröken Elsa Linnéa senare i teaterbyggnaden. Jag antar att även hon vill ordna med sitt yttre innan festligheterna börjar”, säger han stressat och irriterat samtidigt som han försöker skyla sitt ansikte för henne. Hans ben är täckta med lera och även den nedre delen av hans mantel. Vattnet rinner längst hans peruk och hans sminkning har för länge sedan mist sin briljans. Elsa Linnéa nickar åt sin fästman som ledsagad av en tjänare, ansträngd försvinner för att så lite som möjligt bli sedd i sitt ovårdade yttre. Trapphuset fylls på av de övriga gästerna som är på väg ut mot teaterbyggnaden. ”En sådan försenad ankomst!” utbrister drottning Sofia Magdalena när hon får syn på Elsa Linnéa. Samtidigt 10

sträcker hon ut sina händer och fångar upp Elsa Linnéas. ”Men du fryser ju kära vän!” konstaterar drottning när hon känner kylan sprida sig till sina egna händer. Elsa Linnéa blir osäker. Hon vet att hon som ogift ska kyssa drottningens klänningsfåll. Hon har bara träffat drottningen en gång tidigare och då hade drottningen omfamnat henne som om hon varit en av excellensfruarna – och hon är inte ens gift.

Kanske ska jag kyssa drottningens hand, tänker Elsa Linnéa men hon tvekar. ”Ja, ers Majestät”, svarar hon en aning osäkert.

Drottningen vänder sig mot Elsa Linnéas jungfru. ”Skynda på och få mademoiselle Liliestrå varm”, säger hon och vänder sig sedan mot sin gäst. ”Elsa Linnéa måste skynda sig annars missar hon föreställningen”, förmanar drottningen och ler varmt mot henne. Drottningens leende får Elsa Linnéas kropp att tina en aning. Därefter skyndar sig drottningen till konungens sida för att leda deras övriga gäster mot teaterbyggnaden. Konungen bugar artigt mot Elsa Linnéa. Trapphuset är fyllt av förväntningar, vackra färgsprudlande kreationer och ett glatt tisslande. Som en lydig hjord följer gästerna sitt värdfolk.

Det dåliga vädret har täckt himlen med mörkgrå moln och i det skumma skenet från teaterhusets upplysta fönster är det svårt att se var pölarna på teaterplanen är som värst. Elsa Linnéa och hennes jungfru går mot ljuset från teaterhuset.

Deras skor blir genast genomvåta och Elsa Linnéa får hjälp av sin jungfru att hålla upp kjolen från marken, men det är för mycket tyg och det är omöjligt att hålla upp allt.

Missbelåtet söker de varandras blickar. Jungfrun ser sig omkring och anstränger ögonen för att försöka se pölarna på den mörka planen. Det svaga ljuset från månskärvan stoppas av regnmolnens envishet. Väl framme möts de av teaterhusets arkitekt Carl Fredrik Adelcrantz. Den enorma 11

volym sidentyg som kjolen består av väger bly av allt vatten som tynger ner den och Elsa Linnéa har svårt att röra sig framåt. Hon är uppgiven och oroar sig för att hon ska att gå miste om hela föreställningen – hon älskar teater och vill inte missa chansen att njuta av slottsteaterns praktfullhet. ”Hur är det fatt fröken Liliestrå, mår hon dåligt?” frågar Adelcrantz oroligt. I det svaga skenet ser han inte att kjolen är dyblöt nertill, bara att Elsa Linnéa har svårt att gå. ”Nej, inte alls, herr Adelcrantz, men tack för Er omsorg.

Det är kjolen och allt vatten …” Elsa Linnéa stannar upp och pustar ut. Adelcrantz granskar Elsa Linnéas klädsel. ”Om fröken Liliestrå vill så erbjuder jag min svit att byta om i. Hennes jungfru kan väl skynda efter ombyte. Än finns tid om hon är kvick”, föreslår Adelcrantz. ”Så älskvärt av Er”, medger Elsa Linnéa lättad och de leds in i arkitektens svit i teaterbyggnaden.

Jungfrun hjälper Elsa Linnéa att ta av den blöta kjolen.

Styvunderkjolen är också blöt, men Elsa Linnéa har bara en med sig, så den får hon använda ändå. Hon får hjälp av jungfrun att ta av den och sedan försöker jungfrun torka den torr med hjälp av sin kjols tyg så gått hon kan, men det blir ingen större skillnad. Jungfrun lägger den genomvåta kjolen över sina armar och ilar kvickt tillbaks till slottet. De övriga gästerna har redan börjat ta plats i teatersalongen, men det är en stund kvar tills att föreställningen ska börja. ”Fröken Liliestrå kan söka upp mig sedan, så ska jag föra henne till hennes sällskap”, upplyser Adelcrantz som väntat i förrummet redo att bistå. Han lämnar Elsa Linnéa ensam kvar i sviten.

Oroväckande och envis hänger den regntunga skyn över teaterplanen och trycker sig mot marken. Regnet har avtagit och lämnat marken full av vattensamlingar samtidigt som tystnaden har trängt bort åskan. Månens skiva ser sin egen 12

fåfänga i pölarna och i skydd av dunklet som kvällen och den smala månskivan skänker rör sig en man obemärkt längst med byggnadernas väggar. Han vill undvika de öppna ytornas vattensamlingar och nyfikna blickar. Mannen har lämnat sitt dagarbete med dammbygget och är på väg mot det som är den egentliga avsikten med hans resa. I ett skjul en bit utanför slottsområdet väntar några likasinnade – men mannen blir avbruten. När han smyger förbi arkitekt Adelcrantz fönster på teaterhusets nedervåning hör han oväntade ljud inifrån rummet. Det låter som svaga, ljusa kvidningar, som om någon jämrar sig – blandat med svagt dunkande ljud. Han ska egentligen bara passera utanför, men i stället trycker han sitt ansikte mot ett fönster och avskärmar med sina händer för att kunna se bättre in i det svagt upplysta rummet. Det klena skenet från ett par vaxljus gör sikten dålig och han anstränger sig för att se vad som händer inne i rummet. En mansfigur trycker en kvinna mot golvet med sin kropp och han har med sin hand tagit ett kraftigt tag om hennes ansikte och trycker huvudet hårt mot golvet. Hennes blick är uppspärrad. Mansfiguren är inte Adelcrantz, det är åskådaren övertygad om. Betraktarens nyfikenhet verkar avta – han slutar titta genom fönstret och rör sig vidare längst husväggen.

Genom en dörr på motsatta sidan av gårdsentrén smyger sig den nyfikna mannen in. Det är den enda entrén han kan ta sig in i byggnaden genom, utan att väcka uppmärksamhet.

Mannen går mot den delen av byggnaden där endast hovfolket och de högre stånden får vara. Från teatersalongen hörs svaga röster. I trapphusen rör sig aktörer, aktriser och annat folk. Deras stressade blickar avslöjar ridåuppgångens närmande. Den mystiske mannen för huvan bakåt och blottar sitt huvud för att inte dra till sig uppmärksamhet. Med sänkt blick rör han sig försiktigt mot arkitekt Adelcrantz rum och med en långsam rörelse öppnar han dörren till sviten.

13

Den objudne gästens mun är stram. Han ser framför sig det som han fruktat. En man som han känner igen från det franska teatersällskapet tvingar sig på en kvinna på golvet.

Hennes höga håruppsättning som dekorerats med blommor och annan utsmyckning sveper över golvplankorna i korta, ryckande och hårda rörelser. Mannen som hårt trycker sin hand om kvinnans mun får hennes ögon att skrika av rädsla och panik. Den nyanlända mannen tvekar först, men möter sedan kvinnans blick som bönfaller om hjälp. Skräcken i hennes blick ger honom rysningar och han rusar fram mot fransmannen och tar med ett fast grepp tag om hans axlar.

Med kraft och ursinne sliter han den våldförande mannen av den vettskrämda kvinnan och kastar honom åt sidan. Kvinnan drar sina ben intill sig och hasar sig halvsittande mot väggen.

Hennes kropp skakar och blicken är uppspärrad. Hon andas fort. Rädslan sprider sig som en löpeld inom henne och hon pressar sig hårt mot väggen. Blicken följer oroligt de båda männen framför henne.

Den oförberedde franske mannen rättar fumlande till sina byxor samtidigt som han reser sig upp. Blicken fokuseras på angriparen som med böjda knän, framåtlutad överkropp och stora framsträckta händer är redo att ge sig på honom.

Vansinnig över att ha blivit avbruten och påkommen drar fransmannen sin kniv och förbereder sig på att slåss för sitt liv. Som lava kokar vreden inom honom, hans kolsvarta blick tränger sig in i den ovälkomna inkräktarens isblå ögon.

Adrenalinet kokar, pulsen slår hål på förnuftet och han rusar mot den störande angriparen som med all sin kraft får värja sig för att inte bli stucken. Med underarmen lyckas han fösa bort handen som håller i den anfallande kniven och han tar ett stort kliv åt sidan, men fransmannens smidiga kropp vänder sig snabbt om och gör ett nytt anfall med kniven framför sig. Inkräktaren undviker nätt och jämnt knivbladet.

Han tar ett kraftigt tag om fransmannens axel och försöker 14

få honom ur balans, men fransmannen parerar och männen kastas mot golvet där de tumlar runt. En fast hand tar tag om fransmannens handled. Åtskilliga timmar av fysiskt arbete har gett fransmannens motståndare en styrka som fransmannen inte kan bemästra – inte ens med kniv. Greppet hårdnar om fransmannens handled och blir slutligen för kraftigt. Han slår med sin tomma hand mot anfallarens huvud, knivens spets vänder riktning och trycks långsamt och hårt in i det varma köttet, den svarta blicken falnar, greppet om kniven mattas och byts ut mot en kraftfull hand som målmedvetet vrider om kniven i köttet. Den livlösa, tunga kroppen faller svårt huggen och kraftigt blödande mot golvet. Allt blir tyst.

Kvinnan stirrar vettskrämd på segraren och sedan på den blodiga kroppen på golvet. Hon drar sina ben intill sig så mycket hon kan, trycker sig hårt mot väggen och öppnar munnen för att skrika ut sin rädsla och smärta, men den beskyddande mannen skyndar fram till henne och lägger försiktigt sin hand på hennes mun. Panikslagen försöker hon med båda sina händer dra handen från sin mun, samtidigt som hon stirrar vettskrämd på honom. Vad vill han, ska han döda mig med? undrar hon. Som ett vilddjur hade han slagits med sitt byte och utan att röra en min hade han tömt det på liv och blod. Han ser med sina lugna blå ögon in i hennes gröna vettskrämda, och hans lugn tränger sakta igenom hennes rädsla och får henne att slappna av. Det hårda taget om hans hand mattas av och hon håller kvar hans blick. ”Försök att lugna sig”, ber han med en mörk, låg stämma, ”Jag är här för att hjälpa henne”, förtydligar han.

Hans vänliga dialekt och tonfall får hennes skrämda blick att mojna och han tar försiktigt bort sin hand från hennes mun. Hon söker något i hans blick, hon vet inte vad. Var det verkligen samma man som alldeles nyss så brutalt tagit livet av en människa. Hon söker i den vänliga blicken, men hon ser bara godhet – allt hat är borta.

15

”Fröken måste få på kjolen och bege sig härifrån innan någon upptäcker henne”, säger han, ”sminket, ert utseende – ingen får märka att något har hänt. Använd spegeln där borta”, han nickar mot en spegel en bit bort. ”Skynda sig”, viskar han. Elsa Linnéa ser sig vimmelkantigt omkring.

Kjolen, hon måste hitta kjolen, tänker hon. Chocken har satt sig på hennes minne och hon kan för allt i världen inte komma på var kjolen är. Hon börjar med blicken leta efter sin jungfru och ska precis ropa efter henne när ljudet av dörren in till förrummet som öppnas får mannen att stelna till. Mannen ser en tjänsteflicka komma in genom den. Hon bär en kjol över sina utsträckta armar och ser förvånat på mannen och sedan på kvinnan. ”Oh, fröken Elsa Linnéa”, utbrister hon och slår händerna mot sina kinder. Hon står i förrummet. Kjolen faller till golvet. Uppskakat och tårögd skynda sig Elsa Linnéa fram till henne. Hon lägger sina händer om jungfruns axlar. ”Ta dig samman, vi måsta skynda oss härifrån”, säger hon bestämt. Tyst och vant kläs Elsa Linnéa av sin jungfru som förskräckt försöker skynda sig så mycket hon kan.

Sminket ordnas så gott det går. Det är bråttom. Elsa Linnéa sneglar hela tiden på den blonda mannen med de vänliga ögonen. Hon borde vara uppriven och hysterisk, tänker hon, men han är så rofylld, så … Jungfrun tar henne lätt i armen. Elsa Linnéa ger mannen ett sista ögonkast och sedan försvinner båda kvinnorna ut genom dörren. Den hjältemodiga mannen står kvar bredvid sitt offer. Han ser hur Dödens andedräkt far genom rummet och får vaxljusets låga att fladdra till när dörren stängs efter kvinnorna. Han är inte ensam – döden fyller långsamt rummet, tänker han och ser sig oroligt omkring. Han andas tungt för att försöka ta sig samman. Det är första gången som han dödat någon och känslan fyller honom med obehag, men vad skulle han gjort? frågar han sig – fransmannen hade varit ute efter hans 16

liv. Han ser sig omkring, sedan skyndar han sig ut ur rummet och vidare till det stället där hans lagkamrater slagit läger – ett arbetslag av säsongsarbetande dalkarlar som gräver ur dammarna i slottsparken. De har tillsammans vandrat den långa vägen från Dalarna och slagit läger i ytterkanten av slottsområdet. Utan att slösa på ord, förklarar mannen vad som hänt och två av hans kamrater följer med tillbaka till Adelcrantz rum, två andra får uppdrag att hålla Adelcrantz borta från sin svit och ytterligare två ska se till att männen i rummet kan jobba ifred.

Dalkarlarna smyger osedda in i teaterbyggnaden genom entrén från träsket. Byggnaden andas förväntning. De flesta är upptagna med teaterföreställningen. I logerna befinner sig sminköser och påklädare, skådespelare som väntar på sin tur samt diverse andra som ser till att föreställningen löper på som det är tänkt. Obemärkt smyger dalkarlarna in i Adelcrantz svit.

Kvar på golvet i mörkret ligger den livlösa kroppen på en matta av blod. Genom fönstret försöker månen se vad som händer i rummet och spöklikt får den männens skuggor att sträcka sig upp på väggarna. Mannens två kamrater tar tag under varsin av fransmannens armar och hänger bytet mellan sig, men istället för att föra honom genom hela huset och till utgången mot träsket, så rör de sig så osynligt som de bara kan mot utgången mot ridplan. ”Vad gör vi med blodet?” Männen tittar frågande på varandra. ”Det är för mycket blod för att kunna städas bort obemärkt. Vi får låta det vara”, de ser införstådda på varandra. De två männen som håller vakt, rör sig ljudlöst för att göra fri väg men så stannar de oväntat. En mindre grupp tjänare har samlats i entrén och männen tvingas vända tillbaka. De väntar en stund, sedan gör de ett nytt försök.

Fransmannens skor släpar i golvet och ljudet riskerar att dra 17

till sig uppmärksamhet. De tittar frågande på varandra. ”Tar ni tag i fötterna och lyfter dem”, viskar mannen som räddat kvinnan och tittar på vakterna. Vid dörren mot ridplan är allt stilla. De skyndar sig ut. En trasa har pressats in i fransmannen sår, men han lämnar ändå svaga blodspår på golvet. ”Vi måste göra något åt blodet på golvet”, viskar en av vakterna som går sist, ”blodet leder in i sviten”, upplyser han.

Efter att de burit fransmannen nerför yttertrappan, går en av de vaktande dalkarlarna ut på den dyngsura gräsmattan och med överdrivet leriga skor går han sedan in och gör sitt bästa för att med leran kamouflera blodspillet på entrégolvet. Om han lyckats eller inte är svårt att säga eftersom ljuskällorna inte lever upp till dagsljuset. Männen byter blickar med varandra och påbörjar sedan den riskabla vandringen mot dammbygget.

Den hjältemodiga dalkarln kan inte sluta tänka på den vackra kvinnan som han just räddat. Vem var hon? Vad gjorde hon i Adelcrantz rum och varför bar hon inga kläder?

Tillhörde hon Adelcrantz eller … han avbryts av sina egna tankar. Hennes ögon skimrade som bergkristaller när de väl lugnat ner sig, tänker han, och hyn så vacker som en nyplockad persika. Hans blick får ett suddigt skimmer över sig. Han har aldrig sett en persika i verkligheten, men han har en släkting i Dalarna som på en vägg har en vacker målning som föreställer en fruktkorg – och där finns en persika, mjuk och len såg den ut att vara, precis som kvinnan han räddat.

Känslan får honom att glömma den fara han befinner sig i och han märker att han ler en aning.

I skydd av mörkret släpar dalkarlarna liket mot den utgrävda dammen. Ovädret har lämnat en vinande vind och kall fuktig luft efter sig som gör att de som inte är i teaterbyggnaden håller sig inomhus någon annanstans. Även stanken från träsket följer med vinden i riktning mot 18

husen, så det är relativt tomt på folk. Halvvägs från målet ser dalkarlarna som med kraftiga tag drar den döde kroppen mellan sig, hur några berusade män kommer raglande mot dem. Besvärade över suputerna som närmar sig, sneglar de oroligt mot varandra men fortsätter beslutsamt framåt. ”Jag ser att ni kommer från värdshuset”, hojtar en av fyllbultarna och skrattar brutalt, ”han där har väl inte druckit upp allt vin hoppas jag”. Mannen tar riktning mot fransmannen. ”Han ser inte ut att behöva en klunk till”, gastar mannen och ska precis sträcka ut sin hand och ta tag i fransmannens hängande huvud när han hindras av likets baneman som skrattar med för att undvika bråk. Han drar upp en plunta ur fickan som han bjuder av. Den överförfriskade mannen bjuder sina fulla kamrater och fortsätter sedan sin vingliga väg mot värdshuset. De skrattar högt och forstsätter skoja på fransmannens bekostnad. Lättade miner utbyts mellan dalkarlarna, sedan fortsätter de.

Det är inte långt kvar till målet, kanske ett tiotal famnar, när den smygande skaran får syn på några andra män en bit bort som är upptagna med sysslor av något slag. Dalkarlarna saktar ner på farten. Hade de fått syn på dem tidigare så hade de kunnat ta ut svängen mer, men nu måste de gå förbi strax intill gruppen – går de runt dem så skulle det verka misstänksamt. ”Vi går bara”, viskar banemannen till sina kamrater.

Misstänksamma blickar från den lilla gruppen de passerar följer dem, men så dras deras uppmärksamhet ifrån dem.

Ungefär fem famnar bakom dem kommer vakterna smygande med en parkbänk av smide mellan sig. Fundersamt fortsätter den lilla gruppen av män att studera det märkliga sällskapet som långsamt passerar. ”En kan inte veta när en blir trött”, säger muntert en av vakterna som bär bänken. Den lilla gruppen män börjar skratta och de ber att få provsitta. Vakterna blir uppehållna 19

ett tag av de muntra männen, men fortsätter sedan efter sina kamrater.

Med fransmannens livlösa kropp närmar sig de andra dalkarlarna dammområdet. Ljudlöst och med skärpa tar de sig förbi insynsskyddet runt grävningarna närmast den sträckan som deras lag gräver. De har rört sig kring dammbygget under så lång tid att de känner till det väl. ”Var blev de andra av?” frågan blir obesvarad. Oroligt ser de sig omkring. De behöver järnbänken som sänke annars kommer kroppen inte att sjunka. Banemannen smyger tillbaka och ser att vakterna blivit upptagna med männen som provsitter bänken. De kan inte annat än otåligt vänta.

Molnen lättar upp och månens ljus blir starkare. Oroligt ser banemannen hur vakterna lyckas ta sig bort från männen, men månljusets strålar ser även de nyfiket på och lyser upp männen, till banemannens fasa. Tysta fortsätter vakterna framåt och börjar svänga av mot öppningen vid dammen när en av männen från gruppen kommer småspringande tillbaka mot dem. Öppningen i insynsskyddet är väl synlig i månljuset och de hinner inte komma på någon förklaring till varför de är på väg dit. ”Vill ni ha vänligheten att hjälpa till, en berusad herre har stukat sin fot och de behöver hjälp att bära honom till värdshuset.” Vakterna sneglar mot öppningen och ser skymten av sin lagkamrat som försiktigt spanar fram bakom planket. ”Vi är de bästa bärarna herrn kan få tag på”, säger den ena vakten som vänt sig om. Han går genast fram mot mannen och ser till att få hela hans uppmärksamhet. De är lättade över utgången. De lämnar bänken och följer med mannen.

Så fort de hunnit bort en bit skyndar lagkamraterna ut och hämtar sänket.

Med järnbänken väl på plats, binder dalkarlarna fast fransmannen på den och sänker den långsamt ner i mörkret.

20

Det bubblar till en kort stund och blir sedan tyst. Om liket blir ordentligt övertäckt ser inte männen. Månskivans ljus är starkt, men begränsat. Hemlighetsfullt ser de på varandra och ett tyst tystnadslöfte sluts. De känner varandra sedan gammalt och deras vänskap är helig.

Banemannen gläds åt det lyckade projektet och med den fulländade men anspråkslösa gravsättningen är saken ur världen. Den sammansvurna gruppen tar sig obemärkt ut ur dammområdet och döljer noga springan i insynsskyddet efter sig. ”Vi får se till att vara här tidigt i morgon”, konstaterar de medan de går bort mot utkanten av området. ”Hur ska vi göra med blodet på våra kläder?” De två som dragit fransmannen ser fundersamt på varandra. ”Vi får gå ner och skölja oss i Mälaren”, blir svaret och så går de för att tvätta bort sin illdådiga gärning.

Samtidigt som fransmannens kropp dumpas i dammen, sitter Adelcrantz i köket i teaterhusets källarplan utan någon som helst aning om vad som just utspelats i hans rum. Den öppna spisens värme håller en gryta varm och en mörkhårig yppig ung kvinna från den franska teatergruppen håller Adelcrantz kroppshetta uppe samtidigt som hon fyller honom med vin. Hon pratar oavbrutet och arkitekten nickar och håller med, medan hans blick växlar muntert mellan vinglaset och kvinnans dekolletage. Han är väldigt intresserad av henne och dricker friskt, ivrigt påhejade av två tillmötesgående dalkarlar. I trapphuset utanför salongen har Elsa Linnéa tröttnat på att söka efter Adelcrantz och beslutat sig för att själv leta reda på sitt sällskap. Hon känner hur det bultar av smärta i hennes underliv. Hon känner sig äcklad, smutsig och skamsen. Chocken får henne att se sin omgivning som i en svag dimma och hon har svårt att hålla tårarna tillbaka. Just som det är dags att inta sina platser i salongen hittar hon sitt sällskap, men de är allt för upptagna 21

och uppspelta för att lägga märke till hur Elsa Linnéa mår.

Elsa Linnéa tar ett djupt andetag och fokuserar all sin energi på att njuta av föreställningen. * Händelsen med den skändade adelskvinnan har krånglat till det för dalkarln som räddat henne. Det var otur att det hände just den här kvällen. Han har bestämt möte med en av landets främsta alkemister som för tillfället arbetar åt konungen. Dalkarlens rika släkting i Dalarna, är besatt av att finna sanningen om De vises sten och eftersom allt som har med ockultism, och annat som för gemene man uppfattades som konstigt, är hemlig så har han introducerat sin släkting i sökandet. Det är enklare för honom att röra sig obemärkt än för den rike släktingen. Genom att sluta sig till dammgrävarna, så kan mannen röra sig relativt osett på området.

Gustaf III som försatt landet i djup skuld har utrustat alkemist August Nordenskiöld med ett laboratorium i en obetydlig stuga i utkanten av slottsområdet. Han har anställts för att framställa guld och söka sanningen om De vises sten som är ett rött självlysande pulver. Ämnet kan förvandla alla metaller till guld. Det påstods även att alkemisten skulle kunna återbilda sin egen kropp. Nordenskiöld hade nästan lyckats upptäcka De vises sten en gång när han smält guld.

Han hade sett en tunn hinna, ”det filosofiska äggskalet”, visa sig och han hade varit övertygad om att det han upptäckt var De vises sten. Efter det hade han som besatt fortsatt med arbetet, men det var orosmolnen som vakar över Sveriges ekonomi som fått Gustaf III att få Nordenskiöld att försöka framställa guld. Guldet som Nordenskiöld ska framställa är tänkt att finansiera upprustningen av konungens krigsmakt, men dalkarln vet att Nordenskiöld i all hemlighet istället har tänkt framställa så mycket guld att det blir värdelöst.

22

Nordenskiöld vill förstöra penningtyranniet, hade han förklarat för dalkarln en gång för en sju, åtta år sedan när de första gången träffats på Drottningholm i ett snarlikt syfte som nu. I många år hade Gustaf III försökt framställa guld med hjälp av Nordenskiöld. Finanskapitalismen smittar av sig i samhället, hade Nordenskiöld menat, och menar fortfarande, och det var ingenting som han stödde, verken då eller nu. Den gången hade dalkarln varit med och byggd drottningens paviljong, ett mycket trevligare arbete än att gräva dammar i parken, men en bra täckmantel för hans egentliga avsikt med sin vistelse. I kväll ska även en utländsk alkemist vara med på mötet.

Kraftigt försenad går dalkarln längst den alkantade stranden mot Lugnet. Han ser upp mot den smala månskivan som nöjt speglar sig i vattnet. Trädens långa skuggor är hans enda sällskap. Stugan ligger i en vassvik en bit från slottet, men det är inte alla som är vänligt inställda till det som pågår i stugan. Dalkarln kommer på sig själv så han sänker sin blick och drar ner huvan långt ner så att hans ansikte knappt syns och han försöker sedan undvika månskivans avslöjande sken. Han följer stigen mot stugan. Hans sinnen är så långt borta från alkemi som de kan bli. Drömmande ser han in i de sökande gröna ögonen som letat sig in i hans själ och han önskar att det fanns något han kunde göra för att få se in i dem igen. Framför sig, bara en halv armlängd ifrån honom håller han adelskvinnans ansikte i sina händer. Hennes rosdoft fyller hans lungor. Han drar in ett djupt andetag genom näsan, som om doften skulle finnas kvar, sedan sänker han sorgset sina händer och förnimmelsen bleknar. Han vet att han måste få träffa henne igen. Hur, har han inte kommit på ännu. Han måste få veta hur hon mår. Om någon dag är det dags för honom att bege sig hemåt tillsammans med kamraterna – tillbaka till sina gårdar. Med extrapengar i fickan ska vandringen snart påbörjas. Som han hade längtat efter att 23