MALIN EDGREN
Hur skulle du känna det om ditt liv var ett misstag?
Jag gĂśr vad som helst R O M A N
Isabel fick anstränga sig för att inte springa sista biten uppför yttertrappan. Med stressade fingrar behövde hon slå larmkoden tre gånger innan det blev rätt. - Hallå? Inget svar. Ingen annan var hemma ännu. Hon kunde andas ut. Medan hon hängde upp sina blöta ytterkläder i tvättstugan tänkte hon igenom dagen så långt. Mamma och pappa hade åkt till jobbet innan hon kom upp i morse. På köksbänken låg hennes födelsedagskort med det vanliga innehållet. Hoppas du får en bra dag! Hälsningar/Annika och Jörgen hade mamma skrivit till med sin ordentliga handstil. I skolan hade såklart ingen vetat om att det var hennes sextonårsdag. Det var många år sedan Frida hade flyttat med familjen till Kalifornien. I början hade hon och Frida mailat varandra flera gånger i veckan. Men nuförtiden kunde det gå månader mellan varven. Frida verkade förändrad, distraherad och inte lika intresserad längre. Sådana här dagar kändes saknaden särskilt stor. Hon fingrade på den lilla berlocken hon alltid hade i fickan. Såg för sitt inre varje blå nyans, varje veck i den lilla fjärilens vingar. Det lugnade men bara lite. På lunchrasten hade hon tappat sin skolväska när några sjuor jagat varandra i korridoren. Allt hade åkt ut på golvet bredvid skåpen. Allt. Mikael Svanlund i 9C hade plockat upp ett par tamponger och hängt på sig dem som örhängen. Alla hade skrattat. Skammen hade krupit i skinnet och hon hade bara velat dö. Sedan hade en förbipasserande buss skickat en skur smutsigt regnvatten över henna på vägen hem. Jackan var helt förstörd. Hon kunde redan höra mammas irriterade suck. Grattis på födelsedagen, tänkte hon sammanbitet. Hon gick ut i köket för att ta något att äta. Det skulle bli cateringmat från Trattoria Livorno till middag. Det blev det alltid på hennes födelsedag. En gång för flera år sedan hade hon försökt tala om för mamma att hon inte gillade italiensk mat. Mamma hade blivit ledsen och pappa hade muttrat något om att hon var otacksam och krånglig. Hon ville inte vara besvärlig, ville slippa den där blicken som var stum och sorgsen. Fick magen att dra ihop sig av dåligt samvete. Bättre att de inte tittade alls.
*
Vid tiotiden, när hon gjort sig iordning och krupit ned i sängen, kände hon huvudvärken börja komma. Det fanns en oro i kroppen, som om en förkylning höll på att bryta ut. Hon bestämde sig för att gå ned i köket för att ta en huvudvärkstablett och ett glas vatten. Det var tyst i huset och hon trodde att föräldrarna gått och lagt sig men när hon gick förbi arbetsrummet hördes mammas röst. - Herregud nej, jag vet! - Mhm … Annikas förtroliga röst när hon pratade med någon i telefonen letade sig ut genom den smala dörrspringan. - Mm … - Nej, vi skulle inte ens haft en till … - Nej, det är säkert! Jörgen ville definitivt inte ha en sladdis och jag hade nog inte … - Det var i Milano! Du minns väl hur det var där, du var ju med! - Ja, jo, så då blev det så, kan man säga … - Nej, jag vet, men vi har ju aldrig pratat om det förut. Jag kanske inte vet alla dina mörka hemligheter heller… Hon skrattade till. Isabel stod som fastnaglad vid golvet. Det hissnade i magen när marken försvann under hennes fötter. - … varför? Men du vet väl att han tackade nej till jobbet i Riga? - Ja … - Jo, det var därför. Jag sa till honom att jag inte tänkte göra allt det där en gång till på egen hand … - Jo, helt vansinnig. Ärligt talat tror jag aldrig han har … - Nej, men jag bara kände att där går gränsen, alltså. Jag gör det bara inte … - Jodå, men då var det redan försent. Fast efteråt såg jag till att sterilisera mig … - Ja, eller hur? Och så skrattade hon på nytt. Nackhåren reste sig på Isabel och hon flydde tillbaka till sitt rum.
Det var omöjligt att somna. Tankarna snodde sig som de skrynkliga lakanen runt kroppen när hon vred sig i sängen.
Hon var oönskad, ett misstag. Det var så stort att det knappt gick att ta in. Hon kände sig yr och illamående. Blodet brusade i öronen. Så mycket som fick sin förklaring nu. Kanske har jag alltid vetat? Avgrunden som öppnade sig var bottenlös, fylld av kallt svart vatten. Hur kan det vara såhär? Skall inte ens föräldrar älska en villkorslöst, oavsett?
Vattnet trängde in överallt, slöt sig om kroppen som en kapsel. Trycket var så kraftigt att det blev svårt att andas. Jag går sönder, hela jag krossas. Det fanns ett skrik inombords som ville välla upp till ytan. Små svettpärlor la sig som en film över huden medan stanken av ångest brände och kliade långt upp i bihålorna. En tanke trängde sig på, stångade sig in i hennes medvetande. Jag gör vad som helst, kryper ur mitt eget skinn om det är vad som krävs, bara smärtan försvinner. Var det såhär det kändes att bli galen? Som att hjärnan spränger alla gränser för det som tidigare varit verkligt. Våg efter våg sköljde över henne, slet i henne och tröttade ut. Kvar blev en trasighet och utmattning som värkte. * Det är mörkt. Ett mörker så kompakt att ögonen automatiskt spärras upp för att släppa in minsta ljusstrimma. Så här är det nog att vara blind. Famlande och utlämnad. - Adar, min prins, vi föds till denna värld utan att kunna se, hade hans mor brukat säga. Bilden av Jihan, hennes trygga röst, kloka ord. I hennes varma bruna ögon fanns han till. När minnet av modern hittar en väg upp till ytan är det värsta. Då går allt sönder och avgrundsvrålet i bröstet försöker komma ut. Det bubblar fram låga, morrande läten som kastar sig fram över hans läppar. De drar med sig smärtans ljud som ett jordskred. Han måste hålla emot, stänga igen för han vet att han är ensam nu. Annars kommer han att ge upp. Han slår armarna om kroppen i ett försök att hålla kylan borta. Men varken armar eller kläder hjälper mot det som tränger på inifrån. Jag är åtminstone inte utomhus. Men den fönsterlösa källaren kan bara stänga ute vinden och snön. Det är länge sedan han kunnat äta sig mätt. Ännu längre sedan livet var förutsägbart. Han lever för stunden, ofta känns det inte som att leva alls.
I mörkret finns andra. Trots att det är tyst uppfattar han de andras närvaro, lika stilla och dämpade som han. Ingen pratar. De finns inget språk och när mörkret gjort dem blinda bryts kontakten. Det är lika bra. De andras jagade ögon och stumma ansikten gör honom rastlös. Det är tillräckligt att bära sig själv. I mörkret kan han låtsas att han inte längre finns till, att det faktiskt är över. Temperaturen fortsätter att falla i decembernatten.
När femtonåriga Isabel av misstag får veta att hon är resultatet av en oönskad graviditet kollapsar hennes värld. För att hantera ångesten utsätter hon sig själv för prövningar för att göra sig värdig livet. Prövningar som blir allt farligare i en desperat balansgång på avgrundens rand. Samtidigt försöker Adar, en papperslös ung flykting, hitta ett sätt att överleva. Han plågas av uppbrottet från hemlandetochsvåratraumanfråndenfarofylldaresan tillEuropaochtycksaldrigfåenriktigchans. Av en slump korsas deras vägar. Hon som frivilligt utsätter sig för livsfara. Han som lyckas överleva mot alla odds. Kan de mötas i sin strävan efter tillhörighet, kärlek och mening i tillvaron? Kan de återfå fotfästet och kanske rädda varandra?
Jag gör vad som helst är en samtidsroman om att hitta sig själv och sin plats i en kontext som känns brännande aktuell.
Malin Edgren (f. 1976) är civilekonom och utredare med erfarenheter från både statlig och kommunal sektor. Hon har ett brett samhällsengagemang och är sedan många år återkommande krönikör för tidskriften LIV.
Jag gör vad som helst är alin Edgrensdebutroman. M www.malinedgren.se
ISBN 978-91-639-4337-9
9 789163 943379