så långt jag kan minnas, jag har alltid varit intresserad av att studera och diskutera religion. Nu är det mitt jobb också, jag är religionshistoriker och har forskat på det här ämnet, med fokus på framförallt iransk islam, i många år nu. Jag har skrivit om romer också, och om den svenska sekulära mainstreamkulturen. Själv är jag någon slags sekulär lutheran, mainstreamsvenne, jag går inte i kyrkan, men jag firar jul och jag är medlem i Svenska kyrkan. ar on: Men tror du på Gud eller inte? dav id: Det beror på vad du lägger i orden ”tro” och ”gud”. Ett enkelt svar skulle vara att jag inte gör det eftersom jag inte, med mitt förnuft, tror att det finns en yttre kraft som kan verka i världen. Men sen är det skillnad på vad jag tror med mitt förnuft och hur jag upplever världen och livet. Jag kan uppleva att det finns en högre mening, eller en absolut moral och jag beter mig kanske ibland därefter, när tillvaron ställs på sin spets, i en kris till exempel, om någon man älskar ligger för döden, då kan jag uppleva att det finns något bortom det jag kan se eller ta på eller begripa och finna någon sorts tröst i det. Så på det viset, erfarenhetsmässigt, så finns det något som liknar tro. Men det är inte en del av min världsbild, intellektuellt sett. Om vi skulle ha en vetenskaplig diskussion om hur universum är strukturerat, då skulle jag inte hävda att det finns en gud som agerar i världen. Så jag skiljer på vad jag tror och vad jag upplever. Gör du? Tror du på Gud? ar on: Nej. Det är ett principiellt ställnings tagande. Även om jag också haft sådana upplevelser. anna: Aron, du är komiker och jag har ett så tydligt minne av dig, jag såg dig uppträda under en högtid i ortodoxa synagogan här i Stockholm. Du var, om man uttrycker det milt, rätt konfrontativ när du ståuppade om judendomen och om din uppväxt. Jag blev så nervös, trodde rabbinen skulle bli sur, men efter tre minuter ropade han ”jag måste ha en öl”, han älskade dig! ar on: Haha. Ja. Han hade ju bjudit in mig,
trots allt. Alltså jag växte upp med en konservativ judisk uppfostran, vilket låter en smula mer religiöst än vad det var. Det är oklart om min mor trodde på Gud, men hon tror i alla fall på traditioner. Min far trodde inte på Gud, men också han var en vän av traditionerna, de var viktiga att föra med sig. Protesterade man alltför mycket togs slutligen Förintelsen till som argument: ”Men Hitler försökte ju utplåna oss. Ska du nu fullborda hans verk genom att överge det som sex miljoner av vårt folk dog för?” Jag säger inte att det sades rakt ut just så, men det var andemeningen. Så min barndom var full av besök i synagogan, jag gick i judisk skola ettan till nian, och hemma höll vi det som inom Stockholms judiska församling kallas för stockholmskosher. Vi hade alltså inte separata kök för kött och mjölk, men vi åt inte fläsk och blandade inte kött och mjölk i måltiden, vilket gjorde att jag inte bara missade en hel del underbara gräddsåser under min uppväxt, jag var också tvungen att stå ut med tofuglass till efterrätt om vi hade ätit kött. Inte så roligt med andra ord. Ni förstår vilket lidande jag fått utstå? anna: Jo... men var du själv religiös? ar on: Nej, jag kände tidigt att det inte var för mig. Dels för att jag inte anser att man måste göra de där sakerna för att vara jude. Jude är man, har jag fått erfara, vare sig man vill eller inte. Visst, det är inte som att födas svart eller homosexuell, det är inte hy som du inte kan byta bort eller en sexuell läggning som du är född med, men när du väl är född till och tagit del av kulturen så är du jude. Du kan förneka det, tro mig, jag har prövat, men om man förnekar något så låter man det på ett lustigt sätt ändå definiera en. Jag kände under hela min uppväxt att jag inte ville leva upp till de där förväntningarna som lades på mig, att vara jude. dav id: Så det gör du inte nu? ar on: Nej, absolut inte. Men missförstå mig rätt. Jag älskar sagorna och att kulturen lägger så mycket tonvikt på diskussion och filosofiska bryderier, men andra kulturer har också sagor 10