Vägledning till
SOLSKENS olympiaden
Vägledning till
tornet ia AB
Åke Jönsson Klocktornet Media AB
INNEHÅLL
4
Förord
8
Internationella tävlingsregler efter mycket mödosamt arbete
178
Amatör – en ömtålig fråga
189
Inledning
10
Viktor Balcks stora seger Stockholm blir olympiskt
14
Medaljer och vandringspriser
196
En organisationskommitté bildas
34
Det politiska spelet kring spelen
203
Maktkampen mellan Balck och Edström om OS-generalposten
39
Svensk-amerikanska olympier efter trassliga turer
213
Olympiska affischen: osedlig – anstötlig
56
Elektrisk tidtagning – målkamera
220
Organisationskommittén i arbete
73
”En för alla, alla för en” Den unika garantiförbindelsen
Olympiska spelens tidning Kritik mot officiellt organ
230
81
Filmrättigheter för 21 000 kronor Utländska fotografer förbjuds
235
Om riksdagen fått råda: Inga pengar till spelen!
106
Första spadtaget En dagbok berättar
Motstånd mot kulturtävlingarna Kronprinsen i strid med Coubertin
240
118
En tunnel i stadion
122
Guldmedaljer utan riktig glans IOK-presidenten segrade i litteratur
257
På randen till olympisk konkurs
141
Olympiska tävlingar i jakt och bergsbestigning
264
Invigningen av Stadion
150
Formandet av tävlingsprogram med olympisk vecka som grund
Tränarorganisation byggs upp ”Statsrådslön” för Hjertberg
274
162
Balcks hot om svenskt avhopp räddar kast med båda händer
Intern schism inom friidrotten För många militärer bland ledarna
306
168
Olympiskt idrottshem i BB-miljö ”Medtag lakan och örngottsvar”
312
5
INNEHÅLL
”Får man springa med syrgastuber?” Maratonbanan svår att fastställa
316
Modern femkamp Coubertins idé Svensk trippel i premiären
405
319
Idylliska Djurgårdsbrunnsviken svenskt guldvatten i hopp
419
327
Tennispaviljong som fäktarena Nej till krav på tvåhandsfäktning
430
335
OS-guld med matrast i Köping Det olympiska Mälaren runt
433
Planer för idrottsvetenskap Varpa inför tomma läktare
340
Hästsport på programmet efter svenskt initiativ
439
Tennisprolog i rykande snöstorm Wimbledon prioriteras före OS!
347
Krokig olympisk roddbana Domarbåt gick på grund
444
351
Olympisk regatta i Nynäshamn Sverige främst i nationskampen
451
Oscar Swahn – guldolympiernas nestor Länge ovisst med lerduveskyttet
356
Stor USA-dominans i friidrotten Historiska möten i riksdagshuset
454
Två dikter
362
Politik och böner Invigning inför fullsatt Stadion
Maraton inför utsålt Stadion Solsting bakom tragiskt dödsfall
462
366
Regeländringar och grus bakom svenskt dragkampsguld
Jim Thorpe inte ensam Även svensk ledare diskades
467
371
Brännskadade brottare i maratonmatcher på Stadion
Nationell glädeyra efter spelen Statsanslag beviljas idrotten
472
386
Källor, fotnoter och register
490
Linganhängarna tvingades ge sig Krav på tävlingar i gymnastik
395
Tiotusentals turister förväntas Detektiv som priskontrollant ”Olympia” – ett modernt nöjesfält Pannrum byggdes om till storkök Krav på femdubblad vaktparad Befarad invasion av ficktjuvar
Svenskt fiasko i OS-fotbollen Tröjförslag med Tre kronor
6
7
Organisationskommittén ber Hjortzberg att ta fram ett alternativt affischförslag, men det är om möjligt ännu djärvare beträffande ynglingarnas nakenhet.
affischen, man har ”tänkt sig en pregnant idrottslig och naken manlig yngling figur jämte svenska flaggan och som bakgrund en stockholmsvy (t.ex. Kungl. Slottet, Stadion).” Affischkommitténs agerande kan knappast tolkas på annat sätt än att man genom att vända sig till de ledande konstnärsorganisationerna i landet öppnar för de svenska konstnärerna att skapa alster som kan konkurrera med Hjortzbergs. Enligt en notis i Idrottsbladet består Olle Hjortzbergs nya förslag av ”tre ynglingar, som med olika nationsflaggor i bakgrunden trumpeta ut de Olympiska spelen”. Den tydligen välinformerade tidningen skriver vidare att den tillsatta affischkommittén troligen inte kommer att tillstyrka det nya förslaget. Idrottsbladet tror i stället att en pristävlan kommer att utlysas och tillägger: ”Denna lösning av den kinkiga och mycket betydelsefulla affischfrågan är givetvis den lyckligaste.” När organisationskommittén på nytt samlas den 9 januari 1911 har Hjortzberg inkommet med ett tredje förslag, som nu förevisas. Det är snarlikt det närmast föregående ”dock med endast en trumpetare samt som bakgrund Kungl. Slottet och en samling flaggor”. Levin redogör för affischkommitténs arbete men eftersom von Rosen inte är på plats beslutas att kommittén till nästa sammanträde skall komma ”med ett definitivt förslag till frågans lösande”.
Nya konstnärer och nya förslag
Nu närmar sig alltså avgörandet, åtminstone är det tänkt så men vid sammanträdet den 23 januari får affischfrågan en överraskande vändning. Efter att Astley Levin redogjort för affischkommitténs arbete meddelar han att man beslutat att avstyrka Hjortzbergs senaste affischförslag. I stället föreslår affischkommittén att inbjudningar skall utgå ”till ett begränsat antal konstnärer” som skall få möjlighet att inkomma med förslag till affisch. Kommittén har också gjort upp en namnlista: Gustaf Ankarcrona, Vicke Andrén, Gunnar
60
Hallström, Eugène Jansson, Bruno Liljefors, Torsten Schonberg, Axel Törneman, Gunnar Widholm samt Carl Wilhelmson. Listan innehåller idel kända konstnärer. Organisationskommittén godkänner affischkommitténs upplägg men sätter också en ekonomisk gräns, högst 500 kronor får den segrande affischen kosta. Man ger även möjlighet för icke-inbjudna konstnärer att komma med förslag. Organisationskommittén framhåller också att den själv skall fatta det avgörandet beslutet ”varvid hänsyn tas ej blott till det konstnärliga värdet utan även till affischförslagens lämplighet ur reklamsynpunkt”, med andra ord något av ”lex Hjortzberg” kan man tycka. Reaktionen från Olle Hjortzberg, som befinner sig i Rom, låter inte vänta på sig, så fort han fått vetskap om det hela. Den 5 februari skickar han från den italienska huvudstaden ett brev3 till Hellström: Då jag av tidningarna ser att Kommittén beslutat anmoda en del konstnärer om förslag till affischen tar jag mig friheten sända Er räkningen för mitt senaste förslag. För den händelse Ni skulle ämnat anmoda mig delta i denna tävlan, får jag meddela, att jag under inga förhållanden är hågad därtill.
Tydligare kan knappast artisten Hjortzberg uttrycka sig, sårad djupt in i konstnärssjälen vill han inte längre ha något att göra med organisationskommittén. Den medsända räkningen på 400 kronor betalar kommittén för övrigt direkt och därmed syns Hjortzberg vara helt ute ur räkningen i den olympiska affischfrågan. Vid tävlingstidens utgång den 15 mars har en hel del konstnärer skickat in förslag: J.A.G. Acke, Hjalmar Eldh, Gunnar Hallström, Carl Fagerberg, Axel Törneman, Leon Welamson samt Carl Wilhelmson. I ett brev4 till Astley Levin i affischkommittén den 17 mars recenserar Kristian Hellström de nya affischförslagen genom att om de inkomna förslagen konstatera: ”tyvärr, knappast någon effektiv och anslående skiss”. Organisationskommittén får ta del av de nya affischförslagen vid sammanträdet den
61
Torsten Schonbergs förslag till olympisk affisch har sina förespråkare i organisationskommittén. Både Viktor Balck och Kristian Hellström förordar Schonbergs affisch ”ej blott i idrottsligt hänseende utan även ur reklamsynpunkt”.
VIII
Första spadtaget En dagbok berättar
”Teglet muras i s.k. munkförband enligt arkitektens anvisning: Vid tegelmurning iakttages: Att alla mått skall avsättas med största noggrannhet Att murarna, såvitt möjligt, samtidigt stiga i höjd inom varje travé av byggnaden Att skiften blir fullt vågräta.” Ur arkitekt Gruts anvisningar för tegelmurningen
Det olympiska arkivet innehåller också en ”Dagbok för Stadion i Idrottsparken” genom vilken det går att dag för dag rekapitulera stora delar av arbetet med bygget.
Onsdagen den 23 november 1910 tas det första spadtaget till Stadion. Med hjälp av bevarade anteckningar går det att återskapa byggnationen, nästan dag för dag. Den första noteringen lyder: ”Arbetet påbörjades den 15 november 1910.” Denna dag tar man emot virke och material, det handlar om så kallad etablering av arbetsplatsen och arbetsstyrkan består av sex man. Dagen därpå påbörjas utsättningar samt ställningar för profiler, virke och material. Dag för dag kan man följa arbetet och den 23 november kommer så den historiska dagen: ”Påbörjades schaktning för tornen åt Valhallavägen.” Det första spadtaget är taget, utan några speciella ceremonier, dagen därpå påbörjar man fällning av träden samt schaktar vidare. Nu är arbetsstyrkan uppe i 45 man. Den 25 november körs de första tegeltransporterna till bygget. Om måndagen den 2 januari 1911 noteras ”Regnväder”, tolv nya arbetare tas in, totalt är man nu uppe i 96 arbetare. Dagboken är inte heltäckande, men ger en intressant inblick i det dagliga arbetet. Här finns också tecknade skisser på hur vissa tekniska problem blivit lösta. Sista anteckningen gäller lördagen den 3 februari 1912: ”-13 grader”. Att bygget så i detalj går att följa beror på att det i det olympiska arkivet finns en ”Dagbok för Stadion i Idrottsparken”,1 förd i en inbunden protokollsbok och med en för-
118
klarande text: ”Stadionchefen Bergvall. Ber härmed få överlämna en dagbok förd med entreprenören vid Stadionbygget. Den kan ju vara av åtminstone arkivintresse. Högaktningsfullt H. Kreüger” Bakom H:et döljer sig Henrik Kreüger, professor i byggnadsteknik vid Kungliga tekniska högskolan och i den egenskapen utsedd av Centralföreningen till materialkontrollant av bygget. Henrik Kreüger är för övrigt kusin med Ivar Kreuger och det är dennes byggföretag Kreuger & Toll som har fått uppdraget att bygga Stadion. Efter att ha tillbringat sju år i utlandet hade civilingenjören Ivar Kreuger vid jultid 1907 återvänt till Sverige. I ett brev till sina föräldrar sammanfattade han sina arbetslivserfarenheter i USA: ”Jag avskyr den amerikanska inställningen, men jag skall ta med mig amerikanska metoder hem. Vänta bara – jag skall uträtta stora ting. Jag är sprängfylld av idéer. Jag undrar bara vilken jag skall förverkliga först.” Det blev byggbranschen. Under åren i USA hade Ivar Kreuger arbetat på uppförandet av Archbold Stadium i Syracuse i delstaten New York. Här hade den svenske civilingenjören kommit i kontakt med Julius Kahn, som tagit fram en speciell produkt som användes i tillverkningen av armerad betong, det så kallade Kahn-järnet. I samband med det amerikanska stadionprojektet informerades Kreuger av Kahn att denne engagerat en svensk ingenjör, Paul Toll, som säljare av hans uppfinning på den europeiska marknaden. Det gav Ivar Kreuger idén att med stöd av Kahn bilda ett bolag tillsammans med Paul Toll. Efter hemkomsten till Europa sökte Ivar Kreuger upp Toll och berättade om sin affärsidé. Den 18 maj 1908 bildades bolaget Kreuger & Toll i London. Startkapitalet var mycket blygsamt, drygt 2 500 dollar. Från början hade det varit tänkt att också Henrik Kreüger skulle ingå. Denne hade också lovat att bidra med startkapital, men Ivar Kreuger och Paul Toll trodde inte att byggföretaget skulle ge utkomst för mer än två fast anställda och lämnade därför Henrik Kreüger utanför, trots att kusinen insisterade på att få komma med i bolaget. Byggföretaget Kreuger & Toll fick en verklig rivstart. Ivar Kreuger tog mycket väl tillvara de erfarenheter som han skaffat sig inom byggbranschen i USA, de gav honom möjlighet att utveckla överlägsna ingenjörstekniska metoder på den europeiska marknaden. En annan mycket betydelsefull faktor för företagets snabba framgångar var den konstruktion av entreprenadkontrakten, som han genomförde. Kreuger & Toll var beredda att stå för riskerna, den inställningen öppnade dörren på vid gavel för dessa byggherrar hos uppdragsgivare runt om i Europa. I sin initierade bok om Ivar Kreuger skriver Frank Partnoy om Kreugers nya affärsfilosofi på byggmarknaden: Kreuger hade lärt sig av sina erfarenheter på Fuller Construction i New York och visste hur irriterade byggmästarna blev när långa förseningar uppstod. Byggnadsföretagen hade inte velat ta på sig risken som låg i förseningar utan lagt den på sina kunder. Men Kreuger
119
Dagboken innehåller inte bara noteringar av det dagliga arbetet utan också ritningar över vissa byggnadstekniska konstruktioner.
XIX
Elektrisk tidtagning – målkamera
Det var första gången, som anordningar för elektrisk tidtagning slagit helt igenom. Försök har gjorts med sådana förut, men dessa har inte utfallit till belåtenhet. Nu hade de däremot lyckats fullständigt, och doktor L. uttalade som sin övertygelse, att den Carlstedska uppfinningen hädanefter skulle komma att användas vid åtminstone alla större idrottsliga anordningar, där exakt tidtagning erfordras. Aftonbladet den 18 juli 1912
Britten Arnold Jackson säkrar det olympiska guldet på 1 500 meter med en enorm spurt, men bakom honom slåss två USA-löpare om silvret, den totalt utpumpade Abel Kiviat kämpar frenetiskt för att hålla undan för Norm Taber. De når mållinjen samtidigt, med blotta ögat går det inte att särskilja de båda löparna och de klockas också för exakt samma tid: 3.56,9. I den officiella redogörelsen för spelen skildras upplösningen av denna dramatik: ”Mellan Kiviat och Taber var skillnaden i mål så hårfin, att domarna icke tillät resultatets offentliggörande, förrän den fotografiska plåten blivit framkallad och visat, att Kiviat var en obetydlighet före på mållinjen.”1 Detta var första gången som målfoto tillgreps i olympiska sammanhang. Innovationen målkamera dyker upp i friidrottens löpgrenar i det olympiska materialet från 1912. Inte nog med det, även den elektriska tidtagningen får sitt genombrott vid de femte olympiska spelen. Målkamera och elektrisk tidtagning för hundra år sedan, den tekniska framsyntheten är direkt häpnadsväckande. Det är i ett mycket tidigt skede,som idén om elektrisk tidtagning förs in i den olympiska arrangörsbilden. I ett brev2 som Leopold Englund, ordförande i Svenska idrottsförbundet, skriver till Frits af Sandeberg, den 21 januari 1910 i vilket han avhandlar Gruts senaste förslag till Stadion, men också upplyser: ”Förr eller senare kommer jag att föreslå en elektrisk anläggning på 100 metersbanan för start och tidtagning. Troligen lätt utförbart och därigenom en given rättvis tidtagning.” Tanken är närmast svindlande, elektrisk tidtagning för löpgrenarna vid de olympiska spelen i Stockholm 1912! Den 3 maj 1911 behandlar tekniska kommittén frågan och beslutar sig ”för elektrisk signalering vid 100 meterslopp.”3 Leopold Englund tar på sig
220
att kontakta L.M. Ericsson eller annan lämplig entreprenör som kan ta fram den nödvändiga utrustningen. Englunds entusiasm för projektet går att utläsa i att han tillsammans med den olympiske sekreteraren Hellström en kort tid därefter avlägger ett besök på L.M. Ericssons Ingenjörsbyrå och där får demonstrerat ”en apparat för TIDTAGNING PÅ ELEKTRISK VÄG”. De versala bokstäverna i den skriftliga redogörelsen till byggnadskommittén om besöket, understryker det anmärkningsvärda för mätmetoden inom idrotten. Ingenjörerna på L.M. Ericsson har noga demonstrerat hur det hela skulle gå till. Hellström skriver att ”registreringsapparaten regleras av ett stort elektriskt väggur, som i tillförlitlighet torde mäta sig med Observatoriets”. Klockan kan hyras medan själva apparaten måste tillverkas. Hellström påpekar också att den elektriska tidtagningen är ”endast avsedd för de korta loppen”.4 Vid organisationskommitténs sammanträde den 27 juni finns på dagordningen en offert på 350 kronor från AB L.M. Ericsson. Företaget åtar sig att ”leverera den för anordnandet av elektrisk tidtagning i Stadion erforderliga materielen med undantag av den tillhörande klockan med sekundpendel, som kommer att utlånas och för vars uppsättning och nedtagning beräknas kr 40”. Tekniska kommittén har tillstyrkt inköpet och nu beslutar organisationskommittén ”att anskaffa de offererade apparaterna”. I offerten ingår även ”en kontaktanordning för slutande av tidstämpling vid målet” för 25 kronor. Att konstruktionen av denna anordning väcker en hel del huvudbry kan anas när Hellström den 18 juli skickar över en kopia på offerten från L.M. Ericsson till Englund och skriver: ”Jag har vid telefonsamtal idag med ingenjör Grabe erfaret, att någon metalltråd ingalunda är nödvändig, utan att vi vid målet kunna begagna oss av en tunn bomullstråd, som kommer
221
Jackson vinner 1 500 meter med betryggande marginal men för att avgöra kampen om silvret mellan Kiviat och Taber måste tävlingsledningen ingående granska målfotot.
XXVIII
”Får man springa med syrgastuber?” Maratonbanan svår att fastställa
På alla sydafrikanska löpares vägnar ber jag att reglerna som de strikt följt under träningen skall gälla, att tävlingsledningen tillåter varken föda eller dryck. Kapten Wetherells vädjan inför maratonloppet
Den klassiska Maratonporten på Stockholms Stadion.
Att banlägga ett olympiskt maratonlopp är ingen enkel uppgift. Till en början tänker sig friidrottskommittén en bana utan vändpunkt ”exempelvis på någon av Enköping-, Uppsala- eller Danderydsvägarna, i vilket fall starten skulle förläggas utom Stadion”. Det förs emellertid fram alternativa sträckningar, en triangelbana ”Stadion, Silverdal, Skälby, Järfälla, Spånga, Järva, Stadion skulle lämpa sig synnerligen väl för ändamålet.” Elis Juhlin och Sune Smedmark, som får i uppdrag av friidrottskommitténs arbetsutskott att komma in med förslag till lämplig bana har alltså flera alternativa sträckningar att undersöka.1 Vid sitt sammanträde den 18 mars 1911 uttalar friidrottskommittén sitt gillande för en ”omkretsbana” med start och mål på Stadion och tillstyrker en sådan sträckning av praktiska skäl. Den 22 april utses Thisell och Uggla att komplettera Smedmark och Juhlin, dessa herrar skall studera inkommande förslag till maratonbana.2 Att detta arbete inte är helt problemfritt tydliggörs av ett brev3 från Hellström till Uggla den 6 juli. Han hänvisar till marathonkommitténs uppdrag att se ut en lämplig sträckning och fortsätter: ”Vännen Thisell, som jag i
316
går stötte på i saken, har förklarat, att han ej får tillfälle hjälpa oss, vilket ju är beklagligt, då han ju annars skulle kunnat ställa sin automobil till förfogande. Hur tycker du vi bör göra för att få saken ordnad? Vi måste redan nu inspektera vägarna.” Dessa frågetecken rätas ut vid genomläsningen av Hellströms korta brev4 till Elis Juhlin, Sune Smedmark, Thisell, Uggla och Djurberg. Tisdagen den 8 augusti klockan 15 skall marathonkommittén träffas på det olympiska kansliet: ”Varefter gemensam automobilfärd företas i och för bestämmande av olympiska spelens marathonbana.” Vad denna rekognosceringsfärd i bil leder till avspeglas inte i protokollen, men utformningen av den olympiska maratonbanan drar ut på tiden. Den 30 september bordlägger friidrottskommittén ”bana för Marathonloppet” och när man den 27 november åter tar upp frågan skapas ingen större klarhet. Beslutet blir nämligen att om ”det visade sig omöjligt att få en godkänd triangel- eller omkretsbana, använda en bana med vändpunkt, samt att banan skulle snarast bestämmas.” Den 28 januari 1912, bara ett halvår före det olympiska maratonloppet närmar man sig ett definitivt avgörande om sträckningen. Friidrottskommittén uttalar nämligen då åsikten att ”begagna den vanliga Rotebrobanan”. Men hur skall målgång och start på Stadion utformas? Kristian Hellström lägger fram förslag: Loppet skall starta mitt framför kungliga läktaren varefter deltagare med innerbanan på vänster hand löper ut genom stora entrén vid Valhallavägen. Målgången sker genom samma entré med innerbanan på höger hand fram till kungliga läktaren, där målet är beläget5. Det ger en maratonbana på 40 200 meter. Först den 5 juni godkänner friidrottskommittén de förslag som ”chefen för marathonbanan”, intendent Djurberg, kommit med. Banan bestäms bli densamma som vid uttagningsloppet den 2 juni, dock med ett undantag: ”målet skulle förläggas mitt för kungliga läktaren”, i överensstämmelse med Hellströms förslag. Vändpunkten för banan förläggs intill Sollentuna kyrka med Tureberg och Stocksund som kontrollstationer på både ut- och inväg. Organisationskommittén informerar dessutom om att ordningschefen för loppet, regementsintendenten Nils Djurberg under loppet kommer att befinna sig i en bil, utrustad med en stor vit flagga. I bilen skall också en läkare medfölja och man anhåller nu om att också en polis skall stationeras i bilen. Ytterligare tre bilar kommer att placeras vid de tre läkarstationerna under loppet: Söderbrunn, Stocksund och Tureberg. Dessa tre bilar är ”olycksfallsautomobiler” och kommer att betecknas med Röda Korsets flagga.6 I ett brev7 från Axel Wahlstedt till friidrottskommittén berörs också läkarinsatsen. Doktor Wahlstedt tycker inte att det räcker med de ordinarie läkare som är stationerade för tävlingarna i Stadion utan föreslår fyra nya läkare och har också tagit fram sju namn som ”läkaradjutanter”. Det är alltså en massiv sjukvårdsorganisation som förbereds inför det krävande loppet. Samtliga löpare skall dagen före start genomgå läkarundersökning.
317
Den olympiska maratonbanan i Stockholm mäter bara 40 200 meter och benämns därför som kort i relation till distansens 42 195 meter. Stadion är start- och målplats, medan vändpunkten är placerad i Sollentuna.
USA:s Duke Pada Kahanamoku blir den mest omskrivne utländske simmaren i OS och simhopperskan Greta Johansson historisk som den första svenska OSguldmedaljösen.
tan av både över- och undersidan av foten.” Direkt i försöken på 100 meter fritt sätter Kahanamoku nytt världsrekord, 1.02 3/5. Men här kunde det tagit slut. Semifinalen skall nämligen simmas samma dag, men genom ett missförstånd uteblir de tre kvalificerade amerikanska simmarna. De har uppfattat det som om alla sju kvarvarande simmare är finalklara. De två semifinalerna simmas enligt programmet. Efteråt sammanträder den internationella juryn och slår fast att inget fel begåtts, men ändå ges de tre amerikanerna
428
chans att simma i ett särskilt lopp två dagar senare. Kahanamoku sätter på nytt världsrekord och även hans landsman Kenneth Huszagh kvalificerar sig till finalen, som Kahanamoku vinner. Vattenpoloturneringen innehåller några matcher som enligt pressomdömena når upp till skandalnivå. Det gäller inte minst semifinalmatchen mellan England och Sverige, där enligt samstämmiga rapporter den belgiske domaren van der Heyden med en rad märkliga domslut berövar Sverige en finalplats. Publikens reaktioner består inte bara av visslingar, även tillrop som ”ny domare” börjar höras. Några går till och med längre och ropar ”Doppa domaren”. Efter matchen får rättskiparen poliseskort ”ett långt stycke från tävlingsplatsen”. I bronsmatchen mellan Belgien och Österrike förlorar de belgiska spelarna ”alldeles besinningen”, den svenske domaren Erik Bergvall blir till och med angripen av en belgisk spelare. England vinner den våldsamma turneringen, medan Sverige lägger beslag på silvret. I simningarna får Sverige nöja sig med ett silver, Thor Henning på 400 meter bröst, men i simhopp har arrangörslandet stora framgångar. I raka hopp blir Greta Johansson historisk, den första svenska kvinnliga olympiska guldmedaljören och på herrsidan hoppar Erik Adlerz till sig två guld genom att vinna både raka hopp och varierande hopp.53 Idylliska Djurgårdsbrunnsviken som svenskt olympiskt guldvatten, det är inte många i dag som förknippar den miljön med de olympiska spelen i Stockholm.
429
Svensk medaljtrio i raka hopp. Fr.v. den olympiske mästaren Erik ”Loppan” Adlerz, Hjalmar Johansson (silver) och Johan Jansson (brons). Adlerz tar också hem OS-guldet i höga hopp (bilden).
Åke Jönssons arbete har mynnat ut i en unik bok på över 500 sidor som i ord och bild skildrar de femte olympiska spelen 1912 på ett sätt som det aldrig gjorts. Själva tävlingarna är inte det centrala i boken, fokus ligger i stället på förspelet, ansökan om att få arrangera OS till Centralföreningens byggande av Stadion, de ständiga ekonomiska svårigheterna och hur tävlingarna, såväl praktiskt som regelmässigt, organiserades samt hur man valde lämpliga tävlingsplatser och förberedde den svenska olympiatruppen. Boken innehåller förstås mycket ”Stockholmiana”. Inför den olympiska sommaren 1912 restes krav på en femdubblad vaktparad och polismästaren fick 55 nya polistjänster för att hantera en befarad invasion av internationella ficktjuvar. Författaren August Strindberg ville att Stadion även skulle omvandlas till en plats för kulturen. Med Vägledning till SOLSKENS-olympiaden har Åke Jönsson skapat ett standardverk som bjuder alla historie- och idrottsintresserade på kvalificerad nöjesläsning runt OS 1912.
SOLSKENS-olympiaden
Systematiskt har Åke Jönsson gått igenom över 20 hyllmeter olympiskt material, något som författaren beskriver så här: ”Genom att vända blad på blad, läsa och granska, dag efter dag, har de olympiska spelen i Stockholm 1912 gått att rekonstruera. I detalj på detalj har bilden växt fram av ett gigantiskt organisationsarbete, grundligt men också i många fall häpnadsväckande framsynt.”
Åke Jönsson
Under mer än tre år har författaren och historikern Åke Jönsson forskat i hur det gick till när Sverige fick de olympiska spelen 1912 och hur Stockholms Stadion kom till. Det var Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande (SCIF) med Viktor Balck i spetsen som genom ett intensivt ideellt arbete såg till att spelen hamnade i Stockholm och Sverige. Det var också SCIF som initierade och byggde den olympiska arenan – Stockholms Stadion.
Klockt Medi