9789100126438 by Smakprov Media AB

ELDVITTNET

Lars Kepler

Eldvittnet Kriminalroman

albert bonniers fรถrl ag

Av Lars Kepler har tidigare utgivits: Hypnotisören 2009 Paganinikontraktet 2010

”alla lögnare skola få sin del i den sjö som brinner med eld och svavel” upp 21: 8

Ett medium är en person som utger sig för att ha en paranormal begåvning, en förmåga att avläsa samband utanför den accepterade vetenskapens räckvidd. Vissa medier förmedlar kontakt med de döda vid spiritistiska seanser medan andra erbjuder vägledning via exempelvis tarotkort. Att försöka komma i kontakt med de döda genom ett medium går långt tillbaka i mänsklighetens historia. Redan tusen år före Kristus födelse försökte Israels kung Saul fråga den döde profeten Samuels ande om råd. I hela världen tar polisen hjälp av andliga medier och spiritister vid komplicerade fall. Det görs många gånger om året trots att det inte finns något enda dokumenterat fall där ett medium bidragit till en lösning.

Elisabet Grim är femtioett år och hennes hår är gråsprängt. Ögonen är glada och när hon ler syns det att den ena framtanden ligger lite framför den andra. Elisabet arbetar som sjuksköterska på Birgittagården, ett särskilt ungdomshem norr om Sundsvall. Gården är ett privat HVB-hem och tar emot åtta flickor mellan tolv och sjutton år enligt lagen om särskilda bestämmelser för vård av unga (LVU). Många av flickorna har med sig drogmissbruk när de kommer hit, nästan alla har självskadebeteende och ätstörningar och flera av dem är mycket våldsamma. Det finns egentligen inga alternativ till de slutna HVBhemmen med larmade dörrar, gallerförsedda fönster och slussar. Nästa instans är vanligtvis vuxenvärldens fängelser och psykiatriska tvångsvård, men Birgittagården hör till de få undantagen. Här erbjuder man plats för flickor som ska ledas tillbaka till öppenvård. På Birgittagården hamnar de snälla flickorna, brukar Elisabet säga. Hon tar den sista biten mörk choklad, stoppar den i munnen och känner sötman och den beska pirrningen under tungan. Långsamt börjar hennes axlar slappna av. Kvällen blev stökig. Ändå började dagen så bra. Lektioner på förmiddagen och lek och bad i sjön efter lunchen. Efter kvällsmaten åkte husmor hem och hon blev ensam på gården. 9

Nattpersonalen minskades fyra månader efter holdingbolaget Blanchefords uppköp av den vårdkoncern som Birgittagården tillhör. Eleverna skulle få titta på teve till tio. Själv satt hon på sjuksköterskeexpeditionen och försökte hinna ifatt med alla personliga omdömen när hon hörde arga skrik. Hon skyndade till teverummet och fick se att Miranda gav sig på lilla Tuula. Hon skrek att Tuula var en fitta och en hora och slet ner henne från soffan och sparkade henne i ryggen. Elisabet börjar bli van vid Mirandas våldsamhet. Hon rusade in och drog undan henne från Tuula, fick ett slag på kinden och blev tvungen att ryta till mot Miranda om oacceptabelt beteende. Utan diskussion förde hon med sig Miranda till avvisiteringen och sedan isoleringsrummet i korridoren. Elisabet sa god natt, men Miranda svarade inte. Hon satt bara i sängen med blicken i golvet och log för sig själv när Elisabet stängde och låste dörren. Den nya flickan Vicky Bennet hade egentligen tid för sitt kvällssamtal, men det hanns inte med på grund av konflikten mellan Miranda och Tuula. Vicky påpekade försiktigt att det var hennes tur att ha eget samtal, och när det sköts upp blev hon ledsen, slog sönder en tekopp, tog en skärva och skar sig själv på magen och över handlederna. När Elisabet kom in satt Vicky med båda händerna för ansiktet och blod rinnande nedför underarmarna. Elisabet tvättade de ytliga såren, satte på ett plåster på magen, lindade hennes händer med gasbindor, tröstade henne och kallade henne ”lilla gumman” tills hon såg ett litet leende. För tredje natten i rad gav hon flickan tio milligram Sonata så att hon skulle kunna somna.

Nu sover alla elever och det är tyst på Birgittagården. En lampa är tänd i expeditionens fönster och får världen utanför att framstå som ogenomträngligt svart. Med en djup rynka i pannan sitter Elisabet framför datorn och skriver ner kvällens händelser i journalen. Klockan närmar sig tolv och hon inser att hon inte ens har hunnit ta sin kvällstablett. Sitt lilla knark, som hon brukar skoja om. Journätter och uppslitande dagar har förstört hennes sömn. Hon brukar ta tio milligram Stilnoct klockan tio för att kunna somna vid elva och sedan få några timmars vila. Septembermörkret har slutit sig runt skogen, men fortfarande kan man se att Himmelsjöns släta yta lyser som pärlemor. Äntligen kan hon stänga av datorn och ta sin tablett. Hon drar koftan om sig och tänker att det skulle vara gott med ett glas rött vin. Hon längtar efter att sitta i sin säng med en bok och ett glas vin, läsa och småprata med Daniel. Men i natt har hon jour och ska sova i övernattningsrummet. Hon rycker till när Buster plötsligt börjar skälla ute på gården. Han skäller så uppjagat att hon ryser över armarna. Klockan är mycket, hon borde redan ha lagt sig. Hon brukar sova vid den här tiden. När datorn slocknar blir rummet mörkt. Allt är med ens oerhört tyst. Elisabet blir medveten om de ljud hon själv åstadkommer. Hur kontorsstolens gasfjädring pyser när hon reser sig, hur golvtiljorna knarrar under hennes fötter när hon går fram till fönstret. Hon försöker se ut, men mörkret återspeglar 11

bara hennes eget ansikte, expeditionen med datorn och telefonen, väggarna med sina schablonmålade mönster i gult och grönt. Plötsligt ser hon hur dörren glider upp en aning bakom hennes rygg. Hennes hjärta börjar slå snabbare. Dörren stod på glänt, men är nu halvöppen. Det måste vara draget, försöker hon intala sig. Kakelugnen i matsalen suger åt sig stora mängder luft. Elisabet känner en underlig oro inombords, en rädsla börjar krypa i hennes ådror. Hon törs inte vända sig om, stirrar bara in i den mörka fönsterrutan på avspeglingen av dörren bakom hennes rygg. Hon lyssnar på tystnaden, på datorn som fortfarande tickar. I ett försök att skaka av sig obehaget sträcker hon fram handen, släcker lampan i fönstret och vänder sig runt. Nu är dörren vidöppen. Hon ryser från nacken och ner längs ryggen. Det lyser i taket i korridoren fram till matsalen och elevrummen. Hon lämnar expeditionen och tänker att hon ska kontrollera att luckorna till kakelugnen är stängda när hon plötsligt hör en viskning från elevrummen.

Elisabet står stilla med blicken in i korridoren och lyssnar. Först hörs ingenting, sedan kan hon ana det igen. En liten viskning, så skir att den knappt går att uppfatta. – Det är din tur att blunda, viskar någon. Elisabet står alldeles stilla och tittar in i mörkret, blinkar gång på gång, men kan inte urskilja några gestalter. Hon hinner precis tänka att det är någon av flickorna som talar i sömnen när ett underligt ljud hörs. Som om någon släppte en övermogen persika till golvet. Och så en till frukt. Tung och blöt. Ett bordsben skrapar mot golvet och sedan faller ytterligare två persikor i golvet. Elisabet anar en rörelse i ögonvrån. En skugga som glider förbi. Hon vänder sig om och ser att dörren till matsalen långsamt sluter sig. – Vänta, säger hon trots att hon anar att det bara är vinddraget igen. Hon skyndar fram, tar tag i dörrhandtaget och känner ett konstigt motstånd. En liten dragkamp uppstår innan dörren bara glider upp. Elisabet går in i matsalen. Hon är vaksam och försöker överblicka rummet. Det repade matbordet glänser svagt. Försiktigt fortsätter hon fram mot kakelugnen, ser sina egna rörelser blänka i de stängda mässingsluckorna. Värme utgår från de upphettade rökkanalerna. Plötsligt rasslar det och knackar till bakom luckorna. Hon tar ett steg bakåt och stöter till en stol. 13

Det var bara den glödande veden som föll ihop och slog mot luckornas insida. Rummet är helt tomt. Hon drar efter andan, lämnar matsalen, stänger dörren och börjar gå tillbaka till gången mot sitt övernattningsrum, men stannar igen och lyssnar. Ingenting hörs från flickornas avdelning. Syrliga dofter flyter genom luften, ångande metalliska. Blicken letar efter rörelser i den mörka korridoren, men allt är stilla. Ändå dras hon ditåt. Mot raden av olåsta dörrar. Vissa tycks stå på glänt, medan andra är stängda. På höger sida av korridoren ligger toaletterna och sedan en alkov med den låsta dörren till isoleringen där Miranda sover. Dörrögat glimmar svagt. Elisabet stannar och håller andan. En ljus röst viskar någonting i ett rum, men tystnar tvärt när Elisabet fortsätter framåt. – Var tysta nu, säger hon rakt ut i luften. Hjärtat börjar slå hårdare när det hörs en serie snabba dunsar. Det är svårt att lokalisera ljudet, men det låter som om Miranda ligger i sängen och sparkar med sina nakna fötter mot väggen. Elisabet tänker att hon ska gå fram och titta på henne i dörrögat när hon ser att det står någon i den mörka alkoven. Det är en människa. Hon flämtar till och börjar gå baklänges, med en drömsk, vattentung känsla i kroppen. Hon förstår omedelbart hur farlig situationen är, men rädslan gör henne långsam. Först när korridorens golv knakar till kommer impulsen att fly för sitt liv. Gestalten i mörkret rör sig plötsligt snabbt. Hon vänder sig runt, börjar springa, hör stegen bakom sig, halkar på trasmattan, stöter axeln mot väggen och fortsätter framåt. En mjuk röst uppmanar henne att stanna, men hon stannar inte, hon springer, kastar sig fram genom gången. 14

Dörrarna slår upp och studsar tillbaka. I panik rusar hon förbi rummet för avvisitering, tar stöd mot väggarna. Tavlan med FN:s barnkonvention lossnar från kroken och slår i golvet. Hon når ytterdörren, famlar med handtaget, stöter upp dörren och springer ut i den svala nattluften, men halkar på förstutrappan. Hon faller på höften och får ena benet under sig. Det gör så ont i ankeln att hon skriker rakt ut. Hon hasar ner på marken, hör tunga steg i tamburen, kryper en bit, tappar sina inneskor och kommer kvidande upp.

Hunden skäller mot henne, springer runt, flåsar och gnyr. Elisabet fortsätter haltande bort från huset och över den mörka grusplanen. Hunden skäller igen, uppjagat och brutet. Elisabet vet att hon inte kommer att kunna ta sig fram i skogen, det är långt till närmsta gård – en halvtimmes bilfärd. Det finns ingenstans att ta vägen. Hon blickar runt i mörkret och smyger in bakom torkhuset. Hon når fram till brygghuset, öppnar med skakande händer, tar sig in och drar försiktigt igen dörren. Flämtande sjunker hon ner på golvet och letar fram telefonen. – Åh Gud, åh Gud … Elisabets händer darrar så mycket att hon tappar den i golvet. Baksidan öppnas och batteriet åker ut. Hon börjar plocka upp delarna när hon hör de krasande stegen över grusplanen. Hon håller andan. Pulsen dånar i hennes kropp. Det susar i öronen. Hon försöker se något genom det låga fönstret. Hunden skäller precis utanför. Buster har följt efter henne hit. Han krafsar på dörren och gnäller uppjagat. Hon kryper längre in i hörnet bredvid den murade eldstaden, försöker andas tyst, gömmer sig längst in bakom vedkorgen och petar sedan det platta batteriet på plats i telefonen. Elisabet skriker rakt ut när dörren till brygghuset öppnas. I panik hasar hon undan utmed väggen, men kommer ingen vart. Hon ser stövlarna, den skuggade gestalten och sedan det 16

hemska ansiktet och hammaren i handen, den mörka glansen och tyngden. Hon nickar, lyssnar till rösten och håller för sitt ansikte. Skuggan tvekar, men rinner sedan fram över golvet, trycker ner henne på golvet med foten och slår hårt. Det bränner till i pannan strax över hårfästet. Synen försvinner helt. Det gör fruktansvärt ont, men samtidigt känner hon tydligt hur det varma blodet rinner över öronen och ner kring halsen som en smekning. Nästa slag träffar på samma ställe, huvudet gungar till och det enda hon förnimmer är hur syre dras ner i lungorna. Förvirrat tänker hon att luften är underbart söt och sedan förlorar hon medvetandet. Elisabet känner inte resten av slagen och hur kroppen rister av dem. Hon märker inte hur nycklarna till expeditionen och isoleringen tas från hennes ficka och hon märker inte hur hon blir liggande på golvet och hur hunden sedan slinker in i brygghuset och lapar blod från hennes krossade huvud medan livet långsamt lämnar henne.

Någon har glömt ett stort rött äpple på bordet. Det blänker och ser helt underbart ut. Hon tänker att hon ska äta upp det och sedan bara låtsas som ingenting. Bara skita i frågorna, inte höra tjatet, bara sitta där och se sur ut. Hon sträcker sig fram, men när hon äntligen håller äpplet i sin hand känner hon att det är helt ruttet. Fingrarna sjunker rakt in i det kalla och blöta. Nina Molander vaknar av att hon rycker åt sig handen. Det är mitt i natten. Hon ligger i sin säng. Det enda som hörs är hundens skall ute på gården. Den nya medicinen väcker henne på nätterna. Hon måste gå upp och kissa. Vaderna och fötterna svullnar, men hon behöver medicinen, annars blir alla tankar mörka, hon slutar bry sig och orkar ingenting annat än att ligga och blunda. Hon tänker att hon skulle behöva lite ljus, något att se fram emot. Inte bara döden, inte bara tankar på döden. Nina viker undan täcket, sätter ner fötterna på det varma trägolvet och lämnar sin säng. Hon är femton år och har rakt, blont hår. Hon är kraftigt byggd med breda höfter och stora bröst. Det vita nattlinnet av flanell spänner över magen. Ungdomshemmet är stilla och korridoren vilar i det gröna skenet från skylten som markerar nödutgången. Konstiga viskningar hörs bakom en dörr och Nina tänker att de andra eleverna har en fest, men att ingen ens har frågat om hon ville vara med. Det vill jag inte heller, tänker hon. 18

En doft av utbrunnen eld ligger i luften. Hunden börjar skälla igen. Golvet är kallare i korridoren. Hon bryr sig inte om att gå tyst. Hon har lust att slå igen dörren till toaletten, flera gånger. Hon skiter i att Almira blir arg, att hon kastar saker i ryggen på en. De gamla tiljorna knakar svagt. Nina fortsätter mot toaletterna, men stannar när hon känner något blött under höger fot. En mörk pöl söker sig ut under dörren till isoleringsrummet där Miranda sover. Nina står först bara stilla, vet inte vad hon ska göra, men så ser hon att nyckeln sitter i låset. Det är underligt. Hon sträcker fram handen mot det blanka handtaget, öppnar dörren, går in och tänder lampan. Det är blod överallt – det droppar, blänker och rinner. Miranda ligger på sängen. Nina tar några steg bakåt, märker inte att hon kissar på sig. Hon stöder ena handen mot väggen, ser de blodiga skoavtrycken på golvet och tror att hon ska svimma. Hon vänder sig om, är ute i korridoren, öppnar dörren till rummet intill, tänder taklampan och går rakt in och ruskar Carolines axel. – Miranda är skadad, viskar hon. Jag tror att hon är skadad. – Vad gör du i mitt rum? frågar Caroline och sätter sig upp i sängen. Vad fan är klockan egentligen? – Det är blod på golvet, skriker Nina. – Lugna ner dig.

Nina andas alldeles för snabbt, hon ser in i Carolines ögon, måste få henne att förstå, men är samtidigt förvånad över sin egen röst, att hon vågar skrika mitt i natten. – Det är blod överallt! – Tyst med dig, väser Caroline och lämnar sängen. Ninas rop har väckt de andra, röster hörs redan från rummen. – Kom och titta, säger Nina och river sig ångestfyllt på armarna. Miranda ser konstig ut, du måste titta på henne, du måste … – Kan du lugna ner dig? Jag ska titta, men jag är säker på att … Ett skrik hörs från korridoren. Det kommer från lilla Tuula. Caroline skyndar ut. Tuula stirrar in i isoleringsrummet. Hennes ögon är uppspärrade. Indie kommer ut i korridoren och kliar sig i ena armhålan. Caroline drar med sig Tuula därifrån, men hinner se blodet på väggarna och Mirandas vita kropp. Hennes hjärta slår snabbt. Hon ställer sig i vägen för Indie, tänker att ingen av dem behöver se fler självmord. – Det har hänt en olycka, förklarar hon fort. Kan du ta med alla till matsalen, Indie? – Är det någonting med Miranda? frågar Indie. – Ja, vi måste väcka Elisabet. Lu Chu och Almira kommer ut från samma rum. Lu Chu har bara ett par pyjamasbyxor på sig och Almira har svept in sig i täcket. – Gå till matsalen, säger Indie. 20

– Får jag tvätta ansiktet först? frågar Lu Chu. – Ta med Tuula. – Vad fan är det som händer? frågar Almira. – Vi vet inte, svarar Caroline kort. Medan Indie försöker få med sig alla till matsalen skyndar sig Caroline genom gången till personalens övernattningsrum. Hon vet att Elisabet tar sömnmedicin och aldrig hör när någon av flickorna är uppe och springer. Caroline bultar på dörren så hårt hon kan. – Elisabet, du måste vakna, ropar hon. Ingenting händer. Det hörs inte ett ljud. Caroline fortsätter förbi avvisiteringen och fram till sjuk sköterskeexpeditionen. Dörren står öppen och hon går bara rakt fram, tar telefonen och ringer upp Daniel, den första person hon kommer att tänka på. Det knastrar över linjen. Indie och Nina kommer in på expeditionen. Nina är vit om läpparna, rör sig kantigt och skakar i kroppen. – Vänta i matsalen, säger Caroline kort. – Men blodet? Såg du blodet? skriker Nina och river upp ett sår på sin högra underarm. – Daniel Grim, svarar en trött röst i telefon. – Det är jag, Caroline, det har hänt en olycka här och Elisabet vaknar inte, jag kan inte väcka Elisabet, så jag ringde dig, jag vet inte vad vi ska göra. – Jag har blod på fötterna, skriker Nina. Jag har blod på fötterna … – Ta det lugnt, skriker Indie och försöker dra med sig Nina. – Vad är det som händer? frågar Daniel med en röst som plötsligt är både vaken och samlad. – Miranda är i cellen, men det är fullt med blod, svarar Caroline och sväljer hårt. Jag vet inte vad vi ska … – Är hon allvarligt skadad? frågar han. 21

– Ja, jag tror … eller jag … – Caroline, avbryter Daniel. Jag ringer efter en ambulans och så … – Men vad ska jag göra? Vad ska jag … – Se efter om Miranda behöver hjälp och försök att väcka Elisabet, svarar Daniel.