9789185873975

berlin

Berlin

En stads historia Folke Schimanski

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se © Historiska Media och Folke Schimanski 2010 Faktagranskning: Jan Peters Sättning: Stilbildarna i Mölle/Frederic Täckström, sbmolle.com Omslag: Lönegård & Co Omslagsbild: Brandenburger Tor. Den klassicistiska porten, krönt av ett fyrspann, är ett verk från 1788–1791 av arkitekten C.G. Langhaus.

(Foto: IBL Bildbyrå) Tryck: ScandBook, Falun 2010 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-85873-97-5

Innehåll Inledning

7

Hur börjar Berlin?

11

Det protestantiska Berlin

23

Preusserkungarnas Berlin

37

Athen vid floden Spree

63

Spree-Kartago

105

Härliga tider

129

Det gyllene tjugotalet

167

Berlins dubbla förstörelse

213

Timmen noll

269

Delningens tid

309

Berlinrepubliken

339

Berlin i årtal

367

Litteratur i urval

371

Bildkällor

376

Personregister

377

Del av East Side Gallery n채ra Oberbaum-bron i Berlin.

Inledning jag föddes i berlin 1936, två månader före de olympiska spelen, som barn till en tysk far och en svensk mor. Naturligtvis känner jag mig lite som berlinare. Dock måste jag konstatera att min födelsestad Berlin inte är någon särskilt vacker stad, Wien och Stockholm är enligt min mening vackrare.

Berlin, från början en dubbelstad, grundades på sank- och sandmark i ett inte särdeles gästvänligt område med råkalla vintrar och varma, fuktiga somrar. Man kan undra varför det vuxit fram en jättestad just här.

Och varför så många avgudat och ännu avgudar staden. Det kan ta tid innan man uppskattar dess förtjänster, dess inre värden, och egentligen hävdar sig Berlin gentemot andra huvudstäder först när man fördjupar sig i dess fängslande historia.

Det som kännetecknar Berlin är en ständigt fortskridande förändringsprocess, inte organisk utan snarare med brutala ryck. Förvandlingen som följde på murens fall 1989 är ett av flera ryck. Staden förstördes under andra världskriget, sjuttio procent av husbeståndet var skadat. Det är chockerande att se flygfilmernas svepande bilder över ruinlandskapet i maj 1945. Men till skillnad från i Tokyo, som drabbades av än värre bombardemang under andra världskriget, stod de flesta husen kvar, åtminstone fasaderna. När jag var liten växte jag upp med de här fasaderna, men efter kriget fylldes de igen med nytt innanmäte.

Visserligen såg Brandenburger Tor och Riksdagshuset ut som om de skulle kunna falla ihop när som helst. Men Berlin 1945 var inte ett kalhygge, utan stora delar kunde byggas upp igen. Ändå har staden fläckvis, som vid Potsdamer Platz eller den täta bebyggelsen kring det enorma tvtornet, raderats ut. Men det beror på brist på tid, vilja och pengar samt brist på historisk pietet hos de styrande. Ett världskänt exempel på allt detta var rivningen av det stora stadsslottet 1950.

7

berlin

Det har skrivits – sammantaget i ett större historiskt perspektiv – att andelen förstörelse under andra världskriget inte var så omfattande som man tror. Under senare hälften av 1800-talet revs en hel del gammal bebyggelse vid Unter den Linden, och de som ville bevara den klagade.

Det var under den så kallade grundartiden, då de nya industrikapitalisterna satte sitt fotavtryck. Det var då det rastlösa Berlin, det ohistoriska, tog sin början. Under 1920-talet kallades Berlin ”den snabba staden”, en känd schlager hette ”Inte tid, inte tid, inte tid!” I dag har Berlin funnit sin gamla roll igen, det byggs, det tänks, det planeras och kreeras, med den skillnaden att man gärna försöker kopiera det gamla bredvid det supermoderna. Detta innebär att man ofta söker sig tillbaka till den historiserande stilen under kejsartiden som inte var så smakfull – en märklig form av nostalgi, men nostalgikänslor kan riktas mot de mest märkliga objekt. Å andra sidan är Berlin ingen särskilt gammal stad, så man får hålla till godo med det som bjuds. Men visst är det lite frustrerande att ofta behöva skriva att byggnad efter byggnad raderats ut under andra världskriget och beskriva sevärdheter som inte längre finns!

Vad jag vill med denna bok? Viktigast för mig har varit att visa att det existerar en tidigare historia än den från det nazistiska maktövertagandet 1933, som det ju alltid mals om i tidningar och tv-program med exakt samma formuleringar. Jag vill dessutom visa att Berlin är ett stadslandskap, det finns åtskilligt mer att titta på och begrunda – i norr, i syd, i öst och i väst – än vad vi ser längs med det långa väst–öststråket från Kurfürstendamm via Brandenburger Tor till Karl-MarxAllee. Någon läsare kommer säkert att finna att jag missat något som just hon eller han tycker är en oumbärlig del av Berlins historia. Men så är det med de flesta böcker av det här slaget. Särskilt det mångfasetterade 1920-talet är en besvärlig period. Å andra sidan lär nog den läsare som inte redan känner till det mesta om Berlin bli överväldigad av mängden fakta och namn på platser och personer. Men man behöver ju inte lägga allt på minnet. Jag har ändå valt att göra så för att den intresserade lättare ska kunna fortsätta forska om så att säga sitt eget Berlin. I dag finns mycket av det jag berättar om tillgängligt i form av musik, spelfilmssekvenser och avsnitt ur dokumentärer på Wikipedia 8

inledning

och YouTube – åtminstone så länge inte upphovsrättsivrarna spolierar den kanalen.

Jag ska be att få tacka två emeriterade professorer: historikern vid Potsdams universitet Jan Peters, för en grundlig fackgranskning, och likaså pedagogen Daniel Kallós vid Umeå universitet, eminent kännare av 1920-talets kulturhistoria i Berlin, som gett mig värdefulla sakuppgifter. Min son Johan har noggrant gått igenom texten och gjort värdefulla påpekanden som jag är tacksam för. Sist men inte minst vill jag tacka min livskamrat Vivi som med rödpennan i högsta hugg nagelfarit mina språkliga grodor och oklarheter.

Ramlösa, med utsikt mot kontinenten, 2010 Folke Schimanski

9

Karta รถver Berlin och Kรถlln av Johann Gregor Meinhardt. Kopparstick frรฅn cirka 1650.

Hur börjar Berlin? vilket berlin menar vi när vi söker efter Berlins ursprung? Vill man hårdra frågan blir staden ett mångtydigt begrepp. I inledningen talar jag om en dubbel stad. Det vi i dag kallar Berlin uppstod under medeltiden genom en sammanslagning av Berlin på den högra sidan av floden Spree och Kölln på en ö i Spree. Och under en stor del av 1900talet var Berlin på nytt uppdelat i två delar, eller versioner, dels en västtysk delstat i västra Berlin, dels huvudstaden för DDR, som innefattade den historiska stadskärnan och östra Berlin.

Namnet Berlin skiftar även genom tiderna så att säga kvantitativt.

Berlinare som inte bodde i själva centrum sade förr: ”I dag ska vi åka till Berlin.” Det gjorde man även sedan Berlin blivit Storberlin, vilket skedde 1920 genom en sammanslagning av inte mindre än 96 lokala enheter, varav 7 städer. Fast de som bodde inom Gross-Berlin identifierade sig långt in på 1900-talet med sitt omedelbara grannskap, i Berlin kallat Kiez.

Stadens namn har dessutom gått på export genom de interkontinentala folkvandringarna. I USA finns över trettio orter med namnet Berlin.

Ytterligare fyra Berlin återfinns i Sydafrika och Sydamerika, bland annat en liten gudsförgäten by i Colombias bergstrakter.

Uppkomsten av namnet Berlin är oklar. En näraliggande tolkning är att Berlin betyder Bärlein, liten björn alltså, men det finns inget som helst vetenskapligt stöd för detta. En mera accepterad uppfattning är att staden fick sitt namn av en mäktig 1100-talsgreve, Albrecht der Bär.

Det är denne härskare av ätten askanierna som knyts till det slutgiltiga fördrivandet av slaverna ur nuvarande östra Tyskland, där de hade slagit sig ned under 700-talet. Efter fördrivningen grundade Albrecht ett rike som man ännu i dag kallar Mark (gränstrakt) Brandenburg. Han utropade sig då till markgreve av Brandenburg.

Men historiker av facket betvivlar detta, för när Albrecht levde kall11

berlin

lades han nämligen inte ”Björnen”. Berlin kan i stället tänkas vara ett äldre, slaviskt namn. Det finns många slaviska ortnamn i regionen som har ändelsen -in, -itz eller -ow, alla slaviska. Det slaviska ordelementet ”brl” betyder sumpmark, något som länge präglat området där staden ligger i dag.

Trots namnets dunkla historia är Berlins stadsvapen en björn. Från och med 1280 års stadssigill förekommer nallen ständigt i olika vapenversioner. En flagga med detta djur i svart, vitt och rött hissades för första gången på Berlins rådhus 1913. Stadsvapnen kan ha en eller två björnar, ibland i sällskap med en röd örn, en symbol för den brandenburgske markgrevens härskarmakt, som även ingår i den omkringliggande delstaten Brandenburgs vapen. (Markgreve var en titel mitt emellan greve och hertig.) Troligast rör det sig om ett ”talande vapen”, vilket betyder att björnen tillkom därför att första stavelsen i namnet leder tankarna till djuret.

Björnen har blivit en väldigt omhuldad symbol, kanske är det den mest kända stadssymbolen i världen. Ett exempel är Guldbjörnen, som delas ut vid Berlins årliga filmfestivaler. Kort före andra världskriget skapades en liten björnpark invid Märkisches Museum, ett ganska torftigt 1800-talsmuseum som visar stadens och Brandenburgs historia. Parken överlevde förstås inte kriget men återupplivades 1949 med en ny levande björn, vilket också är unikt. Fast särskilt uppbyggligt är det inte. Den björn som jag såg vid mitt enda hittillsvarande besök såg mycket bedrövad ut, som om han symboliserade staden Berlins traumatiska historia. Jag undrar vad Berlins djurskyddsförening anser om saken.

Det finns dock en förening kallad Berlinbjörnens vänner, som följer björnens öde med stort intresse. Det råder överhuvudtaget en nallefixering i Berlin. Tänk bara på all uppmärksamhet kring den föräldralösa isbjörnsungen Knut på Berlins zoo, som blev så betittad innan han snabbt växte till sig. Självfallet heter Berlins unga ishockeylag Die Eisbären, Isbjörnarna, och turisterna kan köpa Berlinnallar i alla möjliga skepnader och storlekar.

Lika ouppklarad som namnet är frågan om när Berlin fick sina stadsrättigheter. Det finns ingen tydlig urkund för detta. Bara ett dokument – som märkligt nog bevaras i den lilla staden Brandenburgs domkyrko12

hur börjar berlin?

museum och som handlar om vem som ska få uppbära tionde – ger en indikation om att staden, närmare bestämt Kölln, existerade 1237. Det är det äldsta beviset på stadens existens.

Fast det får man väl lov att revidera numera. År 2008 meddelade nämligen arkeologer att de hittat lämningar i form av ett skelett och en ekbalk, vilket tyder på att det existerade en boplats redan flera decennier före det dittills accepterade jubileumsårtalet, ja, kanske redan i slutet av 1100-talet. Fyndet gjordes i samband med en omfattande utgrävning på platsen för den rivna Petrikyrkan i den del av det förenade Berlin som då hette Kölln och som i dag ligger djupt inne i centrum. ”Överhuvudtaget är jag av den uppfattningen, att en sak bara förtjänar att tas upp i den mån den är värd att hålla i minnet. Av det skälet har jag snabbt avhandlat de första furstarna, som bjuder lite av intresse.

Det är med historiska verk som med vattenströmmar, som först har någon betydelse när de är farbara”, skriver 1700-talskungen Fredrik II av Preussen i en historik om Preussen och dess förhistoria. Jag håller med, så med några tänkvärda undantag ska jag inte plåga läsaren alltför länge med Berlins medeltid, som jämfört med senare perioder endast ”bjuder lite av intresse”.

Embryot till vad som skulle bli kurfurstendömet Brandenburg, sedan kungadömet Preussen och därefter kejsardömet Tyskland var det beskedliga biskopsdömet Brandenburg, som styrdes av de askaniska furstarna sedan 1157. De residerade inte i Berlin utan i den lilla staden Brandenburg som med sin borg och sin domkyrka ligger 55 kilometer väster om dagens Berlin. Härifrån utvidgade de sin domän åt alla väderstreck, från Stendal i väst till Küstrin i öst. År 1450 utsåg en annan fursteätt, Hohenzollerna, Berlin-Kölln till sin residensstad.

Fram till dess arbetade en rad ekonomiska faktorer för Berlin. Liksom många andra städer tycks staden ha uppstått som ett centrum för köpmän och hantverkare. Egentligen var städerna Spandau i väst och Köpenick i öst först på plan, men Berlin trängde undan dem genom sitt fördelaktiga läge som en skärningspunkt för talrika trafikleder till lands och på vattnet. Som nämnts var Berlin en dubbelstad vid Sprees utlopp i floden Havel. År 1307 bildade de båda städerna en union för att bättre kunna hävda sig mot markgreven av Brandenburg. I det gemensamma 13

berlin

rådhuset satt tolv rådmän från Berlin och sex från Kölln. Inåt förde städerna egen bokhållning och behöll sina egna förvaltningar, men utåt bildade de en enhet.

Det bedrevs faktiskt omfattande skeppsfart på medeltiden i detta område. Från Berlin skeppades råg och ekvirke, medan berlinarna ville ha tyger från Flandern och sill och andra fisksorter från Östersjöområdet. Från öst importerade de skinn och pälsar. Öl, humle och vin var också begärliga artiklar, fastän berlinarna själva bryggde öl och till och med odlade vin. Visserligen dominerade ölet, både som kall och varm dryck, men 1565 fanns inte mindre än 70 vinberg och 26 vingårdar i Berlin, bland annat på Prenzlauer Bergs sluttningar.

Den äldsta kända stadsplanen av byggmästaren Johann Gregor Memhardt, daterad 1650, ger en ungefärlig bild av den medeltida staden. Kartan visar ett Berlin på 88 hektar, vilket motsvarar en tusendel av 1920 års Stor-Berlin. Naturligtvis har staden ändrats och utvidgats åtskilliga gånger under de drygt fyra sekler som förflutit innan Memhardt skred till verket, men stadsmuren från 1300-talet, som nådde en höjd av sju meter och en tjocklek av upp till två meter, fanns ännu kvar då kartan ritades. Den mur som byggdes av Ulbrichtregimen 1961 hade faktiskt inte samma imponerande mått! Man kan än i dag betrakta en liten del av den medeltida muren vid Waisenstrasse i Berlins historiska centrum.

De första husen byggdes kring Gamla torget, där sedan den mäktiga Nikolaikyrkan skulle komma att höja sig över hustaken. Nikolaus var köpmännens skyddshelgon, och ända in på 1700-talet tjänade kyrkogården som begravningsplats för förnäma borgare. I närheten, tror man, fanns en gång det första rådhuset i Berlin, under vars torn också stadens fängelse låg. Domar i det medeltida Tyskland fälldes i en byggnad, Gerichtslaube, som var öppen åt tre håll så att alla stadens borgare kunde följa rättegångarna – namnet betyder ordagrant domstolsberså. På en konsol på en av pelarna vid ingången vilade en så kallad kaak, det vill säga en sorts fågel med åsneöron och grinande människoanlete. Under den här figuren kedjades missdådarna till skampålen, varefter pöbeln kunde spotta och sparka på dem bäst de ville. En annan betydelsefull byggnad för den tiden var gråbrödraklostret, som har sitt namn av franciskanmunkarna som var klädda i grått. Eftersom franciskanerna är tig14

hur börjar berlin?

garmunkar vittnar klostret om att stadens borgare hade råd att ge gåvor.

Det medeltida Berlin tycks ha varit en välmående stad.

Ingen av de byggnader jag nämnt hittills blev förskonad av andra världskriget. Tornet till Petrikyrkan i Kölln, som uppkallades efter fiskarnas skyddshelgon, besattes av fanatiska SS-skyttar i slutstriden om Berlin 1945. När ryssarna gick till angrepp öppnade soldaterna eld, varpå kyrkan förstås blev demolerad när ryssarna sköt tillbaka. Vad som blev kvar av den jämnades med marken under 1960-talet, vilket ju hade den fördelen att området där den legat blev ett intressant grävområde för arkeologer. Nikolaikyrkan blev också förstörd men rekonstruerades sorgfälligt både utanpå och inuti under en mera historievänlig DDR-tid och stod färdig lagom till Berlins 750-årsminne 1987.

Franciskanklostret förstördes helt och revs efter kriget. Klosterkyrkan blev en ruin och är så än i dag, men används för utställningar. Det är den äldsta byggnaden i Berlin. Gerichtslaube har i dag en trevligare funktion än under medeltiden. Det är namnet på en pittoresk krog vid Poststrasse i närheten av den plats där den medeltida byggnaden låg. I restaurangen serveras genuint berlinska rätter som fläsklägg med ärtpuré och rödgröt med vaniljsås. För att erinra om byggnadens ursprungsfunktion kan man på den rekonstruerade byggnadens yttervägg se en skulptur av en kaak.

Ytterligare en känd gammal restaurang som ligger vid Waisenstrasse är Zur letzten Instanz (Sista instansen), och även det namnet har en rättslig anknytning. På platsen har det bedrivits krogverksamhet sedan 1621, men sitt namn fick krogen först 1924.

Däremot klarade sig Mariakyrkan undan utan större skador. Det är den tredje äldsta medeltidskyrkan i det äldsta Berlin och kan skönjas i urkunderna från och med 1294. I dag ser den inte särskilt anslående ut i sitt grannskap av stora moderna huskroppar. Som en sorts kompensation kan du ta ett foto av kyrkan direkt framför Sankt Walter-tornet, en skämtsam benämning på det drygt tre hundra meter höga tv-tornet som byggdes i närheten under DDR-tiden, så att teletornet ser ut att förlänga Mariakyrkans torn. (Namnet Sankt Walter anspelar på den förste DDRdiktatorn Walter Ulbricht och hänger samman med ljusfenomenet att det bildas ett kors på himlen när solen lyser på tornet.)

En sevärdhet i kyrkan är den äldsta framställningen i Tyskland av 15

berlin

den makabra dödsdansen, ett motiv som påminner oss om ”den väg vi alla skola vandra”. Målningen är daterad till kring 1470 och visar andliga och världsliga stadspotentater som skrider fram i dans med var sin dödsgestalt. Naturligtvis behöll inte någon av de medeltida kyrkorna sin ursprungliga form, de härjades av brand och byggdes om under århundradenas lopp innan det stora dråpslaget följde under andra världskriget.

Vad den medeltida bebyggelsen i övrigt angår bestod den mestadels av tätt liggande bostadshus med gavlarna utåt gatan. Husen hade ofta halmtak och blev lätt offer för härjande bränder. Av den bebyggelsen ser man i dag inga spår ovan markytan.

Redan 1290 fanns det judar i Berlin. Eftersom det var förbjudet för de kristna att ta ut hög ränta var judarna de enda som kunde bedriva penningaffärer, vilket var nödvändigt för handeln. De skyddades genom privilegier både av den tyske kejsaren och av påven, men det var privilegier som de var tvungna att betala höga avgifter för. De var också tvungna att klä sig på ett igenkännbart sätt och tvingades bland annat bära en spetsformad hatt. Men judarna kunde liksom andra invånare erhålla medborgerliga rättigheter, och något getto existerade inte. De hade en egen skola och en egen lärare, och de jordfäste sina döda på en särskild begravningsplats i Spandau. Den första judeförföljelsen satte in efter den stora pesten 1348–1349, vilken man enligt känt mönster gav judarna skulden för. Sedan dröjde det ända till 1500-talets början innan judepogromer ägde rum.

I söder hade tempelriddarna slagit sig ned. Om det vittnar namnet Tempelhof (tempelgård), där det en gång legat en flygplats som numera är nedlagd. Med tempelriddarna hade man inga allvarliga mellanhavanden. Värre var det med prästerskapet. En prost vid namn Nikolaus von Bernau försökte uppvigla berlinarna mot den världsliga makten, men det slutade med att de brände honom på bål 1324. Det ledde till att påven bannlyste dem. Genom en betydande lösesumma och upprättande av ett så kallat försoningskors kunde berlinarna få bannlysningen upphävd först tjugo år senare. Men en ny bannlysning följde 1376, då Berlins borgare förgripit sig på två präster, varav den ene hade kommit med ett skamligt förslag till en respektabel borgarkvinna – han ville bada med henne, en tvetydig sysselsättning på medeltiden – medan den andre misstänktes för 16

hur börjar berlin?

att ha anlagt en brand i Kölln. Den förstnämnda anklagelsen verkar inte ha varit en ovanlighet. I en kommentar i Berlins stadsbok står att präster och lekmän sällan är goda vänner på grund av prästernas ”girighet och otukt”. Den tidens förvärldsligade påvar var väl inga perfekta föredömen.

Andliga män kunde visa sig vara rena skojare, vilket historien med ”den falske Valdemar” tyder på. Den handlar om en pilgrim som dök upp sommaren 1348 hos ärkebiskopen av Magdeburg. Inför denne utgav han sig för att vara ingen mindre än markgreven Valdemar den store av askanierätten som nu återvänt från Heliga landet.

Att Valdemar skulle ha dött 1319 förklarade han med att han bara dött på låtsas, man hade begravt ett annat lik. Nu ville ”Valdemar” härska över Mark Brandenburg som han tidigare hade gjort. Han fick både ärkebiskopen och allmänheten att tro att han verkligen var markgreven Valdemar, eftersom han både såg ut som honom och skickligt härmade hans beteende i fråga om språk, åtbörder och egenheter.

Då en del berlinare trodde honom och andra inte, ledde det till blodiga konflikter i staden. Trots detta kunde han i två år titulera sig markgreve av Brandenburg innan han blev avslöjad. Märkligt nog fick han inget våldsamt straff utan togs vördnadsfullt emot vid ett annat askaniskt hov i Anhalt-Dessau, där han dog en naturlig död 1356. Hans verkliga identitet har aldrig fastställts, men enligt ryktet var han en simpel mjölnardräng.

Flera romaner har skrivits om honom – ett tacksamt stoff.

Berlin blev under 1300-talet medlem av Hansan, som vi i Sverige mest ser som en organisation för sjöhandel och sjöfart, men den var också betydelsefull för städerna i inlandet. Det var länge mycket osäkert på vägarna. Rovriddare erövrade till och med vid ett tillfälle Berlin, och Hansan sades kunna erbjuda skydd när en berlinsk köpman rörde sig utanför sin stad. Man vet inte när Berlin blev medlem av Hansan, men staden inbjöds till den viktiga Hansadagen i Lübeck i juni 1359. Fast frågan är om Berlin fick så mycket ut av medlemskapet i förbundet. under de tre första seklerna är Brandenburgs och Berlin historia till stor del furstarnas. De ryktbara Hohenzollernfurstarna började regera 1415, och deras ätt skulle behålla makten ända till 1918. De avancerade stegvis titelmässigt: först kallade de sig markgrevar, sedan kurfurstar 17

berlin

och kungar och till slut kejsare. Den förste fursten av Hohenzollern – ursprungligen namnet på en borg i sydvästra Tyskland – var kurfurst Fredrik I. En kurfurste var en medlem i kurfurstekollegiet som valde tyska kejsare, och markgreven av Brandenburg hade redan i drygt ett halvsekel haft denna titel. Fredrik I var en tillgång för Berlin eftersom han såg till att säkra gränserna för markgrevskapet Brandenburg och därmed skapa ett skydd mot fientliga angrepp och räder. Med andra ord avstod stadens borgare makt i utbyte mot trygghet.

Fredrik I var dock en ganska mild härskare, men hans efterföljare var klart maktlystna, speciellt Fredrik II, som kallades Eisenzahn (Järntanden). Först samarbetade den senare med de lägre stånden och reducerade de berlinska rådmännens makt. Men sedan stötte han sig så mycket med hela befolkningen att ett starkt missnöje bredde ut sig. Han lät nämligen bygga ett slott innanför murarna på så sätt att en sida av byggnaden följde muren. På så vis kunde han passera ut och in i borgen utan att fråga någon. Det var en tydlig begränsning av staden Berlins rättigheter.

Resultatet av allt detta blev ett öppet uppror 1447–1448, som har gått till historien som der Berliner Unwille (den berlinska oviljan), varpå kurfurstens nya palats stormades.

Egentligen var hans åtgärd att förlägga sin bostad till staden en följd av övergången från natura- till penninghushållning. När furstarna inte längre behövde flacka omkring med sitt följe och förtära naturatillgångar än här, än där, blev de i stället bofasta. Hovhållningen fick fasta former, stående förvaltningsorgan bildades och en ämbetsmannastab med juridiskt kunnande omgav fursten. Det ökade hans makt och gjorde att den mäktiga Hansastaden Berlin-Kölln med tiden inte bara blev en kurfurstlig residensstad utan en blomstrande sådan.

1500-talets Berlin präglades av ett ekonomiskt uppsving, och humanistiska idéer vann mark. Det var under denna epok som det första berlinska gymnasiet, zum Grauen Kloster, bildades år 1574, i anslutning till franciskanklostret på Niederwallstrasse. Skolan fick senare världsrykte och flera kända personligheter var elever där, exempelvis den berömde arkitekten Johann Gottfried Schadow, den lika berömde arkitekten Karl Friedrich Schinkel och rikskanslern Otto von Bismarck samt, i modern tid, regissören Erwin Leiser, politikern Lothar de Maizière och regis18

hur börjar berlin?

sören Florian Henckel von Donnersmarck. Efter andra världskriget, då franciskanklostret var förstört, fortsatte gymnasiet sin verksamhet och fick en motsvarighet med samma namn i Västberlin. Det i Östberlin upphörde dock på 1960-talet.

Läroanstalten har i alla tider varit en humanistiskt inriktad elitskola.

Däremot skulle det dröja innan Berlin fick ett universitet. I stället grundade kurfurst Joakim I år 1506 ett universitet i Frankfurt an der Oder i öst, kallat Viadrina, som blev ett slags kadersmedja för jurister och ämbetsmän. I dag är Viadrina ett ganska vitalt lärosäte vid den tyskpolska gränsen med stark tillströmning av polska studenter. Även det som betraktades som Berlins äldsta värdshus, Zum Nussbaum, förstördes under kriget. Sitt namn fick det efter ett valnötsträd som stod utanför gaveln. Huset daterar sig till 1571 och har återuppstått, om än inte på sin ursprungliga plats utan i Nikolaikvarteret. Det sistnämnda är ett gammalt Berlin i rekonstruerat skick som östregimen skapade i samband med Berlins 750-årsjubileum och som snabbt blev populärt på grund av stadens brist på sådan äldre bebyggelse. År 1510 inträffade den andra judepogromen, som blev mycket värre än den under 1300-talets pestepidemi. Judarna beskylldes för att ha köpt stöldgods – nattvardsbrödet – från en kyrka utanför Berlin och skändat det. Hundra misstänkta judar fördes till Berlin och drogs inför rätta.

Trettioåtta av dem brändes på bål.

Joakim II bjöd sedan ändå in judar till Berlin för att kunna genomföra vissa finansiella transaktioner. Den tidens absolutistiska härskare förde ett lyxigt hovliv och hade behov av judarnas ekonomiska stöd. Dessa kallades hovjudar och stod furstarna mycket nära, men de kunde lätt råka i onåd eller väcka omgivningens avund. Ett känt exempel är hovjuden Joseph Süss Oppenheimer, som efter sin württembergske härskares död hamnade i galgen på grund av en rad ogrundade anklagelser. Detta skedde så sent som 1738. Under andra världskriget gjorde nazisterna en uppmärksammad antisemitisk film om honom med titeln Jud Süss.

En mycket tidigare motsvarighet till honom i Berlin var Lippold ben Chluchim, som avancerade till Joakim II:s myntmästare, förvaltade rika judars pengar och med tiden blev både förmögen och hatad. År 1573, två år efter Joakims död, lyckades Lippolds belackare få honom fängslad 19

berlin

Medeltiden

för bedrägeri. Men eftersom hans bokföring var helt korrekt anklagades han i stället för trolldom, torterades svårt och bestraffades med rådbråkning och delning i fyra delar – den tidens bestraffningar var ju grundliga. Sedan dess var judar bannlysta från Brandenburg tills ”den store kurfursten”, om vilken jag strax ska berätta, välkomnade judar som hade utvisats från Wien. Fast då var det bara välbärgade judar som släpptes in.

Under Joakim II:s regenttid inträffade även en annan historisk process, den mot Hans Kohlhase, berömd genom en roman av Heinrich von Kleist med titeln Michael Kohlhaas i vilken han beskrivs som både rättskämpe och rättshaverist. Han var en välbärgad köpman i Kölln som i oktober 1532 hade brutit upp och rest till höstmässan i Leipzig där han hoppades göra goda affärer. När han övernattade i ett värdshus blev han av med sina två hästar. En sachsisk adelsman menade nämligen att Kohlhase hade stulit hästarna och tog dem helt sonika ifrån honom.

Kohlhase krävde ilsket tillbaka sina hästar som ingalunda hade stulits, men adelsmannen vägrade. Tillbaka i hemstaden råkade han i ekonomiska svårigheter och processade mot adelsmannen. Det visade sig att han inte bara hade rätten på sin sida utan även folket eftersom det fanns en utbredd motvilja mot adelns godtycke. Trots detta godkändes inte 20

hur börjar berlin?

hans klagan. Efter en tid erhöll han en ansenlig summa som förlikning, men den sachsiske fursten annullerade den. Kohlhase kämpade vidare med alla medel men förlorade till slut stödet även från sin egen furste, Joakim II. I vredesmod överföll Kohlhase en av hans silvertransporter, trots att självaste Luther avrått honom att skipa rätt med orättfärdiga medel. Slutet på historien blev att Kohlhase dömdes till döden i sin egen hemstad, även han genom rådbråkning.

21