9789175866628

GUNNAR WESTRIN

Älven kallar EN FLUGFISKARES MEMOARER

Till stigfinnaren och fjällfiskaren Thord Stattin som så förtjänstfullt lockade ut mig på minnesvärda fiskefärder.

Gunnar Westrin är en av våra mest lästa fiske- och vildmarks­ författare. Den röda tråden i hans texter är naturens självklara egenvärden, det viktiga kamratskapet och flugfiskets gemyt. Som stridbar älvräddare har han alltid stått på barrikaderna, en självklarhet för en man som vigt sitt liv åt fria miljöer och någorlunda intakta ekologiska system. Därtill är han en alltid efterfrågad föredrags­hållare, återkommande krönikör och fast medarbetare i våra största fisketidskrifter.

© Gunnar Westrin, text, foto och illustrationer 2017 Omslagsfoto: Daniel Nordvall Övriga foto: Peter Elofsson 163, Lars Espmark 52, 54, 55, Sören Espmark (lilla svartvita bilden) 16, Jan Forssander 69, Åke Lindau/N. 23, Sveneric Loodh 121, Leif Milling 8, 15, 138, 145, Okänd 13, Per-Erik Persson 19, Ante Skaulu 162, Thord Stattin 48, Niels Vestergaard 76, 100, 106 (flugor), Martin Westrin 6, Utgiven av Bokförlaget Settern, 286 92 Örkelljunga Tel 0435-804 70 info@settern.se www.settern.se Tryckt vid Italgraf Media, 2017 ISBN 978-91-7586-662-8

Innehåll Prolog – Fånga dagen

9

En tidsresa 11 Mot ursprunget 11 I dagböckernas värld 13 Femtiotalet – De trygga åren 17 Öringlandet 17 Sextiotalet – Uppbrottets tid 31 Ån som gav sitt liv 31 En ny era 34 Från mask till spinnare och fluga 37 Valsjöbyn i en annan tid 41 Sjuttiotalet – Resor mot nya horisonter 53 Skrivarklådan 53 Nisse och hemliga sjön 56 Fjällen ger själen fritt spelrum 63 Skämten som inte gick hem 66 Åttiotalet – Fördjupat kamratskap 71 Legenden Åke Bodén 71 Stugliv, skavfötters och hinkar 78 Nittiotalet – Nya erfarenheter 89 Flugfisket en del av musiken 89 Tjuonajokk i tiden 93 Tjusiga Tjirtjam 98 Självlärda experter 106 Gäddan en vanlig fjällfisk 107

Tvåtusentalet – Återseenden och reflektioner 113 Sången om Sandåslandet 113 Alltings förgänglighet 130 Guds gåva till mänskligheten 132 Tankar och upplevelser kring en älv 139 Kampen om Råneälven 139 Det viktiga vårflödet 141 Det första mötet 142 Livets kvaliteter 143 Drama på abborrisen 146 Ekologi på dekis 149 Egoismens tidervarv 149 Livet en dröm 150 Vi har den miljö vi förtjänar 151 Klimatförändringar 152 Gifter förändrade sportfisket 153 Behövs dagsländor?

155 En galen värld 156 Raketer över Lappland 158 Gruvlig hantering 160 Vem skiter i min eldstad?

162 Epilog – Livets fiskestig 165

Fånga dagen

PROLOG

När jag var grabb såg jag fjällen från köksfönstren. En bättre start på livet kunde jag inte få. Mellan pannkakor och ärtsoppa drömde jag mig bort till de tysta stoderna i fjärran. Jag visste det inte då men de skulle en dag bli mina trygga kompisar, tysta följeslagare på min fiskarstig mot mål jag fortfarande inte känner. Däremot anar jag något bortom blånande horisonter.

Det jag emellertid kan påstå är att flugfisket har styrt mitt liv. Det beror på min eviga längtan efter frihet och viss ensamhet.

Den bok du nu håller i din hand är en blandad dokumentär av minnes­värda fisken i skiftande miljöer, från femtiotalets mitt och sextio år framåt i tiden. Till min hjälp har jag bland annat haft mina ovärderliga dagböcker, en livsdokumentation av äventyr, glädje och sorg. Välkommen att följa mig på den enda tidsresan, en vandring genom molnen, bort över gröna fjälldalar och fram till guldglittrande harrjokkar.

Vid Råneälvens strand 2016

18

Älven kallar

lättare få in fisken. Då lossnade plötsligt bjäs­ sen. Det lustiga i kråksången var att den lilla ringen mot kroken tydligen hade lossnat och att fiskaren på så sätt fick tillbaka dra­ get. Mindre kul var att fisken hade simmat vidare med trekrok och ögla i mungipan, något som Anders ogillade.

Förargelsens spöke hade hemsökt Anders, som dagen efter monterade dit en ny trekrok, packade matsäcken och gick ner till båten vid Postviken. Förhoppningarna fanns att en ny bamse skulle hugga.

Den rutinerade fiskaren rodde alltid samma väg, från båtlänningen över sjön, förbi den pittoreska ön Flakanäs­ holmen innan han så sakta återvände mot hemmahamnen.

Draget hängde och dinglade där bak, solen sken från en klar­ blå himmel och fiskgjusen seglade i skyn. Det var med andra ord en vacker dag i det prunkande jämtländska landskapet.

Han hade sina aningar och naturligtvis högg en ny stor­ öring alldeles utanför båtplatsen. Återigen gungade han båten i sidled så att han, utan vare sig håv eller huggkrok, kunde baxa in fisken i båten. Nu hade han äntligen fått sin midsommaröring och allt var frid och fröjd.

Det var då ha upptäckte fenomenet, som sedan dess har blivit något av en vandringslegend på trakterna. Fisken som högg var samma öring som han tappade dagen innan. Den hade trekroken med öglan kvar i överläppen. I öglan hade fisken lyckats haka i en av krokspetsarna på det nya draget.

Så kan det gå när en riktigt sann fiskehistoria föds. Bessma­ net visade på modiga 8,3 kilo. Det var minsann ingen liten firre som Anders hade fångat. Enligt andra var det en högst normal öring från Vattudalen.

BÄVRARNAS Å Det var pappa som en gång i tiden lockade ut mig till öring­ ån hemma i norra Jämtland. Det var alltjämt femtiotal och skogarna och de flesta vattendragen var normalt intakta och relativt opåverkade. Processorer och storskaligt skogsbruk fanns ännu inte på dagordningen.

Jag minns fortfarande min första metardag vid Bäverån.

Pappa snickrade mig ett långspö och i den röda hinken hade vi feta maskar från ladugårdens välmående dynghög.

På en liten kulle intill den första och största bäverdammen bidade vi vår tid. Pappa pekade upphetsat mot kanten av själva dammkonstruktionen. Där satt ett runt, lite klumpigt och ganska stort djur och mumsade på en björkgren. Jag visste det inte då, men med åren skulle bävrarna bli mina bästa vänner.

Under de mest frekventa somrarna var det jag som höll stigen uppe efter vattendraget. Det var mina fotspår i gräset som till slut permanentades. Numera finns naturligtvis inte spåren kvar, men den bredare stigen nere vid mynnings­ området kan ännu så länge skönjas.

Mina vandringar efter ån är och förblir en explosion av minnen med delvis tunga funderingar. Åt vilken riktning går egentligen det så kallade framåtskridandet? Svaret på mina frågor fick jag under det senaste besöket. Redan på långt håll förstod jag att något inte stod rätt till. Stora träd hade

Linnaéa boreális, min vän på den ensammes stigar.

Femtiotalet – De trygga åren 19

Ån var drömmen om det rätta livet. Ibland satt jag på bäverhyddan och metade, men det ogillades av bävrarna som slog med svansarna mot hyddans väggar.

fallit över bäcken, förvisso bra skydd för de fiskar som fanns kvar, men så betedde sig inte skogen när jag växte upp. Då vajade träden ännu på sina egna friska rötter.

Plötsligt glesnade skogen och vid den gamla bäverdam­ men kom ett ljus jag aldrig förr hade sett. En ny och stor kalyta hade vältrat sig ut i landskapet och ramat in dammen i ett rum av blixtrande solsken. Den sista spillran av öring­ arnas kvarvarande ekologiska förutsättningar hade slagits ut. Ett evighetens vakuum hade bildats. Den kvällen vände jag ån ryggen för sista gången. Min gamla devis att så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans, hade på nytt tyvärr besannats.

Historien om min barndoms å är ett stycke stor vardags­ dramatik. Som grabb och ung tonåring var jag stundtals enstörig och ville helst fiska på egen hand. Jag ville inte ha prat, tjat och surr omkring mig. Jag krävde tystnad, men framförallt ville jag njuta de susande trädens musik. Det kändes i hela kroppen att träden hade ett budskap, de ville berätta äventyret om det långa livet, om rötter och om när­

heten till fåglarnas och insekternas liv. För mig var träden den yttersta konsekvensen av liv. Morfar hade berättat att även träden var människor, hade en aktiv kraft under bar­ ken. De kunde inte springa som jag men de kunde alldeles säkert tänka. Prata med mig kunde de definitivt göra.

Som grabb fick jag följa med till storskogen när det var dags för timmerjobb. Det var slitigt men spännande. På den tiden körde bönderna fortfarande med häst och timmer­ kälke och använde klassiska redskap som dragsaxar, bark­ spadar och bågsågar. För själva trädfällningen minns jag att gubbarna nyttjade en jättelik motorsåg av typen Be-Bo på 19 tuffa kilon.

En av de finaste minnesbilderna från de åren var när min morbror Måns-Erik satt på några timmerstockar och plock­ ade fram kaffepannan. De stunderna var de bästa i skogen, framförallt när ”Röfolan” (lavskrikan) kom fram och ville ha mat. Plötsligt tog morbror upp bågsågen och nosade på den.

– Inget doftar så gott som färsk gran eller tall, sa han eftertänksamt. Så tycker jag fortfarande.

26

Westrin fiskestigar Ă„lven kallar

REGN OCH LYCKA Jag visste exakt när jag vaknade på morgonen hemma på gårdarna om det skulle bli en bra fiskedag eller inte i ån.

Luktade det fisk fanns bara en sak att göra, låna mormors redan då urgamla damcykel och trampa iväg till morbror och Fantomen borta i viken, dit det var ungefär nio kilometer från bostaden. Äspnäsvägen var något helt annat än raksträckan mellan Råneå och Luleå. Eftersom Jämtland är ett kuperat län var också vägarna åt samma håll; backar upp och backar ner med gropig och krokig grusväg.

Efter fyra kilometer nådde jag byn Äspnäs och där fanns en liten affär. Där härskade Olle Espvall, mannen med det stora leendet och de sköna skämten. Ville det sig riktigt väl hade jag några femöringar till kola.

Det skönaste som fanns var när jag till slut nådde sista krönet innan viken där ån rann ut. Då var jag framme vid det eviga paradiset, där öringarna och bävrarna huserade för

Femtiotalet – De trygga åren 27 alltid, där det doftade skvattram om försomrarna, där den giftiga tibasten blommade, där en grabb med ett brinnande fiskeintresse kunde forma sin egen dag.

Cykeln ställde jag alltid mot en av morbrors stortallar och fick lite fika innan jag vadade över till Fantomens sida. Där gick stigen upp till den första och största bäverdammen.

Det stora hindret för mitt fiske var de veckor då slåttern varade, då alla skulle hjälpa till med höhässjningen. Den stora lidelsens tid var inne, en tid av ständig ångest och en evig längtan till ån.

Naturligtvis var det inte solsken varje dag. Plötsligt kom regnet. Grabben blev överlycklig, tog gammcykeln och ho­ jade genast den knappa milen till frihetens skog. På med stövlarna och iväg på en väg som mer liknade en leråker.

Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin använde mig av någon regnrock, trots att jag fiskade i många regnväder.

Fantomen sa alltid att det var en lyxig onödighet, eftersom

42

Älven kallar

En sådan trakt är absolut Valsjöbyn i de västra delarna av Jämtland, i en del som förr kallades Hotagen, numera Krokoms kommun. Det var i de bygderna som det riktiga fjällbettet högg i själen, på en trakt av lågkulliga jungfrufjäll, djupa gröna dalar och ett myller av blänkande skogs- och fjälltjärnar.

Familjen Helmer och Anna Stattin på Näset intill byn blev min fasta punkt i tillvaron. Det var härliga år av trygg­ het, kamratskap, genuinitet och djup familjekänsla. Sonen Thord och jag skulle till slut erövra de omkringliggande fjällen med dess sjöar och åar.

Varje sommar gjorde vi en eller ett par rejäla ”tjennsväng­ ar”, det vill säga veckolånga vandringar kring öringtjärnarna norr om byn. (Tjenn = tjärn på jämtska.) Det var härliga turer som fortsatte långt in på åttiotalet. Det var under den perioden jag grundade mitt intresse som fjällfiskare. I många av mina böcker har jag beskrivit våra gemensamma strapatser, om finfina fisken som inte alltid föregicks på lovliga vatten.

När man som jag har rest klotet runt hur många gånger som helst, oftast sökande de ultimata flugfiskeströmmarna, kan möten med det förgångna bli en själs­ lig och kroppslig nos­ talgitripp. Sammale­ des har allt kajkande i de lappländska fjällen fört mig en bit bort från ursprunget, där ensamheten och tyst­ naden knappast var någon direkt brist­ vara. För mig har det definitivt blivit en skillnad på tystnad och tystnad.

Jag anser att trak­ terna kring Valsjö­ byn har allt vad en sportfiskare behö­ ver och trängtar efter. Flexibilite­ ten är stor, från sjöar, vattenfall

och strömmar till ensamlandet med fjälltjärnar och porlande bäckar. Närheten till Norge gör inte saken sämre.

Mitt i allt det härliga fisket fanns någon form av genuina känslor. Det är inte så länge sen som fjällkorna fortfarande betade i det fria. I dag har getterna tagit över betet, i detta ostarnas och getemesens förlovade hemland.

STORÖRINGENS TRAKT Valsjöbyn ligger vid den nordvästra stranden av den vackra sjön Valsjön, ett vatten jag brukar kalla för myternas sjö. En som verkligen grundade uttrycket var författaren och sport­ fiskaren Hans Lidman. I boken Napp i norr från 1971 beskriver han storöringsfisket i Valsjön som något verkligt extraordinärt.

Jag har själv varit i kontakt med ”valarna i Valsjön”, där de enorma fiskarna alltid har utgått med segern. Då pratar jag inte om små femkilosöringar utan om de med kanske den dubbla vikten. Det kan låta som en saga. Naturligtvis är de inte direkt vanliga, men jag är övertygad om att de fortfarande simmar omkring därute på djupare vatten.

Den absolut dråpligaste upplevelsen gällande riktigt stora öringar upplevde jag i början på sjuttiotalet. I sjöns nordvästra del kommer Rengströmmen ner från gränssjön Rengen, ett vatten som delas mellan Sverige och Norge.

Strömmen avslutas med ett hiskligt fall, det iögonfallande vackra Rengsfallet.

De här beskrivna områdena är en del av Indalsälvens käll­ flödesområden. Enkelt beskrivet förs vattnet genom Valsjön, ut via den klassiska Toskströmmen för vidare resa ner mot Hotagensjön. Där tar det fria vattenlivet slut, eftersom kraft­ verken så småningom tar vid. Därefter följer vattendraget Hårkan som så småningom rinner ut i Indalsälven intill Lit. Det var under den sista dagen i augusti som jag begav mig ner till strömmarna under Rengsfallet. Vädret var allt annat än muntert, med dimmor och duggregn. På den tiden be­ stod flugfiskeutrustningen av ett splitcanespö av märket Fario Club och rullen den välkända Hardy Featherweight. Det var med andra ord som gjort för lite finlir den eftermiddagen.

På tafsen hade jag knutit på en torr Black Gnat i stor­ lek tolv, eftersom jag dagen innan hade fått några mindre öringar på kreationen. Döm om min förvåning när den ena halvkilosharren efter den andra högg så det stänkte om det. Det var faktiskt första gången jag fick harr under fallet.

Bästa harrstället på trakten är fortfarande Toskströmmen nedströms byn.

Plötsligt vakade det lite för långt ut. På den tiden fiskade jag med normala stövlar, ett konstaterande som tvingade mig att repa ut linan med strömmen. Då small det!!! Det första jag tänkte på var en rysk torped, kolsvart och stor.

Jag kommer aldrig att glömma det svirrande ljudet, när fisken våldsamt roterade med stjärten i luftsprånget. Under de första sekunderna fattade jag inte ens att öringen hade huggit min fluga. Men sen blev det totalkaos.

Det fanns ingen som helst chans att hålla en sådan stor och stark fisk med mitt lilla flugspö. Det var bara att repa ut all lina som fanns, inklusive det mesta av backinglinan.

Fisken drog som en ubåt genom utströmmen och förank­

Sextiotalet – Uppbrottets tid 43 rade sig direkt i djupgropen under fallets bortre sida. Det skulle inte förvåna mig om den djuphöljan fortfarande finns kvar.

Under de kommande tre timmarna fick jag helt enkelt bara stå och försöka hålla linan och backingen sträckt. Jag var helt införstådd med att flugan knappast hade trängt in i fiskens stålkäke. Även den här gången fick jag till slut ge mig. Eftersom urinblåsan var sprängfull och att jag inte hade någon lust att göra på mig, lyfte jag till slut på spöet och fisken gick fri. En större öring hade jag aldrig sett. Därför bestämdes redan på platsen att vikten torde ligga kring det magiska tiokilosstrecket.

58

Älven kallar

Betsegamajokken var sannerligen ingen lek. Vi höll på att slå ihjäl oss innan vi blöta men lyckliga hade kommit över.

Jag minns fortfarande känslan när vi återigen stod på fast mark. Trygga och fiskesugna vandrade vi vidare över den fasta heden, fullt på det klara med att nu var vi på väg mot rödingarnas hemligaste boningar.

Hukande närmade vi oss den lilla spegelblanka tjärnen.

En ljungpipare eskorterade oss den sista biten, allt medan kungsörnen drog sina lovar över Kaisemierre. Faktiskt sprang vi inte på en och annan lämmel också, trots att det inte var ett uttalat sorkår.

Vädret var en blandning av solsken och relativt gråa regn­ moln. Av vind fanns ingenting, vilket gav oss förhoppningar om ett intressant flugfiske.

Jag vet inte hur länge vi satt vid stranden och bara njöt av rödingarnas alltmer intensiva jakter. Det vakade precis överallt. Så här många år efteråt kan påstås att jag sällan har sett så många aktiva rödingar på en och samma gång.

När den bredvingade örnen kom in över oss lade jag ut

den första flugan. På den tiden var vi på det klara med att rödingarna skulle fiskas med superunna tafsar och pyttesmå flugor. Så var det sagt och så fick det bli. Tänk att få en kilosröding i första kastet i en totalt främmande sjö. Bättre kunde det inte bli. Jag minns fortfarande hur jag mycket noggrant bäddade ner den i spånkorgen tillsammans med några utblommade Sedum roséa. Middagen var räddad.

För mig blev den fisken ett minne för livet, eftersom det var min första kilosröding tagen på flugspö. I ärlighetens namn har jag fortfarande inte fått så många i den vikten, där en av flera förklaringar kan vara min eviga jakt på harren.

Vi fiskade som galningar hela dagen, kvällen och natten.

Nisse från Grisslehamn fick sina första rödingar i livet på fluga, vilket senare på natten firades med kaffe och hutt.

Anders var inte mycket sämre, även om han naturligtvis hade fått drösvis med rödingar på pimpelisarna.

I dagboken för året, den 13:e i följd, skrev jag följande: Anders hade hittat en sjö vilken genast döptes till Kerojaure.

Han var där igår och fick bra och stort. Rödingar på åtta hekto och några halvkilosöringar var inte fy skam. Så vi gick dit om onsdagen. Tjorvig väg över jokken, enormt krångligt. Karlsson hängde på bra.

Nappade friskt på morgonen och på kvällen. Tillsammans fick vi ett tjugotal rödingar och två öringar, den största fick så klart jag. På hemvägen stötte vi på två bastanta älgar, en ko och en tjur. Snöblandat regn gjorde att de var snöiga om ryggarna. Tjuren var tjurig. Regn och blåst och yrväder när vi kom tillbaka till tältet. God natt 05.45.

Under de dagar vi var där gav verkligen den lilla sjön, som mer kunde liknas vid en tjärn, valuta för alla strapatser och vansinniga bäckvadningar. När helikoptern så småningom anlände lovade vi varandra att återkomma till vårt hemliga rödingparadis, kanske redan nästa år.

På Gullans anrika bar i Jokkmokk käkade vi middag och önskade varandra ett så snabbt återseende som möjligt. Nisse drog till Grisslehamn och vi rullade vidare mot Råneå efter norrbottenskusten.

Sjuttiotalet – Resor mot nya horisonter 59

Nisse Karlsson från Grisslehamn blev vår fiskevän.

Fördjupat kamratskap ÅTTIOTALET

Under åttiotalet lärde jag känna ÅBO-sländornas upphovsman, den oförliknelige flugfiskaren och ingenjören Åke Bodén från Piteå. Så här i backspegeln kan konstateras att åren med Åke förstärkte min insikt om det viktigaste sportfisket har att erbjuda, nämligen kamratskapet. Mina resor fortsatte över Sandåslandets karga anlete och Tornedalen utforskades mer intensivt. I slutet av årtiondet föddes min son Martin och Åke Bodén avled. Livet gav och tog. I samma veva räddades Råneälven och många andra vattendrag efter en dramatisk omröstning i utskott och riksdag.

Under den här perioden påbörjades också mitt författarskap varvid ett mångårigt samarbete påbörjades med Bokförlaget Settern.

1985 blev jag medlem i Sveriges Författarförbund.

LEGENDEN ÅKE BODÉN

Under senvåren 1982 gästades familjen av den kände konst­ nären och flugfiskaren Rolf Smedman. Eftersom vi hade känt varandra under många år var besöket kärt och välkom­ met. Han var på föreläsningsturné i Norrbotten med bland annat sina filmer från äventyrens Alaska.

Natten innan han tog flyget hem till huvudstaden berät­ tade han om en synnerligen märklig man som bodde i Piteå.

Där hade Rolf bott några nätter under sina besök i bygderna.

Det intressanta med snacket var att jag absolut inte visste vem Bodén från Piteå var, trots att jag hade bott i länet i tio år. Ännu märkligare blev det kvällen efter Rolfs farväl till oss.

Telefonen ringde och i den andra änden hördes en svag röst från en tydligen cool kille.

– Hej det är jag, sade en röst med bred pitedialekt.

– Vem är jag? undrade jag nyfiket.

– Åke Bodén heter jag och jag undrar om vi kunde träffas med det snaraste.

Tre dagar senare hoppade jag i bilen och styrde åt Pite. Det var i april det året då jag fick en ny kompis som blev en kär vän för livet. I telefonen hade han sagt att vi skulle träffas på bensinstationen på Storgatan i staden och att han enligt sina kompisar var lik skådespelaren Clark Gable. Då visste jag, det var bara att leta reda på en tjockhårig man i sina bästa år.

På bensinstationen fanns tydligen ingen annan hemma än expediten. Jag berättade mitt ärende, varefter killen bakom kassan blygt pekade mot den bakre delen av rummet. Där steg en tunn rökpelare mot taket, bara det en mystifikation.

Likt en indian på spaning smög jag runt hyllorna och stack nyfiket fram huvudet.

Där stod en äldre böjd man hukad över en överfull ask­ kopp. När han såg mig fimpade han rutinerat och sträckte fram kardan.

– Hej, det är jag som är Åke Bodén, sa han med glad min och lyfte på den gamla militärkepsen. Inte ett hårstrå hade han på skallen, vår tids Clark Gable hade presenterat sig.

Vi blev stående ett bra tag bakom disken innan vi slutligen styrde kosan mot hans hem i utkanten av staden. Han berät­ tade att askkoppen hade han specialdesignat på sitt företag och att rökningen ingick i ett helhetskoncept. Fick han inte röka på bensinstationen skulle han byta bränsleleverantör till företagets alla bilar. Den kvällen fick jag också veta att han ägde Piteå Mekaniska Verkstad och hade över 50 anställda.

– Numera röker jag bara 120 cigaretter om dagen, sa han innan vi drog till tegelvillan på Klubbgärdet.

Det blev i sanning en lång men intressant natt hos en man som totalt fängslade mig. När jag om morgonkvisten styrde kosan mot Råneå sken solen och snön smälte på vägarna. Det var då jag kände att ännu ett vägskäl i mitt liv hade siktats.

110

Älven kallar

längre ut på sjön hade de sett vaken efter de största av har­ rar, fiskar som tydligen hade varit lika breda över ryggarna som gäddorna.

Det här med gäddans framfart på fjälltrakterna kan vara frukter av en klimatförändring, eftersom siken också har kommit in på samma trakter på ett helt annat sätt än förr.

En teori kan vara att siken på så sätt har varit en ”vägvisare” för de gäddor som sedermera följde efter.

Den muntliga traditionen har också berättat att en hel del sik har burits ut till fjällvattnen, framförallt av de rallare som en gång i tiden byggde malmbanan mellan Luleå och Kiruna. Huruvida sanningen överensstämmer med ryktet vet nog ingen. Det vi däremot vet är att siken växer förhål­ landevis snabbt, är matig och smakar gott.

Klimatkaoset i sig kommer att ställa till med en hel del förtret för våra urgamla fjällfiskearter. Enligt forskarna kom­ mer vattnet att bli varmare och med förändringen kommer också röding- och öringbestånden att brandskattas. De arter som kommer att klara sig bättre och till och med öka i antal,

tycks vara siken, harren och gäddan. Man behöver inte vara alltför påläst för att förstå att den processen tyvärr redan har påbörjats.

Om en sådan omställning skulle ske kommer också andra organismer att ta vid, som fler fiskätande rovfåglar som ex­ empelvis fiskgjusen och havsörnen. Fiskgjusen är redan eta­ blerad på många fjälltrakter och havsörnen har kommit till bland annat Sandåslandet, Kaitumälven, Rostujávriområdet och Luleälvens övre delar.

I mina hemtrakter i norra Jämtland var gäddan ett hatat objekt. Till och med min morfar, som var kunnig i ekolo­ giska spörsmål, tyckte rovfisken var motbjudande. Däremot sa han aldrig nått om att den åt andra fiskar. Han var mest förbannad över alla trasiga nät.

Gäddhatet i Norrlands skogstrakter sitter i fortfarande, även om den förr tydligen så vidriga fisken numera också ses med betydligt blidare ögon. Som sportfisk är den helt fantastisk och scenariot kan bli att folk i framtiden tar sina drömgäddor i något hägrande fjällvatten.

För att lätta upp stämningen kan konstateras att enor­ ma gäddor har tagits på fjälltrakterna, redan för många år sedan. På femtiotalet togs en handfull gäddmadammer i tjugokilosklassen ur min barndoms sjö, Ströms Vattudal i norra Jämtland. Jag har själv varit i kontakt med ett sådant vidunder, en fisk som totalt rensade både rullen och skallen på innanmätet.

I trakterna av Tjuonajokks fiskeanläggning, i de övre de­ larna av Kaitumälven, finns ett gäddfiske möjligtvis utan motstycke i vår svenska fjällvärld. Sjön Leaffa söder om cam­ pen, är en klassiker. Enligt samstämmiga uppgifter simmar där de verkliga krokodilerna. Den största som har fångats i sjön lär ha vägt över 18 kilo!

En afton satt en ensam man intill den lilla röken i Tjuo­ najokk. Eftersom jag kände mig sugen på nyrökt harr gick jag dit. Fiskaren visade sig vara från Tjeckien och harren i röken var inget annan än två ordentliga gäddfiléer. Samtalet framskred på bruten engelska. Han berättade att han egent­ ligen inte var speciellt intresserad av harren som flugfisk. För

Nittiotalet – Nya erfarenheter 111 honom var gäddan den ultimata utmaningen, helst tagen på fluga i de svenska fjällen. Ärligt talat blev jag förvånad, dels för att mannen och hans kompisar hade betalat så pass mycket för att få flugfiska gädda, naturligtvis en ingrodd norrländsk slutsats. Kvällens trevliga samtal avslutades med nyrökt gädda och en kall öl.

Det var hur gott som helst.

Under många år hade vi ett stolt havsörnspar i trakterna av Tjuonajokk. Tyvärr omkom hannen varefter honan, som vi kallade Sally, levde ensam under resten av sitt liv. Det finns en forskarrapport som har visat varför havsörnarna har kunnat etablera sig i de nordsvenska lapplandsfjällen.

Svaret är enklare än vi anar, nämligen gäddan. I spåren efter rovfiskens allt mer nordliga framfart har fåglarna följt efter.

I samma redovisning kan läsas att en havsörn sällan eller aldrig kan gripa en frisimmande öring, röding eller harr. De är helt enkelt för snabba. Däremot verkar fåglarna inte ha problem med att ta en soldyrkande gädda på grunt vatten.

Vi lever i sanning i den stora klimatförändringens tidevarv.

Tankar och upplevelser kring en älv Råneälven har alltid betytt mycket för mig, avsett om det har handlat om älvdebatter, flugfiske eller naturvandringar. Från sommaren 1976 och tio år framåt, var vattendraget också hett stoff i all media. Planer fanns på en utbyggnad, med gängse kraftverk och en hisklig kraftverksdamm.

KAMPEN OM RÅNEÄLVEN

Så bildades kamporganisationen AMORE – Aktionsgruppen mot Råneälvens Exploatering – där en handfull människor jobbade febrilt under tio hektiska år. I slutet av november 1986 kom räddningen, efter en omröstning i riksdagen, där nejsidan vann med 21 röster. Den omröstningen gällde hela den spektakulära Ekströmska utredningen, vars mål var att höja eluttaget i landet från 62,5 TWh till 65 TWh. Den första juli 1987 togs de aktuella älvarna in i Naturresurslagen (NRL), numera en del av Miljöbalken. Tänk vad nära det var den gången att älvarna strök med, få röster men så otroligt viktiga, något vi kanske bör tänka på med tacksamhet när vi svingar våra flugor i Råneälven, Byskeälven eller Ammerån.

När jag tänker på de åren blir jag alldeles matt i kroppen.

Det var tuffa tider och så mycket verbalt stryk som jag fick då vill jag aldrig mera utsätta mig för. Två uttalade mordhot och två sönderslagna bilar på gården var bara för mycket.

Vi var ett gäng entusiaster som förmodligen ville testa hur långt man egentligen kunde gå med en idé, en kamp som kändes vara förlorad redan från början. Det var verkligen en match mot de riktigt stora elefanterna.

På den tiden fanns inte Facebook, Twitter eller andra so­ ciala medier. Vi var helt enkelt tvungna att styra upp allt själva. En viktig sak var därför att försöka visa motståndaren att vi var större än vad vi egentligen var, mer spridda med

en synbarligen bred kontaktyta. På nätterna satt vi och fran­ kerade hundratals brev, som vi morgonen efter körde med skottkärra till brevlådorna.

Jag minns min första debattföreläsning om Råneälvens bevarandevärde. Det var ett möte i en by uppströms Råneå efter Råneälven. Samlingssalen var full av bistra miner och låga ögonbryn. Huvudtalare var jag, en kallsvettig, lokal eldsjäl som hade tänkt säga sin innersta mening. Många hade tydligen en helt annan åsikt. Nu var det min tur att offentligt arkebuseras.

Så gick tankarna när jag äntrade podiet. Det fick helt enkelt bära eller brista. Dagen efter fanns en bild på debat­ tören i länstidningarna, en talare med svettigt anlete och totalt tomma ögon.

Det var den enda föreläsningen jag har haft som knappast gav några applåder. Plötsligt blev det en pinsam tystnad i salen. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Då klev en väldig man upp från sin stol, satte sina kolsvarta ögon mitt i min svajande själ, vände sig bryskt mot publiken och sade med hög röst: – Här ser ni en ung man som verkligen brinner för sin mission. Den mannen ska ni lyssna på, han vet vad han talar om, mullrade den pondusfulle.

Då var jag redan på väg genom golvet. Folket reste sig och snabbt som attan tömdes lokalen. Sen började kriget på allvar.

När jag tänker på den dagen kommer av någon anledning alltid gitarrhjälten Keith Richards från The Rolling Stones in i bilden. Efter att ha läst hans bok Livet har jag förstått sam­ manhanget. Den bastanta utgåvan speglade naket Richards och Stones musikaliska och sociala bravader. Från början

162

Älven kallar

Låga försurningssiffror med aluminium- och tungmetall­ joner i omlopp slår obönhörligen hårt mot inte bara djur och växter utan även mot mänskligheten. Den japanska Kattskrikssjukan, även kallad Aj-aj, är ett av många tragiska exempel på detta.

För närvarande känns det som om mänskligheten går in på sitt sista levnadsdygn. Allt ska roffas, rubbet ska tas, mor­ gondagen är inte att tänka på.

Vem bryr sig om öringar, rödingar och renbetet? Baksidan blir en ännu större produktion av växthusgasen koldioxid.

Gruvhanteringen drar över landet likt en jättelik damm­ sugare. Allt ska upp, allt ska prospekteras. Idag känns ekono­ min som helt allenarådande, ekologin har ohjälpligt hamnat på efterkälken. Mitt i den smeten finns samebyarna.

Det australiensiska bolaget Scandinavian Resources Ltd med Kiruna Iron, förbereder för fullt brytningar på i stort sett all fjällmark från Kalixälven ner till Kaitumälven, med brytpunkten kring Laukkuluspa, där en bro ska byggas.

Jag minns dieselaggregatet i Kuhkak efter Kaitumälven.

Jag minns också Tjårråjåkka, en annan plats för tilltänkta brytningar, knappt en mil från den världsberömda fiskean­ läggningen i Tjuonajokk.

För att en gruva ska kunna etableras behövs bland annat fungerande kommunikationer. Nya vägar i sådana egen­

artade vildmarker medför alltid en ökad trafik, med allt vad det tar med sig. Renskötseln kommer att bli lidande.

Anarkin drar helt enkelt in på fjället.

För Tjuonajokks del skulle det vara helt förödande, där en av storheterna har varit ett väglöst rekreationsland utan motsvarighet. Förutom ett destruerat landskap med öppna sår, kommer urlakningsprocesserna på sikt att utarma den biologiska mångfalden i nationalälven Kalixälven med bi­ flödet Kaitumälven.

Här kommer inte enbart renskötare och samer i kläm utan också den expanderande fiske- och naturturismen. Dessa älvar får enligt miljöbalken inte byggas ut, men kommer naturligtvis att påverkas negativt av en annan form av ut­ byggnad, nämligen en egoistisk expansion med tvivelaktiga förtecken. Nonchalans är ordet.

VEM SKITER I MIN ELDSTAD?

När jag springer på högar av papper, burkar, flaskor och plast under mina fiskeresor brukar jag tänka; vem är det egentli­ gen som skräpar ner? Det intressanta med frågeställningen är att jag aldrig har mött någon som erkänner misstagen. Sedan några år tillbaka har jag tyvärr märkt att nedskräpningen har ökat, inte enbart på fjällmarkerna, utan också kring vägar, vattendrag och sjöar.

Däremot har jag uppfattat att vi har en enastående för­ måga att skylla på andra. Det är skoteråkarna eller de som flyger ut med berg av ölbackar som ställer till det. Ska jag vara ärlig har jag inte uppfattat problemet på det sättet.

Min uppfattning är att det till stora delar har med upp­ fostran att göra. Jag kan i det fallet bara hänvisa till min egen familj. Jag hade en morfar som såg storheten i en levande och ren natur. Han såg mer än vad vi barn kunde uppfatta.

För honom var världen ett levande väsen, en moder jord som vi skulle högakta och prisa, inte skända och förstöra.

Nu sågar vi sakta men säkert av den gren vi sitter på. Där är jag övertygad om att morfar satte ribban.

Genom ungdomsåren lärde vi oss att inte skräpa ner, ald­ rig ta mer öringar ur bäcken än vad som fick plats i stekpan­ nan och aldrig någonsin plocka mer blommor än vad som rymdes i vasen. Med de orden drog vi ut i världen, fullt på det klara med att vi skulle rädda planeten från snusk och skit, från roffarmentalitet och egennytta. Vi misslyckades.

Strukturerna kring nedskräpningen har genom åren delvis förändrats. Förr var det mest papper, förpackningsemballage efter spinnare och drag och tomflaskor som grasserade. Den typen finns naturligtvis kvar men kraftigare och mer synliga doningar har presenterats.

Det tycks mig som att ett malplacerat redskap har intro­ ducerats, nämligen sågen eller motorsågen. Under senare år har jag stött på allt fler platser med nersågade fjällbjörkar, som har förvandlats till en rejäl vedhög för kommande vild­ marksbrasor. På de trakterna är det heller inte ovanligt att man har lämnat en och annan presenning och kanske en muurikka. Vi kommer tillbaka!

Inte nog med detta, egensnickrade ”toaletter” byggda av motorsågskapade björkar blir allt vanligare. Mest iögonfal­ lande har varit rent omoraliska röjningar av senvuxen fjäll­ björksskog kring vissa stränder, för att en fiskare ska kunna svinga sina flugor, eller spinnare, utan att fastna. Det är då jag tappar tron på den intelligenta människan.

Skiteriet har blivit en annan fasa. Tänk dig en vacker fjälldag i slutet av april. Glad i hågen vandrar du ut på den

Egenhändigt tillsnickrat skithus efter Kaitum­ älven, gjort av senvuxen fjällbjörk. Naturligtvis lämnades plastsäcken kvar efter säsongen.

Ekologi på dekis 163 solbelysta morgonisen med isborren på ryggen. Tystnaden är kompakt, förutom att en och annan hungrig fjällabb skränar kring stränderna. Du längtar efter kikmetet och rödingen.

Med isborren i högsta hugg borrar du först upp ett gammalt hål. Upp kommer människodynga? Det är då man vill spy.

Det är då som morfar vänder sig i sin grav.

Naturligtvis måste vi göra våra behov, även i vildmarken.

Bland mina kompisar väljer var och en ut en alldeles egen toalettplats. Bakom den kullen bajsar du, bakom det trädet kackar polaren. De platserna blir öronmärkta för en och samma person under vistelsen.

Toalettbesöket i sig kan aldrig vara något problem. När exkrementhögen är formad lägger jag toalettpapperet överst och tuttar på. När glöden efter papperet har falnat lägger jag på en matta med mossa eller en större sten. Hur svårt kan det vara?

Det är inte upplyftande när man kommer fram till en plats, där gammalt toalettpapper hänger som girlander kring träden. En gång hittade jag en hel toastol på fjället!

Den vanligaste nedskräpningen är fortfarande glassplitter i en eldstad. Fulla flaskor går bra att ta med sig, men tomma verkar vara ett problem att ta hem. Hur tänker vi egentligen?

Den kände flugfiskeprofilen Gunnar Westrin bjuder oss på en personligt präglad tidsresa genom sju decennier, med fiskeupplevel­ ser som röd tråd. Det handlar om en livets dokumentation, skriven med den stil som är så omtyckt av Westrins trogna läsekrets.

Författaren har vandrat och fiskat i våra nordliga fjäll sedan barnsben.

Som grabb lärde han sig ekologins språk längs den efterlängtade Bäver­ ån i norra Jämtland. Skogarna var fortfarande intakta och bävrarna trivdes. Mycket har hänt sedan dess.

I den här boken berättar han om flera återbesök på fina fiskevatten han besökte som ung, med funde­ ringar kring de stora förändringar som i vissa fall har skett. Vad hade kunnat göras annorlunda för att förvalta fisket på ett bättre sätt?

Och vad innebär det för oss i dag när vi har allt större behov av att komma ut i naturen som motpol till stillasittande arbeten?

Gunnar Westrin är en av våra största fiskeprofiler och en av våra mest lästa fiske­ och vildmarksförfattare.

Hans författande präglas av natu­ rens självklara egenvärden, tillsam­ mans med det viktiga kamratskapet och flugfiskets gemyt.

BOKFÖRLAGET

SETTERN

ISBN 978-91-7586-662-8