9789186033569

Page 1

RoseMarie Sjöberg

Man går inte ifrån man och barn Faun Förlag


Andra tryckningen

© 2011 Författaren och Faun Förlag

Redigering och grafisk form: Siewert Carlsson Tryck CO-print i EU, www.co-print.se ISBN 978-91-86033-56-9 www.faunforlag.se


Man går inte ifrån man och barn RoseMarie Sjöberg


1 Maja slänger upp dörren till det gula huset. Leklusten vill ut och som kalven i hagen hoppar och skuttar hon iväg mot gravkullarna som är lekgömmor för barnen, sommar som vinter. Hon vindlar iväg mellan tallarna och håret står som en kvast i luften. Sommaren tar henne till sig. Lockar. Med stora kliv kutar hon uppför den högsta kullen där hon lägger sig, drar in armarna utmed sidorna. Blundar och lämnar sig åt farten, rullar och dunsar nedför. Barren sticker och trasslar in sig i hår och hud. Farten kavlar till henne och yrseln håller henne liggande en stund när hon väl är nere. I gropen. Platsen där hennes tankar får vila när huvudet är fullt och nästan svämmar över. Idag har hon ingen ro att ligga still. Kroppen vill inte vila den vill kuta runt utan att veta vart. Upp och ner tills orken säger ifrån. En tall får ta emot hennes vila. Klänningen i beck och bölja klibbar, kinderna blossar. Bröstet dunkar. Så småningom kommer lugnet och hon tar ett djupt andetag. Den ljumma luften fyller ut henne och stillheten tar över. Sommaren väntar på Maja, en tanig flicka med spikrakt ljust hår, blå ögon. Åtta år och på sitt första sommarlov. Om vintern åker hon i rasande fart nedför i en pappkartong, om våren täcks gravarna och gropen som hon brukar vila i, med blåsippor. Landsvägen stryker förbi de historiska kvarlevorna från järnåldern och ett trettiotal egnahem grupperar sig med rejäla luftspalter emellan. Skogen finns bakom knuten och formar sig i en stor famn som mynnar ut i älven. Älven tar för sig, gröper ur brinken, ringlar ström och väldig i nordlig riktning mot havet. Laxen trivs och vandrar motströms, hoppar högt vid fallen någon kilometer söderut. I byn bor arbetare som är socialdemokrater, någon kommunist och ett par bönder. Några frireligiösa finns inte eller också verkar de i det tysta. De kyrkliga bor på andra sidan älven, klockare, landsfiskal,


tandläkare, präst och lärare och en kantor. Hela etablissemanget. Västanå är utan rangordning socialt. De som är sommarboende räknas inte in i ordningen. De kommer en stund och försvinner, är inte med på riktigt, åtminstone inte på vintern då problem uppstår med den myckna snön. Det får byn klara grannar emellan. Frälsis gör många försök i samlingslokalen på söndagarna. Fullsatt, men det är nog mest för att det inte finns något annat i underhållningsväg. Byborna är svårflirtade när det gäller missionerandet om Gud och Jesus. Men barnen ska hållas inne på långfredagen. Ardennerhästarna, låga och satta, drar timmer i skogen, spänns för träplogen på vintern, går i hagen när de någon gång är lediga, rymmer ibland, springer vilda av förtjusning utmed landsvägen, lyckliga över att slippa gå i ledband. Det är ett herrans liv att få hästarna åter i hagen. Arthur Jansson, bonde och trädgårdsmästare har häst och vagn, sjunger för det mesta och låter ungarna sitta på järnröret som sticker ut bakom hästvagnen. Ladan där han har sitt hö ligger nära det gula huset, är ett tillhåll där barnen kryper in, kurar och berättar historier. Arthur vet inget men han skulle inte bli misstyckt över deras tilltag att utan lov inta ladan när dess herre är ute på andra uppdrag. Herbert är en ständig vandrare. Han är fridsam, långbent och har stora kängor. Han går och går, stannar till, stammar och går vidare. Ingen är rädd för Herbert. Kvist-Gustav tycker inte om ungar och honom hetsar barnen upp genom att spela hartsfiol. Han skriker och hytter med knytnävarna.


2 Hon står på trappen, ser ut över potatislandet. Blommorna på blasten lockar henne och snart står hon mellan potatisfårorna och plockar. Det blir en liten bukett och hon går in och lämnar över blommorna till modern. Hon förstår att något har gått snett. Hårt tagen i armen och förd ner i källaren, blir hon lagd över ett knä, vems vet hon inte. En rem viner hårt över hennes späda kropp. När snyftandet i sängen har lagt sig, bestämmer hon sig för att rymma, packar en röd väska med det käraste hon har. En celluloiddocka och lite dockkläder. Hon går bestämt genom stora rummet, passerar köket där modern steker pannkakor. – Vi får ingen potatis när du plockar av blommorna. – Jag kommer aldrig mera hem, säger hon. – Du kan komma hem när du blir hungrig. Aldrig i livet tänker hon, går ut genom dörren, fast besluten att aldrig mer sätta sin fot i huset. Hon ser ner i marken följer grusvägen förbi hästhagen, fortsätter förbi Öbergs och går en skogsstig hon känner igen. Stigen som leder mot ett fall där mosipporna blommar tidigt på våren. Längre törs hon inte gå, sätter sig på en stubbe i skogskanten. Livremmen slog sönder glädjen hon hade känt när hon stod på trappen. Det svider illa på ryggen och tårarna trängs bakom ögonlocken, vill ut men fryser till och skaver. Buketten skulle göra modern glad. Den vita rosetten slokar och är nedhasad i hennes högra hårtofs. Ansiktet känns varmt och uppblåst. Fräknarna trängs i ansiktet, de har flutit ut. Hur länge hon sitter på stubben vet hon inte, men det känns länge och solen har sänkt sig bakom talltopparna. Hungern börjar komma. Hon klär på dockan en stickad tröja, lägger henne i väskan. Rädslan för mörkret som är på väg, driver henne hemåt. – Jasså, du kommer i alla fall, blev det för tråkigt?


Det stormar till inom henne av moderns ord och hon går raka vägen in i sitt lilla rum utan ett ord. Pannkakslukten lockar, men hon avstår från mat, klär av sig och drar täcket över huvudet. Mammans ton retar henne. – Vill du höra om vargarna i Ontario? Fadern sätter sig på sängkanten och hon börjar gråta men försöker kväva lätet som gråten framkallar. Hon huserar fortfarande under täcket och nickar så att fadern ska förstå att han ska berätta. Han säger ingenting om potatisblommorna men han berättar om sin tid som trapper i Kanada. Maja rycks med, släpper taget och följer med till timmerstugan vid Ontariosjön, hör hur vargarna ylar på andra sidan sjön när fadern ska ut mitt i natten för att pinka. Månen lyser och glittrar i snön, formar en vägledande gata till dasset några meter längre bort. Det är kallt och isen ligger tjock på sjön, bergen bildar en svart silhuett mot horisonten. Och snön är djup. För att ta sig fram måste han ha snöskor, som bär honom. Hans berättelser är en jättestor målning som börjar täcka hennes rum, tak, väggar och golv. Målningens figurer drar sig ur, blir liv och rummet vidgas, blir gränslöst. Maja slukar faderns ord, hungrar efter mer. Orden öppnar hennes kammare och magasineras i ett skrin bakom hennes hjärta. En gång när han är ute med sitt gevär, mitt i vintern. Träden är tunga av det ymniga snöoväder som pågått i flera dagar. Då går han en vända bakom sitt timrade hus, hör ett ljud och ser något grått röra sig bland träden. Det är lite skumt och han går närmare, höjer geväret. Men hejdar sig. Under en grå filt står en indian och huttrar. Han är ute efter mat. Fadern bjuder in honom. En riktig indian som heter Mokwa och som senare skulle bli hans bästa vän under alla år i Kanada. Maja håller andan, lyssnar, andas, håller andan. Faderns berättelse raderar det onda för en stund och hon sjunker sakta in i sömnen med bilden av Mokwa, insvept i en filt med en fjäder i håret.


3 – STRÖMMING! Maja vaknar av en skarp röst som skär genom rutan. Det är Muhr från Gårdskär, som väcker henne. Han är fiskare och säljer strömming från sin lättviktare. Klockan är halv fem och fisken nyfångad. Modern är vaken, tar den rostfria bunken och köper två kilo. Muhr väger med råge på besman och frågar om Jonna har någon ny historia. Det har hon men Maja uppfattar inte vad den handlar om, men, båda gapskrattar. Modern hörs mest. Och Maja tycker inte om skrattet, det är för högt och hon skäms. Lättviktaren puttrar vidare på grusvägen till nästa hus och Maja försöker somna om. Det går inte och hon hör hur föräldrarna pratar. Båda är tidigt uppe och fadern ska till jobbet. Han arbetar fyrskift och cyklar sju kilometer tur och retur till sulfatfabriken i Skutskär. Skiftarbetet gör att han ibland måste sova mitt på dagen och då får Maja hålla sig utomhus. Det är Majas rum som blir hans sovkammare på dagen. Föräldrarna sover i stora rummet. Den gröna ottomanen förvandlas till en dubbelsäng varje kväll. Stora rummet är egentligen inte så stort. Huset är litet och fadern har byggt det när han kom från Kanada efter många år. Det har flyttats någon kilometer från Backen till järnåldersgravarna vid landsvägen. – Du får långmjölk och hårt bröd. Hon kan inte tacka nej till långmjölk, sätter sig vid köksbordet utan att säga ett ord, bettar hårt bröd i den långa sega mjölken. Gårdagen har inte gått över även om modern försöker få henne på andra tankar. Maja äter under tystnad och går därefter ut. Vädret är på gott humör och hon går till kullarna, lägger sig i en grop nedanför den högsta kullen och tittar på molnen, ser hur de formar sig i olika mönster och figurer. Svalorna svischar genom luften, dyker djupt,


stiger, gör tvära kast och låter sommar. Andra tankar börjar tränga undan piskrappen. Hur blir det moln och varför måste man dö? Gropen intill gravkullarna och stubben där mosipporna växer blir hennes tillflykt när det gör ont inuti. – Det pratas om din mamma och pappa! Det är Kerstin som upplyser Maja om skvallret i byn. Kerstin är sommarboende. Hon bor fint och stort i en av de gamla gästgivaregårdarna. Maja får komma innanför grindarna, är utvald. Hon vågar inte fråga vad Kerstin menar, men tar orden till sig. – Är du bjuden till Lillebror, frågar Kerstin. – Nej! Alla andra barn är bjudna, men inte Maja. Lillebror är också sommarboende, som Kerstin, och hans mamma äger Kungsgården. Huset har lägenheter som hyrs ut, men den övre våningen disponerar ägarinnan från Stockholm och hennes son. Leklusten med Kerstin är borta och hon går till gropen vid kullarna. Hon förstår inte vad som är fel, blundar och önskar sig bort. Maja ligger länge i gropen och kvicknar till när modern ropar ”mat”. Korna är på väg hem från hagen på andra sidan vägen, råmar och är stinna av mjölk. Perssons kor passerar deras hus varje morgon och kväll. Flugorna som följer korna gör en avstickare in, letar sig mot fönstren gör små prickiga avtryck på glaset och fastnar i spiralremsan med klister. Stekt strömming med dill, potatis och utspädd ättika serveras till kvällsmat. Oset sticker i näsan och luften i köket är disig trots att ett fönster är öppet. Kolukten kolliderar med strömmingslukten och modern jagar bort flugor med en smällare. Två träffar får hon in och resultatet blir två fläckar på tapeten bakom spisen, som har flera gula fettränder. Maja sitter på ena kortsidan av bordet och fadern på den andra. Modern står vid diskbänken. – Stoppa inte kniven i munnen. Det är fult! – Varför är det fult? – Man gör inte så. – Vem har bestämt att det är fult? – Du frågar så konstigt. Modern börjar plocka bort disken från bordet. – Jag kan diska! säger Maja. – Det är lugnare om du går ut och leker. 10


4 Lördag efter midsommar har Lillebror fest i Kungsgården. Maja sitter på trappen och ser hur barnen är på väg. De är finklädda och har paket i händerna. Senare på eftermiddagen går Maja förbi Kungsgården, hör hur barnen stojar och skrattar. Lillebror ser henne, ställer sig med händerna i sidan och ett leende, som liknar ett grin sprider sig över ansiktet. Hon vänder sig mot konsumbutiken och går förbi honom. Det finns en väg i byn, landsvägen. Maja fortsätter att gå, ökar stegen för att undkomma Lillebrors överlägsna min. Om hon vänder är hon tvungen att passera Kungsgården igen och därför fortsätter hon mot Klarvik, där älven strömmar farligt. Maja åker kana nedför brinken och tar en omväg längs älven mot Kvistens koja där hon brukar bada. En besvärlig väg men hon slipper möta någon. Kohagen måste passeras och den gillar hon inte eftersom en ilsken tjur skaffat hagen dåligt rykte. Det får gå hur det vill men hon måste, tänker hon. Stegen blir snabbare ju närmare hemåt hon kommer. – Varför är alla barn bjudna till Lillebror? – Bry dig inte om honom, säger modern. – Jag har aldrig gjort honom något, säger Maja. – Han är stockholmare och bortskämd. Vill du åka till Karin i morgon? – Om hon vill att jag ska komma, åker jag. Tanken på Karin får missmodet att lägga sig vid sidan en stund. Karin är hennes moster och där finns allt som hon tycker om. Karin är en ängel som kommer till undsättning när Maja känner sig ensam. – Vill du bada vid Kvistens koja? frågar fadern. Det vill hon. Det är inte så ofta fadern har tid, skiftarbetet gör att han ofta sover på dagarna och då i Majas rum eftersom det ligger lite avsides. Egentligen är deras hus som ett dockhus. Allt är smått i det gula huset och Maja får hålla sig ute när fadern sover. 11


Försörjningen behövde vila. De passerar rågfälten, fadern tar ett ax, lägger det under hennes blusärm och de går vidare mot Kvistens koja vid älven. Maja ska bada och fadern är med så att hon inte går för långt ut. Sandstranden är liten och några meter ut forsar älven hetsigt. Kojan och en gammal skåpbil används av några fiskare som övernattning. Rågaxet har vandrat uppför armen och kikar fram i halsöppningen. Fadern skrattar över hennes förvåning och hon förstår inte magin. De är ensamma och hon badar, simmar ut. – Vänd och simma tillbaka, ropar han bestämt och hon återvänder. Tur, eftersom hon kände hur något drog henne ut, lockade ut på djupt vatten. Hon håller fadern i handen, de går förbi sädesfälten där både vallmo och blåklint har boat in sig, ockuperat rågen. Båda tycker att det är fint. Korna blänger och hon är glad över att fadern är där. Han har alltid blåbyxor och en skjorta. Är det riktigt varmt har han bar överkropp men blåbyxorna sitter där de ska. På axlarna har han massor av fräknar. Hon har dem i ansiktet. Det är något särskilt med pappa, tänker hon.

12


5 FADERN SKA VILA och Maja går en lov genom skogen och till en familj som fadern har förbjudit henne att besöka. Han gör skillnad på folk och särskilt denna familj. Maja förstår inte varför. De är alltid snälla. För det mesta gör hon som fadern säger men inte när det gäller familjen Johansson. Det är för mycket som lockar i deras källare. Tidningar om kärlek. Där kan Maja sitta i timmar och läsa ”Min Melodis hjärtebibliotek”. – Lungsoten tar dig! säger fadern. Gamla tidningar smittar påstår han. Sådant biter inte på Maja. Nya kunskaper om livet har uppenbarat sig. Hon smyger sig till spänning och det häftiga slutet där de två älskande förenas i en kyss. Hon har läst färdigt och är på väg hem. Greta står vid spisen och mannen i hennes liv, Edvin, sitter vid bordet och sörplar i sig av en blek bönvälling. – Bodde ni i Kungsgården när min mamma bodde där? – Ja, vi bodde i lägenheten under din mamma och hennes första man, säger Greta. Hon fyller ut köket med sin väldighet. Passar upp. Med tummen drar hon bort ett tjockt lager med smör och lägger på en bit knäckebröd. Lämnar över smörgåsen till Maja och säger. – Man går inte ifrån man och barn. Man håller ihop familjen. Maja svarar inte. Ännu en obegriplig mening som följer henne när hon går genom kullarna till gula huset.

13


6 Västanå är en liten by och alla känner varandra. Majas mamma berättar historier, skrattar högt och delar ut örfilar. I andra familjer är det papporna som straffar barnen. Modern kan ligga i sängen en hel dag och bara gråta. När gråtattackerna kommer, håller sig Maja undan eftersom modern även återkommande pratar om sitt första misslyckade äktenskap. Det började så fint. När de gick in i kyrkan ramlade en kvast framför kyrkporten. Och det betyder otur. De första åren såg lovande ut. Ingen hade det så fint. Modern får en annan blick, lugnare, när hon talar om sina första år med Oscar. De träffades på tåget när hon var på väg hem från Stockholm. Han sålde någon slags tidning och det blev kontakt. Och han levde på stor fot men festandet fick honom att gå utför. Herre Gud, vad trött Maja är på denna berättelse! Särskilt besvärligt har modern till jul. Tårarna blandas med såpvattnet när hon skurar spismuren i köket. Det är ett återkommande jultema, år efter år.

14


Man går inte ifrån man och barn Majas mor är annorlunda än den kvinnobild som råder. Hon svär, berättar historier och skrattar högt, går till brevlådan i strumpfötterna. Fadern är raka motsatsen och hennes enda fäste i tillvaron. Maja anar tidigt att något är fel i hennes familj. Halvkvädna visor, uttryck hon hör i byn gör att hon är på sin vakt. Hon flyr till gropen vid gravkullarna intill hemmet. Där finner hon en stunds ro, försöker reda ut sina tankar. Barndomen utspelar sig i Västanå, en by norra Uppland med fabriksarbetare, skogshuggare, sjåare och några bönder. Sommartid kommer två familjer, lite finare än dem som bor i byn. Men byn är utan social rangordning. Ett uttryck som Maja hört genom åren är ”Man går inte ifrån man och barn”. I mogen ålder får hon förklaringen av sin äldre halvbror. Det Maja anade som barn och tonåring faller på plats. En ofärdig väv får sitt sista inslag. RoseMarie Sjöberg bor i Västerås och har ett förflutet som lärare. Men skrivandet har alltid funnits där och friheten efter arbetslivet gör det möjligt att förverkliga en gammal dröm. Torpet i Bergslagen och resor med ryggsäck i främmande länder ger inspiration till skrivande. Romanen är hennes debut som skönlitterär författare.

streckkod här

www.faunforlag.se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.