9789173518369

Watson Sm책 solf책glar inl.indd 2

2012-03-22 15.13

små

Christie Watson

Solfåglar långt borta

Översättning: Ylva Stålmarck

Watson Små solfåglar inl.indd 3

2012-03-22 15.13

Till Egberongbes, som fick mig att bli förälskad i Nigeria

Watson Små solfåglar inl.indd 5

2012-03-22 15.13

ETT Far var en högljudd man. Hans röst kom alltid in i rummet före honom. Från mitt rum kunde jag höra honom i den stora trädgården eller på bilparkeringen som var full av Mercedesar eller vid säkerhetsvaktens kontor eller vid grinden på framsidan.

På grinden satt det olika skyltar varje vecka: Inga gatuförsäljare Gatuförsäljning tillåten endast på begäran av de boende Ingen grillning i trädgården Inga övernattningsgäster: minns att även vänner kan vara beväpnade rånare Och en gång, tills mama såg skylten och bad far ta bort den, sedan han först hade skrattat så att väggarna skakade: Ingen sexuell aktivitet eller defekation i trädgården Vi bodde på Allen Avenue i Ikeja, fyra trappor upp i ett staket­ omgärdat bostadskvarter som hette Better Life Executive Homes. Jag älskade att titta ner på gatan från mitt fönster, på för­ säljarna som vandrade fram och tillbaka där ute, med baljor i 7

Watson Små solfåglar inl.indd 7

2012-03-22 15.13

klara färger och korgar och brickor balanserande på huvudet. De ropade hela tiden: ”Chin-chin, chin-chin” eller ”flip-flops” eller ”batterier” eller ”schnapps”. Varje dag, hur många dagar jag än hade tittat ut genom fönstret under mina tolv år, var det något nytt de sålde som jag inte hade sett förut: skohorn, St Michaelunderkläder, importerade nummer av tidningen Hello! Jag älskade att betrakta kvinnorna som trängdes under sina para­soller, så att benen stack ut längst ner som tjocka jamsrötter. Eller männen med gyllene guldkedjor om halsen, som satt på huven till sina BMW:ar medan kvinnor i västerländska kläder flockades omkring dem som stjärnor kring månen. Kvinnorna shoppade i boutiquerna och männen gick in och ut på barerna och de kinesiska restaurangerna hela dagen, alltid med ena handen i fickan för att snabbt kunna fiska upp några naira till.

Ibland hände det att mama kom inrusande och föste ner mig från fönstersoffan, öppnade fönstret på vid gavel och släppte in hettan och lukterna från marknaden i närheten, från avloppsvattnet som flöt i rännstenen, den färska fisken, det råa köttet, akara, puff-puff och suya. Lukterna fick mig att må illa och bli hungrig på samma gång. ”Titta inte på de där männen”, brukade mama säga. ”Jag önskar att de kunde åka någon annanstans och göra av med sina pengar.”

Men det fanns ingen annanstans. Allen Avenue var den rikaste gatan i Ikeja, med flest butiker. Om man hade pengar att göra av med gjorde man det där. Och om man var ännu rikare, som vi, så bodde man där. På Allen Avenue hade varje hus eller lägenhet en egen generator. Surret från dem hördes ständigt, dygnet runt. Vi var omgivna av gator där det inte fanns någon elektricitet alls. Där gick folk och lade sig så fort mörkret föll och gjorde för många barn, enligt min bror Ezikiel. Men Allen Avenue var klart upplyst. Folk lät teve- och radioapparaterna stå på hela natten, bara för att visa hur mycket pengar de hade råd att slösa bort.

8

Watson Små solfåglar inl.indd 8

2012-03-22 15.13

”Hallå, du där! Jag behöver tvål.” ”Tvål av bästa kvalitet. Antibakteriell. Väldigt fin, bra för hyn. Du kommer att bli slät och fin, mama. Väldigt berömd tvål. Importerad från USA.” Mama viftade uppfordrande med handen, medan den långa kvinnan med den blå och vita plastbunken full av tvålar sakta gick fram mot den bevakade grinden. Hon skyndade sig inte.

Det gjorde ingen. Inte ens när de andra försäljarna upptäckte att mama köpte tvål. Att hon hade pengar att spendera. De tittade upp mot fönstret och ropade ut vad som fanns i deras skålar eller korgar eller på deras brickor: apelsiner, rent vatten, kött från bushen, väckarklockor, underkjolar, Gucci-handväskor.

Men från platsen där jag satt behövde jag inte höra vad de ropade.

Jag kunde se allt.

Far arbetade som revisor på ett kontor fullt av regeringsministrar i centrala Lagos, och måste gå hemifrån väldigt tidigt på morgonen för att slippa de värsta bilköerna, de som i folkmun kallades för go-slow. Ezikiel steg upp extra tidigt för att hinna träffa far innan han åkte till jobbet, trots att han var fjorton år och ingen morgonmänniska. Han tyckte om att sitta på fars sida av sängen, bredvid hans prydligt framlagda kontorskläder, och se på när han klädde sig, räcka honom slipsen, manschettknapparna och armbandsklockan. Mama brukade muttra högt ner i kudden innan hon svängde sina långa ben över sängkanten medan far visslade och retades med henne. ”Det är som att sova bredvid en hög med nålar”, kunde han säga, ”vassa och beniga, de sticker mig hela natten.” Då muttrade mama ännu högre och ibland fnös hon irriterat.

Vi åt frukost tillsammans allihop. Far vägrade att äta annat än varm mat, fast den var ljummen, så det var egentligen en fånig regel. Ezikiel och jag åt flingor eller småfranska med 9

Watson Små solfåglar inl.indd 9

2012-03-22 15.13

marmelad som mama hade stulit på sitt jobb på Royal Imperial Hotel. Efter att ha klätt på sig dräkten hon hade på jobbet, marin­blå kjol och vit blus, och målat läpparna med en liten pensel, brukade hon brygga kaffe åt far, extra sött med varm kon­den­serad mjölk. Sedan brukade hon kyssa far på munnen.

Ibland två gånger. När far hade kysst mama fick han samma röda färg på läpparna som hon, och vi skrattade när han gjorde sig till och pratade med kvinnoröst. Far skrattade högst. Han skrattade alltid vid frukosten, tills han stoppade munnen full med mat eller tills vår granne, som inte började jobba förrän klockan nio, bankade med knogarna i väggen.

När far och mama hade åkt till jobbet gick Ezikiel och jag till skolan, International School for Future Leaders, som hade golv så blanka att jag kunde spegla mig i dem. Min bästis Habibat och jag tyckte om att sitta vid fontänen på lunchrasten och ta av oss skorna och strumporna så att vi kunde doppa fötterna i det svala vattnet. Ezikiel tyckte om klubbarna och sällskapen: schacksällskapet, latinklubben, vetenskapsklubben. Vi trivdes båda i skolan. Vi tyckte om marmorgolven, den svala luftkonditioneringen och den vidsträckta bollplanen som var så stor att man inte såg något slut.

Det var nästan natt ute när far kom hem igen. Mitt fönster var stängt och luftkonditioneringen stod på för fullt, men jag kunde ändå höra hans steg på trädgårdsgången, nyckeln i låset och hur han smällde igen dörren. Ezikiel for upp från min säng, där han hade legat och läst, så att skolboken föll i golvet och slogs upp på en sida med en bild av en man utan hud, så att det syntes hur han såg ut inuti. På bilden fanns det pilar som pekade på olika ställen i kroppen: tjocktarmen, tolvfingertarmen, levern.

Fars steg klampade i hallen innan dörren slogs upp. ”Ungar, var är ni? Var är ni, busungar?”

Mama avskydde när far kallade oss ungar.

10

Watson Små solfåglar inl.indd 10

2012-03-22 15.13

Far lossade på slipsen medan Ezikiel och jag rusade fram och följde med honom in i vardagsrummet. ”Jag fick högst poäng av alla på stavningsprovet och läraren sa att jag är bäst på latin. Den bästa elev han någonsin haft.”

Ezikiel var alldeles andfådd, så snabbt pratade han. Näsborrarna var utspärrade.

Jag gick närmare Ezikiels rygg. Även om han bara var två år äldre än jag, så var han redan ett helt huvud längre. Mina ögon var i nivå med det beniga stället längst ner på hans nacke.

Jag såg inte när far ställde sig på knä, men jag visste att han hade gjort det. Han ställde sig på knä varje dag, så att vi kunde klättra upp på hans axlar, en axel var, och han lyfte oss ända upp i taket och kastade upp oss i luften. Han var alltid på gott humör när han först kom hem.

Far reste sig långsamt. Han låtsades vackla till som om han höll på att tappa oss, men jag visste hur stark han var. Ezikiel hade berättat att han hade sett far lyfta hela bilen med en hand för att Zafi, vår chaufför, skulle kunna byta hjul.

Vi skrattade och skrattade på fars axlar, kittlade honom bak­ om öronen. Skrattet flög omkring i rummet som en hungrig mygga. Mitt eget skratt lät högt i öronen. Det var knappt att jag hörde mama. ”Sätt ner dem för Guds skull, de är inga småbarn längre.

Du förstör ju ryggen!” Mama kom ut ur sovrummet klädd i morgon­rock, röd i ögonen. ”Det är farligt!”

Mama hade aldrig tyckt om att vi satt på fars axlar, inte ens när vi var små. Hon sa att hon var rädd att vi skulle falla och hon skulle bli tvungen att fånga upp oss, men i själva verket ville hon nog inte att vi skulle veta något om den kala fläcken högst upp på hennes huvud, där löshåret var för hårt inflätat, eller känna till den höga hyllan där hon hade en burk lakrits och ett fotoalbum som vi inte fick titta i.

Plötsligt började Ezikiel andas väsande. Det lät högre än en 11

Watson Små solfåglar inl.indd 11

2012-03-22 15.13

Nollywoodfilm på teve. Det lät högre än surret från generatorerna. Det lät högre än fars skratt. Ezikiel blev stel i kroppen, så plötsligt att han slog huvudet i taket. Jag grep tag i hans arm. ”Se bara hur det går”, sa mama och rusade fram.

Far gick ner på knä och jag hoppade ut på golvet och tog ett steg bakåt när Ezikiel sjönk ihop. Han hostade redan och bankade sig i bröstet. Andningen var snabb och hackig. Mama satte sig på golvet bakom Ezikiel och lade armen om hans rygg. Det röda hade försvunnit ur hennes ögon och hoppat in i Ezikiels. ”Skynda dig”, ropade hon till far, som började resa sig. Mama strök Ezikiel över håret, viskade i örat på honom, vaggade honom fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Med en enda rörelse drog far ut lådan på sidobordet och tog fram en blå inhalator. Han tog av locket och räckte den till mama, som satte den i munnen på Ezikiel och tryckte på den två gånger.

Ezikiel var blå på insidan av underläppen. ”Hämta papperspåsen på köksbänken, fort.” Mama tryckte på inhalatorn igen. Hon fortsatte att vagga Ezikiel.

Jag sprang ut i köket. Den bruna påsen på köksbänken var full av pepparfrukter. Jag såg mig om efter en annan. Mina ögon var inte snabba nog. Jag for runt med blicken i köket, men allt blev bara suddigt. Jag hörde Ezikiels raspiga andetag och kände mamas panik.

Det fanns ingen annan påse. Vad skulle jag göra? Jag var tolv år, gammal nog att veta att man skulle vara försiktig med pepparfrukter. Jag tittade på dem. De var hela. Jag drog ett djupt andetag, chansade på att det peppriga i dem inte hade sipprat ut, tömde påsen och sprang tillbaka.

Ezikiel satt hopsjunken över inhalatorn, mama satt bakom och höll om honom och far höll om henne. Far höll armarna om dem båda två. När jag sprang fram till honom drog han in mig i omfamningen också.

12

Watson Små solfåglar inl.indd 12

2012-03-22 15.13

Mama slet den bruna papperspåsen ur handen på mig och satte den över näsan och munnen på Ezikiel. Det dröjde ett par sekunder, sedan bredde de röda träden i hans ögon ut sina grenar, och tårarna föll ur ögonen och ner i påsen som små löv.

Han sköt undan påsen.

Mama lutade sig fram och luktade i den.

Hon gav mig en blick. ”Dumma flicka!” sa hon.

Jag sa ingenting.

Far lutade sig fram mot mama och smekte henne i ansiktet, över det bistra vecket mitt i pannan. ”Han blir snart bra”, sa han, och med hans bullriga röst lät det så säkert. Vecket i mamas panna slätades ut en aning. Far höll mig ännu stadigare om ryggen.

Far hade rätt. Han hade alltid rätt. Sakta började Ezikiel andas lättare. Träden försvann ur hans ögon och väsandet avtog.

Mama luktade i påsen, satte den över näsan på honom igen och tog sedan bort den för att ge honom lite mer ur inhalatorn.

Ezikiels andetag blev jämnare och mer regelbundna, och huden stramade inte lika mycket på hans hals. Jag såg på hans näsborrar tills de var stilla igen och såg hans hud sakta skifta färg från dagsljus till skymning till natt.

Far var en högljudd man. Jag kunde höra hans mullrande röst inifrån grannarnas lägenhet när han pratade fotboll med doktor Adeshina och drack så mycket Remy Martin att han inte kunde stå stadigt längre. Jag kunde höra honom sjunga när han kom hem från kyrkan, Everlasting Open Arms House of Salvation Church, med en buss som hade orden ”Upp Jesus Ner Satan” på sidan. Sjungandet brukade nå mina öron ända uppe på fjärde våningen. Från mitt fönster såg jag busschauffören och pastor King Junior bära far mot huset, eftersom han inte kunde stå på benen.

Om far fortfarande stod upp var det värre. Han verkade inte 13

Watson Små solfåglar inl.indd 13

2012-03-22 15.13

alls förstå hur man rörde sig tyst och när han ändå försökte, för att mama hade sagt att hennes huvud höll på att gå i bitar, så brakade det bara ännu värre.

Vi var så vana vid fars höga röst att den blev lägre för oss. Våra öron ändrade sig och drog på sig ett skydd, som sol­glas­­ögon ungefär, så fort han var hemma. Så när vi gick till mark­na­den tidigt på lördagsmorgonen och visste att far var på kontoret och jobbade hela dagen med någon viktig bokföring, behövde våra öron inga solglasögon. Och när mama kom på att hon hade glömt handväskan hemma och vi var tvungna att gå tillbaka, fungerade våra öron utmärkt. Jag hörde pladdret från kvinnorna på marknaden, bilarna och gatuförsäljarna på Allen Avenue och surret från den elektroniska grinden när den öppnades och släppte in oss i trädgården igen. Jag hörde våra steg på mattorna i korridoren och mamas nyckel i låset. Jag hörde skafferidörrens knarrande när Ezikiel och jag gick raka vägen fram till kakburken.

Och jag hörde det hemskaste ljud jag någonsin hört i hela mitt liv.

Mina oskyddade öron värkte. Jag försökte sätta på dem solglasögonen igen, skruva ner ljudet i dem, stänga av dem. Far måste ha varit hemma, för jag hörde honom ropa.

Far var en högljudd man.

Men det var mama som skrek.

14

Watson Små solfåglar inl.indd 14

2012-03-22 15.13

TVÅ En månad senare hade skrikandet dämpats så pass att vi kunde urskilja orden som mama och far sa till varandra. ”Det var inte meningen att det skulle hända”, sa far.

Ezikiel och jag höll varandra i handen och lyssnade bakom sovrumsdörren. Jag kunde föreställa mig mamas uttryck, hopsnörpt och oförsonligt, och hur hon höll de vassa armarna korsade över sitt nästan platta bröst. ”Du är ett kräk”, svarade mama, med mycket tydligare röst än vanligt.

Jag tryckte Ezikiels hand och önskade för allt vad jag var värd att mama skulle vekna, att hon skulle förlåta. Men jag kände mama. ”Jag tänker flytta ihop med henne”, sa far.

Ett par sekunder senare smällde dörren igen. Jag hörde far gå genom hallen med sina alltför högljudda steg och trycka på hissknappen med sitt alltför högljudda pekfinger medan han svor med sin alltför högljudda röst.

Sedan blev det tyst.

En månad senare måste mama sluta jobba på Royal Imperial Hotel. Hon sa att ägarna bara anställde gifta kvinnor. Sedan far hade flyttat vågade jag inte fråga henne någonting alls.

Jag vågade inte fråga om hon inte var gift med far längre.

15

Watson Små solfåglar inl.indd 15

2012-03-22 15.13

Hon hade alltid gått till jobbet i gryningen, utom på söndagarna. Men då var hon ändå uppe före solen och beklagade sig varje vecka över att hennes kropp helt enkelt hade vant sig vid det. Hon hade alltid lagat frukost åt oss. Hon hade alltid pussat oss på huvudet innan hon gick till jobbet, och kysst far på munnen, ibland två gånger. Men far var borta.

Först slutade hon laga frukost åt oss.

Sedan slutade hon måla läpparna med den lilla penseln.

Sedan slutade hon pussa oss på huvudet när hon väckte oss.

I stället skrek hon mitt namn: ”Blessing!” följt av ”Ezikiel!”, som om det brann i knutarna.

Och så en dag berättade hon för oss att far hade slutat betala hyran och att vi skulle bli vräkta. Hon sa att Better Life Executive Homes hade höga hyror som bara rika män hade råd med, och hon var inte någon man, utan en kvinna utan inkomst. Det fanns ingen möjlighet för oss att undgå vräkning.

Och eftersom vi skulle bli vräkta måste vi flytta hem till vår morfar Alhaji.

Jag visste inte vad ”vräkta” betydde och jag vågade inte fråga.

Jag hade aldrig tidigare träffat mina morföräldrar, som bodde en dags bilfärd från oss, i närheten av Warri, vid Nigerdeltat.

Mama hade en gång berättat för oss att hennes föräldrar aldrig hade velat att hon skulle gifta sig med far eller någon annan yorubaman. ”Har du blivit vän med mormor?” frågade jag. ”Vi har aldrig varit ovänner”, sa mama. Hon hade lagt fram två stora resväskor på sängen och höll på att torka rent i dem med en gul tvättsvamp. ”Bara det viktigaste”, sa hon när hon såg mig titta på väskorna. Hennes hår var tovigt och okammat.

Hon såg ut som de kvinnliga gatuförsäljarna som gick upp och ner längs vägen och inte hade några skor på fötterna. ”Men de har ju aldrig varit och hälsat på oss. Och vi bor så långt ifrån varandra.”

16

Watson Små solfåglar inl.indd 16

2012-03-22 15.13

”En mor och en dotter bor aldrig långt ifrån varandra”, sa mama, ”hur många mil som än skiljer dem åt.” ”Även om ni är vänner igen”, sa Ezikiel, ”så är det farligt i Warri. Och byarna runt omkring är ännu värre! Träskbyar! Jag googlade på Warri på internetkaféet. Oljebunkring, kidnappningar, sjukdomar, gevär och fattigdom. Hur ska det gå för mig, med min astma? De bränner giftiga kemikalier rakt ut i luften!

Det är farligt att bo där.”

Jag hörde paniken i Ezikiels röst. Den gjorde så att orden lät arga. ”Jag är uppväxt där”, sa mama, ”och jag hade det hur tryggt som helst. Jag älskade att bo utanför Warri. Det är ett härligt ställe att växa upp på. Nu kommer jag förstås inte att ha så mycket tid att roa mig. Jag kommer att vara fullt upptagen med att söka jobb. Men ärligt talat så har Warri sin egen speciella charm; jag hade jättekul.” ”Jaha, men i så fall har det förändrats. Det är farligt, hela delta­området är farligt. Och om vi inte blir skjutna kommer vi helt säkert att dö av bakterier och parasiter.” Ezikiel skakade på huvudet och försvann in på sitt rum. ”Dra-cunc-ul-ia-sis”, ropade han. Jag kikade in genom hans dörr. Han läste i sin Tropik­medicinsk uppslagsbok. ”Schis-to-soma-haem-at-ob-ium.”

De latinska orden blev ännu längre när han ropade ut dem på det sättet. ”Parasiter! Den där som gör så att man kissar blod!

Leish-man-ia-sis, Lymf-at-isk fil-ar-ia-sis. ’De flodlevande parasiterna borrar sig in genom huden på fötterna, tar sig in i det lymfatiska systemet och kan i sista stadiet orsaka organsvikt!’

Hör ni vad jag säger?” ”Ni kommer att trivas hos Alhaji”, ropade mama till slut. ”Eller också kommer ni inte att trivas. Vi måste åka dit i alla fall.” Hon började gråta igen. Det var ovanligt att höra mama gräla med Ezikiel och ännu konstigare att höra henne gråta.

Jag kikade in genom sovrumsdörren och blängde på Ezikiel 17

Watson Små solfåglar inl.indd 17

2012-03-22 15.13

tills han slog igen boken och kurade ihop sig i sängen med sina långa armar om knäna.

Jag ville inte flytta från Lagos. Alla minnen jag någonsin hade haft av far fanns där, i lägenheten och i trädgården. Jag minns att jag kände en skarp smärta någonstans vid axeln. Det var knappt jag kunde röra på armen. Det var knappt jag kunde andas. ”Han kanske kommer tillbaka”, sa jag till ingen särskild. ”Är det bara därför du inte vill flytta? Vet du vart vi är på väg?

Det är parasiterna du borde oroa dig för. Hur ska det gå för mig, med mina allergier? Det ligger mitt ute i bushen, det där stället. Jag tvivlar på att de har tillgång till sjukvård ens en gång!” ”Om vi flyttar kommer vi inte att minnas allt längre. Om far, menar jag.” ”Vad pratar du om?” ”Om vi stannar här i lägenheten kommer vi att minnas far bättre, även om han inte kommer hem igen.” Jag tystnade för att svälja klumpen i halsen. Jag tittade ut genom fönstret på gatan nedanför. ”Folk blir en del av sin omgivning ”, förklarade jag för Ezikiel.

Ezikiel himlade med ögonen och suckade innan han lade sin långa arm om mig.

Senare strök jag med handen över stenväggarna och de kändes som fars släta hud, som förblev sval till och med under den första eftermiddagshettan, då det var så varmt att asfalten smälte. Jag smakade på hans tandborste, som jag hade gömt efter det han gav sig av, så att inte mama skulle kasta den i soporna.

Jag hittade ett fotspår efter far i den röda jorden bakom den elektroniska grinden och ställde mig med ena foten i det. Min fot såg för liten ut. Allt var för tyst. Jag ville skrika.

Det var Zafi, vår chaufför, som hade lärt Ezikiel och mig att tala izon. Innan dess hade vi nästan bara talat engelska och några 18

Watson Små solfåglar inl.indd 18

2012-03-22 15.13

ord på yoruba, fars språk. Mama log när hon hörde oss tala hennes språk. Det var därför hon hade behållit Zafi som chaufför, trots att han bara hade ett öga och bara en fot, en följd av något som Ezikiel kallade ”felbehandlad diabetes”. Lyckligtvis var den fot han hade kvar så lång att han kunde bemästra körandets konst genom att ha tån på gasen och hälen på bromsen. Zafi hade stannat hos mama när far lämnade oss. Han sa att far hade en ny chaufför med två fungerande ögon och två fungerande fötter, och att han inte behövde få någon lön förrän mama hade skaffat sig ett jobb. I själva verket skulle han nog ha svårt att få ett nytt chaufförsjobb.

Zafi hostade hela vägen ut från Lagos. Det borde ha tagit en dag att köra, men vi hamnade i en oändlig go-slow och däcken fastnade i vägen som om inte heller de ville åka därifrån. Till och med växellådan trilskades och ändrade om treans växel till backen och backen till trean. Vi körde hela vägen ut ur Lagos med växelspaken åt fel håll, pekande mot mama som ett långfinger. Så fort vi kom ut från Allen Avenue och generatorsurret började avta kände jag hur blodet rusade upp i huvudet. Det värkte i ögonen. Det började göra ont på höger sida. Jag undrade om det var min yorubasida.

Vi körde förbi den egyptiska restaurangen, där några män spelade ayo vid de små borden utanför, och satt i en ny goslow i korsningen mitt emot det gamla Radio Lagos-huset, där far alltid brukade bli irriterad på trafiken. Vid Oregun Road svängde vi av mot statssekretariatet och vidare mot Eleganza Building. Vi satt tysta den halvtimme det tog att köra motorvägen fram till Sagamuutfarten, där vi fortsatte rakt fram ända till Ore Road.

Far brukade säga att Ore Road var den farligaste vägen i hela Nigeria. Vi girade runt kullvälta lastbilar och dunsade ner i gropar som slukade hela bilen. Det fanns en betongbarriär mitt i vägen, med järnstaket mellan filerna, men ingen lät sig 19

Watson Små solfåglar inl.indd 19

2012-03-22 15.13

hindras av det. En del bilar körde helt enkelt över betongen, rusade motorn tills de kom upp på toppen och gled ner på andra sidan så att de hamnade rakt framför den mötande trafiken och körde åt fel håll i högsta fart. Andra bilar girade och krockade och kanade och slirade. Jag kunde inte se ansiktena på de andra bilarnas förare, eftersom solen var för skarp, men jag gissade att de blundade allihop, precis som mama.

Vi stannade i närheten av Ore för att springa in i buskarna och kissa. Jag lutade mig först åt ena, sedan andra sidan, men jag fick ändå kiss på vristerna. Ezikiel skrattade. Medan vi sakta gick tillbaka till bilen lyssnade jag till alla rösterna omkring mig.

Språket lät annorlunda. Folk talade yoruba, fast uppblandat med ord som var främmande för mig. Jag kunde tala izon, yoruba, engelska och till och med lite pidginengelska, som mama kal�lade rutten engelska. Men här var det inte många ord jag kände igen. Jag höll Ezikiel hårt i armen. Alla vi gick förbi betraktade oss närgånget. Det kändes som första dagen i skolan, när det inte hjälpte hur osynlig man försökte göra sig, efter­som alla ändå såg att man var ny och annorlunda och inte passade in.

Jag lyssnade noga på de sista högljudda yorubarösterna. Jag lyssnade efter far. Jag skärpte hörseln så mycket jag bara kunde.

Men han var inte där.

En kullvält lastbil blockerade vägen så att det blev en ny goslow och vi fick sitta där i flera timmar i väntan på att den skulle lätta. Jag tittade på männen som stod omkring oss, försäljarna som sålde bananer, pisanger, jams och ved. Några hade lämnat sina bilar på vägen och gått därifrån, vilket gjorde att väntan blev ännu längre. Alla skrek. Knytnävar bankade i motorhuvar, tutor tjöt. Alla var trötta på att vänta. Men inte vi. I vår bil var det tyst. Zafi slutade till och med hosta. Vi väntade och väntade utan att ens märka vilken hemsk väntan det var.

Till sist blev det natt och trafiken lättade. Jag hade aldrig varit längre bort än Ore. Jag hade aldrig varit utanför Yoruba20

Watson Små solfåglar inl.indd 20

2012-03-22 15.13

land, den region som tillhörde fars stam. När vi körde därifrån ville jag vända mig om och titta bakåt, men i stället tittade jag på mama, som fortfarande blundade.

Jag vaknade med en smärta i nacken som sträckte sig ända upp till höger öra. Jag försökte räta upp huvudet men det gjorde för ont, så jag vände mig tillbaka mot Ezikiel. Han sov med munnen på vid gavel så att man såg rakt ner i halsen på honom. Den såg rödare ut än vanligt. Han var jämt sjuk. Det gick inte en vecka utan att Ezikiel fick ett astmaanfall, ett allergianfall, en hals- eller bröstinfektion. Mama sa att han var född sjuklig. Jag var för liten för att minnas första gången Ezikiel åt kött som var stekt i jordnötsolja, men mama hade berättat historien för mig så många gånger att den kändes som ett minne. Ezikiel hade varit två år. Innan dess hade han bara fått gröt och mjölk. Det var innan mama förstod att hon måste ta hem matolja som inte var gjord på nötter, och steka all Ezikiels mat i den. Varje gång Ezikiel serverades fisk eller kött stekt i jordnötsolja skrek han som om hans kropp på något vis visste vad som skulle hända.

Men den där gången, när han var två, hade far just köpt en elektrisk mixer åt mama. Hon mixade lite kyckling stekt i jordnötsolja och en aning peppar, och matade honom sedan med sked. Ezikiel glufsade snabbt i sig maten. Far och mama skrattade. Jag vet inte var jag var någonstans, men antagligen sov jag, eftersom jag var nyfödd. Plötsligt blev Ezikiel röd i ansiktet och det sprack upp en massa blåsor. Mama skrek. Sedan hände en sak i taget. Först svullnade Ezikiel upp i ansiktet, sedan var det armarnas tur, sedan blev tungan större och större tills det inte längre fanns någon plats för luften att komma in i munnen.

Han blev blå. Lyckligtvis var doktor Adeshina hemma. Han stack en medicinspruta i benet på Ezikiel. Han förklarade för far att Ezikiel hade nötallergi. Han räddade Ezikiels liv. Kanske var det därför Ezikiel ville bli läkare.

21

Watson Små solfåglar inl.indd 21

2012-03-22 15.13

Det var fortfarande mörkt ute, men himlen hade skiftat färg.

Ju längre bort från Lagos vi kört desto ljusare hade det blivit på himlen, och när vi befann oss strax utanför Warri var det nästan lika ljust som mitt på dagen. Stjärnorna var lika stora som min hand och det såg ut som om de rörde sig. Månen var så nära att man kunde se den skrovliga ytan, som en gropig väg i Lagos. När vi körde in mot Warri lystes himlen upp ännu mer. Jag såg en eldslåga långt borta. En stor brand som fick himlen att se arg ut. ”Oljeledningsbränder”, sa Zafi. ”De bränner gaserna från oljan.” Han började hosta igen.

På vägen genom Warri spärrade jag upp ögonen så mycket det bara gick, för att ta in allt nytt och annorlunda. När vi stannade i en ny go-slow hörde jag fåglar som sjöng högt. Jag tittade upp i himlen, men såg inget annat än dammig luft, och plötsligt förstod jag att det inte alls var fåglar som sjöng. Det var människor som pratade, lågt, sedan högt, sedan lågt igen. De talade pidginengelska blandat med något annat språk. Jag förstod inte ett ord. Till och med pidginengelskan lät annorlunda här. Vi körde förbi höghus med butiker längst ner som bredde ut sig mot gatan, och stora ödetomter, köpcentra och marknader. Men jag såg inga slumområden, som Makoko under den största bron i Lagos, där lukten av fisk och mänsklig avföring och sopor är så stark att den stannar kvar i näsborrarna hela dagen när man en gång har andats in den. Jag såg inte heller något som liknade Victoria Island, där de vita männen brukade shoppa och bo på femstjärniga hotell i stil med det som mama hade jobbat på. Där fanns ingen Allen Avenue där man kunde äta kinesisk mat och handla märkeskläder. Warri luktade till och med annorlunda än Lagos. Jag blundade och sniffade i luften. Det luktade som en bok som inte har öppnats på väldigt länge, och rökigt, som om marken varit eldhärjad.

På andra sidan Warri fanns inget att se, utom bushen på var sida om vägen. Jag blundade och försökte minnas fars ansikte.

22

Watson Små solfåglar inl.indd 22

2012-03-22 15.13

Det höll redan på att förändras. Bli mindre tydligt. Han hade ett ärr över ena ögonbrynet, det mindes jag förstås. Men jag hade redan glömt vilket ögonbryn det var.

Slutligen körde vi förbi en sovande by och nedför en gropig väg, där vi stannade utanför en stor, muromgärdad gård. Det första jag såg i strålkastarskenet från bilen var en höna, märkt med ett stänk rödfärg. Den stannade framför bilen utan att göra någon ansats att flytta på sig, men i sista sekunden gav den upp ett gällt kacklande och flaxade undan. En hund låg och sov vid grinden, hoprullad som en cashewnöt. Den rörde sig inte, vaknade inte ens. Grinden var av rostig metall, med vassa, trasiga kanter. Överst på både grinden och muren låg det tagg­tråd och glasskävor. Jag hörde rop: ”Hallå! Hallå!”

En kvinna öppnade grinden och kom ut, bärande på en fotogenlampa. Jag såg genast att det var mormor, hon hade likadana smala näsborrar som jag. Hon hade det plattaste, rundaste ansikte jag någonsin sett. Området kring munnen genomkorsades av små ärr, och de två tjocka ärren vid mungiporna fick hennes leende att verka ännu bredare. Mormor var väldigt kort, men hon såg lång ut tills vi steg ut ur bilen.

Sedan kom en gammal man ut genom grinden, hälften så stor som mormor. Han hälsade på mama med en nickning. Han sträckte inte fram handen. Hans ansikte var lika skrynkligt som min t-shirt. Mama sjönk ner på knä och sänkte huvudet djupt tills han sa: ”Res dig.”

Mama reste sig och tog ett steg bakåt, fortfarande med huvudet sänkt. ”Tack, Alhaji, sir”, svarade hon viskande på izon. ”Du är välkommen, dotter.”

Morfar!

Mormor sträckte ut händerna mot mama. Hon tryckte henne tätt intill sig och kysste henne på hjässan. Jag hade aldrig förr sett någon kyssa mama på hjässan. Mama snyftade till, bara en gång, och steg sedan åt sidan.

23

Watson Små solfåglar inl.indd 23

2012-03-22 15.13

”Ezikiel”, sa mormor. ”Får jag se på den här stora starka pojken.” Hon kramade om Ezikiel och strök honom över den magra ryggen.

Jag stod kvar vid bilen och sträckte fram handen mot mormor. Hon tog mig inte i hand. Hon bara såg på mig, så intensivt att det kändes som om hon kunde se rakt igenom huden och in till skelettet.

Vi följde mormor in i huset, där jag nätt och jämnt kunde urskilja några människor som låg hopkrupna i var sin fåtölj.

Jag såg en flicka i min ålder och ville fråga vem hon var, men jag vågade inte säga något. Det var för mörkt. Det var för tyst.

I Lagos hade vi bara varit fyra i lägenheten och ändå hade det alltid varit liv och rörelse. Det här stället var fullt av folk, men tyst. Det hördes inget prat eller skratt, ingen musik, ingen teve eller radio, inget surr från någon generator. Jag hörde mina egna andetag. Jag hörde Ezikiels väsande andetag, djupt nere i bröstet.

Vi gick vidare in i ett rum, där mormor pekade på plast­ stolar­na som stod utplacerade runt ett litet träbord. På bordet stod en bricka med fyra glas och fyra skålar. Mormor tog upp skålarna. Hon öppnade en dörr mot baksidan av huset. På en metallskiva över en eldstad stod en gryta. Den bubblade som Ezikiels lungor.

Mormor tog upp en stor slev från den torra marken. Hon hällde en slev soppa i varje skål och räckte dem till oss. Vi tog med oss våra skålar in i huset och slog oss ner på plaststolarna.

Hon följde efter med en plåtburk, som hon öppnade för att ta ut fyra vita bollar inslagna i cellofan. Självklart hade vi ätit jams förut, jamsmos format som bollar, det var fars älsklingsrätt.

Men det här var annorlunda. Vi hade inte tvättat händerna i något annat än en hink med vatten, det fanns ingen tvål och jag kände hur resdammet klibbade vid fingrarna. Jag tänkte på Ezikiels parasiter. Mormor såg på mig. Jag skopade upp lite fiskgryta med jamsen och stoppade den i munnen. Tungan 24

Watson Små solfåglar inl.indd 24

2012-03-22 15.13

brände av peppar och ett litet fiskben fastnade i halsen så att jag måste hosta flera gånger i det tysta huset. Jag var inte hungrig och maten smakade konstigt och jag hade fingrarna fulla av parasiter, men det kändes som om man inte fick lämna något alls. Magen var arg på mig. Jag kunde inte sluta tänka på hur smutsig jag var om händerna, på att det inte fanns någon tvål och på jamsbollen som inte smakade som vanliga jamsbollar.

Jag såg hur Ezikiel tittade ner i fiskgrytan. På ytan var den palmoljeröd, men vi visste ju inte om mormor hade stekt fisken innan. Han tittade upp på mama och på mormor, medan han höll jamsbollen i luften mellan såsen och munnen.

Mama nickade lite. ”Det går bra”, sa hon. ”Din mama har berättat att du är allergisk. Fisken är inte stekt i jordnötsolja, bara kokt i palmolja. Oj oj oj! Jag försökte steka den i palmolja och jag blev nästan blind på kuppen, som det osade! Men fisken är extra färsk i dag. Jag betalade extra.

Så ni behöver inte vara rädda att bli sjuka för att den inte är stekt först.”

Ezikiel sänkte huvudet. Han doppade jamsen i stuvningen så försiktigt att den bara blev orange allra ytterst. Jag kände hans väsande andetag mot armen, genom ärmen på min t-shirt.

Efter middagen tog mormor med oss till vårt sovrum. Rummet luktade rengöringsmedel. Det var tomt sånär som på en madrass på golvet, utan lakan, men med ett tygskynke utbrett högst upp. Jag såg mig omkring i rummet. En enda madrass! Jag förstod att det var meningen att vi skulle dela det här rummet alla tre. Jag, mama och till och med Ezikiel. Och ännu värre, vi skulle dela på en enda sovplats. Jag kände hur jamsmoset lättade från magen och började färdas tillbaka upp mot munnen.

Det fanns ingen kudde eller filt och inget moskitnät. En hög fläkt stod vid väggen med kontakten lös, som om den hade gett upp försöken att få el. Jag tittade mig hastigt om i rummet efter eluttag och lyssnade efter surret från en generator. Men 25

Watson Små solfåglar inl.indd 25

2012-03-22 15.13

det hördes inget surr. Nog måste det väl finnas en generator?

Inte kunde de väl förlita sig på NEPA? I så fall skulle det kunna gå flera dagar utan el. Jag ville inte tro det. Ingen elektricitet!

Jag började tänka på kalla saker: kylskåp, kyld läsk, fläktar, luft­konditio­ne­ring.

Jag tänkte på alla dumheter jag hade gjort som kunde ha gett far anledning att lämna oss. Jag tänkte på den gången då jag hade klagat över att han jobbade så länge varje dag. Jag hade alltid klagat. Så fort han kom hem från jobbet. Jag tänkte på hur jag hade tjatat på honom om att han skulle åka och bada med mig och Ezikiel, fast han måste ha varit trött den enda lediga dag han hade. Jag tänkte på när far läste mitt senaste betyg, där jag hade fått C i matte, som var fars bästa ämne. Jag blundade och nöp mig i armen.

När jag öppnade ögonen såg jag att färgen på väggarna flagnade. På väggen över sängen satt en stor guldram, trasig i ena hörnet, med ett motiv som bestod av ett enda snirkligt ord på arabiska. Våra resväskor såg splitternya ut i det här rummet, trots att de var minst två år gamla. Jag tittade ner på jordgolvet och hörde något som kilade omkring.

Vi kröp upp på madrassen allihop med kläderna på. Jag vilade blicken på mamas rygg. Jag låg där väldigt länge och lyssnade på Ezikiels väsande. Även om mama också låtsades sova såg jag på hennes andning att hon inte heller gjorde det. Till slut smög jag mig upp från madrassen och gick fram till nätfönstret för att titta ut. Himlen var mycket större. De klaraste stjärnor jag någonsin sett lyste där uppe, och luften var blå. Trädgården var full av taggiga silhuetter och skuggor. Men himlen var upplyst.

Stjärnorna sken så klart att de stannade kvar bakom ögonlocken när jag blundade, som om min kropp hade svalt en liten del av himlen att behålla för sig själv.

26

Watson Små solfåglar inl.indd 26

2012-03-22 15.13

TRE Nästa morgon vaknade jag i det första gryningsljuset. Jag greps av en rädsla som fick hjärtat att skena, och jag blev torr i munnen. Jag såg mig om efter toalettbordet med spegeln och klockan som mamas gamla skolkamrat hade skickat till mig från Amerika. Jag sträckte mig efter mina tidningar och böcker och fick­lampan. Jag stack ut foten från madrassen för att söka efter mattan och mina två par tofflor: ett par varma att ha när luft­ kondi­tio­ne­ring­en var fullt uppskruvad och ett par svala till alla andra tillfällen. Sedan mindes jag. Det fanns inga tofflor. Det fanns ingen ficklampa. Det fanns ingen lampa. Inget toalett­ bord, ingen spegel, ingen klocka. Det enda som fanns var de första solstrålarna som silade in genom ett nätfönster och kastade kryssmönster över ett dammigt jordgolv.

Jag steg upp från madrassen. Mama och Ezikiel låg så tätt intill varandra att det var omöjligt att avgöra vems fot som var vems, tills jag såg de avskavda, nednötta fläckarna av gammalt nagellack. Luften kändes plötsligt hetare och kvavare; jag kunde inte andas ordentligt. Jag gick fram till fönstret och drog in utomhusluften i lungorna. Jag tittade ut genom nätfönstret och mindes att jag hade räknat till fem olika ansikten som kikat in där under natten. Jag hade inte känt igen ett enda. Till och med på dagen såg himlen annorlunda ut. Solen hade prytt himlen med en rad gula guldhalsband.

27

Watson Små solfåglar inl.indd 27

2012-03-22 15.13

Jag smög mig förbi madrassen. Mama var svullen i ansiktet efter att ha gråtit hela natten. Hon höll armen hårt om Ezikiel, som om hon ville hindra honom från att falla ner på golvet.

Jag kunde inte förstå varför. Madrassen var ju bara några centimeter tjock.

Jag öppnade dörren så försiktigt jag kunde, men den knarrade ändå. I hallen var lukten av kamferolja så tjock att det stack i ögonen. Rummet utanför vårt sovrum var fullt av fåtöljer, alla med en eller två sovande människor i. Flickan som var i min ålder låg hopkurad intill en annan flicka. Deras hår var för hårt flätat och hade brutits i taggiga piggar framtill. Den ena flickan hade en filt över sig, så det var svårt att se vad hon hade för kläder. Den andra hade kjol och t-shirt i olika nyanser av orange. Kläderna var smutsiga. Det såg ut som om de aldrig hade blivit tvättade. Jag gick sakta förbi dem, kikade på dem i förbifarten. Jag ville stanna och stirra – jag hade aldrig tidigare sett människor som sov djupt i fåtöljer och hade så där hårda flätor och så där smutsiga kläder – men jag vågade inte. Jag gick ut ur rummet och fortsatte genom ytterdörren och ut på verandan. En fotogenlampa lyste i dörröppningen. Verandan var bred, stor som ett extra hus, och där fanns stolar och bord av plast. Trappan som ledde ner från verandan var rank och ledstången skakade. Den stora gårdsplanen var ett område av dammig jord, med träd och blommor på. I mitten stod en pinnig palm som såg ut som om den hade kommit dit före alla andra och letat upp den bästa platsen. Den påminde mig om flickornas avbrutna flätor. Jag gick till vänster om det stora huset och förbi raden av tjänstebostäder, ett tiotal skjul av trä och plåt som hölls ihop av rep och tejp. De såg inte ut att kunna stå emot harmattanvindarna, men verkade ännu äldre än palmen, som om de också hade funnits där innan huvudbyggnaden kom till. Dörrarna bestod av tygskynken, stora, utbredda ankaratyger som luktade eld, som om det brann i dem. Jag hörde 28

Watson Små solfåglar inl.indd 28

2012-03-22 15.13

snarkningar och skrik och stönanden inifrån alla skjulen. Jag gick snabbt förbi.

Närmare baksidan av huvudbyggnaden blev tjänstebostäderna mindre och mindre, tills det inte fanns några fler. När jag väl hade kommit till slutet av raden brände solen hett i nacken, på t-shirten och på huvudet, i benorna mellan mina flätor. En stor, torr markplätt bredde ut sig framför mig, fram mot ett högt staket omgivet av täta buskar. Naturligtvis hade jag sett inhägnade bostadsområden förut, i Lagos, i de fina områdena där mina kompisar bodde, områden i stil med Better Life Executive Homes. Trädgårdarna jag var van vid var prydliga och sköttes av trädgårdsmästare och parkvårdare, och grindarna patrullerades av säkerhetsvakter. Bilarna stod på parkeringsplatser och husen var nymålade och välskötta. De inhägnade bostadsområden jag hittills hade sett var små, med bara ett fåtal hus och ett litet parkområde. Men Alhajis gård var oändlig. Det var precis så att jag kunde se staketet runt omkring. Utanför huset var det vildvuxet och dammigt och torrt. Getter och magra får gick omkring tillsammans med hönsen och några halv­nakna barn. Grinden såg inte alls säker ut. Alhajis gård såg mer ut som en inhägnad by. Jag gick bakom huset, där jag upptäckte det lilla utomhusköket med några kastruller på en trä­planka som tjänade som hylla, och högar med skålar och koppar och grytor och skedar på den smutsiga marken. De var täckta av ett tjockt lager damm. Ett oljefat stod där, fullt med vatten. På sidan var en bild av en snäcka. På vattnet flöt en kopp. Jag hoppades att man inte använde vattnet i oljetunnan till att diska de dammiga skålarna med, eller till matlagning för den delen. Plötsligt dök en tanke upp i huvudet. Vatten.

Varför hade man vatten i ett oljefat? Varför inte bara ta det ur en kran? Inget rinnande vatten. Det var väl ändå inte möjligt.

Huset var för all del väldigt enkelt och dammigt, men det fanns möbler och det fanns tillhörande mark, och tjänstebostäder och 29

Watson Små solfåglar inl.indd 29

2012-03-22 15.13

en grind och en rymlig veranda. Men det fanns ingen generator.

Och kvällen innan hade vi tvättat händerna i en hink. Kunde det vara möjligt att vi inte hade något vatten? Mama hade sagt att Alhaji var utbildad ingenjör. Jag hade varit beredd på att huset skulle vara enkelt och dammigt, men mama hade sagt att Alhaji hade det gott ställt. Inget rinnande vatten? Kunde man ha det gott ställt om man inte hade rinnande vatten? Jag stod stilla och tänkte på hur det skulle vara att leva utan rinnande vatten och försökte intala mig att det inte kunde vara så. Solen kliade i huden mellan flätorna och jag mådde nästan lite illa.

Det var då jag kände att någon iakttog mig. En pojke satt vid buskarna borta vid staketet. Jag kunde inte se honom ordentligt, men på något vis visste jag att han log. Hans ben var magrare än Ezikiels och trots att han satt ner såg jag att han var lång.

Hunden låg hoprullad intill honom. Pojken lyfte på handen och vinkade. En kort stund gjorde jag ingenting. Sedan viftade jag hastigt med ena handen till svar och smög mig in i huset genom en liten dörr bakom köksregionen.

Jag befann mig i ett svalt mörker. Det ryckte i huden mellan flätorna, ett ryck för varje sekund, som visarna på en klocka.

Inne i huset var det skönare luft, men det luktade för skarpt, som om två sorters mat hade blandats på fel sätt. Lukten påminde mig om en sötsur sås jag hade smakat en gång på en kinesisk restaurang i Lagos. I hallen framför mig fanns en öppen dörr som ledde in i ett stort, kalt rum. Vid ett bord satt mormor med huvudet bakåtlutat och löshåret hängande över stolsryggen. Det såg ut som ett dött djur, tovigt och lappat. Mormor blundade.

Jag passade på att luta mig närmare och studera hennes ansikte.

Hon hade rundare kinder än jag och blankare hy i samma färg som kassavaskal. Hennes näsborrar fladdrade lätt för varje andetag och hon gnydde i sömnen som en baby. Jag undrade vad hon drömde om. Jag smög mig närmare. Mormors ögonfransar var så långa att de hade krullat upp sig helt och hållet och såg 30

Watson Små solfåglar inl.indd 30

2012-03-22 15.13

väldigt korta ut. Hon gapade så att jag kunde se gluggen mellan hennes tänder, så bred att det kunde ha fått plats en extra tand.

Hon hade på sig en t-shirt med ordet ”Tobago” i urblekta rosa bokstäver över brösten, som var så enorma att jag var tvungen att luta mig än åt det ena, än åt det andra hållet för att kunna läsa ordet jag först uttydde som ”Obag”. Hennes klädskynke i blått och grönt var mönstrat med hundratals trumpeter som pekade åt olika håll. Skynket såg så bekvämt ut. Jeansen jag hade kommit dit i klibbade mot benen.

Plötsligt for mormors ögon upp, som om hon bara hade låtsats sova hela tiden. Jag tog ett steg tillbaka. Visste hon att jag hade stirrat på henne? ”God morgon, Blessing. Har du sovit gott?” Mormor pratade engelska med mig. ”Ja tack, bara bra”, svarade jag på izon. ”Så du talar izon också. Det var bra. Jag är glad att din mama har lärt dig izon.”

Orden ”det var Zafi som lärde oss” bildades i munnen, men jag släppte inte ut dem. ”Jag hoppas att du fortsätter att tala izon. Vi talar för mycket engelska här allihop. Men Youseffs fruar kan bara izon. Bara ett språk, och ändå pratar de så mycket! Har du sett dig omkring?”

Mormor sträckte sig efter löshåret med ena handen och strök mig över kinden med den andra. Hennes hand kändes som barken på ett träd. ”Ja, mormor.” ”Kom. Får jag titta på dig.”

Mormor drog mig mot sig och såg mig djupt i ögonen. Ingen hade någonsin tittat mig i ögonen så länge förut, utom Ezikiel när vi tävlade om vem som kunde stirra på den andra längst.

Jag behövde svälja, men jag ville inte att det skulle höras. Jag backade. ”Jag ska visa dig runt.” Mormor släppte mig och jag an31

Watson Små solfåglar inl.indd 31

2012-03-22 15.13

strängde mig för att stå stilla och inte backa ännu längre så att hon blev stött. Jag följde med henne ut ur rummet, in i den mörka hallen och sedan ut genom dörren i den heta solen. ”Vilka är de där flickorna?” frågade jag medan vi smög oss förbi flickorna som sov i fåtöljerna. ”Det är ett par av Youseffs döttrar”, sa mormor. ”Fatima och Yasmina. Han är vår chaufför och han har ungar överallt.”

Jag undrade hur många ungar han hade. Fotsulorna brände, till och med genom sulorna på mina flip-flops, så jag var tvungen att stå på ett ben tills den ena foten hade svalnat och sedan byta ben. Mormor tittade lite undrande på mig, men frågade ingenting. Hon trodde säkert att jag var galen.

Mormor gjorde en gest mot köksregionen och hinken som stod där. ”Vi hämtar vårt vatten från kranen i byn”, sa hon. ”Jag är säker på att du ska vänja dig vid att balansera det på huvudet som byflickorna. Du är inte i Lagos nu. Jag ska visa dig kranen i byn nästa vecka. Den här veckan är du gäst och nästa vecka börjar du med hushållsarbetet.”

Inget vatten! Hushållsarbete!

Jag log.

Hur långt bort låg kranen? Byn vi körde förbi måste ligga väldigt långt från gården. Inte menade väl mormor att jag skulle bära vatten på huvudet så långt?

Vi gick längre bort från köksregionen och runt till andra sidan huset. Den sötsura lukten lämnade äntligen näsborrarna och ersattes av en lukt som påminde om rännstenen i Lagos. ”Här uträttar du dina behov”, sa mormor och visade mig in bakom en mur.

Lukten var så vidrig att jag måste hosta, trots att mormor tittade på mig. Det var tre små trädörrar som ledde in i var sitt litet bås. Hon öppnade varje dörr i tur och ordning. Över hålen i marken kryllade det av flugor. ”Titta”, sa hon och log brett. ”Det är här vi gör våra behov, här i sjunkbrunnen. Det samlas 32

Watson Små solfåglar inl.indd 32

2012-03-22 15.13

och sedan sjunker det undan ner i marken. Mycket bättre än sådana där toaletter som man spolar i.”

Jag kikade ner i ett av hålen. Där hade inget sjunkit undan.

Jag tänkte på vårt badrum hemma, med marmorgolvet som våt­torkades varje dag. Jag såg framför mig toalettstolen med den lilla metallknoppen som man tryckte på så att allt spolades bort.

Jag hade knappt skänkt en tanke åt den där knoppen tidigare, men nu kunde jag inte sluta tänka på den. Jag kunde inte tänka mig att uträtta mina behov på mormors toaletter. Hellre lät jag bli att äta. Hellre svalt jag. Eller gick in bland buskarna som jag hade gjort precis när jag vaknat.

Medan hon visade vägen bort från uthusets stank nåddes min näsa av en ny lukt. Uppradade längs staketet stod några långa, smala träbord. Jag undrade om det var det mormor sysslade med. Möbeltillverkning? Borden stod i rad, lutade mot stål­ tråds­staketet. De hade en väldigt konstig form. Jag tittade på mormor, men hon märkte det inte. Hon höll på att tränga sig igenom ett busksnår. Jag följde efter henne, nyfiken på vad det var för en lukt jag kände. Sedan hörde jag vatten. ”Vattnet i deltat är Nigerias blod.” Mormor gick före mig genom snår av förvridna röda träd och taggiga buskar, tills vi kom fram till flodbanken och jag kände marken under mina flip-flops bli svalare och mer sviktande, som om jag fått på mig mina fina tofflor hemifrån. ”Men vi får inte dricka det här. Bara i nödsituationer. Kranvattnet är renare. Det här vattnet, det är fullt av oljeutsläpp och salt, så det har man bara till att tvätta kläderna och sig själv i. Inte till att dricka.”

Jag tittade ut över floden och försökte att inte flämta till. Jag hade sett havet förut, på Bar Beach, och tittat ända bort till horisonten medan jag försökte föreställa mig var det tog slut. Men det här var den bredaste flod jag någonsin sett. Den slingrade och krökte sig och förgrenade sig, som om själva floden var en trädstam. Det var knappt jag kunde se byn som klamrade sig 33

Watson Små solfåglar inl.indd 33

2012-03-22 15.13

fast på andra sidan, eller barnen som vinkade över vattnet. Min arm for upp och vinkade tillbaka innan jag hann hejda den.

Mormor skrattade. Hennes skratt var likadant som mamas. Jag mindes precis hur mamas skratt lät, även om jag inte kunde minnas när jag senast hade hört det. ”Akta dig för krokodilerna”, viskade mormor, medan hennes ansikte ändrade form och blev bredare. ”De skulle kunna bita benet av dig.”

Hon tittade ut över vattnet igen. Jag betraktade henne noga för att se om hon skojade, men jag kunde inte tyda hennes min.

Krokodiler? Vattnet var stilla på vissa ställen och forsade fram på andra. I ett område i mitten krusades det i små bubblor.

Vattnet var mörkt, mörkt, mörkt. Det såg ut som tjock lera.

Färggranna virvlar spred sig över ytan här och var. Jag kunde inte se någon spegelbild av de underliga, förvridna träden. Jag tittade ner, kisade lite, men det fanns inga spegelbilder alls. Inte av mig. Inte ens av mormor.

Från platsen där jag stod kunde jag inte se någonting.

Inte ens krokodiler.

Floden luktade som Warri, som gamla böcker som lämnats ute i regnet. Fåglarna tjöt och kvittrade och mormor pladdrade på och barnen i byn på andra sidan vattnet skrek och skrattade. Ändå hörde jag viskningar.

Plötsligt dränktes alla ljud i ett högt mässande. ”Alhaji sköt upp bönestunden i dag, så att ni skulle få sova ut”, sa mormor. Hon skyndade tillbaka, bort från floden.

Jag gick bakom henne, utan att säga något om alla frågor som trängdes i huvudet på mig: fick en människa skjuta upp bönestunden? Varför hade mormor så bråttom tillbaka? Var det meningen att jag skulle delta i muslimska böner?

Jag rusade hack i häl på mormor tills mina tofflor blev till flip-flops igen och lukten av gamla böcker övergick i avloppsstank. Vi gick förbi båtarna som stod lutade mot staketet, och 34

Watson Små solfåglar inl.indd 34

2012-03-22 15.13

jag var glad att jag inte hade frågat mormor om borden. Eller möbeltillverkning. Då skulle hon ha förstått hur dum jag var. Åter på gården gick vi vidare förbi uthuset, genom ett majsfält och en plätt med torrt gräs till ett stort fält på andra sidan huvudbyggnaden. Här böjde sig mormor fram mot mig. ”Vi måste ro den båt vi råkar hamna i.”

Jag tittade på henne. Jag förstod inte alls vad hon pratade om.

Vi gick förbi vår bil, där Zafi satt i förarsätet med händerna på ratten, som om han just skulle köra någonstans. Längst bort på fältet hade man byggt upp ett provisoriskt skjul av palmblad och plåtskivor. ”Moskén”, sa mormor och pekade på skjulet.

Jag försökte att inte stirra för mycket. Jag hade aldrig hört talas om att man kunde ha en moské hemma i trädgården.

Inne i skjulet, vid den bortre väggen, satt några kvinnor med huvuddukarna långt neddragna.

Utanför den provisoriska moskén stod en imam i vita kläder och en liten vit hatt, en stor guldkedja och en armbands­k locka.

Pojken med hunden stod bredvid imamen och log och vinkade tills imamen smällde undan hans hand. Men han fortsatte att le i alla fall. Jag trodde att imamen skulle smälla bort leendet från hans mun också, men det gjorde han inte. Han hade fullt upp med att rikta en högtalare mot oss, trots att vi stod alldeles framför honom. Jag undrade varför Alhaji hade en egen moské.

Jag undrade varför det fanns en imam i trädgården och var han hade kommit ifrån. Imamen ropade i högtalaren tills det låga mässandet sprakade i högtalarna och han måste vänta en liten stund innan han kunde fortsätta.

Utan att tänka mig för höll jag för öronen, men då tittade Alhaji skarpt på mig. Jag lät händerna falla ner längs sidorna.

Mormor svepte hastigt en schal om huvudet på mig. Jag var tvungen att stryka den mot kinden för att försäkra mig om det verkligen var på riktigt. Mama och Ezikiel dök upp bakom Alhaji.

35

Watson Små solfåglar inl.indd 35

2012-03-22 15.13

Mama hade också en schal på sig, som täckte nästan hela huvudet.

Hon höll blicken mot marken. Jag bara gapade. Alhaji pekade mot den bortre väggen och mina fötter följde mormors raka vägen in.

Jag ville fråga mormor om skjulet och varför det fanns en helig man i Alhajis trädgård, men jag skulle inte ha kunnat överrösta högtalaren. Jag undrade vad grannarna tyckte om oljudet, för det hördes alldeles säkert ända bort till byn. Jag undrade vad mama tyckte. Mest av allt undrade jag vad Ezikiel tyckte.

Men hur jag än jagade efter hans blick fick jag inte fatt den.

Mormor visade mig var i skjulet jag skulle sitta, vid den bakre väggen med de andra kvinnorna, bredvid mama. Jag såg Ezikiel följa med Alhaji längst fram, där han satte sig bredvid honom på en fällstol. Jag hade aldrig hört talas om stolar i en moské. Marken kändes het och smutsig under mig. Alhaji svängde plötsligt runt med huvudet, som om han var tankeläsare. Hans ögon brände hål i mina kinder. Jag ville springa fram till Ezikiel och gråta mot hans axel, men en osynlig linje hade skilt oss åt.

Imamen började mässa ur Koranen och sedan ställde han sig vänd mot de församlade och föll på knä. Alhaji och Ezikiel reste sig upp och fällde ihop stolarna, innan de knäböjde på bönemattor som stått hoprullade mot väggen. Jag betraktade Ezikiel. Han verkade veta precis vad han skulle göra. Han såg ut som om han hade vikt undan stolar och knäböjt på bönemattor i hela sitt liv. Vi hade självklart haft muslimska kompisar i skolan. Min bästis Habibat var muslim. Men vi hade aldrig bett i en moské. Habibat hade tvingats sluta på vår skola för att börja på en muslimsk skola i stället. Jag mindes att hon inte hade ätit på en hel månad. Jag mindes att hon önskade att hon hade blivit född till pojke.

Jag tittade på Ezikiel längst fram.

Imamen böjde sig ner och satte pannan mot marken, som om han kysste jorden. Sedan vaggade han fram och tillbaka och mässade och vi andra gjorde likadant. Jag försökte följa hans 36

Watson Små solfåglar inl.indd 36

2012-03-22 15.13

rörelser noga, men jag kände Alhajis ögon på mig hela tiden och blev så distraherad av det att jag stod på knä när alla andra låg nedböjda, och kysste marken när alla andra tittade upp. Jag hade varit dum. Jag var dum. Jag visste ju att Alhaji var muslim, det var därför han heter Alhaji. Jag visste att han var familjens överhuvud. Jag visste att vi skulle bo hemma hos honom. Så dum jag var. Det hade inte fallit mig in att fråga mama under resan, eller att fråga Ezikiel innan vi gav oss av.

Jag tittade på mama, sedan på Ezikiel. De mässade båda med ögonen slutna.

Jag ville fråga dem om vi var muslimer nu.

37

Watson Små solfåglar inl.indd 37

2012-03-22 15.13

FYRA Att vara muslim var som att vara kristen, fast med fler regler. Vi måste be fem gånger om dagen genom att mässa på arabiska och kyssa marken om och om igen. Vi måste gå till moskén varje morgon när det ännu var mörkt, för den gemensamma bönen, fast Ezikiel berättade för mig att muslimerna egentligen bara har gemensam bön på fredagar. Jag var tvungen att ha en schal hårt knuten om huvudet under bönen, men det gjorde inte så mycket. Jag fick ta av mig schalen mellan bönerna. Och vi bad fortfarande till Gud, fast han kallades Allah.

Mormor hade sin schal på sig för det mesta. ”Måste jag ha schalen på mig utanför moskén?” frågade jag.

Hon såg på mig och skrattade. ”Gör vad som känns rätt för dig. Det finns inga regler här. Bara dem som Alhaji hittar på!”

Jag såg mig snabbt omkring i trädgården. Det var ingen i närheten. ”Alhaji måste vara en väldigt god muslim”, viskade jag och tittade på moskén.

Mormor följde min blick och skrattade igen. ”Man är inte en god muslim för att man bygger en egen moské.” Hon lutade sig närmare och sänkte rösten. ”Man är en duktig byggmästare.”

Jag hade inte tid att bekymra mig så mycket för om jag var muslim eller inte. Jag bekymrade mig mer för Ezikiel. Eftersom all vår mat stektes i jordnötsolja hade han inte kunnat äta vare sig kött eller fisk sedan vi först kom dit, för flera dagar sedan.

38

Watson Små solfåglar inl.indd 38

2012-03-22 15.13

Varje gång mormor försökte steka Ezikiels mat i palmolja osade det upp ett moln av rök och det rann ur ögonen på henne resten av dagen, så till slut var hon tvungen att ge upp. Jag satte mig bredvid Ezikiel varje gång vi åt, så att jag kunde dela min mat med honom. När det var äggröra och friterad pisang till frukost hade han bara en fjärdedel av sin tallrik täckt med ägg, så jag tippade över min äggröra till honom. När vi fick ris med stekt kyckling till middag fick han allt mitt ris. När det var soppa med stekt fisk gav jag honom min jamsboll och brände fingrarna och munnen när jag försökte äta soppan utan den. Jag plockade frukt åt honom från träden: avokado, mango, papaya.

Jag plockade majs åt honom och tog till och med bort de trådiga bitarna. Ezikiel blev allt smalare. Varje gång han åt tog han mindre och mindre tuggor, tills han knappt åt någonting alls.

Alhaji trodde inte på allergier. ”Nigerianer är inte allergiska”, sa han på engelska – mormor hade haft rätt i att alla talade engelska; sedan vi kom dit hade jag knappt hört någon izon alls. Han pekade på Ezikiels näsa. Mama suckade. Vi satt på verandan, där vi åt alla våra måltider tillsammans. ”Han är allergisk mot jordnötter”, sa mama. ”Vi har låtit testa honom två gånger.” ”Det kan inte vara möjligt”, sa Alhaji. ”Nigerianer är inte allergiska mot nötter. Vi steker all vår mat i jordnötsolja.”

Mama suckade igen. ”Men han är allergisk. Dessvärre.” ”Det kan han inte vara. Se på mig”, sa Alhaji. Han sträckte upp armarna så högt att undertröjan åkte upp. Jag ville helst inte titta rakt på honom, men han fångade min blick. ”Se så vältränad och stark jag är. Se på de här benen, de här armarna. Starka och vältränade. Nyckeln är multivitaminer.

Nyckeln till ett långt liv. Förstår ni?”

Ezikiel och jag nickade genast. Mama suckade igen. ”Ja, sir”, sa jag. ”Ja, sir”, sa Ezikiel. Han hade små blåsor på läpparna som 39

Watson Små solfåglar inl.indd 39

2012-03-22 15.13

sprack, och hans mage mullrade som ett annalkande åskväder.

Alhaji drog upp blixtlåset på en väska som stod intill stolen. Han tog upp ett plastfodral mönstrat med blommor, och ur det tog han fram en burk med små turkosa tabletter. Han skakade burken, lade tillbaka den igen och knäppte fodralet. ”Jag kan till och med ge dig råd om vilken multivitamin som förhindrar allergi.” Skinnet på Alhajis hals dallrade medan han talade. Huden hängde lös, som om han hade förlorat ett lager av någonting under den. Någonting viktigt. ”Följ mina hälsoråd, så kommer du att bli lika stark som Alhaji, förstår du? Jag är farmaceutisk expert.” ”Det går inte att bota honom”, sa mama. ”Det är bara att undvika jordnötsolja.” ”Jag steker alltid köttet först”, sa mormor. ”För att förhindra sjukdomar. I hela Nigeria steker man köttet först. Till och med i Lagos måste man steka köttet först.” ”I Lagos stekte vi allt i solrosolja, som jag lånade på hotellet”, sa mama. ”Men nu är solrosoljan slut och här finns inget annat än jordnötsolja. Ezikiel kommer att må fint om han får kokt fisk och kött i stället för stekt, och om vi har palmolja i grytan tills jag kan få tag i mer. Så fort jag får jobb kommer jag att kunna ta hem mer. Särskilt om jag får jobb på ett hotell.”

Mormor skakade på huvudet. ”Tänk om det inte finns något jobb? Alla vill jobba på hotell. Vi måste steka köttet eller fisken först”, sa hon. ”I jordnötsolja. Han kommer att bli sjuk om han äter kött som inte har blivit stekt.”

Jag såg hur mama försökte släta ut ansiktet i en mer avslappnad min. Hon tittade på Ezikiel och pressade fram ett leende. ”Ezikiel kan inte äta jordnötsolja. Men vi klarar oss”, sa hon. ”Även om han skulle behöva vara utan kött ett tag. Jag har erfarenhet från hotell.

Och om jag inte hittar ett hotelljobb kommer jag hur som helst att kunna köpa nötfri olja, bara jag får ett jobb. Det måste finnas någon butik i Warri där man kan köpa det, även om det är dyrt.”

40

Watson Små solfåglar inl.indd 40

2012-03-22 15.13

Mormor skakade på huvudet. ”Vi använder jordnötsolja till allt. Och vi måste steka först, för att döda bakterierna.”

Jag kände hur Ezikiel snabbt drog efter andan bredvid mig och sedan andades ut i tre korta stötar. Mormor och mama såg på varandra över huvudet på honom.

Ingen generator! Ingen elektricitet! Inget kylskåp!

Alhaji gick fram till Ezikiel. Han rufsade honom i håret. ”Oroa dig inte”, sa han. ”Jag ska ta med dig till apoteket och skaffa speciella mineraler åt dig. De kommer att sätta stopp för allergin. Jag är för all del utbildad oljeingenjör och jag har sökt en viktig post på oljebolaget. Men jag anses också vara expert på läkemedel. Förstår du?”

Han visade upp plastfodralet med alla blommorna på. Det såg ut som väskan mama hade sitt smink i. ”Och om allergin ändå slår till, så har jag det perfekta botemedlet mot allvarliga sjukdomar.”

Han såg sig omkring på verandan. Vi tittade och väntade allihop, alla utom mormor, som lutade huvudet i händerna och stönade tyst. Med ena handen öppnade han blixtlåset på sminkväskan och tog upp något ur den, och med andra handen pekade han upp i himlen. ”Marmite”, sa han och höll upp burken. ”Ett brittiskt smörgåspålägg. Det mest effektiva botemedlet mot allvarliga sjukdomar.”

Mormor stönade högt. ”Den hemliga ingrediensen är jäst”, sa Alhaji och lutade sig fram mot Ezikiel, som hade börjat andas väsande och skaka.

* Även om Zafi var ijaw och hade lärt oss att tala izon och sa att han skulle arbeta helt utan lön, så skickade Alhaji bort honom.

Zafi knäböjde inför mama innan han gav sig av, som om hon var mannen och han kvinnan. Han kramade mig hårt. Jag kände lukten av hans frukost.

41

Watson Små solfåglar inl.indd 41

2012-03-22 15.13

Ezikiel var med Alhaji. Han kom inte ens och sa hej då till Zafi. ”Gud vare med dig, Zafi”, sa mama och gav honom några nairasedlar i en rulle med ett gummiband omkring.

Han gick därifrån, chauffören utan bil, som en sköldpadda utan sitt skal.

Med Zafi försvann lukten av Lagos, av frasig suya och jasminer.

Jag såg efter honom tills han var borta, sedan dröjde blicken kvar vid platsen han försvunnit från.

Det var Youseff som körde oss till marknaden nästa morgon för att köpa skolkläder. Youseff bodde i tjänstebostäderna med sina fyra fruar och alla barnen, sjutton stycken och två till på väg. Han brydde sig inte om någon av dem, han sa att de var för många för att man skulle orka bry sig. De enda av barnen jag hade träffat var Fatima och Yasmina, alla de andra sprang iväg och skrattade när Ezikiel och jag kom i närheten. Vi satt i bilen en hel timme i en go-slow på Airport Road, medan Youseff klagade och ojade sig över att han hade så många barn. Jag saknade Zafis hostningar. Trafiken rörde sig så långsamt att vi skulle ha kommit snabbare fram om vi hade gått till fots. Avgaserna letade sig in genom fönstret och Ezikiel väste och pustade, väste och pustade. Bilar tutade och folk ropade. Hela familjer satt hopträngda på varandra där de svängde fram mellan bilarna på okadas, en sorts motorcykeltaxi. Gatuförsäljarna kom springande mot bilen med högar av varor som de bar på huvudet eller på brickor framför sig. En pojke gick förbi gång på gång bärande på en bricka med bananglass. Jag vågade inte be att få någon.

När vi var nästan framme vid marknaden svängde Youseff in till vägkanten och stannade framför en butik som hette ”Moderna plagg”, men där fanns bara några nakna dockor som såg ut som kvinnor. Jag sänkte blicken mot marken. Youseff väntade i bilen medan vi följde med Alhaji genom marknaden och in 42

Watson Små solfåglar inl.indd 42

2012-03-22 15.13

på en gata. Av och till stannade han för att mama och mormor skulle få titta på spetstyger, kammar, tomater eller torkad fisk. Marknaden var likadan som marknaderna i Lagos, men människorna var annorlunda. Jag hörde engelska och izon, men också många andra språk som jag inte kände igen. Jag hörde den sjungande pidginengelskan, men jag hade fortfarande ingen aning om vad folk sa. Det här pidginspråket lät inte alls som pidginengelskan i Lagos.

Vi hittade stället på marknaden där de sålde tyg. Mormor stannade för att titta på de olika spetstygerna, höll upp vart och ett mot ansiktet och sedan mot mamas ansikte och sedan mot mitt. Men hon köpte inget spetstyg. ”Skoluniformen”, sa Alhaji på izon och viftade med handen över de färggranna mönstren.

Skoluniformen!

Jag såg på Ezikiel, som log och höll näven tryckt mot bröstet.

Hur skulle vår nya skola vara?

Kvinnan som stod i tygståndet nickade och nickade varje gång mormor höll upp ett spetstyg. När Alhaji sa ”skoluniformen” slutade hon plötsligt att nicka. Hon höll huvudet alldeles stilla när hon drog fram det enkla, jordfärgade tyget och började veckla ut det tills mormor nickade och satte upp handen. Då klippte tygförsäljerskan av tyget med den största sax jag någonsin sett och började vika ihop det igen, för att sedan slå in det i tidningspapper och överlämna det till mormor.

När vi hade köpt vårt skoltyg på marknaden trodde jag att vi skulle gå raka vägen tillbaka till bilen. Medan vi gick tänkte jag fråga mama eller mormor om vår nya skola. Jag hade så många frågor. Hur skulle vi ta oss till skolan? Var det en stor skola?

Skulle vi ta med oss lunch hemifrån eller köpa det i skolan? Men Alhaji vinkade åt oss att följa med honom. Vi gick till utkanten av marknaden och in i en butik där det stod en man med ett måttband runt halsen i dörröppningen, som om han väntade 43

Watson Små solfåglar inl.indd 43

2012-03-22 15.13

på oss. Ezikiel och jag turades om att klättra upp på en pall där han mätte oss på längden och runt om, och när det var klart lämnade mormor över tyget till mannen. ”Jag skickar chauffören att hämta det”, sa Alhaji.

Skräddaren nickade och såg efter oss när vi gick. Jag undrade vad Youseff skulle tycka om att hämta våra skoluniformer. Gick Youseffs alldeles för många barn i samma skola? Skulle Fatima och Yasmina gå i min klass?

Vi gick inte tillbaka till bilen. Alhaji vinkade oss med sig igen. Butiken vi följde med honom till var tyst och sval, med luftkonditionering. Jag blundade och kände kylan slå emot min hud. Jag tog så många svala andetag jag kunde. ”Jag skulle vilja tala med broder Onogaganmue i ett brådskande ärende”, sa Alhaji.

Mannen i kassan himlade med ögonen. Han var klädd i en t-shirt utan ärmar och hade tätt med hår på axlarna. ”Inte här.” Han gäspade. Han talade engelska. Jag undrade om han var ijaw. ”Jag behöver veta vad det här läkemedlet har för biverkningar, och i detalj hur det fungerar.” Alhaji skakade medicinburken framför ansiktet på mannen bakom disken. ”Sir.” Mannen lutade sig fram och stödde huvudet i händerna, så att linnet drogs så långt ner att det syntes att han hade bröst. ”Ni måste vänta på farmaceuten. Jag sköter bara kassan.” Han tryckte på en knapp på kassaapparaten så att det pep och brickan med pengar åkte ut. Sedan sköt han in den med baksidan av handen.

Jag såg inte Alhajis ansikte eftersom jag stod bakom honom, men Ezikiel höll ögonen vitt uppspärrade. Den kalla luften killade i halsen så att jag ville hosta. ”Det gör ingenting”, sa Alhaji efter en lång paus. ”Jag ska förklara för dig. Du skulle behöva veta lite om läkemedlen som du säljer. På så vis kan du hjälpa till mer om en annan kund kommer in. Förstår du?”

44

Watson Små solfåglar inl.indd 44

2012-03-22 15.13

Jag undrade varför Alhaji frågade mannen i kassan något han redan visste svaret på.

Allt som oftast vände sig Alhaji om för att se efter att mormor, mama, Ezikiel och jag fortfarande lyssnade. ”Robb, som den här salvan heter”, fortsatte han medan han skruvade av locket på en liten burk som han sedan satte under nästan på oss allihop, ”är inte så bra. Många använder den till sårvård, men jag har upptäckt något bättre och effektivare.”

Han såg sig om på oss. Vi nickade alla på en gång, som marionetter på samma snöre. Alhaji öppnade sin väska och tog upp något. ”Marmite”, sa han, ”är det mest effektiva till sårvård.”

Mormor stönade igen, ganska högt.

Alla vi andra såg ner i golvet.

När jag tittade upp igen hade mannen i kassan rätat på sig, och ryckte på sina håriga axlar. ”Tänker ni köpa de där tabletterna eller?”

Ezikiel hann dra fem andetag innan Alhaji svarade. ”Nej”, sa han till slut. ”Jag behöver dem inte.”

På väg ut ur apoteket vände jag mig om och såg mannen bakom disken klia sig i huvudet och rynka pannan.

* Vi var nästan tillbaka hos Alhaji när Youseff bromsade in. ”Poliskontroll”, sa Alhaji. Några smala vajrar var spända över vägen.

Tre poliser stod vid vägkanten och viftade upp och ner med armarna. De skrattade. Youseff lutade sig närmare Alhaji, som sa något till honom med dämpad röst. Bilen stannade. Alhaji vevade ner rutan. Jag hörde folk som klappade händerna långt bortifrån, så att det lät som ett väckelsemöte far hade tagit med oss till en gång. Far. Jag försökte se hans ansikte framför mig.

Det var inte tydligt.

Alhaji log när polisen kom fram till oss. Han var lika lång 45

Watson Små solfåglar inl.indd 45

2012-03-22 15.13

som Youseff och lika bred som mormor. Ett gevär hängde likt en sovande baby på polisens rygg. Ett gevär! Det var första gången jag hade sett ett gevär på så nära håll. Jag kunde inte sluta titta på det. Mormor höll blicken riktad rakt framåt. Hon stötte till mig på armen tills jag vände bort ansiktet från geväret. ”Papper”, sa polisen på engelska. Alhaji öppnade handskfacket och tog fram några papper som han stack ut genom fönstret.

En annan polis kom fram och tittade på Alhaji, kisande i den skarpa solen. ”Är det inte Sotonye? Eller ska jag kalla dig Alhaji Amir nu?”

Medan polisen talade andades Alhaji ut och sänkte axlarna, som om han hade hållit andan länge. Polisen vände sig till sin kollega. ”Den här mannen gick i samma kyrka som jag i tjugo år. Sedan åker han norrut i några månader och plötsligt är han muslim!”

Det kom som en överraskning att Alhaji hade varit kristen.

Jag visste förstås att mama hade växt upp som kristen, men det hade inte slagit mig att Alhaji måste ha varit kristen då. Jag kunde inte föreställa mig Alhaji utan moskén eller högtalaren.

Jag kunde inte föreställa mig Alhaji klappa händerna på ett väckelsemöte. Man hörde hur snabbt de klappade långt borta, och jag kunde inte föreställa mig att Alhajis händer skulle slås ihop snabbt. ”Kliv ut ur bilen”, sa den förste polisen. Alhaji skrattade till och steg ut. Han var tvungen att sträcka på armen för att nå upp och klappa polisen på axeln. Alhaji vände på huvudet hit och dit, från poliserna till området bakom dem och på sidorna om dem. Vad tittade han efter? ”Ja, det är jag – Alhaji”, sa han. ”Hur står det till med familjen?”

Den kortare av poliserna låtsades inte höra, tittade bara igenom hans papper. ”Du måste ge oss ett litet bidrag för att vi går igenom det här”, sa den längre.

46

Watson Små solfåglar inl.indd 46

2012-03-22 15.13

”Ska det verkligen vara nödvändigt, min vän? Ni har ju mina papper.” Jag såg att Alhaji sträckte sig upp mot Allah i stället för att buga sig för honom, och det tyckte jag verkade vettigare.

Jag tittade fortfarande ut genom fönstret och såg både geväret och Alhaji, trots att jag höll ögonen riktade framåt. Mormor och mama gjorde precis likadant. Ezikiel stirrade rakt på Alhaji, med gapande mun. Han höll handen tryckt mot byxfickan, an­tag­ligen för att hålla koll på inhalatorn. Jag undrade varför mormor inte stötte till Ezikiel på armen för att han skulle vända sig framåt.

Trots att Alhaji sträckte på sig så mycket han kunde såg han pytteliten ut bredvid poliserna. Jag tittade på Youseffs nacke. Jag hoppades att han skulle kliva ut, så att han skulle få Alhaji att verka längre. Men han satt stilla och bet i en tandpetare, med händerna så hårt om ratten att knogarna skiftade färg. ”Ge oss något, annars måste vi ta in dig på förhör”, sa den längre av poliserna och viftade mot en fönsterlös hydda vid väg­kanten. ”På stationen.”

Trähyddan var väldigt liten. Fönstren var stängda och dörren reglad med en träkloss. Det måste ha varit mörkt där inne, och varmare än man kunde föreställa sig.

Alhaji slutade skratta. ”Är du galen?” frågade han.

Mormor krökte lillfingret om handleden på mig och tryckte till, grävde in nageln. Den längre av poliserna kastade Alhajis papper på marken och lyfte geväret från axeln. Han viftade med det. Det ilade i magen på mig. Jag ville gripa tag i mormors arm, men vågade inte röra mig. Händerna darrade. Jag fick en svindlande känsla i bakhuvudet, som om jag föll. Jag önskade att far hade varit där. Far skulle ha vetat vad vi skulle göra. Han visste alltid vad vi skulle göra. ”Ge oss något. Det är en order.”

Alhaji såg på den kortare av poliserna. ”Tänker du tillåta att din kollega pratar så där?” Alhaji talade snabbt och andfått, som 47

Watson Små solfåglar inl.indd 47

2012-03-22 15.13

om han hade sprungit. Den kortare polisen skrattade och sköt fram huvudet rakt i ansiktet på Alhaji. Han tittade in i bilen, och då grävde mormor in nageln ännu djupare i handleden på mig. Jag höll ögonen riktade rakt framåt. Trots det kände jag polisens blickar på mig. Huden brände. Jag såg på solen, som stod lågt på himlen framför bilen. Jag tittade rakt in i den tills mina ögon inte längre såg något annat än ljus. ”Tror han att han är en Stor Man?” Polisen vände sig till oss allihop och pratade så högt att inte ens Youseffs plötsliga host­ attack kunde överrösta orden.

Alhajis ögon blev stora och grå. ”Det här ska jag ta upp med mina vänner på Executive Club”, sa han. Youseff slutade hosta. ”Ni kommer att råka riktigt illa ut.”

Jag undrade vad Executive Club var för något. Det lät viktigt.

Den kortare polisen skrattade först. Sedan den långe.

Den korte polisen knuffade Alhaji hårt mot bilen. ”Hur kan du vara en Stor Man?” frågade han. ”Bara en fru och ingen son!”

Han knuffade Alhaji igen.

Alhaji studsade mot bilen som om den var gjord av tvättsvamp. Mormor grävde in nageln så djupt i skinnet på mig att det gick hål. När jag kände den svidande smärtan ville jag dra undan handen, men jag rörde mig inte. Jag koncentrerade mig på att fortsätta andas. Luften kändes het när den kom in i näsan. Jag behövde hosta. Mina ögon fylldes av tårar och den ljusa världen blev suddig.

Med sin lediga hand sträckte sig mormor efter handväskan och tog upp några skrynkliga nairasedlar. Hon stack ut pengarna genom fönsterspringan till den längre av poliserna.

Det avlägsna klappandet lät snabbare, närmare. Båda poliserna svängde runt med huvudena samtidigt.

Den kortare polisen slet till sig pengarna ur handen på mormor. ”Åtminstone en som har något vett i skallen”, sa han. Han stoppade dem i fickan och sköt upp geväret lite högre på sin 48

Watson Små solfåglar inl.indd 48

2012-03-22 15.13

breda rygg. Poliserna vinkade fram bilen. De såg sig omkring åt alla håll för att se varifrån klappandet kom. Alhaji gned sig i sidan där han hade stött emot bilen när de knuffade honom.

Han klev in och satte sig och stängde dörren. Sedan öppnade han sminkväskan och började svälja tabletter utan vatten. ”Det här ska era överordnade få höra”, sa han tyst medan vi körde därifrån.

Vi hade bott hos Alhaji i sex dagar när Ezikiel tog på sig sin skol­ uniform: kakifärgade shorts och vit skjorta. Jag hade en kaki­ färgad klänning med en liten trång hatt till, som knappt täckte flätorna och fick elefanter att dansa i huvudet på mig tills jag tog av mig den. Det fanns ingen spegel att titta i, så jag tittade på Ezikiel i stället. ”Är jag tillräckligt fin?” frågade jag honom. ”Jättefin”, sa Ezikiel.

Youseff väntade i bilen med motorn igång. Hans långa ben stack ut genom den öppna bildörren. Vi kunde inte vinka till mama, för hon var ute och sökte jobb. I stället sa vi hej då till mormor och Alhaji, som stod på verandan och vinkade när vi satte oss i baksätet. Det tog en halvtimme att köra längs de skumpiga vägarna. Jag försökte föreställa mig hur skolan skulle se ut. Jag undrade om jag skulle få nya kompisar. Youseff satt tyst hela vägen, med ständiga blickar i backspegeln. Han tittade på oss lika mycket som på vägen framför sig. Ezikiel roade sig med att peta mig i sidan så att jag hoppade till, tills Youseff vände sig om och stirrade rakt på oss, trots att bilen gick väldigt snabbt. Han var nära att köra på en man som gick över vägen med en skottkärra full med jams.

Youseff parkerade vid en obrukad markplätt inte långt från en by. På den rostiga skylten utanför skolan stod det: ”Holy Ghost Secondary School: Sträva efter goda resultat”. En massa barn kom springande förbi skylten, alla i likadana kläder, alla med stora ögon och utan ett leende, alla med uppsvällda magar 49

Watson Små solfåglar inl.indd 49

2012-03-22 15.13

och magra ben. Några pojkar kom gående på rad med uppochnervända skolbänkar balanserade på huvudena. Mitt eget huvud dunkade och bultade och värkte precis som om det var en uppochnervänd skolbänk på det. Det kändes som om alla barnen hade hoppat in i huvudet på mig och rusade omkring där inne.

Där fanns inget marmorgolv och ingen fontän. Där fanns ingen luftkonditionering, ingen bollplan och inga leende lärare.

Själva skolbyggnaden var mörk, med platt tak och utan dörr.

Vi satt stilla i bilen tills Youseff slängde åt oss en blick, då steg vi ut och började sakta gå mot huset. Bilen försvann snabbt där­ifrån. När vi kom närmare kunde jag kika in i ett klassrum.

Alla barnen räckte upp handen. Jag kunde höra en linjal som smällde mot en bänk och gnisslet av krita mot en griffeltavla.

Jag trevade efter Ezikiels hand och smög mig närmare intill honom. Han darrade.

När vi kom in i klassrummet pekade läraren bara på en plats på golvet, ganska långt fram. ”Du sitter där”, sa hon på engelska och tittade på mig. ”Du”, sa hon och pekade på Ezikiel, ”går i klass tre.” Hon pekade med hela armen för att visa vart han skulle. Jag satte mig snabbt ner och såg Ezikiel gå ut genom dörren till det andra klassrummet. Jag kunde känna alla barnens blickar pressa mot skallen som en hårt knuten schal. Pojken jag satt bredvid såg mer ut som en vuxen man. Klassen var full av pojkar. Bara fyra flickor. Var fanns alla flickorna? Varför följde inte Youseffs döttrar med oss? Vi lyssnade på läraren, mrs Tuyowe, när hon rabblade upp namnen på ministrarna i vår regering och kungarna och drottningarna av England, och vi lyssnade på varandras röster då vi upprepade allt hon hade sagt. Alla talade engelska. Jag hade ingen aning om vilka barn som var ijaw och vilka som inte var det, eftersom både barnen och lärarna talade engelska. Ändå var jag glad att jag kunde mitt eget språk, att Zafi hade lärt oss izon så bra. På rasten 50

Watson Små solfåglar inl.indd 50

2012-03-22 15.13

rusade barnen som strömmande vatten ut ur klassrummet till skolgården, där de hoppade hage eller spelade ludo eller fotboll.

Alla utom jag och Ezikiel. Jag hittade honom under ett träd.

Vi satt där rygg mot rygg, tätt ihop och lät förmiddagen skölja över oss, som vatten sköljer över stenar i vattenbrynet.

Skoltoaletterna fick Alhajis uthus att framstå som rena lyxen.

De var uppdelade i två rum, det ena till pojkarna, det andra till flickorna, fast på pojktoaletten var det alltid tomt, trots att de flesta av eleverna var pojkar. När jag först kom in på flicktoaletten i början av lunchrasten kunde jag bara springa raka vägen ut igen. En matta av flugor blänkte blått. Där fanns inget fönster. Det var sju hål i rad och flickorna hukade sig över dem och uträttade sina behov så att allt på dem var fullt synligt.

Det fanns inget handfat. Ingen vattenkran. Ingen tvål. Inget toalettpapper. När jag kom ut och öppnade munnen sved det i halsen. Jag vände mig inte om för att se om någon av flickorna hade märkt att jag sprang ut, utan gick snabbt iväg längs korridoren, som var dammig och smutsig, med skräp överallt. Jag tänkte på International School for Future Leaders, som hade golv så blanka att man kunde spegla sig i dem. Jag tänkte på toaletterna där, som var rena och gick att spola i, och på handfaten med tvål och fönstren som släppte in frisk luft. Jag höll mig så länge jag kunde, tills jag fick se Ezikiel stå med ryggen mot ett träd. ”Var går pojkarna på toaletten någonstans?” frågade jag. ”Det var tomt på deras toalett. De måste gå någon annanstans.”

Han skrattade. ”Hej på dig också. Hur har du haft det i dag?” ”Jag menar allvar. Jag kan inte hålla mig längre. Snälla, snälla, bara säg det.”

Ezikiel skrattade igen. Jag böjde mig fram och höll mig för magen. Till slut pekade Ezikiel mot buskarna vid det bakre staketet, där jag såg skuggorna av pojkar som stod och lättade sig. ”Vart går flickorna?”

51

Watson Små solfåglar inl.indd 51

2012-03-22 15.13

”Knappast utomhus, din dummer. Ni måste använda toaletten där inne. Är den låst?” ”Har du varit där inne?” frågade jag. Vid det laget hade det kommit lite blött i underbyxorna. Det hade övergått från brådskande till smärtsamt. ”Nu är du dum.” Ezikiel klev ut från trädet. Han stack sin arm under min. ”Kom nu, jag följer med dig dit.” ”Jag kan inte gå där. Jag har aldrig varit på något ställe som luktar så illa.”

Ezikiel skrattade igen. ”Jag kommer att få någon sjukdom”, sa jag. Jag stannade till. ”Det måste vara fullt av parasiter där.” ”Du är så illa tvungen att gå där. Var bara noga med att inte röra vid något. Kom nu. Vi har tur som får gå i skolan. Vi ska vara glada att Alhaji gick med på att betala skolavgifterna.”

Trots smärtan i blåsan hajade jag till; jag hade inte skänkt en tanke åt vem som skulle betala våra skolavgifter eller hur det skulle gå till. Jag hade inte förstått att man måste betala för en sådan här skola, med så här dåliga toaletter. Hur hade Alhaji råd att betala när han inte jobbade? Jag visste att mama hade haft lite pengar med sig när hon kom, men hon hade sagt att hon bara hade så att det räckte en kort tid åt oss. Och även om Alhaji var utbildad olje­ ingenjör, så sökte han jobb. Hur kunde han betala skolavgiften?

Vi gick tillbaka till huset och jag sprang in på toaletten, lyfte på kjolen och drog ner underbyxorna. Medan jag satt hukad över ett hål kände jag hur flugorna for upp och kröp över benen på mig. De kändes mjuka mot huden. Jag höll andan. Flickorna i raden bredvid såg uttråkade ut. De tycktes inte märka flugorna eller ens stanken. Jag hörde en flicka som jämrade sig.

Hon kräktes ur ena änden och hade diarré ur den andra. Hon hade ingen möjlighet att tvätta sig.

Jag höll andan, tvingade tillbaka tårarna och knep igen om tarmen.

52

Watson Små solfåglar inl.indd 52

2012-03-22 15.13

Efteråt väntade Ezikiel utanför. Ute på skolgården öppnade jag munnen och sög i mig luften, bet i den som om den var mat. Jag höll Ezikiel hårt i handen. ”Jag kommer definitivt att bli sjuk”, sa jag. ”Du överdriver”, sa Ezikiel. Men han släppte min hand och torkade av sig på shortsen.

Vi åt bröd till lunch, med Blue Band-margarin som mormor hade slevat upp ur plåtburken och lagt i en liten kruka. De flesta av barnen som satt i närheten av oss åt också bröd. Vi såg några som gick fram till grinden och köpslog med gatuförsäljarna och kiosken där ute, som hette ”Gudomligt goda snacks” och sålde korvpiroger och köttpaj. Jag såg på Cocacola- och Fanta­flaskorna de sålde och fick en dammig känsla i munnen.

Jag undrade hur de där barnen från byarna hade råd att köpa lunch. Deras pappor kanske hade jobb. ”Vilka går i din klass?” frågade jag Ezikiel. Han lutade sig närmare mig. Några pojkar sparkade fotboll inte långt från oss.

Han pekade på dem. ”Alla de där. Lektionerna var bra. Det är en lärare som har universitetsexamen i fysik. Hans lektion var intressantast. Det är bara tre flickor. Men jag antar att när man är så gammal som fjorton …” ”Var går flickorna i skolan?” frågade jag. Jag såg mig omkring på skolgården. Det fanns några flickor där, mest yngre eller i min ålder. Men det var många fler pojkar. Och vuxna män.

Jag förstod inte hur det kom sig. ”Varför delar de inte in dem efter ålder?” ”Alla är inte lika gamla när de börjar”, sa Ezikiel. ”Det går en man i min klass som är äldre än läraren. Han var tvungen att gå om det här året två gånger, och han började inte skolan förrän han var femton.” ”Alla lärarna ser unga ut.”

53

Watson Små solfåglar inl.indd 53

2012-03-22 15.13

”De flesta gör det här som sin samhällstjänst i ungdomskåren. Det var en äldre kille i min klass som berättade det för mig. De fick inte de jobb de ville ha, så då skickade regeringen ut dem att undervisa. Det är därför de hatar barn.” ”Varför slutar de inte bara?” ”Man måste göra ett års samhällstjänst. Det gör alla. Åtminstone alla som har en universitetsexamen. Och man måste göra som regeringen säger. Kriga eller undervisa.” ”Jaha, men om jag får i uppgift att undervisa så tänker jag vara mycket snällare mot barnen”, sa jag. ”De får jämt stryk här. Det var en flicka som fick stryk i morse för att hon pratade i klassrummet när hon bad att få låna en penna av sin kompis.”

Ezikiel sa ingenting, drog bara ut munnen i ett leende som var alldeles för brett.

Efter skolan hjälpte jag mormor med matlagningen. Hon visade mig hur jag skulle få fart på elden genom att fläkta över lågorna med ett tygskynke, hur jag skulle gnida in köttet med peppar, hur jag skulle skära upp fisken och dra ut benen med en enda snabb rörelse. ”Man kan inte ta för många buljongtärningar”, sa hon medan hon smulade i dem, en efter en. ”Det blir så god smak av dem. Och rejält med salt.” Hon öppnade ännu en buljongtärning. Helt plötsligt stoppade hon den i munnen.

Jag hade läst på paketet, och där stod det att de skulle lösas upp i en kastrull med vatten. Jag såg hur mormor tuggade i sig buljongtärningen. Hon ändrade inte en min. ”Mmm”, sa hon. ”De-li-kaat.” Sedan skrattade hon högt och länge. Och jag upptäckte att det kom skratt ur min mun också.

Medan vi skrattade hörde vi rop och skrik utanför grinden.

Jag hörde inte orden, men det lät som om det var något brådskande. Hon rusade genast upp och räckte sleven till mig. ”Du får göra färdigt soppan.”

Jag försökte öppna munnen och säga att jag inte kunde 54

Watson Små solfåglar inl.indd 54

2012-03-22 15.13

det, att jag inte visste hur man lagade soppa eller ens hur länge den behövde stå över elden. Men jag knep igen. Och när mormor sprang förbi mig mot grinden med en stor väska i handen höll jag fortfarande munnen stängd, fast jag var full av frågor.

Jag rörde och rörde och rörde. Jag släppte ner buljongtärning efter buljongtärning efter buljongtärning. Jag hällde i mer palmolja så många gånger att fiskarna flöt upp till ytan, gapande som om de kippade efter luft. Det var tomt på gården. Jag hörde rörelser från tjänstebostäderna, men jag vågade inte be Youseffs fruar om hjälp, för de fnissade så fort de såg mig. Jag ville inte ge dem en sak till att fnissa åt.

Jag tittade på maten framför mig. Det luktade jordnötsolja.

Jag lade tre buljongtärningar, lite peppar, tomater och salt i en ren kastrull. Sedan hällde jag palmolja över det.

Jag var noga med att inte blanda ihop slevarna. Jag såg det vita fiskköttet i den större kastrullen lossna från fiskhuvudet medan ögonen fick en grumlig hinna, precis som Alhajis ögon.

Sedan lyfte jag kastrullerna från elden och ställde ner dem på marken. Alla väntade på verandan när jag gick genom huset med fiskgrytan. De satt redan med de tomma skålarna i händerna. Jag måste ha lagat mat i flera timmar.

Jag slevade upp fisksoppa i varje skål. ”Var är mormor?” frågade mama och rynkade på näsan när hon tittade ner i sin skål. ”Vem har lagat det här?” ”Det var någon som kom och hämtade henne”, sa jag. ”Jag frågade inte vart hon skulle.”

Alhaji sniffade i sin skål. ”Hon måste jobba”, sa han.

Jag vände mig om, så hastigt att jag nästan tappade kastrullen. Inte visste jag att mormor hade ett jobb. Jag studerade Alhaji noga, för att se om han var mottaglig för frågor, men han hade tagit en fiskbit på skeden och höll just på att stoppa den i munnen. ”Alhaji, sir. Vad har mormor för arbete?”

55

Watson Små solfåglar inl.indd 55

2012-03-22 15.13

Alhaji himlade med ögonen och satte ner skeden med fisk i skålen igen. ”Ett krävande arbete. Så se till att du hjälper henne i hushållet.” ”Ja, sir.”

Alhaji såg inte att jag hällde Ezikiels soppa i en skål med en annan färg, och räckte den till honom. Ezikiel log. ”Är det du som har lagat det här?” Mama tittade ner i soppan och rörde runt med skeden i den.

Jag nickade. ”Jag hoppas att det inte smakar illa.”

Ezikiel log igen. Han började bli trött på att inte äta något annat än frukt. Han doppade skeden i soppan. När han tog upp den var den alldeles rödstrimmig, som himlen i solnedgången.

Jag tittade på mama. Jag öppnade munnen för att fråga om mormors arbete, men sedan stängde jag den. Mama hostade så att hon storknade. Hon satte handen mot halsen. Hon lutade sig fram och lät som om hon skulle kräkas.

Jag tittade på Alhaji, som gjorde likadant. Han pekade på soppan. ”Den här soppan”, sa mama mellan hostningarna, ”vad har du haft i soppan?”

Alhaji hostade i flera minuter. ”Dumma flicka. Kan du inte laga mat?”

Mama slutade hosta. ”Det är klart att hon inte kan laga mat.

Vi hade en kock som lagade all mat åt oss!” Hon vände sig till mig. ”Hur många buljongtärningar hade du i? Det smakar bara buljongtärning!”

Jag log lite. ”Man kan inte ta för många buljongtärningar”, sa jag. Men jag sa det tyst och det lät inte kul alls. ”Vad pratar du om?” ”Jag ska ropa på en av Youseffs fruar”, sa Alhaji. ”De kan laga mat allihop.”

Ezikiel tog sin sked och förde den till munnen. Hans ögon 56

Watson Små solfåglar inl.indd 56

2012-03-22 15.13

tårades, men han hostade inte och lät inte som om han skulle kräkas. Han satt lugnt kvar och åt upp allt som fanns i skålen.

Senare letade Ezikiel upp mig där jag satt i mörkret vid moskén. Jag tittade bort mot grinden, väntade på mormor så att jag skulle kunna fråga henne var hon hade varit och berätta för henne om soppan. Jag insåg inte att jag grät förrän Ezikiel torkade tårarna från min kind. Han drog mig intill sig och kyss­te mig på huvudet. ”Jag tyckte om det”, sa han. ”Det är den första soppan jag har ätit på evigheter. Tack för att du gjorde i ordning lite åt mig utan fisk. Jag tyckte att det var jätte­gott.”

Jag behövde inte se på Ezikiel för att veta att han ljög. Han talade högre än vanligt och tvingade ur sig orden för snabbt.

Plötsligt hörde jag något som tjöt. Det lät som ett larm, fast högre. Det gjorde ont längst bak i huvudet och jag knep ihop ögonen. ”Vad är det där för något? Jag har hört det förut, fast inte lika högt.” ”Sirener”, sa Ezikiel. ”Mama berättade om dem. Det är de vita männen som är på väg till sina jobb på oljebolagen. De blir körda till jobbet i pansarbilar, med poliseskort. Sedan körs de tillbaka i pansarbilarna till sina bevakade bostadsområden.

Som fångar.”

Jag lyssnade till sirenerna tills de var borta. ”Du hade rätt i det där med att flytta hit”, viskade jag. ”Det är farligt här. Det måste det vara, om folk behöver pansarbil för att ta sig till jobbet.”

Ezikiel tittade bort. Han sa ingenting. Hade han inte hört? ”Det är farligt här”, sa jag igen. ”Och det är fullt av bakterier på det här stället. Tänk om du blir sjuk? Vi är så långt från Warri.” ”Jag kommer inte att bli sjuk”, sa Ezikiel. Orden rann snabbt ur honom. Han drog mig intill sig och vände sig mot mig. ”Jag ska hålla mig till din specialsoppa, och frukt. Och jag ska ta Alhajis vitaminer och mineraler. Han är expert.”

57

Watson Små solfåglar inl.indd 57

2012-03-22 15.13

Jag lutade mig mot Ezikiels arm. Hans axel var vass och huden matt, nästan grå. Jag hade inte ens dragit på munnen.

Jag kutade med axlarna. ”Jag vill åka hem”, sa jag.

Ezikiel sa ingenting alls. Han lade armen om mig och höll mig så tätt intill sig att jag kände lukten av buljongtärningar i hans andedräkt. ”Och om tabletterna inte skulle hjälpa”, sa han, ”så har vi ju alltid Marmite.”

Ezikiel brast i skratt, och jag skrattade också. Han skrattade så vilt att han måste kasta huvudet bakåt. Han huvud såg för stort ut för hans axlar.

58

Watson Små solfåglar inl.indd 58

2012-03-22 15.13