9789198133080

En spänningsroman med Anna Pigeon

ond vind

nevada barr

nevada barr

ond vind

Översättning Marie Olsson Hoodoo förlag

Andra böcker i serien Pumaspår Djup grav Stum rädsla Vargavinter

Hoodoo förlag AB www.hoodooforlag.se Amerikanska originalets titel: Ill Wind Copyright © Nevada Barr 1995 Översättning: Marie Olsson Grafisk formgivning: Lena Kehr Författarfoto: Donald Paxton Tryckt 2016 hos ScandBook, Falun ISBN 978-91-981330-8-0

Till Deb och Ed, utan vilka …

Ja, uppriktigt sagt törs jag inte ens tänka på det.

ett Det fanns inga begravningsplatser. Det störde Anna.

Människor dör. Om man inte åt upp dem, eldade upp dem eller postade dem till en vän, så måste kropparna ta vägen någonstans. Det borde åtminstone finnas skelettrester. En civilisation som levde och dog under sexhundra år borde efterlämna ett helt berg av ben.

Inga begravningsplatser och sedan inga människor heller.

Ena dagen lagade invånarna mat, vävde och skötte åkrarna och sedan, nästa dag, var de försvunna. Det stod fortfarande krukor kvar på den kalla askan i härden, dörrmattor ruttnade i dörröppningarna och det låg verktyg bredvid halvfärdiga arbeten.

Hade en invaderande armé dragit fram och massakrerat alla? Men var fanns i så fall de inslagna skallarna? De trasiga benfragmenten? Tänderna som såtts som majskorn?

Eller hade det varit en farsot, en amerikansk motsvarighet till digerdöden, en historisk form av Stephen Kings Captain Trips, som dödade två utav tre? Och det får överlevarna att överge det ödelagda samhället och släpa med sig tusen och 7

åter tusen lik? Jäkligt osannolikt. Särskilt för ett samhälle där man inte använde sig av hjulet.

Så snart människor kom med i ekvationen kunde man inte vara säker på något; men ändå, det borde finnas lik.

Anna kunde inte komma på någon civilisation som inte lämnade sina dödas kroppar och sopor till nästa generation.

En hand smällde ner i bordsskivan och Anna hoppade till i stolen. ”Var var du?” väste Alberta Stinson, informationschefen i Chapin Mesa. ”Varsomhelst utom här, Al”, viskade Anna tillbaka. Hon förde handen över ansiktet för att jaga bort drömmarna och kikade i smyg på klockan. Personalmötet hade släpat sig fram i två timmar. Kaffet var slut och det hade aldrig funnits några munkar att äta.

Stinson petade Anna i sidan med ett trubbigt pekfinger. ”Håll dig vaken. Pojkarna är på krigsstigen.” Hon kallade alltid Mesa Verdes administration lite föraktfullt för ”pojkarna”.

Stinson vägde kanske sex sju kilo mer än vad modemagasinen rekommenderade. Hon hade mörkt hår med en hel del vita hårstrån. Håret verkade ha klippts med en ullsax.

Hon ledde rundvandringar, höll föredrag och vandrade genom nationalparkens otaliga ruiner. Ansiktet var fårat av väder och vind från pannan till hakan och runt ögonen var huden rynkig av allt kisande mot den bländande solen.

Såvitt Anna kunde avgöra hade Stinson bara två passioner i livet: att komma underfund med varför de gamla hade försvunnit och att se till att var och en som skändade deras lämningar gjorde detsamma.

Anna drog till sig Stinsons gula block. Nedanför klottret med hängsnaror, giljotiner och andra hemskheter krafsade hon: ”Ingen hjälp här. Jag är bara en obetydlig GS-7:a.

8

Ingen pondus.”

Al Stinson fnös.

Det hade gått trettio minuter sedan Anna checkade ut mentalt och diskussionen pågick fortfarande. Kongressen hade anslagit högar med pengar som var öronmärkta för att gräva upp och byta ut den ålderstigna vattenledning som försörjde bostäderna och de allmänna byggnaderna i Mesa Verde nationalpark. Nationalparken bestod av flera mesor – platåberg med branta sidor. Sedan maj hade tunga fordon och upprörda dispyter dundrat över det uråldriga markområdet. Varje vecka hade möten sammankallats och avblåsts.

Den bitterhet som det hade skapat förpestade den höga ökenluften ungefär som dammet från maskinen som grävde diket. Som alltid i små samhällen sipprade giftet neråt.

När makthavarna förde krig, valde bönderna sida. Till och med de säsongsanställda samlades i små grupper, pratade skit bakom diverse ryggar och insöp klunkar av rättfärdig indignation som sköljdes ner med öl.

Anna, som var nykomling i nationalparken, hade inte värvats till någondera armén men den ständiga mis�sämjan gick henne på nerverna och förstärkte hennes enstöringstendenser.

Runt ett bord av metall och plastlaminat – den sort som vanligen används för att servera dålig kyckling vid diverse banketter – satt de ledande spelarna: en ambitiös administrativ tjänsteman med känsla för siffror och blick för framåtskridande; chefsrangern, en försiktig arbetsledare, besluten att föra parken ut ur rörmokeriets mörka tidsålder och in i den mer imponerande besöksstatistik som mer vatten skulle möjliggöra; Ted Greeley, entreprenören som anlitats för att genomföra denna bedrift i tid; och Al 9

Stinson: historiker, arkeolog och de dödas försvarare. Eller åtminstone en försvarare av okränkbarheten i vetenskapens anspråk på de döda.

När anasazi försvann från mesan försvann också deras hemligheter från det tolfte århundradet med dem. Stinson var fast besluten att hindra det tjugonde århundradets maskiner från att förstöra några ledtrådar innan de hade studerats. Eftersom hela landskapet på Chapin Mesa var en enda skattkista av artefakter fick arkeologerna mardrömmar så fort minsta stolphål skulle grävas. Entreprenören hade i uppdrag att gräva ett närmare trettio kilometer långt och arton decimeter djupt dike genom nationalparken.

Theodore Roosevelt Greeley från Greeley Construction hade ett jobb att utföra och han fick bra betalt för att göra det. Även om Greeley gav sken av att vara gemytlig uppfattade Anna honom som en ärkekapitalist. Hon misstänkte att enligt hans moderna västernmentalitet så var den enda bra indianen en lönsam indian.

Med fingrarna hårt om penningpungen lutade chefsrangern och den administrativa tjänstemannen åt Greeleys läger.

Anna och distriktsrangern Hills Dutton var de enda icke stridande som var närvarande. Duttons imponerande kroppshydda satt hopsjunken på en klappstol nära bordsänden. Han hade tagit ut ammunitionen från magasinet på sin niomillimeters Sig Sauer och verkade inventera det kula för kula. ”Anna?”

Sin vana trogen mumlade chefsrangern och det tog henne en sekund att känna igen sitt namn. ”Vadå?” ”Några synpunkter?” Chefsrangern försökte bara avleda pressen från sig själv. Ingen i den här vördnadsvärda 10

församlingen brydde sig ett dyft om vad hon tyckte. Hon och Hills var där bara för att sekreteraren vägrade att hämta kaffe. ”Tja, om man lät all personal som inte är direkt nödvändig för kärnverksamheten bo utanför nationalparken så skulle problemet minska betydligt.” Inte direkt nödvändig personal inkluderade inte bara säsongsanställda informatörer utan även arkeologer, avdelningschefer, den administrativa tjänstemannen, chefsrangern och nationalparksföreståndaren själv. Annas förslag möttes med irriterad tystnad.

Nöjd med att ha stött sig med alla vid bordet och att det skulle dröja bra länge innan de störde henne igen med att fråga om hennes synpunkter, retirerade Anna tillbaka in i sin egen värld.

När besökarna gett sig av för dagen och kvällsljuset ersatte dagens bländande vetenskapliga ljus brukade hon fly ståhejet.

Det lugnade henne att vara där det var folktomt. Efter att ha arbetat i naturen i vildmarksparker – i Guadalupe Mountains i Texas och Isle Royale i Lake Superior – verkade Mesa Verde väldigt urban med dess mer än en kvarts miljon besökare per år. Under dagen, när ruinerna var öppna för allmänheten kunde hon inte gå tillräckligt långt för att komma undan sorlet från trafiken och det buttra morrandet från bussarna som gick på tomgång medan de spydde ut turistgrupperna.

Efter stängningsdags och under förevändning av en patrullrunda, körde hon ner till det nu tysta Cliff Palace, en av de största anasazibyar som någonsin upptäckts. Hon klättrade så högt som var tillåtet och satte sig med ryggen mot den fortfarande varma stenen i de uråldriga murarna, och runt henne bredde byn ut sig med rum, små torn och 11

större torn, nersänkta kammare förbundna med tunnlar, och torg där det fanns stenar med urholkningar för att mala i.

Byn låg högt ovanför en värld som sträckte sig många mil bort, mesor, branta kullar och gröna dalar som tonade bort i de avlägsna blå bergsryggarna som övergick i himlens blå. Luften var klar och tunn. Utan fukt som laddade den med dofter förde den endast med sig den skarpa doften från solstekt piñon och gultall.

Från sin plats högt upp i ruinen brukade hon titta ner på Cliff Canyon. Boningar dök upp var för sig, först en, sedan två, sedan fem stycken, som de gömda bilderna i ett barns pussel.

Små klenoder till byar var undanstoppade i naturliga alkover i mesans sidor och vaktade över de slingrande dalarna. Nästan alla bosättningar vette mot väst eller sydväst där de fångade vintersolens värme och fick skugga om sommaren. Byarna var skickligt byggda. De handhuggna och fint inpassade stenarna vittnade om erfarna stenhuggares arbete. Väggarna var vitkalkade och målade, och dekorationer med stjärnor och handavtryck lyste upp sandstenen.

Dörröppningarna hade formen av ett nyckelhål. Stegar, tillverkade av trä från enar och remsor av djurhudar, ledde till rum som byggts på klipphyllor tio eller femton meter över alkovens stengolv.

Det här var inga tält som man kunde plocka ner och ta med sig för att sedan tyst försvinna in i natten. Det här var stora byggnader, konst, arkitektur. Hem som byggts för att hålla i århundraden. Om byggarna hade drivits bort borde väl marodörerna ha tagit över bostäderna för att njuta av sitt byte?

Om de gamla inte hade dött och de inte hade gett sig av frivilligt och de inte hade drivits bort därifrån ...

12

Vad hände egentligen? tänkte Anna.

Det tål att tänka på.

Ett mysterium för von Däniken.

Annas radio kom knastrande till liv och alla vid bordet, inklusive Al, tittade på henne som om hon hade släppt ifrån sig ett opassande läte. ”Ursäkta mig”, mumlade hon.

När hon lämnade rummet hoppades hon på något allvarligt: ett slagsmål i byggnaden där de anställda vid de olika privata verksamheterna i parken bodde, ännu en medicinsk utryckning i Cliff Palace, en trasig buss som blockerade trafiken – vad som helst bara det lät henne slippa personalmötet. ”Sjuhundra, tre-ett-två”, besvarade hon anropet. ”Kan du komma förbi chefsrangerns kontor?” frågade sambandskvinnan. Frieda, chefsrangerns sekreterare och nationalparkens sambandskvinna, hade alltid samma yrkesmässiga tonfall. Utav rösten gick det aldrig att avgöra om det var näsblod eller bilstöld som väntade på chefsrangerns kontor. ”Jag är på väg. Och tack så mycket.” ”KFC sjuhundra, fjorton-arton.”

Chefsrangerns kontor var byggt av block av sten från trakten och hade takbjälkar av timmerstockar som mörknat med tiden. Liksom museet och husen som var avsedda för de tillsvidareanställda på de högre tjänsterna, var chefsrangerns kontor en historisk byggnad som uppförts på 1930-talet av Civilian Conservation Corps när ”en ny dag, en ny dollar” bokstavligen var sant.

Anna smällde upp nätdörren och lutade sig över disken med glasskiva. Inuti den charmiga lilla byggnaden hade man på äkta byråkratiskt vis rafsat ihop ett antal 13

trånga ”arbetsplatser” och vandaliserat den ytterligare genom att lägga in heltäckningsmatta och sätta in billiga metallskrivbord.

Frieda Dierkz tittade upp från datorn. Hon var i trettioårsåldern och hade kort rödbrunt hår klippt i en öronlång page. Hon hade bredare höfter än axlar och en kunskap som var bredare än de flestas på avdelningen för brandledning och skydd av besökarna och hon var kontorets medelpunkt.

Eller, mer korrekt, som den datorgenererade skylten på anslagstavlan ovanför hennes skrivbord meddelade, Kontorets drottning. Anna anade att det hade funnits en tid, kanske ännu inte helt över, när Frieda hade hoppats på att få vara drottning i en mer intim sfär. Men ett alldagligt ansikte, och något som var mer förödande för giftermålsutsikterna, nämligen att hon utstrålade fullständig kompetens, hade gjort henne till karriärkvinna. Även om Frieda kanske såg det som ett halvt misslyckande, så gjorde inte Anna det. Enligt hennes uppfattning var det familjeförsörjaren som fick uppleva allt spännande.

Underhållspersonalen – vare sig det var på arbetet eller i köket – verkade för evigt vara förvisad till att sköta de tråkiga och enformiga sysslorna för att hålla ruljangsen igång. ”Jaha …”, sa Anna som inledning. ”Patsy ringde. Tom är i parken.” Som vanligt var Frieda sparsam med orden.

Patsy Silva var nationalparksföreståndarens sekreterare, och Tom var den frånskilda maken. Ex-maken. ”Vad är det den här gången? Dålig gitarrmusik klockan tre på morgonen?” ”Självmordsbrev och choklad. Chokladen stoppades in genom brevlådan. Hunden öppnade paketet. Hälften smälte på kontoutdraget för maj. Den andra hälften kräktes 14

han upp på en indianmatta värd fyrahundra dollar.” Frieda skrattade. I sin egenskap av två delar dåligt skämt och en del patos hade Tom Silva varit en nagel i ögat på lagens väktare ända sedan Patsy blev anställd föregående vinter. Om Patsy hade bott utanför parken skulle det ha varit Coloradopolisens problem. Innanför parkens gränser föll uppgiften på dess rangers.

Anna avskydde familjekonflikter. De goda och de onda bytte hela tiden plats; en utomstående hade inte en chans. ”Var är Stacy?” Anna hoppades få med sig en annan ranger som moraliskt stöd. ”Upptagen. Ännu en medicinsk utryckning i Cliff Palace.

En äldre dam.” ”Jäklar. Vad vill Patsy att vi ska göra?” ”Bara åka och prata med henne, antar jag. Hon var inte särskilt specifik. ’Gör något åt det men säg inte att jag sa det.’ ” Anna nickade. ”Jag är på väg.” Halvvägs genom dörren stannade hon och vände tillbaka. ”Jo, Frieda, kan jag komma och hälsa på Piedmont i kväll?” ”Närsomhelst”, svarade Frieda som redan hade börjat knappa på sin dator. ”Om jag inte är hemma så kan du bara gå in. Dörren är aldrig låst.”

Tornhuset var det mest pittoreska, om än inte det mest praktiska, av de historiska husen. Det hade fått sitt namn efter det runda torn som innehöll det stora sovrummet, trappan och ett litet runt vardagsrum. Det låg på en liten kulle strax väster om museet, bakom de mer konventionella husen. Det skulle vara perfekt för en person. För en kvinna med två tonårsdöttrar hade det visat sig vara en mardröm när det gällde att planera badrumstider och fördela garderobsutrymme.

15

Ryktet sa att Patsy på grund av flickorna skulle få en annan bostad så snart en trerummare blev ledig, och lämna tornhuset ledigt för någon annan att lägga beslag på.

När Anna hade börjat sin tjänst åtta veckor tidigare hade distriktsrangern på grund av bostadsbristen placerat henne i ett av de gemensamma husen för de säsongsanställda kvinnorna tills en mer passande bostad kunde hittas. Därför var det med mer än en flyktig ägandeblick som hon lät sig bli visad in.

Patsy Silva var satt, med de yppiga kurvor som kvinnor som fött barn kan få. Håret var kortklippt och honungsblont och ögonen var omöjligt blå av färgade kontaktlinser. Tänder som var lika raka som en ortodontists linjal framhävdes av ett chockrosa läppstift som målats en aning utanför den naturliga läpplinjen.

Patsy log och viftade tankspritt mot vardagsrummet med dess röra av kläder och tidningar som belamrade varenda plan yta. ”Missy och Mindy är borta hos Frieda och ser på video”, sa hon, som om videons frestelse förklarade en hastig och ostädad avfärd. ”Hon har en rejäl filmsamling och låter flickorna titta nästan när som helst. Det hjälper.”

Anna nickade. Idylliskt nationalparksliv var kanske bra för vuxna och barn men kunde vara jobbigt för tonåringar med en lång sommar att fördriva. ”Sitt ner. Sitt.” Patsy föste Anna mot köket. ”Kaffe eller något annat?” Med erbjudandet, som med det mesta av Patsys kommunikation, följde ett spänt glatt leende. Mer som en avväpnande vana, anade Anna, än ett äkta uttryck för glädje. ”Kaffe skulle smaka gott.”

Köket, det enda fyrkantiga rummet i huset, var litet men effektivt planerat. Det hade köksskåp av trä och ett bås i restaurangstil under det ena av de två fönstren. Anna gled 16

in i båset. Patsy sysselsatte sig vid köksbänken. Anna var inte särskilt förtjust i återuppvärmt kaffe men de flesta verkade känna sig bättre till mods när de fått visa sig lite gästfria.

Kanske var det någon uråldrig instinkt om att bryta bröd tillsammans. Eller kanske kändes det bara bra att ha något som höll händer och blick sysselsatta.

Patsy dukade fram koppar på bordet tillsammans med en sockerskål och en gräddkanna i form av keramikankor iklädda små blå kalikåhättor. ”Tack.” Anna drog åt sig koppen och hällde i blåaktig mjölk ur anknäbben. Patsys leende tändes och dog sakta bort, ansträngningen var för en gångs skull övermäktig. ”Det är Tom”, sa hon, som om hon medgav en tröttsam realitet. ”Choklad.” ”Och ett meddelande. Det är hemskt. Hur kan man skydda sig från det? Polisen beter sig som om jag borde vara lycklig som har en make som uppvaktar mig så mycket.” ”Exmake.” ”Ja. Tack. Han får mig att glömma det. Exmake. Ex, ex, ex – slut, finito, borta. Men det är han ju inte.” Hon satte fingrarna mot tinningarna och såg ut som om hon skulle ha kört dem genom håret om inte varje lock varit skickligt lirkad på plats. ”Vad är det som gör att han är mer än bara irriterande?” frågade Anna. Gissningsvis borde hon ha kunnat lägga till ”förutom skuldkänslor?” Hur kunde en kvinna låta bli att känna sig skyldig när hon övergav blommor, godsaker och serenader? ”Jag var rädd att du skulle fråga det”, svarade Patsy med en tung suck. Hon sjönk ihop mot ryggstödet. ”Jag vet inte.

Jag menar, han gör ju egentligen ingenting. Det är mest en växande känsla av obehag. Förstår du vad jag menar? Som 17

om jag driver honom mot någon gräns för att jag inte har gett efter för hans blomsteruppvaktningar och allt sånt som jag alltid brukade. Det här senaste meddelandet verkade, jag vet inte … underligt.” Patsy bad om ursäkt med ett extra brett leende.

Anna kunde ha slagit vad om att Patsy Silva hade bett om ursäkt en hel del under sina trettiosju år; ursäkter och leenden som göts som olja över livets oroliga vatten. ”Kan jag få läsa meddelandet?” ”Ja. Jag sparade det. Så mycket har jag åtminstone lärt mig sedan skilsmässan. Allt som är underligt sparar jag. Du kan inte tänka dig hur fånigt allt det här låter, till och med för mig, när jag försöker berätta det för någon stor kraftig polisman som tänker att om han någonsin ägnade sin fru samma uppmärksamhet skulle hon tro att hon hade dött och kommit till himlen. Här är det.”

Medan hon pratade hade Patsy letat igenom en byrå i dockstorlek, komplett med en sminkspegel i miniatyr. Mitt på varje liten byrålåda fanns det klistermärken med ankor som matchade gräddkannan. I den nedersta lådan nöp hon tag i en bit papper. Hon höll det i kanten som om hon inte ville förstöra några komprometterande fingeravtryck och placerade det på bordet.

I en barnslig men läslig handstil, mer textat än skrivstil, stod det: ”Vad är det du vill, Pats? Jag har gett dig allt. En bil, fina kläder, allt. Vad vill du? Kanske vill du att jag ska göra som den där killen du berättade om som skickade sitt öra till någon. Jag kan göra bättre än så. Jag vill inte leva utan dig, Pats. Det vill jag inte.” ”Och du tror att det är ett självmordsbrev”, sa Anna. Hon tyckte det lät mer som ett hot men hon hade ingen aning om i vilka banor Tom Silvas hjärna arbetade. Som den nya ungen i kvarteret, hade Anna ännu inte hört allt skvaller.

18

”Jag önskar att det var ett självmordsbrev!” for Patsy ut.

Anna gillade ilskan mer än de glättade leendena. Den kändes åtminstone uppriktig.

Patsy, som hade läst om meddelandet över Annas axel, gled in på bänken bredvid henne. Sådan närhet gjorde Anna illa till mods. När hon bodde i trängseln i New York innan hennes man Zachary dog, hade hon kämpat för personligt utrymme i hissar och tunnelbanevagnar. Sedan hon började arbeta för Nationalparksförvaltningen och flyttat till mindre begränsade nejder, hade behovet snarare ökat än tvärtom.

Fyratusen kvadratmeter per person och megafoner kändes ganska lagom vad gällde umgänge.

Hon vände lite på sig som för att ge Patsy hela sin uppmärksamhet och för att skapa lite utrymme mellan dem. ”Jag sa till Frieda att det var ett självmordsmeddelande för att det verkade enklast – du vet, så att det verkade rimligt att jag ringde.” Patsy lyfte kaffekoppen men stirrade bara ner i den utan att dricka. ”Det var den där saken med örat som han skrev – som van Gogh. Förutom chokladen var det också ett kuvert. Ett sådant där litet fyrkantigt som man kan skicka med en fin blombukett.”

Anna väntade och smuttade på kaffet som blivit grått och ljummet av skummjölken. Patsy fortsatte inte med sin berättelse. ”Och kuvertet?” påminde Anna. ”Jag eldade upp det.”

Eftersom tystnad inte fick Patsy att prata som den gjorde med de flesta andra människor – för många år med att vara en snäll flicka och inte prata förrän man blev tilltalad, antog Anna – frågade hon vad som funnits i kuvertet. ”En liten bit brunt material, mjukt, som dyrt kräpptyg.

Tom är inte omskuren. Jag tror att det är förhud.”

Anna ryckte till. Det var lite väl udda.

Under kanske en minut sa ingen av dem något. Vare sig 19

Patsy kände att Anna inte tyckte om att vara så nära eller om hon, när hon väl hade berättat, inte längre behövde närheten, flyttade hon sig bort till diskhon för att hälla ut sitt odruckna kaffe. När hon kom tillbaka satte hon sig åter på bänken mitt emot. ”Vad vill du att jag ska göra?” frågade Anna.

Patsy brast i gråt.

Anna funderade medan Patsy Silva grät. ”Det är inte så att det finns någon efterlysning eller arresteringsorder för Tom?” frågade hon hoppfullt.

Patsy skakade på huvudet. ”Jag är ledsen.”

Anna visste inte om hon bad om ursäkt för att hon fortfarande grät eller för att hennes ex-make inte var eftersökt av polisen. ”Jag kollar upp honom i vilket fall. Man vet aldrig.”

Efter ett ögonblick sa hon: ”Kanske ett besöksförbud? För att hålla honom borta från dig. Jag ska undersöka det och se om du behöver bevisa trakasserier. Vad som krävs för att hålla honom borta från Mesa Verde.” ”Det är för sent. Han är här”, Patsy väntade och lät som den lilla flickan som såg poltergeists. ”Han har fått ett jobb hos entreprenören som drar den nya vattenledningen.”

Vattenledningen. Det började bli så att Anna kände sig frestad att spränga den själv. Kanske Mesa Verdes personal hade varit oense i årtionden – att leva isolerat på en plats där döda människor var den största naturresursen måste sätta sina spår – men ända sedan hon hade börjat jobba här var det vattenledningen som hade varit åskledare. ”Träffar du någon annan?” frågade Anna plötsligt.

Patsy såg besvärad ut. ”Inte precis”, sa hon, utan att möta Annas blick.

Hon dejtade någon. Ett hederligt gammaldags triangeldrama var på gång. ”Vet Tom om det?” ”Nej! Inte ens jag vet säkert.” Patsy log ett blygt leende.

20

Anna suckade invärtes. ”Prata med honom”, bad Patsy. ”Visst”, lovade Anna. ”Prata med hans chef. Mr Ted någonting. Han verkar vettig.” ”Ted Greeley. Det kan jag göra.” ”Men få honom inte avskedad. Nästa år går både Missy och Mindy i high school och vi behöver underhållsbidraget.”

Anna undertryckte en suck. Familjeproblem. ”Jag måste nog gå”, sa hon, när hon tittade på klockan över diskbänken. ”Jag slutar nu.”

Patsy skrattade för första gången på ett tag. ”Hills blåste övertidspengarna på ett terränggående fordon. Jag är nästan glad att han gjorde det – han är så söt när han vill ha något på budgetmötena och bönar om det.” ”Sköt om dig. Var försiktig”, sa Anna och satte uniformshatten på huvudet. Hon tog en sista titt runt bostaden som hon hoppades snart skulle vara hennes. ”Jag sparar det om det dyker upp något annat … personligt … som Tom skickar och ger det till dig”, lovade Patsy medan hon höll upp dörren. ”Jag kan inte bärga mig.”

Sommaren hade kommit igång.

21

Kan de dödas andar hämnas?

Rangern Anna Pigeon arbetar nu i Mesa Verde nationalpark i Colorado. Nationalparken hyser en mängd fascinerande och välbevarade klippboningar från den gamla anasazikulturen.

I den välbesökta nationalparken har Anna fullt upp. Den senaste tiden har det varit ovanligt många medicinska akutfall bland besökarna. Det går rykten om att platsen hemsöks av andarna från dem som bodde här en gång i tiden. Och efter sommarsolståndet hittas en man död i en av ruinerna.

Anna utreder dödsfallet tillsammans med en agent från FBI. Finns det ett samband med sjukdomsfallen och kan de hitta förövaren innan någon mer drabbas?

”Ond vind är en frisk fläkt i den fullpackade spänningsgenren … Anna är härligt mänsklig … Nevada Barrs skrivande är magiskt.”

Orlando Sentinel ”… att Pigeon-serien utan egentligt undantag hör till det mest läsvärda i genren.”

Bo Lundin i Sydsvenska Dagbladet

ISBN 978-91-981330-8-0