Copyright © Anne Liljeroth 2016 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, PicaPica Design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7557-866-8 Tryckt hos Scandbook, Falun 2016
1. Bakom ögonlocken springer Alex för sitt liv. Mannen bredvid honom skriker, snubblar och faller. Ljudet är öronbedövande, svetten bildar pärlor på kroppen och röken får ögonen att svida. Han vinglar till, men precis när han återfår balansen trampar han på ett barn på marken. Barnets vrål blandas med hans eget, ekar i öronen. Samtidigt backar en bil i hög fart ut från sin parkeringsplats. Den som sitter bakom ratten lägger i en ny växel och lyfter alltför hastigt foten från kopplingen. Det rasslar ilsket i gruset, motorn tjuter illa och det mullrar mellan husväggarna. Alex sätter sig upp i sängen, trevar yrvaket efter lampknappen och inser efter några sekunder att han är utom fara. Att det måste vara grannen som kör iväg, troligtvis på ett akut hembesök. Arbetstider existerar inte i doktor Fahls värld – och inte bryr han sig om andras skönhetssömn heller. Alex skakar på sig. Den gode doktorn borde skaffa en elbil, en sådan där som smyger fram på vägarna, så att de andra som bor i huset får sova. Efter ett par minuter är hans puls normal igen, och han låter huvudet falla tillbaka mot kudden, känner hur tröttheten håller om honom. Hur orkar doktor Fahl? Mannen är nästan åttio år, han både ser och hör dåligt, har svårt att känna igen folk på gatan, men han fortsätter ändå att köra bil, ställa diagnoser och hjälpa människor. Alex gnuggar sömnen ur ögonen och ser sig om i rummet. En strimma ljus letar sig in vid sidan av den nerdragna rullgardinen. Han vänder sig mot väckarklockan och tittar på de digitala siffrorna: fem, tre och noll. Han ser doktorn framför sig, den krokige mannen som vigt sitt liv åt att närsomhelst kasta sig iväg för att rädda andras. Han tänker på variga sår och blodiga madrasser. Barn som gråter, kvinnor som vädjar och män som biter ihop, och han känner rädslan i magen. Såsom den en gång fanns där. Det är kvavt i rummet och hans kropp är klibbig. Hittills har 5
augusti månad bjudit på nya värmerekord varje dag. Det känns inte som att bo i norra Europa, mer som i ett torrt land i Afrika, eller kanske i Australien. Meteorologerna tjatar om att det är en ovanligt het månad, med särdeles många getingar och bruna gräsmattor. Han lyfter lakanet åt höger och är noga med var han placerar det, drar också ner det en bit från hennes kropp. Hon sover naken och tycker inte om att bli intrasslad i lakanet. Sängen knakar när han rör sig. Han lägger sig på rygg, tittar upp i taket och konstaterar ytterligare en gång att han är utom all fara, och att det som hände trots allt var väldigt länge sedan.
6
2. Gabriella sover lugnt vid Alex sida, helt oberörd av ljuden från gården. Hennes långa, blonda hår ramar in ansiktet och får honom att tänka på Jesusbarnet och jungfru Maria. Rofylld, men full av liv. Men lika oskyldig som Gabriella ser ut när hon sover, lika intensiv kan hon vara i vaket tillstånd. Det finns en vilde i denna späda kvinnas kropp. Hans hjärta slår lite fortare när han tänker på hur levande hon är. Försiktigt rör han vid hennes hår. Det är tjockt och välvårdat, mjukt på ovansidan och något strävare i nacken. Varje dag tvättar hon det, först med schampo och sedan med balsam, som hon kramar in och noggrant sköljer ur. Det ingår i hennes kvällsritual. Hon använder dyra produkter i fina flaskor som hon köper på salong. De får håret att dofta vanilj och något träslag han inte kan namnet på. Han minns sin förvåning första gången han såg prislappen. Det var så otänkbart mycket pengar för att tvätta håret. Men han skulle aldrig säga något, han vill inte riskera att uppfattas som en kritiker av hennes val och livsstil. Gabriella är inte som någon annan kvinna han mött. Hon har bestämda åsikter om det mesta. Hon är en kämpe. Hon vill rädda världen och göra ett bestående avtryck, vill göra nytta. Hon går sin egen väg, hon är full av initiativ och när hon vill något behöver det ske direkt. Av henne har han lärt sig vad det betyder att fokusera på nuet. De lever här och nu och det är vad som betyder mest. ”Jag vill att vi bygger vår relation på tillit, att vi kan lita på varandra och att det är vad vi har tillsammans som är viktigt”, sa hon när de träffades. Det lät fint, och för Alex har det varit befriande enkelt. Med Gabriella har drömmen om att få vara som alla andra blivit verklighet. Han lever äntligen det som kallas Svenssonliv. På veckodagarna går han till jobbet vid sju, kommer hem vid fem eller ibland något senare, och sedan tillbringar de kvällen tillsammans. De pratar mycket. På helgerna gör de utflykter, ser på film och äter god mat. 7
Det händer att de går på restaurang. ”Vi hör ihop, du och jag. Jag älskar dig för den du är, inte för den du varit eller för vad du gör”, brukar hon säga. Ett modernt mantra. Och det fungerar. De har det bra tillsammans. Alldeles fantastiskt bra. Gabriella är journalist och jobbar på lokaltidningen. Hon har gått på Journalisthögskolan i Stockholm men är uppvuxen i den här staden, och hennes mor bor tvärsöver gatan. Henne har han aldrig träffat. Gabriella vill ha det så. Av erfarenhet vet Alex att det brukar bli komplicerat när en kvinna ska presentera honom för sin familj, så han är nöjd med det. Det fungerar än så länge. Ibland kan han ändå komma på sig själv med att tänka att deras relation verkar lite märklig, men det har han inte sagt. För när det kommer till kritan, vad vet han om vad som är normalt? Hon är hon, och han är han. På vissa sätt är de varandras motsatser. Gabriella tror till exempel absolut inte på Gud. Det gör Alex. Det var Gud som fick honom att vila i sin egen historia, även i de delar av den han önskar ogjorda, de delar han helst vill glömma. Tron på att människan i grunden inte är ond är en stor tröst för någon som bär på mörka hemligheter. Men att acceptera betyder inte att han kan dela med sig. För även om Gabriella säger att hon vill veta allt, kommer han aldrig att kunna berätta allt. Vissa saker gör alldeles för ont. Det fanns en tid när han bara rörde sig i skydd av mörkret, av rädsla för att bli upptäckt. När solen gick upp och andra vaknade var han tvungen att gömma sig. De var många som skulle åt samma håll och det var svårt att övertala lokalbefolkningen att ge dem tak över huvudet, om än bara för några timmar. De flesta vägrade av rädsla, det var förknippat med stora risker, men det fanns också de som med självklarhet öppnade sina hem. Han minns dem alla, och han önskar att han kunde tala om för dem att det gick bra. Att han klarade sig. När handen nuddar vid hennes panna darrar den. Han minns första natten hon tillbringade med honom. Han vågade 8
inte blunda av rädsla för att missa något, han ville inpränta varje sekund och göra minnesbilden av henne stor och tydlig. När hon sedan sa att hon tänkte stanna hade han först tänkt att hon ljög, att det ändå skulle ta slut. För det gör det alltid. De kvinnor han haft känslor för har alla lämnat honom, och tagit en bit av hans hjärta med sig. Nu har det gått ett halvår, och hon är kvar. Hans rädsla för hur det ska kännas den dagen även hon går bara växer. Gabriella rullar runt i sömnen och vänder honom ryggen. Hon smackar och fuktar läpparna, lägger sig tillrätta på kudden. Han lyfter försiktigt på lakanet, och är noga med att inte lägga det över henne. När han sätter sig upp på sängkanten ser han klockradions siffror slå om till fem, fyra och fem. Han sitter stilla en stund, ser sig om efter sina kläder. Han planerar nästa rörelse i detalj, vet exakt var han ska sätta fötterna för att golvknarret ska bli så lågt som möjligt. Han reser sig, går fram och rättar till rullgardinen så att solen inte ska störa Gabriella. Sedan tassar han mot badrummet, vars dörr står på glänt Hon brukar säga att hon inte kan tänka om hon sovit dåligt. Att tänkande är lika centralt för henne som havet för en seglare eller rymden för en astronaut. Hon blir sur om hon inte förstår något eller inte orkar slutföra ett logiskt resonemang. De dagar Gabriella lider av sömnbrist sprakar det om henne. Då smyger han omkring i lägenheten för att inte störa – för trots sin längd är han bra på att göra sig osynlig. Han duschar och rakar sig, drar hyveln över hakan en extra gång, känner med handen och konstaterar att huden blev ovanligt len. Vattnet sköljer ner löddret och de mörka stubbstråna. Han torkar sig med den mjuka frottén, tittar upp. Ett par mörka, trötta ögon tittar tillbaka på honom. Han skulle behöva semester, men den här sommaren har inte tillåtit det. I dagarna är det precis ett år sedan han började som boendevärd på förläggningen. När folk frågar hur han orkar brukar han rycka på axlarna och ödmjukt säga att han är tacksam för det liv han har och för det arbete han får göra. Och det är sant, men det han ser framför sig nu är ändå 9
en uppgivens mans ansikte. Arbetet sätter sina spår. Ibland tänker han att det är alla bedjande ögon han har i sin omgivning, att de smittar av sig på honom. Han vänder bort blicken. Han hade fått drömjobbet och precis börjat bli varm i kläderna som fritidsledare på Källeskolan. Rektorn hade för första gången berömt honom, föräldrarna hade slutat snörpa på munnen när de mötte honom i korridoren, och ungarna – ja, han älskade varenda en av dem. Så han hade varit helt oförberedd när han fick telefonsamtalet. Mannen från nämnden sa att de behövde just honom, att han var en av få som kunde fungera som en brygga mellan kulturerna i staden. De behövde någon med hans erfarenhet, som förstod både samhällets och de nyanländas situation. Så han sa ja. Alldeles för snabbt. Det var först senare som han insåg att han blivit smickrad in i jobbet, att det som väntade honom var en omöjlig uppgift. Hade han vetat vad det skulle göra med honom hade han inte tagit det. Det går nämligen inte att göra ett bra jobb. Det är som att hälla vatten på en gås – han häller och häller, men ingenting sugs upp. Just nu bor det tvåhundra människor på förläggningen. Där finns tolv nationaliteter, och nästan hälften av dem är barn. Han känner ansvar för var och en av dem. Så länge som de nu får stanna. Människor kommer, de tvingas flytta, det kommer nya, det saknas tolkar och alla vänder de sig till honom. Ändå borde det vara så enkelt. Vanliga människor skulle aldrig acceptera att ha det som dessa människor har det. Det handlar om mat, vatten, kläder och omtanke. Det handlar om att få sova i en säng och om att få äta med vanliga bestick. Han vet inte hur många gånger han påpekat detta för dem som har ansvar. De säger att det är tillfälligt, att det kommer att bättre, men trycket blir bara större. Ibland undrar Alex om de vet något han inte vet, eller ännu värre: om inte de heller kan göra något. Emellanåt får han även en känsla av att de förhalar, avvaktar, eller att det hela håller på att rinna dem ur händerna. Men så hände något förra veckan. En kvinna, anställd på Verket, ringde och presenterade sig som Sonja Karlsson. Hon sa att hon 10
hade fått klagomål från grannar till förläggningen, en anmälan om ofredande kallade hon det, så nu ville hon komma på besök. På måndag. Hon sa att det var viktigt att komma ut på fältet och bilda sig en egen uppfattning, och hon nämnde att hon läst hans brev. Han hade välkomnat henne och sagt att han såg fram emot hennes besök. Men han hade ljugit. Se fram emot besöket var det sista han gjorde. Idag, måndag, är han nervös. Det borde vara det bästa som kan hända, att någon på Verket själv får se. Men kanske var det något hon sa, eller sättet hon sa det på? Han ler mot sig själv i spegeln, som en affirmation för att motverka de negativa tankarna. Det här måste bli en bra dag. * När han ätit sin frukost kikar han in genom dörrspringan till sovrummet. På golvet ligger de spetsprydda kuddarna som Gabriella hade med sig när hon flyttade in. Han vågar knappt andas när han tittar på henne. Tacksamheten spänner i bröstet. Hon är vacker även när hon sover. Hon ser ut som huvudpersonen i en barnfilm han en gång såg, den om en blond flicka med stark integritet och många idéer. Flickan var inte rädd för någonting. Han minns inte vad filmen hette, men han minns att han funderade över hur ett sådant barn hade behandlats i ett annat land. Förmodligen med piskrapp över fingrarna, eller med hårt arbete. Han sväljer och stänger dörren. Sedan han träffade Gabriella har hans liv förändrats. Han är både glad och skamsen över det. Kanske för att han aldrig vågat drömma om att en kvinna som hon skulle bry sig om en man som han. Då tänker han inte främst på åldersskillnaden, de arton år det skiljer mellan dem. Åren betyder inte så mycket, för hon får honom att känna sig som tjugo igen. Och han älskar det. Och tänk att det var hon som valde honom, att det var så det gick till. Ofta kraxar olyckskorparna. De frågar varför och om det verkligen kan hålla. Hon? Med honom? Till och med några av hans vänner har anslutit sig till den tvivlande skaran. Men han kan inte förklara, 11
det bara blev så. Hon bara stod där. Och ville vara med honom. Nu växer sig deras kärlek starkare för varje dag. Han älskar henne. Villkorslöst. Han stoppar ner mobilen och sitt anteckningsblock i ryggsäcken, knyter gympaskorna och med en varm lyckokänsla i bröstet stänger han dörren till lägenheten så tyst han kan. * Utanför huset slår värmen emot honom. Han hälsar på grannen som just tagit morgontidningen ur lådan. Svensson står där i en slarvigt knuten morgonrock och vinkar. Han ser ovanligt glad ut. Alex har kunnat konstatera att han nog aldrig sett folk så uppsluppna som nu, avklädda och glada, pratsamma och intresserade. Stadens invånare njuter av att vara utomhus, av att slippa stänga in sig. De länsar diskarna på grillkorv och flintastek och dricker vin även mitt i veckan. De umgås, pratar över tomtgränserna och sitter uppe hela nätterna. De stannar honom på gatan och frågar hur det går, om det kommit några nya. De dunkar honom i ryggen. ”Jädrans viktigt jobb du gör”, säger de. På väg till busstationen passerar han torra och övergivna blomsterlådor, överfulla papperskorgar och nerklottrade husväggar. De varma nätterna lockar ut ungdomarna på gatorna, och i jakten på tidsfördriv river de och förstör, skräpar ner och skriver taggar på husväggarna. Den här helgen har de roat sig med att klottra på Icabutikens stora entrédörr. En ruta vid ingången till postkontoret är sönderslagen, och det ligger en trafikskylt över trottoaren i hörnet vid Järnvägsgatan. Den lokala polisen lyckas inte hålla ordning, de säger att de är underbemannade. De två som är i tjänst nattetid sitter på stationen och tar emot anmälningar. De hinner inte patrullera för att det ringer i telefonen hela nätterna, så ord står mot ord när det sedan ska utredas vilka som är skyldiga till vad. De anklagade skyller på varandra, eller på dem som inte förstår att försvara sig. Alex tittar på förstörelsen och tänker att han nog har några samtal att förvänta sig under dagen. 12
Jag såg att det var några mörka typer från det där stället. Den här sommaren har han flera gånger besökt polisstationen, suttit med vid förhör och mindre utredningar. Men ingenting har lett till någonting. Han rättar till ryggsäcken och suckar. Bakom stationshuset står bussen på plats och dörren står öppen. Han kliver på, lyfter busskortet mot kortläsaren och sätter sig på en fönsterplats vid den bakre utgången. Chauffören kommer ombord, gör sig hemmastadd i förarstolen och lyfter handen till en hälsning. I nästan ett års tid har de två mötts på bussen i stort sett varje vardag, men de har aldrig pratat med varandra. När Alex berättade det för Gabriella sa hon att han kanske ska vara glad för det lilla. ”Du kanske skrämmer honom lite”, hade hon lett. Han skakar på huvudet när han tänker på det. Som om han skulle vara farlig, någon att oroa sig för, när det krossas fönster och vandaliseras varje helg. Tanken känns svindlande. Ändå har han mött den rädslan nästan hela sitt liv.
13
3. Gabriella vaknar av klicket när dörren går igen. Hon slänger ett öga på klockradion, slappnar av, puffar upp kudden och låter huvudet falla tillbaka bland dunen. Hon sticker in handen under kudden, som är varm och mjuk. Hon måste samla kraft, se till att vakna full av energi. Hon har fem dagar med minst fyrtio timmars arbete framför sig. En arbetsvecka. Hon smakar på ordet. Kroppen känns tung och hon blundar. Sova bara lite till. En liten stund till. Tidigare såg hon alltid livet i form av olika projekt – om det handlade om arbete eller fritid var oväsentligt. En tid var hon här, en annan där. Hon flyttade dit jobben fanns, gjorde sin grej och fick nya uppdrag på annan plats. Det var inget konstigt med det, det var bara att anpassa sig om hon ville samla erfarenheter till sitt cv och klättra på karriärstegen. Att leva i kappsäck blev en vana, men när hon hoppades att hon någon gång skulle bli kvar någonstans var det kanske inte den här staden hon hade tänkt sig. Men nu har hon, för första gången i sitt tjugoåttaåriga liv, ett liv med rutiner, med vardagar, helgdagar och arbetstider. Tjugoåtta. Vad hon ogillar den siffran. Hon tänker på sina gamla studiekompisar från högskolan. Mia, Cissi och Karin. De senaste veckorna har alla tre ringt och berättat att de väntar barn; Mia till och med sitt andra. De ska alla frilansa för att kunna kombinera mammarollen med jobbet. Och Fia, som hon träffade igår, hade inte druckit en droppe. Att bli mamma. Gabriella tänker på sin egen mamma och på att hon en gång svor att aldrig, aldrig skaffa barn själv. Precis som hon svor på att aldrig flytta tillbaka till den här staden. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Synkronicitet. Man får det man behöver när det uppstår ett tomrum att fylla. 14
Ett jobb, en pojkvän och en bostad. Det var just när hon fått veta att de skulle skära ner på hennes gamla redaktion – de var tvungna att spara, sa de – som hon fick ett samtal från lokaltidningen här, med frågan om hon kunde tänka sig att rycka in en månad eller två. Nästan kusligt. Fredrik sa att han hade hört gott om henne, men berättade inte av vem eller på vilket sätt. Och det som skulle vara ett tillfälligt inhopp, för att redaktionen gick på knäna, är ett halvår sedan. Nu har hon slagit ner bopålarna vid skrivbordet. Visst tvekade hon, i flera timmar, för att det var just här. Men hon bestämde sig sedan för att se det som en mental utmaning att under en kort tid bosätta sig i samma stad som sin mor. Och det gav henne en stadig inkomst. Och en pojkvän. Hon småler och trycker näsan djupare in i kudden. Hennes farhåga hade egentligen varit helt obefogad. Den lilla staden visade sig stor nog för dem båda. Hon och hennes mamma lever i helt olika världar. Det som sker på andra sidan gatan kunde lika gärna utspela sig på andra sidan jordklotet. När hon tänker efter är det nog så de flesta människor ser på det som hennes mor sysslar med: ett spel för gallerierna, helt enkelt. Gabriellas ögonlock blir tunga och hon somnar om.
15