9789174991598

Innehåll Föror d av Roberto Saviano: Den sibiriska maffians unga krigare . . . . . . . . . . . . . vii Jag vet att man inte borde göra så . . . . . . . . . . . . . . 21 Hatten åtta trianglar & stiletten . . . . . . . . . . . . . . . . 25 När huden får tala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 Boris lokföraren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 115 Min födelsedag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123 Ungdomsfängelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 237 Ksjusa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 263 Fritt fall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 355

Sibirisk uppfostran

»En del njuter av livet, andra uthärdar det; vi bekämpar det.« Gammalt ordspråk från sibiriska u r k a-rörelsen

Jag vet att man inte borde göra så J a g v e t a t t man inte borde göra så, men jag kan inte motstå frestelsen att börja från slutet.

Till exempel från dagen då vi sprang genom rummen i en raserad byggnad och sköt mot fienden från så nära håll att vi nästan kunde ta på dem.

Vi var fullkomligt slut. Fallskärmsjägarna fick arbeta i skift, men vi sabotörer hade inte sovit på tre dygn. Vi gick fram som svallvågor för att inte ge fienden möjlighet till vila, tillfälle att utföra manövrer eller att organisera sig mot oss. Vi slogs hela tiden, oavbrutet.

Den dagen hamnade jag högst upp i huset tillsammans med Skon för att försöka få bort den sista tunga kulsprutan. Vi kastade två handgranater.

Genom stoftet som yrde ner från taket såg vi absolut ingenting, och plötsligt stod vi ansikte mot ansikte med fyra fiender som liksom vi trevade sig fram som blinda kattungar i det smutsiga grå molnet som stank av skräp och brinnande bränsle.

På så nära håll hade jag aldrig skjutit mot någon under hela min tid i Tjetjenien.

Under tiden hade vår kapten alldeles ensam tagit en fånge och dödat åtta fiender på första våningen.

När jag kom ut tillsammans med Skon var jag helt yr. Kapten Nosov bad Moskva att hålla ett öga på den arabiska fången, medan han själv, Sleven och Zenit gick och inspekterade källaren.

Jag satte mig på trappan, bredvid Moskva, framför den skräck­ slagna fången som hela tiden försökte säga något till oss. Moskva 21

lyssnade inte på honom, han var sömnig och uttröttad som alla vi andra. Knappt hade kaptenen vänt honom ryggen förrän Moskva drog fram pistolen ur skyddsvästen – en österrikisk Glock, en av hans troféer – och sköt fången i huvudet och bröstet med fullkomligt likgiltig min.

Kaptenen vände sig om och tittade medlidsamt på honom utan att säga ett ord.

Moskva satte sig bredvid den döde och blundade, fullkomligt utmattad.

Kaptenen tittade på oss som om det var första gången han såg oss och sa: – Det har blivit för mycket, pojkar. Alla till bilarna! Vi får åka och vila bakom linjen.

Vi gick som zombier på rad mot våra bilar. Mitt huvud var så tungt att jag var säker på att om jag stannade skulle det explodera.

Vi återvände bakom linjen, till området som kontrollerades och försvarades av våra infanterister. Vi somnade omedelbart, jag hann inte ens ta av mig väst och ammunitionsväska förrän jag föll in i mörkret som en död.

Efter en stund väckte Moskva mig genom att dunka sin Kala­sj­nikov mot min jacka, i brösthöjd.

Långsamt och motvilligt öppnade jag ögonen och såg mig omkring utan att kunna minnas var jag var. Jag kunde inte fokusera någonting.

Moskva såg trött ut, han tuggade på en bit bröd. Utanför var det mörkt, det var omöjligt att säga vad klockan var. Jag tittade på min klocka men kunde inte ens se siffrorna. Allt var dimmigt.

– Vad är det som händer? Hur länge har vi sovit? frågade jag Moskva med kraftlös röst.

– Vi har knappt sovit alls, broder… Och jag gissar att vi kom­ mer att få vara vakna ganska länge.

Jag slog händerna för ansiktet och försökte samla kraft att resa mig och få tillbaka tankeförmågan. Jag behövde sova, jag var fullkomligt dödstrött. Uniformen var smutsig och våt, västen 22

stank av svett och färsk jord, jag kände mig utsliten.

Moskva hade gått för att väcka de andra.

– Sätt i gång, grabbar, vi ska åka på stört… De behöver oss.

Alla var förtvivlade, ingen ville gå upp. Men klagande och svä­ rande kom de på fötter.

Kapten Nosov gick runt med hörluren vid örat och en infan­ terist följde honom som en gårdvar med fältradion i ränseln.

Kaptenen var arg, han sa upprepade gånger till någon via radion att det var första vilan på tre dagar för oss, att vi var utmattade.

Men det var uppenbarligen till ingen nytta, för plötsligt sa Nosov i slutgiltig ton: – Ja, kamrat överste! Jag bekräftar, ordern mottagen!

Man skickade oss alltså tillbaka till stridslinjen.

Jag ville inte ens tänka på det.

Jag gick bort till en plåttunna som var fylld med vatten. Jag stack ner händerna, vattnet var väldigt kallt, jag rös till. Då dop­ pade jag ner huvudet i tunnan, hela huvudet, under vattnet. Jag höll det kvar där nere några ögonblick och höll andan.

Jag öppnade ögonen nere i tunnan och såg ett fullständigt mörker. Jag blev rädd och ryckte omedelbart upp huvudet och tog ett djupt andetag.

Mörkret i tunnan hade skakat om mig. Jag fick för mig att döden kunde vara just så – mörk och utan luft.

Jag stod kvar vid tunnan och såg hur mitt ansikte och hela mitt liv fram till den stunden avspeglades i vattnet nere i den.

Hatten åtta trianglar & stiletten I t r a n s n i s t r i e n ä r februari årets kallaste månad. Vind­arna är kalla och luften blir isig och biter i skinnet. Alla som är ute på gatorna är omstoppade som mumier, barnen ser ut som knubbiga dockor, insvepta i tusen klädesplagg, med halsdukar ända upp till ögonen.

Det snöar vanligtvis mycket, dagarna är korta och mörkret faller tidigt.

Det är den månad jag föddes. Jag var i så dåligt skick att man i gamla Sparta utan tvivel hade gjort slut på mig på grund av min fysiska status. Men i stället lade man mig i en kuvös.

Jag kom ut med fötterna först i graviditetens åttonde månad och med en mängd andra fel. En vänlig sköterska sa till min mamma att hon fick lov att vänja sig vid tanken att jag inte skulle leva särskilt länge. Mamma grät medan hon mjölkade ur brösten ner i en liten flaska som skulle tas till mig i kuvösen. Det kan inte ha varit ett lyckligt ögonblick för henne.

Det kanske var av gammal vana som jag från min födelse fortsatte att vara en källa till tråkigheter och beröva mina föräldrar möjligheten till ett lyckligt liv. (Det vill säga min mamma. Min pappa struntade faktiskt i allting, levde sitt kriminella liv, rånade banker och satt långa tider i fängelse.) Jag kommer inte ens ihåg alla gånger jag hamnade i knipa som liten. Men det var inte så konstigt, jag växte upp i ett illa beryktat område, på den plats där på trettiotalet de brottslingar som utvisades från Sibirien slog sig ner. Där levde jag, i Bender, med de kriminella, och människorna i vårt superkriminella kvarter var som en enda stor familj.

Från barndomen var jag fullkomligt ointresserad av leksaker.

25

När jag var fyra eller fem roade jag mig med att stryka omkring i huset och försöka se min pappa och min farbror plocka isär och rengöra sina vapen. Det gjorde de ofta, ytterst sorgfälligt och kärleksfullt, och de hade verkligen massor. Min farbror sa att vapen är som kvinnor, om man inte smeker dem tillräckligt blir de bittra och bedrar en.

Vapnen i vårt hus, liksom i alla sibiriska hus, förvarades på sina bestämda platser. De pistoler som kallades »personliga«, det vill säga dem som de sibiriska kriminella alltid bär med sig, som de använder dagligen, läggs i »röda hörnan«, där familjens ikoner är upphängda, med fotografier på döda släktingar och på dem som avtjänar fängelsestraff. Under ikonerna och fotografierna finns det ett slags hörnhylla täckt med ett stycke rött tyg och på den finns som regel ett dussintal sibiriska krucifix. När en kriminell kommer hem går han genast till röda hörnan, tar av sig pistolen och lägger den i hyllan, sedan gör han korstecken och lägger ett krucifix ovanpå pistolen. Det är en urgammal tradition som ska garantera att vapnen inte används i sibiriska hem: om det hände skulle man inte längre kunna bo kvar i huset. Krucifixet är ett slags plombering som bara får flyttas när den kriminelle går hemifrån.

De personliga pistolerna, som man kan kalla »älskarinna«, »tant«, »stock« eller »lina«, har som regel ingen djupare betydelse, de ses som vapen rätt och slätt. De är inte kultföremål, vilket däremot »spettet«, den traditionella kniven, är. Pistolen är helt enkelt ett yrkesredskap.

Utöver de personliga pistolerna finns andra vapen i huset. De sibiriska kriminellas vapen är uppdelade i två stora kategorier: de »rättrådiga« och de »syndiga«. De »rättrådiga« är de vapen som man bara använder för att jaga i skogen. Enligt sibirisk etik är jakten en renande process som hjälper människan att återvända till den oskyldiga nivå där hon befann sig när Gud skapade henne.

Sibirierna jagar aldrig för nöjes skull, enbart för att kunna äta sig mätta och enbart i de djupa skogarna i deras hemland, i Tajgan.

Aldrig på platser där man kan få tag på mat utan att döda vilda 26

djur. Vanligtvis dödar sibirierna ett enda vildsvin under en hel vecka i skogen, den övriga tiden går de. Under jakten finns det inte plats för några nöjen, bara för överlevnad. Den doktrinen genomsyrar hela den sibiriska förbrytarkodexen och utgör en etisk grund som förutsätter ödmjukhet och enkelhet hos varje kriminell individ och respekt för varje levande varelses frihet.

De rättrådiga vapnen som används för jakt förvaras i en spe­ ciell del av huset som kallas »altare«, där husägarnas och deras förfäders prydda jaktbälten finns. På bältena hänger alltid jakt­ knivar och väskor med olika talismaner, saker från den hedniska sibiriska magin.

De syndiga vapnen används däremot för kriminella ändamål.

De vapnen förvarar man som regel i källaren eller i olika göm­ ställen på gårdsplanen. Alla syndiga vapen har ett kors eller ett skyddshelgon ingraverat och har »döpts« i en sibirisk kyrka.

Anfallsgevären Kalasjnikov är de som sibirierna älskar mest.

På förbrytarspråket har varje modell sitt namn, ingen använder förkortningar eller bara initialer för att ange modell, kaliber eller vilken sorts ammunition som ska användas. Den gamla AK-47 kaliber 7.62 kallas till exempel »såg« och dess ammunition »stift«.

Den modernare AKS kaliber 5.45 med hopfällbar kolv kallas »teleskop« och dess ammunition »flisor«. De olika kulorna har också sina namn. De tunga med svart spets kallas »fetknoppar«; de med vitt huvud, som går genom pansar, »spikar«; de explosiva med vitt eller rött huvud »gnistor«.

Samma sak gäller för alla andra vapen: precisionsgevär kallas »metspö« eller »lie«. Om de har ljuddämpare i pipan »piska«.

Ljuddämparna kallas »känga«, »terminal« eller »skogshöns«.

Enligt traditionen får ett rättrådigt och ett syndigt vapen inte placeras i samma rum. Då blir det rättrådiga vapnet smittat för all framtid, och man kan inte använda det, för det skulle bringa olycka över hela familjen. Det skulle vara nödvändigt att förstöra det med en särskild ritual. Det begravs i jorden insvept i ett lakan som använts vid en förlossning. Enligt sibirisk tro har allt som är 27

knutet till barnsbörd en positiv energi i sig, för varje barn som föds är rent, det känner inte till någon synd. Alltså är renhetens kraft ett slags plomb mot olycka. Där ett förorenat vapen blivit begravt planterar man som regel ett träd. Om förbannelsen aktiveras, kommer den att förstöra trädet och inte spridas till något annat.

Hemma hos oss fanns vapen överallt. Min farfar hade ett rum fullt med rättrådiga vapen: gevär av olika kaliber och märken, mängder av dolkar och olika slags ammunition. Jag fick bara gå in i det rummet tillsammans med någon vuxen, och när det hände försökte jag få stanna kvar där inne så länge som möjligt. Jag höll vapnen i händerna, undersökte dem noga och ställde tusen frågor, tills man stoppade mig och sa: – Tyst nu med alla frågor! Du får vänta, du blir stor en vacker dag och då kommer du att få prova allihop själv…

Jag väntade förstås otåligt på att bli stor fort.

Jag tittade förtrollad på hur min farfar och farbror handskades med vapnen och när jag rörde vid dem tyckte jag att de var som levande varelser.

Farfar ropade mig ofta till sig och lät mig sätta mig framför honom. Sedan lade han en gammal Tokarev framför sig på bor­ det, en vacker och kraftfull pistol, som jag tyckte var det mest fascinerande av alla vapnen där inne.

– Ser du den här? frågade han mig. Det är inte en vanlig pistol, den är magisk. Om en snut kommer i närheten av den, skjuter den honom själv utan att man rör vid avtryckaren…

Jag trodde verkligen på den pistolens kraft och en gång när polisen kom till oss för att göra razzia, ställde jag till med en scen.

Den dagen hade min pappa återvänt från ett långt besök i centrala Ryssland, där han hade rånat ett antal värdetransporter. Efter middagen, där familjen och några nära vänner hade återförenats, satt männen kvar vid bordet för att prata och diskutera en del kriminella affärer. Kvinnorna var i köket och diskade, sjöng sibi­ 28

Mina vänner ropade mitt namn. Jag öppnade ögonen och låg kvar utan att röra mig. Jag kände ännu starkare än tidigare på natten att det verkligen höll på att hända något i mitt liv. Jag ville inte resa mig, jag ville stanna kvar bland buskarna.

När vi kom hem badade jag bastu. Jag tände ugnen och eldade lite ved. Sedan gjorde jag i ordning några torra grenar av ek och lade dem i varmt vatten så att jag skulle kunna använda dem senare till massagen. Jag blandade extrakt från pinje med lindessens och ställde det bredvid ugnen för att fylla luften som jag skulle andas in. Jag gjorde i ordning två liter örtte på törnros, lind, mynta och körsbärsblommor. Jag tillbringade dagen med att slöa i bastun, utsträckt naken på träbritsarna som långsamt kokade mig. Jag låg omgiven av den aromatiska ångan och tog då och då stora klunkar av teet utan att märka hur skållhett det var.

På natten sov jag som medvetslös, som om jag fallit ner i tomma intet. Dagen därpå vaknade jag och gick ut. Jag öppnade brevlådan för att se om det fanns någon post. Jag hittade en liten biljett av vitt papper med ett rött streck som gick från det ena hörnet till det andra. Jag kunde läsa att den ryska federationens militärkontor bad mig inställa mig för kontroll och ta med mig legitimationshandlingar. Det stod också att det var tredje och sista gången man skickade denna skrivelse. Om jag inte infann mig inom tre dagar skulle jag dömas för »vägran att utföra min samhälliga plikt i form av militärtjänst«.

Jag trodde att brevet var en struntsak, en formalitet, något av föga vikt. Jag gick tillbaka in, tog mina handlingar och utan att ens byta kläder gick jag i tofflor till den angivna adressen. Det var ett ställe som låg i andra änden av staden, där den gamla ryska militärbasen låg.

Vid ingången visade jag biljetten för vakterna och de öppnade porten för mig utan att säga något.

– Vart ska jag gå? frågade jag en av dem.

– Gå rakt fram, det gör ändå detsamma, svarade mig en soldat, utan entusiasm och uppenbart irriterad.

363

»Vilken idiot«, tänkte jag och gick mot ett stort kontor där det fanns en skylt med orden »Inskrivningssektionen«.

Kontoret var mörkt, man såg nästan ingenting. Längst in var det ett litet fönster på väggen, en glugg som släppte in ett svagt, gulaktigt, dystert ljus. Man hörde smattret från en skrivmaskin.

Jag gick närmare och fick se en ung kvinna, klädd i uniform.

Hon satt vid ett bord och skrev maskin med ena handen och höll ett glas te i den andra. Hon drack små klunkar och blåste hela tiden i glaset för att kyla av det.

Jag lutade mig mot bordet och sträckte på halsen. Jag såg att kvinnan hade en öppen tidning i knät under bordet. Det var en artikel om ryska popstjärnor, med ett kort på en sångare som hade en krona med påfågelsfjädrar på huvudet. Jag kände mig ännu dystrare.

– Hej, ursäkta frun, men jag har fått det här, sa jag och sträckte fram biljetten.

Kvinnan vände sig mot mig och för ett ögonblick tittade hon på mig som om hon inte förstod var hon var och vad som hände.

Det var tydligt att jag hade avbrutit en våg av personliga tankar och drömmar. Med en hastig rörelse tog hon tidningen som hon hade i knät och lade den upp och ner bakom skrivmaskinen, så att jag inte skulle kunna se den. Sedan ställde hon teglaset ifrån sig och utan att resa sig eller säga något tog hon med likgiltig min emot papperet med det röda strecket. Hon tittade ett ögonblick på det och så sa hon med spöklik röst: – Legitimationshandlingar?

– Vems, mina? sa jag enfaldigt och tog upp passet och allt det andra ur byxfickan.

Hon tittade hånfullt på mig och sa sammanbitet: – Ja, inte mina i alla fall.

Hon tog mina handlingar och lade dem i ett kassaskåp. Så tog hon en blankett från en hylla och började fylla i den. Hon frågade mig om förnamn, efternamn, tid och plats för min födelse, hemadress. Sedan gick hon över till mer personliga uppgifter. Efter 364

att ha bett om uppgifter om mina föräldrar, sa hon: – Har du någonsin varit gripen? Har du haft problem med lagen?

– Jag har aldrig haft några problem med lagen, men lagen tycks ibland ha haft problem med mig. Jag har blivit gripen många gånger, jag minns inte hur många. Och jag har suttit inne två gånger, i ungdomsfängelse.

Hon såg plötsligt annorlunda ut. Hon rev sönder blanketten hon börjat fylla i och tog en annan, större, med ett rött streck som gick från det ena hörnet till det andra, som på brevlappen.

Vi började om från början. Återigen alla personliga uppgifter, nu också om domarna, antalet paragrafer, datum. Sedan hälsan: sjukdomar, vaccinationer. Hon frågade till och med om jag an­ vände alkohol och droger, om jag rökte. Hon höll på i en timme.

Jag mindes inte exakta datum för mina domar, så jag hittade på dem på stunden och försökte att åtminstone pricka in rätt period, rätt månad.

När vi var färdiga, försökte jag förklara att det måste vara ett misstag, att jag inte kunde göra militärtjänst. Jag hade begärt och fått sex månaders uppskov, sedan jag lovat att under den tiden avsluta mina studier för att sedan börja vid universitetet. Om allt gick som jag tänkt mig, tillade jag, skulle jag öppna en skola för fysisk träning för pojkar här i Bender.

Hon lyssnade på mig, men hon såg mig inte i ögonen, vilket oroade mig. Sedan gav hon mig ett pappersark. Det stod att jag från detta ögonblick tillhörde den ryska regeringen och att mitt liv skyddades av lagen.

Jag förstod inte vad det betydde rent praktiskt.

– Det betyder att om du försöker fly, skada dig själv eller begå självmord kommer du att åtalas för att ha skadat regeringens egendom, sa hon i kylig ton.

Plötsligt kände jag mig fångad i en fälla. Allt omkring mig bör­jade se mer dystert och olycksbådande ut än tidigare.

– Hör här! utbrast jag. Jag bryr mig inte ett dugg om era lagar, 365

jag är kriminell, punkt och slut. Om jag måste sitta i fängelse så får jag väl göra det. Men jag kommer aldrig att bära vapen för din jävla regering.

Jag var ursinnig och när jag började tala på det sättet kände jag mig genast stark, till och med starkare än den vansinniga situationen. Jag var säker på, absolut säker på, att jag skulle kunna ändra den maskin som tänkte reglera mitt liv.

– Var i helvete har ni en general, eller vad ni nu kallar era auktoriteter? Jag vill träffa en, prata med honom, eftersom jag inte tycks kunna få dig att förstå!

Jag höjde rösten och hon tittade på mig med samma likgiltiga min som tidigare.

– Om du vill prata med översten, så finns han här. Men jag tror inte det kommer att lösa något. Jag råder dig faktiskt att inte göra situationen värre för dig själv. Håll dig lugn.

Det var ett gott råd, när jag tänker på det nu. Det var något viktigt hon sa mig, det är jag säker på. Hon försökte visa mig på en bättre väg, men i det ögonblicket var jag förblindad.

Jag kände mig sjuk. »Hur har det blivit så här?« tänkte jag. »Så sent som i morse var jag fri, hade planer för dagen, för min framtid, för resten av livet.« Och nu, på grund av en papperslapp, var jag på väg att förlora min frihet. Jag ville vråla och gräla med någon, visa hur arg jag var. Jag behövde det. Jag avbröt henne och skrek i ansiktet på henne: – Men Jesus, Välsignade Herre på korset! Om jag vill tala med någon, talar jag med honom, så är det med det! Var i helvete befinner sig den där kommendanten, generalen eller vad fan han nu kallas?

Hon reste sig från stolen och bad mig lugna ner mig och sitta ner på bänken och vänta tio minuter. Jag tittade mig omkring men såg ingen bänk. »För Guds skull, var har jag hamnat? Här är alla galna« tänkte jag, medan jag väntade i mörkret.

Plötsligt öppnades en dörr och en militär, en medelålders man, kallade mig vid förnamn.

366

– Kom, Nicolai, översten väntar på dig!

Jag hoppade upp som en fjäder och jag sprang fram till honom för att så fort som möjligt komma ifrån det vidriga rummet.

Vi kom ut på ett litet torg kantat av vitmålade byggnader med propagandabilder och affischer som visade vilka övningar soldaterna skulle göra för att lära sig marschera i grupp. Vi gick över torget och gick in i ett mycket ljust rum, med stora fönster och mängder av blommor i vaser. Mitt bland blommorna stod en bänk och intill bänken ett stort askfat.

– Vänta här, översten kallar på dig från den där dörren. Du får röka om du vill.

Soldaten var vänlig, han talade till mig i en mycket kamratlig ton. Jag hade lugnat mig och kände mig säker. Jag trodde att nu skulle min situation äntligen redas ut och att man skulle lyssna på mig.

– Tack min bäste herre, men jag röker inte. Tusen tack för er vänlighet, sa jag och försökte vara så artig som möjligt, för att göra ett gott intryck.

Han tog avsked och lämnade mig ensam. Jag satt där på bänken och lyssnade på sorlet från soldaterna, som höll på med övningar på torget. Jag tittade på dem från ett av fönstren.

– Vänster, vänster, ett, två, tre! skrek instruktören förtvivlat, en ung grabb med perfekt militäruniform, som marscherade tillsammans med en pluton män som inte såg ut att ha särskilt stor lust att öva.

– Nicolai, min son, du kan komma in, kallade mig en mycket rå mansröst, som trots det snälla, nästan milda tonfallet hade en falsk, en elak underton.

Jag gick fram till dörren och knackade på den.

– Kom in, min son, kom in! sa en stor, tjock man som satt bakom ett enormt skrivbord, rösten var fortfarande vänlig och älskvärd.

Jag gick in, jag stängde dörren och tog några steg mot honom.

Sedan stannade jag med ens.

367

Översten var i femtioårsåldern och mycket kraftigt byggd.

Han var snaggad, och han hade två långa ärr över huvudet. Hans gröna uniform var för trång, han hade så grov hals att jackans krage satt så hårt att den såg ut att snart gå sönder. Han hade så tjocka händer att man knappast såg naglarna, de var insjunkna i köttet på fingrarna. Ett kluvet öra avslöjade att han var en erfaren brottare. Ansiktet var en kopia av de sovjetiska affischerna med krigspropaganda under andra världskriget, råa drag, rak grov näsa, stora bestämda ögon. Till vänster på bröstet hängde ett dussin medaljer i rad. »Jesus, var med mig, han är värre än en snut.« Jag kunde redan föreställa mig hur vårt möte skulle sluta. Jag visste inte hur jag skulle börja. Jag tyckte inte att jag hade minsta möjlighet att ut­ trycka det som jag ville få sagt inför någon som han.

Plötsligt avbröt han mina tankar och började prata medan han tittade på en mapp som såg ut som en polismapp, en sådan de har med hemligstämplad information om kriminella.

– Jag läser din historia, min käre Nicolai, och jag tycker mer och mer om dig. Du gjorde inte alltför väl ifrån dig i skolan, man kan väl säga att du knappt var där. Men du var med i fyra idrottsklubbar. Utmärkt. Jag sportade mycket jag också, när jag var ung. Studera kan tjockskallar ägna sig åt. Riktiga karlar ägnar sig åt sport, de bereder sig för kamp. Du har brottats, simmat, sprungit långlopp, sysslat med skytte. Utmärkt, du är mycket kvalificerad, jag tror att du har en framtid i armén. Det finns en enda skönhetsfläck. Tala om varför du har två fällande domar?

Har du stulit?

Han såg mig rakt i ögonen och om han hade kunnat skulle han ha tittat in i hjärnan på mig.

– Nej, jag har inte stulit något, jag stjäl inte från folk. Jag klådde upp några personer vid två tillfällen. Jag anklagades för »mordförsök där endast tillfälligheter räddade offret«.

– Det gör ingenting, var inte orolig. Jag råkade också i slagsmål när jag var ung. Jag förstår dig mycket väl! Män behöver skapa 368

sig en plats i världen, visa vem man är, och det bästa sättet är slagsmål. Då ser man vem som är något värd och vem som inte är värd så mycket som en spottloska.

Han talade som om han tänkte ge mig ett pris. Jag tvekade, jag visste inte längre vad jag skulle säga och framför allt inte hur jag skulle förklara att jag inte alls hade för avsikt att göra militärtjänst.

– Hör här, min son. Din tid i fängelse spelar ingen som helst roll, och inte dina rättegångar eller allt det andra. För mig är du en bra grabb, må Kristus bevara dig. Och jag tänker ta mig an dig, för jag tycker om dig. Jag har här hela ditt liv från din första skoldag. Han lade mappen på bordet och stängde den, band ihop de två banden vid ena sidan. Jag tänker ge dig två saker att välja mellan, något som jag bara gör i undantagsfall, för personer som jag verkligen tycker om. Jag kan skicka dig till trupperna vid gränsen mot Tagikistan. Du kommer att göra karriär och om du gillar att klättra i berg är det rätta platsen för dig. Annars kan jag skicka dig till fallskärmsjägarna, en skola för proffs. Du blir sergeant efter sex månader och gör karriär där också. Med tiden kan du till och med gå med i specialstyrkan, trots ditt förflutna.

Armén står för allt, lön, bostad, vänner och en sysselsättning som passar dig. Så vad säger du, vilket föredrar du?

Jag kände det som om jag lyssnade på en galnings monolog.

Han sa saker som helt saknade mening för mig. Armén skulle ge mig allt jag redan hade! Hur skulle jag kunna förklara för honom att jag inte behövde någon sysselsättning som passade mig, inte vänner, eller lön, eller bostad.

Jag kände mig som när man stiger på fel tåg och plötsligt inser att man inte kan få det att gå tillbaka.

Jag andades in djupt och hävde ur mig: – Uppriktigt sagt, min herre, skulle jag vilja gå hem!

Han förändrades på ett ögonblick. Han blev röd i ansiktet, som om en osynlig man höll på att strypa honom. Han knöt nävarna och ögonen fick en egendomlig glans, såg ut som himlen före stormen.

369

Han tog upp min mapp och kastade den i ansiktet på mig. Jag hann få upp händerna framför mig och avvärja slaget. Mappen träffade händerna, öppnades och arken flög ut i hela rummet, på bordet, på fönsterbrädet, på golvet.

Jag stod stilla, orörlig som en staty. Han fortsatte stirra hatiskt på mig. Plötsligt började han vråla med en fruktansvärd röst, som jag genast förstod var hans rätta.

– Din usling! Vill du ruttna i skiten? Då ska jag låta dig göra det! Jag ska skicka dig till ett ställe där du inte ens hinner dra ner byxorna förrän du skiter på dig av rädsla. Och varje gång det händer ska du tänka på mig, du otacksamme! Du vill gå hem?

Då är från och med i dag ditt hem sabotörbrigaden. Där kommer du att få lära dig hur livet verkligen är!

Han vrålade åt mig och jag stod där som en stolpe, utan att röra mig, fullkomligt tom invärtes.

Det var bättre att få stryk av snutarna, då visste jag i alla fall hur det skulle sluta. I den här situationen var allt okänt. Jag var oerhört rädd, för jag visste ingenting om det militära, jag förstod inte varför jag skulle skita på mig av rädsla. Och framför allt kunde jag inte minnas vilka sabotörerna var.

– Ut! Ut härifrån!

Han pekade på dörren.

Utan att säga adjö vände jag mig om och gick ut från hans kontor. Utanför väntade en soldat på mig, han gjorde honnör.

– Sergeant Glasunov! Följ mig, kamrat! sa han med en röst som lät som vevstaken på en Kalasjnikov när den skickar in patronen i pipan. »En loppbiten hund, det är vad din kamrat är«, tänkte jag, men sa ödmjukt: – Ursäkta mig, herr sergeant, kan jag använda bekvämlighets­ inrättningen?

Han tittade konstigt på mig men han sa inte nej.

– Javisst. Åt det hållet, längst ner i korridoren och sedan till höger!

370

Jag gick korridoren fram, han följde med mig och när jag gick in i badrummet stannade han utanför och väntade på mig.

I badrummet klättrade jag upp till fönstret och eftersom det inte fanns något galler kunde jag utan svårighet hoppa ut. Utanför, i trädgården bakom kontoret, fanns inte en människa. »Jag hoppas att det här dårhuset brinner upp! Nu tänker jag gå hem.« Med den och liknande tankar i huvudet började jag gå mot basens utgång. Där stoppade vakten mig. Han var en ung soldat, ungefär i min ålder, väldigt mager och han skelade med ena ögat.

– Handlingarna!

– Jag har dem inte med mig. Jag kom hit för att träffa en god vän.

Soldaten tittade misstänksamt på mig.

– Visa mig till ditt tillstånd att lämna basen!

De orden fick hjärtat att sjunka ner i skorna på mig. Jag bestämde mig för att spela dum.

– Vilket tillstånd, vad är det du säger? Öppna porten, jag måste gå ut.

Jag gick mot porten, förbi soldaten. Han riktade k-pisten mot mig och vrålade: – Stanna eller jag skjuter!

– Men flytta på dig! sa jag och grep vapnet i pipan och drog det ur händerna på honom.

Han försökte slå mig i ansiktet med knytnäven, men jag för­ svarade mig med gevärskolven. Plötsligt var det någon som gav mig ett hårt slag i huvudet bakifrån. Jag kände benen ge vika och jag blev torr i munnen. Jag tog två djupa andetag och vid det tredje förlorade jag medvetandet.

Jag vaknade några minuter senare. Jag låg på marken omgiven av soldater. Där var också sergeanten som skulle ha följt med mig, han var ängslig, han gick runt och sa konspiratoriskt till alla: – Ingenting har hänt, allt är i sin ordning, för allt i världen.

Ingen har sett någonting, jag tar hand om den där.

371

Det var uppenbart att han var rädd att bli straffad för sin tanklöshet.

Han kom fram till mig och gav mig en spark i revbenet.

– Gör om det där, ditt fä, och jag slår ihjäl dig med mina bara händer!

Han gav mig några sparkar till, sedan sträckte han ut handen och hjälpte mig att resa mig. Han tog mig till ett slags hus med stänger för fönstren och pansarklädd dörr. Det såg precis ut som ett fängelse.

Vi gick in, där var inte mycket ljus och allt såg smutsigt och grått ut, ostädat, övergivet. Längst bort i korridoren dök det upp en soldat, han kunde vara tjugo år gammal, ganska mager men med ett vänligt ansikte. Han hade en stor nyckelknippa i händerna, nycklar i olika storlekar. Han rörde hela tiden på dem och åstadkom ett egendomligt ljud, som just då och där nästan fick mig att börja gråta av sorg och misströstan. Med en av nycklarna öppnade han en dörr och sergeanten förde in mig i ett litet trångt rum med ett litet fönster med galler. Det fanns en träbrits fastgjord vid väggen.

Jag såg mig omkring och trodde inte att det var sant. Snabbt och enkelt hade jag hamnat i en cell.

Sergeanten sa i auktoritär ton till soldaten som måste vara något slags vakt.

– Ge honom något att äta till middag, som alla de andra. Men se upp: han är våldsam. Gå inte ensam med honom till badrum­ met, väck din kamrat och gå tillsammans. Han är farlig. Han anföll vakten vid grinden och försökte stjäla hans k-pist.

Soldaten med nycklarna tittade skrämd på mig. Det var tydligt att han ville låsa in mig så fort han bara kunde.

Sergeanten såg mig i ögonen och sa: – Du får vänta här!

Jag såg honom också rakt i ögonen, utan att dölja mitt hat.

– Vad fan ska jag vänta på, vad handlar det här om?

– Vänta på världens ände, din skit! Om jag säger åt dig att vän­372

ta, så ska du vänta och inte ställa en massa frågor. Här är det jag som bestämmer vad du kan vänta dig.

När han hade sagt det, gjorde han tecken åt soldaten att stänga dörren och gick sin väg med triumferande min.

Innan soldaten stängde in mig kom han fram till mig och frågade: – Vad heter du, grabben?

Hans röst var lugn, inte elak.

– Nicolai, svarade jag tyst.

– Var lugn, Nicolai, här är du säkrare än du skulle vara tillsam­ mans med dem. Vila dig, för om ett par dagar följer de dig till tåget som ska ta dig till Ryssland, till den brigad du ska till. Har de sagt vart de skickar dig?

– Översten sa att de ska placera mig hos sabotörerna, svarade jag med matt röst.

Han blev alldeles tyst och sedan frågade han upprört: – Sabotörerna? Heliga Kristus, vad har du gjort för ont? Vad har du ställt till med för att göra dig förtjänt av något sådant?

– Jag har fått en sibirisk uppfostran, svarade jag medan han låste dörren.

Alla teckningar som presenteras i boken är detaljer av originaltatueringar gjorda av författaren.

isbn e-bok 97 8- 91-7499 -179 - 6 isbn tryckt utgåva 97 8- 91-7499 -159 -8 © Nicolai Lilin, 2 01 2 Förord : © Roberto Saviano, 2 01 2 Originaltitel : »Educazione siberiana« Originalförlag : Einaudi, Turin, Italien, 2 009 Översättning : © Ulla Trenter, 2 01 2 Omslagsfotografi : © Stefano Fusaro, 2 01 2 Formgivning : Lars Sundh E-boksproduktion : Suntec, 2012 www.modernista.se