9789175771861

Var det inte v채rre 채n s책 h채r?

Eva Ludvigsen

Var det inte v채rre 채n s책 h채r?

Eva Ludvigsen

Tidigare utgivna titlar: Lova (2013) Här och nu (2014) #Älskanoveller – 26 nyanser av Sverige (2014) Sonfjällsdeckarna – Flaskpostmysteriet (2015) #Älskanoveller – 30 nyanser av kärlek (2015)

var det inte värre än så här?

Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Eva Ludvigsen © Omslagsbild: iStockphoto & Shutterstock Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2015 ISBN: 978-91-7577-186-1

Till kusin Camilla

Kapitel 1 ”Men jag tror jag blir tokig. Har Uppsala alldeles försvunnit från jordens yta?”

Cassandra såg upp ifrån pocketen hon varit begravd i de sista tre timmarna. För ett ögonblick var hon kvar mitt i en eldsprutande flygkrasch där hälften av passagerarna strukit med. Önskan att få veta vad som hänt hjältarna hade fått henne att hålla andan.

Den breda motorvägen och de kryssande bilarna kastade tillbaka henne i nutid. Det hisnade till i maggropen. ”Rikta bilen mot Enköping bara.” Som väntat gav pappa henne en skeptisk blick. ”Du menar att Sveriges fjärde stad inte får ha sin egen skylt?”

Rösten brummade välbekant och fick Cassandra att redan sakna honom. Han och hans basstämma. Kanske till och med den rödrutiga flanellskjortan som var så sliten att den glänste över armbågarna. Hon såg hur knapparna snart förlorade striden över magen. Nej, skjortan skulle hon absolut inte sakna. ”Hur ska jag veta det? Jag har väl aldrig varit i Uppsala.” Magen utförde ytterligare en loop.

Hon var på väg till Uppsala. För att bo. Leva. Alldeles själv.

Hon, som alltid proklamerade självständighet, var full av åsikter och gärna ville rädda världen hade inte varit längre än till Karlstad. Jo, en klassresa till Kongsvinger kunde inte puttas in i mörka korridorer. Där hade hon hade fått sin första kyss. En hett efterlängtad debut. Helikoptertunga med blöta läppar som

7

mötte hennes fnasiga. Inte världens bästa kyss kanske men den var hennes första och inget man kunde ta lätt på. Trots att han borde ha tagit lätt på henne, han den där Benny. Faktiskt var det rätt skönt när själva kyssandet var över och de fick återgå till att vara obekväma klasskamrater på resande fot. Som kysst fjortonåring med massor av erfarenhet i bagaget. Intalade hon sig själv i alla fall. ”Ska jag fortsätta på E18an, eller?”

Pappans röst fick Cassandra att skaka undan minnena. De hon använde för att behärska nutiden. Istället öppnade hon handskfacket och fick papper, pennor och diverse godispapper att välla ut. ”Du borde kanske städa här någon gång”, sade hon medan hon rotade efter kartboken, som låg under ett gammalt besiktningsprotokoll. Med en fnysning som fick den blonda luggen att lyfta från pannan drog hon bort en intorkad Wunderbaum från framsidan. ”Tycker du inte att det är dags att skaffa en telefon från det här århundradet så slipper du hålla på med gamla kartor.

Förresten”, kom hon på, ”jag har redan fixat vägbeskrivningen på min iPhone.”

När hon sträckte ut sig i framsätet för att lirka fram telefonen ur jeansfickan slog hon huvudet i innertaket. Hon gned det onda ett par gånger med handflatan. Under året hade hon jobbat som undersköterska på bygdens äldreboende Solgården. Istället för att låta pengarna gå till böcker hade hon snålat och tagit extrapass så ofta det var lagligt för att ha råd med flytten. Det enda hon hade unnat sig var en svart glänsande iPhone. Att säga att alla andra hade en var att överdriva men det var ändå rätt nära sanningen.

Själv hade hon fått nöja sig med en Nokia 3210 där den enda moderniteten var att det gick att sända sms. Förnöjt strök hon med tummen över skärmen men avbröt sig direkt för att gnugga telefonen mot byxbenet. Ända sedan hon hämtat dyrgripen på postavdelningen på ICA Årjäng hade hon laddat ned appar och

8

musik. Tryckt på alla ställen det gick att trycka på och undersökt hur hårt man skulle göra det på. Nu var telefonen och hon oskiljaktiga till hennes föräldrars stora förtret och storebroderns glädje. ”Ge mig boken, Bernt. Du kör.”

En hand dök upp mellan framsätena och vinkade uppfodrande. Cassandra skickade lydigt vidare och hörde hur mamman bläddrade runt bland Sveriges alla landskap. Ett aha-ljud meddelade när hon hittade rätt. ”Bara följ den här vägen förbi Västerås och sedan skyltarna mot Enköping.” Boken for ihop med en papperssmäll. ”Vi ska visst svänga av där.” ”Enköping? Menar du att det inte står Uppsala någonstans alls?” ”Men vad du tjatar om dina skyltar, Bernt. Bara kör som jag säger. Tänk inte så mycket.” ”Har jag slitit och släpat i hela mitt liv och betalat skatten utan att knota fast det sved i plånboken varenda gång, borde det väl inte vara mer än rimligt att de sätter upp skyltar till Sveriges fjärde största stad. Vem ska betala min bensin ifall vi kör hela vägen till hojtahejti och sedan måste vända? Inte är det skatteåterbäring på det, inte. Det är då ett som är säkert.” Han avslutade uttalandet med att kasta in en näve kokosprickar. ”Utan att knota? Jo jo. Den har man ju hört förr.” Modern skrattade till. ”Som det regnar”, utbrast hon sedan som om diskussionen aldrig hänt. ”Det blev visst ingen sommar alls i år.” ”Det var nästan minusgrader i Kalmar i går hörde jag på radio.” Bernt hummade med.

Cassandra log åt det välbekanta. Föräldrarnas gnabbande, eviga väderprat och stillsamma liv. Kattens sträva tunga och det egna rummet i anslutning till hallen så hon lätt kunde smita in efter utgång med vännerna utan att någon märkte det. Inte för att det hände så ofta men tanken var angenäm. Det livet lämnade hon

9

bakom sig nu. Istället låg vuxenlivet som ett oskrivet vitt papper framför henne. Stirrade henne rätt i vitögat och väntade på order.

Hon undrade vilket det första ordet skulle bli. Vilken slags mening det skulle forma.

Med en suck lutade hon tinningen mot den svala vindrutan.

Hon knep med tårna och vickade på stjärten mot sätet för att få igång blodcirkulationen efter de många timmarna i bilen. Det var pappas idé att inte pausa. Han ville helst fram bara för att åka hem på en gång. Djuren, hade han muttrat och klappat sig på magen.

Så där som han alltid gjorde när han blev osäker. När han längtade efter sin bruna favoritfåtölj och alla varianter av sport på teve.

Djuren var det ständiga framvästa kodordet att det var dags att bryta upp från trevliga familjemiddagar. Inte ens yngsta barnets flytt till Uppsala verkade få honom att ändra på det. ”55:an? Visst var det där vi skulle svänga?” Mamman dök ned i kartboken igen och svarade sig själv. ”Jajamänsan. Nu är det bara tre mil kvar. Vad roligt, Cassandra.” Hon lade en hand på dotterns axel och tryckte till.

Omtanken gjorde att svaret lät vänta på sig. Cassandra visste mycket väl att hon inte alls tyckte det var roligt. Snarare oroligt.

Och nervöst. Helst skulle hon vilja att Cassandra gjorde som sonen, som flyttat ut i friggeboden på tomten dagen han fyllde arton. Nu verkade han inte ha några planer på att ändra boendesituationen. ”Det kommer gå bra”, mumlade Cassandra. ”Jag har ju mitt rum.” ”Rum! Ska man kalla det vettigt boende att dela kök med tolv andra. Tack och lov för att du har egen toalett. Annars vet man inte vilken smitta du kommer dragande hem med.” ”Lugn nu, Solveig. Alla studenter bor så där. Det ordnar sig. Det blir folk av dem också.” ”Min dotter är inte alla andra. Min dotter är min, så det så.”

Far och den omtalade utbytte blickar. Den här visan hade de hört många gånger förut. Det skulle hon också sakna.

10

”Himla tur att jag fick tag på det där studentrummet. Skönt att ha en nyckel i fickan.” Cassandra slog lätt på jeansen för att förvissa sig att den låg kvar. ”Ja ja, om du tycker att ett andrahandskontrakt i mindre än ett halvår är något att skryta med. Själv kan jag inte förstå varför du inte vill att vi bygger dig en friggebod. Vi har ju gott om plats och du kan få välja färgerna på gardinerna själv. Jag vet att du gillar ditt jobb på Solgården.” ”Mamma.” Det var svårt att inte låta alltför nedlåtande. ”Jag ska läsa till läkare på Uppsala universitet. Det går inte att jämföra.” ”Ja ja.” Utan att vända sig om visste Cassandra att Solveig skakade på huvudet och snörpte på munnen. Egentligen var hon stolt, det var ingen annan i släkten, ingen annan i byn, som läst vidare. Det här var en helt okänd och främmande värld där de skulle kasta ut sitt yngsta till vargarna. Föräldrarnas svåraste utmaning och största separationsångest.

Den blå vägskylten signalerade att det endast var ett par kilometer kvar till Uppsala och fadern mjukt bromsade in vid ett rödljus. Cassandra stoppade undan boken i handväskan och betraktade ett par hästar som betade tätt intill varandra, omgivna av den nyskördade uppländska slätten. Hon förundrades över att det var närmast cykelavstånd in till stadskärnan och ändå kändes det som om hon befann sig på landet. ”Jamen titta så bra”, sade Solveig och det ljusa i rösten återvände. ”Där ligger ICA Maxi. Där kan du få tag på allt under samma tak. Så stort det är.” Solveigs röst gick upp ett par tonarter. ”Här! Sväng höger nu.” Pilen i kartan i iPhonen hade siktet inställt på de resliga höghusen i grått tegel och platt tak. Det här var alltså hemma, tänkte hon och fick magen att vända sig om ett par varv medan kajorna lyfte från telefonledningarna.

11

Kapitel 2 ”Vad håller du på med? Du borde sova för länge sedan.”

Fredrik hoppade till av den skärande rösten. Trots att han bott hemma i majoriteten av sina tjugo år vande han sig aldrig vid hur modern smög upp dörren och kastade in sina förmaningar. ”Snart.” Han stålsatte sig för att inte vända sig om. Ögonen stirrade på datorskärmen medan fingrarna hamrade fram på tangentbordet. Det var viktigt att han fick till diskanten denna gång. ”Ska bara bli klar först.” Han slöt ögonen när han förstod att mamman inte skulle ge sig. Inte denna gång heller. ”Det är en viktig dag imorgon. Jag ser helst att du är utvilad utan röda ögon. Det är inte sunt så mycket som du sitter framför datorn.” ”Det är bara plugget, som vilken dag som helst.”

Det skulle han aldrig sagt. Hans mor dök upp i synfältet. Hon var fortfarande klädd i en mörkblå dräkt med knälång snäv kjol och vit blus under den figursydda kavajen. Samma kläder hon hade när hon försvann iväg på arbetet under förmiddagen, utan en tanke på att det var söndag och vila borde belägra hemmet. ”Plugget?”

Fredrik hörde hur rösten steg. Det fick honom att undra om det gick att sampla höjningen. Den skulle kunna komma till användning. Med närmare eftertanke beslöt han sig för att låta bli. Han hade ingen vidare önskan att återuppleva moderns röst i musiken.

12

”Kallar du universitetet för plugget? Att börja på juristlinjen på Uppsala universitet bör vara en stor upplevelse. Jag önskar att du såg på det på samma sätt. Åtminstone när du talar med dina medstudenter. Och framför allt, med dina lärare.”

Moderns blå ögonen utstrålade någon slags kärnvilja, en urkraft av beslutsamhet. Omedvetet noterade Fredrik att hon dragit ur sin sedvanliga svinrygg och hade nu det mellanblonda håret löst hängande i sävliga lockar över axlarna. Det fick henne att se både yngre och enklare ut och han gillade det. Rösten talade ett annat språk. ”Det är bara upprop imorgon”, sade han medan han stängde ned datorn med ett par klick. Han hade suttit still större delen av eftermiddagen och kvällen. Både axlar och rygg var stela och han tänjde försiktigt. ”Dessutom känner jag ju redan folk. Det är lugnt.”

Modern stod kvar med armarna i kors över bröstet. Det var uppenbart att hon hade mer på hjärtat. Fredrik bidade sin tid medan han samlade ihop sina anteckningar till en prydlig hög innan han reste på sig. De sista somrarna hade han skjutit rejält i höjden och slog sin mamma i meter över havet markant. Nu kunde han lägga sin haka på hennes huvud och låta den vila där.

Det var något han aldrig prövat. ”Kläder?” ”Allvarligt. Jag är väl ingen barnunge heller.” ”Kläder?”

Fredrik stirrade ett par sekunder innan han insåg att hon inte skulle ge sig. Inte på den punkten heller. Med en suck släpade han fötterna efter sig över parkettgolvet så att fotsulorna lämnade små märken efter sig. Han visste att mamman såg plågsamt på dem och bara väntade in rätt tillfälle att få fram boningsvaxet.

Ur garderoben drog han fram ett par mörkblå jeans och slängde dem på den breda sängen. Efter en viss tvekan sträckte han sig efter en vit skjorta med blå ränder som han fått av föräldrarna i

13

julklapp. Vad han mindes hade han aldrig använt den men visste att modern skulle godkänna valet. ”Jeans?”

Mot sin ryggtavla anade han hur ett av de välsvarvade ögonbrynen höjde sig upp i den släta pannan. Han kunde inget annat än att nicka. ”Första dagen på universitet, nej, jag börjar om, första dagen på resten av ditt liv och du väljer jeans. Har jag uppfattat det korrekt?” ”Du är så överdrivet dramatisk, mamma”, svarade Fredrik. ”Vad tänkte du dig, kostym?” ”Varför inte? Är det så märkligt?” De höga klackarna klickade mot golvet. Med en fnysning åt Fredriks håll dök hon in garderoben och tog fram en svart kostym han fått inför studenten. Hon lät den singla åt samma håll som jeansen. Utan ord valde hon en slips med vinrött mönster och en vit skjorta. ”Allvarligt. Alltså, helt allvarligt.” Mycket trodde han om sin ömma moder, men svart kostym, slips och skjorta första dagen på universitetet? Det var för mycket. ”Du kan inte mena allvar.”

Mamman höjde återigen ett av ögonbrynen. ”Jag anser att du ska nyansera din vokabulär. Det där låter för enstavigt.” Som vanligt slank hon undan själva sakfrågan. ”Kostym?” försökte Fredrik igen. ”Jag ska inte upp i rätten.” ”Nej, kanske inte imorgon men en dag. Det är nu du sätter ton hur du vill bli behandlad. Både av dina medstudenter, men viktigaste, av dina lärare.”

Det var en kamp att inte dra handen genom håret, sjunka ned på sängen och sucka högt men håret hade han rakat av sig ett par dagar tidigare så effekten fanns inte längre där. ”De vet redan vem jag är.” ”Just det”, sade modern och begav sig ned på golvet på jakt efter rätt skor. ”Det betyder att du har ett rykte att leva upp till. Vi ser gärna att du gör ditt bästa. Även om det verkar svårt för dig att

14

förstå vill vi dig bara väl.” De sista orden drunknade djupt inne i garderobens innandöme. Ut kom ett par svarta skor som skjutna ur en katapult och landade framför hans fötter. Det fanns inte en chans i världen att han skulle ha på sig vare sig kostym eller lackskor. Frågan var bara hur det skulle gå till. ”Jag tar den här skjortan och stryker den. Måste vara i rätten imorgon tidigt, så jag hinner inte inspektera innan du går.” Vigt kom modern upp från knästående och borstade av imaginärt damm.

Där kom chansen, tänkte Fredrik och log så hela tandraden syntes. ”Absolut. Tack.” ”Du borde faktiskt börja packa snart”, fortsatte modern på väg mot dörren. ”Det är visserligen först till helgen som du ska flytta men det finns sina fördelar att vara ute i god tid. Då hinner du systematisera vad du har och vad du behöver.”

På den punkten kunde Fredrik inte annat än hålla med. Ju förr han flyttade ut från sitt föräldrahem desto bättre. Han ville rå om sig själv, sina kläder och vad han gjorde med sin tid. ”Så, så,”, sade modern som om hon hörde hans tankar. ”Hoppa i säng nu. Jag väcker dig innan jag går.” Dörren for igen med en smäll.

15

Nittonåriga Cassandra har packat hästsläpet med säng, böcker och en längtan efter nya vänner. Siktet är inställt på Uppsala universitets läkarprogram och på att rädda världen. Redan första dagen träffar hon det omaka paret Mitra och Lukas, hennes blivande vapendragare i jakten på bostad, tentor och det berömda Flogstavrålet.

Fredrik har varit Uppsala trogen i hela sitt liv. Nästan.

Han drömmer om att bli musikproducent men studerar juridik. Han faller för Cassandras skratt och uppnäsa medan hon endast kan tänka på doktoranden Adamo och de heta träffarna i undervisningslokaler.

Tillsammans samtalar Fredrik och Cassandra om lösgodis, höstbaler och antal utdelade vuxenpoäng.

Var det inte värre än så här? är en roman om att stå på tröskeln till vuxenlivet och om att våga vara trogen sig själv och sina drömmar. Oavsett vad familjen har planerat.

ISBN 978-91-7577-186-1

www.idusforlag.se

9 789175 771861