Turkiets historia ingmar karlsson
historiska media
Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© Historiska Media och Ingmar Karlsson 2015 Sättning: Åsa Björck Kartor: Lönegård & Co Omslag: Lönegård & Co Omslagsfoton: © Josè Fusta Raga/Age Fotostock (framsida), Shutterstock (baksida) Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-151-0
Innehåll Förord 7 Inledning 10 1
Osmans drömmar – rikets grundande 17
2
Erövraren 36
3
Storhetstiden 58
4
Problemen hopar sig vid horisonten 78
5
Det långa århundradet – reformer och sönderfall 102
6
Första världskriget och rikets sammanbrott 141
7
Republiken grundas 161
8
Det politiska livet efter Atatürk 197
9
Den andra republiken 1960–80 215
10
Generalernas inmarsch 238
11
Den postmoderna kuppen 259
12
Turkiet, EU och de europeiska värderingarna 277
13
Besvikelser, polarisering och maktfullkomlighet 302
14
Baklänges mot framtiden – Erdoğans ”Nya Turkiet” 329
Kronologi 342 Uttal av turkiska bokstäver 349 Regentlängd 350 Ordförklaringar 352 Litteratur 359 Register 364
kartor
1
Dagens Turkiet 9
2
Rikets expansion och största utbredning 77
3
Rikets nedgång och gränser vid första världskrigets utbrott 132
4
Sèvresfördragets uppdelning av dagens Turkiet 160
6
Förord
Våren 2007 skrev jag boken Europa och turken – betraktelser kring en komplicerad relation. Bakgrunden var att Turkiet i december 2004 efter decennier av ansträngningar fått klartecken att inleda förhandlingar om ett medlemskap i EU. Detta komplicerades redan från början inte minst av att motståndarna till ett turkiskt medlemskap tillgrep historiska argument. Denna bok om Turkiets historia har ett bredare perspektiv. Den sträcker sig från det osmanska rikets grundande fram till dess sönderfall under första världskriget och går via Atatürks turkiska republik som bildades på dess ruiner fram till dagens polariserade inrikespolitiska läge. Sultanen Mehmet II utropade sig efter erövringen av Konstantinopel 1453 till keysar-i-Rum (romersk kejsare). De europeiska delarna av riket kallades Rumeli (Rumelien) och det osmanska riket betecknades under sitt begynnande sönderfall som ”Europas sjuke man”. Relationerna med Europa löper som en röd tråd genom historien, varför resonemang från Europa och turken återkommer i denna bok. Kurdernas rättigheter har varit ett genomgående tema i den turkiska republikens historia och följs ju också uppmärksamt i svensk debatt och av en svensk opinion. Denna fråga har jag beskrivit utförligare i min bok Kurdistan – landet som icke är som publicerades 2008. När denna bok kommer från tryckeriet har hundraårsminnet av 7
turkiets historia
massakrerna på armenier under första världskriget just ihågkommits. Samma grymma öde drabbade vid denna tid också syrisk-ortodoxa kristna, assyrier/syrianer i svenskt språkbruk, och har gått till deras historia som Seyfo (Svärdets år). I en bok av denna karaktär kan dessa händelser inte ges det utrymme som deras dagsaktualitet skulle ha förtjänat men i referenslitteraturen återfinns flera böcker för vidare läsning, däribland A question of genocide. Armenians and Turks at the End of the Ottoman Empire. I denna bok redovisar turkiska, armeniska och andra historiker det aktuella läget i forskningen om den värsta skamfläcken i det osmanska rikets historia. Bland övriga böcker vill jag särskilt rekommendera oxfordhistorikern Eugene Rogans nyligen publicerade The Fall of the Ottomans. The Great War in the Middle East 1914–1920, som väl beskriver upprinnelsen till denna tragedi och dess förlopp. Lund i april 2015 Ingmar Karlsson
8
100
200
300
400 km
M ED EL HAV E T
Rhodos
Antalya
Isparta Burdur
Afyon
Kütahya
Eskişehir Kırıkkale
Niğde
Beirut
LIB A N O N
Gaziantep
Damaskus
Homa
Diyarbakır
Palmyra
ar-Raqqa
Şanlıurfa
S Y RIEN
Aleppo
Hama
Antiokia
Tripoli
Adana Tarsus
Trabzon
at
Erzincan
Elâzığ Malatya
Eufrat
Kahramanmaraş
İskenderun
k ma ılır Kız Kayseri
Sivas
Tokat
Ordu
Kelk it
Çarşamba
Amasya
Samsun
TU RK IET
Silifke
Karaman Mersin
Cypern
Konya
Ankara
Çankırı ak lı r m Kızı
Kastamonu
s
0
Denizli
Bodrum Marmaris
es
Bursa
İzmit Kocaeli Sakarya
Üsküdar
Karabük
Zonguldak
Sinop
HAV E T
Oro n t e
dagens turkiet
Kos
de r Men
Aliağa Manisa İzmir
Balıkesir
Bandırma
İstanbul MARMARASJÖN
Ereğli
İnebolu
SVA RTA
ru h Ço
s
Batman Kurtalan
Muş Tatvan
Erzurum
ru h Ço
Artvin
Batumi
I R AK
ARMENIEN
Tikrit
Kirkuk
IRAN
Jerevan
Van
Ağrı
Kars
Kura
Tbilisi
GEO R G I E N
Sukhumi
ri
Kreta
Chios
Lesbos
Keşan
Kırklareli
Çanakkale
GREKLAND
Edirne
Burgas
an
S ey h
B ULG AR I EN
Tig
fr Eu
Inledning turkarnas ursprung – myter och verklighet Enligt den turkiske författaren och poeten Nâzım Hikmet kan Turkiet beskrivas som en häst med huvudet i Europa men med kroppen kvar på den asiatiska kontinent varifrån turkarna vandrat västerut. Den amerikanske historieprofessorn och experten på osmansk historia Carter Vaughn Findley gör i stället jämförelsen med en buss som färdats över Asien i öst-västlig riktning. Resan tog lång tid och uppehållen var många och ibland långa. Vid varje stopp steg folk av och på med sitt bagage. De flesta passagerarna hade ingen aning om var resan börjat och varthän färden bar. De insåg heller inte alltid att de kanske hade mera gemensamt med sina medpassagerare än vad som skilde dem åt. Många tänkte bara göra en kort utfärd. Ibland gick bussen sönder och måste repareras med material som hittades längs vägkanten. När bussen väl nådde våra dagars Turkiet var det svårt att urskilja vilka passagerare och vilka delar av bagaget som varit med under hela resan. Bussen var heller inte densamma som när resan började, men den var fortfarande den transasiatiska turkiska bussen. Resan började i stäppområdena kring Altajbergen i Centralasien mellan Gobiöknen och den sibiriska taigan, men svaren på frågorna när och varför är höljda i dunkel. Som alla folk har även turkarna sina egna nationella myter. Som hos många andra spelar en varg en viktig roll. Enligt en av 10
inledning
dessa myter attackerades en gång i forntiden en by av kinesiska styrkor och endast en liten pojke överlevde. En varghona, som hette Asena och hade en himmelsblå man, vårdade och födde upp honom. Sedan blev de också ett par och när hon blev gravid flydde de till en bergsgrotta. Där födde hon tio söner, till hälften människor och till hälften vargar. En av dessa söner, som hette Ashina, blev deras ledare och hans klan regerade senare under en första storhetstid över riket Göktürk (De himmelska turkarna). Längre fram i denna mytiska historia besegrades dessa himmelska turkar av kineser och andra icke-turkiska folk och tog sin tillflykt till otillgängliga bergstrakter där de efter många strapatser och vedermödor fann en stor och fruktbar dal som de gav namnet Ergenekon. De beslöt att stanna där och för att skydda sig mot angripare smälte de ner alla sina vapen och verktyg och smidde en enorm järnport som stängde den enda ingången till dalen. Här återhämtade de sig och levde i fred och frihet. De olika klanerna blomstrade och blev mäktiga på nytt, men efter flera generationer blev de så talrika att den bördiga dalen överbefolkades. De beslöt då att smälta ner järnporten och att smida nya vapen. För detta arbete behövdes 70 eldar på 70 olika platser. 7 och 70 är än i dag mytologiska tal i Turkiet. Den generation som fört dem till dalen var dock sedan länge borta och det fanns inga beskrivningar av den väg som fört dem dit över slätter och genom bergspass och raviner. Vilsna och utan mål strövade de därför omkring i bergen tills de mötte en grå varghona som ledde ut dem på den stäpp som de en gång utvandrat från. Efter många strider lyckades de återfå sin forna styrka men den gamla enheten gick förlorad och de splittrades upp i olika stammar. Myterna om den grå vargen Bozkurt och ursprungsdalen Ergenekon spelar, som kommer att framgå mot slutet av denna bok, fortfarande en stor roll i dagens politik. 11
turkiets historia
I den verkliga historien bortom myterna livnärde sig olika nomadbefolkningar under århundraden på de enorma centralasiatiska vidderna – skyter, sarmater, heftaliter, hunner, turkar, tatarer. De bekämpade och trängde ut varandra, skapade kortlivade kungadömen, bedrev handel men plundrade också den bofasta befolkning som levde i utkanten av stäpperna och i de kringliggande skogsområdena. Dessa folks etniska ursprung har varit och är än i dag ett ämne för diskussioner bland historiker. Vissa klassas som indoeuropéer, andra som finsk-ugriska, åter andra som altajer – en grupp som inkluderar turkar, mongoler och ibland också manchurer och kore aner. I kinesiska krönikor från 200-talet f.Kr. nämns ett vilt folk som kallas Hsiug-Nu. Det var för att hålla dessa härjande nomader ute som Kinas förste kejsare Qin Shi Huangdi lät bygga den kinesiska muren. Förmodligen åsyftas hunnerna som under de följande århundradena attackerade Kina och Iran. På 400-talet e.Kr. expanderade de över hela nuvarande södra Ryssland, Ukraina och Centraleuropa och nådde år 452 ända till Rom, som sägs ha blivit skonat eftersom påven Leo I mutade eller övertalade deras hövding Attila att avstå från att plundra staden. I turkisk nationalistisk historieskrivning är denne Attila inte den vilde krigare och förfärlige barbar som framträder i den västerländska historieskrivningen utan han beskrivs i stället som en skicklig diplomat och en mästare i att knyta allianser. Han sägs inte ha betraktat romarna som fiender utan i stället ha väntat på att de skulle acceptera honom som en allierad. En vägg i entrén till det turkiska militärmuseet i Istanbul hedrar följaktligen Attila, Timur Lenk och andra hövdingar för hunnerdynastier tillsammans med Atatürk och andra ledare för det moderna Turkiet som beskrivs som den sista i raden av turkiska stater. Det turkiska ordet för pluton, manga, är hämtat från den enhet 12
inledning
på tio män som utgjorde den minsta truppenheten i hunnernas armé, och själva ordet hord är i sin tur härlett från ordu som än i dag är beteckningen för den turkiska armén. I denna historieskrivning omtalas att det hårda livet på stäpperna gjorde turkarna starka, skarpögda och beslutsamma, arbetsamma och disciplinerade. I en lärobok kan man läsa: Turkarna är otvivelaktigt det folk som satte soldatkonsten högst bland världens civilisationer. Man och kvinna, alla turkar var alltid redo för krig. Ursprunget till ordet turk är okänt. I turkiska läroböcker sägs att det är förknippat med styrka: Ordet turk beskriver och symboliserar vår ras och vår nation och vår historia visar att denna betydelse är korrekt. I kinesiska krönikor från 500-talet e.Kr. beskrivs ett nomadfolk, Tu-küe, som sägs ha haft ett eget rike vid floden Orchon söder om Bajkalsjön och som prisas för sina kunskaper i järnframställning. De första inskrifterna på turkiska där beteckningen turk förekommer finns i runor (inte nordiska) med 38 tecken på minnesstenar i norra Mongoliet som daterats till början av 700-talet. Inskrifterna som upptäcktes 1889 är på både denna urvariant av turkiska och på kinesiska och kunde därför endast tre år senare dechiffreras av den danske filologen Vilhelm Thomsen. De berättar om turkarnas mytomspunna ursprung, guldåldern i deras historia, hur de förtrycktes av kineserna och fick sin ära återupprättad av två turkiska prinsar, Kül Tigin och hans broder Bilge Khagan, till vars minnen stenarna är resta. Tidigt började olika turkfolk följa i hunnernas spår och vandra västerut längs Svarta havets norra stränder som dragna av en osyn13
turkiets historia
lig magnet. De var ursprungligen animister och tillbad himlens gud (Tann) och jordens och vattnets gud (Yersu). Kontakten med gudarna förmedlades av shamaner. Drag av denna shamanism kan fortfarande påträffas i den folkliga variant av islam som praktiseras av den stora alevitiska minoriteten i dagens Turkiet. Många döptes under resans gång och blev ortodoxa kristna och absorberades helt av sin omgivning. Huvudparten av kumanerna absorberades av ungrarna och blev katoliker. Khazarkonungen Bulan konverterade däremot omkring år 740 till judendomen tillsammans med sitt folk som var bosatt kring Volgas och Dons nedre lopp och, från vilket, enligt de teorier som bland andra Arthur Koestler presenterar i sin bok Den trettonde stammen, majoriteten av den östeuropeiska judenheten skulle härstamma. De turkiska protobulgarerna som invandrade till Europa redan på 700-talet bytte under historiens gång både religion, språk och etnicitet. Andra turkiska stammar och stamkonfederationer vandrade i stället söderut över floden Oxus till det område som kom att kal las Transoxanien – våra dagars Uzbekistan, Tadzjikistan och sydvästra Kazakstan. Störst bland dessa var en konfederation av ett tiotal stammar, oghuzerna. I Transoxanien kom de tidigt i kontakt med den muslimska världen genom persiska och arabiska handelsmän och predikanter. Bland de stammar som mot slutet av 900-talet konverterade till islam fanns seldjukerna som slagit sig ner kring det mytomspunna Buchara under sin ledare Seldjuk Khan. Kaliferna i Bagdad rekryterade dem till sina styrkor som slavar och legosoldater på grund av deras kvaliteter som krigare, men snart blev slavarna herrar och tog själva över makten. Under ledning av Toğrul (Falken) erövrade de år 1055 Bagdad. Kalifen tvingades överlämna den världsliga makten till denne och utnämna honom till sultan. Grunden var därmed lagd för det turkiska seldjukiska riket. Under sin storhetstid omfattade detta rike alla landområden 14
inledning
från Syrien och Mindre Asien till Centralasien och Kina. Det styrdes enligt gamla turkiska stamsedvänjor där makten inte tillhörde en individ utan hela klanen. Yngre medlemmar styrde över mindre områden som emirer men sultanen betraktades som den främste härskaren. Den 26 augusti år 1071 besegrade Toğruls brorson och Seldjuks sonsons son Alp Aslan (Hjältelejonet) den bysantinske kejsaren Romanos IV Diogenes vid Manzikert (våra dagars Malazgirt) norr om Vansjön i östra Anatolien som då var bysantinskt territorium. Med detta datum kan den turkiska historien i Anatolien sägas ha börjat, men inte som ett militärt erövringståg utan snarare som en invandring till glest befolkade trakter. Folken som levde där, kelter, greker, armenier och kurder, fördrevs inte. Några assimilerades med invandrarna, andra levde sida vid sida med dem i sina byar. Blandäktenskapen var talrika och många av de lokala invånarna övergick till islam och blev turkar. De turkiska invandrarna influerades i sin tur av de inhemska folkens kultur, vilket syns i de rester av seldjukiska byggnadsverk som finns kvar. Men turkarna behöll sitt eget språk och sin islamiska religion och den därmed förbundna övertygelsen om sin egen kulturella överlägsenhet. Med huvudstad i Konya – det tidigare romerska Iconium – i centrala Anatolien nådde detta seldjukiska rike sin höjdpunkt under 1200-talets första decennier. Det kallades seldjukernas Rum efter det arabiska ordet för Rom eftersom det omfattade ett område som de muslimska arabiska arméerna betraktat som en del av det romerska riket. Detta rike dukade under för den mongoliska anstormningen. 15 år innan mongolerna krossade det storseldjukiska riket genom förstörelsen av Bagdad led det seldjukiska Rum år 1243 ett avgörande nederlag nära Sivas i norra delen av centrala Anatolien. De tidigare mäktiga sultanerna i Konya blev mongoliska vasaller i ett protektorat styrt av Djingis khans sonson Hulagu och blev tvungna 15
turkiets historia
att betala tribut till mongolernas khan i Karakorum i det avlägsna Mongoliet. Den mongoliska överhögheten varade dock bara i en generation. En kamp om makt och territorier utbröt därefter mellan ett tiotal olika turkiska stammar. En av dessa var hemmahörande i nordvästra Anatolien på gränsen mot det sammanfallande bysantinska riket och styrdes av en hövding som hette Osman. Han skulle utgå som segrare och lägga grunden till en ny världsmakt och en dynasti som skulle visa sig bestå i 600 år.
16
kapitel 1
Osmans drömmar – rikets grundande
Legender spelar även en viktig roll i den osmanska dynastins tidiga historia. Dess grundare sägs ha varit Ertuğrul. Hans fader skall ha hetat Suleyman och varit hövding för en turkisk stam i nordöstra Iran. I spetsen för detta folk flydde han enligt legenden västerut undan den mongoliska framstormningen. Han drunknade under dessa strapatser i floden Eufrat men sonen fortsatte till Anatolien. Som ledare för en grupp på ett par hundra ryttare skall Ertuğrul där ha blivit vittne till en strid mellan två för honom okända grupper. Efter att ha rådgjort med sina män i sann demokratisk anda beslöt han att ge sig in i kampen på den svagare sidan och kunde vända en hotande förlust till en seger. De trupper han bistått visade sig tillhöra den seldjukiske sultanen Aleddin i Konya som hamnat i strid mot mongoler. Sultanens krigslycka vände och som tack för sin insats fick Ertuğrul ett eget landområde i trakten kring dagens Eskişehir mellan det västra anatoliska höglandet och Marmarasjön. Detta område utvidgades sedan ytterligare när sultanen även fick Ertuğruls stöd i strider mot det bysantinska riket. Efter dessa fick även hans son Osman ett baner och en trumma av sultanen som en hedersbevisning. Om denne Osman berättar i sin tur en legend att han en gång övernattade i en from muslims hus. Innan han somnade gav vär17
turkiets historia
den honom en bok. På frågan vad den handlade om blev svaret: ”Det är Koranen, Guds ord givet till världen av hans profet Muhammed.” Osman började då läsa och gjorde så stående hela natten. När han somnade under morgontimmarna framträdde en ängel inför honom och sade: ”Eftersom Du har läst mina eviga ord med så stor respekt skall Dina barn och Dina barns barn hedras från generation till generation.” Kort tid därefter hade Osman en annan dröm, denna gång om en flicka, Malkatum, som han hade förälskat sig i. Hon var dotter till shejk Edebali, en muslimsk qadi (domare), som två år tidigare avslagit hans frieri. I denna dröm vilade Osman sida vid sida med Edebali när månen steg upp ur dennes bröst. När månen blivit full gick den sedan ner i Osmans kropp och ur hans navel växte då ett träd fram. Skuggan från dess gröna grenar kom att täcka hela världen och under trädet såg Osman fyra bergskedjor – Kaukasus, Atlas, Taurus och Balkan. Från trädets rötter utgick fyra floder – Tigris, Eufrat, Nilen och Donau. Åkrarna var fyllda av skördar, bergen täckta av skog och i dalarna låg städer med torn, obelisker, kolonner och pyramider. Trädens blad växte ut till svärdsklingor och när en vind började blåsa riktades dessa mot Konstantinopel som ”beläget där två hav och två kontinenter möttes liknade en diamant som var infattad mellan två safirer och två smaragder och som utgjorde det värdefullaste i en ring som omfattade hela världen”. Osman skulle just sätta denna ring på Malkatums finger när han vaknade. Han berättade om sin dröm för shejk Edebali som genast gav sitt samtycke till äktenskap med välsignelser och förutsägelser om en lysande framtid för Osmans och Malkatums ättlingar. Den första legenden antyder således att osmanerna inte var muslimer när de slog sig ner i trakterna kring Eskişehir. Den första vågen av turkiska invandrare på 1000- talet och framåt i seldjuker18
osmans drömmar – rikets grundande
nas spår hade tidigt kommit i kontakt med islam i arabvärlden och konverterat. Den andra vågen på 1200-talet utgjordes huvudsakligen av stammar som drivits västerut på flykt från den mongoliska expansionen och legenden skulle således kunna tyda på att osmanerna var en del av denna invandring. En rad turkiska stammar hade utnyttjat de inre splittringarna och svagheten hos både det bysantinska riket och det seldjukiska imperiet och lyckats kapa åt sig små egna territorier i västra Mindre Asien. Aydinturkarna hade sitt eget lilla rike vid den egeiska kusten kring städerna Smyrna och Efesos. Karamanturkarna hade i sin tur erövrat den tidigare seldjukiska huvudstaden Konya och styrde över ett emirat som sträckte sig ner mot Mindre Asiens södra delar. Germiyanturkarna huserade öster om det av osmanerna kontrollerade området. Varför just Osman och hans stam först kom att dominera över sina grannar och sedan även besegra det bysantinska riket och expandera ända till Wiens portar är fortfarande en obesvarad fråga. Anatoliens tidiga turkiska historia är till stora delar okänd. Historietraditionen var muntlig och det var först när alla rivaler besegrats som osmanerna skrev sin egen historia med all den glorifiering som detta innebar. Att just osmanerna skulle lägga grunden till ett imperium kan ha en geografisk och geopolitisk förklaring. Osmans lilla statsbildning låg strategiskt i Bithynien i Mindre Asiens nordvästra hörn och gränsade mot det bysantinska riket som befann sig i ett långsamt men stadigt förfall. Det utgjorde varken ett militärt eller politiskt hot. Osmans välde låg nära de båda smala sund, Dardanellerna och Bosporen, som skilde Asien från Europa, ett läge som erbjöd möjligheten att utan större geografiska hinder expandera in på kristet territorium i Thrakien och på Balkan. Namnet Osman förekommer första gången i en skrift daterad år 1301, där en bysantinsk historiker beskriver en strid inte långt 19