Rivaara, december 2013 Under bråkdelen av en sekund flimrade hon förbi som ett spöke; en vålnad mot djupfryst, gnistrande nysnö. Inbillning? En hallucination? Jan Niva stannade postbilen och stirrade ut genom rutan, in i det kompakta, iskalla mörkret. Grusvägen upp till den lilla djurparken låg öde och halvt igensnöad. Så här års var det få som hade ärenden till byns turistattraktion och vägen plogades bara undantagsvis. Det var där han sett henne blixtra förbi, blek och blodig, stående i decimeterdjup snö. Men nu gick det inte att uppfatta någonting i dunklet. Jan Niva sträckte sig efter ficklampan i handskfacket och vevade sedan ner rutan till hälften. Han kände hur den bitande decemberkölden snabbt letade sig in i hans Opel och omslöt honom. Bilkupéns behagliga värme försvann på bara några sekunder. Han lät lampan svepa över snön, men allt verkade orört på vägen som ledde in mellan träden. Han slöt ögonen, lyssnade intensivt men kunde inte höra något annat än ljudet av en avlägsen bilmotor genom dämpande snö. Skogen låg tyst och stilla. Han försökte återkalla bilden av kvinnan. Hon stod hålögd och orörlig med stora sår på benen. Han kunde se hennes långa mörka hår, men inget ansikte. Söndertrasade byxor; benen täckta av blod. Jan Niva rös. Än en gång ställde han sig frågan om han sett i syne. Kanske hade han nickat till, bara för en mikrosekund och drömt? Natten hade inte erbjudit mycket sömn. Hans ettåriga dotter hade vaknat gång på gång och bökat runt i sängen mellan honom och hustrun och när väckarklockan pep hade han känt sig mer död än levande. Hela dagen hade varit som i ett töcken. Klockan var nu närmare halv fyra och han hade två gator kvar. 8
Kylan hittade in under hans jacka, in i skorna. In överallt. Niva lät ljuskäglan söka en sista gång över snön och skogsbrynet tiotalet meter bort innan han lade lampan i passagerarsätet. Han lyfte sina händer mot munnen, kupade dem och andades på handflatorna. Luften bildade ett stort moln av varm, fuktig imma som värmde fingrarna någon sekund. Sedan blev det lika kallt igen. Han vevade upp rutan och startade bilen. Termometern på displayen visade minus 22 grader. Inget extremt för Rivaara vid den här tiden på året, men tillräckligt kallt för att ingen människa skulle gå runt så tunnklädd. Han ruskade på huvudet, bestämde sig för att fantasin hade spelat honom ett spratt. Det var årets mörkaste vecka, kolsvart, och han visste att just mörker i kombination med trötthet lätt kunde lura sinnena. Han borde ta sig hem så fort som möjligt och sova någon timme. Han lade i backen och bilen åkte tillbaka i sina egna hjulspår. Det knarrade under däcken. Återigen svepte strålkastarna över skogsbrynet och grusvägen. Han tittade bakåt för att se så han inte körde in i det snötäckta staket som kantade vändplanen. När han åter vände blicken framåt var det som om han frös till is; som om bilens alla fönster samtidigt vevats ner och han förstenats av den torra, kalla luften. Det var ingen kvinna han hade sett. Det var en ung flicka. Ett barn. Alldeles framför bilen. Hon stod i snön, barfota. Blicken stirrade ihåligt på en punkt i mörkret någonstans bakom honom. På hennes vänstra lår blottade de sönderskurna byxorna ett öppet sår och blod täckte delar av benet. Hon stod lätt framåtböjd med handflatorna tryckta mot magen. Tröjan under händerna var mörk av blod. Flickan, kanske i tioårsåldern, vred långsamt på huvudet och såg in genom framrutan. Han kände igen henne från någonstans, men var alltför chockad för att tänka rationellt. Allt han såg var hennes håglösa blick och bleka ansikte; blodet hängde som istappar från magen och såret på benet. ”Herregud! Vad är det som händer?” viskade Niva. Sedan insåg han att tiden var knapp och att situationen krävde omedelbar handling. ”Jag ska hjälpa dig!” ropade han och kastade sig ur bilen. Han tog några snabba kliv genom snön. ”Vad har hänt? Vad fan har hänt?” flämtade Niva samtidigt som han knäppte upp sin jacka. Han lyfte upp flickan i sin famn och tryckte henne försiktigt mot överkroppen för att hon snabbt skulle få så mycket värme som möjligt. Han 9
såg hur de blåfrusna läpparna formade sig till ett viskande svar, men han kunde inte höra vad hon försökte säga. ”Lilla flicka! Allt ska bli bra. Vi måste få dig varm”, sade Niva samtidigt som han kämpade med att få upp postbilens baklucka. Han kände hennes ben och klumpar av det frusna blodet mot sin mage. Det handlade förmodligen om minuter. ”J-j-jag vill bara hem”, stammade flickan, samtidigt som Niva sparkade undan lådan med den sista outdelade posten för att göra plats på golvet. Han lade henne ner och bredde ut sin jacka över det skadade benet. ”Vad har du gjort?” frågade han samtidigt som han kände hur ögonen tårades. Han fick inget svar. ”Prata med mig. Vad heter du? Vad har hänt?” Han tvingade sig att behålla lugnet och fatta rätt beslut. ”Det gör inte så ont. Kör mig . . . ”, mumlade flickan. ”Vad sa du?” avbröt Niva samtidigt som han med värkande fingrar försökte få upp mobiltelefonen ur jeansfickan. ”Kör mig bara hem. Jag är sen”, sade flickan med knappt hörbar röst. ”Så, vila nu bara. Ligg här, så ska vi få dig till sjukhuset”, sade Niva. ”Han hade . . . värme”, började flickan men orden försvann i en serie svaga, rosslande hostningar. Hon hade svårt att få luft. ”Vem hade?” sade Niva med hög röst. ”Fortsätt prata med mig.” Han slog larmnumret 112. ”Vad hade han?” ”. . . värme . . .”, sade flickan.
Karlstad, 27 augusti 2014 Människan kan särskilja omkring tiotusen lukter, men det finns ingen matematisk ekvation som kan förutsäga hur vi reagerar. Det är inte ens möjligt att ställa upp variablerna, eftersom dofter till och med kan frammana bilder vi inte visste existerade och minnen vi glömt. Än mindre finns någon formel som förklarar hur ett drygt två meter långt och 118 kilo tungt muskelberg plötsligt kan slås till marken av en osynlig kraft. Men det var där Enhörningen befann sig. På golvet, med ryggen mot dörrposten, mitt emellan sitt nuvarande liv och det gamla. Mitt i natten. Att öppna dörren blev en frontalkrock med det förflutna och förträngda, 10
en kollision som slungade honom en meter tillbaka i rummet och ett decennium tillbaka i tiden; rammad av en ångvält, en minnenas bulldozer. Visst hade han fått infall att börja kasta igen under de tio år som gått. Ibland kittlade tanken. Oftare gjorde den honom sorgsen. Enhörningen brukade tänka på sin karriär som ett ofullbordat mästerverk, som om han var en konstnär som aldrig fick lägga de sista penseldragen innan tavlan ställdes ut. Men nu hade han återigen ett skäl att kasta – eller snarare: tiotusen. Skulle kroppen hålla? Han gick in i friidrottshallen. Dofterna var desamma som han mindes dem och medan lysrören tändes, ett efter ett med ett knastrande läte, kunde han konstatera att väldigt lite hade förändrats. Den plats där han byggt upp sin kropp, karriär och identitet såg i stort sett likadan ut. Han tänkte tillbaka på det oväntade samtalet. Mindes det i detalj. Tele fonen hade ringt när han satt och sket. Enhörningen kände inte igen numret, men fick för ovanlighetens skull en impuls att svara. ”Är detta Björn Adolfsson?” undrade en mansröst han tyckte sig ha hört förut. För längesedan. ”Ja, det stämmer.” ”Hej, unge man! Trevligt. Detta är Walter Friman på förbundet. Ja, vi har ju träffats tidigare, även om det var några år sedan nu. Hur står det till?” ”Jorå, det är väl okej”, svarade Enhörningen trevande. Han var tyst i någon sekund, men kände sig till slut tvingad att fråga: ”Vad gäller saken?” ”Jo, jag jobbar ju numera med rekrytering och utbildningsfrågor och sådant. Nu planerar vi ett tvådagarsseminarium om kast, på Bosön, i början av nästa år och jag skulle gärna vilja att . . .” ”Jag är inte intresserad”, avbröt Enhörningen. ”Jag har lämnat det där bakom mig.” ”Okej. Jo, jag vet att du pausat från friidrotten ett bra tag nu. Men jag skulle ändå vilja att du tänker efter en gång till. Det finns ju faktiskt inte många med din erfarenhet av . . .” ”Jag sa nej”, svarade Enhörningen kort och plötsligt fick rösten i andra änden ett ansikte. Bilden av en kort, ganska fet man med tunt hår dök upp för Enhörningens inre. Mustasch. Lite för stora glasögon. Walter Friman.
11
En eldsjäl inom friidrotten sedan urminnes tider. En torrboll. För käck för sitt eget bästa. ”Ja, men dina erfarenheter kanske kan vara viktiga för unga . . .” envisades Friman. ”Unga? Jag skiter i unga. Jag var ung. Jag hade behövt hjälp, men det fick jag inte. Vad vill ni att jag ska lära ut?” ”Jo, men som du kanske vet var inte min inblandning . . .” ”Jag var ett psykvrak. Okej? Mådde piss.” Enhörningen var nära att fyra av sitt gamla mantra: att han inte hade fått det stöd han ansett sig ha rätt till. Men han visste innerst inne att det var fel, någon form av projicering. Förbundet hade försökt, erbjudit professionell hjälp, men där och då var han inte mottaglig. Han ville vara ensam. Det blev tyst, sånär som på Frimans tunga andhämtning. Enhörningen insåg att han kanske hade gått på lite för hårt. Det var ju trots allt inte Walter Frimans fel att han avbrutit karriären. Han hade inget med landslaget att göra på den tiden. Han var mest en klämkäck allt-i-allo inom Stockholmsfriidrotten som de flesta tog en omväg för. Normalt var Friman en tjatig jävel, men nu var han för ovanlighetens skull stum. Enhörningen kände att han var tvungen att säga något överslätande: ”Alltså . . . ta det inte personligt. Jag vill inte bara. Och förresten snackar du med fel person. Utbildningar är inte min grej. Jag är ledsen.” Enhörningen gjorde sig redo att avsluta samtalet. ”Du kan få femtusen i arvode”, kontrade Friman. ”Sju, om du har ett bolag.” Han hade hört ryktesvägen att Enhörningen var arbetslös. ”Ett bolag?” Enhörningen uttalade ordet som om det var första gången han hörde det och tillade med viss nyfikenhet i rösten: ”Hur menar du, bolag?” ”Ja, en firma alltså”, förtydligade Friman. ”Har du det? En firma?” ”Jag har för fan knappt ett vettigt jobb”, svarade Enhörningen och började fundera på vad han skulle kunna göra med 5 000 rätt ner i fickan. ”Vad gör du då?” undrade Friman uppriktigt. ”Så lite som möjligt”, svarade Enhörningen, som inte alls hade någon lust att diskutera sitt liv. Att han hade en någorlunda stadig inkomst var inget han tänkte delge Friman. ”Okej . . . men är inte detta ett perfekt tillfälle då, ett sätt att komma igång och tjäna lite pengar? Vad säger du, Björn? I januari alltså. . . Har vi en deal?” 12
”Tiotusen. Svart.” ”Tio? Nä, Björn, vi kan inte . . .” Mer hann inte Walter Friman säga. Enhörningen hade lagt på luren och sträckt sig efter toarullen. Så nu stod han där igen, i Våxnäshallen i Karlstad, med högerarmen avslappnat hängande längs sidan. Fötterna något bredare än axlarna, lätt böjda knän. Klibbiga fingertoppar mot metall. Pendelrörelsen. Armen som gungade fram och tillbaka ett par gånger innan han lyfte över skivan på vänster sida, lät den landa mjukt i handflatan samtidigt som överkroppen vreds med. Han böjde knäna och pendlade tillbaka armen. Roterade med. Sjönk djupare ner i sin position. När han sköt fart var det som om tiden stått still. Som en dans. En rytm. Den tunga kroppen ovanför fötterna. En svepande rörelse med höger ben. Snabba isättningar. Höger fot. Vänster fot. Pang! Stämmet. Kraften som fortplantade sig genom benet, höften; högersidan som tryckte på. Skoningslöst. Till sist armen. Full sträckning. Upp på tå. En blixtrande rörelse. En graciös urkraft. Skivan som lämnade handen. Pekfingret sist. Vrålet. Och så smärtan. Smärtan som aldrig kom. Den morgonen kastade Enhörningen maniskt. Han njöt av doften: ingrodd svett och liniment; ljudet av fötternas skrapande mot betongen. Han var konstnären som åter lät penseln glida över duken. Ricky låg på en matta en bit bort, kisade med ögonen och såg förundrat på medan husse matade iväg diskus efter diskus. Uppåt hundra kast in i ett nät. Hade Enhörningen inte sett andra idrottare komma in i bortre änden av hallen för ett tidigt morgonpass skulle han förmodligen gjort ytterligare hundra kast, så stor var den lycka han kände över att vara tillbaka där han hörde hemma. I bilen hem mot Stockholm virvlade intrycken runt i huvudet. Men den initiala euforin dämpades av minnesbilder som letade sig fram ur hjärnans skrymslen. Sådant han förträngt eller förskjutit gjorde sig åter påmint. Mest kretsade tankarna kring hans pappa. Sten-Åke Adolfsson hade tidigt blivit involverad i karriären. Som många 13
andra föräldrar skjutsade han till träningar och tävlingar, men med tiden blev det något sjukligt över hans engagemang. Det fanns en tydlig vändpunkt. När Björn just fyllt sexton gick hans mamma bort i cancer. En tragedi med snabbt förlopp. Bara någon månad efter sjukdomsbeskedet var hon borta. Kvar fanns Sten-Åke med familjens enda barn. Trots pappans försök att prata om det som hänt vägrade sonen att ens vidröra ämnet. Istället stängde han in alla känslor och fokuserade på det enda i livet som kändes meningsfullt – träningen. För den tystlåtne Sten-Åke Adolfsson fanns ingen ventil. Han började dricka för att döva sin sorg, men inte värre än att han skötte både hem och arbete. Dessutom ägnade han allt mer tid åt sonens idrottande. Att stötta Björn var det bästa han ansåg sig kunna göra för att behålla en nära relation. Dessvärre övergick det hela snart i besatthet. Pappan kom även med tydliga pekpinnar när det gällde livet utanför träningen: när Björn tränade försummade han skolarbetet; när han väl studerade misskötte han träningen. Det andra året efter begravningen var värst. Vissa kvällar och helger när Sten-Åke fyllnade till övergick klagomålen till rena elakheter. Han upprördes över att sonen aldrig gick på disko eller bio, att han saknade kompisar och han fällde spydiga kommentarer som insinuerade att Björn var socialt störd eller homosexuell. Enhörningen satte på radion för att slippa tänka på trakasserierna som under åren trängt in som verbala nålstick i själen, men vägskyltarna längs E18 påminde honom ständigt om värmländska städer och orter där han tävlat. En del fina minnen. Men också mycket smärta. Fysisk och psykisk. Han drog sig till minnes en tävling i Karlskoga, där allt ställts på sin spets. Enhörningen hade kastat bra och vunnit, men Sten-Åke ifrågasatte om han verkligen hade joggat ner och stretchat ordentligt efteråt. Han tyckte att sonen ignorerat skaderisken och var oseriös. Diskussionen hade övergått i ett gräl och till slut hade pappan uttalat orden som fått relationen att skära sig fullständigt: ”Vill du inte bli bäst? Mamma hade varit gôrbesviken om hon sett hur du beter dig. Men du skiter väl i henne också?” Han hade sagt det med blicken fast förankrad i vägbanan. Därefter hade han snabbt dragit in luft genom näsan och åstadkommit några snörvlande 14
ljud, precis som han brukade när han var extra nöjd med en formulering. Till slut, efter flera minuter, hade deras blickar mötts. ”Du kan dra åt helvete, gubbjävel!” sade Enhörningen samlat. ”Stanna bilen, annars vrider jag nacken av dig.” Han närmast väste fram den sista meningen. Sten-Åke Adolfsson styrde ut i vägrenen och tvärnitade. Enhörningen klev ur, skrek att han aldrig mer ville ha med pappan att göra och drämde sedan igen dörren med sådan kraft så att hela Toyotan skakade. Sten-Åke tryckte hårt på gaspedalen och vrålade ”Skyll dig själv då, din jävla diskusbög”, innan han försvann med ett dån mot riksvägens horisont. Enhörningen hade gått hem från Ölme. Drygt tre mil. Stora delar av vägen grät han.
Lidingö, 3 september 2014 Det enda som var säkert när den röda telefonen ringde var att det innebar problem. Jack Segura vaknade med ett ryck och flög upp ur sängen, ignorerade yrseln som kom av den hastiga rörelsen och vinglade ut mot köket. Han hittade mobilen under en pizzakartong på diskbänken, en mer än tio år gammal Nokia med kontantkort. Displayen upplyste honom om att klockan var kvart i fyra på morgonen. Det fanns inte en chans i världen att det här var goda nyheter. Frågan var bara: hur dåliga? ”Ja. Lyssnar”, svarade Segura kort på svenska, trots att han visste att ingen som hade numret till just denna telefon kunde språket. ”Vi har problem. Vid gränsen. De har bytt personal. Det är militärpolis här nu, inte tullpersonal.” Mannen pratade dålig engelska, men tillräckligt långsamt och tydligt för att inte missförstås. ”Okej. Hur mycket?” undrade Segura, nu även han på engelska. ”Det är det som är problemet. Jag har erbjudit pengar, men de säger att de har order att inte släppa in ryska fordon. Lastbilen kommer inte in. Just nu får ingen åka mot Donetsk.” ”Är ni på ryska eller ukrainska sidan?” ”Ukrainska. Ryssarna skiter i vem som åker ut ur landet. De stoppade mig inte ens.” ”Bra”, sade Jack Segura som visste att det alltid var värst att råka ut för rysk byråkrati. ”Har de sökt igenom bilen?” 15