”Uppe på höjden visar Gavrons unika begåvning . . . Han går balansgång mellan allvaret och det absurda, tragiken och komiken, det oförställda och satiren.” KHALED HOSSEINI
”Hans förbehållslösa öppenhet och eftertänksamma, ironiska berättarkonst gör honom till Israels mest intressanta politiska författare.” der tagesspiegel
”Assaf Gavron är en av Israels mest originella och betydelsefulla författare. Hans raka, tydliga sätt att skriva spränger klichéerna och den politiskt korrekta ytan och rör istället vid den israeliska identitetens kaotiska och mångtydiga kärna . . . Hans perspektiv är ett måste för alla verkligt nyfikna läsare.” etgar keret ”Det finns romaner som helt enkelt berättar en ny, inte tidigare skildrad historia. Uppe på höjden är en sådan roman. Berättad med skärpa och nyansrikedom, och därtill oerhört rolig . . . Det här är den stora romanen om Israels tillstånd.” frankfurter allgemeine zeitung
Uppe på en av Västbankens höjder ligger Ma’aleh Hermesh C, en plats som både finns och inte finns. Enligt den israeliska regeringen existerar den inte, samtidigt har armén i uppdrag att skydda dess invånare. Othniel Assis är en ärrad bosättare och den illegala utpostens chefsideolog. Här finns också den religiöst pånyttfödda Gavriel Nehushtan, som en gång hette Gabi, och hans bror Roni, börsmäklaren som en dag dyker upp utblottad. Ronis närvaro är gåtfull – vad gör han där? Undan för undan visar det sig att alla har sina skäl till att vistas uppe på höjden. Det här är en roman om två bröder, men också en unik skildring av en av vår tids mest politiskt laddade platser, bosättningarna, skriven med blixtrande satir och svart humor.
”En enastående skildring av det samtida israeliska samhället . . . Det finns så mycket mer att beundra i boken . . . det är något helt nytt – en humoristisk släktkrönika som försöker förstå den fruktansvärda historien om bosättningarna.” the guardian ”Enastående lyhört om den pågående bosättningskrisens vansinniga och svåröverskådliga förhållanden . . . Det utomordentligt iscensatta kaoset gör det här till en oumbärlig roman om, som en av romanens karaktär benämner det, Vilda Västbanken.” wall street journal
ASSAF GAVRON (född 1968) får med Uppe på höjden sitt internationella genombrott. Romanen är hans femte och gavs ut 2013 i Israel, där den belönades med Bernsteinpriset för bästa roman på hebreiska av en författare under 50. Gavron har också översatt bland andra J.D. Salinger, Philip Roth och Jonathan Safran Foer.
Författarfoto © Picture alliance/Uwe Zucchi Omslag PdeR®
Pressröster om Uppe på höjden
”Generös och humoristisk . . . Gavrons satir kan vara blixtrande.” the new yorker
ROMAN ISBN 978-91-27-13838-4
”Sardonisk och engagerande . . . Gavron briljerar när det kommer till att blottlägga motsägelserna som karakteriserar det israeliska samhället . . . Hans höjd må vara fiktiv, men den gestaltar bättre än alla de journalistiska försök som har gjorts de senaste åren de mekanismer som gör att extremismen övertar det officiella samhällets språk och tecken.” haaretz
9 789127 138384
NOK inbunden 160x234mm 41mm rygg - Flikar95 mm (90mm + vikmån 5mm ) 5mm Skärsmån CMYK Uppe_på_höjden.HB2.indd 1
2/26/15 4:06 PM
INNEHÅLL
Persongalleri 8 Fälten/Prolog 13 Tre kom klockan tolv 27
Konvojen 29 Ceremonin 33 Rundvandringen 36 Bröderna 42 Aftonen 46 Morgonen 52 Demonstrationen 58 Sabbaten 63 Kortslutning i hjärnan 73
Skalbaggarna 75 Hoppställningen 80 Falken 86 Käken 93 Fjärilarna 104 Kon 114 Orienteringen 121 Träningslägret 134 Framtiden 140 Heta dagar 149
Beslutet 151 Stugan 159 Oljan 163 Baracken 175 Bulldozrarna 179 Födseln 186 Förklaringen 192 Den misstänkte 200 Tvivlen 207 Upploppet 217 Grilltallriken 227 Bakslaget 229 Artikeln 235 Ön 239 Kampanjen 243 Sommarlägret 248 Mötet 255 Hettan 259 Byrackan 264 Ordet 268 Den händige 276 Skjulet 279 Attacken 288 Japanerna 294 Blåsningen 298 Själen 304 Spyan 310 Uppbrotten 314 Avgörandet 319
6
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 6
2015-02-17 17:34
Asätande 327
Starten 329 Landningen 334 Fonden 340 Baren 346 Drinkarna 349 Assistenten 355 Överraskningen 362 Analytikern 366 Middagen 371 Återkomsten 376 Plånboken 379 Åldrarna 384 Stegen 395 Bussen 401 Ljuset 411 Kraschen 417 Börja om från början 429
Fotangeln 431 Svampen 436 Sölandet 440 Igenkännandet 444 Marranos 454 Uppgiftslämnaren 463 Reaktionerna 470 Förskolläraren 477 Kippan 486 Graviditeten 492 Strömavbrottet 500 Operationen 504 Högtiden 511 Skottlossningen 520 Slutet 529 Ordförklaringar 540
7
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 7
2015-02-17 17:34
PERSONGALLERI
Othniel Assis
Veteranbosättare och Ma’aleh Hermesh C:s grundare. På sin gård odlar han grönsaker och tillverkar ost. Make till Rachel och far till Gitit, Yakir, Dvora, Hananiya, Emunah och Shuv-el. Gavriel Nehushtan (Gabi Kupper)
Växte upp på en kibbutz med sin bror Roni. Efter ett religiöst uppvaknande flyttar han till Ma’aleh Hermesh C. Roni Kupper
Gabis storebror. Efter att ha bott i USA i flera år dyker han utblottad upp i Ma’aleh Hermesh C. Hilik Yisraeli
En av de första bosättarna i Ma’aleh Hermesh C och Othniels högra hand. Make till Nehama och far till Boaz, Shneor och Yemima-Me’ara. Kapten Omer Levkovich
Den israeliska arméns ansvariga befäl som tillser Ma’aleh Hermesh C. Neta Hirschson
Energisk konservativ patriot och kosmetolog. Gift med Jean-Marc och hoppas på tillökning i familjen.
8
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 8
2015-02-17 17:34
Nir Rivlin
Studerar till kock. Make till Shaulit och far till Amalia, Tchelet och Zvuli. Yoni
En ung israelisk soldat som är permanent stationerad i Ma’aleh Hermesh C. Shaulit Rivlin
Lärare och Nirs fru (och ungdomskärlek). Rachel Assis
Othniels fru och bosättningens första dam. Föreståndare på samhällets förskola. Gitit Assis
Rachels och Othniels äldsta dotter och bosättningens enda tonåring. Yakir Assis
Othniels äldsta son. Sköter om nätbeställningar på grönsaker och ostar åt sin far. Älskar Second Life. Jenia Freud
Ryskfödd mattelärare. Fru till Elazar och mor till Nefesh. Jeff McKinley
Washington Posts Jerusalemkorrespondent.
9
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 9
2015-02-17 17:34
Jehu
Ma’aleh Hermesh C:s unge ensamvarg. Ses oftast på sin häst, Killer. Musa Ibrahim
Invånare i den arabiska grannbyn Kharmish. Roni vänder sig till honom med en affärsidé. Far till Nimer. Uzi Shimoni
Ärrad bosättare som grundade Ma’aleh Hermesh C med Othniel, men lämnade den efter att de kommit ihop sig. Josh Levin
Bosättare född i Brooklyn. Delar barack med Jehu. Får då och då ikläda sig rollen som bosättningens tolk. Familjen Gotlieb
Nachum, Raya, Tehila (Tili) och Shimshon (Shimi): en ny familj som flyttar från en gammal, väletablerad bosättning till denna nya och oländigt belägna bosättning. Anna
Gabis skolkamrat från en närliggande kibbutz, som dyker upp senare och får en viktig roll i hans liv. Pappa Yossi och Mamma Gila
Gabis och Ronis föräldrar på kibbutzen. Farbror Yaron
Ronis och Gabis farbror, en krigsveteran som bor på en kibbutz i Golanhöjderna. 10
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 10
2015-02-17 17:34
Eyal
En pojke på kibbutzen som är tre år yngre än Gabi. Yotam och Ofir
Gabis vänner på kibbutzen. Ariel
Vän till Roni från åren i Tel Aviv. Han sitter alltid på en affärsidé. Giora
Chefen för den israeliska försvarsmaktens centralkommando och det högsta befälet på Västbanken. Gammal vän till Othniel. Meshulam Avneri
Gabis chef i Florida på Jewish National Fund. Idan Lowenhof
Före detta israelisk elitsoldat, som blir Ronis mentor på Wall Street i New York.
11
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 11
2015-02-17 17:34
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 12
2015-02-17 17:34
FÄLTEN PROLOG
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 13
2015-02-17 17:34
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 14
2015-02-17 17:34
I begynnelsen var fälten. På den tiden bodde Othniel Assis i Ma’aleh Hermesh där han gödde en get i godan ro och odlade rucolasallad och körsbärs tomater i trädgården. Geten var till barnen och rucolan och tomaterna till hans fru Rachels sallader. Och Othniel såg att det var gott, och han tröttnade på jobbet som bokhållare och hittade en liten jordplätt inom bosättningens gränser där han skulle kunna utvidga sina odlingar. Men ödet ville annorlunda, för det visade sig att fältet gränsade till en annan bosättares vinodlingar, vars druvor producerade exklusiva viner som såldes till restaurangen Gyllene äpplet i Tel Aviv och till andra förnäma inrättningar, bland annat, hävdade vinodlaren, i Dordogneregionen i Frankrike, och även i Paris. Och vinodlaren satte näsan i vädret och meddelade att han hade fått tillstånd av regionstyrelsen att plantera ytterligare vin odlingar på just den mark som Othniel hade fått upp ögonen för. Han påstod att jorden, i kombination med de kalla vintrarna och de ljumma sommarnätterna, skapade druvor av yppersta kvalitet, med en unik terroir, som gav ett fylligt vin med nötig arom. Och så hände det sig att Othniel föll undan för vinodlaren och gav sig ut på strövtåg i omgivningarna, ty han älskade verkligen sitt land, och han älskade verkligen ostördheten, och han älskade verkligen att be, och han älskade verkligen att vandra. Efter att ha sagt upp sig från jobbet lät han skägget och håret växa och gick 15
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 15
2015-02-17 17:34
endast klädd i blå arbetskläder. Han vandrade längs flodbäddarna, genom ravinerna, över närliggande kullar, tills han kom fram till ett vidsträckt fält, som inte var så överdrivet stenigt, och som inte redan var ockuperat av den arabiska grannbyn Kharmishs olivträd. ”Här”, sa han, ”ska jag staka ut mina åkrar.” Othniel prövade sig fram – gurkor och tomater, persilja och koriander, zucchini och auberginer, rädisor och till och med salladshuvuden. Grödorna skrumpnade i den heta sommarsolen och fryste sönder i vinterkylan, och angreps dessutom av möss och sköldpaddor. Men Othniel framhärdade och valet föll till slut på sparris på åkrarna och champinjoner i växthuset – och, naturligtvis, rucolasallad och körsbärstomater, som Rachel, hans fru, och Gitit och Dvora, hans döttrar, smaskade i sig som om det vore godis. Han sökte som brukligt är tillstånd för jordbruksverksamheten hos regionstyrelsen, och anhöll om lov att få frakta en lastcontainer till platsen som skulle tjäna som både kontor och lagerkokal. Eftersom den lokala militärförvaltningen krävde godkännande från staten för planer av det här slaget, med undantag för sådana som föll under lagstiftningen från det gamla brittiska mandatet, bedyrade Othniel Assis: ”Absolut, de är i enlighet med lagarna från mandattiden; som ni vill, mina judiska bröder”, och fick omgående sina tillstånd, helt utan de politiska instansernas vetskap. Othniel flyttade sin enda get till fältet och tog ett litet lån för att köpa fem till, som han började mjölka, och han tappade deras rika råvara i små behållare för att med Rachels hjälp experimentera med smörkärnande och ostmakeri i hemmet. Och Othniel vågade drömma, och han sa till sig själv att en dag kommer jag att starta ett modernt, småskaligt mejeri här, och jag kommer att odla vindruvor också, och vingården jag ska grunda kommer att överträffa min före detta grannes – jag ska minsann visa honom och hans Dordogne var skåpet ska stå! 16
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 16
2015-02-17 17:34
World Zionist Organizations bosättningsavdelning behövde få Othniels namnunderskrift för en elgenerator på 20 kilowatt, och han passade då på att söka tillstånd även för ett vaktskjul eftersom några ismaeliter från närområdet vid ett tillfälle hade stulit frukterna av hans hårda arbete. Ibland höll Othniel vakt, beväpnad med en Desert Eagle Mark VII-pistol, men för det mesta stod skjulet tomt. Skörden hade ju trots allt bara blivit plundrad en enda gång, och efteråt hade han samlat ihop ett gäng karlar från bosättningen, kört in till Kharmishs centrum, avlossat några skott i luften och utfärdat en sträng varning till alla bybor som vågade göra om det. En medlem i den lilla styrkan var Uzi Shimoni, en ståtlig jude med ett lika ståtligt skägg och djupt hängiven landet Israel. Flera år tidigare hade han gått på samma jeshivagymnasium som Othniel i Jerusalem, innan Othniel övergav sina religiösa studier till förmån för aktiv heltidstjänstgöring inom ett militärt elitförband. Och Shimoni vädjade till Othniels hjärta och uppmanade honom att inrätta en formell bosättning på sin mark. Othniel tvekade dock eftersom hans tillstånd bara gällde hans lilla jordbruk och ett vaktskjul. ”Oroa dig inte”, sa Shimoni. ”Men hur ska du få fram pengar till bostadshus och byggnationer och transporter?” frågade Othniel. ”Jag har ordnat en donation från en godhjärtad jude i Miami”, svarade Shimoni. På den tiden hade Othniel planer på att bygga en permanent bostad i Ma’aleh Hermesh, men hade stött på till synes obevekligt motstånd från en paragrafryttare till ingenjör på regionstyrelsen, en jobbig granne och en korrupt fastighetsjurist. ”Åt helvete med dem allihop”, hade han till slut sagt till Rachel. Han hade fått nog av den påfrestande byråkratin, den sömniga, 17
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 17
2015-02-17 17:34
självbelåtna småborgerligheten i Ma’aleh Hermesh och den dagliga, en och en halv kilometer långa promenaden bort till sin jordplätt. Han älskade kullen, vindarna, det uråldriga landskapet, och han längtade efter sin ungdoms pionjäranda – utflykterna till Hebron och Kiryat Arba, resorna söderut till Yamit innan städerna i Sinai dramatiskt evakuerades, sabbaterna i bosättningarna som skakades av den arabiska terrorns anstormning under den första intifadan, de vilda protesterna mot Osloavtalet, då han och hans meddemonstranter hade ställts mot batongviftande kravallpolis med vattenkanoner. Othniel gav vika för övertalningsförsöken från Uzi Shimoni, som på något sätt hade kommit i besittning av ett par baracker på 22 kvadratmeter styck, och med hjälp av en svetsare monterade Othniel ihop den ena med kontorscontainern och vaktskjulet och förvandlade det till familjens nya hem. I den andra baracken flyttade familjen Shimoni in. Tillsammans åkte de två männen in till myndigheten i Jerusalem som registrerar ideella organisationer och anmälde en verksamhet, som de gav namnet H ermesh jordbrukskooperativ. Nästa steg var att röja en tillfartsväg till kullen. Giora, sektorns brigadchef och vän till Othniel från hans dagar i det militära, påstod sig ha varit ovetande om den nyröjda leden, som osynlig från den stora vägen löpte från Ma’aleh Hermesh B, ner genom den djupa, torra flodbädden och sedan uppför till kullen. Men kort därefter, efter ett samtal till en vän på Infrastrukturministeriet, upprättade Verket för offentligt byggande skyddsräcken längs den provisoriska och vådligt branta vägen. Brigadchefen berättade senare att han en kall vinternatt fått ett anrop på komradion om att fem nya, 25 kvadratmeter stora baracker hade ställts upp i närheten av familjen Assis bondgård. Han kom till platsen och möttes av ett antal lastbilar och baracker. Bosät18
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 18
2015-02-17 17:34
tarna, sa han, hindrade hans befälsbil från att ta sig hela vägen fram. Regionstyrelsens ordförande dök upp, stämningen blev hätsk, och brigadchefen, som utsattes för en störtflod av s mädelser, ringde Civilförvaltningen för att få direktiv om hur han skulle gå vidare. Därifrån meddelade man att de nya barackerna saknade tillstånd. Det krävdes dock även tillstånd för att avlägsna dem, vilket också saknades. Så soldaterna kommenderade bosättarna att gå ombord på militärfordonen och körde iväg – och utposten protokoll fördes tillbörligt i arméns och Försvarsministeriets handlingar som utrymd. Bosättarna återvände dock redan dagen därpå, och brigadchefen vände uppmärksamheten åt mer trängande ärenden. Och så kom det sig att utposten fick fäste. De fem barackerna hade man hyrt av det statligt ägda bostadsföretaget Amidar, och det dröjde inte länge förrän man fick ett tillstånd från Bostadsministeriet eftersom regionstyrelsens ordförande stod på god fot med viceministern. Trots den bitande kylan myllrade det av mygg, och själva barackerna var en smula fallfärdiga. Men bo sättarna satte nät för fönstren, monterade trädörrar i sina enkla hem, använde en grävmaskin för att göra tillfartsvägar och stenlade gångbanor. En av barackerna fick tjäna som synagoga (en nyrenoverad synagoga i Jerusalem hade donerat sina gamla pinaler, bland annat en ark i gott skick, och en av männen dök upp med en torarulle utan att säga var han hade fått den ifrån). På nätterna, efter långa, slitsamma arbetsdagar, stod de vakt, ty araberna i grannbyn höll ett vakande öga på dem. Vatten- och strömförsörjningen var alltjämt opålitlig, men de boende höll till godo med oljelampor och en rostig, läckande vattentank. En strimmig hyena stal då och då mat och klädesplagg, och klippgrävlingar och råttor var också flitiga besökare. Två av familjerna flyttade därifrån efter bara några veckor, men familjen Assis och familjen Shimoni härdade ut tillsammans 19
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 19
2015-02-17 17:34
med den tredje överlevaren Hilik Yisraeli, en statsvetarstudent som närmade sig trettio och vars taniga ansikte pryddes av en mustasch och glasögon med tunna bågar. För att tillfredsställa sin pionjäranda och sin tro på landet Israels pånyttfödelse bestämde sig Hilik, som hade växt upp i Ma’aleh Hermesh men tröttnat på dess gentrifiering, för att flytta in i en av barackerna med sin fru och deras två små söner. Men där det finns två judar finns det tre åsikter, och där det finns tre judar, ja, Gud hjälpe oss. Hilik frågade ut Shimoni om den utlovade donationen från den förmögne juden i Miami, eftersom Shimoni tycktes pumpa in stora summor i byggnationer och infrastrukturprojekt, men exakt hur mycket, och vem som fick vad, och varför, var höljt i dunkel. Uzi Shimoni gick i sin tur raka vägen till Othniel för att beklaga sig över ”den där uppkäftiga lilla slyngeln jag bjöd in hit och som nu har mage att ställa en massa frågor”. Othniel nickade instämmande, men efter att ha kommit hem och diskuterat det hela med Rachel insåg han att den unge mannen hade en poäng, och han gick tillbaka till Shimoni för att få svar. Hur mycket pengar fanns det egentligen? Kunde de skaffa en mer kraftfull generator? Eller varför inte ett säkerhetsstängsel och gatubelysning nattetid? Shimoni muttrade vresigt att ”Allt är under kontroll” och ”Sluta oroa dig”. Othniel började ögonblickligen oroa sig. Och så en dag meddelade Shimoni plötsligt, medan han kallpratade lite med Othniel och Hilik genom sin nedvevade bilruta, att två nya familjer skulle flytta in i de lediga barackerna inom de närmaste dagarna. ”Vilka familjer?” frågade Hilik förvånat. ”Och vem har beslutat att låta dem flytta hit, enligt vilka urvalskriterier?” ”Hör på nu, grabben”, sa Shimoni och spände blicken i den unge mannen och strök sitt yviga skägg. ”Sluta upp med de där näsvisa frågorna, annars åker du ut.” 20
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 20
2015-02-17 17:34
Från och med det ögonblicket bildade Othniel och Hilik en enad front. När de försökte gräva djupare i mysteriet kring pengarna från Miami tycktes bevisen bekräfta deras misstankar om att Shimoni nallade ur den ideella organisationens kassa. Othniel blev rasande. Han hade stött på en ansenlig mängd korruption i sitt liv, men att stjäla från bosättningens verksamhet tog priset. Fanns det ingenting som var heligt nuförtiden? Han konfronterade inte Shimoni direkt, utan valde istället att själv börja rycka i några trådar. Shimoni hade många kontakter, men även Othniel var bekant med tjänstemän inom regionstyrelsen, och han hade nära band med dess ordförande och Ma’aleh Hermeshs sekreterare. Shimoni fick gradvis se sitt inflytande bli alltmer kringskuret. En morgon körde Othniel upp till utposten i sin Renault Express. Shimonis hund låg mitt i vägen och kliade sig bakom örat. ”Vad i helvete! Varför!? Vad hade han gjort?” ropade Shimoni när han och resten av familjen kom utrusande ur huset efter att ha hört djurets plågade tjut. ”Han sprang ut framför bilen. Jag hann inte bromsa”, svarade Othniel, som fortfarande var chockad över vad han just gjort. ”Ljug inte! Du körde över honom med flit. Han har aldrig gjort dig något!” Uzis döttrar grät. Han tittade beklämt på dem och vände sig sedan mot Othniel och stirrade ursinnigt på honom. ”Jag trodde aldrig att du skulle gå så här långt, Othniel”, fräste han. ”Skyr du inte några medel?” Medan Shimoni fortsatte att bombardera honom med anklagelser kände Othniel hur chocken snart övergick i ilska. ”Vår verksamhet då, Uzi?” frågade han och blängde tillbaka på Shimoni. ”Vad är det som händer med pengarna?” Shimoni svarade inte. Han drog sin pistol, laddade den och gjorde slut på hundens lidande med ett enda skott. ”Kom”, sa han 21
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 21
2015-02-17 17:34
till sin familj och gick tillbaka in i huset. Morgonen därpå lastade han in allt och alla i bilen och flyttade till en kulle i Samaria och beskyllde Hilik och Othniel för att vara ”värre än Korach”, den bibliske boven som ledde upproret mot Mose. Kvar blev två familjer, förenade i sin kärlek till landet och i sin syn på utpostens beskaffenhet och skötsel, men de var utblottade. Sakta men säkert började dock deras tur vända. Eftersom alla israeler, var de än befinner sig i landet Israel, har rätt till skydd i form av en säkerhetszon för att hålla araber borta blev israeliska militärtrupper utstationerade på området för att hålla uppsikt över f amiljerna Assis och Yisraeli och de tre tomma barackerna. Militärerna tog med sig en vaktkur, ett vattentorn och en generator som var tio gånger starkare än den man ursprungligen fått från World Zionist Organizations exekutiva organ Jewish Agency. Othniel löste in en gentjänst från Giora, sektorns brigadchef, och bad om tillstånd att dra el från militärens generator och vatten från tornet till barackerna. ”Visst. Varför inte?” svarade Giora och blinkade med ena ögat. WZO:s bosättningsavdelning gillade idén med jordbruket. För vem kan tacka nej till färsk sparris och champinjoner och prima getost, för att inte tala om lite gammal hederlig pionjär anda? Bosättningsavdelningen godkände således expansionen av Ma’aleh Hermesh B retroaktivt och inkluderade till och med jord bruket i utpostavtalet – där det förtecknades under namnet ”Södra Hermeshs getfarm” – i utbyte mot att en av barackerna avlägsnades från platsen. En ny familj flyttade dock in, och faktum var att själva baracken aldrig togs bort – trots att familjen flyttade därifrån bara några veckor senare. Sedan stod det bostadsföretaget Amidar fritt att frakta dit fler baracker. Och Postverket fick grönt ljus att inrätta en utdelningsplats. Och Infrastrukturministeriet kunde råda Verket för offentligt 22
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 22
2015-02-17 17:34
byggande att göra något vettigt under dagarna då Civilförvaltningen inte patrullerade i området och kanske lägga lite asfalt. Och Jordbruksministeriet fick möjlighet att bevilja Othniel lantbrukarlicens och rätt till rabatterade vattenkvoter. Och biträdande chefsrevisorn på Finansministeriet kunde ge direktiv till Tefahotbanken att erbjuda lån för bostäder på platsen – ett drag som automatiskt medförde att Bostadsministeriet gav tillstånd till infrastrukturbyggen och vidgade den arabfria buffertzonen i ett enda svep. Och Amana, högerorganisationen Gush Emunims bosättningsavdelning, gav sig in i leken och hade idéer och la fram kriterier för hur jorden skulle brukas. En dag dök till och med en skördetröska upp, den var en gåva från en kristen organisation i Tyskland som var välvilligt inställd till tanken på ett Stor-Israel. En flygfotograferingsaktion utförd av några vänsteraktivister resulterade i telefonsamtal från Försvarsministeriet, Inrikesministeriet, Bostadsministeriet och premiärministerns kansli: Vems beslut hade det varit att inrätta en ny bosättning i Israel? Vem ägde marken och/eller rätten till marken? Var det statlig mark, mark avsedd för statligt bruk, mark som skulle utmätas, eller kanske privat mark som annekterats av säkerhetsskäl, eller privat mark som köpts från palestinier eller rentav mark ägd av palestinier som inte köpts? Och om marken var privatägd, användes den för jordbruksändamål eller inte? Fanns marken förtecknad någonstans, registrerad någonstans? Var marken från den brittiska mandattiden? Vem hade gett grönt ljus? Hade man följt de formella planläggningsprocedurerna? Hade man låtit arkitekter lämna in översiktsplaner till de relevanta planeringsutskotten? Och om dessa planer lämnats in, hade de i sådana fall blivit godkända? Vilken domvärjo tillhörde den nya bosättningen? Hade statens budgetchef haft några synpunkter? Hade man 23
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 23
2015-02-17 17:34
hört något från tillsynsmyndigheten? Hade man diskuterat ärendet med samordnaren för regeringens förehavanden på Västbanken? Och vad tyckte brigadcheferna? Och hade man pratat med någon på kansliet för områdets militära befälhavare? Frågorna tog aldrig slut! Alla som ringde meddelades vänligt att den så kallade ”nya bosättningen” bara var en jordbruksverksamhet inom – åtminstone mestadels – de juridiska gränserna för Ma’aleh Hermesh, en utvidgning av den existerande bosättningen som inte fordrade något godkännande från myndigheterna, så som inrättandet av en ny bosättning gjorde, så det fanns ingenting att oroa sig för. Varför all denna uppståndelse? Det enda Othniel Assis ville göra var att odla samma champinjoner, rucolasallad och sparris som dessa b lödiga vänstermänniskor själva hackade ner i salladen och serverade ångkokta bredvid en skiva lax till middagarna i Tel Aviv. Så låt mig vara! Utposten upptogs likväl i en bevakningsrapport från organisationen Peace Now och hamnade till och med på den interaktiva kartan på tidningen Haaretz hemsida. Tjänstemän från Civilförvaltningen dök sedan upp med beslut om att allt arbete på familjebostäderna skulle upphöra. Åtgärden ledde bara till en flod av samtal från människor som ville flytta dit. Kort därefter gav försvarsministerns ombud i bosättningsfrågor tillstånd att flytta ytterligare två Amidarbaracker till platsen. Följt av bidrag från Bostadsministeriets avdelning för landsbygdsutveckling. Och budgetanslag från regionstyrelsen. Fler familjer flyttade in, och unga par, och även ensamstående – vissa för att de älskade landet Israel, andra för att de älskade lugnet och naturen och ytterligare andra för att de älskade låga kostnader. Allt skedde helt öppet – protokollen från mötena där markfördel24
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 24
2015-02-17 17:34
ningen avhandlades sattes upp på synagogans anslagstavla till allmänt beskådande! – men inga tillkännagivanden meddelades. Då och då yttrades hot om evakuering och ilskna fingrar lyftes i vädret. Men fler barn föddes uppe på höjden och fick det moderna ny byggandet att blomstra, och Ma’aleh Hermesh C växte och växte.
25
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 25
2015-02-17 17:34
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 26
2015-02-17 17:34
TRE KOM KLOCKAN TOLV FYRA ÅR SENARE …
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 27
2015-02-17 17:34
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 28
2015-02-17 17:34
Konvojen
En höjd. Ljus och stilla, nästan helt karg: gulbrun jord beströdd med stenar och olivträd och, här och där, mjuka grönskande fläckar som skjutit upp efter regnet. Uppför kullens mitt löpte en smal och gropig enfilig väg. En barack – som surrats på flaket till en stor lastbil – klättrade långsamt upp och ned för dess vindlingar. En gul palestinsk taxi med grön registreringsskylt krypkörde otåligt bakom den. Efter taxin tuffade en dammig gammal vit Renault Express, vars dekaler i bakrutan framförde budskapen: ”Min Golanibrigad fördriver inte judar”, ”Hebron – nu och för alltid” och ”Ställ Osloskurkarna inför rätta.” Bakom ratten på Renaulten satt Othniel Assis – i skägg och en stor kippa som var lika dammig som fordonet. I baksätet satt minstingen, treårige Shuv-el, och grät tröstlöst. Han hade tappat Bambapåsen när de rundade en av de tvära kurvorna och varken han eller hans far kunde nå den på golvet. Gula smulor från jordnötskrokarna hade fastnat i den ena av barnets sidolockar. Det fjärde fordonet i den slumpartade konvojen den dagen, på den gropiga vägen genom Judéens kullar var en militärjeep, en David, i vilken kompanichefen, kapten Omer Levkovich, färdades med sitt manskap. Vägen blev plötsligt brantare. Lastbilen växlade ner; motorn vrålade och förde fordonet uppför sluttningen, lika makligt som gethjorden som likgiltigt lunkade intill vägen. Taxichauffören 29
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 29
2015-02-17 17:34
mumlade något på arabiska, tutade och körde om med en hals brytande manöver. Bara några sekunder senare smällde ett av taxins däck – en dov duns, ljudet av gummi som släpades över asfalten, bilen som guppade längs vägen, förarens svordomar. Taxin stannade mitt i vägen. Ur klev Jeff McKinley, Washington Posts Jerusalemkorrespondent, som var på väg till en intervju med en inflytelserik israelisk minister vars hem låg i en bosättning cirka sex kilometer bort från den plats där de hade stannat. McKinley tittade på klockan och torkade en svettdroppe ur pannan. Kvällen innan hade hans far berättat om snön som hade fallit i Virginia; här stod han och svettades redan i februari. Han skulle vara hemma hos ministern om tio minuter. Han kunde inte vänta på att punkteringen skulle lagas. McKinley räckte taxichauffören femtio shekel och började gå mot liftstoppet han hade fått syn på ett trettiotal meter bort. Men som om svetten, stressen och hans tunga andhämtning – ett tecken på hans dåliga kondition och skriande behov av att gå ner i vikt – inte vore nog, hade någon hunnit före honom till stoppet och stod näst på tur att få skjuts. Mannen, som var klädd i skräddarsydd kostym, hade armarna i kors över bröstet och en stor resväska intill fötterna. Han log ett brett, kritvitt leende och yttrade ord på hebreiska som McKinley inte förstod. Innan McKinley hunnit fram till liftstationen hade lastbilen med baracken lirkat sig runt taxin med punkteringen, tätt följd av den dammiga Renaulten och militärjeepen. Renaulten blinkade och stannade till. ”Shalom mina judiska bröder!” ropade Othniel Assis. ”Vart ska du?” frågade mannen med resväskan föraren. ”Ma’aleh Hermesh C”, svarade Othniel Assis och sneglade på den blå kostymen, sedan tittade han in i mannens ögon, som tycktes utmattade. 30
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 30
2015-02-17 17:34
”Allvarligt? Vilken hjälte du är”, sa mannen och lyfte upp sin tunga väska från den slitna asfalten. ”Kan du göra mig en tjänst”, sa föraren. ”Hjälp lillgrabben där – han tappade Bambapåsen på golvet.” Othniel vände sig mot amerikanen. ”Du då?” frågade han på hebreiska. ”Kan du hjälpa mig att komma i närheten av Yeshua, där minister Kaufman bor”, svarade McKinley på engelska. ”Va?” sa Othniel. ”Bosättning?” sa McKinley i ett försök att förenkla det hela efter att förgäves ha upprepat den första frågan. ”Bosättning, bosättning – ja!” log Othniel. ”Kom, kom.” McKinleys begränsade kunskap om området innefattade inte det faktum att höjderna inte bara var hemvist åt Ma’aleh Hermesh och dess två utväxter, B och C, utan också åt Givat Esther och dess avknoppningar, liksom åt Sdeh Gavriel och Yeshua, där ministern bodde. Han klämde in sig i baksätet bredvid barnet. Konvojen – en lastbil med en barack, en kompanichef och hans manskap i en jeep och en dammig pickup med en bosättare och hans barn och två liftare, en amerikan och en israel – svängde in på en annan väg. Den här vägen var ännu smalare, och ännu brantare, så de två mindre fordonen fick återigen krypa fram i snigelfart bakom lastbilen. Kapten Omer hade blicken fäst vid släpvagnens bakdel, och i de grågröna ögonen skymtade en viss oro över vad som skulle hända om fordonets last skulle slita sig och landa över jeepen. Han sneglade på klockan och tittade sedan i sidobackspegeln. ”Du, känner inte jag igen dig?” frågade Othniel sin hebreisk talande passagerare. Mannen stirrade en stund på förarens stora huvud och den breda kippan som täckte det. 31
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 31
2015-02-17 17:34
”Jag vet inte”, svarade han. ”Min bror bor här med er, men vi är inte alls lika.” Othniel slängde en blick över axeln mot mannen med det svarta håret, och vände sedan uppmärksamheten mot vägen igen. Passageraren försökte hjälpa honom på traven. ”Gabi Kupper. Känner du honom?” Föraren rynkade pannan. ”Vi har ingen som heter så”, sa han. ”Vi har en Gavriel. Gavriel Nehushtan. En toppenkille. En riktig ängel. Han arbetar på gården med mig.” ”Nehushtan?” svarade Roni Kupper, och nu var det hans tur att rynka pannan. Den amerikanske journalisten tittade otåligt på klockan. Krypkörningen uppför kullen tog slut vid ingången till Ma’aleh Hermesh A. De tre fordonen körde igenom grinden, svängde höger i rondellen och fortsatte genom den väletablerade bosättningen, som hade stenhus, asfalterade gator och ett litet affärscentrum som bestod av en vinfabrik, en hästgård och ett snickeri. De färdades sedan över en öde kulle innan de nådde barackerna som tillhörde systerbosättningen Ma’aleh Hermesh B, bortom vilken asfalten tog slut och en grusväg störtade ner i wadin, korsade den torra flod bädden och klättrade upp på andra sidan. ”Slut pappa!” kungjorde Shuv-el och svalde den sista Bamba kroken. En kväljande söt stank spred sig i bilen. ”Är det dags att byta på dig, hjärtat?” ”Fy fasen”, väste Roni Kupper. ”Vad är det här för ställe?” Jeff McKinley gjorde sitt yttersta för att inte kräkas. Fordonens däck yrde upp gult damm mot den klarblå himlen, och efter att ha skumpat fram en stund nådde de ett vattentorn med en slarvigt målad davidsstjärna, omedelbart följt av ett militärt vakttorn, och till sist utpostens elva baracker som låg utplacerade 32
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 32
2015-02-17 17:34
längs en ögleformad ringväg. I vaktkuren stod soldaten Yoni som höll geväret tvärs över bröstet med ena handen på kolven och hälsade ekipaget välkommet i Ray-Ban-brillor och med ett pojkaktigt leende på läpparna. Det vilda landskapet bredde ut sig framför dem – Judéens öken i all sin prakt, med Döda havet som kurade under dess karga kullar, och bortom vattnet tornade Moabs och Edoms berg upp sig vid horisonten. Enstaka byar och bosättningar låg utströdda här och där över vidderna, och längre bort i fjärran syntes Herodions avhuggna topp och hemmen i en stor palestinsk stad, varav vissa tycktes inslagna i en enorm, grå betongmur, likt en present som inte kunde öppnas. Precis innanför utpostens entré satt en stor improviserad skylt, skriven med nästan barnslig handstil på hebreiska och engelska: ”Välkommen till Ma’aleh Hermesh C.” Ceremonin
När Othniel Assis Renault Express nådde sitt mål frågade Jeff McKinley, på engelska, åt vilket håll minister Kaufman bodde. Othniel gav tecken åt honom att vänta en sekund och ropade mot huset, ”Rachel! Samla ihop ungarna och kom till ceremonin”, och vände sig sedan till McKinley och sa: ”Följ med oss – vi har amerikan.” Jeff McKinley traskade iväg med Othniel och Rachel Assis och deras sex barn till Ma’aleh Hermesh C:s nya lekplats, där dignitärer och invånare sorlade. Den utlovade amerikanen Josh förklarade för reportern att minister Kaufman bodde i Yeshua, bosättningen längre bort, på andra sidan wadin. Man kan se hans hus, det med tegeltak, pekade Josh; det var mindre än en kilometer fågelvägen, men flera slingrande kilometer bort markvägen. McKinley tittade på klockan igen, och när han insåg hur 33
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 33
2015-02-17 17:34
sen han redan var tog han fram mobilen ur fickan och ringde ministerns rådgivare för att berätta om trångmålet och be att få skjuta upp mötet, men önskemålet avslogs eftersom ministern skulle till Jerusalem och dessutom avskydde att vänta. McKinley bad så hemskt mycket om ursäkt, avslutade samtalet och lät sedan blicken svepa över folksamlingen. En lång man med en imponerande kulmage och kraftiga, v älvårdade ögonbryn fick honom att haja till. ”Du”, sa han och vände sig till Josh, ”är inte det där Sheldon Mamelstein?” Lekplatsen tycktes ha sänkts till marken av en enorm, Monty Pythonsk gudshand, som om en elegant New York-bos organ hade transplanterats till en fattig beduins kropp. På en rektangulär gräsplätt stor som en basketplan fanns ett par trägungor som vajade med en tyst, väloljad effektivitet och ett omfattande rutschkanesystem, där en kana var formad som en säl, en annan som en tupp, och en tredje – vilket kanske passade sig bäst med tanke på landskapet – som en kamel. Byggarbetare hade jobbat i flera veckor med att anlägga lekplatsen i mitten av Ma’aleh Hermesh C. De hade förberett marken, rullat ut gräsmatta, monterat lekställningarna och till och med installerat soptunnor och satt upp skyltar så som det anstod bosättningens nya sällskapsnav – och allt skulle nu kulminera i en officiell invigningsceremoni, där bidragsgivaren, mr Sheldon Mamelstein från New Jersey, bosättningens gode vän Knessetledamot Uriel Tsur och diverse lokala dignitärer närvarade. En kylig vind visslade i mikrofonen, genom de två stora hög talarna och ut i den klara luften runt lekplatsen. De flesta av bosättningens invånare och deras gäster var där, en skara på runt fyrtio själar. Barnen rände runt gungorna och rutschkanorna innan de föstes ihop av föräldrarna och sattes i barnvagnar eller på gräsmattan för att lyssna på talen. 34
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 34
2015-02-17 17:34
”För mindre än fem år sedan”, började Knessetledamot Tsur, ”fanns det inget annat än stenar, rävar och taggiga buskar här.” På podiet bredvid politikern stod bidragsgivaren, Sheldon Mamelstein, med huvudet böjt en aning mot Josh, ursprungligen från Brooklyn, som hade rött hår och matchande skägg och fungerade som simultantolk. ”Men här står vi nu, i den judiska månaden schebat, år 5769, och förundras över era bedrifter, er inspirerande okuvlighet, ert goda och hårda arbete, er nybyggaranda och er obevekliga tro på detta lands helgd. Ni, kära invånare i Ma’aleh Hermesh C, har byggt ett underbart litet samhälle …” Knessetledamot Tsur gjorde en kort paus. Vinden visslade genom mikrofonen och studsade mot sluttningen. Sheldon Mamelstein lyfte på huvudet och kliade sig i nacken. Gravida kvinnor och tonåringar bytte stödjeben. Småbarnen frågade om de fick gå och leka i gungorna och rutschkanorna nu. Snart, sa föräldrarna. Och kapten Omer tänkte för sig själv: Vadå schebat 5769? Varför inte bara säga februari 2009? Tsurs framförande följdes av ytterligare några ord av tacksamhet från ett antal andra ämbetsmän, och till sist var det Sheldon Mamelsteins tur att fatta mikrofonen. Josh översatte till rudimentär hebreiska med anskrämlig amerikansk brytning. Talet möttes av beskedliga applåder. Mamelstein avtäckte en plakett där hans namn och datumet hade graverats. Han struntade storsint i felstavningen av hans namn – ett onödigt h efter efternamnets s, vilket var brukligt i Israel – och poserade för fotografering med Knessetledamoten, bosättningens invånare och ett antal barn. Ceremonin avslutades. Barnen stornjöt av den nya lekplatsen medan föräldrarna ropade: ”Försiktigt!” Kvinnorna samtalade sinsemellan om graviditeter, tipsade varandra om sabbatsviner och diskuterade det senaste som hänt i moderbosätt35
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 35
2015-02-17 17:34
ningens skola. Fäderna småpratade om Hiliks doktorandtjänst och Knessetledamotens Volvo S80 och om att betala halva priset för ett topplock hos Farid i Kharmish. Om några minuter skulle de börja bege sig för att be eftermiddags- och aftonböner i synagogabaracken längre ner, bredvid rondellen, där någon hade satt upp en trafikskylt för cirkulationsplats i mitten. Knessetledamot Tsur inledde ett samtal med Sheldon Mamelstein och försökte ordna ett möte med amerikanen. Othniel erbjöd sig ge dignitärerna en rundvandring på utposten. Knessetledamoten tittade på klockan och sa ”Herre Gud” och satte sedan en Bluetooth-snäcka i örat, tog jäktat i hand, vinkade adjö och hoppade in i bilen. När de hade tittat färdigt på S80:n som försvann i fjärran vände alla blicken åt andra hållet, mot åsens sluttningar nedanför, och såg till sin förvåning en stor lastbil som lämpade av en ny barack, vilket åtföljdes av kraftigt oväsen, högljutt hojtande och noggrant manövrerande. Hur hade lastbilen kommit dit, undrade de. Och vems var baracken? Varför hade den kommit i dag? Men innan de hann fråga honom hade föraren vänt fordonet och kört iväg. Rundvandringen
Othniel Assis, utpostens veteran, ledde rundvandringen alltjämt klädd i morgonens arbetsskjorta och kängor tillsammans med en uppiffad Hilik Yisraeli, i rutig skjorta och välkammat hår, och Natan Eliav, moderbosättningen Ma’aleh Hermeshs sekreterare. Rödhårige Josh tolkade åt den amerikanske miljonären och hans assistenter. Kompanichefen kapten Omer, som hade kommit dit för att prata med Natan och Othniel om ”något viktigt”, gick bredvid dem; Othniel hade försäkrat honom om att han skulle ta sig tid så snart den hedervärde amerikanske gästen hade fått sin utlovade rundvandring. Washington Posts Jeff McKinley anslöt också. Ingen fäste någon uppmärksamhet vid honom: invånarna 36
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 36
2015-02-17 17:34
antog att han tillhörde Mamelsteins följe; Mamelsteins medarbetare förmodade att han var en av ortsborna. En handfull uttråkade barn svansade efter. Delegationen gick till fots genom vinodlingarna, förbi kaktus buskarna och rabatterna, den improviserade synagogan, gethägnet och Othniel Assis ekologiska odlingar. Diverse skrot låg utspritt bland tomterna och bostäderna – en hjullös cykel, ett kullvält löpband, en halv Peugeot 104 som fortfarande stoltserade med klister märken som löd Välj Begin till premiärminister och Gud allsmäktig, vi älskar dig, soffor och kylskåp och hoprullade mattor. Höjt över allt annat, och allestädes närvarande – det majestätiska landskapet, det upphöjda landskapet, det vilda landskapet som tycktes skrika, och ibland viska, och sjunga: Det här är öknen. Det här är Bibeln. Det här är Första Moseboken. ”Vilken härlig, frisk luft!” sa Sheldon Mamelstein och fyllde lungorna med ett djupt andetag. Skymningen hade förvandlat omgivningarna till ett månlandskap. När de stod där kunde de föreställa sig Skapelsen, som om universum sålunda hade uppstått, och sålunda hade förblivit. ”Hatten av för er”, suckade Sheldon Mamelstein känslosamt, och hans följe var förstummat av prakten. Mamelstein stannade plötsligt och pekade förbluffat. ”En kamel!” utbrast han. ”Det där är en ko”, sa Othniel, och använde det hebreiska ordet för en kamelhona, och Josh stötte på lite problem i översättningen. ”Tillhör den någon av familjerna?” ”Den är Sassons”, svarade Othniel och lät saken bero. ”Här är mitt hus”, sa han istället. ”Kom in så dricker vi kaffe.” Familjen Assis hem bestod av samma enkla barack som hade svetsats ihop med det första vaktskjulet, och till detta hade en lastcontainer och en träveranda tillkommit, och huset hade sedan delvis täckts av Jerusalemsten – ett sammelsurium av hopsatta delar som 37
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 37
2015-02-17 17:34
sammantaget skapade en boyta på cirka 70 kvadratmeter och fun gerade som ett trångt hem åt åtta personer: Othniel, hans fru Rachel och deras barn, vars åldersspann i fallande ordning sträckte sig från sexton till två – Gitit, tvillingarna Yakir och Dvora, Hananiya, Emunah och minstingen Shuv-el. Inomhus låg som väntat leksaker och barnböcker utspridda, de omaka möblerna hade man samlat ihop genom åren från välgörenhetsorganisationer och stadsgator, och en hylla med toralitteratur och andra judiska böcker stod uppställd på det bågnande och flagnande golvet. Från de stora f önstren och verandan syntes karga ökenkullar och en grupp bostäder i utkanten av den palestinska byn Kharmish. Hemmet var belamrat till bristningsgränsen. Rachel serverade kaffe och tårta. Solen hade gått ner, kylan sipprade in genom varje liten glipa och elelementet var uppvridet till max. Högljudda visslingar hördes från det öppna utrymmet under baracken, där vinden blåste bland verktyg och annan utrustning som förvarades där. De partier av den tunna väggen som ännu inte hade täckts av sten gav inte mycket ljud- och värmeisolering. ”Är den här utposten laglig?” frågade Mamelstein. Othniel mötte hastigt Hiliks blick och log bakom skägget. ”Alla bosättningar är lagliga”, svarade han. ”Alla grundades med myndigheternas vetskap och godkännande. Vi är en del av Ma’aleh Hermesh och ligger inom dess domvärjo.” Han pekade lite allmänt i riktning mot moderbosättningen. ”Dessutom”, fortsatte ut postens meste veteran, ”kan inte Ma’aleh Hermesh C vara olaglig.” Den amerikanske miljonären fnissade, och hans medarbetare stämde in. Othniel visste mycket väl var Sheldon Mamelstein stod politiskt. En man med hans anseende hade likväl inte råd att vara inblandad i något som kunde ses som brottsligt. ”Hur menar du att den inte kan vara olaglig?” frågade han. ”Ma’aleh Hermesh C kan inte vara olaglig eftersom utposten 38
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 38
2015-02-17 17:34
enligt Förvarsministeriets handlingar utrymdes för flera år sedan”, svarade Othniel. ”Utposten existerar i själva verket inte. Men vi har tillstånd att bedriva jordbruksverksamhet och den beskyddas av militären.” Mamelstein höjde ena ögonbrynet och vände blicken mot officeren och den kvinnliga soldaten, som stod på verandan och knappade på sina mobiler. Han sänkte ögonbrynet och munnen vidgades till ett leende. ”Men lyder inte armén under Försvarsministeriet?” undrade en av hans rådgivare. ”Det stämmer. Än sen då? Vad Försvarsministeriet anbelangar är utposten evakuerad, och vad armén anbelangar finns det judar här och därför också en vaktkur och soldater”, svarade Othniel och sneglade bort mot kapten Omer, som pratade i telefon. ”WZO:s bosättningsavdelning understödde grundandet av ett jordbruk, vilket inte kräver något tillstånd från myndigheterna. Med hjälp av Civilförvaltningen ordnade de även en generator, och armén tog hand om vattenförsörjningen. De flesta av barackerna kommer från Bostadsministeriet, genom det allmännyttiga bostadsföretaget Amidar. Turligt nog för oss har den högra handen inte en aning om vad den vänstra sysslar med.” Othniel log medan Josh översatte orden till engelska. Hilik log också; han tog en klunk kaffe och ställde sedan försiktigt ner glaset på bordet igen. När miljonären lämnade huset tog han sig en närmare titt på kalkstenen som täckte den nedre halvan av barackens ytterväggar och nickade i förundran. Kapten Omer försökte återigen inleda ett samtal med Othniel. ”Vi är klara om fem minuter”, väste Othniel. ”Tror du inte att vi är lika angelägna som du om att få det överstökat?” De gick förbi vakt- och vattentornen och kom tillbaka till den nya lekplatsen. ”Vad fan, vad är det som händer där borta?” frågade den 39
Gavron-Inlaga-Korr6-150217.indd 39
2015-02-17 17:34
”Uppe på höjden visar Gavrons unika begåvning . . . Han går balansgång mellan allvaret och det absurda, tragiken och komiken, det oförställda och satiren.” KHALED HOSSEINI
”Hans förbehållslösa öppenhet och eftertänksamma, ironiska berättarkonst gör honom till Israels mest intressanta politiska författare.” der tagesspiegel
”Assaf Gavron är en av Israels mest originella och betydelsefulla författare. Hans raka, tydliga sätt att skriva spränger klichéerna och den politiskt korrekta ytan och rör istället vid den israeliska identitetens kaotiska och mångtydiga kärna . . . Hans perspektiv är ett måste för alla verkligt nyfikna läsare.” etgar keret ”Det finns romaner som helt enkelt berättar en ny, inte tidigare skildrad historia. Uppe på höjden är en sådan roman. Berättad med skärpa och nyansrikedom, och därtill oerhört rolig . . . Det här är den stora romanen om Israels tillstånd.” frankfurter allgemeine zeitung
Uppe på en av Västbankens höjder ligger Ma’aleh Hermesh C, en plats som både finns och inte finns. Enligt den israeliska regeringen existerar den inte, samtidigt har armén i uppdrag att skydda dess invånare. Othniel Assis är en ärrad bosättare och den illegala utpostens chefsideolog. Här finns också den religiöst pånyttfödda Gavriel Nehushtan, som en gång hette Gabi, och hans bror Roni, börsmäklaren som en dag dyker upp utblottad. Ronis närvaro är gåtfull – vad gör han där? Undan för undan visar det sig att alla har sina skäl till att vistas uppe på höjden. Det här är en roman om två bröder, men också en unik skildring av en av vår tids mest politiskt laddade platser, bosättningarna, skriven med blixtrande satir och svart humor.
”En enastående skildring av det samtida israeliska samhället . . . Det finns så mycket mer att beundra i boken . . . det är något helt nytt – en humoristisk släktkrönika som försöker förstå den fruktansvärda historien om bosättningarna.” the guardian ”Enastående lyhört om den pågående bosättningskrisens vansinniga och svåröverskådliga förhållanden . . . Det utomordentligt iscensatta kaoset gör det här till en oumbärlig roman om, som en av romanens karaktär benämner det, Vilda Västbanken.” wall street journal
ASSAF GAVRON (född 1968) får med Uppe på höjden sitt internationella genombrott. Romanen är hans femte och gavs ut 2013 i Israel, där den belönades med Bernsteinpriset för bästa roman på hebreiska av en författare under 50. Gavron har också översatt bland andra J.D. Salinger, Philip Roth och Jonathan Safran Foer.
Författarfoto © Picture alliance/Uwe Zucchi Omslag PdeR®
Pressröster om Uppe på höjden
”Generös och humoristisk . . . Gavrons satir kan vara blixtrande.” the new yorker
ROMAN ISBN 978-91-27-13838-4
”Sardonisk och engagerande . . . Gavron briljerar när det kommer till att blottlägga motsägelserna som karakteriserar det israeliska samhället . . . Hans höjd må vara fiktiv, men den gestaltar bättre än alla de journalistiska försök som har gjorts de senaste åren de mekanismer som gör att extremismen övertar det officiella samhällets språk och tecken.” haaretz
9 789127 138384
NOK inbunden 160x234mm 41mm rygg - Flikar95 mm (90mm + vikmån 5mm ) 5mm Skärsmån CMYK Uppe_på_höjden.HB2.indd 1
2/26/15 4:06 PM