9789140685667

Barnperspektiv i socialtj채nstens arbete Ann-Christin Cederborg (red.)

Författare

Ann-Christin Cederborg är professor och arbetar som prefekt vid Barnoch ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Hennes forskning rör barn och unga i utsatta livssituationer exempelvis ensamkommande barn som söker asyl, barn i socialtjänstens verksamhet, barn som utsätts för kränkningar i förskolan och skolan och barn som är brottsoffer och förövare. Hon samverkar med forskare vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet, och är styrelsemedlem i Barnrättscentrum vid Juridiska fakulteten, Stockholms universitet.

Daniel Hedlund är jurist och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans forskning fokuserar på vilka barnperspektiv som finns i myndighetsutövning mot ensamkommande barn som söker asyl. Daniel Hedlund har tidigare arbetat tre år som handläggare och tillförordnad beslutsfattare på Migrationsverket.

Elin Hultman är filosofie doktor i handikappvetenskap. Hennes avhandling behandlar barnperspektiv i socialtjänstens barnavårdsutredningar med ett specifikt fokus på hur barns hälsa, både psykisk och fysisk, och upplevelser dokumenteras. Elin Hultman har tidigare arbe­ tat som socialsekreterare vid socialtjänstens individ- och familjeomsorg med bland annat barnavårdsutredningar.

Johanna Lindholm är statsvetare och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. Johannas forskning rör hur det svenska rättssystemet hanterar fall där barn utnyttjats för människohandel för sexuella ändamål och koppleri i Sverige. Hon har också ett övergripande intresse för mänskliga rättigheter, och särskilt barns rättig­heter.

Ulrika Winerdal är doktorand i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet och forskar om barn och unga som lagöverträdare.

Hon har en filosofie magisterexamen i psykologi och har erfarenhet av att arbeta inom polismyndigheten som civilutredare där hon har utrett brott i nära relationer och brott mot barn.

Innehåll Inledning

7

Ann-Christin Cederborg

1. FN:s konvention om barnets rättigheter

17

Johanna Lindholm Barnets mänskliga rättigheter Bevakning av genomförandet av barnkonventionen Att arbeta med barnets rättigheter Barnkonventionens upplägg och innehåll Artiklar av relevans för socialtjänsten Barnkonsekvensanalys med prövning av barnets bästa Slutord Referenser

2. Utsatta barn och ungdomar

17 20 22 23 29 41 45 47

49

Ann-Christin Cederborg Sexuella övergrepp, barnmisshandel, försummelse och barnfattigdom Socialt arbete med utsatta barn Slutord Referenser

3. Barn i migrationsprocess

51 57 65 66

71

Daniel Hedlund Migration till Sverige Ensamkommande barn och unga

74 83

Papperslösa barn och unga Slutord Referenser

4. Samhällets dubbla ansvar för barn och unga som ­utövar dödligt våld

93 96 98

103

Ulrika Winerdal Polisens och socialtjänstens ansvar och uppdrag Samverkan mellan rättsväsendet och socialtjänst Utmaningar och möjligheter Socialtjänstens utredningsarbete med unga lagöverträdare Polisens utredning av unga lagöverträdare Barns och ungas deltagarstatus i den rättsliga processen Barn och unga som begår grova brott De polisiära och sociala myndigheternas möte med barnet Dilemman Slutord Referenser

5. Språkbruk i barnavårds­utredningar

104 105 106 107 107 108 111 113 115 117 118

121

Elin Hultman och Ann-Christin Cederborg Barn som subjekt och sociala aktörer Rättslig reglering av barnavårdsutredningar Dokumentation Språkanvändning Slutord Referenser

6. Att lyssna på barn ­­och ungdomar­

121 122 123 125 132 136

141

Ann-Christin Cederborg Intervjuer med barn och unga Frågetyper Strukturindelning Slutord Referenser

143 148 154 164 165

Inledning Ann-Christin Cederborg

Den här boken handlar om behovet av att utveckla socialsekreterares barnperspektiv i socialt arbete. Barnperspektiv kan definieras som att man noga försöker ta reda på hur barn upplever sin situation och vilka följder ett visst beslut kan få (Andersson 1995). I utredningsarbete kan barnperspektiv också handla om att försöka förstå hur barndomen sett ut över tid och livsvillkoren den erbjudit och erbjuder just det barnet (Andersson m.fl. 2001). Begreppet kan även utgå ifrån den vuxnas syn på barn och deras barndom eller definieras som samhällets syn på barn och barnpolitik (SOU 2001:72; Barnombudsmannen 2001).

I den här boken definieras begreppet barnperspektiv utifrån tanken att analyser av barns livssituation ska utgå ifrån hur barn, utifrån sina förutsättningar, kan uppfatta sin situation och sin omgivning. Vi menar att socialsekreterare ska fokusera på att varje barn som hon eller han möter i sitt arbete är en individ som befinner sig i en unik livs­ situation. I underlag för analys ska alltså barns perspektiv ingå, det vill säga att barn ska intervjuas om sina uppfattningar, erfarenheter och vad de anser om eventuella beslut eller åtgärder. Vuxna ska också höras, men deras röster och förutsättningar ska inte ensamt avgöra vad som är ett barnperspektiv. Till hjälp för att anta ett barnperspektiv finns forskningsbaserad kunskap, där man bland annat lyfter fram möjliga risk- och skyddsfaktorer. Även om analyser utgår från ett barnperspektiv så är det vuxna som till slut ska tolka och ta ansvar för vad som framstår som det bästa för barnet (Cederborg 2010). Att anta ett barnperspektiv innebär alltså att barns perspektiv ska synliggöras i förhållande till andras perspektiv utifrån forskningsbaserad kunskap.

7

Ann-Christin Cederborg Synen på barn och unga har förändrats, men föråldrade förhållningssätt kan ibland finnas kvar och påverka hur socialtjänstens arbete med barn och unga utövas i dag. Utgångspunkten i det nya synsättet är FN:s konvention om barnets rättigheter, även kallad barnkonventionen. Där regleras principer om barns och ungas delaktighet, kompetenser och rättigheter och barns och ungas rätt att få göra sina röster hörda och att de ska synliggöras i alla ärenden som berör dem framhålls. De ska också få möjlighet att delta i beslut som rör dem (se kapitel 1). Barnkonventionens principer finns också i gällande socialtjänstlag.

Parallellt med implementeringen av barnkonventionen har den teoretiska utvecklingen inom barndomsforskningen influerats av exempelvis James och Prout (1990). De har visat på behovet av att betrakta barn och unga som sociala aktörer i sin egen verklighet. Utifrån detta synsätt är barn och unga inte passiva utan de påverkas kontinuerligt av sina erfarenheter och därmed utvecklas också deras strategier att hantera sin vardag. Barn och unga ska också förstås som unika individer med olika förutsättningar att utvecklas. Det kan vara ekonomiska förutsättningar men även barnets kön, ålder, etnicitet och exponering för utsatthet. Varje barn har en viss status och olika aktivitetsmönster och behov. Konsekvenserna är att de agerar och bidrar till sin livssituation utifrån sina alldeles egna förutsättningar (James m.fl.

1998). För socialt barnavårdsarbete innebär det här synsättet att barns åsikter är nödvändiga och att socialtjänsten betraktar barn och unga som aktiva, kunniga och sociala. Genom att ge dem utrymme och möjlighet att delta, exempelvis i intervjuer, kan socialsekreterare inkludera barns perspektiv i analyser och beslut.

Det barnperspektiv som presenteras i den här boken medför att arbetet med barn och unga blir mer komplext, problematiskt och svårt (Prout 2000) och ställer höga krav på de socialarbetare som möter barn och ungdomar. Samtidigt är vinsten att socialarbetare kan synliggöra barn i högre utsträckning än vad vi hittills sett i forskningen (se exempelvis Hultman 2013). Analyser utifrån ett barnperspektiv kan alltså lyfta fram hur barn hanterar sin verklighet och om de utifrån sina erfarenheter och uppfattningar har specifika behov. Tolkningar och analyser utifrån ett barnperspektiv kan därmed ge större förståelse för 8

Inledning barnets unika livssituation, uppfattningar, handlingar och erfarenheter.

Följande frågor skulle kunna ligga till grund för socialsekreterarens analysarbete: Hur ser barnets livsvärld ut? Vilka erfarenheter har de och hur uppfattar de unika händelser? Vilka strategier använder de för att hantera sin livsvärld?

Det är ingen nyhet att socialt arbete ska utgå från ett barnperspektiv, det finns tydliga förväntningar på socialtjänsten att anta ett sådant perspektiv i alla ärenden som berör barn och unga. Tyvärr visar tidigare forskning att dessa krav ännu inte har uppfyllts i den grad man hade kunnat hoppas på (Alanen 1994; Andersson m.fl. 2001; Hollander 2001; Gleason m.fl. 2004; Mason 2008) likaså att barns perspektiv i sociala utredningar fattas, kanske för att de inte blivit intervjuade om sin livssituation (Cederborg & Karlsson 2001). Istället utgår ofta beskrivningar av barns individuella situation från andras berättelser (Enell 2009; Mattson 2002). Det har också visat sig att barn sällan inkluderas i socialtjänstens beslutsprocess (Strandbu 2004). Även om socialarbetare har utvecklat sina arbetsmetoder genom att ha mer kontakt med de barn som berörs (Sundell m.fl. 2004) visar ny forskning att man fortfarande har en bit att kvar vad gäller återgivning av barns upplevelser av sin situation och hur de ställer sig till beslut (Hultman m.fl. 2013). Man kan tyvärr fortfarande se i analyser av barns livssituation hur föräldrarnas perspektiv på barnet framhålls och att socialsekreterare baserar sin argumentation i analys och bedömningar på snäva kategoriseringssystem där till exempel föräldrars destruktiva beteende ensamt kan förklara barns ohälsa (se exempelvis Hultman m.fl. 2013). Naturligtvis finns det förklaringar till att barns och ungas röster inte synliggörs i sociala utredningar. Det är likväl ett väldigt stort problem, eftersom rättssäker myndighetsutövning bygger på att rekommendationer och lagliga regleringar tillämpas för att barns behov av stöd och hjälp ska kunna tillgodoses. Vår ambition är att visa hur ett mer genomtänkt och tydligare barnperspektiv kan stödja socialt barna­ vårdsarbete, vilket i sin tur kan leda till att barn och unga synliggörs som individer och inte enbart analyseras i förhållande till sina föräldrar.

För att kunna genomföra det barnperspektiv som boken förespråkar behövs nya rutiner och ett öppet förhållningssätt i mötet med barn och 9

Ann-Christin Cederborg unga (se kapitel 6). Orsaker till deras problem ska inte endast förklaras utifrån föräldrars dysfunktionella beteende eller generella antaganden om uppväxtvillkor (se kapitel 2). Mer kunskap om förutsättningar för barn och unga från andra kulturer och länder behövs också (se kapitel 3), liksom förståelse för barn med klart avvikande beteende för att de ska kunna få sina behov och intressen tillgodosedda (se kapitel 4). Barn och unga ska alltså representeras, förstås och bli analyserade utifrån sina unika förutsättningar (se kapitel 5).

Den här boken har som utgångspunkt att ärenden som rör barn och unga i socialt arbete ska vara fokuserade på barnen och att de är de viktigaste informanterna vad gäller deras erfarenheter och livssituation. För att stödja socialsekreterarens arbete att förstärka barn­ perspektivet i analyser, bedömningar och utredningar föreslås följande riktlinjer: • Barn och unga ska inkluderas tidigt i arbetsprocessen.

• Barn och unga ska alltid intervjuas om sina erfarenheter och uppfattningar.

• Deras åsikter ska respekteras och förstås utifrån individuella, ekonomiska, sociala, emotionella, kulturella, liksom utifrån hälsoaspekter och historiska aspekter.

• Vuxna informanter ska ge sina synpunkter utifrån hur de uppfattar de aktuella barnens och ungdomarnas livssituation, men denna information ska jämföras med barns perspektiv i bedömning eller åtgärd.

• Barnperspektivanalyser av all insamlad information ska utgå från att socialsekreterare försöker sätta sig in i barnets situation.

• Åtgärdsförslag ska vara fokuserat på vad som är betydelsefullt för det unika barnet eller ungdomen för att kunna uppnå vad som är bäst för dem.

Lagstiftning och rekommendationer anger ramar för vad som gäller i socialt arbete med barn och unga, men kommuner, lokala arbets­platser och individer kan hantera ramverk på varierande sätt. För att undvika att barn och unga förstås och bemöts olika beroende på var de bor och 10

Inledning vem de möter, hoppas vi kunna stimulera till en mer enhetlig syn på vad barnperspektiv kan innebära i socialt arbete. Vi bidrar med definitioner av barnperspektiv och barnets rättigheter, kunskap om utsatta barn och unga inklusive barn i migrationsprocess samt barn som begår grova brott. Dessutom redogör vi för öppen bemötandestil och beskriver fallgropar i socialt utredningsarbete.

I kapitel 1 beskrivs barnkonventionens principer om barnets rättig­ heter och artiklar som är betydelsefulla för socialt arbete med barn.

Tanken är att kapitlet ska kunna tjäna som ett stöd och en guide för att utveckla och konkretisera socialt arbete utifrån konventionens principer. Här ges bakgrundskunskaper om vad mänskliga rättigheter är och hur bevakningen av genomförandet sker. Dessutom beskrivs utförligt de fyra grundläggande principerna i konventionen: artikel 2, principen om icke-diskriminering; artikel 3, principen barnets bästa; artikel 6, rätten till liv, överlevnad och utveckling; samt artikel 12, rätten till inflytande och respekt för barnets åsikter. För barn i socialtjänstens vård är det också betydelsefullt att socialsekreterare har kännedom om artikel 20, barn som berövats sin familjemiljö, och artikel 9, rätten att inte separeras från föräldrarna utom när det är barnets bästa, och därför görs också en grundlig presentation av dessa. Då FN:s barnrättskommitté är den primära uttolkaren av rättigheterna och övervakar implementeringen av konventionen, ges exempel på hur barnrättskommittén resonerar kring hur konventionens förväntningar i förhållande till de presenterade artiklarna ska uppfyllas. Kapitlet beskriver också hur barnkonsekvensanalyser med prövning av barnets bästa kan genomföras.

I kapitel 2 diskuteras barns utsatthet. Exponering för olika missförhållanden kan vara anledning till att barn och unga blir föremål för socialtjänstens granskning. Forskning visar att grava missförhållanden kan få allvarliga konsekvenser för barns möjligheter att utvecklas och fungera i familjen och i samhället. De individuella effekterna varierar förstås beroende på exempelvis barns ålder, personliga egenskaper och sociala nätverk. Här framkommer också att vid bedömningar av barns unika vård- och stödbehov ska kvaliteten på barnets relation till den som utsätter dem för stress eller felaktig behandling analyseras likaså 11

Ann-Christin Cederborg allvaret i utsattheten. Denna analys ska jämföras med möjlig tillgång till stödjande relationer som kan minska risken för negativa effekter.

Här blir det tydligt att det tyvärr inte med säkerhet går att bedöma vilka omständigheter som leder till att barn och unga i utsatta situationer utvecklas negativt liksom vilka skyddande faktor som kan lindra negativa risker. I kapitlet beskrivs framför allt barn som utsätts för sexuella övergrepp, misshandel, försummelse och fattigdom. I slutet av kapitlet ges också exempel på bristande barnperspektiv i två ärenden där samverkan med andra myndigheter medförde svåra konsekvenser för barnen. Poängen är att markera att socialtjänstens arbete är fristående från andras myndigheters och att socialsekreterare måste stärkas i förhållande till andra yrkesgrupper. Socialtjänsten har ansvar att driva egna utredningar, oavsett vad exempelvis polisen kommer fram till.

I kapitel 3 beskrivs barn i migrationsprocess, eftersom socialtjänsten har ett ansvar för dessa barn. Kapitlet betonar ramverk och rutiner på migrationsområdet som är viktig för socialsekreterare att känna till.

Här presenteras behovet av att förstå internationellt migrerande barns relationer som transnationella, det vill säga att familjer kan vara utspridda i flera olika länder, och hur det utlänningsrättsliga ramverket ser ut för barn, såväl på asylsidan som vid besök och bosättning. Lika­ så framkommer vilka grundläggande förhållningsregler socialtjänsten har gentemot så kallade papperslösa barn. Barn som söker asyl tillsammans med sin familj beskrivs, liksom förutsättningarna för de barn som ensamma söker asyl. Eftersom den gode mannen har avgörande inflytande över ensamkommande barns situation, presenteras även den funktionen. Socialtjänstens ansvar för att hitta föräldrar vid familje­ åter­förening, om barnet får permanent uppehållstillstånd (PUT), ingår också i detta kapitel.

Kapitel 4 handlar om barn och unga som begår brottsliga handlingar som mord och dråp. Syftet med kapitlet är att sprida kunskap om dessa barn, men också att skapa förutsättningar för diskussionen om professionellt bemötande av dem. Barn och unga som begår grova brott är ett växande samhällsproblem. Samhället har ett dubbelt ansvar för dessa barn och här diskuteras åter vad det innebär för barnet att bli 12

Inledning föremål för både polisens och socialtjänstens arbete och vilka dilemman som kan uppstå i mötet med dem. Det kan vara en utmaning för socialsekreterare att möta dessa barn förutsättningslöst då samhällsnormen är att barn inte är förövare som begår så här grova brott.

Här framkommer att forskningen inom området kan ha parallella beskrivningar av dessa barn och unga, framför allt beroende på att olika discipliner förstår frågan utifrån olika perspektiv. Den psykiatriska forskningen har exempelvis varit inriktad på att kartlägga personlighetsdrag och individuell sårbarhet hos dessa barn och här förstås barnens handlingar utifrån varierande diagnoser. Samtidigt finns social­vetenskaplig forskning som utgår ifrån att de här barnen kan vara offer för exempelvis våld, sexuella övergrepp och social misär. Kapitlet lyfter fram behovet av ett professionellt förhållningssätt i det sociala arbetet med barn och unga som visat sig vara våldsbenägna.

Kapitel 5 syftar till att uppmana socialsekreterare att synliggöra barn i socialt utredningsarbete. För att åstadkomma ett ökat barnperspektiv i barnavårdsutredningar diskuteras här hur språkanvändning kan påverka förståelsen för utsatta barns livssituation och deras behov. Här framkommer betydelsen av den skriftliga presentationen eftersom den har konsekvenser för hur man förstår barnets livssituation. Vaga beskrivningar av barns egna upplevelser påverkar förståelsen. På samma sätt uppmärksammas hur förenklade slutsatser som inte tar hänsyn till individuella barns förutsättningar och komplexiteten i deras utveckling kan ge begränsad förståelse för deras behov. Begränsade barnperspektivanalyser kan därmed leda till att barn inte får förståelse och stöd utifrån sina unika behov. Här framkommer att det är ett utmanande och viktigt arbete att formulera en barnavårdsutredning utifrån ett barnperspektiv. Man ska kunna motivera och ge förslag på åtgärder och argumentationen ska vara juridiskt hållbar.

Kapitel 6 handlar om konsten att lyssna på barn på ett respektfullt sätt där man påverkar i minsta möjliga mån. Eftersom det är betydelse­ fullt att anställda inom socialtjänsten utvecklar sin förmåga att lyssna på barn, beskrivs och exemplifieras här forskningsbaserade rekommendationer på bemötandestil i intervjuer, som har bearbetats tillsammans med en grupp socialsekreterare. Nyckeln är att ställa öppna 13

Ann-Christin Cederborg frågor, istället för frågor som ska besvaras med ja eller nej eller att barn får förslag på svar. Intervjustilen ska alltså vara öppen och det är centralt­att skapa förutsättningar för att barnen ska känna sig trygga i intervjusituationen. Vidare måste frågorna anpassas till barns förståelsenivå och man ska inte heller anklaga eller konfrontera barn. Det är också viktigt att inte hoppa fram och tillbaka mellan olika ämnen.

Barnet måste få prata färdigt om en sak i taget. Här betonas också att socialsekreterarens egna uppfattningar och tolkningar är nödvändiga när utredningar sammanställs, men i själva intervjusituationen ska man förhålla sig förutsättningslös och följsamt och ge barnet utrymme att berätta.

Det är vår förhoppning att den här boken bidrar till att sprida viktig kunskap om barnperspektiv som kan leda till betydelsefulla diskussioner i utbildningar, på arbetsplatser och på politisk nivå. Målet är att socialt arbete ska kunna nå upp till barnkonventionens principer om barnets rättigheter, men då krävs det gemensamma ansträngningar på olika nivåer, bland politiker, tjänstemän, forskare, lärare och yrkesverksamma socialarbetare. Hjälps vi alla åt är det vår tro att barn och unga som kommer i kontakt med socialtjänsten kan få uppleva att barnperspektiv blir avgörande för att de insatser som erbjuds dem leder till en tryggare och bättre tillvaro och utveckling.

14

6. Att lyssna på barn ­­och ungdomar­ Ann-Christin Cederborg

I det här kapitlet presenteras bland annat en frågeguide som jag har arbetat fram utifrån internationell forskning, men också i samarbete med en grupp socialsekreterare från Norrköping. Det är min förhoppning att det här kapitlet kan utgöra ett stöd för andra socialsekreterare, både blivande och yrkesverksamma, och på så sätt bidra till ett ökat intresse för en öppen bemötandestil i förhållande till barn och ungdomar.

Det sociala arbetet ska utgå ifrån att barn ska vara aktivt deltagande för att man på så sätt ska kunna förstå och bedöma deras situation (Lagerberg & Sundelin 2000). Det innebär att barn och unga ska bli lyssnade på men om detta ska fungera måste socialtjänsten utveckla sina metoder. Hur barn lyckas berätta utifrån sitt perspektiv beror på vilka möjligheter de får av socialsekreterare under intervjun.

Om socialsekreterare påverkar barns svar så skapar detta en samproduktion av upplevelser och erfarenheter och då kan man inte vara säker på att barns perspektiv kommer fram. Dessutom kan berättelsen få en för barn irrelevant och oanad riktning (Cederborg 2010).

I det här kapitlet beskrivs hur barns perspektiv kan tas fram med minimerad risk för påverkan, vilket är nödvändigt för att kunna få reda på barns egna erfarenheter och tankar. Det handlar om att på ett strukturerat sätt ställa öppna frågor samt att lyssna mer än tala och följa upp barns svar för att få en mer detaljerad berättelse. Socialsekreterare ska förhålla sig så objektiva som möjligt i sättet att formulera frågor. Intervjustilen kräver dessutom ett empatiskt kroppsspråk. Barn ska också erbjudas socialt stöd med minsta möjliga påverkansrisk när de har svårigheter att berätta.

141

Ann-Christin Cederborg De intervjutekniker som beskrivs här utgår ifrån forskningsbaserad kunskap och de skiljer sig från bemötandestil i behandlings- eller stödsamtal. Det beror på att behandlings- eller stödsamtal har ett annat­ syfte än intervjuer. I intervjuer gäller det att få fram barnets version så opåverkad som möjligt, till skillnad från behandlingssamtal där syftet är att skapa barns berättelser tillsammans för att kunna påverka deras föreställning om sin livssituation, eventuellt också ge förslag på möjliga alternativa lösningar. I sådana samtal kan socialsekreterare återge synpunkter på det barn berättar i syfte att kunna bygga upp en förståelse i samarbete med barnet. Där gäller att ha ett mer terapeutiskt förhållningssätt med målet att åstadkomma kognitiva liksom beteende­ störningar och/eller emotionella förändringar. I intervjuer däremot gäller det att i så liten utsträckning som möjligt påverka informationen från barn och att få fram deras synpunkter utifrån ett mer neutralt men inte kyligt förhållningssätt. Det här innebär alltså att socialsekreterare behöver en repertoar av olika bemötandestilar beroende på syftet med mötet.

Socialsekreterare har sina syften med intervjun, men det kan också barn ha. De kan, exempelvis, försöka alliera sig med intervjuaren eller anpassa sina svar utifrån vad de uppfattar att intervjuaren vill höra. De kan också avstå från att berätta sin version om intervjuaren styr samtalet med påståenden som barnet får ta ställning till (Aronsson & Hundeide 2002). Barns och ungas berättarstil kan också förstås utifrån att de är sociala aktörer i sin egen verklighet. Det innebär att de utifrån sina förutsättningar kan välja att berätta vissa saker och inte andra och de kan verkligen ha sina skäl till att avstå ifrån att ge detaljer. Det kan bero på att de är tillsagda att inte berätta eller att berätta på ett visst sätt, men de kan också vara hotade med repressalier om de berättar.

De kan därmed ha bedömt att det finns risker med avslöjanden. När socialsekreterare träffar barn tillsammans med föräldrar kan det också hindra dem från att berätta. Det kan bero på att barn vill vara lojala med sina föräldrar eller vill skydda dem från att få reda på fakta. Ut­ ifrån sina livserfarenheter kan de dessutom känna bristande förtroende för vuxna och inte lita på att socialsekreterare kan förbättra deras situation (Cederborg 2010).

142

6. Att lyssna på barn och ungdomar­ ­­ Forskning visar, som sagt, att barn har förmåga att ge sammanhängande och detaljerade berättelser från fyra års ålder. Deras förmåga att organisera och berätta kan dock variera beroende på, exempelvis, utvecklingsnivå och mognad men också på vilken träning de fått i att kommunicera sina åsikter. Oavsett vilka skäl barn eller unga har till att inte berätta, ska orsaken till bristande berättelser från barn inte bero på okunskap hos socialsekreterare om hur de kan göra för att fånga deras perspektiv i intervjuer. Här följer en redogörelse för hur socialsekreterare kan göra för att öppet fånga barns perspektiv.

Intervjuer med barn och unga Den forskningsbaserade kunskap jag redogör för har lett till internationella och nationella rekommendationer för att få en så opåverkad berättelse som möjligt (Lamb m.fl. 2008; Cederborg m.fl. 2009b; Ceder­borg 2010; Cederborg, DeSilva; Alm & Lamb 2013). Samtidigt får man tänka på att om socialsekreterare följer rekommendationen om öppna frågor så kommer innehållet och intonationen att variera beroende på socialsekreterarens personliga stil och vad som känns mest naturligt för var och en. Utfallet av intervjun är också beroende av hur frågorna anpassas till barns förmåga och mognad att förstå vad de ska svara på. Eftersom varje ärende och barn är unikt kan det bli mer eller mindre komplicerat att få barn att fritt berätta om sitt liv utifrån det egna perspektivet. De rekommendationer som presenteras här ökar dock möjligheten för att barn kommer att förstå varför de intervjuas och därmed motivera barn att berätta (Poole & Lamb 1998).

Först följer en sammanfattning av de allmängiltiga principerna, sedan en beskrivning av frågetyper och hur intervjun kan struktureras med exempel på hur frågor kan ställas i respektive fas. Om socialsekreterare önskar fördjupade kunskaper så finns det sådan information i de referenser jag återger här men framför allt finns en längre och mer utförlig beskrivning i Cederborg 2010.

143

Ann-Christin Cederborg

Sammanfattande beskrivning Om syftet är att utreda eventuell utsatthet så ska barn intervjuas så fort som möjligt efter att anmälan kommit in. Är syftet med intervjun att fånga barn och ungdomars perspektiv utifrån andra aspekter i socialt arbete är det förstås inte lika akut, men öppna frågor gäller även då.

Struktur Är socialsekreteraren helt okänd för barnet kan det vara extra känsligt att direkt börja prata om privata ämnen i en kanske helt främmande miljö. Barn kan också vara spända inför intervjun. I början av intervjun och innan de får frågor om sina erfarenheter ska de informeras om hur intervjun går till. De ska få information om intervjuns förutsättningar och träning i öppen frågeteknik innan socialsekreteraren börjar fråga om det som är skälet till intervjun. I början av intervjun ska social­ sekreteraren också ge barn en chans att hinna känna förtroende genom att kanske be dem berätta om något annat än det ärendet handlar om, exempelvis om något de tycker är roligt att göra på fritiden. Här gäller att hitta något neutralt ämne som inte berör anledningen till intervjun.

Det har nämligen visat sig att kontaktskapande före frågor om känsliga ämnen kan ge mer information från barn när de väl ska återge sitt perspektiv på erfarenheter (se exempelvis Lamb m.fl. 2008). I den kontaktskapande fasen ska öppna frågor ställas så att barn tränas i öppen intervjuteknik innan man kommer in på frågor som rör anledningen till intervjun.

Sedan är det dags att introducera ämnet för intervjun. Då handlar det om att använda sig av så många öppna intervjutekniker som möjligt och inte påstå att det är på ett visst sätt. Här ska socialsekreteraren försöka vara så neutral som möjligt och undvika att återge sin uppfattning eller visa sin reaktion på det barnet säger. Det gäller att lyssna mer än tala och inte stoppa barns berättelse med subjektiva kommentarer. Barn ska erbjudas möjligheten att få prata klart om den fråga som ställdes och socialsekreteraren ska inte ifrågasätta det som sägs utan följa upp berättelsen med nya öppna frågor.

144

6. Att lyssna på barn och ungdomar­ ­­ När socialsekreteraren bedömer att intervjun är klar, är det dags att undersöka om barnet har några frågor eller vill berätta om något som inte kommit fram tidigare. Innan intervjun avslutas, kan socialsekreteraren informera barnet om vad som kommer att hända efter intervjun. Barn kan också få socialsekreterarens kontaktuppgifter om han eller hon av något skäl vill komma i kontakt efter intervjun. När det är dags att helt avsluta intervjun kan socialsekreteraren fråga vad barnet ska göra efteråt. Det kan få barnet att tänka på något annat än det som intervjun handlade om.

Förhållningssätt Utifrån ett barnperspektiv är det bra om tidpunkten för intervjun anpassas till barns vardagsliv. Tänk på att barn kanske inte uppskattar att intervjun genomförs i deras förskola eller skola eftersom andra barn kan börja undra över vad som pågår. Man ska också tänka på att yngre­ barn och barn med särskilda behov har kort koncentrationsförmåga och därför får svårt att klara av en alltför lång intervju. För dem kan det räcka med en intervju på 40–45 minuter (Cederborg m.fl. 2009a).

Platsen bör vara i en lugn barnvänlig miljö eftersom det kan underlätta för barn att berätta (Lamb m.fl. 2008). Socialsekreteraren bör också förmedla att det är barnet som vet mest om sin situation och det är viktigt att deras perspektiv kommer fram, något som kan få dem att vilja berätta. Det är viktigt att socialsekreteraren använder ett språk som barn förstår. Yngre barn och barn med funktionshinder ska få korta konkreta frågor så att det blir tydligt och konkret vilken fråga de ska svara på. Språkbruket ska innehålla enkel grammatik och okomplicerade meningar och man ska ställa en fråga i taget. Barn ska bemötas med respekt, tänk på att de är sociala personer som agerar utifrån de förutsättningar ni ger dem!

Om socialsekreteraren istället konfronterar barnet, uttrycker sig aggressivt eller försöker pressa fram en berättelse kan det föra med sig att barnet tystnar eller känner sig trängt i intervjusituationen.

Socialsekreteraren ska inte heller upprepa ledande och suggestiva frågor som kan påverka berättelsen eftersom det kan få barn att tro 145

Ann-Christin Cederborg att deras tidigare berättelse var fel och så ändrar de sig (Pipe m.fl.

2004). Även om öppna frågor kan få barn att ge relevant, riktig och viktig information så kan framför allt yngre barn behöva någon form av styrning via hjälpfrågor. Dessa ska dock påverka barns svar så lite som möjligt.

Socialsekreteraren bör undvika användning av hjälpmedel under intervjun, som dockor eller nallar, framför allt när yngre barn ska berätta. Forskning har nämligen visat att de kan ha svårt att förstå att sådana hjälpmedel ska symbolisera både ett objekt och dem själva (DeLoache 1990). Om hjälpmedel används för att få fram en berättelse gäller det att inte tolka för mycket, från det barn har sagt.

Om det finns en tolk med i intervjun så är det betydelsefullt att informera om att han eller hon inte ska förändra kvaliteten på de frågor och svar som ska översättas och att översättningar ska vara så ordagranna som möjligt. Det kan hända nämligen att tolkar ändrar frågetyper, exempelvis, från öppna till ledande. Därmed ökar risken för att barn inte får möjlighet att återge sitt perspektiv på ett öppet och fritt sätt (Keselman m.fl. 2008; Keselman m.fl. 2010).

Som tidigare nämnts är det viktigt att socialsekreterare intervjuar barn utan att andra är närvarande i rummet. Om närstående deltar kan de vilja svara på frågor istället för barnet, föräldrars perspektiv blir därmed grunden för förståelsen av barnets erfarenheter. Om en förälder misstänks utsätta barnet för något så ska den personen naturligtvis inte heller vara med under intervjun. Det är också viktigt att det bara är en socialsekreterare som intervjuar barnet då den från början ojämnlika relationen mellan barn och socialsekreterare förstärks ytterligare om en annan socialsekreterare deltar i intervjun. Det innebär att barnet då får två auktoriteter att förhålla sig till. Om två social­ sekreterare av någon anledning ändå ska delta är det viktigt att förklara för den andra att han/hon inte får avbryta under pågående intervju och ställa frågor eller svara istället för barnet. Dessutom ska barnet informeras om vilken roll den andra socialsekreteraren har.

Om socialsekreteraren tycker synd om barnet och tröstar henne eller honom med exempelvis en kram så är det inte rekommenderat.

Det beror på att barn kan tolka ett sådant närmande utifrån tidigare 146

6. Att lyssna på barn och ungdomar­ ­­ erfarenheter av närmanden som lett till hot eller tvång och destruktiv kroppskontakt. Därmed kan socialsekreterarens intentioner med kroppskontakt misstolkas.

Förberedelser Möjligheten att få fram barns perspektiv i en utredning ökar om intervjun kan ske så snart som möjligt efter att ärendet aktualiserats.

Framför allt kan mindre barn snabbt glömma sina erfarenheter. De kan också bli påverkade av andra att inte berätta eller bli ombedda att berätta på ett visst sätt. Innan intervjun genomförs bör socialsekreteraren förbereda sig genom att skaffa information om barnet och lägga upp en plan för hur intervjun ska genomföras. Sådan förberedelse kan innebära att onödig påverkan undviks under själva intervjun.

Hur mycket information som i förväg behöver samlas in beror på syftet med intervjun. Planeringen handlar framför allt om att socialsekreteraren ska vara förberedd på hur intervjun ska läggas upp, vilka frågor som öppet ska ställas samt förbereda sig på att barn kan vara omotiverade att berätta. Information om barnet kan man få från andra professionella som känner barnet sedan tidigare. Om barnet har någon diagnos är det viktigt att socialsekreteraren får information av eventuell psykolog som kan berätta vad diagnosen kan innebära för barnets förmåga att berätta (Cederborg m.fl. 2009).

Socialsekreteraren bör även samla in kunskap om barns mognad, eftersom barn och ungdomars psykologiska utveckling och unika uppväxtvillkor påverkar deras förutsättningar att berätta om sina upp­ levelser. Barns mognadsnivå påverkar också hur konkret socialsekreteraren ska vara. Generell information om barns stadieutveckling kan vara en ledtråd men alla barn har inte samma utvecklingsgång och förutsättningar att utvecklas och därför kan barns mognadsnivå, språkliga förmåga och kommunikativa kompetens variera även om de har samma ålder. En viss sexåring kan alltså uttrycka sig på ett sätt som en annan sexåring inte kan. Just därför är det viktigt att intervjuare har en insikt om det aktuella barnets förmågor och begränsningar (Lamb m.fl. 1995; Cederborg m.fl. 2009; Cederborg 2010).

147

Ann-Christin Cederborg

Frågetyper Även om barns förmåga att berätta kan förstås utifrån deras mognadsnivå, uppväxtförhållanden, personlighetsdrag och motivation att berätta är socialsekreterarens förmåga och kompetens att intervjua barn avgörande för kvaliteten i en intervju. Det handlar om att ge barn möjlighet att ge egna beskrivningar av sina upplevelser, sin situation och sina livserfarenheter. När barn får berätta utan större påverkan ökar nämligen chansen att berättelsen blir mer korrekt. Socialsekreteraren ska ställa så många öppna frågor som möjligt under hela intervjun, för då kan berättelsen bli mer detaljrik och sammanhängande, men framför allt utifrån barnets perspektiv. Om socialsekreteraren däremot lägger sig i berättelsen med påståenden och tolkningar som barn ska ta ställning till ökar risken för påverkan. Berättelsen blir då mindre sammanhängande och brister på detaljnivå. En sådan berättelse blir gemensam, en samproduktion mellan socialsekreterare och barn.

Dessutom måste socialsekreteraren vara kompetent att avgöra när ledning och påståenden behövs, för att kunna få svar på vissa frågor.

Om ledande frågor ställs och barnet har gett sitt svar ska man återgå till ett mer öppet förhållningssätt igen. Man ska inte heller ställa frågor om vad barnet tror om andras känslor eller motiv att agera eftersom de precis som vuxna inte kan veta med säkerhet hur andra tänker och vilka motiv de har.

För att tydliggöra hur öppna frågor ser ut i förhållande till ledande och suggestiva frågor så följer en kort beskrivning här. Här ges inte några exempel på öppna frågor, de finns istället i texten om strukturindelning eftersom de är de rekommenderade frågetyperna. I följande text finns dock exempel på hur ledande och suggestiva frågor ser ut, de ska undvikas. Därefter följer beskrivningar av andra frågetyper som kan användas i intervjun när det är lämpligt.

148

Barnperspektiv i socialtjänstens arbete Ann-Christin Cederborg (red.)

Detta är en nytänkande bok med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets rättigheter som Sverige har ratificerat. Enligt den har barn rätt att höras i alla sammanhang som rör dem. De vuxna ska ta det yttersta ansvaret för alla beslut om åtgärder, men de får inte lämna barnets upplevelser och synpunkter utanför.

Forskning har visat att även barn i lägre åldrar är kapabla att beskriva sina upplevelser och sin verklighet om de bemöts på ett bra sätt.

Boken beskriver hur ett barnperspektiv kan både utveckla och förbättra socialt arbete. Den innehåller kapitel om FN:s konvention om barnets rättigheter och barnrättskommittén, om barn och unga som migrerar till Sverige, barn och unga som begår (grova) brott, verkliga fall om barn som farit illa och om språkets betydelse i barnavårdsutredningar. Här finns också en konkret intervjuguide med öppna frågor, som visar hur man kan förhålla sig i svåra samtal med barn.

Ann-Christin Cederborg är professor vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

ISBN 978-91-40-68566-7

9 789140 685667