__MAIN_TEXT__

Page 1

»Ett mäktigt vrål till berättelse. Ellroy har tagit kriminalgenren till nya höjder.« Sa n Fr a ncisco Ch ron icl e

• »Ellroys stil – korthuggen, febrig och anarkistisk – speglar den värld vi går in i. Han skildrar med skrämmande äkthet hur oskyldiga sätts dit i det allsmäktiga ›större godas‹ intresse.« Den n is L eh a n e , T h e N ew Yor k T i m e s

• »Ingen i vår generation kan matcha bredden och djupet i James Ellroys version av noir.« Detroit N ews

• »800 actionspäckade sidor fyllda av brutalitet, sex, utpressning, rashygien, knivar i ryggen och flödande sprit. Ett utdraget virrvarr av socialt, moraliskt och mänskligt kaos som får Vice City att likna en kristen folkfestival.« T h e Gua r di a n

• »Be mig nämna den bästa levande romanförfattaren – bitsk, modig, rolig, obscen, intrikat och paranoid… och svaret är enkelt: James Ellroy.« Steph e n K i ng, E n terta i n m e n t W e ek ly

• »En krigsroman som inte liknar någon annan. Det går inte att skilja hjältarna från skurkarna i Ellroys Los Angeles, eftersom det inte finns några hjältar… Ellroy är inte bara tillbaka i högform, han har höjt ribban ytterligare.« K i r k us R ev i ews

• »Det har aldrig funnits någon annan författare som James Ellroy. Han har synliggjort en hemlig värld bakom USA:s officiella historia, och att gå in i den är att erfara ett storögt rus av igenkänning.« T h e Tel egr a ph

• »Med Perfidia återvänder Ellroy till hemmaplan. Han drivs av en paradoxal besatthet: att fortsätta gräva i stadens mörka minnen, med förhoppningen att höja sig över det förflutnas psykiska trauman – inte pånyttfödd, men klokare.« T h e Atl a n tic

• »Ellroy har en förmåga att ge det fula tyngd och att göra det brutala vackert. Att få se honom göra det, med full kraft, är en fantastisk upplevelse.« N PR


JAMES ELLROY

PERFIDIA EN ROMAN

ÖVERSÄTTNING: HANS-JACOB NILSSON

MODERNISTA STOCKHOLM


Avundas icke den orättrådige, och finn ej behag i någon av hans vägar. Or dspr åksbok en 3:31

4


F e m t e k o l o n n : substantiv, och ett populärt vardagsuttryck i USA 194 1 . Termen uppkom under det nyligen avslutade spanska inbördeskri­ get, då falangisterna skickade fyra kolonner mot Madrid. Den femte kolonnen utgjordes av deras an­hängare inne i staden som hade till uppgift att sprida propaganda och utföra industrisabotage och andra former av underminerande verksamhet. Medlemmar av den femte kolonnen strävade efter att vara anonyma; deras förtäckta och / eller helt oidentifierade ställning kom dem att verka lika farliga eller ännu farligare än de fyra kolonnerna på slagfältet.

5


6


Reminiscenza. För åttiofem år sedan gick jag vilse i en snöstorm på prärien. Kölden har hållit mig i sitt grepp ända sedan dess. Jag har överlevt domen och finner att jag fruktar döden. Jag kan inte framkalla skyfall som jag en gång gjorde. Jag måste minnas med än större raseri. Det var en feber då. Det är en feber nu. Jag kommer inte att dö så länge jag lever min berättelse. Jag flyr till Då för att köpa mig ögonblick av Nu. Tjugotre dagar. Falska anklagelser. En polis knackar på en ung kvinnas dörr. Mördarnas fanor fladdrar. Tjugotre dagar. Denna storm. Reminiscenza.

7


8


RADIO »THUNDERBOLT« GERALD L. K. SMITH • K-L-A-N RADIO, LOS ANGELES • PIRATSÄNDARE • TIJUANA, MEXIKO • FREDAG 5 DECEMBER 1941

D e n judiska kontrollapparaten har orsakat detta krig – och nu är det vårt, vare sig vi vill eller inte. Det har sagts att inga nyheter är goda nyheter, men det talesättet gällde bara före den underbara uppfinningen av radion, med dess förmåga att sprida alla nyheter – goda och dåliga – med raketfart. Tyvärr är kväl­ lens nyheter enbart dåliga, för nazisterna och japsen är ute på härjningståg – och kriget är raskt på väg åt vårt oförtjänta och ovälkomna håll. Notera: Adolf Hitler bröt sin överenskommelse med den röde bossen Josef Stalin i somras och invaderade de väldiga öde stäpperna i det förhatliga röda Ryssland. Hammarens och skärans arméer är just i färd med att mala Führerns ståndaktiga soldater till bratwurst utanför Moskva – men de flinka nazister­ na har redan bombat Storbritannien sönder och samman och lagt halva Europa under sitt nordiska nationalistiska herravälde. Hitler har fortfarande tillräckligt med muskler för att kunna ge amerikanska marktrupper en ordentlig fajt – vilket med största säkerhet kommer att bli fallet vid något inte alltför avlägset skede i vår stora nations framtid. Känner ni er apoplektiskt tvehågsna nu, mina vänner? Vi vill inte ha det här kriget – men har man sagt A får man säga B. Notera: Det går dåligt för den illustre Il Duce, Benito Musso­ lini, och hans nordafrikanska fälttåg – men räkna inte ut honom. Det sägs att italienarna är bättre älskare än krigare – att opera är mer i deras stil. Det är säkert sant – men dessa belcantobölande bambini utgör fortfarande ett strategiskt hot på den syd­europeiska krigsscenen. Ja, stormmolnen skockar sig i öster. Och ur storm­ 9


molnen i väster är ovädret på väg att bryta ut, fruktar jag – i form av våra senaste stridsberedda föregivna fiender: japanerna. Är ni fortfarande lika tvehågsna, mina vänner? Precis som jag har ni öppnat era ivriga armar för anhängarna av America First. Men Hirohitos hedniska horder är på väg över haven – och det gillar jag inte det allra minsta. Notera: Utrikesdepartementet har just offentliggjort en kom­ muniké. Japanska konvojer styr mot Thailand och man väntar en invasion vilket ögonblick som helst. Notera: Invånarna i Filippinernas huvudstad Manila är på flykt ut ur staden. Notera: President Franklin »Dubbelspelaren« Rosenfeld har skickat ett personligt budskap till japsens kejsare. Budskapet är både en vädjan och en varning: Avstå från er aggressionspolitik, annars riskerar ni en fullskalig amerikansk intervention. Uncle Sam håller på att förlora tålamodet. De hawaiianska öarna tillhör oss och är stillahavsporten till det amerikanska fastlandet. De frodiga tropiska atollerna som utgör en brygga i vår riktning är nu måltavlor för de snedögda gulingarnas kanon­ sikten. Detta oförtjänta, oberättigade och oönskade krig är på väg åt vårt håll – vare sig vi vill eller inte. Notera: President Rosenfeld vill veta varför Hirohitos hel­ veteshundar är på väg att marschera upp i Franska Indokina. Notera: Radio Bangkok har utfärdat varningar för ett hemligt japanskt anfall mot Thailand. Japanska sändebud sitter just nu i förhandlingar med utrikesminister Cordell Hull. Gulingarna väser med dubbla tungor – påstår att de vill ha fred samtidigt som deras utrikesminister Shigenori Togo skäller på Amerika för vår vägran att förstå japanska »ideal« och för våra fortsatta protester mot påstådda japanska pogromer i Ostasien och Stilla havet. Ja, mina vänner – det börjar stå jude-kosmopolitiskt klart. Detta kommunisthopkokade krig är på väg åt vårt håll – vare sig vi vill eller inte. Ingen förnuftig amerikan vill delta i ett krig för judarnas sak 10


på utländsk mark. Ingen förnuftig amerikan vill skicka i väg ameri­kanska pojkar att utsättas för säker dödsfara. Ingen för­ nuftig amerikan förnekar att vi inte kan hålla detta krig från vår egen mark om vi inte ingriper och utkämpar det på utländsk mark. Jag har stormpiskande rätt i detta, mina vänner – jag är äppelkindad av avfällig iver. Vi startade inte det här kriget. Adolf Hitler och den hård­ fjällade Hirohito ville inte heller starta det här kriget. Det var de judiska kontrollapparatjikerna som kokade ihop den här röda borsjtjen och hetsade vän mot vän världen över. Är ni apoplek­ tiskt tvehågsna, mina goda vänner? Ja, kriget är på väg åt vårt håll, trots att vi säkert som amen i kyrkan inte vill ha det. Och Amerika backar aldrig för en fajt.

11


12


DEL E T T

JAPANERNA (6 DECEMBER – 1 1 DECEMBER 1 9 41)

13


14


6 DECEMBER 1941

15


16


1 HIDEO ASHIDA LOS ANGELES • LÖRDAG 6 DECEMBER 1 9 41

09:08 

Där – Whalen’s Drugstore, i hörnet av Sjätte gatan och Spring Street. Platsen för fyra ny­ ligen inträffade brott. Poliskod 211 – väpnat rån. Stället var olycksdrabbat. Fyra stötar på en månad skvallra­ de om en kommande femte stöt. Det var antagligen samma rånare varje gång. Han jobbade solo. Han dolde ansiktet bakom en snusnäsduk och hade en långpipig pistol. Han snodde alltid narkotika och plundrade kassaapparaten. Rånroteln var underbemannad. En dåre med Hitlermask hade slagit till mot tre krogar i Silver Lake. Det var 211 plus allmänt kaos. Dåren hade klippt till bartendrarna med pistolen och antastat kvinnliga gäster. Han var skjutglad. Han sköt sönder jukeboxar och hyllor fulla med spritflaskor. Rånroteln drunknade i jobb. Ashida hade konstruerat en foto­ fälla och valt det här som testplats. Han hade byggt prototypen i high school. Hans första testplats var duscharna i Belmont High. Han hade använt den för att fotografera Bucky efter basketträ – En bil svängde norrut på Spring. Föraren fick syn på Ashida. Han skrek – givetvis: »Jävla japs!« Ray Pinker svarade. Han skrek – givetvis: »Dra åt helvete!« Ashida stirrade på marken. Anslutningskabeln löpte över ­gatan och slutade vid trottoarkanten utanför drugstoren. Råna­ ren hade parkerat på samma plats alla fyra gångerna. Kabeln gick till en fjärrutlöst kameraanordning i en kassett av hårdgummi. Det var trycket från däcken på bilarna som parkerade som akti­ verade mekanismen. En slutare med blixt tog fotografier av de bakre registrerings­plåtarna. Filmrullarna förvarades i gummi­ överdragna tuber. En laddning räckte för att fånga alla bilar som parkerade under en dag. 17


Pinker tände en cigarett. »Det är förspilld möda. Vi är krimi­ naltekniker, inte poliser i patrulltjänst. Vi vet att den jäkla saken fungerar, så varför är vi här? Vi har ju inte fått nåt tips om att det är nån ny stöt på gång?« Ashida log. »Du vet svaret på det.« »Om svaret är: ›För att vi inte har nåt bättre att göra‹ eller ›För att vi är vetenskapsmän utan nåt privatliv som betyder nåt‹, så har du rätt.« En buss rullade förbi på väg söderut. En mexikan blåste rök­ ringar genom sitt fönster. Han fick syn på Ashida. Han skrek: »Puto japs!« Pinker knäppte i väg sin cigarett. Den tog mark innan den träffade bussen. »Vem av er är född här? Vem av er har inte simmat över Rio Grande olagligt?« Ashida lossade på slipsen. »Säg det där igen. Du var förbannad första gången du sa det, så jag vet att det var en ärlig reaktion.« Pinker flinade. »Du är min lärling, alltså min japs, vilket ger mig en personlig anledning att hålla dig om ryggen. Du är den enda japs som är anställd vid Los Angelespolisen, och det gör dig helt unik och ger mig en massa uppmärksamhet.« Ashida skrattade. En DeSoto -38 stannade utanför drug­storen. Hjulen träffade kabeln, slutaren klickade, blixten gick av. En lång karl klev ur. Han hade Bucky Bleicherts mörka hår och små bruna ögon. Ashida såg honom gå in i drugstoren. Pinker sprang över gatan och fumlade med blixtlampan. Ashida följde mannen med blicken genom skyltfönstret. Glaset förvrängde hans anletsdrag. Ashida gjorde honom till Bucky. Han blundade och öppnade ögonen och förvandlade honom. Han skänkte honom Buckys grace. Fick honom att glida fram. Mannen log med stora kanintänder. Han gick ut. Pinker sprang tillbaka över gatan och skymde sikten för Ashida. Bilen körde i väg. Ashida blinkade. Världen förlorade sitt kortvariga Bucky Bleichertskimmer. 18


De gav sig till tåls igen. Pinker lutade sig mot en lyktstolpe och kedjerökte. Ashida stod stilla och kände staden surra. Kriget var på väg. Allt surr handlade om det. Han var en USA-född nisei och andre son i familjen. Hans pappa hade varit järnvägsrallare. Han hade bälgat spetsad hostmedicin och job­ bat sig till döds på järnvägen. Hans mamma hade en lägenhet i Little Tokyo. Hon var kejsartrogen och talade japanska bara för att reta honom. Familjen ägde en grönsaksfarm i San Fernando Valley som drevs av hans bror Akira. De flesta gårdarna där ute tillhörde japaner ur nisei-generationen. Grönsakerna plockades av illegala mexikaner. Det var det vanliga på alla nisei-gårdarna. Det var oanständigt, det var smart, det var billig arbetskraft. Det gränsade till regelrätt slavarbete. Det försåg nisei-bönderna med en stadig inkomst. Det medförde vissa kostnader. Familjen betalade mutor till en mexikansk poliskommissarie. Pengarna sörjde för att svart­ jobbarna inte blev utvisade. Akira godtog bruket utan några mora­ liska skrupler. Det gav den andre sonen Hideo frihet att strunta i familjeföretaget och ägna sig åt sin kriminologiska lidelse. Han hade höga akademiska betyg i kemi och biologi. Han hade tagit en doktorsexamen vid Stanford som tjugotvååring. Han hade ingående kunskaper i serologi, fingeravtrycksteknik och ballistik. Han hade fått anställning vid Los Angelespolisen ett år tidigare. Han ville arbeta med dess legendariske chefskemist. Han var en elev som sökte en mentor. Ray Pinker var en lärare som sökte en elev. Det var så de fann varandra. De ursprungliga rollerna suddades snart ut. De blev kollegor. Pinker var beundransvärt blind i rasmässiga frågor. Han liknade Ashida vid Charlie Chans äldste son och medhjälpare. Ashida förklarade för Pinker att Charlie Chan var kines. Pinker svarade: »Skillnaden är rena grekiskan för mig.« Spring Street kantades av julgranar med konstgjord snö som var täckt av fågelskit och sot. En ung grabb stod och sålde Herald utanför drugstoren. Han ropade ut huvudrubriken: »FDR i sista minuten-samtal med japanerna!« 19


Pinker sa: »Den jäkla apparaten fungerar.« »Jag vet.« »Du är ett jäkla geni.« »Jag vet.« »Den där våldtäktsmannen är fortfarande i farten. Killarna på sedlighetsroteln har identifierat honom som militärpolis. Han överföll en ny kvinna för två kvällar sen.« Ashida nickade. »Det första offret gjorde motstånd och slet loss en bit av hans armbindel. Han hade uniformsskjortan på sig under den civila rocken. Jag har några fiberprover i labbet hemma hos min mamma.« Pinker spanade in en stor blondin med armarna runt en matros. Matrosen glodde på Ashida. »Bucky Bleichert ska gå en match på Olympic i morgon. Ryktet säger att han ska gå ett par matcher till och sen börja i poliskåren.« Ashida rodnade. »Jag kände Bucky när jag gick på high school.« »Jag vet. Det var därför jag sa det.« »Vem ska han fajtas mot?« »En klåpare som heter Junior Wilkins. Elmer Jackson haffa­ de honom för skojeri en gång när han körde en tillbaka-tillAfrika-svindel ihop med en svart predikant.« En Ford kupé -37:a stannade utanför drugstoren. Där – hju­ len rullar över kabeln, slutaren klickar, blixten går av. Pinker fick en plötslig hostattack och vände sig bort från Ashida. En man klev ur bilen. Han hade hatt och en rock med kragen uppfälld. Ashida stirrade. Det var för varmt för överrock. Pinker flämtade och hostade. Han vek sig nästan dubbel. Mannen drog upp en näsduk över ansiktet. Ashida fick gåshud. Det var perfekt. Helt idealiskt. Pinker såg inte mannen. De hade registreringsnumret. Han kunde låta honom begå brottet. Han kunde studera brottmålet från första sekund. Mannen gick in i drugstoren. 20


Ashida tittade på sin klocka. Den var 09:24. Pinker vände sig om och tände en cigarett. Ashida höll blick­ en fäst på skyltfönstret. Mannen gick förbi hyllan med tandkräm. Ashida sneglade förstulet på klockan. Mannen försvann ur hans synfält. 09:25, 09:26, 09:27. Pinker sa: »Min fru säger att det är all skit i luften, men jag tror bara att det är för mycket slem.« Mannen rusade ut ur drugstoren. Han höll en papperspåse och en halvt synlig pistol i handen. Han sprang omkull tidnings­ pojken. Han hoppade in i bilen och stack i väg med en rivstart. Pinker sa: »Jävlar i helvete.« Cigaretten föll ur munnen på honom. Tidningspojken sprang in i drugstoren. Pinker sprang mot en telefonkiosk. Ashida sprang fram till apparaten. Han låste upp den och lade sig på knä med ansiktet tätt intill den. Han studerade negativet i mataren. Där, svagt och otydligt: Cal KFE-621. En bil rullade långsamt förbi. Föraren var medlem i Shrinerorden, med fez på huvudet och allt. Han fick syn på Ashida och gjorde en grimas. Ashida reste sig och knöt nävarna. Bilen försvann. »FDR i sista-minuten-samtal med japanerna!« Tidnings­pojken stirrade på Ashida medan han skrek det. Där – en polissiren klockan 09:31. Ashida stod kvar. En patrullbil kom susande runt hörnet och stannade med skrikande bromsar precis framför apparaten. Ashida stod alldeles intill. Han kände igen poliserna: Buzz Meeks och Lee Blanchard. De klev ur. Meeks jobbade på centrala rånroteln. Blanchard tillhörde ordningspolisen i citydistriktet. Meeks hade en nypres­ sad kostym. Blanchard en sovskrynklig uniform. Meeks sa: »Vad händer, grabben? Hur kommer det sig att du är här före oss?« Blanchard sa: »Vad händer, Hirohito?« Meeks ryckte Blanchard i slipsen och rappade till honom över skallen. Blanchard blev röd i ansiktet. 21


Ashida pekade på apparaten. »Mr Pinker och jag testade den här. Affären har blivit rånad flera gånger, så vi valde den som vårt testställe. Bilhjulen löser ut en kamera under det här gummihöljet. Det var rena turen att rånet inträffade just nu. Den misstänktes registreringsnummer är KFE-621.« Meeks blinkade åt honom och hukade sig ner bredvid appa­ raten. Blanchard satte sig i bilen och skickade ut efterlysningen. Meeks var från Oklahoma och en före detta västernskådis. Han hade fått anställning i kåren under James Edgar »Dubbelbössan« Davis. Han hade varit indrivare åt borgmästare Frank Shaw. Countyts åtalsjury hade sparkat Shaw och polischefen Davis. Meeks lyckades klara sig från fjorton åtalspunkter. Blanchard var en före detta tungviktsboxare. Han hade köpt ett hus ovanför Sunset Strip för sina prispengar. Han hade klarat upp ett stort bankrån -39 och skaffat sig ett gott rykte som polis. Han levde ihop med en kvinna – Kay nånting – utan att de var gifta. Sådana förhållanden var egentligen förbjudna för medlem­ mar inom kåren under polischef C. B. Horrall, men polischefen gillade Lee och valde att blunda för det. Det gick en massa rykten om Meeks och Blanchard. Det mest utbredda: att Lee var bundis med Ben Siegel och judemaffian. Det var oväsen i drugstoren. Upprivna röster studsade mot fönstren. Ashida kikade in. Pinker hade samlat ihop vittnena. Meeks petade tänderna och beundrade apparaten. Blanchard klev ur patrullbilen. »Kärran stals utanför en biljardsalong på East Slauson. Statio­ nen på Sjuttiosjunde fick in anmälan 08:16. Det måste vara en svarting. Inga vita överlever söder om Jefferson.« Meeks kastade en blick på klockan. »Anropa trafikavdelningen och säg åt dem att lysa den. Säg åt dem att krydda efterlysningen. Biltjuv lös, beväpnad och farlig. Få det att låta som ett jobb som kan ge karriärpoäng.« Blanchard gjorde Churchills V-tecken. Meeks rättade till kläderna i skyltfönstrets spegelbild. Ashida gick in i drugstoren. Han lade inredningen på minnet. Han memorerade vittnenas 22


ansikten. Han uppskattade avstånden genom triangulering. Han svepte med blicken, tog in detaljerna, kände lukten av svett för­ stärkt av adrenalin. Två apoteksbiträden i vita rockar. En föreståndare i kostym och slips. Två äldre kvinnliga kunder. Den tjocke apotekaren hade en böld på halsen. Den magre darrade av skräck. Den ena av de gamla kvinnorna var överviktig. Ådrorna på hennes hud skvallrade om åderförkalkning. Vittnena stod tätt ihop. Meeks gick in bakom kassadisken och ställde sig mitt emot dem. »Mitt namn är överkonstapel Turner Meeks och jag är idel öra.« Föreståndaren sa: »Han kom in och gick raka vägen till apoteksavdelningen. Han var maskerad och hade en pistol, men jag tror inte att det var samma man som rånade oss de andra gångerna. Den här var längre och magrare.« Apoteksbiträdena nickade – ja, chefen, det stämmer. Meeks sa: »Och vad hände sen?« Den tjocke apotekaren sa: »Han radade upp oss och tog våra plånböcker. Han föste oss framför sig i den första gången med medicinhyllor, snodde en flaska fenobarbital och sköt ett skott i taket.« Ashida fick gåshud. Där – den ovanliga detaljen. »Mr Pinker och jag stod på andra sidan gatan. Vi skulle ha hört skottet.« Den tjocke apotekaren skakade på huvudet. »Han hade en ljuddämpare. Den satt längst ut på pipan.« Ashida gick in i apoteksavdelningen. Han noterade kassa­ apparaten och metallställen med chokladgodis och julkort. Han slog in ett köp för en dollar. Kassalådan sköt ut. Facken var fulla av mynt och sedlar från en till tjugo dollar. Instinkt. Rånaren ville ha droger mer än pengar. Plånboksstölderna var oviktiga. De hade bara till syfte att dölja det egentliga motivet. Anomali. 23


Men varför bara stjäla en flaska fenobarbital? Det stämde dåligt med den gängse bilden av drogmissbrukare. Ashida svingade sig över disken och gick in i den första hyll­ gången. Där – ingen patronhylsa. Där – två möjligheter. Rånaren plockade upp den, eller så var det en revolver. Där – kulhålet i taket. Metallspån på golvet nedanför – små metalltrådar från ljuddämparen. Han lade sig på knä och undersökte dem. De var svedda i kanterna av mynningshettan och hade lossnat i spiralform. Ashida gick tillbaka till kassadisken vid utgången. Pinker hade hämtat sin väska med undersökningsverktyg. Meeks öppnade en flaska drugstoresprit och lät den gå runt. Blanchard plundrade tuggummihyllan. Meeks stoppade fickorna fulla med kondomer. Flaskan gick runt. Ashida avstod. Apotekarna tog djupa klun­ kar. De gamla damerna fnittrade och smuttade. Blanchard sa: »Vi har fått in en rapport från trafiken. Bilen dumpades tre kvarter härifrån. Än så länge har vi bara handsk­ avtryck på instrumentbrädan.« Meeks tände en cigarr. »Rörde han nånting inne i affären? Kan nån av er hjälpa mig med det?« Den tjocke apotekaren hostade. »Han knuffade till serietid­ ningsstället på vägen ut. Jag tror han fastnade med rocken i det.« Pinker gjorde ett tecken – Nu. Ashida uppfattade det och trängde sig förbi vittnena. Stället var fullt av Musse Pigg- och Tarzantidningar. Ashida snurrade på det två gånger. Ingenting och ingenting. Jo – där. Klarröda trådar som hängde från ett av metallfacken. Filttyg av ull, tättvävt, bekant. Ashida tog fram en penna och ett beviskuvert. Han lade i trådarna och förseglade kuvertet. Han skrev »Poliskod 21 1 / Whalen’s Drugstore / 10:09, 6 / 12 / 41« på förslutningsklaffen. Höga skratt från kassadisken – Blanchard och Meeks som härmade bröderna Ritz. Ashida sniffade på kuvertet. Han kände lukten av tyget genom papperet. Synapserna gjorde kopplingen åt honom. 24


Militärpolisen – den misstänkte våldtäktsmannen. Fibrerna från hans armbindel. Pinker sa att han just hade våldtagit ytterligare en kvinna. Idioten hade armbindeln på sig när han jagade våldtäktsoffer. Rånarens rock hade inte haft några röda inslag. Tidnings­ ställets metallfack satt i höjd med mannen midja. Överrocken hade haft fickor utan lock. Trådarna kunde ha kommit från något som stack upp ur dem. Han hade jämförelsefibrer hemma hos sin mamma. Han kunde bekräfta eller utesluta överensstämmelsen. Där kom visslingen – Pinkers: Jag behöver dig nu. Ashida gick i ljudets riktning. Pinker stod i apoteksavdelning­ en. Han höll beviskameran i händerna. Han tog tre fotografier av kulhålet och tre av spånen från ljuddämparen. »Ett konstigt fall. Han misshandlade inga vittnen med vapnet, han tog inga pengar ur kassaapparaterna, han sköt ett skott bara för nöjes skull.« Ashida nickade. »Det verkar nästan som om han bara ville testa ljuddämparen. Och varför snodde han bara en flaska feno­ barbital?« Pinker nickade. »Jag gillar testteorin. Det är uppenbarligen en hemsnickrad dämpare eftersom den lämnade svedda metallspån efter ett enda skott. Den skulle ha blivit obrukbar efter åtta eller tio skott.« »Ja, och föreståndaren sa att det inte är samma man som råna­ de affären vid de tidigare tillfällena. Oavsett vilka hans verkliga motiv var så valde han den förmodligen bara för att den var ett lätt byte.« Pinker samlade ihop metallspånen i ett kuvert. »Det finns antagligen ett kryputrymme mellan innertaket och yttertaket.« Innertaket bestod av lösa gipspaneler. Ashida hoppade upp och knuffade den bredvid kulhålet åt sidan. Pinker formade hän­ derna till en stigbygel. Ashida satte ena foten i den och hävde sig upp. Kryputrymmet bestod av mögliga brädor och spindelväv. Ashida kröp in. Det luktade instängd krutrök. Han fick spin­ 25

Profile for Smakprov Media AB

9789174996678  

9789174996678  

Profile for smakprov