9789173874694

Av författaren till FLODHÄSTEN I VARDAGSRUMMET.

Du är mer än du anar om konsten att bli vän med sin själ

Tommy Hellsten Libris

Libris

Du är mer än du anar om konsten att bli vän med sin själ

Tommy Hellsten Översättning av Mårten Westö

originalets titel: Ajan takaa, Kirjapaja 2011 copyright © 2015 Tommy Hellsten och Libris förlag, Örebro översättning: Mårten Westö omslag och form: Margareta Brisell Axelsson omslagsbild: Peter Hildor författarporträtt: Carita Hellsten tryck: ScandBook ab, Falun 2016 isbn: 978-91-7387-469-4 www.libris.se

Innehåll

Till läsaren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9

Ofullkomliga människor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Någon annan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Den som sig i forsen ger … . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Den förlorade självaktningen . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Med slokande huvud . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Får man begå misstag? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kärlek . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stygg-Pelle . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

De fyra resväskorna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Den skrattande trubaduren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Rynkornas budskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13 14 16 21 26 29 31 35 41 46 53

Själens val . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Själen talar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Liv eller arbetsliv? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Minfält . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Att bli människa i arbetslivet . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ansiktsduett . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Hängiven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

59 60 62 65 68 77 83 5

Vår livsuppgift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 88 Pengar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 92 Kejsaren på stranden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 Skuggan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 Själen älskar långsamheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Den heliga vedboden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Overksam . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Den blå planeten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

De kroniskt jäktade . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Rofylldhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Den porösa tiden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ljuset . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

109 110 114 118 123 126 128 131

De rätta svårigheterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Vårt behov av kärlek . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Gud inom mig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

En natt på Östersjön . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Besvikelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Att leva i flödet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Den inre sanningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

135 136 140 147 151 159 167

Tillbaka på själens väg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Katedralbyggaren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Benjamin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förändring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Att överlåta sig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Steg för steg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

173 174 177 182 185 187

6

När du vänder ditt ansikte till dig själv, börjar själen tala och verkligheten börjar samarbeta med dig.

Så länge ditt ansikte är vänt ifrån dig samarbetar verkligheten genom att motarbeta dig.

Därför har vi alltid de rätta svårigheterna.

Och därför är allting alltid väl.

7

Till läsaren

D

en västerländska livsstilen, dess uppfattningar och attityder, seder och vanor, kryper in under huden på oss och blir till slut våra egna seder, uppfattningar och attityder.

De blir självklarheter som inte kan ifrågasättas eftersom vi då skulle tvingas ifrågasätta hela vårt sätt att leva. Vi blir förblindade. Vi ser inte längre det som finns mitt framför ögonen på oss.

Jag läste nyligen en bok som handlar om en seglats som ett svenskt par gör från södra Sverige till Spetsbergen, Island, Shetlandsöarna och tillbaka. Makarna har tidigare gjort en världsomsegling så de är rutinerade seglare. I det första kapitlet skriver Birgitta Boye-Freudenthal:

”Under våra seglingar genom åren har vi insett hur det fungerar ombord under den första tiden på vilken långfärd som helst. Saker som har med anpassning och mänsklig nertrappning att göra. Så kom vår ’treregel’ till. Efter tre dagar begriper vi att vi inte är på tillfällig utflykt, och egentligen fortfarande bor hemma i ett hus. Vi bor i bå9

ten. Mobiltelefonen hänger fortfarande med överallt för att inga samtal ska missas. Efter tre veckor har vi skakat av oss den värsta vardagsstressen, sänker axlarna och kan andas fritt. Nu kollar vi bara telefonsvararen på kvällen. Efter tre månader känner vi oss som lugna och harmoniska människor och kan börja ta dagen som den kommer. När vi behöver ringa är det ingen som vet var mobiltelefonen ligger.

Efter tre år blir vi som nya människor. Kropp och själ har kommit i takt. Abonnemanget på mobiltelefonen har gått ut för länge sedan.” (Ur boken Mot Nordpolen – Med Ariel IV längs Norges kust till Svalbard, Nautiska Förlaget 2006.)

Jag måste erkänna att jag grät efter att ha läst det här. Jag kände en innerlig längtan i själen efter just ett sådant liv.

Det var något jag visste att jag skulle behöva. Ja, precis så borde vi få leva: i harmoni med både kropp och själ.

Min gråt gav mig en tankeställare. Om min själ nu längtar efter samma sak som det här paret uppnått efter en treårig frigörelseprocess – varför har jag inte märkt det tidigare? Jo, därför att jag är blind. Vår livsstil och vårt hejdlösa tempo hindrar oss från att se vad själen känner. Vi vill inte veta det vi vet. Det är meningen att människan ska släppa in själen i sin vardag, i sitt liv. Det är meningen att hon ska lyssna till sitt inre, sitt sanna jag. Hon ska lyssna in vad hon i själ och hjärta behöver, längtar efter och önskar. Om hon inte gör det, blir livet själlöst.

När själen drar sig undan börjar vi må dåligt. Livet töms på all glädje och mening. Vi känner att vi slung10

ats in i ett obegripligt drama vars djupaste budskap och handling vi inte förstår. Vårt inre slår larm, men eftersom vi inte längre kan tyda orsaken till larmsignalerna, börjar vi sträva efter välbefinnande och lycka utan att förstå vad som ligger bakom att vi mår dåligt. Vi försöker uppnå lycka med yttre medel. Vi vill bli framgångsrika, samla på oss egendom, vinna erkännande, få upplevelser och bli underhållna. Vi vet inte längre vad vi behöver och därför vill vi för säkerhets skull ha allt. Det leder till brådska. Vi jagar allt som ser bra ut på ytan men rusar samtidigt ifrån själen. Ju fortare vi springer, desto mindre hör vi vad själen säger. Först viskar den tyst i vårt öra, sedan talar den högre och till slut skriker den. Själen skriker när vi blir sjuka, drabbas av en konkurs, skilsmässa eller olycka. Allt sådant är själens knep för att få oss att lyssna, och till slut också att höra.

En själfull människa lever tätt intill sitt eget sanna jag och lyssnar till sitt inre. När hon gör det lyser hon upp och skimrar, hon är charmerande och personlig. Det här är ju något vi alla vill, och alla har vi också chansen att uppnå det.

Vi har ögon, men vi ser inte. Vi har öron, men vi hör inte. Vem eller vad ska väcka oss ur vår dvala?

Tommy Hellsten

11

Ofullkomliga människor ”När en människa vet att hon är älskad och aktad behöver hon inte visa sig vara perfekt.”

13

Någon annan

Jag har för vana att börja dagen med att sitta en kvart eller en halvtimme i vårt tysta rum. Jag brukar läsa några texter, eller snarare låter jag texterna läsa mig. Jag låter texten tala till mig, komma mig till mötes, ge riktning åt min dag. Jag läser inte med huvudet utan med hjärtat. Jag söker kontakt med min själ.

Det här är något jag gjort i flera decennier, och med tiden har jag börjat känna att jag för en dialog. Jag är inte ensam, jag befinner mig i någons sällskap. Denna upplevelse av gemenskap försöker jag sedan bära med mig hela dagen. Då får jag en känsla av att leva inför ögonen på någon som är större än jag själv. Själv kallar jag denne Andre för Gud. I livet handlar det egentligen bara om att lära sig förnimma den Andres närvaro och att så småningom låta rädslan övergå i tillit. Denne Andre är Kärlek. Ju djupare man vågar bekanta sig med kärleken, desto mer ger rädslan vika och ersätts av tillit. Någon bär mig.

Det händer förstås att min tro sviktar. Ibland drabbas jag av misstanken att någon avsiktligt grusar mina planer och drömmar, som på sistone, till exempel. Alla mina pro14

jekt har havererat, eller så har det åtminstone känts. Då har jag skrikit till denna Någon: Lämna mig i fred, jag vill inte längre ha med dig att göra, jag orkar inte bli krossad av dig! Men när det kommer till kritan inser jag att jag ändå inte vill överge honom helt och hållet, och då har jag mest klagat i tystnad, lidit och suckat.

Men sedan återfår jag tilliten, och det sker när jag börjat ana att jag håller på att bli avklädd. Att mitt ego dödas för att själen ska kunna träda fram.

Mitt ego är rätt så livskraftigt och stolt, självtillräckligt och egenmäktigt. Och listigt. Ibland får det mig att blanda ihop egot med Gud. Den insikten känns inte så bra.

Jag behöver ett själsligt perspektiv på mitt liv: jag vill blicka ner på livet och mig själv ovanifrån, från tidlösheten, evigheten. Ibland händer det att jag når det perspektivet. Då orkar jag trampa vidare i detta kärr vi kallar livet.

Det är lättare att trampa när solen skiner.

Jag är seglare och vet att det kan vara ganska skrämmande ute på öppna havet när sjön går hög och det är molnigt och grått. Men även i hård sjögång känner man förtröstan och värme när solen tittar fram.

När allt kommer omkring är det fråga om kärlek. När människan vet och känner att hon är älskad orkar hon med vad som helst. Men om kärleken drar sig undan spelar ingenting längre någon roll. Någon har sagt att människans liv egentligen inte har något annat syfte än att hon ska öppna sig för det underbara faktum att hon är älskad.

15

Den som sig i forsen ger …

Lite förenklat uttryckt finns det två sorters människor: de som med fara för sitt liv kastar sig ut i forsen, slår sig mot stenarna, blir dyblöta och nästan drunknar när kanoten kapsejsar, och så finns det de som står kvar på stranden och ropar ut instruktioner – besserwissrar som klandrar och rentav föraktar dem som slår sig gula och blå i vattnet.

Med andra ord finns det människor som lever, och så finns det människor som kritiserar dem som lever.

De senare nöjer sig med att överleva medan de förra tar risker och smutsar ner sig. När de förra klarat sig helskinnade ur forsen, ställer de till med en hejdundrande fest och skålar för livet och sitt lyckade företag. De andra står lite avsides och iakttar festligheterna, förringar dem och konstaterar att det minsann är mycket väsen för ingenting. ”Livet är människans bästa tid”, lär den finske backhopparen Matti Nykänen ha sagt. Och med sitt kloka yttrande slår han huvudet på spiken. När ska människan leva om hon inte gör det när hon är vid liv? Men livet är vanskligt, risken finns att man blir tilltufsad. Nej, det blir man förresten garanterat. Eller för att citera en amerikansk 16

jungiansk analytiker: Ju mer människan strävar efter att kontrollera sitt liv, desto mindre har hon till slut att kontrollera. Just så är det. Livet flyr den som inte kastar sig in i livet. Livet är inte ett problem som bör lösas, utan ett mysterium att delta i. Livet finns inte till för att begripas utan för att levas.

Varför är det så få människor som verkligen inser detta, och varför nöjer sig så många med att bara överleva? Varför är det så få av oss som vågar ta risker, göra misstag, begå fel och därmed avslöja sig som svaga och ofullständiga?

Varför gör så många alltid samma saker, som att motvilligt stanna kvar i decennier på samma arbetsplats eller klamra sig fast vid ett kärlekslöst och kvävande äktenskap? Varför fastnar så många i trygghet och skapar en framtid som bara är mer av det förflutna? Varför vågar vi inte ta steget ut i tomheten, låta oss falla ner i avgrunden och hitta en framtid som är något helt annat än den tid som varit? Varför sätter vi vårt ljus under skäppan, låter bli att gripa vår chans för att i stället ägna tiden åt att trygga våra positioner?

Det handlar om två mänskliga basbehov – frihet och trygghet. Mellan dessa balanserar vi med varierande framgång. Vi behöver frihet, men också trygghet. Många väljer trygghet på frihetens bekostnad. De vågar inte resa iväg utan stannar kvar på stationen. Där sitter de sedan med sina resväskor och ser tåg efter tåg svischa förbi. Varför?

Därför att de bär på en stor inre otrygghet som kan vara av väldigt tidigt datum. I sitt inre är de djupt övertygade 17

om att det bara kan gå snett för dem här i livet. Eftersom detta är deras upplevelse, har de börjat betrakta den som en sanning. Om man som barn tvingats uppleva alltför stor otrygghet gör man det till sin livsuppgift att försäkra sig om att det aldrig kommer att upprepa sig, eftersom det skulle göra alltför ont. Den inre otryggheten måste i det här fallet kompenseras med en överdriven yttre trygghet. Det innebär att man alltid gör samma välbekanta och trygga saker. Man vågar aldrig prova något nytt. Att ta itu med något helt nytt är farofyllt eftersom man då skulle löpa risken att göra misstag och avslöjas som otillräcklig och bristfällig.

En rädd och otrygg människa bär på en stor inre skam.

Den bygger på övertygelsen att man själv är av noll och intet värde. En sådan människa vågar inte visa sig otillräcklig eftersom hon då skulle tvingas konfronteras med sin egen värdelöshet. Endast en människa som är övertygad om sitt eget värde vågar möta sin egen ofullkomlighet. Det handlar om en kärlek riktad mot en själv, för när man älskar sig själv accepterar man också sin svaghet och ofullkomlighet. När en människa vet att hon är älskad och värdefull behöver hon inte visa sig vara felfri. Hon är värdefull därför att hon finns till. Det räcker.

Hur uppnår man en sådan tillit? Det är inget man griper ur luften eller slår upp i en bok, utan människan kan bara tillägna sig känslan av att vara älskad och värdefull genom egna erfarenheter. Därför behöver vi andra människor. Inte ens Gud klarar av det på egen hand, utan måste 18

ty sig till människor för att nå fram till människan. Kärleken behöver hud. Kärlek är inte bara en idé eller ett metafysiskt begrepp. Den är något konkret som förmedlas till oss genom en annan människas blick, genom beröring, i själva mötet. Den måste nogsamt vävas in och obemärkt ingjutas i allt detta. Om man inte får uppleva kärlek i världen vågar man överhuvudtaget inte födas. De kärlekslösa förblir utanför, fastnar i moderlivet, föds inte till sig själva. De står vid sidan om och trevar efter sina tryggade positioner, fjärran från såväl sig själva som livet.

Har man en gång fått del av andra människors kärlek märker man så småningom att kärleken också finns i en själv: den ligger djupt begravd i människans centrum, på det ställe där vår sanna identitet och det inre barnet i oss finns. Där har kärleken legat hela tiden och bidat sin tid, i väntan på det ögonblick då människan ger sig ut på en inre resa mot det som är kärnan i hennes väsen.

De som slår sig gula och blå i forsen är de som tål det.

Deras människovärde påverkas inte av att de gör fel eller är rädda för att begå misstag. Deras människovärde bygger på att de lever i kärlek. Enligt Albert Einstein finns det bara en enda stor fråga som människan bör finna svaret på under sin livstid: Lever vi i ett välvilligt eller i ett illvilligt universum? Det handlar om att leva i kärlek eller i rädsla.

En människa som tror på kärleken som den största kraften i universum grundar sina handlingar på tillit. Hon kastar sig i forsen och ger sig ut på en hisnande resa. Men den som inte tror på kärleken baserar sina handlingar på fruk19

tan. Hon står kvar på stranden, ropar ut sina instruktioner och kritiserar andra.

Det gäller för oss att välja mellan rädsla och kärlek. De flesta av oss väljer ibland det ena, ibland det andra. Under livets gång övar vi oss om och om igen, i ständigt nya situationer, i detta val mellan rädsla och kärlek. Vi både tvingas och får rätten att ta konsekvenserna av våra val.

Det är livets stora gåva. Gåvans ovillkorlighet förpliktar oss att bli ansvariga. Vi bär alla konsekvenserna av våra egna val, vare sig vi vill det eller inte. Och just därför är människan en så unik varelse. Hon har makten att skapa sitt eget liv och alla hennes val är på liv och död. Vilken chans att skapa sig ett hisnande liv!

20

Den förlorade självaktningen

För många år sedan såg jag en skämtteckning av signaturen Kari i dagstidningen Helsingin Sanomat. Bilden föreställde en av Helsingfors stads trafikverks bussar som var knökfull med vresiga passagerare som alla stirrade rakt fram. Teckningen, som publicerades på hösten, hade en bildtext som löd: ”Det här är den årstid som gör finländare till finländare.” Ibland undrar jag hur den finska folksjälen skulle se ut om vi plötsligt hade en fem eller sex månader lång, ljus och solig sommar. Kanske skulle vi faktiskt bli mer jovialiska, livsbejakande, glada.

Min egen favorithobby om sommaren är segling. I ett skede trodde jag att seglingen var ett avslutat kapitel. Under flera somrar ägnade jag mig mest åt att åka motorcykel – ända tills drömbåten överrumplade mig. Jag hade visserligen drömt om att skaffa en liknande båt senare, när jag blev pensionerad. Men nu drabbade båten mig och jag blev stormförtjust, nästan förälskad. Min fru kände likadant.

Stick i stäv mot våra planer blev det affär av, och samtidigt valde vi en ny livsstil. Sedan dess har motorcykeln mest fått stå i garaget och förundra sig över sin ägares nycker.

21

En gång när vi var ute och seglade kom vi av en händelse att tillbringa tre dygn i Hangö under regattan. Regattan är knappast ett drömresmål för vuxna eftersom den är känd för sin så kallade regattasvans: ungdomar som kopplar bort hjärnverksamheten under tre dygn med alkoholens hjälp. Under dessa tre dagar betraktade jag unga människor som hade tom blick i rödsprängda ögon, som närapå ploppade ur sina hålor. Jag konstaterade att nästan samtliga som jag mötte hade en burk eller flaska i handen.

På de stora lyxjakterna kryllade det av trettioåriga ungdomar som skrek och skrålade i ett kör under tre dygns tid. När burken var tömd slängdes den i vattnet. Var man nödig eller måste kräkas uträttade man sina behov i hamnbassängen, som var full av allt från flytande burkar och tomglas till ölflak och plastkassar.

Det märkvärdiga är att när människan fått i sig tillräckligt mycket alkohol börjar hon inbilla sig att andra människor fått nedsatt hörsel. Hon slutar att prata med normal röst och väljer att kommunicera skrikande. Å andra sidan är det ingen som lyssnar, vilket kanske är en delförklaring till kommunikationsformen. Eftersom musiken dånar på hög volym i varje båt känns det väl också därför angeläget att skrika.

Jag hade hört talas om regattasvansen och beslutade mig för att gå ut på stan och sondera läget. Där var det minst lika hemskt som på stranden, om inte värre. Stranden inne i centrum var så smockfull av skränande och sluddrande ungdomar att man helst ville vända om på fläcken. Både 22

stranden och gatorna var översållade med burkar, tomma ölbackar, plastkassar. Det verkade som om folk tog för givet att det var någon annan som skulle röja upp efter dem, inte festprissarna själva. I det här fallet föll ansvaret på kommunen och dess skattebetalare. De festande ungdomarna hade roffat åt sig friheten men vägrade ta på sig ansvaret.

Andra dagen gick jag ut för att äta pizza. Efter att ha köat i en timme bland alla dessa håglöst stirrande ungdomar kom jag äntligen över både en pizza och en sittplats.

Vid bordet intill satt ett tiotal ungdomar, av vilka samtliga var i ett nästan medvetslöst tillstånd. I soffan satt ett upphetsat par och vrålhånglade. Tjejen låg i killens famn och han klämde henne på brösten. Personalen försökte förtvivlat få ungdomarna att förstå att de befann sig på en restaurang där man ville erbjuda kunderna matro. Jag svor att aldrig mer förirra mig till Hangö under regattan.

Vi fortsatte färden till Åland, och på returresan gjorde vi en avstickare till Utö där min farmor bott som ung. Jag satt på öns lilla begravningsplats och betraktade mina avlidna släktingars gravar. Det var varmt, solen sken och en lätt bris svalkade mitt blossande ansikte. Bakom mig låg fyren och lotsstugan. Medan jag satt där började jag grubbla över dessa döda människors liv och värderingar.

Här ute på ön var man allt annat än suverän. Här, mitt i havet, bland karga kobbar, stormar och skeppsbrott, tvingades man lära sig ett och annat om ödmjukhet. Man visste att man var beroende av andra människor, här ute 23

skulle ingen klara sig på egen hand. Här fick man också lära sig att respektera andra, eftersom man var så illa tvungen. Moralen var nödvändig och barnen uppfostrades att respektera de vuxnas värderingar och sedvänjor. Redan i unga år fick alla pojkar lära sig att om ett fartyg led skeppsbrott utanför Utö skulle man delta i räddningsarbetet, om så med risk för eget liv. För alla invånare på ön var detta en självklarhet.

Utkomsten var knapp trots att de flesta var lotsar eller fyrvaktare, alltså statstjänstemän. Men även dessa var tvungna att dryga ut levebrödet med fiske. Man kände tacksamhet över den fångst man fick. Människor nöjde sig med mindre men var samtidigt också tacksammare. I dag är denna livsstil i stor utsträckning försvunnen och har ersatts av turistnäring och olika sorters företagare. Min farmors generations levnadssätt har bevarats för eftervärlden i form av ett museum som finns inrättat i ett litet stenhus, den äldsta byggnaden på Utö.

Där på kyrkogården gick mina tankar också till regattaungdomarna. Även om våra mor- och farföräldrars livsstil deponerades på ett museum så borde deras värderingar ha rönt ett annorlunda öde. Dessa värderingar skulle nämligen ha behövts under regattan – då skulle ungdomarna åtminstone ha tvingats städa upp efter sig. Ingen skulle ha fått avlägsna sig från platsen förrän allt var rent och prydligt. På så sätt skulle ungdomarna även ha getts en gnutta människovärde. Detta grundar sig nämligen till stor del på att man kan respektera sig själv. I dag tjatas det intill 24

leda om individens frihet. Men vid sidan av mänskliga rättigheter borde man också återgå till att tala om mänskliga skyldigheter, och om det faktum att frihet utan ansvar berövar människan hennes självrespekt och, i slutändan, även hennes människovärde.

25

När vi lånar vårt öra till intuitionen, lyssnar vi i själva verket till vår själ. Intuitionen är själens sätt att tilltala oss bortom förnuftet. Själen säger ofta de rätta sakerna till oss, men vi väljer ofta att förbise dem eftersom vi saknar förtroende för vår intuition, skriver Tommy Hellsten.

Själen behöver kunna uttrycka sig på olika sätt.

Därför borde vi människor ägna oss åt saker där själen får bli synlig och vibrera, menar Hellsten och levererar ett tips: Att hitta sin hobby är att hitta sin själ. Dessutom mår själen bra av skratt. Själen är ingen humorbefriad tråkmåns, själen kastar loss, dansar och känner glädje.

Andra djupt mänskliga ämnen som Hellsten berör i Du är mer än du anar är yttre och inre framgång, människans behov av trygghet och frihet, skillnaden mellan trötthet och utmattning, arbetet som gåva och fara samt kärleken som själens andningsluft, den kraft som förlåter all svaghet.

”Det finns människor som lever, och människor som kritiserar dem som lever.”

Tommy Hellsten är finlands-

svensk terapeut, teolog och författare till flera böcker. www.libris.se ISBN 978-91-7387-469-4