9789188395085 by Smakprov Media AB

”EN KLASSIKER INOM AMERIKANSK S P O R T J O U R N A L I S T I K .” NEW YORK TIMES

F R I DA Y NIG HT L IG H TS E N S TA D , E T T L A G

OCH EN DRÖM

AV PULITZERPRISVINNAREN

PINTXO FÖRLAG

H. G. B I S S I N G E R

MED FÖRORD AV JAN GRADVALL

FR IDAY NIGHT LIGHTS

www.pintxoforlag.se Tryckt av Jelgava, Lettland 2016 ISBN 978-91-8839-508-5 Denna översättning är utgiven genom Ulf Töregård Agency AB

FRIDAY NIGHT LIGHTS Till Howard, som jag saknar. Till Sarah, Gerry och Zachary, som jag älskar.

Översättning: Jesper Högström

Förord Kanske var det en plötslig och akut insikt om att vara över trettio. Kanske var det platsen där jag bodde, i en förort till Philadelphia, i ett hus som såg ut som alla andra i kvarteret. Eller kanske var det min egen bakgrund som idrottsfanatiker, en som hade ägnat en skamlöst stor del av livet åt att titta på fotboll, basket och baseboll. Jag kände bara att det var någonting som drog i mig, störde mig, en låg röst som sa åt mig att göra det, att se med egna ögon vad som fanns därute och att göra resan innan självbelåtenheten tog över för gott. Idén hade skramlat runt i huvudet på mig sedan jag var tretton år gammal, idén om high school-idrott som höll ihop en stad, som höll den vid liv. Så jag gav mig av på jakt efter fredagskvällens ljus, för att hitta en stad bortom östkusten och storstädernas grepp där de lyste klart, en plats som folk måste ta fram kartboken för att hitta och som sett bättre dagar, ett verkligt Amerika. Ett stort antal namn nämndes, men alla vägar ledde till västra Texas och en stad som hette Odessa. Den låg i det svårt depressionsdrabbade hjärtat av Texas oljebälte, med ett lag vid namn Permian Panthers som spelade inför upp till tjugo tusen fans om fredagskvällarna. Tjugo tusen … Jag visste att jag måste åka dit. Första gången man kör in i Odessa slukas man upp av ett land så väldigt, så obarmhärtigt att någonting sväller inom en, någonting som får en att känna sig maktlös och betydelselös. Man svänger in på Highway 80 och möts av rad efter rad av oljefältsutrustning som ingen har användning för längre. Längre fram kommer en rad nergångna motell där inte en enda bil står parkerad. Man kommer in i stadskärnan, och fast det är mitt på eftermiddagen ser man inte en levande själ. Så man bara spatserar omkring 13

i tystnaden, förbi ett par stora byggnader som tillhör bankerna, förbi en nerlagd bio med orden THE END i sneda bokstäver på markisen, förbi en beige tegelbyggnad där den gamla texten JCPENNEY sitter kvar, förbi ett fåtal restauranger och en hel massa pantbutiker. Längre österut, bortom bensinmackarna och snabbmatsrestaurangerna och ett gammalt kommunhus som ser ut som en rynkad panna, finns ett annat Odessa. Det är nästan förortsliknande, med ett skinande nytt köpcentrum och bekväma ranch houses, varav många har TILL SALU -skyltar på gräsmattorna framför husen. Kör man tillbaka söderut hittar man ytterligare ett Odessa, ett som kallas Southside. Det ligger på andra sidan järnvägsspåren och är den del av staden där minoriteter dominerar. Vänder man igen, kör norrut på Grandview och tillbaka ut på de där slätterna, slås man av känslan av att ha gett sig in i jordens omätbara ändar. Och sedan höjer de sig ur ingenting, två kolossala betongväggar med ett nersänkt fält emellan. När man spanar in på den där arenan, när man tittar upp mot de där läktarraderna som kan rymma tjugo tusen, då undrar man hur det kan se ut en fredagsväll när ljusen är tända och stadens liv och själ flödar ut över den där planen, ut över det där ändlösa slättlandet. Jag besökte Odessa i mars 1988. Jag träffade Permian Panthers huvudcoach och delgav honom syftet med min resa, att bo i Odessa i ett år och tillbringa en säsong med hans fotbollslag. Jag pratade med andra människor, men i huvudsak körde jag bara omkring och betraktade. Det blev uppenbart att detta var en stad där high school-fotboll befann sig i tillvarons själva centrum. Skymtarna av Southside och TILL SALU-skyltarna och de ratade maskinerna som fyllde gårdsplanerna längs Highway 80 gjorde det uppenbart att detta var en stad som också genomkorsades av många andra strömmar. I Odessa tycktes det finnas en möjlighet att observera, inte bara idrottens enorma inverkan på amerikanskt liv, utan andra idéer, för Odessas värderingar var sådana som klart hörde till en viss sorts USA, ett USA som existerade bortom det mondäna New York, ett fabriksstädernas och bondstädernas och stålstädernas och monokulturstädernas USA, ett USA som kämpade för att överleva. Hur tänkte man om rasfrågor? Vilka var de politiska värdering14

arna och vad ville folk ha av sin president när valet 1988 närmade sig? I ett land som fick större och större problem att undervisa sina barn, hur såg skolsystemet ut? Vad höll sig folk fast vid medan de såg hur deras ekonomiska hjärteblod läckte ur dem? Vad höll de fast vid medan de såg hur deras land slank ur deras grepp? Vad hade hänt med deras USA? Mitt hjärta sa mig att jag skulle hitta svaret på alla dessa frågor i Odessa, inte för att det var en stad i Texas, utan för att det var en amerikansk stad. Jag sa upp mig från jobbet som tidningsredaktör på The Philadelphia Inquirer i juli 1988 och flyttade till Odessa två veckor senare. Månaden efteråt träffade jag spelarna i 1988 års Permian Panthers och under de följande fyra månaderna hängde jag med dem vid varenda träning, varenda genomgång, varenda match, för att skildra höjdpunkter och lågvattenmärken i en high school-fotbollsspelares liv i en stad som denna. Jag följde med dem till skolan, jag följde med dem hem, jag gick på skallerormsjakt med dem och gick med dem i kyrkan eftersom jag var intresserad av att porträttera dem som något mer än fotbollsspelare och för att jag tyckte om dem. Jag talade med hundratals människor för att försöka fånga de andra sidorna av staden jag hade kommit för att utforska, värderingarna om rasfrågor och utbildningsfrågor och politik och ekonomi. Mycket av det jag fick veta om staden kom från dessa intervjuer, men något kom naturligtvis från den personliga erfarenheten i att bo där, med en hustru och femåriga tvillingpojkar. Odessa blev väldigt mycket hemma i ett års tid och vi arbetade och röstade och knöt bestående vänskapsband. Det var i Odessa jag fann fredagskvällens ljus och de brann med en styrka jag aldrig kunnat föreställa mig. Som tusentals andra blev jag besatt av dem. Min fru också. Mina barn också. Som någon senare formulerade det blir de där ljusen ett beroende om man lever på en plats som Odessa: fredagskvällens fix. Men jag jagades också av någonting annat, av något som sagts av en far med en son som gått på Permian och som senare blivit sprinter i världsklass. Han såg high school-idrottens oemotståndliga trollkraft, men han såg också den oundvikliga faran med att vuxna levde ett ställföreträ15

dande liv genom sina barn. Och han kände inte till något ljus som brann ut snabbare än high school-idrottarens. ”Sport varar en så kort period. Det tar slut för folk. Men under den tid den håller på skapar den en fantasivärld där vanliga regler inte gäller. Vi bygger upp denna falska atmosfär. När det tar slut och den hårda verkligheten tar över, det är då det visar sig att vi har dragit dem vid näsan … Alla vill uppleva det där fantastiska ögonblicket och som idrottare kan man få det. Det är som sagolandet. Men det finns ett liv efter det.” Med den sortens ära och beundran de här killarna fick ta emot under ett år av sina liv är jag inte säker på att de någonsin uppmuntrades att förstå det. Medan jag stod på den vackra arenan på slätten vecka ut och vecka in blev det mer och mer uppenbart att de där killarna bar staden på sina axlar. Den här boken utspelar sig i Odessa, men det kunde vara var som helst i detta väldiga land, där ett par rangliga elljusställningar sträcker sig mot himlen en fredagskväll för att så klart och så flyktigt lysa upp mörkret.

”Friday Night Lights har allt man kan önska sig; atmosfär, spänning och gladiatorspelet i sig. Med karaktärer starkare än vad någon fictionförfattare någonsin kunnat skapa.” – NE W YORK TIME S

O D E S SA I T E X A S är ingen plats för drömmar. Staden är socialt och

etniskt delad, och dess bräckliga ekonomi vilar på den nyckfulla oljeindustrin; i lågkonjunktur är arbetslösheten skyhög, i högkonjunktur är mordfrekvensen landets högsta.

Sedan 1950-talet är det tonåringarna i Permian Panthers som bär

den dröm som ändå spirar. Den som på fredagskvällar får 20 000 fans att vallfärda till stadens football-stadion. Här, i strålkastarnas sken, bryr sig ingen om snyggt eller underhållande spel. Här härskar det råa begäret att vinna till varje pris.

Friday Night Lights är en lika sensationell som naken berättelse,

skildrad genom ögonen på ett high school-lag i football. Hur trycket som vilar på laget förenar och ibland splittrar tonåringarna i det. I sitt mästerliga reportage lyckas H. G. Bissinger också med konststycket att

PINTXO FÖRLAG

begripliggöra deras hänsynslösa fans.

”Oumbärlig. Mer än bara ett lysande reportage om idrottens mörka sidor, även en av de viktigaste böcker du kommer läsa om USA.” – ROBERT BÖRJESSON, EXPRESSEN

”En perfekt introduktion till både det bästa och det värsta med amerikansk idrottskultur.” – FREDRIK BACKMAN