9789147090280 by Smakprov Media AB

Sociologisk Teori

Sociologisk teori är en grundläggande lärobok som tar upp såväl de klassiska sociologiska teoretikerna som nutida sociologisk teoribildning. Författaren George Ritzer är en av sociologins främsta auktoriteter, som nu för första gången kommer ut på svenska. På ett pedagogiskt sätt integrerar han de viktigaste sociologiska teorierna med biografier av teoretikerna och placerar in tankegångarna i sina historiska sammanhang. Läsaren får hjälp att förstå de klassiska teoretikerna och att jämföra dessa med nyare teorier och reflektera kring dagens aktuella diskussioner i sociologi. Boken innehåller bland annat: • Klassisk sociologisk teori: Marx, Durkheim, Weber och Simmel. • Modern sociologisk teori: strukturfunktionalism, neo-funktionalism, konfliktteori, neo-marxistisk teori, systemteori, symbolisk interaktionism, etnometodologi, utbytes-, nätverks- och rational choice-teori samt modern feministisk teori.

George Ritzer

• Nya integrerande teorier: mikro–makro och aktör–struktur. • Från modern till postmodern sociologisk teori – och därefter: dagens modernitetsteorier, globaliseringsteori, strukturalism, poststrukturalism och framväxandet av en postmodern samhällsteori. • Till boken finns också eLabbet, med övningsmaterial och kunskapstester. George Ritzer är professor i sociologi vid universitetet i Maryland, USA. Han har en framgångsrik karriär inom ämnet med många utmärkelser och är kanske mest känd för sina stora läroböcker. Av Ritzers egna empiriska arbeten är boken The McDonaldization of society en av de mest kända i Sverige.

Med boken följer eLabbet som hjälper dig att tillämpa bokens innehåll och klara kursen bättre. Här kan du öva på instuderingsfrågor och fallstudier. Du kan också göra kunskapstester och ta del av fördjupnings- och bonusmaterial. Läs mer i boken och på www.liber.se/e-labbet.

Best.nr 47-08963-5

Tryck.nr 47-08963-5-00

Sociologisk - omslag.indd 1

Sociologisk Teori George Ritzer

09-07-14 08.23.23

Redaktörer: Peter Söderholm och Carina Blohmé Översättning: Lisa Sjösten Fackgranskning: Magnus Karlsson Språkgranskning: Magdalena Tellenbach Uttman Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Elvander Omslagsbild: Jupiter Image Upplaga 1:1 Tryckt på miljövänligt papper Sättning: LundaText AB Teckensnitt: Brödtext: Adobe Garamond Pro 10/13. Rubriker: Bliss Tryck: Graphycems, Spanien 2009

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 205 10 Malmö tfn 040-25 86 00, fax 040-97 05 50 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01

Sociologisk1.indd 2

09-07-13 15.20.59

Innehåll Del I. Klassisk sociologisk teori 7 1. En historisk beskrivning av sociologisk teori: de tidiga åren 9

Introduktion 10 Sociala krafter i den sociologiska teorins framväxt 12 Intellektuella krafter och den sociologiska teorins framväxt 14 Den franska sociologins utveckling 17 Den tyska sociologins utveckling 24 Den brittiska sociologins ursprung 33 Huvudpersonen i den tidiga italienska sociologin 37 Den europeiska marxismens utveckling kring sekelskiftet 1900 39 Sammanfattning 40 2. Karl Marx 41

Introduktion 41 Dialektiken 43 Dialektisk metod 43 Den mänskliga naturen 46 Alienation 49 Det kapitalistiska samhällets strukturer 51 Den materialistiska historieuppfattningen 58 Kritik 63 Sammanfattning 65 3. Émile Durkheim 66

Introduktion 66 Sociala fakta 67 Arbetsdelningen i samhället 72 Självmord 78 Det religiösa livets elementära former 82 Individkulten 87 Moralisk utbildning och sociala reformer 89

Sociologisk1.indd 3

Kritik 92 Sammanfattning 94 4. Max Weber 96

Metodologi 96 Verklighetsbaserad sociologi 106 Kritik 130 Sammanfattning 132 5. Georg Simmel 134

Huvudsakliga intresseområden 134 Individuellt medvetande 139 Social interaktion (”association”) 140 Sociala strukturer 144 Objektiv kultur 145 Pengarnas filosofi 146 Hemlighetsfullhet: en fallstudie i Simmels sociologi 152 Kritik 155 Sammanfattning 157

Del II. Modern sociologisk teori: de viktigaste skolorna 159 6. En historisk beskrivning av sociologisk teori: de senaste åren 161

Tidig amerikansk sociologisk teori 161 Kvinnor i den tidiga sociologin 172 W.E.B. Du Bois och rasteorin 173 Sociologisk teori fram till 1900-talets mitt 175 Sociologisk teori efter 1900-talets mitt 179 Utvecklingen inom den sociologiska teorin mot slutet av 1900-talet 187 Teorier om modernitet och postmodernitet 189 Teorier att hålla ögonen på i början av 2000-talet 190 Sammanfattning 195

09-07-13 15.21.00

innehåll

7. Strukturfunktionalism, neofunktionalism och konfliktteori 197

Strukturfunktionalism 198 Neofunktionalism 216 Konfliktteori 220 Sammanfattning 227 8. Olika typer av neomarxistiska teorier 229

Ekonomisk determinism 229 Hegeliansk marxism 230 Kritisk teori 233 Neomarxistisk ekonomisk sociologi 244 Historiskt orienterad marxism 251 Neomarxistisk analys av rummet 255 Postmarxistisk teori 260 Sammanfattning 270 9. Systemteori 271

Sociologin och den moderna systemteorin 271 Niklas Luhmanns generella systemteori 274 Sammanfattning 286 10. Symbolisk interaktionism 287

De viktigaste historiska rötterna 287 George Herbert Meads tankar 290 Den symboliska interaktionismen och dess grundprinciper 301 Kritik 313 Mot en mer syntetisk och integrerande symbolisk interaktionism 314 Den symboliska interaktionismens framtid 316 Sammanfattning 317 11. Etnometodologi 319

Definition av etnometodologin 319 Diversifieringen av etnometodologin 322 Några tidiga exempel 324 Samtalsanalys 326 Studier av institutioner 331 Kritiken mot den traditionella sociologin 333

Sociologisk1.indd 4

Problem och spänningar i etnometodologin 335 Syntes och integration 336 Sammanfattning 338 12. Utbytesteori, nätverksteori och rational choice-teori 339

Utbytesteori 339 Nätverksteori 355 Nätverksutbytesteori 358 Rational choice-teori 361 Sammanfattning 368 13. Nutida feministisk teori 369

Feminismens grundfrågor 369 Historiska rötter: feminism och sociologi 371 Olika former av feministisk teori i dag 373 En feministisk sociologisk teori 398 Med sikte på en integrerande teori 405 Sammanfattning 407

Del III. Nya integrerande teorier 409 14. Integreringen av mikro–makro och aktör-struktur 411

Integreringen av mikro-makro 411 Integreringen av aktör-struktur 427 Kopplingar mellan aktör-struktur och mikro-makro: grundläggande skillnader 446 Sammanfattning 447

Del IV. Från modern till postmodern samhällsteori (och därefter) 449 15. Nutida teorier om modernitet 451

Klassiska teoretiker om modernitet 451 Modernitetens juggernaut 453 Risksamhället 458 Moderniteten och förintelsen 460 Modernitetens ofullbordade projekt 463

09-07-13 15.21.00

Innehåll

Informationalism och nätverkssamhället 467 Sammanfattning 470 16. Globaliseringsteori 471

Viktiga samtida globaliseringsteoretiker 473 Kulturteori 476 Ekonomisk teori 485 Politisk teori 488 Andra teorier 492 Sammanfattning 493 17. Strukturalism, poststrukturalism och postmodern samhällsteori 494

Strukturalism 495 Poststrukturalism 497 Postmodern samhällsteori 507 Kritik och postpostmodern samhällsteori 516 Sammanfattning 520

Del V. Avslutning: sociologiska paradigm 539 19. Metasociologi och sociologiska paradigm 541

Metateori i sociologin 541 Thomas Kuhns idéer 546 Sociologi: en vetenskap med flera paradigm 548 Mot ett mer integrerat sociologiskt paradigm 549 Referenser 554 Personregister 616 Sakregister 629

18. Den ledande utvecklingen inom dagens teori 521

Queerteori 521 Kritiska teorier om ras och rasism 527 Aktör-nätverksteori, posthumanism och postsocialitet 530 Praktikteori 534 Sammanfattning 537

Sociologisk1.indd 5

09-07-13 15.21.00

Sociologisk1.indd 6

09-07-13 15.21.00

Del I Klassisk sociologisk teori

Sociologisk1.indd 7

09-07-13 15.21.02

Sociologisk1.indd 8

09-07-13 15.21.02

1. En historisk beskrivning av sociologisk teori: de tidiga åren

Kapitelöversikt  Introduktion

 Den tyska sociologins utveckling

 Sociala krafter i den sociologiska teorins framväxt

 Den brittiska sociologins ursprung

 Intellektuella krafter och den sociologiska teorins framväxt

 Huvudpersonen i den tidiga italienska sociologin

 Den franska sociologins utveckling En bok som har till syfte att introducera ämnet sociologisk teori kan med fördel inledas med ett antal meningar som sammanfattar olika teorier: • Den moderna världen är en järnbur av rationella system, från vilka det är omöjligt att fly. • Kapitalismen tenderar att bära med sig fröet till sin egen undergång. • Den moderna världen är inte lika moraliskt homogen som tidigare samhällen. • Staden ger upphov till en särskild personlighetstyp. • I sina sociala liv tenderar människor att uppföra en rad teaterföreställningar. • Den sociala världen utmärks av principer om ömsesidighet, i relationer som bygger på givande och tagande. • Människor skapar själva de sociala världar som i slut ändan kommer att göra dem till slavar.

Sociologisk1.indd 9

 Den europeiska marxismens utveckling kring sekelskiftet 1900 • Människor har under alla omständigheter kvar förmågan att förändra de sociala världar som begränsar dem. • Samhället är ett enhetligt system av sociala strukturer och funktioner. • Samhället är en ”juggernaut” som när som helst kan löpa amok. • Det kan se ut som att västvärlden har genomgått en liberaliseringsprocess, men i själva verket har förtrycket ökat. • Världen har gått in i en ny postmodern era, som i allt högre grad kännetecknas av det oäkta, det falska, av simuleringar av verkligheten. • Paradoxalt nog är globaliseringen förknippad med den globala spridningen av ”ingenting”. • Ickemänskliga objekt betraktas i allt större utsträckning som nyckelaktörer i nätverk.

09-07-13 15.21.02

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

sociala krafter

Politiska revolutioner Den industriella revolutionen och kapitalismens uppkomst

Socialismens uppkomst Feminism Urbanisering Religiös förändring

Vetenskapens framväxt

Frankrike Upplysningen Montesquieu (1689–1755) Rousseau (1712–1778)

Den konservativa reaktionen de Bonald de Saint-Simon (1754–1840) (1760–1825) de Maistre (1753–1821)

Comte (1798–1857)

Tocqueville (1805–1859)

Tyskland Unghegelianer Hegel Feuerbach Marx (1720–1831) (1804–1872) (1818–1883) Kant (1724–1804)

Durkheim (1858–1917)

Ekonomisk determinism Kautsky (1854–1938)

Hegelianska marxister Lukács (1885–1971)

Tysk historicism Dilthey Weber (1833–1911) (1864–1920) Nietzsche Simmel (1844–1900) (1858–1918)

Italien

Pareto (1848–1923)

Storbritannien Politisk ekonomi Smith (1723–1790)

Ricardo (1772–1823)

Mosca (1858–1941)

Utvecklingsteori Spencer (1820–1903)

Figur 1.1 Sociologisk teori: de tidiga åren

Denna bok ska göra det enklare för läsaren att förstå dessa och många andra teoretiska idéer, liksom de större teorier som de har sitt ursprung i.

Introduktion Att förse läsaren med en historik över den sociologiska teorin är en viktig uppgift (S. Turner, 1998), men eftersom jag endast ägnar två kapitel (1 och 6) åt detta är det en ytterst selektiv historisk framställning jag har att erbju-

Sociologisk1.indd 10

da (Giddens, 1995b). Tanken är att ge läsaren ett ramverk, som ska kunna göra det enklare att placera in de mer detaljerade diskussioner av teoretiker och teorier som följer i ett större sammanhang. När läsaren sedan går vidare till de efterföljande kapitlen kommer hon att ha nytta av att återvända till dessa två översiktskapitel, och placera in diskussionerna i den kontext de presenterar. (Det kommer att vara till särskilt stor hjälp att då och då gå tillbaka till Figur 1.1 och Figur 6.1, som är illustrationer av de historiska skildringar som dessa kapitel innehåller.) De teorier som tas upp i huvuddelen av denna bok

09-07-13 15.21.02

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

ABDEL RAHMAN IBN-KHALDUN

En biografisk översikt Det finns en tendens att tänka på sociologi uteslutande som ett förhållandevis modernt och västerländskt fenomen. Det fanns dock forskare som utvecklade sociologiska idéer och teorier långt tillbaka i tiden och i andra delar av världen. Ett exempel är Abdel Rahman Ibn-Khaldun. Ibn-Khaldun föddes i Tunis i Nordafrika den 27 maj 1332 (Faghirzadeh, 1982). Han kom från en beläst familj och fick undervisning i Koranen (muslimernas heliga skrift), matematik och historia. Under sin levnadstid tjänade han hos ett stort antal sultaner i Tunis, Marocko, Spanien och Algeriet som ambassadör, kammarherre och medlem av de lärdes råd. Han fick dessutom sitta två år i marockanskt fängelse på grund av sin uppfattning att statliga ledare inte är gudomliga ledare. Efter ungefär två årtionden som politiskt aktiv återvände Ibn-Khaldun till Nordafrika, där han inledde en intensiv, fyra år lång period av studier och skrivande. De verk han produce-

har en bred tillämpning, behandlar sociala frågor av central betydelse och har bestått genom tiderna. Dessa kriterier utgör min definition av sociologisk teori.1 Ett antal av de teoretiker som kortfattat diskuteras i Kapitel 1 (exempelvis Herbert Spencer och Auguste Comte) kommer inte att behandlas mer detaljerat längre fram, eftersom de främst är intressanta ur ett historiskt perspektiv. Andra teoretiker (exempelvis Karl Marx, Max Weber och Émile Durkheim) kommer att diskuteras i sin historiska kontext i Kapitel 1, men dessutom behandlas mer detaljerat längre fram på grund av sin fortsatt stora 1 Dessa tre kriterier utgör min definition av sociologisk teori. Denna

definition skiljer sig från de formella, ”vetenskapliga” definitioner (Jasso, 2001) som ofta används i teoretiska texter av den här typen. En vetenskaplig definition skulle kunna vara att en teori utgörs av en uppsättning besläktade påståenden som gör det möjligt att systematisera kunskap om, förklaringar av och förutsägelser om det sociala livet samt att formulera nya forskningshypoteser (Faia, 1986). Även om en sådan definition kan ha flera fördelar är den helt enkelt inte förenlig med särskilt många av de tankesystem som diskuteras i boken. De flesta klassiska (och moderna) teorier saknar med andra ord en eller flera av de komponenter som en teori formellt sett måste innehålla, men betraktas likväl som teorier av de flesta sociologer.

Sociologisk1.indd 11

rade under denna tid ökade hans berömmelse och ledde till att han fick ett lektorat vid centrumet för islamiska studier vid Al-Azhar-universitetet i Kairo. På sina välbesökta föreläsningar om samhälle och sociologi betonade Ibn-Khaldun vikten av att koppla samman sociologiskt tänkande och historiska observationer. När Ibn-Khaldun dog 1406 hade han producerat en samling texter som hade många idéer gemensamt med modern sociologi. Han hade en stark tilltro till det vetenskapliga stu diet av samhället, den empiriska forskningen och sökandet efter orsaker till sociala fenomen. Han ägnade stor uppmärksamhet åt ett flertal sociala institutioner (exempelvis politik och ekonomi) och deras inbördes relationer. Han var intresserad av att jämföra primitiva samhällen med moderna. IbnKhalduns inflytande på den klassiska sociologin var inte dramatiskt, men i och med att forskare i allmänhet och islamiska forskare i synnerhet håller på att återupptäcka hans verk kan det hända att han med tiden kommer att tillskrivas större historisk betydelse.

betydelse. Fokus ligger vid det viktiga teoretiska arbete som har bedrivits av sociologer samt det arbete som har utförts inom andra fält och kommit att definieras som viktigt inom sociologin. För att uttrycka sig koncist är detta en bok om de ”stora idéer” inom sociologin som har bestått genom tiderna (eller ser ut att kunna göra det) – tankesystem som handlar om viktiga sociala frågor och har stor räckvidd. Vi kan inte fastställa det exakta datumet för den sociologiska teorins födelse. Människor har reflekterat över och utvecklat teorier om det sociala livet sedan långt tillbaka i historien. Men vi kommer inte att söka oss så långt tillbaka i historien som till grekerna och romarna, eller ens till medeltiden. Vi kommer inte ens att gå tillbaka till 1600talet, trots att Olson (1993) har spårat den sociologiska traditionen till mitten av 1600-talet och James Harringtons teorier om relationen mellan ekonomi och stat. Detta beror inte på att människor under dessa epoker saknade sociologiskt relevanta idéer, utan på att vinsten inte skulle vara tillräckligt stor med tanke på den tid vi skulle vara tvungna att lägga ner. Det skulle krävas mycket tid men vi skulle endast finna ett mycket litet antal idéer som är rele-

09-07-13 15.21.02

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

vanta för det moderna samhället. Hur som helst betraktade ingen av de tänkare som förknippas med dessa tids perioder sig själva som sociologer, och det är inte heller särskilt många som ser dem som sådana i dag. (Se den biografiska översikten över Ibn-Khaldun för en diskussion om ett undantag.) Det är först på 1800-talet som det börjar dyka upp tänkare som på ett tydligt sätt kan identifieras som sociologer. Det är dessa klassiska sociologiska tänkare som vi ska stifta bekantskap med (Camic, 1997; för en debatt om vad som gör en teori klassisk, se Connell, 1997; R. Collins, 1997b), och vi börjar med att undersöka de viktiga sociala och intellektuella krafter som formade deras idéer.

Sociala krafter i den sociologiska teorins framväxt Alla intellektuella fält formas på ett djupgående sätt av sin sociala omgivning. Detta gäller särskilt sociologin, som inte bara kan härledas från den sociala omgivningen utan dessutom har den som sitt huvudämne. Jag kommer i korthet att fokusera på några av de viktigaste sociala betingelserna under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, betingelser som är av ytterst stor betydelse för sociologins utveckling. Jag kommer också att ta tillfället i akt att inleda min introduktion av de mest betydelsefulla personerna i den sociologiska teorins historia.

Politiska revolutioner Den långa rad av politiska revolutioner som inleddes med franska revolutionen 1789 och sedan fortsatte under 1800-talet var den mest avgörande faktorn i uppkomsten av sociologiska teorier. Dessa revolutioner hade en oerhört stor inverkan på många samhällen, och ledde till ett flertal positiva förändringar. Det som tilldrog sig många tidiga teoretikers uppmärksamhet var emellertid inte de positiva konsekvenserna, utan de negativa effekterna av de här förändringarna. Dessa författare var särskilt bekymrade över det kaos och den oordning som följde, och då särskilt i Frankrike. De förenades av sin önskan att återställa ordningen i samhället. Några av de mest extrema tänkarna

Sociologisk1.indd 12

från denna period ville rent av återvända till medeltidens fridfulla och relativt ordningsamma dagar. Mer sofistikerade tänkare insåg dock att den sociala förändring som ägt rum hade gjort en sådan tillbakagång omöjlig, och försökte i stället finna nya grunder för ordning i de samhällen som hade omstörtats av 1700- och 1800-talens politiska revolutioner. Frågan om social ordning var en av de saker som stod i centrum för de klassiska sociologiska teoretikernas intresse, och detta gällde i synnerhet Comte, Durkheim och Parsons.

Den industriella revolutionen och kapitalismens uppkomst Minst lika viktig för den sociologiska teorins utformning som den politiska revolutionen var den industriella revolution som svepte över många västerländska samhällen, främst under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Den industriella revolutionen var inte en isolerad händelse utan många sammanhängande processer, som kulminerade i en omgestaltning av västvärlden. Man gick från ett system som i stor utsträckning byggde på jordbruk till ett system som till en överväldigande del var industriellt. Ett stort antal människor lämnade bondgårdar och jordbrukssysslor för de industriella arbeten som erbjöds i de spirande fabrikerna, och även själva fabrikerna förändrades genom en lång rad tekniska förbättringar. Stora ekonomiska byråkratier uppstod för att tillhandahålla de många tjänster som industrin och det framväxande kapitalistiska ekonomiska systemet fordrade. I denna ekonomi var idealet en fri marknad där alla de produkter som det industriella systemet gav upphov till kunde köpas och säljas. Inom detta system fanns det ett fåtal som tjänade mycket på det, medan majoriteten arbetade långa dagar för låga löner. En reaktion mot det industriella systemet och mot kapitalismen i allmänhet följde, och detta var upprinnelsen både till arbetarrörelsen och till diverse radikala rörelser som hade som målsättning att omstörta det kapitalistiska syste met. Den industriella revolutionen, kapitalismen och reaktionen mot dessa fenomen ledde till en oerhört stor omvälvning av det västerländska samhället, en omvälvning som i hög grad påverkade sociologerna. Fyra betydelsefulla

09-07-13 15.21.02

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

personer i den sociologiska teorins tidiga historia – Karl Marx, Max Weber, Émile Durkheim och Georg Simmel – liksom många mindre betydelsefulla tänkare var fullkomligt absorberade av de här förändringarna och de problem de gav upphov till för samhället som helhet. De ägnade sina liv åt att studera dessa problem, och i flera fall strävade de efter att utveckla program som kunde bidra till att lösa dem.

Socialismens uppkomst En kategori förändringar som hade till syfte att hantera det industriella systemets och kapitalismens framfart kan sammanfattas under rubriken ”socialism” (Beilharz, 2005g). Även om vissa sociologer förordade socialismen som en lösning på industrisamhällets problem var de flesta både personliga och intellektuella motståndare till den. På ena sidan stod Karl Marx, som aktivt ville kullkasta det kapitalistiska systemet och ersätta det med ett socialistiskt. Trots att Marx inte utvecklade en teori om socialism per se tillbringade han åtskillig tid med att kritisera olika aspekter av det kapitalistiska samhället. Utöver detta deltog han i ett stort antal politiska aktiviteter, som han hoppades skulle främja uppkomsten av socialistiska samhällen. Marx skilde sig dock från mängden under den sociologiska teorins första tid. De flesta tidiga teoretiker, som Weber och Durkheim, var motståndare till socialismen (åtminstone i den form Marx föreställde sig den). De erkände visserligen att det fanns problem inom det kapitalistiska samhället, men ville lösa dessa genom sociala reformer inom kapitalismen snarare än genom den sociala revolution som Marx förespråkade. De fruktade socialismen mer än de fruktade kapitalismen. Denna fruktan spelade en långt större roll i utformningen av den sociologiska teorin än vad Marx stöd till det socialistiska alternativet till kapitalismen gjorde. Som vi ska se utvecklades faktiskt den sociologiska teorin i många fall som en reaktion mot den marxistiska teorin och mer allmänt mot den socialistiska.

Sociologisk1.indd 13

Feminismen På ett sätt har det alltid funnits ett feministiskt perspektiv. Var kvinnor än har underordnats – och de har underordnats i nästan alla tider och på nästan alla platser – tycks de ha insett detta faktum och protesterat mot sin situation på något vis (Lerner, 1993). Även om man kan hitta föregångare så långt tillbaka som på 1630-talet, inträffade den verkliga höjdpunkten för feministiska aktiviteter och feministiskt skrivande i samband med den västerländska historiens frihetsrörelser: en första intensiv och produktiv period på 1780- och 1790-talen i samband med de debatter som omgärdade de amerikanska och franska revolutionerna; en långt mer organiserad och fokuserad ansträngning på 1850-talet, som en del av mobiliseringen mot slaveriet och för politiska rättigheter för medelklassen; samt den massiva mobiliseringen för kvinnlig rösträtt och för en lagstiftning om arbetsmarknadsreformer och medborgerliga reformer under det tidiga 1900-talet, i synnerhet under den progressiva eran i USA. Allt detta påverkade sociologins utveckling i allmänhet och framför allt ett antal kvinnor som verkade inom, eller på annat sätt var knutna till, fältet: Harriet Martineau, Charlotte Perkins Gilman, Jane Addams, Florence Kelley, Anna Julia Cooper, Ida Wells-Barnett, Marianne Weber och Beatrice Potter Webb, för att nämna några. Med tiden knuffades deras verk dock ut i yrkesområdets periferi och togs över, förminskades eller lyftes ut ur den sociologiska kanonen av de män som var i färd med att göra sociologin till en akademisk maktbas. Feministiska frågor trängde in i sociologin endast i dess marginaler, i de verk som författades av marginella manliga teoretiker eller av de i allt högre grad marginaliserade kvinnliga teoretikerna. Reaktionerna från de män som kom att bli centrala inom området – från Spencer till Weber och Durkheim – på de feministiska diskussioner som pågick runt omkring dem var i grunden konservativa, och de gjorde könsfrågan till en oansenlig fråga som de förhöll sig till på ett konventionellt snarare än kritiskt sätt inom vad de själva identifierade och offentligt lyfte fram som sociologi. De reagerade på detta sätt trots att kvinnor låg bakom en betydande mängd sociologisk teori. Historien om denna könspolitik inom fältet, som också är en del av historien om det manliga sättet

09-07-13 15.21.03

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

att bemöta feministiska krav, håller först nu på att skrivas (se exempelvis Deegan, 1988; Fitzpatrick, 1990; L. Gordon, 1994; Lengermann och Niebrugge-Bramtley, 1998; R. Rosenberg, 1982).

Urbaniseringen Delvis som ett resultat av den industriella revolutionen drevs ett stort antal människor på 1800- och 1900-talen från sina hem på landsbygden, och flyttade i stället till mer urbana miljöer. Bakgrunden till denna oerhört stora migration var huvudsakligen de arbetstillfällen som skapades av det industriella systemet i stadsområdena. Men den skapade stora svårigheter för de människor som nu var tvungna att vänja sig vid ett urbant liv. Dessutom skapade städernas expansion ett till synes ändlöst antal urbana problem med överbefolkning, miljöförstöring, buller, trafik och så vidare. Det urbana livets natur och problem drog till sig många tidiga sociologers uppmärksamhet, och detta gällde särskilt Max Weber och Georg Simmel. Den första betydande skolan inom amerikansk sociologi, nämligen Chicagoskolan, utmärktes faktiskt till stor del av sitt intresse för staden, och man ville använda Chicago som ett laboratorium för att studera urbaniseringen och dess problem.

Religiös förändring De sociala förändringar som hade förorsakats av politiska revolutioner, den industriella revolutionen och urbaniseringen hade en djupgående effekt på religiositeten. Många tidiga sociologer hade en religiös bakgrund och ägnade sig aktivt, och i vissa fall professionellt, åt religionen (Hinkle och Hinkle, 1954). De satte upp samma mål för sociologin som de hade i sina religiösa liv. De ville förbättra människors liv (Vidich och Lyman, 1985). För vissa (exempelvis Comte) förvandlades sociologin till en religion, medan andra utarbetade sociologiska teorier som hade en omisskännlig religiös prägel. Durkheim skrev ett av sina viktigaste verk om religion. Moralen spelade inte bara en nyckelroll i Durkheims sociologi, utan också i de verk som skrevs av Talcott Parsons, och även en stor del av Webers arbete ägnades åt världens religioner. Också Marx var intresserad av religion, men hans inställning var långt mer kritisk.

Sociologisk1.indd 14

Vetenskapens framväxt Samtidigt som den sociologiska teorin utvecklades lade man en ökad tonvikt vid vetenskap, inte bara på högskolor och universitet utan också i samhället som helhet. De tekniska produkterna av vetenskapen trängde sig in på alla livets områden, och vetenskapen kom att åtnjuta en hög grad av prestige. De som hade kopplingar till de mest framgångsrika vetenskaperna (fysik, biologi och kemi) fick en upphöjd ställning i samhället. Sociologer (särskilt Comte, Durkheim, Spencer, Mead och Schütz) var redan från början mycket intresserade av vetenskap, och många ville utforma sociologin efter samma modell som den framgångsrika fysiken och biologin. Snart utvecklades dock en debatt mellan dem som helhjärtat accepterade den vetenskapliga modellen och dem (exempelvis Weber) som ansåg att det sociala livets utmärkande drag gjorde det svårt och oförståndigt att utan åtskillnad anta den vetenskapliga modellen (Lepenies, 1988). Frågan om relationen mellan sociologi och vetenskap debatteras ännu i dag, även om det räcker med en snabb blick på de främsta tidskrifterna inom ämnet, åtminstone i USA, för att konstatera att de som betraktar sociologin som en vetenskap har övertaget.

Intellektuella krafter och den sociologiska teorins framväxt Även om sociala faktorer är viktiga fokuserar detta kapitel främst på de intellektuella krafter som var centrala för den sociologiska teorins utformning. Men i den verkliga världen kan man naturligtvis inte separera intellektuella krafter från sociala. I den diskussion om upplysningen som följer kommer vi exempelvis kunna konstatera att denna rörelse stod i direkt samband med, och i flera fall utgjorde den intellektuella grunden för, de sociala förändringar som har diskuterats ovan. De många intellektuella krafter som formade utvecklingen av samhällsteorier diskuteras inom den nationella kontext där deras inflytande var som störst (Levine, 1995; Rundell, 2001). Vi börjar med upplysningen och dess inverkan på den sociologiska teorins framväxt i Frankrike.

09-07-13 15.21.03

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

Upplysningen Många observatörer anser att upplysningen var av avgörande betydelse för sociologins efterföljande utveckling (Hawthorn, 1976; Hughes, Martin och Sharrock, 1995; Nisbet, 1967; Zeitlin, 1996). Upplysningen var en period av anmärkningsvärd intellektuell utveckling och förändring inom det filosofiska tänkandet.2 Ett antal idéer och övertygelser som hade varit förhärskande under lång tid – av vilka flera hade att göra med det sociala livet – kullkastades och ersattes under upplysningen. De mest framstående av de tänkare som brukar förknippas med upplysningstiden var de franska filosoferna Charles de Montesquieu (1689–1755) och Jean-Jacques Rousseau (1712– 1778) (B. Singer, 2005a, 2005b). Den inverkan upplysningen hade på den sociologiska teorin var dock mer indirekt och negativ än den var direkt och positiv. Som Irving Zeitlin uttrycker det: ”Den tidiga sociologin utvecklades som en reaktion på upplysningen” (1996: 10). De tänkare som förknippas med upplysningen påverkades framför allt av två intellektuella strömningar: 1600-talsfilosofin och vetenskapen. 1600-talsfilosofin var förbunden med tänkare som René Descartes, Thomas Hobbes och John Locke. Tonvikten låg vid att skapa storslagna, generella och mycket abstrakta tankesystem som var rationellt begripliga. De efterföljande tänkare som förknippas med upplysningen motsatte sig inte föreställningen att tankesystem borde vara generella och rationellt begripliga, men de ansträngde sig mer för att hämta sina idéer från den verkliga världen och för att testa dem där. De ville med andra ord kombinera empirisk forskning med förnuft (Seidman, 1983: 36–37). Det var vetenskapen som fick stå som modell för detta arbete, och då i synnerhet newtonsk fysik. Det var nu man började tillämpa den vetenskapliga metoden på sociala frågor. Upplysningens tänkare ville inte bara att deras idéer, åtminstone delvis, skulle hämtas från den verkliga världen 2 Detta avsnitt bygger på Irving Zeitlin (1996). Även om Zeitlins analys

presenteras här på grund av sin koherens har den ett antal begränsningar: det finns bättre analyser av upplysningen, det finns många fler faktorer som bidrog till att forma sociologins utveckling och Zeitlin tenderar här och var att gå till överdrift i sina påståenden (exempelvis vad gäller Marx inflytande). Men på det hela taget ger Zeitlin oss en användbar utgångspunkt, med tanke på målen för detta kapitel.

Sociologisk1.indd 15

utan också att de skulle vara till nytta för den sociala världen, och då särskilt i den kritiska analysen av denna. Överlag präglades upplysningen av övertygelsen att människor kunde förstå och kontrollera sitt universum med hjälp av förnuftet och empirisk forskning. Eftersom den fysiska världen styrdes av naturlagar menade man att detta borde gälla även den sociala världen. Därmed var det upp till filosoferna att med hjälp av förnuft och forskning identifiera dessa sociala lagar. När man väl hade förstått hur den sociala världen fungerade hade upplysningens tänkare ett praktiskt mål – att skapa en ”bättre” och mer rationell värld. Eftersom upplysningsfilosoferna lade tonvikten vid förnuftet var de benägna att förkasta tron på traditionella auktoriteter. När dessa tänkare undersökte traditionella värderingar och institutioner kom de ofta fram till att de var irrationella – det vill säga stred mot den mänskliga naturen och hämmade mänsklig mognad och utveckling. Upplysningens praktiska och förändringsinriktade filosofers uppgift var att bekämpa dessa irrationella system. De teoretiker som påverkades mest omedelbart av upplysningens tänkande var Alexis de Tocqueville och Karl Marx, även om den senare utformade sina tidiga teoretiska idéer i Tyskland.

Den konservativa reaktionen på upplysningen På ytan kan det tyckas som att den franska klassiska sociologiska teorin, liksom Marx teori, påverkades på ett direkt och otvetydigt sätt av upplysningen. Fransk sociologi blev rationell, empirisk, vetenskaplig och förändringsinriktad, men detta skedde först sedan den också hade formats av ett antal idéer som utvecklades som en reaktion på upplysningen. Så här säger Seidman: ”Kontraupplysningens ideologi innebar en verklig omvändning av upplysningens liberalism. I stället för modernistiska premisser kan vi hos upplysningskritikerna finna en stark antimodernistisk stämning” (1983: 51). Som vi kommer att se har sociologin i allmänhet, och fransk sociologi i synnerhet, från första början varit en besvärlig blandning av upplysningens och kontraupplysningens idéer. Den mest extrema formen av motstånd mot upplys-

09-07-13 15.21.03

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

ningens idéer var den franskkatolska kontrarevolutionära filosofin, så som den kom till uttryck hos Louis de Bonald (1754–1840) och Joseph de Maistre (1753–1821) (Reedy 1994; Bradley, 2005a, 2005b). Dessa män reagerade inte bara mot upplysningen utan även mot franska revolutionen, vilken de delvis såg som en produkt av den typ av tänkande som var kännetecknande för upplysningen. Bonald upprördes exempelvis av de revolutionära förändringarna och längtade efter att medeltidens fridfullhet och harmoni skulle återvända. Enligt detta synsätt var det Gud som var ursprunget till samhället och därför såg man förnuftet, som var så viktigt för upplysningsfilosoferna, som underlägset den traditionella religiösa tron. Eftersom Gud hade skapat samhället ansåg man dessutom att människorna inte borde mixtra med det eller försöka förändra hans heliga skapelse. I förlängningen motsatte sig Bonald allt som hotade traditionella institutioner som patriarkatet, den monogama familjen, monarkin och katolska kyrkan. Även om Bonald företrädde en relativt extrem form av den konservativa reaktionen utgör hans verk en lämplig introduktion till dess allmänna premisser. De konservativa vände sig från vad de betraktade som upplysningens ”naiva” rationalism. De inte bara erkände det sociala livets irrationella aspekter, utan tillskrev dem även ett positivt värde. Alltså betraktade de sådana fenomen som tradition, fantasi, känslosamhet och religion som användbara och nödvändiga komponenter i det sociala livet. Eftersom de ogillade omvälvningar och försökte bevara den rådande ordningen, beklagade de djupt franska revolutionen, den industriella revolutionen och liknande utvecklingsprocesser, vilka de såg som omstörtande krafter. De konservativa tenderade att framhålla social ordning, något som blev ett av de centrala temana i ett flertal sociologiska teoretikers verk. Zeitlin (1996) presenterar tio betydelsefulla påståenden, som enligt honom har uppstått ur den konservativa reaktionen och utgör grunden för den klassiska franska sociologiska teorins utveckling: 1. Medan upplysningens tänkare tenderade att betona individen gav den konservativa reaktionen upphov till ett stort sociologiskt intresse för, och en stark betoning av, samhället och andra storskaliga fenomen. Samhället betraktades som något mer än bara en samling

Sociologisk1.indd 16

individer. Samhället sågs som något som existerar på egen hand, med sina egna utvecklingslagar och rötter långt tillbaka i det förflutna. 2. Samhället var den viktigaste analysenheten, och be traktades därmed som viktigare än individen. Det var samhället som skapade individen, i första hand genom socialisationsprocessen. 3. Individen betraktades inte ens som samhällets mest grundläggande beståndsdel. Ett samhälle bestod av komponenter som roller, positioner, relationer, strukturer och institutioner. Man ansåg att individer inte gjorde mycket annat än att fylla dessa enheter inom samhället. 4. Man ansåg att samhällets delar påverkades och var ömsesidigt beroende av varandra. Dessa ömsesidiga relationer var en oerhört viktig grund för samhället. Det här synsättet ledde till en konservativ politisk inriktning. Eftersom delarna ansågs kunna påverka varandra drog man slutsatsen att man genom att mixt ra med en del riskerade att underminera andra delar, och i slutändan systemet som helhet. Detta innebar att förändringar av det sociala systemet måste genomföras med mycket stor försiktighet. 5. Förändring sågs som ett hot, inte bara mot samhället och dess beståndsdelar utan även mot individerna i samhället. Samhällets olika beståndsdelar ansågs tillfredsställa människors behov, och när institutioner upplöstes var det därför sannolikt att människor blev lidande, och att deras lidande gav upphov till social oordning. 6. Den allmänna tendensen var att betrakta samhällets olika storskaliga beståndsdelar som fördelaktiga både för samhället och för individerna i det. Som ett resultat av detta ville man inte gärna söka efter de negativa effekterna av befintliga sociala strukturer och sociala institutioner. 7. Även små enheter – som familjen, grannskapet, reli giösa grupper och yrkesgrupper – sågs som nödvändiga för individer och samhälle. I dessa kunde människor finna de intima och personliga sammanhang

09-07-13 15.21.03

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

som de behövde för att kunna överleva i det moderna samhället. 8. Det fanns en tendens att betrakta diverse moderna sociala förändringar – exempelvis industrialiseringen, urbaniseringen och byråkratiseringen – som skapare av oordning. Man reagerade med rädsla och oro på dessa förändringar och strävade efter att utveckla sätt att hantera deras destruktiva effekter. 9. Medan de flesta av dessa fruktade förändringar skapade ett mer rationellt samhälle ledde den konservativa reaktionen till att man betonade vikten av ickerationella faktorer (till exempel ritualer, ceremonier och gudsdyrkan) i det sociala livet. 10. Slutligen ansåg de konservativa att det borde finnas ett hierarkiskt system i samhället. Man ansåg att det var viktigt för samhället att det fanns ett differentierat system för status och belöning. Dessa tio påståenden, med ursprung i den konservativa reaktionen på upplysningen, bör ses som den omedelbara intellektuella grunden för den sociologiska teorins framväxt i Frankrike. Många av dessa idéer banade sig väg in i det tidiga sociologiska tänkandet, även om några av upplysningens idéer (exempelvis empirismen) också hade stort inflytande.3

Den franska sociologins utveckling Vi övergår nu till den faktiska grunden för sociologin som egen disciplin – i synnerhet till fyra franska tänkares arbeten: Alexis de Tocqueville, Claude de Saint-Simon, Auguste Comte och särskilt Émile Durkheim. 3 Även om vi har betonat bristen på samband mellan upplysning och

kontraupplysning påpekar Seidman att det också finns samband och kopplingar. För det första fortsatte kontraupplysningen den vetenskapliga tradition som hade utvecklats under upplysningen. För det andra tog man till sig upplysningens betoning av kollektiv (i motsats till individer) och utvidgade den betydligt. För det tredje intresserade man sig inom båda strömningarna för den moderna världens problem, och särskilt dess negativa effekter på individer.

Sociologisk1.indd 17

Alexis de Tocqueville (1805–1859) Vi börjar med Alexis de Tocqueville, trots att han föddes efter både de Saint-Simon och Comte. Anledningen till detta är att han och hans verk var sådana renodlade upplysningsprodukter (han var starkt och direkt påverkad av Montesquieu [B. Singer, 2005b], i synnerhet hans Lagarnas anda [1748]) och att han inte var del av den tydliga utvecklingslinje i den franska sociologin som löper från de Saint-Simon och Comte till den ytterst betydelsefulle Durkheim. Tocqueville har länge betraktats som statsvetare snarare än sociolog, och många har dessutom inte uppfattat att det finns en samhällsteori i hans verk (exempelvis Seidman, 1983: 306). Men det finns faktiskt en samhälls teori i hans verk, som dessutom förtjänar en mycket mer framträdande position i samhällsteorins historia, inte bara i Frankrike utan även i resten av världen. Tocqueville är mest känd för den legendariska och mycket inflytelserika Om demokratin i Amerika (1835– 1840/1997), särskilt den första volymen, som i mycket berömmande ordalag behandlar det unga amerikanska demokratiska systemet och kom att betraktas som ett tidigt bidrag till utvecklingen av ”statsvetenskap”. I de senare volymerna av detta verk, liksom i senare texter, utvecklar Tocqueville emellertid en bred samhällsteori som förtjänar en plats i samhällsteorins kanon. Tre besläktade frågor står i centrum i Tocquevilles teori. Som en produkt av upplysningen är han först och främst en varm anhängare och förespråkare av frihet. Han är dock långt mer kritisk till jämlikhet, som enligt honom tenderar att skapa medelmåttighet i jämförelse med de långt mer lysande resultat som förknippas med aristokraterna (han var själv aristokrat) från en tidigare och mer ojämlik tid. Ännu viktigare är att han också kopplar jämlikhet och medelmåttighet till det som intresserar honom allra mest, nämligen den växande centraliseringen. Han är särskilt intresserad av centraliseringen av regeringsmakten och det hot som en centraliserad regeringsmakt utgör mot friheten. Enligt detta synsätt är det den tidigare epokens ojämlikhet, med andra ord aristokraternas makt, som håller centraliseringen av regeringsmakten i schack. I och med aristokraternas frånfälle, och uppkomsten av större jämlikhet, finns det dock inga grupper som är kapabla att mot-

09-07-13 15.21.03

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

ALEXIS DE TOCQUEVILLE

En biografisk översikt Alexis de Tocqueville föddes den 29 juli 1805 i Paris, och kom från en framstående men inte förmögen aristokratisk familj. Familjen hade fått utstå stort lidande under franska revolutionen. Tocquevilles föräldrar hade arresterats men lyckades undkomma giljotinen. Tocqueville var välutbildad, läste till advokat och domare (även om han inte nådde särskilt stor framgång som någotdera) och var mycket beläst, framför allt vad gäller den upplysningsfilosofi (Rousseau och Montesquieu) som spelade en så central roll i en stor del av den klassiska samhällsteorin. Vändpunkten i Tocquevilles liv kom den 2 april 1831, när han och en vän (Gustave de Beaumont) reste till USA, under förevändning att studera det amerikanska straffsystemet. Han såg Amerika som ett laboratorium där han kunde undersöka de fenomen som intresserade honom mest – demokrati, jämlikhet och frihet – i deras begynnelsestadium. Han reste genom en stor del av de då utvecklade delarna av USA (och vissa av de outvecklade), samt en bit av Kanada, och tog sig så långt västerut som Green Bay (Wisconsin), Memphis (Tennessee) och New Orleans (Louisiana). Han reste också genom stora delar av de nordöstra staterna, östkuststaterna och sydstaterna liksom några av staterna i Mellanvästern, öster om Mississippifloden. Han talade med alla möjliga sorters människor längs vägen, ställde systematiska frågor, gjorde rikliga anteckningar och lät sina intresseområden utvecklas med utgångspunkt i vad han stötte på längs vägen. Tocqueville (och Beaumont) återvände till Frankrike den 20 februari 1832, efter att under mindre än ett år ha studerat det vidsträckta fysiska och sociala landskapet i USA som det såg ut vid den här tiden. Det tog Tocqueville en tid att komma igång med den förs ta volymen av Om demokratin i Amerika, men han började på allvar i slutet av 1833 och boken gavs ut 1835. Den blev en stor succé och gjorde honom berömd. Det är ironiskt att ett av de klassiska verken om demokrati i allmänhet, och amerikansk demokrati i synnerhet, skrevs av en fransk aristokrat. Han inledde en politisk karriär samtidigt som han lade sista handen vid den andra volymen av Om demokratin i Amerika, som kom ut 1840. Denna volym var mer sociologisk (Aron, 1980) än den första, som på ett tydligt sätt handlade om politik, i synnerhet det amerikanska politiska systemet, samt hur detta kunde jämföras med andra politiska system, och då särskilt det franska. (Tocqueville var generellt sett mycket välvilligt inställd till det amerikanska systemet, även om han hade vissa förbehåll när det gällde demokrati mer allmänt.) Volym två blev

Sociologisk1.indd 18

inte särskilt väl mottagen, kanske på grund av den förändrade inriktningen samt att den var mer abstrakt till sin natur. Tocqueville fortsatte med politik, och trots sin aristokratiska bakgrund var han relativt liberal i många frågor. Om detta sa han:

Människor tillskriver mig omväxlande både aristokratiska och demokratiska fördomar. Om jag hade fötts i en annan tid, eller i ett annat land, hade jag kunnat bli det ena eller det andra. Men min födelse gjorde det av en händelse enkelt för mig att gardera mig mot båda. Jag kom till världen mot slutet av en lång revolution, som efter att ha förstört de gamla institutionerna inte skapade några nya som kunde bestå. När jag började mitt liv var aristokratin död och demokratin ännu inte född. Instinkten kunde därför inte leda mig i blindo, vare sig till den ena eller den andra. (Tocqueville, citerad i Nisbet, 1976–1977: 61) Det är på grund av denna ambivalens som Nisbet (1976–1977: 65) hävdar att det – till skillnad från när det gäller marxismens utveckling, som har sitt ursprung i Marx intellektuella säkerhet – ”inte vid någon tidpunkt har funnits, och troligtvis aldrig heller kommer att finnas, någonting som kallas tocquevilleism”. Tocqueville fick uppleva 1848 års revolution och kungens abdikation. Han motsatte sig dock den militärkupp som iscensattes av Louis Napoleon och tillbringade ett par dagar i fängelse, vilket kom att innebära slutet för hans karriär (han hade blivit utrikesminister men avsattes av Louis Napoleon). Han accepterade aldrig Napoleon III:s diktatur och blev alltmer kritisk till den politiska väg Frankrike hade slagit in på. För att kritisera sin tids Frankrike bestämde sig Tocqueville för att skriva om 1789 års franska revolution (även om den enligt honom hade fortlevt genom den första halvan av 1800-talet och fram till hans egen tid) i sitt andra kända verk, Den gamla regimen och revolutionen, som gavs ut 1856. Boken fokuserade på fransk despotism men behandlade samma tema som Om demokratin i Amerika, nämligen relationen mellan frihet, jämlikhet och demokrati. Till skillnad från den andra volymen av Om demokratin i Amerika blev Den gamla regimen och revolutionen väl mottagen och fick relativt stor framgång. Den gjorde Tocqueville till den liberala rörelsens ”grand old man” i sin tids Frankrike. Tocqueville dog vid 53 års ålder, den 16 april 1859 (Mancini, 1994; Zunz och Kahan, 2002). Man kan få veta en hel del om både mannen och hans tänkande genom The Recollections of Alexis de Tocqueville (Tocqueville, 1893/1959), hans postumt utgivna memoarer om revolutionen år 1848 och den roll han spelade i den.

09-07-13 15.21.04

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

arbeta den ständigt närvarande centraliseringstendensen. Massan av relativt jämlika människor är alltför ”servil” för att motsätta sig denna trend. Tocqueville kopplar dess utom jämlikhet till ”individualism” (ett viktigt begrepp som han gör anspråk på att ha ”uppfunnit”, vilket också tros vara fallet), och de resulterande individualisterna är långt mindre intresserade av det större ”samhällets” välbefinnande än de tidigare aristokraterna. Det är av denna anledning som Tocqueville är kritisk till demokratin och i synnerhet till socialismen. Den tonvikt vid frihet som kännetecknar demokratin hotades i slutändan av dess parallella tonvikt vid jämlikhet och dess tendens till en centraliserad regeringsmakt. Från Tocquevilles synvinkel skulle situationen naturligtvis bli ännu värre med socialism, eftersom socialismens långt starkare tonvikt vid jämlikhet, och den mycket större sannolikheten för en centralisering av regeringsmakten, utgjorde ett mycket allvarligare hot mot friheten. Det senare synsättet är relativt förutseende med tanke på vad som hände i Sovjetunionen och andra samhällen som, åtminstone till namnet, styrdes under socialistisk flagg. Styrkan i Tocquevilles teori ligger därmed i de besläktade idéerna om frihet, jämlikhet och i synnerhet centralisering. Hans ”stora berättelse” om den centrala regerings maktens ökade kontroll föregriper andra teorier, däribland Webers arbete om byråkrati och i synnerhet Michel Foucaults mer samtida teorier om ”styrningsmentalitet” (governmentality) och dess gradvisa spridning, ökande subtilitet och benägenhet att tränga in även i själen hos de människor som behärskas av den. Det finns en mycket ingående samhällsteori i Tocquevilles verk, men den utövade inget inflytande på de teorier och teoretiker som ska diskuteras i återstoden av detta avsnitt om fransk samhällsteori. Dess inflytande var till stor del begränsat till utvecklingen av statsvetenskap och till arbeten om amerikansk demokrati och franska revolutionen (Tocqueville, 1856/2007). Det fanns vissa sociologer (och andra samhällsvetare) som erkände hans betydelse, i synnerhet de som var intresserade av förhållandet mellan individualism och samhälle (Riesman, 1950; Nisbet, 1953; Bellah et al., 1985; Putnam, 2006), men ännu i dag har Tocquevilles teorier inte beviljats den position de förtjänar inom sam-

Sociologisk1.indd 19

hällsteorin i allmänhet, eller ens inom fransk samhällsteori mer specifikt (Gane, 2003).

Claude Henri de Saint-Simon (1760–1825) Saint-Simon var äldre än Auguste Comte (se nästa avsnitt), och under sina yngre år var Comte faktiskt Saint-Simons sekreterare och elev. Det finns en mycket stor likhet mellan dessa båda tänkares idéer, men likväl utvecklades en bitter strid mellan dem som så småningom ledde till att de gick skilda vägar (Pickering, 1993; K. Thompson, 1975). Det mest intressanta med Saint-Simon var hans betydelse för utvecklingen av både konservativ teori (som Comtes) och radikal marxistisk teori. På den konservativa sidan ville Saint-Simon bevara samhället som det var, men han ville inte återvända till livet som det hade sett ut under medeltiden, som Bonald och Maistre. Dessutom var han positivist (Durkheim, 1928/1962: 142), och ansåg därmed att man skulle använda sig av samma vetenskapliga tekniker för att studera sociala fenomen som man använde inom naturvetenskapen. På den radikala sidan insåg Saint-Simon behovet av socialistiska reformer, och särskilt en centraliserad plan för det ekonomiska systemet. Men Saint-Simon gick inte alls lika långt som Marx senare skulle komma att göra. Även om han liksom Marx såg hur kapitalisterna höll på att ersätta den feodala adeln, betraktade han det som mycket osannolikt att arbetarklassen skulle komma att ersätta kapitalisterna. Många av SaintSimons idéer återfinns i Comtes verk, men Comte utvecklade dem på ett mer systematiskt sätt (Pickering, 1997).

Auguste Comte (1798–1857) Comte var den förste som använde termen sociologi (Picke ring, 2000; J. Turner, 2001a).4 Han utövade ett mycket stort inflytande på senare sociologiska teoretiker (särskilt på Herbert Spencer och Émile Durkheim) och ansåg – lik4 Även om han medger att det var Comte som skapade beteckning-

en ”sociologi” har Eriksson (1993) ifrågasatt tanken att Comte är den moderna, vetenskapliga sociologins stamfader. Eriksson ser snarare personer som Adam Smith och, mer allmänt, de skotska moralisterna som de verkliga upphovsmännen till den moderna sociologin. Se även L. Hill (1996) angående Adam Fergusons betydelse, Ullmann-Margalit (1997) om Ferguson och Adam Smith, samt Rundell (2001).

09-07-13 15.21.04

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

AUGUSTE COMTE

En biografisk översikt Auguste Comte föddes i Montpellier i Frankrike, den 19 janua ri 1798 (Pickering, 1993: 7; Wernick, 2005; Orenstein, 2007). Hans föräldrar tillhörde medelklassen och hans far steg så småningom i graderna, till lokalt ombud för skatteindrivaren. Trots att Comte var en ovanligt begåvad student fick han aldrig något högskolebetyg. Han blev tillsammans med hela sin klass relegerad från École Polytechnique, på grund av sitt upproriska beteende och sina politiska idéer. Denna avvisning hade en ogynnsam inverkan på Comtes akademiska karriär. År 1817 blev han sekreterare (och ”adoptivson” [Manuel, 1962: 251]) till Claude Henri de Saint-Simon, en filosof som var fyrtio år äldre än Comte. De arbetade tätt tillsammans under många år, och Comte medgav att han stod i stor tacksamhetsskuld till Saint-Simon: ”Jag har utan tvekan Saint-Simon att tacka för mycket på det intellektuella planet … han var en starkt bidragande orsak till att jag skickades i den filosofiska riktning som jag i dag på ett tydligt sätt har skapat åt mig själv, och som jag utan tvekan kommer att följa under resten av mitt liv” (Durkheim, 1928/1962: 144). Men år 1824 uppstod en tvist mellan dem, på grund av att Comte trodde att Saint-Simon ville utelämna Comtes namn från en artikel. Comte beskrev senare sin relation till Saint-Simon som ”katastrofal” (Pickering, 1993: 238) och framställde honom som en ”depraverad bedragare” (Durkheim, 1928/1962: 144). År 1852 sa Comte om Saint-Simon: ”Jag var inte skyldig den här personen någonting” (Pickering, 1993: 240). Heilbron (1995) beskriver Comte som kort (kanske knappt 1,60), en smula skelögd och mycket osäker i sociala situationer, särskilt när kvinnor var inblandade. Han var också alienerad från samhället som helhet. Dessa saker kan vara en förklaring till det faktum att Comte gifte sig med Caroline Massin (äktenskapet varade från 1825 till 1842). Hon var född utanför äktenskapet och Comte kallade henne längre fram ”prostitue rad”, även om denna beteckning på senare tid har ifrågasatts (Pickering, 1997: 37). Comtes osäkerhet på det personliga planet stod i kontrast till hans stora självsäkerhet beträffande sina intellektuella förmågor, och denna tycks ha varit berättigad:

Comtes häpnadsväckande minne är vida känt. Han var utrustad med fotografiskt minne och kunde baklänges läsa upp orden på en sida som han endast hade läst en gång. Hans koncentrationsförmåga var så stor att han kunde dra upp huvuddragen för en hel bok utan att använda papper och penna. Han

Sociologisk1.indd 20

höll alltid sina föreläsningar utan anteckningar. När han satte sig för att skriva ner sina böcker hämtade han allt ur minnet. (Schweber, 1991: 134) År 1826 gjorde Comte upp ett schema enligt vilket han skulle presentera en serie bestående av 72 offentliga föreläsningar om sin filosofi (som skulle hållas i hans hem). Kursen drog till sig en blandad publik, men tog slut efter den tredje föreläsningen när Comte fick ett nervöst sammanbrott. Han fortsatte att lida av psykiska problem, och vid ett tillfälle år 1827 försökte han ta livet av sig (men misslyckades) genom att hoppa i floden Seine. Även om Comte inte kunde få en fast anställning på École Polytechnique fick han en lägre befattning som amanuens där 1832. År 1837 blev han dessutom ansvarig för antagningsprövningen och fick för första gången en hygglig inkomst (han hade fram till dess under långa perioder varit beroende av sin familj). Under denna period arbetade Comte med det verk i sex volymer som han är mest känd för, det vill säga Cours de philosophie positive, som slutligen gavs ut i sin helhet 1842 (den första volymen hade getts ut 1830). I detta verk drog Comte upp riktlinjerna för sin uppfattning att sociologin var den ultimata vetenskapen. Han gick även till attack mot École Polytechnique, vilket 1844 fick till resultat att hans anställning som assistent där inte förlängdes. År 1851 hade han färdigställt det fyra volymer stora verket Système de politique positive, som var mer praktiskt till sitt innehåll och erbjöd en storslagen plan för omorganisationen av samhället. Heilbron hävdar att en viktig förändring ägde rum i Comtes liv 1838 och att det var i samband med detta som allt hopp försvann om att någon skulle ta hans verk om vetenskap i allmänhet, och sociologi i synnerhet, på allvar. Det var också vid denna tidpunkt han införde den ”cerebrala hygienen” i sitt liv. Denna innebar att han började undvika att läsa andra män niskors verk, med resultatet att han hamnade hopplöst utanför den senaste utvecklingen på det intellektuella området. Det var efter 1838 som han började utveckla sina bisarra idéer om att reformera samhället, som tog sig uttryck i Système de politique positive. Comte började tänka på sig själv som överstepräst för mänsklighetens nya religion. Han trodde på en värld som så småningom skulle ledas av sociologipräster. (Comte hade påverkats starkt av sin katolska bakgrund.) Intressant nog fick Comte, trots dessa vansinniga idéer, så småningom en relativt stor anhängarskara i Frankrike, liksom i ett antal andra länder. Auguste Comte dog den 5 september 1857.

09-07-13 15.21.04

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

som många klassiska teoretiker gjorde och de flesta moderna teoretiker fortfarande gör – att sociologiska studier bör vara vetenskapliga (Lenzer, 1975). Comte var mycket bekymrad över den anarki som genomsyrade det franska samhället och var kritisk till de tänkare som hade framkallat både upplysningen och frans ka revolutionen. Han utvecklade sitt vetenskapliga synsätt, ”positivismen”, eller ”positiv filosofi”, för att bekämpa vad han betraktade som upplysningens negativa och destruktiva filosofi. Comte var inne på samma linje som, och påverkades av, de franska kontrarevolutionära katolikerna (i synnerhet Bonald och Maistre). Hans verk kan dock särskiljas från deras på åtminstone två punkter. För det första trodde han inte att det var möjligt att återvända till medeltiden. De vetenskapliga och industriella framsteg som hade åstadkommits gjorde detta omöjligt. För det andra utvecklade han ett mycket mer sofistikerat teoretiskt system än sina föregångare, ett system som skulle komma att forma en stor del av den tidiga sociologin. Comte utvecklade den sociala fysiken, eller det han 1839 kallade sociologi (Pickering, 2000). Användningen av termen social fysik klargjorde att Comte strävade efter att forma sociologin efter de ”hårda vetenskaperna”. Denna nya vetenskap som, enligt hans sätt att se saken, till slut skulle komma att bli den dominerande vetenskapen, skulle behandla både social statik (rådande sociala strukturer) och social dynamik (social förändring). Även om båda handlade om att söka efter lagar för det sociala livet kände han att den sociala dynamiken var viktigare än den sociala statiken. Detta fokus på förändring speglade hans intresse för sociala reformer, och då särskilt reformer av de missförhållanden som franska revolutionen och upplysningen hade gett upphov till. Comte yrkade inte på revolutionär förändring, eftersom han ansåg att samhällets naturliga utveckling skulle göra saker och ting bättre. Reformer behövdes bara för att hjälpa processen på traven. Detta leder oss till själva grunden för Comtes synsätt, nämligen hans utvecklingsteori eller lagen om de tre stadierna. Teorin säger att världen har genomgått tre intellektuella stadier under sin historia. Enligt Comte är det emellertid inte bara världen som genomgår denna process – grupper, samhällen, vetenskaper, individer och till och med medvetanden genomgår samma tre stadier. Det teo-

Sociologisk1.indd 21

logiska stadiet är det första, och var utmärkande för världen före år 1300. Under denna period var det enligt det förhärskande tankesystemet övernaturliga krafter och religiösa gestalter i mänsklig form som var alltings upphov. I synnerhet den sociala och fysiska världen betraktades som skapad av Gud. Det andra stadiet är det metafysiska, som grovt räknat inträffade mellan år 1300 och 1800. Denna era präglades av övertygelsen att abstrakta krafter som ”naturen”, snarare än förmänskligade gudar, var förklaringen till i stort sett allting. År 1800 gick världen slutligen in i det positivistiska stadiet, präglat av tron på vetenskapen. Människor visade sig nu benägna att ge upp sökandet efter absoluta orsaker (Gud eller naturen) och koncentrerade sig i stället på att observera den sociala och den fysiska världen i sin jakt på de lagar som styrde dessa världar. Det är tydligt att Comte i sin teori om världen fokuserade på intellektuella faktorer. Han hävdade faktiskt att intellektuell oordning är orsaken till social oordning. Oordningen härstammade från tidigare tankesystem (teologiska och metafysiska), som fortsatte att existera i den positivistiska (vetenskapliga) eran. Först när positivismen fick total kontroll skulle de sociala omvälvningarna upphöra. Eftersom detta var en del av en utveckling fanns det inget behov av att underblåsa social omvälvning och revolution. Positivismen skulle komma, om än inte så snabbt som vissa skulle önska. Här sammanfaller Comtes sociala reformism med hans sociologi. Sociologin kunde påskynda positivismens ankomst och därmed bringa ordning i den sociala världen. Comte ville framför allt inte ge intryck av att vara en förespråkare av revolution. Det fanns enligt hans uppfattning nog med oordning i världen. Hur som helst var det, ur Comtes synvinkel, intellektuell förändring som krävdes, och det fanns därmed inget större behov av social och politisk revolution. Vi har redan kommit i kontakt med flera av Comtes positioner, som skulle komma att få stor betydelse för den klassiska sociologins utveckling: hans grundläggande konservatism, reformism och scientism samt hans evolutionära syn på världen. Flera andra aspekter av hans verk förtjänar att nämnas, eftersom också de skulle komma att spela en viktig roll i utvecklingen av samhällsteorin. Hans sociologi fokuserar exempelvis inte på individen, utan

09-07-13 15.21.04

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

har i stället större entiteter – exempelvis familjen – som sin grundläggande analysenhet. Han menade också att vi borde intressera oss för både social struktur och social förändring. Av stor betydelse för senare sociologisk teori, i synnerhet Spencers och Parsons verk, är Comtes tonvikt vid samhällets systematiska karaktär – kopplingarna bland och mellan samhällets olika komponenter. Han lade också stor vikt vid den roll konsensus spelar i samhället. Han såg inget värde i tanken att samhället präglas av en ofrånkomlig konflikt mellan arbetare och kapitalister. Dess utom betonade Comte behovet av att ägna sig åt abstrakt teoretiserande och av att ge sig ut och bedriva sociologisk forskning. Han uppmanade sociologer att använda sig av metoderna observation, experimenterande och komparativ historisk analys. Slutligen trodde Comte att sociologin till slut skulle bli den dominerande vetenskapliga kraften i världen, på grund av sin utpräglade förmåga att tolka sociala lagar och utveckla reformer som syftade till att lösa problem inom det befintliga systemet. Comte gick i täten för utvecklingen av den positivistiska sociologin (Bryant, 1985; Halfpenny, 1982). Enligt Jonathan Turner framhävde Comtes positivism att ”det sociala universumet är underkastat utvecklingen av abstrakta lagar, som kan testas genom en noggrann insamling av data” och ”dessa abstrakta lagar kommer att ange det sociala universumets grundläggande och allmänna egenskaper, och de kommer att i detalj ange deras ’naturliga relationer’” (1985: 24). Som vi kommer att se fanns det ett antal klassiska teoretiker (i synnerhet Spencer och Durkheim) som delade Comtes intresse för att finna lagar för det sociala livet. Även om positivismen fortfarande är viktig inom den moderna sociologin har den kommit att angripas från ett antal olika håll (Morrow, 1994). Comte må ha saknat en gedigen akademisk grund på vilken han kunde bygga en skola av comtesk sociologisk teori, men han skapade likafullt en bas för utvecklingen av en betydelsefull riktning inom sociologisk teori. Men hans långsiktiga betydelse framstår som liten och obetydlig bredvid Émile Durkheim – hans efterföljare inom fransk sociologi och arvtagaren till ett flertal av dess idéer. (För en debatt om kanoniseringen av Durkheim, liksom andra klassiska teoretiker som diskuteras i detta kapitel, se D. Parker, 1997; Mouzelis, 1997.)

Sociologisk1.indd 22

Émile Durkheim (1858–1917) Durkheims relation till upplysningen var mycket mer mångtydig än Comtes. Durkheim har betraktats som en arvtagare till upplysningstraditionen, på grund av sin tonvikt vid vetenskap och social reformism. Men han har även betraktats som arvtagare till den konservativa traditionen, särskilt som den kom till uttryck i Comtes verk. Men medan Comte hade fortsatt att stå utanför den akademiska världen (liksom Tocqueville) utvecklade Durkheim en alltmer solid akademisk bas i takt med att hans karriär gick framåt. Durkheim legitimerade sociologin i Frankrike, och hans verk kom att bli en dominerande kraft i utvecklingen av sociologi i allmänhet och av sociologisk teori i synnerhet (Rawls, 2007; R. Jones, 2000). Politiskt var Durkheim liberal, men han intog en mer konservativ position på det intellektuella planet. Liksom Comte och de katolska kontrarevolutionärerna fruktade och hatade Durkheim social oordning. Hans tänkande kretsade kring den oordning som hade skapats av de allmänna sociala förändringar som diskuterades tidigare i detta kapitel, liksom av andra former som var mer specifika för Frankrike under Durkheims livstid (strejker, upplösning av de härskande klasserna, missämja mellan stat och kyrka, den växande politiska antisemitismen) (Karady, 1983). Större delen av hans verk ägnades åt att studera social oordning. Enligt honom var denna sociala oordning inte en nödvändig del av den moderna världen utan möjlig att reducera genom sociala reformer. Medan Marx såg den moderna världens problem som inbyggda i samhället var Durkheim (tillsammans med de flesta andra klassiska teoretiker) av en annan uppfattning. Som ett resultat av detta stod Marx idéer om behovet av social revolution i skarp kontrast till Durkheims och andras reformism. När den klassiska sociologiska teorin utvecklades kom det durkheimska intresset för ordning och reformer att dominera, medan den marxistiska positionen ställdes i skuggan.

Sociala fakta Durkheim utvecklade en egen speciell föreställning om vad som var sociologins innehåll och testade den sedan i en empirisk studie. I Sociologins metodregler (1895/1978) hävdade Durkheim att det är sociologins speciella upp-

09-07-13 15.21.04

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

gift att studera vad han kallade sociala fakta (Nielsen, 2005a; 2007a). Han betraktade sociala fakta som krafter (Takla och Pope, 1985) och strukturer som ligger utanför individerna och utövar tvång mot dem. Att studera dessa storskaliga strukturer och krafter – exempelvis institutionaliserade lagar och delade moraliska övertygelser – samt deras inverkan på människor kom att stå i fokus för många senare sociologiska teoretiker (exempelvis Parsons). I Självmordet (1897/1983) menade Durkheim att om han kunde koppla ett individuellt beteende som självmord till sociala orsaker (sociala fakta), skulle han ha framfört ett övertygande argument som visade hur viktig den sociologiska disciplinen var. Men Durkheim undersökte inte varför enskilda A och B begick självmord. I stället var han intresserad av orsakerna bakom skillnaderna i självmordsfrekvens mellan olika grupper, regioner, länder och olika kategorier av människor (exempelvis gifta och ensamstående). Hans grundargument var att det var sociala faktas natur, och de förändringar som ägde rum inom dem, som ledde till skillnader i självmordsfrekvens. Exempelvis skulle krig eller ekonomisk depression skapa ett kollektivt tillstånd av depression, som i sin tur skulle leda till en ökad självmordsfrekvens. Mer om detta kommer att sägas i Kapitel 3, men huvudpoängen är att Durkheim utvecklade en särskild syn på sociologi och försökte demonstrera dess användbarhet i en vetenskaplig studie av självmord. I Sociologins metodregler (1895/1978) skiljde Durkheim mellan två typer av sociala fakta: materiella och ickemateriella. Även om han behandlade båda i sin samlade produktion låg huvudfokus på ickemateriella sociala fakta (exempelvis kultur och sociala institutioner) snarare än materiella fakta (exempelvis byråkrati och lagar). Detta intresse för ickemateriella sociala fakta var tydligt redan i hans tidigaste betydelsefulla verk, The Division of Labor in Society (1893/1964). Hans fokus var där en komparativ analys av vad som höll ihop samhället i det primitiva respektive moderna fallet. Han konstaterade att tidigare samhällen huvudsakligen hölls ihop av ickemateriella sociala fakta, i synnerhet en stark gemensam moral, eller vad han kallade ett starkt kollektivt medvetande. På grund av det moderna samhällets komplicerade beskaffenhet hade emellertid det kollektiva medvetandet försvagats. Det grundläggande bandet i den moderna värl-

Sociologisk1.indd 23

den var en invecklad arbetsdelning, som knöt människor till varandra i beroenderelationer. Durkheim ansåg dock att den moderna arbetsdelningen förde med sig åtskilliga ”patologier”. Den var med andra ord en bristfällig metod för att hålla ihop samhället. Med utgångspunkt i sin konservativa sociologi ansåg Durkheim inte att det krävdes en revolution för att komma till rätta med dessa problem. I stället föreslog han en mängd reformer som kunde ”jämka samman” det moderna systemet, så att det kunde fortsätta fungera. Även om han insåg att det inte fanns någon återvändo till den tid då ett kraftfullt kollektivt medvetande var förhärskande ansåg han att den gemensamma moralen kunde stärkas i det moderna samhället, och att människor därigenom skulle kunna hantera de patologier de upplevde på ett bättre sätt.

Religion I Durkheims senare verk intog ickemateriella sociala fakta en än mer central position. Faktum är att han började fokusera på det som kanske är den yttersta formen av icke materiella sociala fakta – religionen – i sitt sista stora verk, The Elementary Forms of Religious Life (1912/1965). Durkheim undersökte det primitiva samhället för att finna religionens rötter. Han trodde att han skulle ha större utsikter att lyckas finna dessa rötter i det jämförelsevis enkla primitiva samhället än i den komplexa moderna världen. Det han ansåg sig ha upptäckt var att det var själva samhället som var religionens källa. Samhället börjar definiera vissa saker som religiösa och andra som profana. I det fall han studerade var det närmare bestämt klanen som var källan till en primitiv form av religion, totemismen, inom vilken man dyrkar växter och djur. Totemismen sågs i sin tur som en specifik typ av ickemateriella sociala fakta, som en form av det kollektiva medvetandet. Till slut kom Durkheim att hävda att samhälle och religion (eller, mer allmänt, det kollektiva medvetandet) var ett och detsamma. Religionen var samhällets sätt att uttrycka sig själv i form av ickemateriella sociala fakta. I en mening kom alltså Durkheim att upphöja samhället och dess främsta skapelser till Gud. På så vis var det tydligt att Durkheim intog en ytterst konservativ position: man skulle inte vilja omstörta en gudom eller dess samhälleliga källa. Eftersom Durkheim identifierade samhället med Gud var han inte benägen

09-07-13 15.21.05

Sociologisk Teori

George Ritzer

Best.nr 47-08963-5

Tryck.nr 47-08963-5-00

Sociologisk - omslag.indd 1

Sociologisk Teori George Ritzer

09-07-14 08.23.23