AV JOHAN ERIKSSON
KAPITEL 1 ”Mussla n” (m it t f ä lt) Jag spelade inte fotboll innan jag kom till Springkällan, och har inte rört bollen sen jag tog mig ut. Varför skulle jag? Varför ska någon människa över huvud taget jaga en liten luftfylld trasa tillsammans med ett gäng andra galningar? Se på spelarna: de dreglar och snorar. Svetten rinner. De ramlar, rullar runt i smutsen som grisar. Skriker och gnäller som små barn. Fotbollens gift, en blandning av adrenalin och mjölksyra, får dem att se dubbelt, att stappla fram över planen. De bara jagar. Efter vad? Fem liter instängd luft! Det finns tusen andra saker som borde göras innan man ens funderar på att sparka boll: Bygg ett riktigt hus! Odla mat! Plantera ett träd! Lär er ett nytt språk! Uppfinn en medicin mot cancer! Var med era familjer! Innan de försvinner. Alla familjer försvinner nämligen, förr eller senare. Det borde stjärnorna tänka lite mer på, när de kutar omkring och glänser i strålkastarljuset på
5
Old Trafford, Camp Nou, Bernabéu och de andra stora arenorna. Samtidigt som de jagar den tomma lilla bollen så försvinner deras familjer, sakta men säkert. Så, visst: jag förstår alla som säger att fotboll är meningslöst. Ändå kan ingen stoppa spelet. Släpp ner en boll, var som helst i världen. Jag lovar: den ligger inte stilla många sekunder. Någon är genast där, lägger sulan på lädret, rullar bollen försiktigt fram och tillbaka, chippar upp den och börjar trixa. ”En, två, tre, fyra – wow! – snyggt! Såg ni?” Förr eller senare kommer den första passningen. Sen kommer en till, ännu en – och spelet är igång. Fotbollens grundlag säger: den får inte ligga stilla. Allt det där visste vi som gick ner till Springkällans torg på kvällarna, när kylan snabbt drog in över lägret, men den solvarma sanden fortfarande värmde våra fötter. Vi hade sett döden på nära håll och lagt den bakom oss – men bara tillfälligt. Vi befann oss i ett stekhett väntrum, mellan döden och döden. Just där och då fanns bara en sak att göra: Vi lirade fotboll. De verkligt avgörande matcherna, de riktiga tolvpoängarna, spelas inte på de stora arenorna. De
6
spelas på torg, övergivna parkeringsplatser, åkrar, stränder och bakgårdar – såna platser som ingen bryr sig om. Platser som Springkällan, där spelet byggdes av lika delar hopp och förtvivlan. Hopp om att en dag få komma därifrån. Förtvivlan över att fortfarande vara kvar. Nere på torget spelade vi matcher som förändrade våra liv. Fyrtornet rakade av sig skägget och ringde sin fru. Amina klippte av de långa svarta flätorna. Jag vågade äntligen glänta lite på skalet. Lårkakorna, skrubbsåren och fläskläpparna var svidande påminnelser om att vi fortfarande levde. En annan tillvaro väntade, den dag vi tog oss ut. ”Vi”, det var alltså Lillefar, Fixaren, Profeten, Fjärilen och jag själv. Jag heter Elias, men i Springkällan var jag mer känd som ”Musslan”, mittfältare i Distrikt åtta.
7
KAPITEL 2 Slutstation Jag vaknade med ett ryck, genomsvettig. Blicken flackade – var befann jag mig? Bussen. Jag satt tydligen på bussen. Tittade ut. Kände inte igen mig. Hade jag missat hållplatsen igen? Måste av! Fingrarna trevade på väggen. Var satt knappen? Hade inte bussen någon stoppknapp? Var låg läxböckerna? Busskortet, plånboken, mobilen? ”Vi är framme snart, Elias. Drömde du något otäckt?” Mamma satt i sätet bredvid mig. Nu kom jag ihåg. Det här var inte skolbussen. Varken mitt hus, skolan, vägen till skolan eller skolbussen fanns kvar. Den dammiga väg som vi färdades på hade inga hållplatser. Vid vägens ände låg bara en slutstation. Förmodligen skulle jag aldrig komma därifrån. Läxor var det sista jag behövde bekymra mig om. Mamma strök handen långsamt över mitt huvud och drog försiktigt längst ute i hårtopparna, precis som hon brukade göra när jag var liten. Jag tryckte bestämt bort hennes hand.
8
”Jaså, är du så stor?”, sa mamma. Hon log, men jag såg att hon hade gråtit. Förmodligen hela natten. Ögonen var rödsprängda. Tårarna hade dragit upp djupa flodfåror i hennes dammiga ansikte, så att det var alldeles randigt. Det såg ut som en krigsmålning. Min mamma, krigaren. Vi hade åkt söderut i flera timmar, men kunde fortfarande höra det mörka mullret bakom oss, som ett avlägset hotande åskväder. Kriget. Om jag ändå hade fått stanna kvar där, med pappa, Isak och Benjamin. Jag ville vara med dem, oavsett om de var levande eller döda. Jag grävde efter telefonen i jackfickan. Jodå, den låg där, Benjamins mobil, som jag hade hittat i bråten innan vi lämnade huset. Där fanns kanske svaren. Benjamin brukade filma och fotografera allt som hände omkring honom. Han hade säkert hunnit skicka några SMS också, innan allt tog slut. Men det var lugnast att inte säga något till mamma. Jag ville veta säkert först. Någon snarkade och smackade högljutt i sätet bakom mig. Jag vände mig om. Där låg Amina. Hon sov, djupt och tryggt, precis som om hon vore hemma i sin himmelssäng på andra våningen. En lång slemtråd hängde ur mungipan. Hon är sådär, Amina. Somnar var som helst, när som helst. Förmod-
9
ligen drömde hon om nybakade honungskakor, att hon just hade vunnit Nobelpriset, eller kanske att hon slog nytt världsrekord i stavhopp. Allt är möjligt för Amina, och med Amina. Jag lutade mig ut genom bussfönstret och kisade mot horisonten, där den snabbt stigande morgonsolen färgade världen violett, gul och röd. Landskapet framför oss var öppet, torrt och kargt. Sommaren hade varit lång och het. De få träd som växte i det stäppliknande landskapet hade redan börjat gulna. Vi kom upp på en kulle. Långt där borta, på ett vidsträckt fält, såg jag ett myller av vita lådor, omgivna av höga staket och enstaka torn och master. Där fanns också något som såg ut som en borg – eller var det en kyrka? Människor, små som myror, rörde sig runt lådorna. Bilar, bussar och lastbilar körde in och ut genom staketet. En helikopter landade och drog upp ett dammoln som skymde sikten. ”Jag tror att vi ska dit”, sa mamma. ”De säger att det heter Springkällan.” När vi kom närmare såg jag hur stor anläggningen var. Stängslen och raderna av vita baracker sträckte sig ut i oändligheten. ”Åh, kolla – nästan som Star Wars! Snyggt!” Amina hade vaknat. Den där märkliga lilla hjärnan. Om man kunde sälja entusiasm och fantasi per
10
kilo, så skulle Amina vara miljonär. ”Det är ju ett jävla läger”, sa jag. ”Fattar du inte det?” ”Svär inte, Elias”, sa mamma. Bussen rullade tätt in mot de höga stängslen och stannade med ett ryck. Vi hade suttit stilla i nästan ett halvt dygn, men nu gick allt så fort. Uniformerade män och kvinnor pekade och skrek: ”Skynda! Skynda, sätt fart!” De drog i våra kläder och föste oss till en av de långa köerna som ledde in mot lägret. Det var säkert tio likadana köer, alla omringade av krulligt taggtrådsstängsel. Någon minut efter att vi hade ställt oss i ledet kom ännu en buss. Ett nytt lass människor motades av. ”Skynda, skynda!” Bussen fnös till, stängde dörrarna, och körde iväg. Kvar låg en tung doft av bränd metall och bensinångor. På samma sätt fortsatte det hela förmiddagen. Vi hade hamnat i en maskin som malde på, timme ut och timme in, dag som natt. Leveranserna av krossade drömmar, uttryckslösa ansikten, krökta gamlingar och gråtande barn tog aldrig slut. Mina ben hade somnat. Det kändes som att jag gick på styltor. Jag var törstig och kissnödig på samma gång. Mamma gav mig en flaska så att jag kunde lätta på trycket.
11
På eftermiddagen nådde vi fram till registreringen. Mamma lämnade över våra papper till en allvarlig ung man i uniform, som satt bakom ett skrivbord byggt av lastpallar. Vi skulle snart vänja oss vid alla dessa uniformer, overaller och konstiga västar. En del var ljusblå. Andra var gröna, silvriga eller orangea. De hade stjärnor, kors, ränder, halvmånar, reflexer och medaljer. De styrde och ställde, medicinerade, delade ut, samlade in, byggde upp, rev ner, beskyddade och bevakade. Hur skulle vi kunna veta om lägerpersonalen i en viss sorts uniformer var militärer, läkare, byråkrater eller vanliga vaktmästare? Ena dagen hjälpte de oss att skruva i lampor. Nästa dag jagade de oss med batonger. Så efter ett tag kallade vi allihop för ”uniformer”, rätt och slätt. Den unge mannen stämplade våra papper och nitade fast vita plastarmband med streckkoder runt handlederna. Han läste av armband och dokument med en liten skanner. Jag kunde nästan höra ljudet av en fängelsedörr som slog igen. Nu hade de oss. ”Två barn”, konstaterade uniformen. Han började knattra på sin dator. ”Nej, fyra”, sa mamma. ”Jag har fyra barn. Mina äldsta söner är kvar, men vi väntar dem hit snart.”
12
L IV E T AR T S O L S G N I MEN När Elias kommer till flyktinglägret Springkällan har han bestämt sig: livet är meningslöst. Kriget har förstört allt. Han kan lika gärna dö. Men något oväntat rullar in mellan Elias och döden. En liten hembränd fotboll sätter starka krafter i rörelse. På Springkällans torg spelas livsavgörande matcher under sena kvällar och nätter. Med sina nya vänner Fixaren, Lillefar och Profeten bildar Elias fotbollslaget Distrikt åtta. Tillsammans ska de dribbla sig ut mot friheten. De ska vinna matchen över murarna. Men kan Elias lämna kvar lillasyster Amina och mamma bakom stängslen? Och vad döljer sig på minneskortet som Elias hittade i deras sönderbombade hem? Är resten av familjen verkligen döda? S P R I N G K Ä L L A N handlar om hopp, om att bli berövad allt och vad som krävs för att åter våga sätta bollen i rullning.
PINTXO FORLAG