9789176996423

Flummarna

1

2

Flummarna Monica Larsson

BoD 3

©Monica Larsson 2016, tryckt upplaga 2017 Omslagsbild: Monica Larsson Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789176996423

4

Författarens tack: Först och främst vill jag tacka den här berättelsen som envist har fått mig att skriva vidare på den tills den till slut blev färdig. Det är som om den har levt sitt eget liv. Även om den inte är självbiografisk har den tillräckligt med anknytning till mitt eget liv för att visa mig saker om mig själv som det säkert hade tagit mig ytterligare några år att förstå annars.

Jag vill också tacka livet för alla människor och situationer jag har mött som visat mig saker på olika sätt och inspirerat mig i mitt arbete med den här boken. Jag tänker till exempel på en nära väninna till mig som betyder oerhört mycket. Du vet själv vem du är! Vi delade lägenhet i Stockholm när vi var lite yngre än Jessie och Sanna i boken och levde likt dem i ett kaos i många avseenden samtidigt som vi också var andligt intresserade. Jag vill också tacka ett flertal andra personer samt internet, biblioteket mm för lite research här och lite research där, och andra personer för hjälp med rent praktiska detaljer.

Jag nämner inga namn här men skickar ett varmt tack till alla er som varit inblandade på något sätt. Tack!

5

Förord: Jag fick för mig att börja skriva en bok för många år sedan. Jag hade inte skrivit någonting sedan i skolan mer än dagboksanteckningar och det jag hade kunnat av grammatik och skrivregler var delvis bortglömt. Men jag hade en historia att berätta. Jag började skriva boken med rasande energi och fick relativt snabbt ihop ett manus till bokstavligen en tegelstensroman som jag skickade till de största bokförlagen och fick nej. Lyckligtvis. Sen skrev jag om den, skrev om den igen, lärde mig om grammatik och skrivregler, la ner projektet och började skriva andra böcker, tog upp den igen och fortsatte.

Personerna i boken bytte namn, jag förkortade den, stora delar av handlingen skrevs om, jag la ner den igen. Men varje gång jag börjat läsa på den igen har jag känt: den här historien förtjänar att bli utgiven.

Jag måste fortsätta. Och till slut efter jag vet inte hur många bearbetningar av hela boken gav jag ut den som e-bok, och nu äntligen kommer den ut i bokform.

Boken är inte självbiografisk men har en viss verklighetsanknytning.

Jag började intressera mig för nyandlighet i tonåren efter att ha varit deprimerad, känt mig väldigt annorlunda alla andra under min uppväxt och varit mobbad periodvis. Jag slukade böcker om andlighet av olika slag och kunde inte få nog av att meditera och fylla mig med positiv energi. Men som den ytterlighetsmänniska jag är kunde jag inte hålla mig till det rena och andliga utan mitt liv har varit mycket av en bergoch dal-bana. När idén att skriva den här boken föddes var det för att jag ville skriva en bok om personer som inte lyckas leva upp till sina rena och andliga ideal trots sin goda vilja. Jag tänkte på alla böcker jag läst om hur man skapar sig ett bättre liv genom att tänka positivt, förlåta allt från sitt förflutna eller affirmera till sig ett bättre liv. Det är ju bra. Men det kan behövas en bok om de som inte lyckas också.

Ett

6

Ett Jessie väntade otåligt på att kvinnan på andra sidan glasrutan skulle titta upp. Borde hon säga något, eller knacka på glaset kanske? Men receptionisten kunde knappast ha undgått att hon stod där. Jessie kände sig obekväm. Trots att hon blev förbannad på sig själv för att hon kände så kändes det ändå som hon störde och borde be om ursäkt. Och ändå hade hon en inbokad tid! Till slut såg kvinnan upp. Jessie blängde på henne. ”Jag skulle träffa en psykolog. Vad hon nu hette...”

Jessie började rota runt i väskan, hon hade för sig att hon hade stoppat ner kallelsen. Svetten började bryta fram i pannan. ”Vad heter du?” ”Jessie Magnusson, mitt personnummer är 9003 -” ”Ja, ja... Jessie Magnusson... Sigbritt Falk skulle du till, för tio minuter sen.” ”Åh nej! Jag har fan glömt min plånbok, eller tappat den, helvete!

Kan ni skicka hem en räkning?!” ”Det är vi ju tvungna till då. Du kan sätta dig i väntrummet så kommer Sigbritt snart.”

Receptionisten vände sig mot sin dator igen. Vilket jävla pucko, tänkte Jessie. Knuten i maggropen kändes som en stor böld nu. Hon gick sakta mot väntrummet. En medelålders kvinna stod där och såg på henne med en forskande blick. ”Kan detta vara Jessie?”

Jessie nickade och sträckte fram handen. Detta var alltså Psykologen. När de hade presenterat sig gick Sigbritt Falk före till sitt rum som låg i en korridor på andra sidan en låst glasdörr. ”Här är mitt lilla rum. Du kan hänga jackan där.”

Sigbritt Falk pekade på en krok bredvid dörren. Jessie hängde upp jackan där som om hon skulle stanna men undrade samtidigt om det var en så bra idé egentligen. ”Varsågod och sitt, där. Ja, jag arbetar alltså som psykolog här vid psykiatriska kliniken. Hur kan vi hjälpa dig?” ”Det vet jag inte. Alltså om jag kan få nån hjälp. Jag har funderat på primalskriksterapi, men det får man söka sig till privat i så fall eller?”

Jessie flackade med blicken, vågade inte möta psykologens iakttagande, fasta. ”Vi kan inte erbjuda det här i alla fall. Hur ser dina problem ut?”

Sigbritt Falk såg vänlig ut. Men Jessie kände sig inte säker på hur mycket hon skulle förstå ändå. Hon vände blicken ner mot sina händer.

7

”Som rena helvetet. Jag mår sjukt dåligt.” ”Det låter besvärligt. Hur ser din vardag ut, jobbar du, studerar...?”

Jessie ryckte på axlarna. Sigbritt Falk fortsatte: ”Jaha... Men lever du ensam, eller du har en sambo eller pojkvän?” ”Jag är ju bara 23, aldrig i helvete att jag skulle leva som typ gift!” ”Men jag undrade bara -” ”Jag delar lägenhet med min kompis Sanna. Ingen av oss tror på det här vanliga svenssonköret. Nej, fy fan!” ”Svenssonköret?”

Sigbritt Falk satte sig tillrätta och slätade till kjolen. ”Ja, alltså det här att alla ska ha man, två barn, villa, Volvo och helst hund för att vara accepterade av det här jävla samhället. Du förstår vad jag menar, va? Det är så.” ”Jaha?” ”Men man behöver inte ställa upp på det. Som Sanna, hon skiter totalt i alla sociala konventioner. Hon har oftast ett par fria förhållanden på gång samtidigt. Ofta med nån kille och nån tjej.”

Jessie la märke till en behärskad reaktion i Sigbritt Falks för övrigt neutrala ansikte. Hon förstod inte det här. Jessie fortsatte ändå. ”Det är starkt av henne att bara leva som hon själv vill och inte bry sig! Det borde vara en rättighet, tycker du inte det?”

Jessie kände ett starkt behov av att Sigbritt Falk skulle förstå. Hon behövde prata ut och läka sina sår, hon behövde få förståelse och acceptans. Sigbritt Falk verkade inte förstå hittills, men hon såg ändå förstående och moderlig ut så kanske ändå... ”Alla människor förtjänar att möta respekt. Och du själv då? Har du också något fritt förhållande?” ”Nej. Men det är mycket mer kärleksfullt att lämna den andra fri än att försöka styra sin partners liv!” ”Men man måste bli svartsjuk? Det hade då jag blivit.” ”Det hade inte jag. Inte Sanna heller. Fattar du inte, om man ger en enda person kärlek och sex så länge han tillfredsställer ens egoistiska behov, och sen gör slut när man inte får vad man vill ha längre, hur schysst är det? Det är bättre att ge så mycket kärlek man kan till alla man möter och vill man ligga är det ok, vill man inte gör man nåt annat.” ”Men skulle alla tänka så skulle ju mänskligheten dö ut.”

Sigbritt Falk förstod nog verkligen inte alls. Jessie funderade återigen på att ge upp och gå hem, men hon fortsatte: ”Det skulle den väl inte! Man kan väl föda barn för det. Jag skulle vilja bo i kollektiv så småningom med både barn och djur och allt möjligt. Men det är inte viktigt för mig om just jag hade fött barnen.” ”Vet du varför du verkar känna en sådan ångest inför ett vanligt

8

familjeliv?” ”Jag har inte ångest för det. Men jag har ett skitstort andligt intresse och det är mycket, mycket viktigare för mig än familjeliv och sånt. Så jag hade blivit fruktansvärt uttråkad. Då hade jag i och för sig antagligen fått ännu mer ångest också. Men jag vet ju att allt som sker är meningen! Man har något att lära av allt.” ”Vad ska vi lära oss?”

Det var svårt att tyda Sigbritt Falks ansiktsuttryck. Hon såg neutral och oberörd ut. Men frågan var hur mycket som var en yrkesroll. Hon såg ändå snäll ut, i alla fall. ”Jag tror knappt jag hade kunnat lära mig något av ett vanligt svenssonliv. Där går gränsen. Men annars gör lidandet att man utvecklas andligt. Så även om det är sjukt jobbigt så leder det till något positivt.” ”Men varför mår du så dåligt om du tycker dig veta vad meningen med livet är?” ”Jag vet inte. Men jag hade inte överlevt utan den här livssynen.

Allvarligt. Jag mediterar också förresten, hade jag gjort det mer hade jag nog inte behövt gå hit. Jag kan tipsa om en bok -” ”Nej tack. För att återgå till vad du behöver ha hjälp med här, vad upplever du att du har för symptom? Ångest nämnde du ju.” ”Alltihop är ett fucking jävla kaos.”

Jessie hade svårare att beskriva sina problem än hon hade förväntat sig. Det hade varit mycket lättare inför en person med mer liknande livserfarenheter, någon som hade kunnat säga: jag förstår, jag har känt likadant, eller kanske till och med gjort likadant. Någon med ett liknande sätt att tänka. Nu visste hon ju inte alls vad Sigbritt Falk hade för livserfarenheter. Men även om det var så att hon hade varit hippie i sin ungdom och sen bytt livsstil skulle hon ändå inte gå ifrån sin yrkesroll och bekräfta några av Jessies känslor, det var helt klart.

Jessie kände sig frustrerad över sin ångest och oförmåga att styra upp sitt liv. Hon var ju en andlig person som inte borde må dåligt. Lite av problemet kanske var att hon inte kunde leva upp till sina ideal något vidare, tänkte hon. Hon hade väldigt höga ideal om renlevnad och humanitet men levde inte upp till mycket av det, åtminstone inte vad gällde att leva rent. Det skapade faktiskt en sanslös inre stress. Hon och Sanna hade var ofta ute och festade och de rökte nästan ett par paket per person och dag, trots att de var andliga sökare och vegetarianer. Det kändes inte helt bra, men det var åtminstone något de gjorde båda två och som de båda två jobbade på att sluta med. Men det som var värre var att Jessie hade smygsupit mer och mer den sista tiden. Sanna hade förhoppningsvis inte märkt det, men oavsett om hon hade det eller inte kändes det inte bra. Varken att hon smög för Sanna,

9

mängderna eller ja, mängderna. Hon ville inte tänka på hur mycket det kunde bli ibland. Men det var inget riktigt problem, inte så hon kunde prata med en psykolog om det. Hon kände att anledningen att hon mådde dåligt över det var att det blev en konflikt med andligheten, och det gick inte att prata om det om inte den andra personen förstod det sättet att tänka. ”Du upplever att du lever i ett kaos... Var din barndom också kaotisk?” ”Nej absolut inte. Men jag hade det inte roligt precis. Mina föräldrar bor kvar i samma hus i Strängnäs fortfarande. Hur orkar man, 25 år?

Syrran bor också här i Stockholm nu. Hon är mammaledig, de har en liten pojke på snart ett år. Både mina föräldrar och syrran och hennes man har helt meningslösa liv, de jobbar, tjänar pengar, städar, lagar mat, likadant hela tiden utom på semestern.” ”Så är det nog för de flesta.” ”Ja, det är ju det jag menar! Fruktansvärt... Själv är jag inte alls så.

Jag kände mig aldrig förstådd av någon under hela min barndom. Men jag tror att jag har levt på en annan planet innan. Det är inte konstigare att man kan återfödas på en annan planet några liv än att man har levt vartenda liv på jorden!” ”Vi kanske ändå skulle hålla oss till dina bekymmer, och vad du vill ha hjälp med här.” ”Ja visst… Jag var inte mobbad direkt men alla tyckte man var någon skum fucking alien som det inte gick att umgås med!” ”Ursäkta om jag frågar, men har du någonsin haft problem med missbruk av något slag?” ”Inte problem. Det är klart att man dricker ibland, gör inte du det?

Jag har provat att röka på också men det har väl de flesta.”

Jessie skruvade nervöst på sig. Hon hade ju dåligt samvete över att hon drack lite väl mycket, det kändes inte bra när hon hade ett så djupt andligt intresse. ”De flesta av dina vänner? De flesta av folk i allmänhet röker inte... på.” ”Jag menade bara att jag har gjort det nån gång, inte att det är ett problem.” ”Ok. Hur ser din vardag ut?” ”Jag är på ett dagis vid Midsommarkransen och... Det är inget riktigt jobb alltså, det är arbetsförmedlingen som har skickat dit mig. Innan var jag arbetslös, det var därför de ville tvinga dit en på en praktik liksom. De flesta jobb jag har haft har varit rätt kortvariga. Det är för att det alltid händer något som gör att det går åt helvete.” ”Vad händer?”

Sigbritt Falk sneglade diskret på klockan på bordet.

10

”Allt möjligt... En kärring i hemtjänsten ringde min chef och klagade för att jag hade råkat välta ner några saker bland annat. Och sen var det några som jobbade där som också tyckte att jag var för slarvig och att jag oftast kom lite för sent. Men jag vaknar inte alltid av väckarklockan! Det kan inte jag hjälpa. Men jag har svårt att passa tider även om jag kommer upp. Och så har jag sociala fobier, det gör att det blir problem på de flesta jobb. Har jag druckit lite innan går det mycket bättre men om de märker det kan det ju bli ett samtal med personalchefen, det har faktiskt hänt ett par gånger. Någon gång har jag sluppit genom att jag har sagt upp mig innan. Ofta lever man ju på gröt utan mjölk och socker men huvudsaken är att man inte blir vräkt. ”Vad sa de här personalcheferna? Blev du erbjuden någon hjälp?” ”Så illa var det faktiskt inte! Jag försvarade mig så gott jag kunde.” ”Men det låter rätt -” ”Det jag vill göra är att bli poet! Jag är snart klar med min första diktsamling. Det är mot mina principer att använda dator, jag har inte Facebook eller mobil eller nåt sånt skit heller. Jag skriver på en gammal skrivmaskin som min mormor och morfar hade i sitt förråd.

Men den är jävligt dålig, vissa bokstäver hakar upp sig så man helst undviker dem. Eller så får man liksom dra dem i rätt läge.” ”Det verkar vara mycket som har varit problematiskt i ditt liv under en längre tid.” ”Ja, men det skulle inte hjälpa upp något att börja skriva på dator.

Jag tycker att det förstör konsten. Men jag tror jag drar hem nu. Tack för detta.” ”Vill du komma tillbaka nästa vecka? Jag tycker att det verkar som om du har en hel del som tynger dig.”

Sigbritt Falk såg på Jessie med en fast men förtroendeingivande blick. ”Jag vet inte... Jo det hade kanske varit bra. Jag skulle verkligen behöva prata med någon.”

Sigbritt Falk reste sig och hämtade planeringskalendern från skrivbordet och satte sig igen. Hon bläddrade i den och vände sig sen mot Jessie medan hon rättade till glasögonen. ”Jag har fullt hela nästa vecka ser jag. Vad säger du om måndagen veckan därpå, jag har en tid klockan ett?” ”Jo, det går bra. Jag jobbar i och för sig men det ordnar sig.” ”Då säger vi det. Nästa måndag klockan ett. Då ses vi då.”

Sigbritt Falk följde Jessie ut i korridoren och låste upp glasdörren. ”Hej då.”

Hon sträckte fram handen och Jessie tog den. ”Ja, hej då.”

Sigbritt Falk tittade efter Jessie när hon gick.

11

”Vilket psykfall”, tänkte hon.

När Jessie kom ut i den friska höstluften gick hon mot affären. Hon hade en inre oro som behövde tryckas ner med någonting. Hon hade en lite utfläkt känsla. Hade hon lämnat ut sig för mycket, kan man det hos en psykolog? Där är det väl bättre desto mer man säger?

Hon måste i alla fall ha en chokladkaka.

Jessie var en stund senare hemma i Fruängen och slängde upp dörren till lägenheten. Doften av rökelse, cigarettrök och kattpiss som slog emot henne och som fick de flesta att börja hosta var hon så van vid så hon knappast märkte den. Katten Kungen som låg bland skorna hoppade upp och flydde in i köket. Jessie tog ett kliv över en astrologibok, lite smutstvätt och en hög reklamblad samtidigt som hon slängde av sig jackan och tog fram sina cigaretter och tändare. New Age-musik strömmade ut från högtalarna på en plågsamt hög volym, hon skulle skruva ner den lite. Om det var ok för Sanna. Plötsligt kom hon att tänka på att hon ju hade plånboken när hon betalade chokladkakan. Då hade hon inte tappat den. Men har man ångest är det inte lätt att hålla reda på en plånbok, tänkte hon. De fick nog skicka ut räkningar hela tiden från psykmottagningen. Jessie tände en cigarett och fortsatte in i vardagsrummet vilket också fungerade som Sannas sovrum. Själv sov hon i det lilla rummet i tvårumslägenheten. De hade en klädkammare som man kunde gå in i också, men den var för liten för att ha som sovrum. Där fanns inte ens något fönster. Sanna sprudlade av energi. Nästan på gränsen till mani. ”De två första dagarna känns det ju som man håller på att dö, men jävlar vad pigg man blir sen! Jag har städat hela dan. Du borde också börja fasta! För att rensa kroppen framförallt.” ”Jag vet, jag ska göra det snart. Men jag måste ha mat nu. Det var för jävligt på jobbet och sen var jag hos den där psykologen jag fick remiss till från vårdcentralen. De klagade lite på jobbet, men jag fick ju hitta på nåt. Man kunde ju inte säga att man skulle till en psykolog!”

Jessie gick ut i köket och tände en ny cigarett. Hon öppnade kylskåpet och skafferiet och fick fram ett paket snabbmakaroner. ”Vi har ju fan ingen mat hemma! Man kan äta makaroner som har gått ut, va? Jag går inte och handlar precis innan en fasta, det är det värsta man kan göra.”

Sanna fnittrade åt några foton hon hade hittat under städningen. De var från en fest hon och Jessie hade haft något år tidigare.

Störningsjouren hade kommit efter ett par timmar men innan dess hade de haft jättekul. Det var nog enda gången hon hade beställt papperskopior av några foton, och nu visste hon inte ens var den digitalkameran hade blivit av. Markus hade varit där, han var med på

12

ett par foton. Han var som en andlig lärare för henne, en förebild, hennes största kärlek. Sanna såg upp till, och faktiskt beundrade, Markus. När de träffades diskuterade de andlighet och hade sex och lämnade varandra fria att göra det eller vad som helst med vem de ville. Markus var ganska jobbig också. Han hade väldigt bestämda åsikter och många principer. På många sätt var han en riktig besserwisser. Två andra som varit med och som syntes på flera foton var Moa och Lubbe. Det var ett par sköna typer. De var så accepterande och krävde inte mer av någon annan än de krävde av sig själva. De tog dan som den kom, bodde i en gammal husvagn, rökte på, tuggade svamp, kramade träd, mediterade, drack örtte. Isabelle, ett annat av Sannas ex, var med på ett lyckat foto. Sanna hade inte pratat med henne på länge men hade hört att hon hade öppnat en egen praktik med healing och energibalansering nyligen. ”Jessie! Jag såg en lapp om ett ufo-föredrag i kväll. Jag tänkte gå på det.” ”Var då nånstans?” vrålade Jessie från köket i ett försök att överrösta new age-musiken. Makaronerna såg inget vidare ut efter att ha kokat alldeles för länge men hon hällde upp dem på en tallrik och tog fram ketchupflaskan. ”Vid Medborgarplatsen klockan sju. Det är föreningen ’Stockholms kvinnliga ufo-sällskap’ som har det.” ”Hon i receptionen på psykmottagningen tittade på en som man var ett ufo. Och jag tror psykologen tyckte jag var ett psykfall. Fast hon var i och för sig vänlig och så.” ”Om folk hade börjat meditera hade det fått ner de psykiska sjukdomarna till högst hälften.” ”Det tror jag med. Jag ska börja meditera mer.” ”Man blir ju stressad och psykiskt instabil av det här samhället...

Men du! Vad tror du om att starta ett alternativt kollektiv? Vi kunde fråga Moa och Lubbe och några andra alternativa människor om de hade velat hänga på.” ”Ja! Fan vilken bra idé! I ett gammalt hus på landet kanske?” ”Ja, det låter bra. Vi kunde elda med ved och bära in vatten från nån brunn. Och ha en get.” ”Jag hoppas det finns ett vindsrum där jag kan sitta med min skrivmaskin och skriva dikter. Det gör inget om man kan tjäna pengar som poet, det viktigaste är konsten.” ”Men du måste nog skaffa en ny skrivmaskin. Annars är det risk att det inte blir nån konst heller.” ”Jag får se. Det är nog inte så lätt att få tag på en heller... Men jag kanske ändå börjar skriva för hand. Tror du att jag kan bli poet?” ”Det är bara våra egna tankar som sätter gränser för vad vi kan bli.

13

Jag kommer att skapa mig ett alternativt och andligt liv snart, det är inget jag kommer att begränsa med mina tankar i längden!” ”Kan vi inte sälja andra konsthantverk förutom diktsamlingar där också?” ”Jo, absolut! Kan vi inte ha lite olika saker där som vi kan jobba med? Som till exempel sälja ekologiska grönsaker, ha ett fik med hembakade ekologiska kakor, ge folk healing, ha meditationskurser.

Och om vi kan ta reda på hur man mjölksyrar och konserverar så kan vi kanske bli självförsörjande med mat?”

Jessie tänkte att hon skulle lära sig att göra maskrosvin också. Hon skulle inte kunna tänka sig att sluta dricka alkohol. Men ekologiskt maskrosvin, och framförallt i lite mer rimliga mängder än hur det hade varit den sista tiden, hade varit ok.

Ett par timmar senare tog Sanna och Jessie tunnelbanan till Medborgarplatsen och ufo-föredraget. De pratade hela vägen högt och ljudligt om ufon, möjligheten att återfödas på olika klot, karma och om vad Gud menar med det som sker. De tyckte inte att det gjorde något om folk fick höra en del, tvärtom. Kanske kunde någon få en tankeställare eller börja fundera över sitt liv.

En stund senare stod de utanför källarlokalen där föredraget skulle hållas. Båda kände sig förväntansfulla. Innanför dörren satt en medelålders kvinna och tog betalt. Hon hälsade alla välkomna med ett varmt leende. Många verkade känna varandra sen tidigare. Både Sanna och Jessie tyckte att där var en positivt laddad, varm stämning.

När de satte sig vände sig kvinnan bredvid mot dem och började prata. ”Är det första gången ni är här?” ”Ja, brukar ni ha regelbundna möten alltså?” ”Vi brukar ta in olika föredragshållare, det blir ungefär en gång i månaden. Men vi har också andra träffar där vi utbyter erfarenheter om utomjordiska upplevelser. Jag var med och startade den här föreningen för fyra år sedan så jag har varit med från början. Jag har haft kontakter med utomjordingar i många år. Ewy heter jag förresten.”

Kvinnan avbröt sig hastigt, föredragshållaren gjorde sin entré. Sorlet i lokalen la sig och åhörarna vände sig mot talarstolen. ”God kväll, allesammans. Mitt namn är alltså Anna-Karin Johannesson och jag skulle tala om det här med utomjordiska upplevelser. Hörs jag förresten? Ni som sitter längst ner också?”

Jo då, alla verkade höra. Anna-Karin Johannesson fortsatte: ”Ja, många av er känner ju igen mig sen tidigare. Jag hade ju en veckoslutskurs i Västerås nu senast för ett par veckor sen, jag känner igen er - och dig därifrån, ja… Kul att ni kunde komma nu också! Ja,

14

jag ska som jag brukar på mina föredrag börja med att berätta om mina egna upplevelser. Och de har varit många... Första gången jag fick en utomjordisk upplevelse var för 26 år sen. Jag var då 14 år. Jag satt på mitt rum och läste mina läxor när jag tyckte mig se ett ljussken utanför fönstret. Jag växte upp på landet och det fanns inga andra hus runtomkring, under den mörka årstiden var där bokstavligen kolmörkt normalt sett. Jag gick fram till fönstret, och utanför på ängen stod en stor farkost med ett märkligt sken runt. Jag förstod inte vad det var för något men blev mycket fascinerad. Jag satte på mig ett par tofflor och smög ut, längs med husväggen, närmare och närmare farkosten. Då fick jag se tre varelser komma ut ur den. De var människoliknande men mycket kortare och med större huvuden i förhållande till kroppen.

De var skalliga och hade enorma, sneda ögon. Jag kunde inte avgöra vilket kön de tillhörde. De kom emot mig och började tala till mig. Jag vet egentligen inte på vilket språk, men vi förstod varandra.

Antagligen var det en rent telepatisk kommunikation. De sa att de kommit i ett fredligt syfte, och att deras roll var att hjälpa jorden i dess andliga utveckling. De sa att min uppgift här på jorden är att undervisa, och att de skulle undervisa mig i kosmiska sanningar som jag sedan skulle dela med mig av. Och det är det jag har försökt göra sedan dess. Jag har fortfarande kontakt med dem på telepatisk väg. De materialiserar sig också för mig ibland. De lär ut ett kärlekens budskap. Vad jag också så innerligt vill poängtera, och det kan inte upprepas ofta nog, är hur vanligt detta är! Jag möter hela tiden människor som till exempel sett ufon, fått telepatiska budskap eller någon annan typ av upplevelse som anses vara lite annorlunda. Folk vågar ofta inte tala om att de upplevt sådana saker, av rädsla för att det ska tolkas som hallucinationer och att de riskerar att bli stämplade som psykiskt sjuka. Men psykisk sjukdom är något helt annat. Det är en verklighetsflykt som vissa människor har behov av eftersom de inte är mogna att handskas med tillvaron på något annat sätt. Det jag bland annat försöker lära ut på mina kurser är att lära folk att våga prata om sina upplevelser. Ju fler som gör det, desto mer avdramatiserat blir det, eller hur? Det handlar om att våga stå upp för sig själv och sina upplevelser! Det gör att vi blir starkare som människor på alla plan.

Vi som kommit lite längre i vår andliga utveckling brukar ju också få mycket budskap på medial väg.”

Det syntes igenkännande miner och nickningar runt om i lokalen. ”Det är en väldigt turbulent tid i världen nu när jordklotet expanderar sitt medvetande. Det är också därför det kommer särskilt många utomjordingar och andra skyddsväsen, de behövs som aldrig förr just nu. Men det är upp till oss själva att öppna oss för den här hjälpen och stödet som de är här för att ge oss. Jag kan inte nog poängtera hur

15

viktigt det är att meditera och tänka positivt! Jag förstår att många av er gör det, men här sitter säkert en och annan nybörjare på den nyandliga banan. Och de flesta av oss behöver påminnas ibland och få ny inspiration. För att återgå till det här med ufon så finns det både särskilda meditationsformer och kristaller som man kan använda för att lättare få utomjordiska upplevelser.”

Efter ungefär en timme avrundade Anna-Karin Johannesson och sa att det skulle bli en stunds paus då det också skulle serveras kaffe och te. Därefter skulle det bli en frågestund. Jessie och Sanna reste sig och gick en liten bit, runt ett hörn, där de ställde sig och rökte två cigaretter var på tio minuter. Jessie utbrast: ”Man borde verkligen ha fått några andliga upplevelser!” ”Ja, det är lika sjukt att sitta och meditera som en dåre varje dag i flera år utan att få minsta lilla som att stämplas som psyksjuk om man får nåt.”

De skyndade in igen för att hinna få en kopp kaffe innan frågestunden. Jessie hoppades att ingen såg att hon tog en hel näve med pepparkakor och sockerbitar, hon kände att ett par pepparkakor bröts i hennes hand. Hon hann precis sätta sig innan frågestunden började. Det kom direkt en fråga från en underlig kvinna som satt längst bak. ”Jag har utomjordingar som suger energi av mig! De kom för två år sen och landade där hemma. Jag har skäl att tro att de kan vara utsända av KGB. Jag har ringt ryska ambassaden om det, men de gör ingenting. Så jag misstänker att de själva är inblandade. Vem kan jag vända mig till? Utomjordingarna försöker ta över kontrollen, det finns förklädda agenter överallt. Jag tror att de planerar att ta över jorden tillsammans med KGB och ryska ambassaden. Men jag kämpar emot!

De visste precis vad de gjorde när de stämplade mig som schizofren, det var för att röja mig ur vägen. Det är så korrumperat så man mår illa.” ”Jag tror att du har öppnat upp dina chakran för mycket så att låga andeväsen har fått inflytande över dig. Be om beskydd och om att få vara herre i ditt eget hus! Du frågade vart du kan vända dig. Du är välkommen att boka en tid för healing hos mig, jag tror att jag skulle kunna rensa dina chakran så att du mår bättre.” ”Men det hjälper inte mot själva problemet! Det är klart att jag mår dåligt, vem skulle inte göra det med fyra utomjordingar som bara suger musten ur en? Så länge de är kvar hjälper det inte med healing.

Det skulle bara göra allt värre, eftersom de hör vad jag tänker! De försöker kontrollera allt jag gör, och om jag försöker be så straffar det sig genast. De avlyssnar allt. De har satt upp sändare i hela lägenheten!

Och nu har jag blivit varnad om vräkning bara för att jag försökte ta

16