9789164204936

Av Lena Ebervall och Per E Samuelson har tidigare utgivits: Ers Majestäts olycklige Kurt 2008 Mördaren i folkhemmet 2012 Bombmannens testamente 2014

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0493-6 © Lena Ebervall och Per E Samuelson 2016 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Omslagsfoto: Peter Larsson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016

PR O LOG

HUSEBY. Än idag tronar hon över sitt urgamla rike, så vackert inbäddad i lummig grönska vid Helige å mellan sjöarna Salen och Åsnen. Hon är kvar. Men allt annat är borta.

Borta är ångbåten och pråmarna som fraktade virket från de djupa trollskogarna ner till Karlshamn för vidare skeppning ut i världen.

Borta är rättare och pigor, betjänter och herrskap som levde sina liv på Smålands största herrgård och delade jorden med prima göddjur i ladugårdarna, vingklippta svanar i kvarndammen och enorma skördar på de gula sädesfälten.

Borta är kungar, grevar och baroner som fördes med häst och vagn från Vislanda station för att besöka den stenrike brukspatronen på Huseby och hans förnäma familj.

Bara själva marken är kvar, jorden och husen, gångarna och alléerna. Kall och livlös blänger masugnen på anonyma besökare.

Här spatserades det i handgjorda kalvskinnsskor och stöttes med spetsprydda parasoller på släta kullerstenar. Men nu finns ingen av dem kvar. Stenarna, satta i marken där de gick, minns dem inte. Vattnet som blänkte i den gröna kvarndammen där de 7

speglade sig har sedan länge runnit undan på sina hemlighetsfulla vägar mot havet.

Om dessa fagra marker kunde tala hade de kanske berättat om en annan era, en svunnen epok. En tid av imperiebyggare.

En tid då en ung engelsman av god familj kunde resa runt halva jorden och ändå befinna sig i drottning Victorias rike. Och om en sådan ung man också hade ingenjörsutbildning, var duktig på att arbeta och utrustad med en enastående tur, ja då hamnade han just precis där den nya världen byggdes, av järn som tvingats fram ur jorden med svett och piskrapp och ånga och muskler.

Och då blev han en imperiebyggare fastän han inte ens fyllt tjugofem.

För det är naturligtvis där borta sagan måste börja, i själva juvelen i det brittiska imperiets krona. I Indien. Den som byggde järnvägar här på 1860-talet var med och skrev historia genom att knyta samman imperiets viktigaste maktcentra, hamnar och rikedomar med varandra.

Och den unge mannen, han ledde järnvägsarbetet på Great Indian Peninsula Railways under den brännande solen, allvarlig och tystlåten. Hans fickor fylldes av indiskt guld, men han var återhållsam och flitig och varken intresserad av att sitta och supa bland pensionerade arméöverstar på klubbarna i Bombay eller ligga hos mörka skönheter i Calcuttas glädjekvarter. Han arbetade och han sparade och snart var han högsta chefen över hela järnvägsbygget och när två gamla släktingar dog – först den ene, sedan den andre, på varsin sida av världen – och testamenterade varsin förmögenhet till honom, ja, då blev han så rik att han kunde köpa halva Bombay om han ville. Men det ville han inte.

Han hade en dröm. En dröm om en helt annan värld, så fjärran från maharadjor och juvelprydda elefanter man kan komma.

Den unge imperiebyggaren var svensk. Eller ja, nästan. Med en 8

far som var brittisk gentleman och en mor som var svenska, hörde han inte riktigt hemma någonstans. Men fadern – som betydde mycket för pojken – svärmade för det nordiska och var språkprofessor i Köpenhamn.

Nu hade den unge mannen, Joseph Samuel Fritiof Stephens, på sitt målmedvetna vis, bestämt sig. Han skulle till Sverige och han skulle köpa sig en lantegendom och bli en country gentleman.

Hans familj var mycket bildad men hade aldrig haft några pengar. Joseph var den förste som var riktigt förmögen. Fadern George skrev i ett brev att Huseby bruk var till salu. På Huseby fanns ett av de förnämsta biblioteken i Sverige, fortsatte George entusiastiskt och satte tre utropstecken efter. Och så bestämde sig Joseph 1867 för att köpa Huseby bruk av grevarna Hamilton för 600 000 riksdaler. När han flyttade in var han en av Sveriges rikaste män.

Så börjar Husebysagan. Som något ur Tusen och en natt.

Men det imperium som Joseph byggde på hemmaplan, det skulle blomstra, vissna och dö på mindre än två generationer. *** Den 2 april 1979 var Fröken nästan hundra år gammal. Hon hade flyttat in i sitt gamla flickrum, där hon haft så mycket roligt med sina systrar när seklet var ungt. Hon hade levt ett förtrollat liv, som en prinsessa i sitt slott. Men nu fanns ingenting kvar.

Runt Fröken låg ett tomt och öde Huseby bruk. Allt var multnat, pantsatt och förfallet intill ruinens brant. Den ende som återstod från den gamla tiden, den ende som visste allt, var hennes gamle betjänt. Krantz hade lagt sig till med ett par enorma buskiga polisonger, annars var han sig lik. Ännu gick han varje morgon upp för tjänstetrappan från det underjordiska köket 9

med Frökens frukostbricka. Försiktigt knackade han och steg in.

Det var absolut tyst där inne. Det kändes i hela rummet att hon var död. Skakad satte han ner brickan på en byrå och gick vördnadsfullt fram till sängen där en tunn gestalt låg. Stilla, så stilla.

Han drog en hand över ögon och näsa. Så såg han att Fröken lagt något på nattduksbordet. Hon hade placerat sin mors gamla tunga guldringar ovanpå kuvertet så att det inte skulle fladdra ner och försvinna.

Att öppnas i händelse av min död, stod det utanpå kuvertet med Frökens oefterhärmliga, ännu vackra 1800-talspiktur. Inuti låg ett enkelt, hopvikt papper med samma handstil. Den som öppnar detta bref i anledning af min död, skall omedelbart taga kontakt med advokat Carl Du Rietz i Norrköping.

Krantz samlade sig ett ögonblick och gick sedan ned för trappan igen och stegade fram till den ålderdomliga telefonen som satts upp på väggen i nedre hallen år 1902. Den fungerade fortfarande och Fröken hade insisterat på att den skulle sitta kvar.

Han slog numret och när sekreteraren frågade efter hans ärende svarade han, på sin stadiga småländska: ”Fröken Florence Stephens är död. Jag måste omedelbart tala med advokat Du Rietz.”

10

KA P I TE L 1 EN G LI M T I S IN F ADE R S ÖGA

OSCAR VAR PÅ gott humör och kände sig förväntansfull. Han småpratade vänligt med garderoblakejen, som var sysselsatt med att borsta konungens finaste galauniform och fästa de nyputsade ordnarna och kraschanerna på jackan. Diamanterna blixtrade så mycket i skenet från alla fotogenlampetterna att de kastade solkatter runt de båda männen. Man höll som bäst på att installera elektriskt ljus i Stockholms slott, men hit in till den kungliga påklädningskammaren hade inte nymodigheten nått ännu.

På avstånd hördes redan sorlet från de hundratals gäster som sedan en timme var i färd med att anlända till slottet, en och en eller två och två i taget. Allt måste göras i exakt rätt ordning och var planerat sedan lång tid tillbaka. Det gick inte an att alla vagnarna kom på samma gång, med hästar och seldon som trasslade in sig i varandra och långa klänningssläp som tappades ner i snödrivor och allmänt kaos. I sedesam ordning rullade vagnarna fram och hovslagen slog eko inne på slottsgården, ett ljud som hördes ända in hit, trots de väl stoppade och brokadbeklädda väggarna. Det var ett ljud som inte liknade något annat och Oscar hade alltid tyckt om det, ända sedan han som liten prins sprang runt tillsammans med sina bröder och var i vägen för alla.

11

Småprinsarna fick inte vara med vid kungabalerna men brukade smyga fram och tjuvkika på den strålande prakten när gästerna välkomnades av hovmarskalken vid ingången till stucksalen och sedan banade sig fram till Vita havet, där man artigt konverserade, alla ivrigt väntande på att deras herre och konung skulle göra entré.

Nu var det han, Oscar, som var kungen.

Som tredje son till kung Oscar I var inte Oscar född till tronföljare. Men genom en serie – för honom lyckliga men för andra olyckliga – omständigheter hade det ändå blivit så.

Mellanbrodern Gustaf dog ung. Storebror, kronprins Carl, hade ingen son, utan bara en dotter, Lovisa, som han kallade för ”den fula faen”. Allt Oscar behövde göra var att överleva Carl, vilket med tanke på dennes skörlevnad inte verkade bli så svårt.

Carl var en lebeman som inte drog sig för att supa och svära med det lägsta tänkbara patrask och gärna med lättfotade damer.

Skandalerna duggade tätt och det viskades om utomäktenskapliga barn och återkommande fylleslag i både slott och koja.

När Carl blev kung sågs han av vissa som en belastning för Sverige, samtidigt som han var älskad bland de breda massorna för sitt ”folkliga uppträdande”, som det hette i pressen. Bekymret med Carl XV var inte bara hans tveksamma karaktär. Kungens läskunnighet lämnade också en del övrigt att önska. Talskrivarna var alltid tvungna att skriva så korta ord som möjligt. Helst inte mer än tre stavelser. I annat fall kom kungen obönhörligt av sig. Ord som fäderneslandet var inte att tänka på. Fos-ter-lan-det däremot hade han tränat länge på och lyckades för det mesta rätt bra med.

Medan Oscar bidade sin tid tog kungens hårda leverne ut sin rätt och Carl XV dog mycket riktigt redan 1872, inte ens femtio år gammal, och så blev Oscar II kung.

12

Oscar hade använt tiden väl under sin äldre brors utsvävningar. Han hade gjutit in nya friska gener i det Bernadotteska blodet genom att gifta sig med en klok prinsessa från Tyskland, Sophia, som i rask takt födde honom fyra präktiga söner.

1873 kröntes Oscar II till dubbelkronan och utropades till konung över Sverige och Norge, först en iskall majdag i Stockholm och sedan en varm juniafton i Trondheim.

Oscar II hade en annan personlighet än sin bror. Han omgav sig med kunglig glans, var pompös och högdragen. Men i likhet med brodern såg han bra ut, lång och stilig och med silverstänk i hår och skägg. Oscar var mån om att bli omtyckt och hade ett inställsamt drag. Till skillnad från brodern var han dock föga populär i folkdjupen. ”Carl gör allt för att förstöra sin popularitet, Oscar allt för att vinna den”, lär deras mor ha sagt, med tilllägget: ”Båda misslyckas!”

Oscar älskade förlustelser och högtidligheter men skötte sin hälsa och motionerade regelbundet. Så till exempel hade han så sent som i eftermiddags åkt skridsko ute på den Kungliga skridskobanan i viken mellan Skeppsholmen och Kastellholmen. Även han hade fått sin beskärda del av den beramade Bernadotteska sexualdriften och hade flera älskarinnor, till drottning Sophias sorg. Kanske var det därför hon hade valt att vistas utomlands sedan i höstas.

Nu var det en knarrande kall januaridag i nådens år 1881.

Sophia var i Cornwall och det passade Oscar utomordentligt bra.

Som kung gjorde han naturligtvis precis som han behagade. Men han tyckte inte om drottningens menande blickar och flera av hennes hovdamer understod sig också att snörpa på munnen åt honom när de trodde att han inte såg.

Hovdamerna, ja. Oscar sträckte lite extra på sin konungsliga lekamen när den tunga galauniformen hängdes på honom, med 13

alla dess galoner och epåletter och ordnar. Hans tankar vandrade över till skönare nejder, från drottningens sura gamla änkenåder till andra, mycket ljuvliga trakter. Det fanns nämligen hovdamer och hovdamer. Elisabeth! Ack, den sköna Elisabeth, i afton var det kunglig bal och den unga och charmanta fröken Krüger skulle komma. Han drog en djup suck av välbehag.

Så höll han andan ett ögonblick. Hon var ju strängt taget inte fröken Krüger längre. Hon var gunås gift Stephens numera, sedan i höstas. Nåja. Det fick vara hur det ville med den saken.

Han hade talat vid sin gamle vän Krüger – Elisabeths far – så sent som i eftermiddags, över ett glas rykande glühwein efter skridskoåkningen. Krüger hade skruvat lite på sig och dröjt med svaret, medan marschallerna brann och fladdrade i den starka vinden invid det kungliga tältet. Hans gamle kamrat hade inte sett riktigt glad ut när Oscar frågat efter Elisabeth. ”Men hon är ju inte formellt inbjuden i år”, hade amiralen försökt. ”Äsch, dumheter! Inbjuden? Hon är ju hemma i Sverige igen, inte sant? Elisabeth är alltid välkommen till slottet!”

Och efter ett ögonblicks tvekan hade Krüger mumlat att ja, Elisabeth hade visst sagt något om att hon såg fram emot aftonens bal på slottet. Så allt var mycket gott, tänkte kungen, höjde blicken och hakan och skred majestätiskt ned för trappan mot Vita havet.

Alla var där. Med undantag för drottning Sophia. Kronprinsen och prinsarna, kronprins Frederik av Danmark med prinsessan Lovisa. Louise, som hon kallade sig i Danmark, var Carl XV:s enda dotter. Den fula faen. Tydligen var hon inte för ful för att bli drottning i Danmark.

Utöver de kungliga gästerna svallade Vita havet av hundratals makthavare i det oskarianska Sverige: det var regeringen, riks14

dagen, grevar, baroner, ämbetsmän och andra framstående personer. Och så all hovpersonal, inte minst hovdamerna, alla klädda i hovdräkt.

Festen kunde börja. Kungliga hovkapellet spelade upp en wienervals. Oscar bjöd upp sin fula brorsdotter och valsade ut på det blanka golvet i Vita havet. Han spanade diskret över Louises axel och lät blicken vandra från hovdam till hovdam. Var fanns Elisabeth?

15