BOMBMANNENS TESTAMENTE En roman om Lars TingsTrรถm
Lena Ebervall och Per E samuelson
av Lena Ebervall och Per E samuelson har tidigare utgivits: Ers majestäts olycklige Kurt 2008 mördaren i folkhemmet 2012
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0440-0 © Lena Ebervall och Per E samuelson 2014 Utgiven av Piratförlaget omslag: Eric Thunfors omslagsbild (skatteskrapan): Björn roos Tryckt i Finland hos Bookwell, 2014
JoBs BoK ”i landet Us levde en man som hette Job. Det var en oförvitlig och rättrådig man, som fruktade gud och flydde det onda.” ”(…) nu hände sig en dag att guds söner kommo och trädde fram inför Herren, och Åklagaren kom också bland dem.” (Job 1:1, 6)
Tre mördare hade samlats i en sommarstuga veckan före jul 1983. Det repiga ikeabordet var prydligt dukat med ett par tända ljus. någon hade ställt fram en kastrull med gröt, en burk rårörda lingon och en öppnad mjölkförpackning. stugområdet var ett perfekt ställe för dessa herrar. Här fanns inga nyfikna grannar, husen var så här års folktomma och öde. möjligen raskade en ensam räv över isen därute på viken, annars var det dödstyst. Den äldste mannen var jullunchens värd. Han var en ganska intetsägande, medelålders karl med råttfärgat hår och tjocka glasögon. Han såg alls icke ut som någon våldsverkare utan snarare som en torr kamrer. Hans yngre kamrat, en mörk man i trettioårsåldern med vildsinta ögon, såg desto farligare ut. Han hade av naturen – och av ett hårt levt liv – begåvats med den sortens utseende som får vanligt hyggligt folk att vika undan och gå över till andra sidan gatan. Den tredje var en kortväxt finne som snart skulle fylla fyrtio. De tre mördarna knäppte sina händer och den äldste mässade. ”aposteln Petrus sade: Var nyktra och vaksamma. Er fiende 7
Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. För Dig o Herre är vi beredda till allt och i vår kamp fruktar vi ingenting. amen.” ”amen”, skanderade männen i korus och började äta sin julgröt. snart skulle den korta decemberdagen övergå i skymning. några vilsna snöflingor började falla och spred en idyllisk julstämning över nejden. De tre mördarna åt under tystnad. när de var färdiga lutade de sig bakåt på sina pinnstolar och den mörkögde rotade fram en cigarr som han tände, sakta och omsorgsfullt, medan finnen kastade irriterade blickar. ”Du kan väl gå ut och röka den där”, sade finnen och när den glasögonprydde mannen nickade medhåll kördes den yngre mannens stol tillbaka med ett skrikande ljud, som i protest. Han ryckte upp altandörren och travade ut på den sluttande, frusna gräsmattan, där han stod i bara skjortan och rökte medan snöflingorna färgade hans mörka hår allt vitare. Han svettades trots decemberkylan och stora våta fläckar växte under armhålorna. Konstigt. att svettas när det snöar. måste vara amfetamin, tänkte den unge polisen, medan han zoomade in och knäppte av några bilder. när den rökande mannens blick plötsligt dök upp i teleobjektivet blev den unge spanaren så rädd att han nästan tappade sin dyrbara Canon. De ohyggliga svarta ögonen tycktes se rakt igenom honom och han fick kväva ett utrop. omedvetet kröp han ihop ännu mer. men gropen han grävt sig i skogsbrynet var djup och gjorde honom osynlig och det fanns inte en chans att männen i stugan kunde veta att de var iakttagna. *** 8
Det hade slutat snöa och blivit rejält kallt, säkert femton minusgrader. Två av männen var kvar i stugan, den som såg ut som en medelsvensson och den andre, mannen med de brinnande ögonen. Den lille finnen hade tagit bussen in till stan. Polismännen fortsatte bevaka stugan. ingenting hände. Timmarna gick. Det var kolsvart och kalla vinterstjärnor glittrade över dem. ”Varför ska vi ligga här och frysa? Det här är väl inget att spana på”, viskade den unge polisen till sin kollega. ”Den där glasögonormen kan väl inte göra en fluga förnär? och inte den där lille fan heller.” ”inte det?” genmälde den äldre polisen, en vithårig man med rimfrost i mustaschen. ”Då ska jag tala om för dig att den där glasögonormen är skyldig till ett par av de värsta bombdåden i sveriges historia. och den lille finnen är hans medhjälpare, förstår du. Vi vet att det kommer att smälla igen. Det är därför vi spanar dygnet runt. Vi vet inte när och inte var. men vi vet att.” ”Det var som fan!” Den yngre spanaren visslade lågt. ”men vad gör…” ”mmm. Du undrar vad herr medelsvensson kan ha med den där galne tjackpundaren att göra. Det är just det jag undrar också. Jag kan inte få ihop den pusselbiten med de båda andra. Han är en riktigt ruskig typ, det tror jag du såg i din kamera. alltså, han är ju välkänd av oss. Bajonettmördaren, du vet. greven.” ”Bajonettmördaren?” ”Ja, där vid Hötorget. Vid tunnelbaneuppgången.” men den yngre skakade på huvudet; han kom inte ihåg bajonettmordet. Den äldre, som var lite sedd över axeln av de tuffa stockholmspoliserna, tyckte det kändes bra att för en gångs skull få vara den som visste mest. 9
men ingen – inte ens huvudpersonen själv, som satt därinne i stugvärmen och vände Bibelns tunna blad och mumlade för sig själv – kunde veta vad framtiden bar i sitt sköte. ingen kunde ana att den bibelläsande glasögonormen bara hade fem dagar kvar i frihet. och inte kunde någon veta att den lille finnen endast hade fem dagar kvar att leva. Framför allt hade ingen kunnat föreställa sig att mannen med de farliga ögonen fem år senare för alltid skulle skriva in sig i den svenska kriminalhistorien. Det skulle bli en lång natt. Den gamle polisen blåste på sina stela fingrar och började berätta.
10
1. BaJON eT T mOrd eT
deT var eTT av de sista rekordåren. Tillväxten var fortfarande stark och gav utrymme för sociala reformer. men tecknen på att människor inte längre trivdes i folkhemmet växte sig allt starkare. Det hade börjat på sextiotalet med en till synes oskyldig ungdomsrevolt men nu, några år senare, vällde narkotikan in över landets gränser, till städer där moderna kontorskomplex i betong numera dominerade. städer som därför låg öde och tomma på nätter och helger, befolkade endast av sveriges nya invånare: knarkarna. ”greven” var bara tjugotre år, men redan en fullfjädrad narkoman. Det hade varit kärlek vid första ögonkastet mellan greven och amfetaminet. i mitten av sextiotalet hade han av en polare fått adressen till Döve sven på söder. Döve sven var en gammal illaluktande gubbe som bodde i en rivningskåk och sålde tjack, tjugo spänn påsen, till alla som ville ha. greven lämnade över ett par skrynkliga femmor och i utbyte fick han en tunn, prasslig cellofanpåse med vitt pulver i. så började en livslång kärlek. nu, julen 1970, styrdes hans liv av tjacket. Det var inte det att 11
han var något socialfall eller någon idiot. inte alls. Det var kärlek. så definierade han tillvaron för sig själv. Kärlek till tjack. Tjacklek. så här hade det blivit: antingen var han påtänd som fan för att han just fått tag på prima vara. Eller så var han avtänd och vansinnigt sugen och på desperat jakt. Tjackleken drev honom in i de mest ohälsosamma, obehagliga och rent ut sagt vidriga miljöer. men greven – ett öknamn han snabbt tillskansat sig och var stolt att bära – trivdes som fisken i vattnet. Han var född att sätta sig i respekt, ja, i skräck, och vid det här laget var han fruktad av hela stockholms undre värld. några dagar tidigare hade han rymt från Ulleråkers sjukhus, där han var intagen för sluten psykiatrisk vård. Fan, vad gott att vara på fri fot! Det absolut första han gjorde var att ta sig till sin bästa langare och fylla venerna och fickorna med förstklassigt amfetamin. Han flög ut därifrån, kände inte vinterkylan, behövde inga varma kläder. Käkarna malde, blicken stirrade och folk vek undan från trottoaren där han forsade fram som en sammanbiten bulldozer. Varthän? inte hem till föräldrarna i solna i alla fall, han var förstås efterlyst och bängen låg väl och kröp i buskarna. Han irrade planlöst omkring i trakterna runt sergels torg. Det hade gått några timmar sedan sista mackan och därför smet han in på Plattans toalett och blandade till en ny dos som han slog i sig. Herregud, vilket tjack det var! Det kändes som om skalltaket skulle skruvas bort av sig självt och bara blåsa iväg i hundraåttio knyck rakt ut i rymden. Verkligheten, 1970 års gråslaskiga verklighet, slank ur hans grepp och ersattes av hans egna hjärnspöken och de var hårda, lysande spöken som ropade till honom med klara röster. av en polare hade han just köpt en bajonett för tio kronor. Polaren hade egentligen velat ha mer betalt men det var ingen mening att diskutera med greven. Han låste in bajonetten i en 12
förvaringsbox på Hötorgets tunnelbanestation. när han råkade gå förbi skyltfönstret till en leksaksaffär på Drottninggatan fick han en impuls och köpte julklappar till sin lillasyster som bara var tio år. Han var hög som ett hus i affären och kärringen tittade lite konstigt på honom medan han pratade forcerat om sin lillsyrra och slängde upp pengar på disken. Han tryckte in påsen med leksakerna i samma förvaringsbox som bajonetten. Det prasslade om kassen som var prydd med ett stort rött hjärta i vilket det stod goD JUL. nu var det söndag kväll, precis före julafton. Han hade ingenstans att bo och därför lade han två tioöringar i en telefonautomat på Hötorget och ringde en kille han kände som bodde i närheten. Han var välkommen på kaffe och övernattning. Han hämtade kassen från förvaringsboxen och körde ner bajonetten bredvid julklapparna. så köpte han några mellanöl på martin olssons nere i tunnelbaneplanet och tog rulltrappan upp till Kungsgatan. Han var fullständigt inne i sin egen värld. Hade tappat räkningen på hur många timmar han varit vaken, men det var mer än trettio i alla fall. Han småmuttrade för sig själv. när han precis utanför ströms herrekiperingsaffär blev dunkad hårt på axeln av någon, kändes det som att bli översköljd av isvatten. Han snurrade runt, snabb som en kobra. Två berusade män på väg hem från en firmafest hade stött till honom med flit och sedan hånflinande passerat på var sin sida om honom. ”Vad fan göru?” ropade han. männen vände tillbaka och det blev ett förvirrat, galet slagsmål. En av männen sparkade till grevens kasse med texten goD JUL så den välte. Ett par trevligt inslagna klappar hoppade ut på den snöslabbiga gatan tillsammans med ett par klirrande ölflaskor från Three Towns. allra sist föll en bajonett ut med ett dovt skramlande. 13
”Han har bajonett, den jäveln!” skrek den ene mannen och båda lade benen på ryggen. greven skulle efteråt förklara att han i detta ögonblick uppfylldes, likt ett kärl, av en helig vrede, som strålade ner från himlen som flytande eld. Han plockade upp bajonetten i förbifarten och hann ifatt en av männen vid porten till Kungsgatan 36, tryckte in honom mot väggen, skrek ”nu ska du dö!” och stack honom snett nerifrån och uppåt i magen. Bajonetten punkterade vänstra lungan, gick rakt genom hjärtat och kom ut i ryggen. mannen vacklade ut på Kungsgatan och föll ihop död. greven drog ett djupt andetag, stoppade lugnt in bajonetten under sin svarta skinnjacka, plockade upp kassen med det röda hjärtat och försvann från platsen. Han tog höger in på sveavägen och flydde via Tunnelgatan in i Brunkebergstunneln. Det fanns människor i närheten, vanliga laglydiga medborgare som upprörts av det hemska dådet och som vågade ta upp jakten på mördaren. men de tappade bort honom vid mynningen mot Birger Jarlsgatan. Det berodde på att grevens bekant bodde på smala gränd och där hade han försvunnit in i porten och var som uppslukad av jorden. Två unga kvinnor hade dock sett allt på nära håll och kunde lämna ett detaljerat signalement: ”man, 20–25 år. 180 centimeter lång. Brunt hår. svensk. sjuka, otäckt brinnande svarta ögon. skarpskuret ansikte och tydligt markerade kinder med tunn mun.” Polisen tyckte att signalementet passade in på en ung missbrukare som gick under namnet greven. Han greps i mellandagarna men blånekade. Efter att ha blivit utpekad av de två kvinnorna vid en konfrontation valde greven dock att lägga korten på bordet och erkände alltihop på nyårsafton. Han dömdes till fortsatt sluten psykiatrisk vård. 14
Ett bajonettmord i julrusningen mitt i centrala stockholm var avskyvärt. så hemskt att kvällstidningarna slog upp det stort. På kanslihuset läste olof Palme om det förskräckliga våldsdådet. inne på sitt eget arbetsrum kunde han tänka likadant som alla andra: Hur kunde det komma sig att en vanlig medborgare på väg hem från en firmafest blev nedstucken med en bajonett på Kungsgatan den fjärde söndagen i advent? Vad hade hänt med sverige? som statsminister skulle han väl inte resonera så. Han hade ju det yttersta ansvaret för allt som hände. men innerst inne var han förbryllad och djupt oroad. Det knackade på dörren och hans gamle mentor, Tage Erlander, kom in och såg vad Palme läste. ”Det var inte så här det var menat”, sade Palme upprört. ”Folk ska ju leva i fred, sida vid sida.” Erlander vred på sin långa kropp, som han alltid gjorde innan han skulle tala. ”sånt där ska du inte bry dig om”, sade han tröstande. ”Det var likadant på min tid, fast då var det drängarna på dansbanan som stack kniven i varandra. Det tar sig bara nya former. människan är sig lik, olof, det är inget vi politiker kan göra något åt.” ”men narkotikan då? Fanns den på din tid?” Erlander var tyst en stund. sedan suckade han, tyckte Palme, från djupet av sin själ. ”nä.” Det var nya tider. Helt nya. Världen och sverige var på väg in i en ny era. sextiotalets glada, frigjorda optimism hade segnat och stelnat till en gråbrun massa. Det var som om de poppiga glassfärgade ballongerna från vår allra rikaste tid hade punkterats och lagt sig till rätta i rännstenen, insnärjda i miljonprogram, knark, kris och miljöförstöring. och i denna tid, folkhemmets sista decennium, såddes fröet 15
till en ond vänskap, den allra mest osannolika konstellation man kunde tänka sig. Kanske kunde ingen annan tid ha kläckt fram ett sådant par som herr medelsvensson och herr Bajonettmördare. Bajonettmördaren var redan nu, 1970, färdigskapad, formad till ett liv på den mörka sidan. men för herr medelsvensson var vägen in i mörkret betydligt längre.
16
2. G öT a K aN aL
LarS TINGSTröm var varken en torr kamrer eller en grå byråkrat, som polisen som spanade på honom ett decennium senare skulle tro. Låt vara att han var lite beige. Lite vanlig. En medelsvensson. Han var just en sådan där färglös svensk som det skojades om och skrattades åt i TV-programmet Partaj. ögon av obestämbar färg. Hår likaså. glasögon. Ett icke uppseendeväckande ansikte. och inte var han lång. En ordinär figur på alla sätt, det gällde inte bara utseendet utan hela hans liv. Han arbetade och betalade skatt. Hade fru och två barn. Volvo och sommarstuga. Han var inte i klammeri med rättvisan, gick inte mot röd gubbe ens. Han körde laglydigt och drack måttligt. Han var en snäll pappa och en pliktskyldig son. Faktum var att det inte fanns någonting spännande eller ovanligt överhuvudtaget med Lars Tingström. med ett undantag: han brukade vara otrogen mot frugan. Cherchez la femme, säger fransmännen. i varje mänskligt drama finns en kvinna som drivit männen till krig, mord, vansinne. Ända sedan sköna Helena initierade trojanska kriget där tusen sinom tusen människor dog – nog var det en kvinna bakom allt jävelskap i världen. 17
Kvinnan i Lars Tingströms eget drama var agneta. men om detta hade inte Lars den blekaste aning denna dag, när han glatt visslande stod framför hallspegeln och knöt slipsen. rätt stilig tyckte han att han var ändå. Han var nyrakad, dränkt i Brut herrparfym och iförd ljus sommarkostym med breda kavajslag. Fru och barn var tryggt placerade i sommarstugan på ingarö och Lars kände sig fri som fågeln, fri och lite farlig. Han tog bussen in till stan och när han kom fram till norra Bantorget väntade redan greger med två kvinnor i trettioårsåldern. De presenterade sig som Britta och agneta. Det var underförstått att Britta var gregers tjej. Lars tittade försiktigt på agneta. Hon såg trevlig ut, ljus och fräsch som en typisk svensk sommarflicka, men hon sade inte så mycket och det var inget speciellt med henne. snart satt de vid ett bord med blårutig duk och åt fläskmedaljonger med bearnaisesås och drack Vino Tinto. Det var lite stelt till en början, men när det kröp fram att alla var gifta på varsitt håll bröts isen. ”Jag är gräsänkling”, förkunnade Lars. ”så jag tänkte jag skulle ut och dansa”, tillade han lite lamt. ”själv är jag på tjänsteresa i sundsvall”, sade greger och blinkade så att alla skrattade. ”Både agneta och jag är gifta. men vi är ofta ute och dansar. Det är inget fel i det”, sade Britta vänligt och alla höll med. Det var inget fel med att dansa. musiken spelade upp och Lars, som var en gammaldags person, vände sig mot agneta och mumlade: ”Får jag lov?” agneta tog Lars i handen och ledde honom till dansgolvet och där blev de kvar länge. Här var det inte tal om någon Jimi Hendrix eller Pink Floyd. Då hade inte Lars vetat vart han skulle ta vägen. men han trivdes med Kristina från Vilhelmina och 18
Popitopp och sjöng, allt mer djärvt, i agnetas öra och hon fnittrade muntert. när det var dags för sista dansen hade de slutat låtsas vara intresserade av alla andra. Deras kroppar var varma och glatta av sött doftande sommarsvett, så tätt sammanpressade att det inte gick att se vem som var vem. agneta blundade och gungade sakta i perfekt takt med honom. Hennes mascara hade runnit lite grann i den fuktiga värmen. ”Känner du hur våra kroppar passar ihop som två pusselbitar”, mumlade han grötigt. Han var säker på att hon skulle följa med honom hem. när orkesterledaren sagt god natt i mikrofonen stod de kvar. De stod likadant när musiken dog bort i ett tjutande och alla sladdar rycktes ur förstärkaren. De stod fortfarande och gungade mot varandra när ett kallt lysrörsljus blinkade igång ovanför deras huvuden och förvandlade den magiska aladdins grotta till ett naket, smutsigt dansgolv med svarta klackmärken och döda fimpar. ”se så, små turturduvor, nu vill vi hem och sova!” hojtade en servitör i deras öron och knackade Lars på axeln. Förtrollningen var tillfälligt bruten och de blinkade vilset mot det starka ljuset. ”Jag måste åka hem till min man”, muttrade agneta lite generat ute på gatan medan hon tog upp en spegel och började bättra på sin makeup. Det kunde ha varit en stor besvikelse för Lars, men han kände ett djupt lugn i hjärtat. För i kavajfickan låg en lapp med agnetas telefonnummer. Han sov mycket gott, insvept i röda drömmar som var fyllda av agnetas lena hud och söta, salta doft. så fort han vaknat ringde han. 19
agneta svarade: ”Bergh.” ”Hej, det är Lars från igår kväll”, sade han. Det blev tyst i luren en stund, innan agneta forcerat svarade: ”nej tack. Vi ska ingenting ha.” ”Jag förstår”, sade Lars. ”Jag ville bara säga en sak. Det var väldigt trevligt igår kväll och nu är det på det sättet att jag ska åka till Holland och hämta en båt. nästa vecka kommer jag till göteborg, för jag ska åka genom göta kanal hem och då skulle det vara väldigt roligt om du kom så kan vi åka tillsammans.” alltihop hade kommit ut i en enda lång rinnande flod av ord och han fick dra djupt efter andan. ”Eeh”, andades hon hjälplöst, men han kände att hon var intresserad, att hon stod där och inte ville lägga på. ”Har du åkt genom göta kanal nån gång?” ”som sagt var, vi ska ingenting ha.” ”Vi gör så här”, sade Lars. ”om du har lust att ses tar du tåget till göteborg nästa torsdag, det som är framme klockan 18.08. Jag är på plats och väntar. Vill du, så är du där. Vill du inte, behöver du inte komma! ska vi säga det?” ”Ja, naturligtvis… som sagt var… vi ska ingenting ha”, avslutade agneta och bröt samtalet. Han stod kvar i sin hall och tittade ömt på telefonluren en liten stund innan han försiktigt lade på. *** Holland: alltid bra väder. alltid nära till vatten. Vänliga människor. och ett märkligt, påhittat språk där man kunde gissa sig till vissa ord om man kunde lite tyska. Varvet låg i en liten by som hette Wirdum, med fin kanalförbindelse till floden Eems utlopp i nordsjön. Han fäste en simmig, förälskad blick på drömbåten. En stål20
klädd drottning, Waddenkruiser speciaal, som låg och guppade på det nästan spegelblanka vattnet medan måsar och tärnor skrek på himlens glasvalv ovanför. Han fick hålla upp en hand och skugga ögonen, ty solkatterna blixtrade runt den vackra båten och bländade honom nästan. Han suckade djupt och tillfredsställt och mumlade för sig själv: ”En sån skönhet. och radar och autopilot har hon.” Lars var uppväxt på gotland med havet runt knuten. saltvatten i blodet, brukade hans morfar säga att pojken hade. och så var det nog. men det var ändå med bävan som Lars den här julidagen satt mitt emot direktören på varvet och bytte pengar mot båtnycklar. För det var inte något litet plastbadkar han köpte. Båten kostade 85 000 gulden, en förmögenhet, mer än en årsinkomst. Han hade sparat och drömt länge, länge. i januari hade han lagt 30 000 i handpenning. nu, i den sköna sommartid, återstod 55 000 och han darrade lätt på handen när han betalade. Holländaren, som var en fryntlig man som rökte pipa och berättade skabrösa historier, satte sig att skriva ett kvitto på beloppet. stämningen var uppsluppen. Det var ett sådant där sällsynt lyckligt ögonblick i en marknadsekonomi när säljaren är lika nöjd som köparen. Det hade varit bättre om de hållit sig allvarliga. För i just detta ögonblick skedde ett ödesdigert misstag. Det blev fel på kvittot. i stället för Komplett pris 85 000 gulden fritt varv, skrev den glade skeppsbyggaren Komplett pris 55 000 gulden fritt varv. Varken Lars eller holländaren upptäckte dock detta lilla misstag, utan tog varsitt exemplar av kvittot och skakade hand på affären. Holländaren bjöd på ett glas genever, lämnade över nycklar och instruktionsbok och vinkade adjö, fortfarande med magen hoppande av skratt efter den senaste fräckisen han dragit. ingen av herrarna hade i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig vad det lilla skrivfelet på kvittot skulle föra med sig. 21
Båten tuffade stadigt ut i nordsjön och genom skagerack i utlovad marschfart och passerade snart skagen. Det var strålande väder och Lars kände sig genomlycklig, en sådan där stillsam, djup lycka som man inte upplever så många gånger i livet. Hela tiden tänkte han på agneta och varje gång han tänkte på henne sade han hennes namn tyst för sig själv: ”agneta.” med hjälp av radar och autopilot tog han sig till göteborg, ankrade vid Packhuskajen på torsdag förmiddag och gick till Drottningtorget på svajiga sjömansben. Där tog han in på hotell Eggers, vilade några timmar, duschade och gjorde sig så fin han kunde. golvet gungade fortfarande upp och ner, upp och ner i en jämn rytm. i ett ovanligt infall av lekfullhet klädde han sig i den vita kaptenskostym som den glade holländaren hade skänkt honom, med mössa och allt. iförd denna galauniform begav han sig strax före klockan sex med bultande hjärta den korta biten till Centralstationen och funderade över om agneta skulle komma eller inte. Än en gång kände han att han borde vara osäker, men det var han inte. Det var som om det var meningen att de två skulle vara tillsammans. naturligtvis skulle hon komma. För agneta hade veckan varit mycket annorlunda. Hon hade vacklat, kastats i tankarna fram och tillbaka. Till en början hade hon inte haft en tanke på att tacka ja till denna märkliga invit, att åka båt på göta kanal med en vilt främmande karl. men agneta, som levde ett lika normalt medelsvenssonliv som Lars, hade precis som han en hemlig vrå av äventyrlighet i sin själ. Hennes äktenskap hade varit stendött länge nu och så skulle det inte vara. Hon ville ha stormande romantik i sitt liv, hon ville ha en riddare på vit häst som drog henne in i sagans värld, hon ville ha en man som var villig att dö för henne. Hennes nuvarande var inte 22
ens villig att raka bort sin slokmustasch för hennes skull. Tänk, tänk om det var Lars som var hennes drömprins! så grubblade agneta. Hon hade växt upp med starletnoveller och alltid trott på Den stora Kärleken, att det någonstans fanns någon som var ämnad att älska, att avguda just henne. och göta kanal! Det lät väldigt romantiskt, det gjorde det. Till slut tog hon mod till sig och ringde Britta. ”Britta! Har du telefonnumret till den där knasige greger, som ordnade mötet mellan mig och Lars i lördags? Jag måste få tala med någon som känner honom.” ”Ja, hej, det är agneta, Brittas väninna. Jo, det är så att Lars har bjudit med mig på en resa men jag vet ju ingenting om honom. Han kanske är en yxmördare?” ”nej, yxmördare tror jag inte att han är”, svarade greger skämtsamt. ”Han är en helt vanlig hygglig kille. Vår inköpschef. Plikttrogen, lojal, sparsam och ärlig.” ”sparsam? Det låter tråkigt. Han är väl inte snål?” ”Han är hemskt snäll. omtänksam. Jag tror inte du behöver vara orolig.” ”men varför är han otrogen då?” ”njä… inte vet jag. Vi talar inte om sånt… jag har träffat hans fru. Hon verkar också bra. De har väl bara glidit isär. så där som folk gör.” *** ”Jag ska på utbildning i göteborg… för att bli lägervärdinna på Barnens ö”, ljög hon sin man rakt upp i ansiktet. maken visste att agneta drömde om att få jobba ideellt med fattiga barn. intet ont anande släppte han iväg henne. 23
i bredbrättad rosa hatt, blommig kortkort klänning och solbrända ben klev hon försiktigt av tåget på göteborgs Central i högklackat med knallrosa nagellack på tårna. Hon hade tuperat och sprayat sitt blonda hår så att hon såg ut lite som Doris Day. Hon hade till och med fräknar överallt, precis som Doris Day, och lika vita tänder och blå ögon. Hennes stil hörde hemma i sextiotalet, men det bekymrade henne inte. sjuttiotalets damer var fula och okvinnliga, tyckte agneta, de hade rakt hår som hängde som gardiner på varsin sida om ansiktet och fula hippiesandaler med skitiga tår. nä, det var ingenting för henne. all nervositet var som bortblåst, och när hon såg honom i vit kaptensmundering gjorde han stram honnör så att båda började skratta. Hon gick rakt in i hans famn. Hon kramade honom länge och fnittrade. ”Du ser ut som… nån gubbe i en Evert Taube-visa, Sveriges konsul kapten Fredrik Adelborg!” Folk runtomkring log vänligt åt det glada paret som uppenbarligen var nyförälskade. men egentligen var de ett par främlingar och agneta kastade osäkra och försiktiga blickar på mannen som gick bredvid och bar hennes väska. när de steg in på hotell Eggers kände hon paniken stiga: Vad skulle hända nu? skulle de sova i samma säng? Vad väntade han sig? Vad i all sin dar hade hon gjort? Tanken på att visa sig naken, sova, gå på toaletten så nära en fullständigt okänd människa kom det att svindla för henne. men hon hade inte behövt oroa sig. Lars var en äkta gentleman och hade bokat varsitt rum åt dem. när han slog upp hennes dörr, bar in väskan och sade ”Varsåartig, frun lilla”, fick hon tårar i ögonen av tacksamhet. och när sommarskymningen föll över Drottningtorget i göteborg satt de på en uteservering med ett glas vin och pratade och pratade som om de känt varandra hela livet. De gick och lade sig tidigt. i varsitt rum. 24
Tidigt på fredag morgon bar det av och nästan genast började agneta ångra att hon följt med på denna märkliga expedition. Den romantiska lyxkryssning hon föreställt sig var långt ifrån verklighetens gropiga sjöresa uppför göta älv. Det var blåsigt och kallt, agneta blev sjösjuk och Lars höll bara på med båten. ganska sur gick hon ner i hytten, men där blev illamåendet värre så hon tog på sig en varm tröja, knöt en sjalett om håret och klättrade upp medan båten långsamt gled genom Trollhätte kanal. när de första jättelika slussarna dök upp och hon såg sin kapten manövrera båten blev hon allt mer fascinerad. Det forsade och rann och knarrade medan folk ropade och vinkade. Hon började slappna av och njuta av äventyret. Landskapet blev allt grönare och vackrare, vinden mojnade och när solen kom fram skalade hon av sig det ena plagget efter det andra. Till slut låg hon på det varma däcket och solade i sin pepitarutiga bikini. De befann sig ute på Vänern och det var som ett öppet, spegelblankt hav, ett blått öga upp mot sommarhimlen. när båten närmade sig grästorp hade solen börjat glida bort mot de blånande taggiga granskogarna i väster. Lars satt vid rodret och hade svårt att hålla blicken i styr, hela hans väsen var på helspänn och lusten att bara släppa allt och famna henne var nästan överväldigande. Till hans besvikelse hade hon redan från början förklarat att hon var tvungen att vara hemma hos sin man senast på söndagskvällen. Det fanns ingen annan råd än att köra på ett tag till. slussandet tog tid och ibland kändes det som om hela tillvaron stod stilla och bara väntade på att det skulle hända, det som måste hända mellan dem. agneta gick så småningom och lade sig i en av båtens fina hytter, som var inredd i ädelträ och bäddad med fräscha lakan, medan Lars oförtrutet slussade sig fram genom sommarnatten. Ensam fick han styra sin farkost rakt in i lingonriset, genom frodiga lövskogar och ut på bleka hemlighetsfulla vatten. Han 25
tycktes vara den enda levande varelsen under de ljusa juliskyarna, frånsett en och annan uggla och lom som ropade åt varandra. Vättern, den djupa och trolska, låg alldeles stilla och nästan vit, i hans uttröttade hjärna kändes det som om han korsade en snöig vidd i en jättes släde i natten. med svidande ögon nådde han det idylliska motala fram på småtimmarna, där han ankrade för natten efter att först ha lyssnat på sjörapporten i radio. Han stannade till framför hennes hytt. Det var alldeles tyst, frånsett vattnets dämpade kluckande mot skrovet. Hon sov säkert djupt. Han suckade, gick och lade sig i sin koj och somnade omedelbart. nästa dag var det redan som om de känt varandra alltid. De åt frukost i sittbrunnen, det lyste om dem i morgonsolen. Färden genom Bergs slussar, det kanske vackraste partiet längs med hela göta kanal, var som en saga. Det ljuva östergötland blommade och kvittrade runt dem och det doftade starkt av nässlor och gräsklipp. Här var vattenvägen trång och båten stod och stampade. agneta sträckte ut handen, rörde vid en nedhängande trädgren och uppfylldes av en djup, sensuell glädje. när hon vände sig om såg hon att han stod precis bakom och praktiskt taget åt henne med blicken. Hon slog armarna om honom och kysste honom, det var en blöt, sugande kyss, som skickade ut elektriska chockvågor genom dem båda. resten av seglatsen den dagen flöt som i ett rus. Lars kunde nästan inte se; det var som om hans ögon var fyllda av olja. Varje gång hon nuddade vid honom stod varje litet hårstrå på hans kropp rakt upp. Han hade aldrig upplevt något liknande och kände med absolut visshet att allt han dittills varit med om lett fram mot detta ögonblick, det som skulle komma, måste komma, när han ankrade den andra natten. Hon hade redan lagt sig men han visste att hon väntade. 26
Hon hade packat ner ett alldeles nytt, ljusblått babydoll-nattlinne i nylon med små volanger. Efterhand hade hon dragit av sig de obekväma syntetlagren och låg nu naken i kojen. Det hade varit väldigt varmt emellanåt och varje gång de kom till en sluss hade hon vaknat av märkliga, främmande röster som hördes helt nära, människor som ropade och ljudet av porlande vatten. sista gången hon blev väckt på detta sätt hade hon inte kunnat somna om. Hon kastade av sig täcket och sträckte ut sin solbrända kropp som värkte av längtan. Hon ställde upp dörren till sin hytt med hjälp av en liten hasp i mässing. En svag vindil, mättad av kanalens söta vatten, smekte henne. när han strök tätt förbi hennes öppna dörr räckte hon armarna mot honom utan att säga ett ord. och det var så lätt, de var två människor som ville ha varandra och inga förklaringar eller ord behövdes. Efteråt somnade han med sitt tunga huvud på hennes mage och hon hade inte hjärta att flytta honom. Det var trångt i den smala kojen, men han hade haft rätt i det han viskat till henne när de dansat första gången: deras kroppar passade ihop som två pusselbitar. medan han sov som ett barn vred hon försiktigt på huvudet och såg en fyrkant av den ljusnande sommarhimlen. ”Vad drömmer du om? Vad ska du bli när du blir stor?” viskade hon och pillade med hans hår. Hon hade inte tänkt väcka honom men han tog ett djupt andetag, såg upp på henne, tog hennes ansikte mellan sina händer och sade allvarligt: ”Jag ska säga upp mig från mitt jobb. starta eget. sälja mina egna uppfinningar. Bli rik. sen ska jag sälja firman och åka jorden runt med den här båten. madeira, azorerna och Bahamas. Där ska jag bygga mig ett hus… och jag kommer nog aldrig mer tillbaka.” ”Får jag följa med?” De skrattade båda. och något hade bör27
jat växa inom dem, något starkare och djupare än bara åtrå eller förälskelse. Han reste sig upp på armbågarna och tittade henne rakt i ögonen, precis rakt in. Han upptäckte nya saker, saker han inte sett tidigare. Hon hade en mun som var alldeles mjuk, liksom vag och när hon log blev den lite sned och det var så sexigt att han blev svag i hela kroppen. Till slut skrattade hon till: ”Har du tittat färdigt snart?” ”nä du, agneta Bergh, det här kommer inte att bli färdigt förrän om sisådär hundra år. För du är så vacker att jag inte kan se mig mätt på dig.” Hon kysste honom länge, drog honom i handen och så klättrade de upp på däck och nerför badstegen och badade nakna i det svala vattnet. De skrattade, skvätte vatten på varandra, kramades och han klamrade sig runt henne igen, medan hon höll sig fast i badstegen och de gungade i takt med sjön. De hade svårt att slita sig från varandra och agnetas läppar var alldeles röda och mosiga av alla kyssar. men Lars var tvungen att sätta högsta fart igen för att agneta skulle hinna hem. Han satte av henne sent på söndagseftermiddagen i nynäshamn. ”Jaha”, sade han enkelt. ”Jaha”, svarade hon och lutade sin panna mot hans och suckade ända nerifrån tårna. ingen av dem behövde säga något mer. Hon kändes i hans kropp, hans händer mindes hennes hud, hans näsborrar hennes doft, hans mun var full av hennes när han styrde båten den sista biten hem till Hanskrokaviken. Han tänkte att det måste synas på honom, det måste glöda om honom. när hans vackra båt majestätiskt gled in i viken tutade han och lade till vid bryggan. Han stålsatte sig. Det här ögonblicket – 28
inte förr – skämdes han som en hund. ”En hund är du, din skitstövel”, mumlade han medan han vinkade åt ungarna som redan stod och hoppade, hysteriska av glädje, på stranden. Det var märkligt att krama barnen igen, deras oskuldsfulla kroppar kändes både främmande och väldigt välbekanta. Utan ett ögonblicks tvekan gick han med på att ta ut dem på en jungfrutur, fast hans fru förmanade dem och sade att pappa måste vara trött. Det var en lättnad att slippa prata med frugan om helgen och det var otäckt skönt att åter stå på den båt där han älskat med agneta bara timmar tidigare. Håren i nacken reste sig när hans fötter rörde däcket igen. Han drog upp båten nära maxfart och barnen visste inte till sig av glädje. ”nu ska vi döpa henne”, ropade barnen i munnen på varandra. agneta, tänkte han, djupt inuti sin hemligaste kärna. Jag döper dig till agneta och må du ha lycka och välgång på färden! Efter en del diskussion bestämde sig barnen för att döpa båten till M/Y Ingarö. så blev det kväll i sommarstugan. samvetet, som varit på semester, kom ifatt Lars. Hustrun Barbro hade kokat te och de drack under tystnad. Barnen hade somnat. Klockan tickade högt och Lars vred på sig och kastade förstulna blickar på sin hustru. Det måste synas på mig, tänkte han. Det var som om varje millimeter av hans hud varit stämplad: ”Tillhör agneta Bergh”. Han svarade enstavigt och undvikande på Barbros vänliga frågor om resan från Holland. Barbro förstod. men hon förebrådde inte. Kärleken var borta och död, det visste de båda. De brukade aldrig bråka. Bara ett par gånger då han varit otrogen och det ringt någon tjej och lagt på luren, då hade hon blivit riktigt sur. men sedan sista gången det hände hade de aldrig pratat om sitt döda äktenskap. De höll god min, var goda vänner. och familjen hade hjärt29
ligt roligt med båten hela sommaren, de fiskade och gjorde turer till Vaxholm och sandhamn. Till Lars besvikelse upptäckte de alla att den fina motorkryssaren ändå var för liten. Det fanns inte kojplatser till alla fyra, så de kunde bara använda henne till dagsturer. Till hösten tog Lars det tråkiga men nödvändiga beslutet att sälja M/Y Ingarö till firman K.g. Knutsson i Bromma. med förlust, man ska aldrig sälja båtar på hösten. Han fick i alla fall 115 000 kronor. och framför allt hade båten för all framtid kommit att bli synonym med Lars och agnetas stora kärlek. inom sig lovade han att köpa en ny motorbåt så fort han kunde. men man bestämmer inte alltid över sitt liv.
30