Jenny Valentine Iggy & jag
Jenny Valentine Iggy & jag
Illustrationer av Joe Berger Översättning av Helena Ridelberg
Atrium
1. Iggy & jag
www.atriumforlag.se Originalets titel: Iggy & Me Skriven av © Jenny Valentine 2009 Illustrerad av © Joe Berger 2009 The author/illustrator asserts the moral right to be identified as the author/illustrator of this work. Översatt till svenska av © Helena Ridelberg Första svenska utgåvan utgiven av: Atrium Förlag, Umeå, 2011 Tryckt av: Bulls Graphics, Halmstad, 2011 ISBN: 978-91-86095-18-5 Denna bok är tryckt på FSC-märkt papper, för miljöns skull.
Inneh책ll 1. Iggy och jag
7
2. Iggys h책r
27
3. Iggys v채rld
46
4. Och i min v채ska packade jag ... 66 5. Iggy och barnvakten
85
6. Doktor Iggy
106
7. Godnatt, Iggy
126
8. Ett nytt hus
142
Iggy och jag Jag heter Flo och jag har en lillasyster. När min lillasyster var ännu mindre än nu bytte hon namn. Hon vaknade en morgon och plötsligt hette hon inte samma sak längre. Det var väldigt förvirrande. Vi satt i min säng och klippte snöflingor. Hon hade väckt mig tidigt för det. Min syster kommer ofta över till min säng om mornarna, innan jag är tillräckligt vaken
7
för att höra henne berätta något nytt eller för att pyssla. Det låg pyttesmå pappersbitar överallt på lakanen och på golvet. Det var så hon hade fått mig
att
sätta
mig upp, genom att strö dem i ansiktet på mig. Min syster hade
8
precis lärt sig att klippa fint med sax och hon tyckte att det var väldigt spännande. Det var meningen att vi skulle göra snöflingor av gamla tidningar, för vi får inte använda nya papper om vi inte har en väldigt bra anledning, som ett födelsedagskort eller ett förlåt- eller tackbrev. Snöflingor var inte en väldigt bra anledning, och trots att jag sa det flera gånger till min syster använde hon nya papper, för hon ville så gärna att de skulle vara rena och skinande vita utan någon text på. ”Titta på min”, sa hon och höll upp sin tjugosjunde snöflinga. ”Väldigt fin”, sa jag. ”Kan jag få saxen nu?”
9
”Jag använder den”, sa hon. ”Det gör du ju inte.” ”Jo, om en stund.” ”Sam”, sa jag, för det var så min syster hette. ”Du måste dela med dig.” ”Jag heter inte Sam”, sa hon. Jag sa ingenting, för jag trodde att det bara var hennes irriterande sätt att inte dela med sig. Jag förstod inte att hon menade allvar. Och jag fick vänta i evigheter på saxen.
Senare satt vi allihop i köket i våra pyjamaser. På inte-skoldagar äter vi alltid frukost i pyjamas, ibland till och med
10
lunch. Mamma och pappa ser roliga ut i sina pyjamaser på morgonen, de är alldeles skrynkliga och liksom pösiga. Mammas hår var spretigt och rufsigt, och pappas stack ut mer på ena sidan än på den andra. Och de hade inga tofflor på sig, trots att de alltid säger åt oss att ha det. Min syster hade satt upp alla sina vita
snöflingor
kylskåpet
tills
på det
såg ut som om det hade på sig en brudklänning. Varje gång
11
man öppnade kylskåpsdörren fladdrade snöflingorna i vinddraget, som spetsar. Jag sa: ”Kylskåpet ska gifta sig.” Min syster sa: ”Med vem? Med pappa?” och skrattade som en galning åt sitt eget skämt. Hon älskar sina egna skämt. ”Sam”, sa mamma. ”Rostat bröd eller flingor?” Min syster svarade inte. ”Sam”, sa mamma. ”Hallå? Jorden anropar Sam!” Hon svarade fortfarande inte. Hon vände bort ansiktet och blev alldeles slät i pannan, som när hon låtsas att hon inte hör. ”Sam”, sa mamma igen. ”Vad vill du ha till frukost?”
12
Ingenting. Inte ens ett pip. ”Sammy”, sa pappa och lade armen om kylskåpet och kysste det. ”Mamma pratar med dig.” ”Nej, det gör hon inte”, sa min syster, och sedan pekade hon på honom och skrattade. ”Herr och fru Kyl.” ”Jo, det gör hon”, sa pappa. ”Du hörde. Det gjorde vi allihop.” ”Hon pratar inte med mig”, sa min syster. ”Hon pratar med Sam.” Ingen sa något på en stund. Det blev väldigt tyst i köket. Jag kunde höra vattenkokaren bubbla och mina flingor landa på varandra i tallriken. Jag tittade på mamma, och mamma tittade på pappa,
13
och så tittade vi allihop på min syster. Jag tyckte att hon fortfarande såg ut som Sam där hon satt i sin pyjamas med feer på och snodde håret mellan fingrarna. ”Vi trodde att det var du som var Sam”, sa mamma.
Min syster såg sig omkring åt alla håll, som om mamma pratade med någon annan. ”Vem då, jag?” sa hon. ”Vem då, JAG?” Som om vi var de dummaste människorna på jorden.
14
”Ja, du”, sa mamma. ”Jag heter inte Sam”, sa min syster helt kallt. ”Det finns ingen här som heter så.” Pappa
började
leta
under
bordet
och i flingpaketet och i brödburken. ”Någonstans här finns det en Sam”, sa han. ”Jag vet att hon var här för en stund sedan.” Han gjorde stor affär av det, tittade efter i sina armhålor, letade i hennes hår som en apa i en djurpark, ropade: ”Sa-am, Sa-am!” Min syster fnissade. ”Hon är inte här”, sa hon. ”Sam är inte här.” Mamma sa att vi brukade ha en liten flicka som hette Sam i familjen. Hon sa: ”Jag kommer att bli lite sur om någon har
15
gått och slarvat bort Sam, för jag började faktiskt tycka väldigt mycket om henne. Så det så.” Min syster ryckte på axlarna. Hon sa: ”Jag vet inte var hon är.” ”Så vem är du då?” frågade pappa. Och jag sa: ”Vad heter du?” Hon såg på oss och log, som om det var på tiden att någon frågade. ”Mitt namn heter Iggy”, sa hon. Hon såg så stolt ut att jag kom att tänka på en påfågel med utbredda stjärtfjädrar. Mamma skrattade, men min lillasyster sa åt henne
16
att låta bli, så hon låtsades dricka te istället, men jag kunde se att hon log. Pappa sa att Iggy lät som en liten griskulting, eller som en kasperdocka som föreställde en griskulting, eller en virkad äggkopp med gristryne. ”Eller en flicka”, sa min syster och såg strängt på honom. ”För det är så jag heter och jag är en.” ”Vadå, en griskulting?” sa pappa. ”Nej, dummer, en flicka.” ”Det låter inte som den vi köpte en gång i tiden”, sa mamma. ”Den lilla flickan som vi köpte var absolut en Sam.” Min syster skakade på huvudet och pekade på sig själv och sa: ”Ja, men den här är appselut en Iggy.”
17
Det hä r ä r Iggy
Och det hä r ä r jag I g g y ä r m i n l i l l a syst e r. D et b et yd e r a t t j a g ä r I g g ys st o ra syst e r. Det ä r inte så lätt, för ibland busa r Iggy. O c h i b l a n d b u s a r I g g y VÄL D I G T m yc k et ! Men vi ä r överens om en sa k . Vi g i l la r att va ra syst ra r! Illustrationer av Joe Berger
Översättning av Helena Ridelberg www.atriumforlag.se
Atrium