9789176997932 by Smakprov Media AB

Roger Skagerlund

Mare Balticum En svensk krigsthriller

Till mina barn Timothy, Dominic och Saga Samt min hustru Carina Ni finns alltid i mitt hjĂ¤rta

Kapitel 1

4 maj 2017 Nordost om Gotland En distansminut in på Svenskt vatten

Jan Gunnarsson kisade med ögonen under den slitna skärmen på den keps som täckte det i förtid grånade håret. Hans radar hade uppfattat ett långsamt eko, två distansminuter öster om deras egen position. Ett radareko som - om det fortsatte på samma kurs - skulle skära deras egen med minsta möjliga marginal. Av hastigheten att döma gissade han sig till att det var en av de slitna fiskebåtar som ingick i den Baltiska fiskeflottan och som tillhandahållits av Sovjetunionen under 1970- och 80-talen. Dessa flytande likkistor borde egentligen ha skrotats för ett decennium sedan, men på något märkligt vis höll de sig fortfarande flytande Han undrade förbryllat vad kaptenen gjorde så här långt västerut då de gärna inte gav sig utom synhåll från den baltiska kusten med tanke på båtarnas eländiga skick. Han vände sig till sin styrman, en blond, skäggig man som var som klippt och skuren att spela erövrande vikingakrigare i någon uppsättning av Ragnar Lodbroks saga. Erik Asker var en fåordig man, men den mest lojala människa Jan någonsin träffat och samtidigt den bäste styrman han jobbat med under alla sina år till sjöss. ”Den där fiskeskorven är på kollisionskurs med oss. Jag vill inte ha dess rostiga för inkilad i vårt skrov, så håll koll på den.” Erik slängde en blick på radarskärmen. Sedan vände han blicken mot den kristallblå himlen innan han lät den svepa vidare över de vita gäss som var allt som rörde sig på havsytan. ”Med den farten de håller just nu når de oss om 15 minuter. Vi har gott om tid att hålla undan.” ”Undrar vad de gör så här långt från kusten?” ”Ryssen?” 7

Detta enda ord, format som en fråga, fick mörka moln att dra över Jan Gunnarssons ansikte. Ryssland hade åter börjat mullra några år tidigare när president Vladimir Potemkin hade inspirerat pro-ryska styrkor i Ukraina att ta till vapen mot den folkvalda regeringen. Annekteringen av Krim, samt det påföljande Ukrainska inbördeskriget, hade varit början på den ryska våren och tonläget mot väst hade hårdnat allt mer. Ryska stridsflygplan hade under lång tid vid upprepade tillfällen kränkt svenskt luftrum över Öland och Gotland. Det var som om de ryska piloterna hånskrattade åt den svenska incidentberedskapen som – om den hann upp i tid – hade svårt att hinna med att avhysa alla fientliga stridsflygplan. Detta hade dock ändrats över tid när den svenska militära närvaron i luften hade stärkts. I oktober året innan hade det däremot gått överstyr och det kalla kriget hade plötsligt - i ett slag - blivit ett varmt krig. Två ryska MiG-29 Fulcrum hade av allt att döma skickats upp för att skjuta ner ett svenskt signalspaningsplan utanför den Baltiska kusten. Det svenska planets besättning hade, när de såg det ryska stridsflyget lyfta från Tallinns flygplats, kallat på beväpnad svensk eskort som anlänt ungefär samtidigt som de ryska planen gick till attack. I den påföljande luftstriden hade det svenska signalspaningsplanet skjutits ned. Något som även drabbade de två ryska jaktplanen. Den diplomatiska striden hade blossat upp när den socialdemokratiska statsministern kallat upp Rysslands ambassadör till Rosenbad för den skarpaste diplomatiska salva som Sverige avfyrat sedan kalla krigets dagar. Ryssland hade svarat med att beskylla Sten Hägglander och Arvid Feldt - de två svenska piloterna som överlevde striden - för överlagt mord. Enligt dem hade MiG-29:orna befunnit sig på en rutinflygning över internationellt vatten när de svenska jaktplanen oprovocerat hade angripit. I hätska ordalag hade de krävt att Kapten Hägglander och löjtnant Arvid Feldt skulle utlämnas till den Ryska Folkrepublikens militära rättvisa, något som fick den svenska regeringen att se rött. Kapten Hägglander blev snabbt major Hägglander och Arvid Feldt blev lika snabbt kapten. Samtidigt förklarades den ryska ambassadören för persona non grata. Ryssland svarade med att omedelbart stänga sin ambassad och kalla hem all personal. I Östersjön hade ryska marina stridskrafter blivit en allt vanligare syn när deras Krivakfregatter - ursprungligen modifierade för KGB, men nu övertagna av FSB - patrullerade utanför den svenska territorialgränsen. 8

Den spända stämningen övervakades ständigt av amerikanska AWACS - Airborne Warning And Control System – som på hög höjd flög över Östersjön med öron och ögon öppna. Jan Gunnarsson lämnade styrhytten. Ute på däck satte han kikaren för ögonen och spanade över havet i riktning mot det annalkande ekot. ”Var är ni?” mumlade han sammanbitet medan han sökte av horisonten. Han skulle just lägga ifrån sig kikaren när ett blänkande fick honom att justera skärpan och rikta in sig på en speciell punkt. ”De har fått sällskap!” ropade Erik Asker inifrån styrhytten. ”Av fart och storlek att döma är det ingen modifierad rysk spionbåt. Det här är en av deras fregatter.” ”Hur lång tid innan de är ifatt?” ”Med nuvarande hastighet kan de borda inom tio minuter.” ”Kan vi skära deras kurs och ge människorna i fiskebåten en chans?” ”Det kan vi skeppar’n, men vill vi?” Den berättigade frågan skar som en kniv genom honom. Genom att skära den ryska fregattens kurs kunde de åstadkomma just det som behövdes för att fiskebåten skulle hinna in på svenskt vatten. Å andra sidan kunde det vara att skriva under sin egen dödsdom eftersom en fregatt på 3 700 dödviktston skulle kunna göra flisved av deras fiskebåt utan att få mer än några repor i lacken. Att den ryska kaptenen skulle följa den internationella sjörätten och vika undan för att undvika en kollision, var inget man kunde räkna med. I tre sekunder brottades han med sitt samvete innan han sa: ”Full fart framåt. Vi lägger oss på en mötande kurs och viker av först när vi kan se de brustna blodkärlen i den där vodkapimplande kaptenens näsa.” ”Ay, ay kapten”, svarade Asker jovialiskt och sköt fram gasreglaget. Mullrandet från de två Wärtsilä Vasa 6L32 motorerna spred sig genom fartyget. Gunnarsson såg hur den övriga besättning - som fram tills nu varit omedvetna om det drama som höll på att spelas upp inför dem - tittade upp från sina sysslor med frågande blickar. Tre minuter senare såg de den mötande fiskebåten utan kikare. De kunde se att däcket var ovanligt välfyllt och att samtliga nervöst spanade mot öster och den annalkande, fientliga fregatten. ”De är ikapp om sju minuter.” ”När når de svenskt vatten?” ”Om knappt sju minuter.” ”Fan!”

Gunnarsson tittade mot fiskebåten. Han såg nu att den förde estnisk flagg och faktiskt inte var i sådant eländigt skick som han befarat. En inre röst talade om för honom vad han borde göra och han grep radiomikrofonen. ”Detta är fiskefartyget KA Donsö till den svenska marinen. En rysk fregatt är på väg mot svenskt territorialvatten. De förföljer en estnisk fiskebåt med Baltiska flyktingar. Vi uppskattar att de kommer borda skutan en knapp distansminut in på svenskt vatten. Vi försöker skära fregattens kurs för att sakta ner dem. Har ni uppfattat budskapet?” Det knastrade till i radion och en röst hördes oväntat klart. ”KA Donsö. Detta är den svenska korvetten K35. Vi ser allt på vår radar. Vi är hos er om två minuter. Skär inte – vi upprepar – skär inte Kedrov’s kurs. Håll undan!” ”K35? Har du sett dem på vår radar?” Han vände sig frågande mot Asker. ”Nej satan”, svarade denna. ”De nya korvetterna har stealthteknik. Vår radar är inte tillräckligt sofistikerad för att kunna se dem.” ”Jag förstår. Gör som de säger. Lägg om och ta oss bort från den här kursen. Istället lägger vi oss bredvid den där skorven. Låt vårt radareko smälta ihop med deras.” Asker nickade utan att säga något och lade om rodret. Sakta gled Donsö in på sin nya kurs och snart låg de bara ett par meter ifrån den estniska båtens reling. På det avståndet kunde de se de rädda människornas ögon och hur dessa spärrades upp när de såg de svenska sjömännen som nu släppt sina sysslor och samlats vid relingen för att titta på sina nya grannar. Väster om dem såg Gunnarsson hur siluetten av den svenska korvetten plötsligt växte fram ur havet. Hon gick för full maskin och verkade nästan flyga fram över vågorna. Det knastrade det till i radion. ”KA Donsö. Kedrov har avfyrat två sjömålsrobotar mot er. Vi avlossar motmedel. Splittra radarekot!” ”Helvete!” Askers svordom vittnade om vikingens ilska när han sköt fram gasreglaget och vred på rodret så att de två fartygen återigen separerades och jagade åt två olika håll. På avstånd hörde de mullret från HMS Karlstads motmedelskanistrar som sprutade ut remsmoln och IR-facklor på himlen för att erbjuda de två ryska Rastrub-robotarna ett mer lockande mål än de civila fartygen. Dunkandet från Karlstads 57-millimeters kanon på fördäcket vittande också om att försök gjordes att skjuta ner robotarna.

Gunnarsson tittade mot horisonten. Han såg inget, men förstod att Karlstads målradar hade fångat in robotarna. Plötsligt lystes himlen upp av en explosion på oväntat nära håll då Karlstads kanon hade träffat en av de inkommande missilerna, men den andra roboten hade struntat i aluminiumremsorna och undgick även att träffas när Karlstad växlade mål med kanonen. Istället låste den på ett av de två målen – KA Donsö. Gunnarsson hörde vinandet från raketmotorn sekunden innan roboten träffade Donsös akterspegel. Det var som om en jätte gripit tag i fartyget och slitit upp det ur vattnet. Det hårda däcket sköt iväg Gunnarsson som en projektil och han hörde, mer än kände, hur hans ryggrad krossades av kraften i stöten. Däremot kände han splittret som träffade honom i bröstkorgen strax innan allt blev svart. Donsö vände fören mot himlen och började snabbt försvinna under havsytan. Ombord på HMS Karlstad bevittnade en chockad örlogskapten den svenska fiskebåtens öde innan han gav en order som skulle vålla en ny internationell kris. ”Alla vapen mot Kedrov. Mål till torped. Avlossa tub ett till fyra. Robot 15, samtliga.” Den ryska fregatten svarade med nya sjömålsrobotar, men den svenska korvetten hade ett övertag. Den var mindre, snabbare och hade obefintlig radarstruktur. De ryska robotarna kunde inte låsa och allmålskanonen på fördäck bekämpade effektivt de inkommande hoten, samtidigt som de svenska Rbs-15 robotarna inte hade några problem att låsa på den väldiga metallmassan i havet framför dem. Kedrov’s motmedelskanoner kunde skjuta ner tre robotar när de var inom 150 meter ifrån fartyget, men de fem andra letade sig igenom försvarselden och träffade fregatten. Två robotar hade valt ut överbyggnaden som mål, vilket effektivt slog ut bryggan. Två andra träffade i vattenlinjen och slog upp gapande hål i fartygssidan, medan den femte och sista roboten gjorde skrot av aktern där den skickade tjutande, dödligt splitter in bland de besättningsmän som inte befann sig i skydd. Strax efter detta träffade de fyra torpederna sitt mål, vilket ytterligare bidrog till det förväntade slutet. Kedrov sjönk 15 minuter efter att KA Donsö försvunnit från havsytan och örlogskapten Bertil Stålhand hade därmed för alltid skrivit in sig i historieböckerna.

Kapitel 2 Kreml, Moskva 9 januari, 2008

Pjotr Muskin stod tyst framför det stora skrivbordet. På väggen hängde två porträtt. Det ena föreställde en ung Vladimir Iljitj Lenin och det andra Josef Stalin vid tiden för Operation Barbarossa i det som skulle gå under namnet Det stora fosterländska kriget. Båda porträtten var sentida kopior, gjorda i olja efter fotografiska förlagor och beställda av Rysslands nuvarande president, Vladimir Iljitj Potemkin. Atmosfären i rummet andades makt och tittade man ut genom fönstret kunde man på avstånd se de tre gyllene kupolerna på tsarernas kröningskyrka, Uspenskijkatedralen, som stått klar 1479. Pjotr kände en viss oro i kroppen. Visserligen var han Rysslands högsta militära befälhavare efter mannen som satt bakom det väldiga skrivbordet framför honom, men som försvarsminister inom den ryska federationen var han inte van vid att plötsligt och utan förklaring kallas till enskilt möte med presidenten. När det hade skett under Josef Stalins tid kunde det ha slutat med en kula i nacken när man lämnade rummet. Presidenten läste en rapport som han hade på bordet framför sig, synbart omedveten om sin försvarsministers närvaro i rummet, vilket var ett tydligt maktspråk från en ledare som alltmer hade börjat likna de män som han hade hängande på väggen bakom sin arbetsplats. Muskin drog efter andan och motstod frestelsen att harkla sig. Detta etikettsbrott skulle bara ha ådragit sig presidentens irritation och vrede – något som inte skulle vara till gagn för den framtida karriären. Således stod han tyst i ytterligare två minuter innan Vladimir Potemkin slog igen mappen och tittade upp. De båda männens blickar möttes, sedan reste sig Potemkin och kom runt bordet med handen framsträckt. ”Sasha, så kul att se dig. Kom så sätter vi oss lite mer bekvämt.”

Muskin fattade den utsträckta handen och tryckte den samtidigt som hjärnan gick på högvarv. Det var inte ofta som den formella och stela presidenten använde sig av smeknamn på sina underlydande och detta kunde ha två betydelser – den ena positiv och den andra inte fullt lika positiv. Han bestämde sig för att avvakta och se var samtalet skulle bära hän innan han valde att slappna av. Presidenten ledde honom bort till en överdimensionerad soffgrupp i ena hörnet av rummet och bjöd honom att sätta sig i soffan. Själv valde han fåtöljen som stod mitt emot. När presidenten satt sig ner la han upp det ena benet över det andra och satte ihop fingrarna så att de bildade en pyramid framför hans ansikte. På det sättet satt han sedan en halv minut innan han tog till orda. Nu var det glättiga tonfallet som bortblåst. I dess ställ hördes en iskall, cynisk ton som sände kalla kårar nedför Muskin’s rygg. ”Vårt Rodina. Vårt kära Moder Ryssland är inte vad hon en gång har varit Sasha. Vårt land blöder efter alla ekonomiska experiment och folket kräver alltmer av det som de ser finns i väst. Våra krig med terroristnationen Tjetjenien har varit allt annat än framgångsrika. Vår industri går på knäna och våra militära resurser urholkas alltmer för varje år som går. Vi måste få till en förändring. Sovjetunionens fall och flykten från imperiet har stängt oss ute från de viktiga vattenvägarna. De Baltiska hamnarna, samt hamnarna i Svarta Havet, är inte längre brukbara för oss och vår flotta kvävs, liksom hela vår nation. En gång darrade fiendenationerna i väst när våra Akula u-båtar lurade utanför deras kuster och hotade deras storstäder med sina vapen. Var är den skräcken idag? NATO gör narr av oss och alltfler av våra forna allierade försöker nu gå med i alliansen. Om Ukraina får medlemskap lär Svarta Havet, och vår enda flottbas i Sevastopol, att stängas helt. Jag tänker inte låta detta ske! Som nation måste Moder Ryssland resa sig igen likt Fågeln Fenix och det kan bara ske genom blod och järn.” Den sista meningen underströks av en kraftig ökning av röststyrkan, samtidigt som presidenten for upp på fötter och började gå runt i rummet. Muskin föredrog att sitta kvar och avvakta vad som skulle komma. Potemkin stannade framför honom och från sin högre position kunde han nu titta ner på sin försvarsminister. ”Är du beredd att ta detta steg med mig, Sasha? Är du beredd att offra ryska män och kvinnor för att återfå vår forna storhet?” Muskin tänkte så det knakade. Att säga nej till presidenten i detta läge var som att be om den där kulan, men att oavkortat säga ja var det samma som att döma Ryssland till undergång eftersom han var 13

mycket medveten om det erbarmliga skicka som dess krigsmakt för närvarande befann sig i. För att vinna tid mötte han lugnt presidentens isblå blick. ”Jag håller i sak med er, herr President, men det finns en massa saker som vi måste ta med i beräkningen innan vi kan göra något. Armén är i ett uselt skick, flygvapnet är starkt, men vår flotta bedrövligt rumphuggen. Att gå i krig under dessa förutsättningar skulle inte gynna oss.” ”Jag vet det, Sasha, det är därför jag kallat hit dig idag. Din farfar var en av våra största strategiska genier under Det Stora Fosterländska Kriget och även du utmärkte dig väl under Afghanistankriget på 1980talet. Tillsammans ska vi sätta ihop en handlingsplan som i några få steg ska få vårt Rodina på fötter, men för det krävs reformer. Både ekonomiska och strukturella. Det här är vad jag vill uppnå i fas ett. För det första: Ekonomisk balans. Vi kan inte låta Organizatsyija få roffa åt sig allt kapital. Därför måste polisen stärkas i ett första led. För att få en stark polismakt måste vi få bort korruptionen. Lönerna inom yrket måste höjas och korruption kommer bestraffas hårt.” Muskin undgick inte att höra betoningen på ordet ”hårt” och förstod att det i Potemkins retorik innebar ett outtalat dödsstraff. Samtidigt insåg han att han förmodligen skulle bli en modern Beria och liknelsen fick honom att känna gallan stiga. ”Vi kommer att återinföra militsija som den nya polisens yttersta förband. De kommer att tilldelas extraordinära resurser för att jaga reda på brottslingarna och konfiskera deras förmögenhet. För detta kommer vi behöva stifta en rad nya lagar, eller återinföra gamla sådana. Det är steg ett i min plan. För det andra: Vi måste spränga våra bojor. Att få fullt tillträde till Svarta Havet är ett första steg. Den smala Sevastopolkorridoren räcker inte. Vi måste därför få kontroll över Krim och därefter över Ukraina. I regionen lever många Ryssar som har isolerats efter utträdet ur Sovjetunionen. Genom att få dem att göra uppror mot Viktor Burdjuhov kan vi annektera halvön. Därifrån har vi sedan en utmärkt språngbräda till att skapa ett politiskt vacuum som i sin tur leder till att pro-ryska styrkor tar över hela Ukraina. Detta är således det andra steget. Komna så långt bör våra försvarsansträngningar börja bära frukt och vi kan rikta in oss på de Baltiska staterna. Då i första hand Estland för att vinna kontroll över Finska Viken” ”Tror vi på att världssamfundet och NATO stillatigande kommer sitta och se på när vi gör allt detta? Glöm inte att all de tre Baltiska staterna 14

har ansökt om NATO-medlemskap och troligen snart kommer vara fullvärdiga NATO-medlemmar.” ”De kommer inte ha något val. Vi gör inget helt öppet. Vi erkänner aldrig någonting utan låter andra utföra det våta jobbet. Genom förnekande och olika typer av maskirovka kommer NATO att ha fullt upp på andra håll. Vi ska utnyttja våra nätverk, våra kontakter – både gamla och nya – för att skapa just de förutsättningar vi behöver för att kunna verka ostört.” Potemkin log ett leende som skulle ha fått vargen i Rödluvan och vargen att skrämt dra sig undan och avsäga sig alla anspråk på den möra läckerbiten som han lagt sina lovar omkring. ”Vi kommer att i Baltstaterna – företrädesvis Estland - använda oss av samma taktik som på Krim och i Ukraina. Vi kommer också att utföra lönnmord på politiker, företagsledare och höga militärer. Våra spetsnaz-förband kommer att specialutbildas i detta. I det kaos som skapas kommer speciella Baltiska milisförband att bildas som snabbt tar kontrollen över hamnar och flygplatser och som sedan begär understöd från oss för att återskapa ordningen. Ingen formell begäran kommer någonsin att utgå till NATO.” ”Vilka ska ingå i dessa milisförband?” ”Jag har under de senaste åren värvat och låtit utbilda ett antal Baltiska ryssar som sedan i sin tur värvat och utbildat andra ryska nationalister. Vi har idag i runda tal cirka 10 000 man som står redo.” Orden träffade Muskin som en rak höger i solar plexus. Vetskapen om att president Potemkin förberett detta under många års tid, sedan innan han ens blev president, utan att något läckt ut, fick det att gå runt för honom. Han var dock klok nog att inget visa utan lät informationen till synes sjunka in under några sekunder innan han ställde nästa fråga. ”Svenskarna och finnarna då? Allt det här kommer att ske på deras dörrmatta och de lär inte sitta tysta.” Potemkin pressade fram ännu ett vargskrämmande leende. ”De två nationerna kör vi över i steg tre. Svenskarna är så rädda för oss ur ett rent historiskt perspektiv eftersom de aldrig kommit över Poltava, så de kommer inte våga göra något. Finnarna kan bullra, men sanningen är att de fortfarande slickar såren efter det senaste kriget. De kommer med andra ord inte heller vara beredda när våra T-90 stridsvagnar kommer rullande. Målet i steg tre och fyra är att skapa ett Mare Balticum – ett ryskt innanhav av Östersjön.”

Kapitel 3 15 januari 2012 Sälens Högfjällshotell Sverige

Jacob Hård drog åt halsduken lite hårdare innan han duckade in genom entrén på den byggnad som i mitten av 1930-talet hade uppförts av Johan Wilhelm Klüver och som varje år sedan 1993 stått som värd för Folk och Försvars årliga rikskonferens. Han stampade av sig snön och såg sig om i foajén. En bit bort såg han en äldre, leende man som satt vid ett mindre bord och tittade tillbaka på honom. ”Jan-Erik Dufa, din gamla räv. Vad kul att se dig.” De båda männen omfamnade varandra och utbytte de vanliga hälsningsfraserna innan de blev allvarliga. ”Hörde du vad som hände med Johan Güller?” ”Ja, stackars sate. Han överlevde tre FN-uppdrag, varav det första på Gaza och sedan blir han dödad vid ett rån på ett snabbköp, som i en dålig Dirty Harry film.” ”Det är för jävligt.” Jacob Hård suckade och tittade förbi sin gamle vän. In genom dörren hade nu den förre ÖB kommit. General Stefan Krimla hade suttit som ÖB i tre år och avgått efter att på ett alltför hårdhänt sätt – enligt hans kritiker – ha pekat på riskerna med att avrusta det svenska försvaret. Enligt fredsduvorna i de politiska kretsarna, kanske främst representerade av Miljöpartiet, fanns det efter Berlinmurens fall ingen akut krigsrisk. Därför var det heller inte ekonomiskt försvarbart att skjuta till en massa pengar till ett alltmer kostsamt försvar. Att avskaffa värnplikten och införa en liten, men på pappret effektiv yrkesarmé, ansågs vara mer än tillräckligt. Vissa hade till och med sagt att man kunde skrota det vapenbärande försvaret helt, till förmån för ett starkare IT-försvar, eftersom ingen ändå skulle komma på idén att