9789187593598

Carl von

LINNÉ

ITER

P

LAPPONICUM

Lapplandsresan

Omslagsbild framsida: Carl von Linné i lappdräkt, målad 1853 av Hendrik Hollander efter Martin Hoffmans original 1737.

Redaktion och förord: Mikael Mosesson Översättning av latin: Mikael Mosesson & Sara Anvestad Originalets titel: Caroli Linnæi Iter Lapponicum Copyright © 2016 Mimer bokförlag, Göteborg ISBN 978-91-87593-59-8 Tryckt hos Scandinavian Book i Danmark 2015

Förord Det var ingalunda självklart att Carl von Linnés snille skulle få komma världen till del. Vid gymnasiestudierna i Växjö bedömdes han som obegåvad och hans familj hade inte den ekonomi som normalt krävdes för att understödja studier med osäker utgång vid universiteten. Han hade dock turen eller förmågan att tilldra sig mer betydande personers välvilja. »Förmågan» var väl att dessa kunde se vad andra inte kunde se, hans fenomenala begåvning inom ett särskilt område, ett område som vid denna tid inte stod så högt i kurs.

Efter ett år i Lund flyttade han till Uppsala för vidare studier, dock fortfarande med osäker ekonomi och utgång. Så här skildrar en av Linnés levnadstecknare, Arvid Ahnfelt, nu händelseförloppet: »Olof Rudbeck d. y. […] erhöll tillåtelse att lämna sina offentliga föreläsningar i fall han skaffade sig någon vikarie. Ett försök gjordes med en tillförordnad adjunkt, men detta utföll ej till Rudbecks belåtenhet, varför han då skickar bud efter Linné, tager honom med i trädgården, examinerar honom noga och länge, och frågar honom till slut om han vill åtaga sig lektionerna. Han, som visste sig ej vara mer än 2 ½ års student, blir bestört över att skola gå fram och publice lära vid en så stor akademi, men jakar likväl därtill med vördnad, om professorn vågade honom sådant anförtro. Linné förekallades nu inför fakulteten, blev även där examinerad och med approbation antagen, ehuru en av professorerna fann äventyrligt att göra en så ung student till docens, än mer att låta honom offentligen föreläsa. Men som ingen annan var att tillgå, började Linné på våren 1730 i Botaniska trädgården sina lektioner inför en stor skara åhörare, som eldades av det livliga i framställningssättet, det nya i innehållet.

För den unge läraren själv blev detta uppdrag en ny sporre till ut-

veckling. Han lärde sig noga inse svårigheterna och det oändligt mödosamma i införandet av ett nytt system inom botaniken, men uppfinningens eggelse samt utsikterna till ära och ryktbarhet stärkte hans iver och gjorde hans arbete till ett nöje. Han började utkastet till åtskilliga skrifter, vilka efter långvarig förberedelse utkommo i Holland och vilka grundlade den vetenskapliga reformationen.

Nu öppnade sig ock en ny utsikt till vidgade kunskaper. År 1710 hade på föranledning av Erik Benzelius och Olaus Celsius ett enskilt vetenskapligt sällskap i Uppsala blivit stiftat, vilket 1728 erhöll kunglig sanktion. Detta samfund ivrade under sin första blomstringstid i synnerhet för naturhistoriska undersökningar inom fosterlandet. Av alla svenska provinser var ingen i avseende på sina produkter och naturhistoriska märkvärdigheter mera okänd, än det avlägsna, stora, ödsliga Lappland. Redan under det föregående århundradet hade man sökt avhjälpa denna brist. Olof Rudbeck d. ä. företog på Karl XI:s bekostnad en resa i dessa vidsträckta trakter och samlade åtskilligt, som vid eldsvådan i Uppsala 1702 gick förlorat. Man ville nu i någon mån ersätta denna förlust och låta Lappland beresas av en forskare, varvid valet föll på Linné.

En färd genom Lappland var vid denna tid något av det mest besvärliga och oangenäma man kunde företaga sig. Men Linné hade icke för syns skull i Uppsala antagit valspråket: Tantus amor florum – ’så stor är kärleken till blommorna’. Eldad av vetenskaplig iver, på samma gång som av ärelystnad, skattade han sig lycklig, att kunna giva sig åstad.

Det var på hösten 1731, som Linné emottog detta anbud. Under vintern besökte han ännu en gång sin förre välgörare i Lund, professor Stobæus, och sina föräldrar i Stenbrohult, vilka nu någorlunda förlikat sig med sonens levnadskall och gladde sig åt de redan vunna utmärkelserna. I april återvände han till Uppsala för att rusta sig till sin vandring i det fosterländska Sibirien, och i början av maj anträdde han därifrån sin resa, till häst, för att icke uttrötta sig innan han hunne sin bestämmelseort.

Efter något litet uppehåll i Härnösand begav sig vandraren ensam åstad genom Lappland. De förutsägelser, man gjort honom, fann han blott alltför grundade. I dessa trakter var ännu ingen vår, men utrustad med en ishake drog Linné icke i betänkande att stel och genomvåt 6

klättra upp för en klippa, dit någon liten företeelse ur växtriket vänligt vinkat honom, eller att på annat sätt giva sig i livsfaror. Av alla de naturhistoriska resor Linné företog sig, var denna första den mödosammaste. I sitt akademiska installationstal 1741 yttrade han själv härom: ’Det finns väl ingen någorlunda betydande svensk provins, som jag icke till fots genomströvat under många kroppsliga ansträngningar. I synnerhet var lappländska resan besvärlig, och jag tillstår att jag under denna enda vandring genom gränslandet till vår nordliga värld har utstått mera omak och faror, än på alla andra resor som jag företagit även i främmande länder, ehuru dessa icke saknat sina besvärligheter.’ Åtföljd av ett par lappar, utsträckte han sin exkursion genom norska finnmarken ända till öppna havet. Då han en dag gick i fjällen, att söka örter och stenar, sköt en sjöfinne efter honom, men utan att råka; Linné tog då till hirschfängaren och finnen till flykten.

Hemvägen valde Linné över Torneå till Åbo. Vid ankomsten till Uppsala mot slutet av oktober hade han under de förflutna sex månaderna tillryggalagt över 1 000 mil. Vetenskapssocieteten fann sig belåten med hans reseberättelse och utbetalte åt honom de 112 daler s. m., som färden kostat.»

Det var alltså en yngling knappt 25 år gammal som gav sig iväg den där majdagen, orädd och kanske aningslös inför strapatserna. En självständig natur var det, han som egenhändigt omdanade hela botaniken och naturvetenskapen, och allt som sedan fanns, fanns redan här i honom. – Vill man uppleva hans blixtrande ungdomssnille innan det blivit vant vid de finare sammanhangen, är det här man skall leta! – Men resan gav honom förutom livserfarenhet möjlighet att på egen hand pröva och utveckla sina teorier. En Linné med världsrykte utan Lapplandsresan, det är inte otänkbart, men i vart fall mer osannolikt.

Blott tre år senare förmådde han publicera den epokgörande skriften Systema Naturæ. Vi läser åter Ahnfelt: »Med Linnés reskassa var det vid hans ankomst till Leiden [i Holland] illa beställt. Han nödgades hyra sig ett vindsrum och leva på det torftigaste sätt. Imellertid sökte han skaffa sig bekanta och vänner, och han fann dem även. Bland dessa var Johan Fredrik Gronov, såsom Linné uttrycker sig, den kuriösaste. Då Linné besökt honom, fick han ett genbesök, varvid Gronov erhöll del av hans Systema Naturæ i manuskript. Gronov föll i förvåning över denna skrift och begärde att 7

på egen bekostnad få förlägga den samma, varpå tryckningen begyntes. Det var dock visserligen intet stort ekonomiskt vågspel, ty denna översikt av naturens tre riken utgjorde i tryck blott 14 foliosidor, men den lade dock i dagen författarens förvånansvärt rika ande, den var hörnstenen till hela byggnaden, vilken arkitekten sedermera uppförde i skön symmetri och som genom främmande konstnärer blivit ytterligare förstorad. Det var denna skrift Linné inledde med de berömda, enkelt storartade orden: ’Jag såg skuggan av det högsta väsendet skrida förbi mig, och jag intogs av vördnad och beundran. Jag letade efter dess spår i sanden – vilken kraft, vilken vishet! Jag såg djuren vara till endast genom växterna, växterna genom de livlösa partiklarna, och dessa åter bildade jorden. Jag såg solen och stjärnorna utan tal hänga fria i rymden, hållna i handen av varelsernas varelse, det stora mästerstyckets konstnär.’»

En annan gång uttryckte sig Linné så här inför naturen: »Jag såg den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen, då han gick fram, och jag hissnade.» En skapare bakom allt, i enskildheter och helheter; men aldrig förr, och kanske heller aldrig senare, har en skarpare vetenskaplig blick skådat in i denna skapelse. Och genom honom kan vi alla se.

Den lappländska reseberättelsen trycktes aldrig vid den tiden. Och då fem år efter Linnés död hans ende son dog såldes hans samlingar till Linnean Society’s bibliotek i London, där manuskriptet befinner sig.

Den första svenska tryckta utgåvan dröjde till 1889, då Linnés ungdomsskrifter gavs ut av Ewald Ährling och Kungliga Vetenskapsakademien. Sedan dess har flera andra följt. Föreliggande utgåva tar sin utgångspunkt i Ährlings, men med flertalet ändringar. Språket i sig har inte förändrats, inte heller särskrivningar, egennamn eller versalbokstäver, däremot har en viss modernisering av den svenska stavningen tyckts vara i sin ordning. Det myckna insprängda latinet, som ­Ährling lämnar helt för läsaren att själv uttyda, måste i en utgåva ämnad för en bredare läsekrets i dag översättas. Det finns då två möjligheter, att antingen helt ersätta latinet med svenska, eller att låta det stå kvar tillsammans med översättningen. Det senare alternativet har valts och det av två skäl. Dels att minimera ingreppet i originaltexten så mycket som möjligt, dels att kvarlämna möjligheten för den som kan och vill att själv tolka latinet. Detta kan vara desto mer lämpligt, då en del 8

avsnitt är svåröversatta, samt då texten skrevs innan Linné själv hade bringat reda i den snårskog av latinska växt- och djurbeteckningar som då florerade. 1 Vidare har en hel del längre vetenskapliga beskrivningar uteslutits. Emellertid har samtliga med några få undantag av Linnés egenhändiga teckningar och skisser medtagits. Här bör ock tilläggas följande not av Ährling: »[Manuskriptet] utgör en foliant på 141 tätt skrivna sidor, alltigenom med Linnés egenhändiga, ganska svårlästa, gammalsvenska stil, till följe varav ett och annat helt och hållet oläsligt och dessutom av innehållet oförklarligt ord måst i det följande uteslutas. Manuskriptet har tydligen icke undergått sista granskningen för trycket; därom vittna ojämnheterna i rättskrivningen, vilken dessutom i åtskilligt ej stämmer med den för dåtidens svenska vanliga. Sådana tydliga fel har utgivaren ansett sig böra rätta.»

Som vetenskapsman har Linné överlevt. I en undersökning 2 gjord vid Toulouse’ universitet 2014 blev han utsedd till världshistoriens inflytelserikaste person, baserat på antalet inkommande länkar till hans artikel på Wikipedia. Det är förstås kuriös information men ändå en indikation på hans fortsatta relevans.

Men man behöver inte vara vetenskapsman för att uppskatta Linné.

Han är en av våra främsta författare. Det är som om något av naturens livfulla friskhet och kraft förmedlas vidare till läsaren. Liv fäst på papper. Och om han i uttryckets korthet och sammanträngdhet stundom går till gränsen av det begripliga, utmärker sig dock även hans knappaste bestämningar och skildringar med drag av så innerlig iakttagelse, att man nästan skulle kunna säga poesi.

Hans vittra espri skulle möjligen mattas något med åren men aldrig hans snille. Vi har alla stött på dem, antingen direkt eller indirekt, människorna som förmår levandegöra delar av verkligheten för oss andra. Linnés lärjunge Sven Anders Hedin mindes med värme närvaron och undervisningen på lantegendomen Hammarby: »Sannerligen, han var icke en vanlig människa, denne ojämförlige mannen, då han uttydde naturens underverk – –.»

1 Läsaren kommer på några ställen stöta på latinska ord som inte har översatts. Det är fall då dessa har bedömts vara begripliga ändå.

2 »Interactions of cultures and top people of Wikipedia from ranking of 24 language editions»

9

O ENS Entium miserere mei! 1 Sedan jag av Kongl. Vettenskaps Societeten var antagen d. 2 Maj att resa till Lappmarken att den samma uti 3 Regna Naturæ (naturens tre riken) illustrera, lagade jag därefter mine saker och klädde mig i följande mondeur 2.

Klädren voro alltså en liten rock av västgötatyg, utan fåller med små uppslag och krage av schagg. Byxer helt nätte av skinn, piskperuqve 3.

Karpus av bastgrönt; stövle känger på fötterna. En liten väska av läder ½ aln lång, något kortare i bredden av mentat 4 läder, med öglor på ena sidan att binda henne fast och hänga henne på sig; uti denna lades 1 skjorta, 2 par halvarmar, 2 nattkappor, bläck­horn, pennhus, mikroskop, perspektiv 5, florhuva att fria sig för mygg. Detta Protokoll. En hop inhäftat papper att lägga örter uti, bägge i folio. En kam, min Ornithologie, Flora Uplandica och Characteres generici. Härsvängaren satt vid sidan och en liten handbössa emellan låret och sadelen. En 8-kantig käpp, på vilken mensuræ 6 utsattes, en plånbok i fickan med pass från Kansliet i Upsala och Societetens rekommendation.

D. 12. Med detta reste jag från Upsala stad d. 12 Maj 1732, som var en fredag, kl. 11 f. m., då jag var 25 år gammal på ett halvt dygn när.

Nu begynte hela marken fägna sig och le, nu kommer sköna Flora och sover hos Febus.

1 2 3 4 5 6

O Skapare, förbarma dig över mig! mundering piskperuk vitgarvat kikare mått

»Omnia vere vigent et veris tempore florent et totus fervet Veneris dulcedine mundus.» 1

Nu stod vinterrågen 1 kvarter hög och kornet hade nyligen utvist ett blad. Björken begynte nu spricka ut och alla lövträ visa sina löv, förutan alm och aspen.

Jag reste allena från Upsala, den gamla residensstaden, vilken äger ett slott som 1702 blev ruinerat av brand, efter vars make till att äga prospekt man får leta. Runt omkring ligger slätten, till en fjärdingsväg ungefär, grön av Ceres, där omkring går berg och äntel. skog.

När jag var kommen utan för norre tullport, viste sig straxt lerjorden, så när som i bergen, där sand och stenar äro, marken är slät utan träd på en hel ¼ väg.

I mogravarna jämte vägen såg jag en gul Byssus, besynnerl. där som vädret ej kom på, och till allt liknar flöten på mjölk, vilket bönder ­kalla vattnet blomma.

Jag såg allestädes om vägen stomärrarna gå i bet med sina små unga föl, admirerandes deras långa ben, vilka sägas vara, straxt de fölade äro, så långa som de bliva skola, ty om mått tages ifrån foten till knäet på ett ungt föl och sedan mätes från knäet i vädret, skall det giva mig höjden, vilken samma skall ernå. Ossicula auditus in infante. (Hörselbenen hos fölet.)

En slät mossa s. Lichenoides terrestre dædaleis sinubus (snölav), vilket även synts på slottsbacken, beskrevs.

Gässen gingo även här med sina små gåslaungar; kuriöst är att observera det alla gåsungar straxt de kläckte äro, äro gula, vad kulör de då sedan bekomma, men den gula gemenl. bort­mista.

På högra handen lämnade vi gamla Upsala med de 3 sina stora ättebackar.

Blomster voro då mycket få, såsom Taraxacum (maskros) det Tournefort 2 illa blandar med Pilosella (gråfibbla), där dock folia calycis reflexa (de tillbakaböjda foderbladen) differera. Draba caule nudo, longitudine palmi (nagelört), vilken i Småland kallas Råg­blomma, emedan, 1 Allt är fullt av kraft och blom i vårens tid, hela jorden glöder av Venus’ behag.

2 Joseph Pitton de Tournefort (1656–1708), fransk botaniker som utformade en växtklassificering, föregångare till Linné.

12

så snart hon kommer i blom, skall åkermannen så ut sin vårråg. Myosotidem, Viola arv. et mart., Thlaspi, Lithospermum seget., Cyperoides, Juncoides, Salix, Primula, licet non sit hic, nec alibi prima veris, Caltha svet. (Förgätmigej, åker- och ängsviol, penningört, sminkrot, vårstarr, knippfryk, vide, gullviva [Primula veris], trots att den varken här eller där är först om våren, kabbleka) svensk capris, emedan somlige föregiva det hon av många ätes som kapris; men orätt är, att hon färgar smöret.

Lärkan sjöng hela vägen för oss, darrande i luften Ecce suum tirile, tirile, suum tirile tractat. 1

Himmelen var klar och varm, västan vädret svalkade med en behagelig pust och en dunkel färg begynte från väster betäcka himmelen.

Okstad 5 fjärdingar. Nu begynte skogen allt mer och mer tillta, den ljuva lärkan, som tillförna uppehållit våra öron, övergav oss; men åter en annor emottager oss i skogen med lika stor komplimang näml. kleran Turdus minor (taltrast), vilken då hon på högsta gran­toppen spelar för sin käresta, även låter oss fägna oss där av, ja hon stämmer så högt in med sina diverse toner, att hon ofta mästrar näktergalen, sångarnes mästare.

Här i skogen sågo vi oräknelige tallar, som hade fuller en tjock bål, men ingen proportionerlig höjd, de nedersta grenarna voro så långa som de översta och toppen fattades, ja alla grenar tycktes komma ex uno centro (från ett centrum), som på en palm, och överst vara som avklippt, vilket jag lämnar jordmånen och admirerar, att naturen även söker klippa sina trän, kallar allt så dem Pinus plicata (kvasttall).

Läby 5 fjärd[ingsväg]: här i skogen sågo vi oräknelige mjölon, vilka nu redan begynte blomma.

Hade Tournefort denna sett, hade han kallat henne Uva ursi et non Vitis idæa (mjölon och inte lingon).

Här mottog en stor tallskog, helt steril, emedan markens örter förkvävdes och i dess ställe låg gräe 2 med Erica (ljung), Muscus pariet: coralloides (väggmossa [eller renlav]). Jordmyllan var här knappt 2 digitorum crassitie (två tum tjock) och där under pur mo.

En stor runsten låg på landsvägen 1 ½ fjärdingsväg ovan gästgivar1 Hör hur den sjunger tirile, tirile, tirile.

2 avfallna barr

13

gården, den jag ej gav mig tid avskriva, emedan jag såg att han nyligen var läsen.

Ifrån gästg. 2 ½ fjärding väg, gent emot ett råmärke av en underlig metod, i det 4 stenar stå in quadraturam och med en in centro, alla compressi och erecti, gent emot desse såg jag en stor lapis marmoreus polyzonicus (mångstrimmig marmorsten); då jag honom ville hava sönder, söker jag mig upp en annor mindre och finner även honom vara av samma slag. Den större kunde jag intet bräcka, men den lille gick sönder; uti honom fant jag prismata crystallina (kristallprismor) helt subtila och pellucida 1, av vilka en del voro vita, men en del helt fulvi (gulbruna).

Innan jag kommer till andra gästgivareg., ligger ett torp på högra handen, tvärt över landsvägen med en puss, uti vilken de tvätta. Här såg jag en slät sluttande tvättesten, vilken var av vit gråsten, men uti honom lågo 3 stycken 4-kantiga stora ruter av svart gråberg, liksom av en konstig stenhug­gare inlagde, dock gå desse genom hela stenen, vilket syns på ena ändan, där han är avslagen.

Mitt för Yfra går en liten flod, som nu ej skulle stiga över skorna, men bräddarna så djupa, att de äro väl 5 alns djupa, vilket antingen skett av det, att vattnet alltid fört med sig bort den lösa sanden, eller det jag snarare tror, att floden förminskats.

Chrysoplenium (gullpudra) stod nu här i blomma, den Tournefort kallar foliis auriculatis (med öronformade blad) mycket orätt, ty folia äro totum diversa (helt annorlunda). Hon har 8 stamina (ståndare) satta in quadraturam och två pistilla, ty är klart att hon kommer närmare till Saxifragas med de gamle än till Campaniformes.

Yfre 8 fjärding. Här såg jag små kiddar, som hade ned under hakan, där halsen begyntes, 2 condylones (vårtliknande bildningar), liksom några svin.

Molnet, som allt mer och mer tilltagit och då och då hotat med ett litet glest regn, begynner nu så regna, att jag nödgades här bliva kvar ett par timmar.

Då jag kom fram mot Tiärps kyrka, löper en ström, som på sidan, där han böjer sig, har en ganska hög och brant kant, liksom en vägg, 1 genomskinliga

14

vilket jag tillskriver de Alnus (klibbalar), som stå nederst vid vattnet.

Jag har sett, där sjöar fräta bort av jorden allt mer och mer, och således småningom hota stora slott, kyrkor etc., som när dem byggde äro, att man måst med stor möda göra vid stranden förbyggnad. Men dock utan särdeles effekt. Men där som Alnus stått vid stranden, där har vattnet föga eller alls intet kunnat uträtta.

På bägge sidor om kyrkan såg jag åtskilliga små ättebackar.

Natten kom nu på, ty skyndade jag mig till Mehede. D. 13. Mehede 8 ½ fjärding. Här såg jag Taxus växa vill, vilken de kalla Id eller Idegran.

Uti skogen växte allestädes Anemonoides (vitsippor), den somliga allt för galet skilja från Anemone och tyckas de mig aldrig sett Anemone, dessutan Repatica, Oxys. Men kuriöst är, att alla i dag voro till­ slutne; vilken haver givit örterna det förstånd att betäcka sig för regn, ja ofta då väderleken i momang ändrar sig från solsken, uti vilket de utlägga sina tapeter, åter i ett momang då regn kommer, det hopdraga, som uti alle desse tre?

Göken lät sig nu först höra, som bebådar den ljuva sommarn.

Och som jag så mycket hört talas om Elfkarle-fall, tycktes meritera något litet gå av vägen och det samma beskåda, helst som det till vägen både sågs och hördes, ja imman där utav stod såsom en stor brasa av spånor, då röken går genom skorstenen. Då jag kom fram, såg jag strömmen dela sig uti 3 delar, emedan en ö grun­dad på berg skiljer strömmen. Detta fall är ingalunda av konsten, utan av naturen, som mitt i strömmen en stark klippa funderat, där vattnet uti närmsta av de 3:ne (som även förer en sågkvarn) faller till en 12 à 15 alnars höjd utföre, var av sker att vattnet bliver vitt, brusar som i raseri, ja kastar dropparna ett par alnar i vädret, så att av detta kontinuerligen står såsom en rök. Sågskäraren, som alltid skall stå vid en sådan rök, ansåg jag blek, men beklagade sig dock ej över någon särdeles passion.

Detta fall ligger på en svart hällebergklippa, vilken att exa­minera nogare omöjeligt är. Nedan för strömmen, där laxfisket är, sedan vattnet emellan strömmarne nå­got saktat sig, är en fyrkantig sprötgård, ovan vattnet en aln högt, där laxen ingår och ej utkommer.

15

På högsta klipporna vid landet stodo ekar, jag undrade att de där kunde hava fullkommen saft, men förstod att den saften, som sod ur jorden och över berget rann ned på bergen, var det som även deras röt­ ter födde.

Neder emellan bergen lågo snäc­kor, kuriöse där utinnan att deras spira är vass. Även ett rart muscus (äggmossa) svavelgrönt fant jag.

Jag skyndade mig härifrån till Elfkarleby, vilken delas uti tvenne delar förmedelst denna stora åen, som kommer från sjöen Leksand i Dalarne, dock på södra sidan är det mesta och tycks här vara en stad med de månge köpmans boder, som stå och vänta på marknaderne. Över denna älv måste man äga färjar karl, som alltid frågar efter resepass. Då jag honom såg, kom mig före Rudbecks Charon, vilken denne tämmeligen imiterade, utom i åldren. Åen är ett par böss-skott över. Mitt på åen seglade jag förbi den lilla öen (om vilken Rudb.) som är skuren från landet och erkänner pro basi (som grund) en klippa; på denna står allenast ett trä.

På norra sidan om åen såg jag marginem (stranden) tämmel. perpendikulär och undrade mig, att hon sig så ren hålla kunde, vilket jag för­nam, kom där av att sanden var blandad med ler. Aldrig hade nå­gon konst kunnat gjort henne brantare, ja lineæ horizontales tycktes visa, huru djupt vattnet gravet sig neder vart år.

Solen sken om morgonen, men regn kom straxt där på.

Elfkarleby 10 fjärding. På norra sidan såg jag några ätteplatser. Änteligen fick jag se den, jag här i norden aldrig observerat, näml. Pulsatilla apii folio (mosippa).

Skogen var uppfylld med sten och åtskillige Salices (viden) och alle­ handa Pyrolæ (ljungväxter).

Stenarna voro mestadels av strata supra strata (lager på lager), av vit och svartaktig gråsten, polyzoniæ (mångstrimmiga).

Regn kom starkt då och då, och solen sken dessemellan.

När jag från Elfkarleby kom 1 mil, fick vi Harnäs järnbruk, vilket sin malm tager dels från Dannemora i Roslagen, dels från Engsö uti Södermanland. Detta bruk blev av Ryssen uppbränt, men är nu reparerat.

Här går åen som skiljer Upland från Gestrickland.

Mest med lera och skogarna av sandig mo, få backar; gästgivarna odugelige.

16

Rätt som vi skildes vid Upland, såg jag ett par ekar, men sedan ej mer – dock var detta på Medelpads ägor.

Uti Upland äro få backar och sjöar.

Gestricia Skogen blev nu mer buskaktig, stenarna fyllde skogen och Pyrolæ av åtskillig sort.

Stenarna voro merendels polyzoniæ, av en saxo (sten) strata supra strata, av vit och mörk gråsten och detta hela vägen.

Här såg jag en ymnoghet av Salix rosea (viderosor), vilken fått alla sina fjorgambla blad.

In emot Gefle såg jag en runsten; den lär vara läsen, ergo non uppehållas.

Item (dessutom) en lagge att torka säd och ärter på, av 8 alnarnas höjd, på vilken upp åt landen all säden torkas per totam Helsingiam, Medelpadiam, Angermanniam & Westrobothniam.

D. 14 reste från Gefle efter gudstjänsten, sedan jag av Landshövdingen och Sekreteraren fått ett gott resepass och blivit väl fägnad av Kontrollören Lönbom.

Här i Gefle är det sista Apoteket i norden och Doktor sista Provincialis. Åen går mitt genom staden med fartyg upp och skants utan­före.

Utan för staden låg allestädes saxa rubra (röda stenar).

Hille kyrka 3 fjärdingsväg; här kommer en ås, som varar allt till nästa gästgivareg. eller 3 fjärdingsväg och skiljer 2:ne sjöar åt. På denna ås, högst uppe, på 4:de fjärdingsvägen från Gefle voro uti en hop, åtskillige ätteplatsar upphöjde, vilka voro av sten komponerade.

Här såg jag tallarna alla växa helt smala och höga, havandes 3 slags frukter, somlige 1 år, stora som stora ärter, globosæ (klotrunda), 2:dus tvååriga, ovato acuminatæ (äggformigt spetsiga) och 3:je dehiscentes sqvamis reflexis (öppnande sig med bakatböjda fjäll); eller fyra år.

Horsgöken lät sig höra hela tiden neder i kärren på vänstra sidan.

På högra handen ¼ väg ifrån Trödje ligger Hille Surbrunn.

17

[Dessa sidor ingår ej i provläsningen.

Fortsätter på nästa uppslag.]

tandes lågo på vattnet. Tranor finnas här ock, roddaren hade skjutit en och spikat upp här på väggen med fjäder och kött, qvæ stultitia (sicken dårskap).

Hela vägen hade roddaren eller bonden sina nät, på vilka han fick nog gäddor, han hade inemot 30 stycken små nät. Hans för­nämsta pengar till skatt tages av fiske. Här säljes 1 Lpd torr gädda för 1 dlr 5 öre smt.

På ett nät fick han en skräcka, mas.

Lapponia Lykselensis Denna floden, som vi snart 3 mil följt, och varit helt navigabel, hotade oss här och där med små fall. Omsider kommo vi till 3:ne forsar, något stycke ifrån varandra, de där voro impossible att segla uppföre.

Bonden lämnar mig mina saker, sin matsäck lägger han på ryggen och vänder om håpen, läggandes bägge roderne över tvärstratum, så att vardera kommer på vardera armen, och springer så med den över både berg och dalar, att raggen knappt honom följa skulle. Den ena av dessa forsar heter Tuken forsen.

44

Isen låg här och där vid landet, dock sällan.

Skogen stod härlig av det sköna björkelövet, som här var mer än jag tillförne sett utslaget, vilket kommit av det regn, som i lör­dags kom och det härliga solsken i går och i dag varit.

Stränderna bestodo av sand eller klappur och klappuren, helt svart av vattnet, var spataktig.

En fjärding förn man kom till kyrkan, hade man fjärde fallet och det häftigare än något tillförne, vilket föll över en klippa. På sidan hade kyrkoherden satt en kvarn uti själva berget, behövandes varken damm eller ränna, ty dem gjorde naturen helt artigt. Berget bestod av en blandad spat. Detta berg gick sedan på sides åt höger och var på ett ställe helt högt, med en perpendikulär branthet mot vattnet, såsom en vägg av ett ganska högt slott.

Några öar syntes, som man kom till fallet i själva strömmen, tämmeligen stora.

D. 30. Anlände om aftonen kl. 8 till kyrkoherden i Lyksele, Ola Gran, vilken med sin fru mig undtog vänligen och voro an­gelägne om min förmån, persvaderade mig ock bliva hos sig till nästa böndag, såsom lapparne voro infidele (opålitliga) att förtro sig, emedan de ofta taga till bössan, då någon ovetandes till dem kommer; men ändrade sig till morgonen, fruktandes flodens 1 ankomst, forte depensen (måhända kostnaden).

Vid stranden vid Lyksele fanns otalige många små fiskar.

1 vårfloden

45

1. Käppen, med vilken han stödjer sig då han åker, av trä rund gjord.

2. Betslet allt omkring med skinn stämt.

46

3. Schabraket.

4. Selen.

5. Om globerna slås d d slås rännsnara a …

Floden delas i Selar, id est spatia navigabilia inter forsarna eller angustias (det vill säga segelbara sträckor mellan forsarna eller trånga 47

passager); begynner alltså vid Granöen, räknandes längden genom ¼ mil.

4. Hemsele.

2. Lyksele.

4. Ängsele. ½. Bezelefors.

3. Trångsele.

1 ½. Bezele.

Flottafors.

Övre Bezelefors.

Snarefors.

Fläsksele. ½. Tuckensele.

Fläskhällafors.

Tuckenforsen.

Bolforsen.

2. Lilla Tansele.

Granseleforsen.

Kroken.

4. Gransele.

Vargstrupen.

2. Reseleforsen.

4. Stora Tansele.

2. Rusele.

Tallforsen.

Pausele.

På prästgården är ganska magert bete, men ¼ ifrån extraordinärt et qvod notabile (och som är märkvärdigt), att smöret där mer än annorstädes bliver gult, ja nästan rödaktigt eller croceum (saffransgult).

Jag frågade dem vad ört där växer mest; de beskrevo henne och sade henne heta kovall. Jag ritade upp efter deras beskrivning Melampyrum (ängskovall), det de sade vara samma, vilken växer där extraordinärt i skogen.

I skolan voro 8 disciplar (lärjungar, elever).

Jag fick här en lappsnusdosa svarvad rund av renhorn.

Kyrkan var träffel. miserabel, av trä, så att då det regnar, bliver man helt våt; lik en lada med bänkar så låga, att man måtte bliva krumpen.

Här var en kvinna, som jämmerligen plågades av grodor, vilka hon druckit i vatten, då de voro rom förliden vår; hon kände att de voro 3; hon hörde dem gjö 1 och andra som sutto jämte; hon stil­lade något sin pina med brännvin, salt dogo de intet av. En likaledes hade för några år sedan haft samma passion och tog per hasard in 3:ne nuces vomicas (rävkakor), blev brav, men denna hasarderar ej: tjära rådde jag här till, det hon tillförne brukat, men hon kastar straxt upp.

D. 31 reste jag efter slutad gudstjänst bort från Lyksele, ärnandes mig åt Sorsele.

1 skälla, skria

48

Lapparnes egendom består in multitudine Rangiferorum (mängder av renar), vilken har stor renmakt ut vocant (som det kallas). De sämsta hava 50 à 100, förmögna 300 à 700, rika 1 000. Ägorna äro uti diametro 3 à 5 mil.

Vildrenar finnas sällan i Lappmarken, förnämligast finnas några på allmänningen emellan Granöen och Lyksele. Ofta sker, att de, som hava så ganska många renar, tappa några, dem de ofta året efter få igen, vilka de driva till hjorden, vilja de ock icke följa, skjutas de neder.

Lappland är på många ställen bebott av nybyggare, id est Finnones, som här jussu et permissu regis (på kungens befallning och med hans tillstånd) sätta sig neder, taga upp åker och äng, vilka giva en viss skatt till Kronan, äro sedan fria för all extraordinär utgift, även som lapparna, hållandes varken soldat eller båtsman, varandes lika nöjde antingen fred eller krig är, ty de hava icke minsta onera (pålagor).

Det är dem efterlåtet, var de vilja i Lappmarken sätta sig neder, där de sådant kunna upparbeta, så att ingen tvivel är, med mindre mesta Lappmarken med tiden bliver bondbygd.

Till kyrkorna komma lapparna och nybyggarna om Jul, Påsk, Pingest, samt alla 4 böndagarna. Då de komma, bliva de hela helgen över, varföre de ock hava jämte kyrkan sina lappkojor. Men nybyggarna komma dessutom om Midsommar, Michaëli, Mattismässa och Vårfrudagen. De närmaste var annor Söndag, då predikas, men varannan allenast göres bön för husfolket.

Nu vid Pingest var ingen lapp vid kyrkan, emedan gäddan lekte som bäst, vilket är deras skörd, nu voro de mest uppe i fjällen och var på sitt land.

Skogarne bestodo mest av Tall och Björk, där tallskogen var bortbränd, växte björk upp igen och där hon växt blev behageligare bete.

Vid Granselefors, straxt nedanföre på vänster vid stranden fanns en brun arena (sand), vilken låg upp vid lan­det, därnäst famns bred arena alba (vit sand), därnäst 2 famns bred purpurea, sedan små klappur, sedan större klappur, änteligen vattnet eller floden.

Aves: Colymbus minimus. (Fåglar: svarthakedoppingen.) Svarte med vita fläckar under vingen. Åtskilliga änder, av vilka fanns en träffel. ymnoghet så på denna som på andra sidan Lyksele.

49

Träffeligt nöje var att se stilla vattnet och på båda sidor björk­skog, blandad med tall, på backar och dalar.

I Granselefors voro 13 små öar.

Jag såg på båda sidor om ån lappkojor, varuti lappen bott om sommaren, så att, då han varit på varje ställe högst 8 dagar, flytter han för betets skull för renarna, ej heller trivs han själv på ett ställe längre. Han körer hela hjorden med kalvar och allt i ån att simma över, ty renarna simma brav, fast ån nu var 8 bösskott bred.

Vid floden stod en lappbod på en stolpe, hög som en hög karl. Väggarna äro helt tunna, taket av näver, trä och sten ovanpå. Jag undrade huru han kunde krypa in uti henne, som hade så liten dörr och var så låg.

Uti en vik låg en hög sten, ad minimum 2 eller 3 alnar över vattnet, på vilken växte en tall 6 alnar hög, 12 år gammal, ut patet ex geniculis (som framgår av kvistarna), vilken växte utan minsta mull, densamma stenen spelkje 1, att jag tror rami radicis (rotförgreningarna) nådde vattnet.

Kleran sang mot aftonen, och stora isarna lågo på norra sidan om skogen vid stranden.

Av näver göra lapparna tallrikar, öskar i håparna, skor, saltkar att salta fisk uti, korgar.

Vid stranden växte Equisetum nudum s. aphyllum (skavgräs), vid 1 klöv i tunna stycken

50

roten kommer merendels utrinqve (på bägge sidor) en stolo (rotskott).

Tunicæ pyxidantes (hinnorna lika ett fodral) äro vita margine superiore et inferiore nigris (med övre och nedre kanten svart). Dessutom är tota planta perennis, qvod notabile (hela växten perenn, vilket är anmärkningsvärt).

I kärren eller mossan sive (eller) myren fanns, att mest alla tuvorna bestodo av Juncello aqvatico (tuvsäv), vilken stod nu med dess lilla blomma.

Lapparna supa gärna brännvin, qvod notabile est in omnibus piscatoribus (något som läggs märke till hos alla fiskare). Nescio qvid venando et piscando Lapponibus anteferendum sit. ( Jag vet inte vad lapparna föredrar framför jakt och fiske.)

D. 1 Jun. Sedan vi seglat med stor möda hela natten (: om jag rätt må säga, ty ljuset förminskades intet, men solen var borta 1 ½ timma vid pass och tämmel. kallt :), ty nybyggaren måste gå i strömmen och draga båten efter sig ½ mil på en gång, var till han gjort sig näverskor; stiga vi om morgonen på landet, att få en skickare, missionarius s. lappo (skickare eller lapp), som mig vidare skulle fortsätta. Vi funno straxt en koja tom, därfrå skyndade vi oss 1 fjärding till den andra, som även var tom, änteligen ½ fjärding till 3:dje, även vacua (tom); sedan skickar jag mannen till 4:de att leta upp honom, om han där fants.

Marken var mycket steril av mo, utan stenar, de allenast vid stranden sågos, tallar växa sparsim, men höga, kikandes på stjärnvalvet. Jag såg här hela stora trakter av de skönaste timmerstockar jag sett. Ljung, kröson 1 och muscus renorum (renlav) växte på marken. Där som något sidlänt var, växte mindre tallar, men mest björk, på marken kröson, slynnon 2, Polytrichum (björnmossa) och Muscus tectorius ([obestämbar] mossa). På de tor­rare platser, varest stora tallarna växte, lågo skönaste timmerstockar ända längs, tvärt före, på sides etc., att man knappt framkomma kunde, vilka blåsten kullkastat. Detta land kom mig före som Domicilium (hemvisten) Pans.

Kåtan eller kojan består av …

1 lingon 2 blåbär

51

Alltid vid deras tjäll laga de så, att de hava kallt vatten i förråd av goda, kalla spring­källor.

På varje sida vid elden, a a, ligger man, folket ligger helt naket, allenast med renskinn på sig. Blygs ej heller man eller kvinna stiga upp naken och kläda på sig.

Då de intet hava om sommaren friskt vat­ten, utan nödgas dricka varmt sjövatten, få de ett träffeligt rev i magen; magen och hypochondria (veka livet) dragas hop, pubes (könsorganen) plågas och urina är ofta sangvinolenta, qvæ est colicæ species et per unam raro duas dies durat (blodig, vilket är en sorts kolik, som varar en dag, sällan två); item (likaledes) då de dricka fastandes, vilket kallas hote.

Vid deras kåtar ligga allestädes renhorn, men qvod notabile gnagne och halvätne av eckornar.

Hornen voro nu på renarna nyss utvuxna, 2 à 3 kvarter långa, ludna och under skinnet lösa, här och där satt små bloddroppar på dem, vilket var kommet av det myggen dem bitit.

Krävetor 1 eller loppor finnas ej i Lappmarken.

Vi kommo om aftonen till en ö, därpå fiskare voro, vilka voro bönder från Granöen, 8 mil här ifrån. De hade här byggt sig ett hus alldeles likt en badstuga, förutan det ingen ugn var, röken gick ut genom dörren; de ligga på lavar. Fisken hade de hängt upp att torkas, till 16 pund och det mest gäddor, några rödingar. Tarmarne och fettet rengjorde, lägga de hopa att syras och där av få ett fett eller ister att smörja skor med.

Fjällen samla de, torka med grovfenan, av vilka de koka ett limvatten, uti vilket de doppa sina nät, då de dem färgat i björk­bark, att färgen längre skall hålla.

Rommen torkas till bröd och klimpar, samt välling.

1 kräftor

52

Levren kasta de bort, ty de säga han gör somnolentiam et cæphalalgiam (sömnighet och huvudvärk).

De hade här legat uti 6 veckor och ville ännu hålla sig här 14 dagar, sä länge gäddan leker. De äta mest bara fisk, sc. rom och andra inälvor.

Härföre giva de till kronan ingen skatt, ej heller till lappen som äger vattnet, den de köra där ifrån, fast han giver sin skatt. Han vågar sig icke en gång lägga där neder minsta nät, ty då taga de upp det, kasta dem i träden, ut sæpius fecisse retulerunt (som de berättade ofta hade skett).

Den arme lappen, som av fisk skall själv endast nu för tiden leva och där med uppehålla sitt hushåll, har nu knappt en eller 2 fiskar. Jag frågade hvi han ej klagade, men han sade sig en gång hava förfrågat sig hos överheten (: häradshövdingen :) vilken sade det vara lapperi 1. Han æstimerar dicti illorum (dessas befallningar) (: kronbetjänternes :) qvasi ex tripode Apollinis dicta essent, nec fallere possent (som hade de uttalats av Apollos orakel ofelbara). Han vördar sin Kung som Gud, tror dock att om Kungen visste vad som skedde, skulle han ej tåla det.

2 Juni. Skogen stod full av stora tallar, helt fåfäng, ty ingen gör hus av honom och av ingen ätes han. Mig tycktes han kunde göra tjänst, om beck och tjära brändes av honom.

Nybyggare som sätta sig ned hos lapparna, dem älska de, visa dem gärna, varest hö kan samlas, det de själva ej behöva, ty renen äter helst på torra platser; då de av honom mena sig få köpa mjöl och mjölk.

Ovidii descriptio ætatis argenteæ (Ovidius’ beskrivning av silveråldern) står ännu fast hos lapparna. Terra non sauciatur sulcis, nec strident ferrea arma, nec itur ad viscera terræ, nec limitum discordia, de se præbet omnia tellus. ( Jorden sargas inte av plogfåror, och järnvapen rasslar ej, man går ej ned i jordens innandöme, gränstvister förekommer inte, jorden skänker allt av sig själv.) De flytta, bo i tjäll, äro herdar more patriarchorum (såsom patriarkerna).

Maris coqvendi officium est (det åligger mannen att laga mat), ty behöver han ej tala väl vid mor, då han vill fägna sin gäst.

På huvudet hava de en liten mössa av kläde lik Stenbrohult, vilken de stämma i 8 delar med bruna lister av kläde. Color pilei cinereus l. coeruleus (i grå färg) etc., gå allenast till nedersta örat.

1 lappri = fuffens

53